Varför skriver du om det här?

När jag var yngre brevväxlade jag en hel del. Ni vet, fysiska, långsamma, pappersbaserade brev. Ibland skrev jag på maskin (och ibland skrev jag till och med breven två gånger, så att jag skulle ha en kopia till mitt eget arkiv – det var innan jag insåg att det fanns sånt där blått kalkerpapper som gjorde kopiorna lite blekare än originalet, och som var hopplösa om man skrev fel). Jag och mina brevkompisar började skriva till varandra på lite olika sätt. Ofta hade vi ett gemensamt intresse. Ibland kunde det bli uppenbart att vi också delade ett annat intresse. Jag hade en vän under flera år, där vi upptäckte allt fler gemensamma intressen.

Men så fanns det också brevvänner där den andra parten hade ett intresse som jag inte kunde förstå. En som jag minns särskilt var intresserad av cirkus. Han spelade in cirkusföreställningar på video, köpte böcker, gick på alla som var i stan där han bodde, etc. Och även om jag väl som de flesta inte har något emot cirkusar (bortsett från det där med djuren), så kunde jag inte riktigt förstå passionen i hans samlande. Han fortsatte att skriva om sitt intresse, och jag svarade undvikande.

Det har tagit ett tag men jag har insett att det finns en läxa i det där för hur man gör när man skriver. Med tanke på hur många intressen det finns runt om i världen är det viktigt att förklara för läsaren varför man skriver om det man gör.

Det här kan låta som en plattityd. Tyvärr är det inte det. Folk skriver oerhört ofta utan att berätta varför någon annan människa borde bry sig.

Till vardags gör man inte så, eftersom man utgår ifrån att andra har ungefär samma intressen eller kan föreställa sig varför det är intressant eller förställa sig att de är intresserade. När det gäller skrivande har man inte den lyxen. Inte nog med att läsaren inte ser många av de markörer som gör det lättare att förstå passionen och därför kan bli uttråkad när man försöker visa att det är viktigt. Läsaren har också möjligheten att på ett mycket större sätt distansera sig från texten om den inte tar fokuset helt. I ett samtal är det oartigt att avbryta eller gå därifrån, men ingen måste läsa en text från början till slut, eller ens hålla uppmärksamheten uppe. Det finns alltså all anledning att förklara varför man skriver om något: det blir enklare för läsaren att komma in i texten och svårare att distansera sig.

Det finns fler skäl att skriva om varför man skriver. Gör man det får man möjligheten att definiera problemet.

En som visar det här tydligt är Lars Aronsson, grundare av Projekt Runeberg. Så här skriver han ska förklara hur man bör göra för att jämföra uppslagsverk (till exempel Wikipedia och Nationalencyklopedin) (och här kommer ett långt citat):

Som en inledande utvikning ska jag nu göra den halsbrytande jämförelsen mellan ett uppslagsverk och en ångmaskin. Båda består nämligen av många delar. […] Ett ånglok har många delarI ett lokomotiv eldar man med ved eller kol för att hetta upp vatten tills det kokar och bildar ånga av ett visst tryck. Ångan leds in i en cylinder, där trycket får en kolv att röra sig. Vid den fram- och återgående kolven är en vevstake fäst, som får ett hjul att gå runt och sätter loket och hela tåget i rörelse. Här omvandlas alltså kemiskt bunden energi i bränslet till hetta, som omvandlas till ett ångtryck, som omvandlas till en linjär rörelse i kolven, som omvandlas till en cirkulär rörelse i hjulet, för att genom kontakten med rälsen åter omvandlas till en linjär rörelse. Det är fem energiomvandlingar efter varandra.

Hur vet man då om ett ånglok är bra eller dåligt, om det är bättre eller sämre än ett annat ånglok? Man kan försöka beräkna effektiviteten av varje omvandling för sig och summera (eller rättare sagt, multiplicera) dem med varandra för att få ett mått på helheten. Man riskerar då att bli teknologie doktor på köpet. Man kan studera någon viss detalj i händelsekedjan, till exempel ångtrycket eller cylinderns diameter, men risken är stor att de inte säger så mycket om helheten.

The RocketDet första välkända provet där ånglok jämfördes mot varandra ägde rum i oktober 1829 på järnvägen Liverpool-Manchester i England. Det var en tävling, numera känd som the Rainhill trials, där olika konstruktörer fick i uppgift att transportera en viss mängd gods längs en given bana, på kortast möjliga tid och med minsta möjliga bränsleåtgång. Vinnaren blev Stephensons lokomotiv ”Rocket” (bilden här intill), medan svensken John Ericsson, vars lokomotiv ”Novelty” var en god konstruktion och tävlingens favorit, förlorade genom ett missöde när ett rör till ångpannan sprack läck.

Den här sortens test är vanliga inom teknisk utveckling. De kallas ”black box”, eftersom man betraktar det komplicerade tekniska systemet som en svart låda med okänt innehåll. Man bryr sig inte om systemets inre detaljer, som cylinderns diameter eller ångans tryck, utan jämför under testet bara de yttre faktorerna: Hur mycket bränsle matas in och hur mycket dragkraft kommer ut. Vinnaren blir den som lyckas bäst med uppgiften som helhet. En överlägsen konstruktion i inre detaljer är inte till någon hjälp, om en olycka sätter käppar i hjulet.

[…]

Låt oss nu återvända till encyklopedierna. […] Hur gör man då ett ”black box”-test av uppslagsverk? Hur prövar man helheten, encyklopedin i sitt sammanhang, och inte bara en enskild artikel i taget? Man måste utgå från en vardaglig situation, där man blir nyfiken på något. Det kan vara en nyhetshändelse, kanske en revolt i Libyen. Vad är egentligen landets politiska bakgrund? Hur lär jag mig något om det? Vad kostar det, vilken tid tar det, får jag svar på mina frågor och är svaren korrekta?

[..]

Om man nu plockar en artikel ur Encyclopædia Britannica och jämför den med samma ämne i Wikipedia, så är det förstås intressant att utvärdera hur de jämför sig. Men i en vardaglig situation är det ingen som ställs inför det valet. Folk går först till Google och där får man bara träff i öppet tillgängliga webbsidor. I detta vardagliga ”black box”-test konkurrerar Wikipedia mot bloggar, dagstidningar, företagspresentationer, specialintresserade privatpersoner och lobbygrupper. Och förtroendet för Wikipedia ökar stadigt. Oftare än sina konkurrenter lyckas Wikipedia att servera saklig, neutral och relevant kunskap på bråkdelen av en sekund.

Det är ett faktum att den nyfikna och kunskapshungriga allmänheten år 2011 i första hand vänder sig till söktjänster som Google och varken till bokhyllan eller sajter med abonnemangsavtal. Därför står den utslagsgivande tävlingen mellan Wikipedia och andra webbsajter, inte mellan Wikipedia och andra encyklopedier. Vill man avråda från Wikipedia till förmån för andra uppslagsverk, som några kritiker tycks ha för avsikt, måste man endera avråda från Google eller bygga en bättre webbsajt än Wikipedia. Försök gärna med det. En mer realistisk plan är kanske att granska Wikipedia och föreslå sätt att göra den fria encyklopedin ännu bättre.

[Källa]

Det Lars gör är att sätta upp ett problem som egentligen bara går att lösa på ett sätt. Lägg också märke till att han börjar med en jämförelse/liknelse. Titta sedan upp längst upp i det här blogginlägget. Gör jag likadant? Fungerade det?

Det blir självklart alldeles för omständligt att göra det här hela tiden. Ingen orkar lyssna på det. Men man bör åtminstone ha det som ett av verktygen i sin författarverktygslåda. Och nästa gång du upptäcker att någon låter bli att läsa det du skriver kan du åtgärda det genom att lägga till en orsak för någon annan att bry sig.

Hur fråga 12 avgjorde hela saken

Det florerar en massa självtester på nätet med alla möjliga teman. Jag tycker att de flesta har begränsad nytta. I själva verket hittade jag en av mina bästa vänner genom att vi båda skrattade åt hur dåligt konstruerat ett sånt test var. Men för några dagar sedan stötte jag på ett självtest som verkade roligt och eftersom det var målet för tillfället så gjorde jag det på lunchen. Temat var ”vilken Harry Potter-rollfigur liknar du mest?

Jag tänkte låta mina läsare följa med i testet för att se vad jag svarade. Det har en poäng, och under tiden lär du kanske känna mig lite bättre.

Fråga 1:

fråga 1Jag svarade ”You Only Live Twice”, både för att det inte riktigt finns någon konkurrens i mina ögon (möjligen med undantag för Edward Scissorhands) och för att jag redan som barn blev intresserad av James Bondfilmerna.

Fråga 2:

fråga 2Jag svarade ”All we need is love”. Jag växte upp med The Beatles, och även om jag har lyssnat sönder dem så är de fortfarande stora favoriter. Det där är dessutom en av mina favoritlåtar med dem, från fanfaren i början till anspelningarna till Yesterday, She loves you och flera andra låtar.

Fråga 3:

fråga 3

Jag svarade ”transfiguration”, d.v.s. att förvandla en sak till en annan. Det verkade som den mest praktiska förmågan.

Fråga 4:

fråga 4Jag svarade ”förlora de jag älskar”. De andra är jag inte särskilt rädd för. Möjligen hade jag kunnat svara det sista alternativet också, men jag är inte riktigt så modig.

Fråga 5:

fråga 5Jag svarade ”god”, om inte annat för att förvirra folk. Nej, jag menar förstås att jag precis som i mötet med Sorteringshatten skulle välja ”god” om jag ställdes inför valet.

Fråga 6:

fråga 6Jag svarade ”acceptans”, eftersom jag anser att det är grunden för ett bra förhållanden att man slipper att låtsas inför. Jag ljuger inte ofta annars heller, men ännu mer sällan med Matilda.

Fråga 7:

fråga 7Jag svarade ”mest unik”. Inte minst för att det litegrand är så jag ser mig själv. Det har jag haft med mig sen jag var liten. I ett av de första skolfotona jag är med på, har jag fluga. Det här var låååångt innan det blev coolt. Jag har flera sådana grejer som gjorde att jag stack ut, och nu väljer jag att inte sticka in.

Fråga 8:

fråga 8Jag svarade ”omgiven av dem jag älskar”. Jag gillar våra Halloween-fester, våra nyårsfester, våra sconeskvällar, våra spelkvällar, pubquizar, improvisatinsteater, bio med vänner, middagar med hela familjen och heldagar där alla fyra i familjen deltar.

Fråga 9:

fråga 9Jag svarade att ”jag föredrar intellektuella och andliga belöningar”. Det är en av orsakerna till att jag håller på med Wikipedia (och tycker att fler borde göra det), och det är därför jag hjälper andra att skriva.

Fråga 10:

fråga 10Jag svarade ”inskränkta människor”, bland annat därför att jag anstränger mig själv så mycket för att inte vara det. De andra alternativen har inte någon chans, i det här fallet.

Fråga 11:

fråga 11

Jag svarade ”intelligens”. Inte för att jag tror att jag är smartare än alla andra. Utan för att det är den del av mig själv jag är mest stolt över. Det är också den egenskapen folk oftast ser (eller i alla fall kommenterar) hos mig.

Fråga 12:

fråga 12Låt mig återkomma till vad jag svarade på fråga 12.

Fråga 13:

fråga 13Jag svarade ”den som ger bäst råd”. Ofta sitter jag och hjälper mina vänner och även personer som nyligen var främlingar. Det är en passion för mig. En del människor kanske tycker att jag verkar gotta mig i andras olycka, och jag får tyvärr andra att gråta ibland, men det är för att jag vill hjälpa till.

Och nu tillbaka till fråga 12, för den är lite mer komplicerad än de övriga.

När jag kom till den här frågan kunde jag inte välja. Det fanns två alternativ som var precis lika aktuella för mig. Jag hamnade i ett dilemma, och bestämde mig ganska snabbt för att välja båda dörrarna. Så jag svarade först ”uttrycka kreativitet” och kollade resultatet och därefter backade jag och svarade ”förbättra världen”. Båda är lika stora delar av mig. När jag får kombinera dem, då mår jag som bäst. Men jag gör gärna även enbart det ena eller det andra.

Så vad blev resultatet?

Svarade jag ”förbättra världen” fick jag följande svar:

HP test Dumbledore

Och när jag valde ”kreativ”, så fick jag följande resultat:

HP test Lovegood

Jag blev Luna Lovegood! Det tog ett tag för mig att acceptera det. Dumbledore var okej, men Luna Lovegood? Var jag verkligen så utflippad?

Men sen insåg jag en sak (delen med Dumbledores intelligens…): jag har båda de där sidorna i mig. Fråga 12 satte fingret på en av mina dualiteter, något som jag aldrig tänkt på tidigare, och gav mig många mindre insikter. Till exempel är jag en större ”deal” när jag förbättrar världen än när jag är kreativ, än så länge. Det är då jag är mest intelligent. När jag är kreativ är jag ofta lite… unik, kanske vi ska säga. När jag ska förbättra världen är jag mer genomtänkt och planerande.

Och jag behöver båda för att överleva och trivas. Jag gillar att vara båda två. Och jag gillar att se komplexiteten i det enkla.

Vilka dualiteter har du i dig?

Taktkänsla

Häromdagen skrev en vän till mig en öppen fråga på Facebook: ”vad heter ”pacing” på svenska när det gäller hur fort handlingen i en roman rör sig framåt? Tempokontroll?”

Det kom flera förslag. Jag som har sysslat med lektörsgrejer i flera år kunde inte låta bli att kommentera att det inte riktigt finns något begrepp på svenska, eftersom svenska författare inte verkar ha koll på vad pacing är för något. Det är nämligen ett av de vanligaste problemen som jag stöter på – tillsammans med man saknar en antagonist, att man inte kramar ur allt ur citronen, och att man skriver om för tråkiga saker. (Inte bara i sånt jag får i uppdrag att läsa heller, men det är en bisak.)

Pacing är ett berättartekniskt sätt att variera tempot i en text så att viktiga, spännande, intressanta och/eller genre-relaterade saker framträder tydligt för läsaren, medan oviktiga, ospännande, ointressanta saker förblir i bakgrunden. Det senare motsvaras i fotografier av partier utan fokus och i film av bortklippta scener, medan det tidigare motsvaras av fotografiers fokuspunkter och klassiska musikstyckens mer ljudintensiva partier.

Med tanke på hur viktigt det här är, finns det inte mycket skrivet om det. Jag har inte hittat mycket om det trots att jag har flera hyllmeter skrivarlitteratur, följer flera skrivbloggar och skrivforum, är med i flera författargrupper och diskuterar med andra skrivande människor regelbundet. Jag läser inte så mycket forskning om skrivande som jag kanske borde, men jag tycker att jag borde ha blivit tipsad om det här av de andra som läser sådant. Dock har jag tidigare skrivit om lite liknande saker i mitt blogginlägg ”Innehållet i innehållsförteckningen” och på ett annat ställe, som jag kommer till snart.

En utvikning om utvikningar

Att lägga fokus på viktiga saker och att inte ägna utrymme åt oväsentligheter kan låta som något man gör naturligt. Tyvärr är det långt ifrån så de flesta arbetar. Många skriver berättelser från början till slut, med någon slags synopsis som grund. Jag säger inte att det måste vara ett misstag. I en duktig författares händer, kan allt hända. De flesta hamnar dock i en situation där man antingen inte vill hålla sig nära synopsiset eller kan hålla sig nära synopsiset. Det kan ha många olika orsaker, men resultatet är nästan oundvikligen något som jag lite ovilligt kallar utvikningar. Anledningen till att jag är lite emot termen utvikningar här, är att det kan låta som att det är något bra, något som ger färg och must åt skildringen. Så är det nästan aldrig. Utvikningarna spär ut historien och gör att man till slut inte ser var huvudspåret går någonstans.

Nu vet jag hur många som läser det här tänker: ”men om det ‘nästan aldrig’ är så, då kanske min utvikning är ett av undantagen”. Det kan naturligtvis förhålla sig så att du sitter på ett av de undantagen. Så hur vet man om en utvikning är bra eller inte? Två kännetecken är ganska tydliga:

  • när du kommer på utvikningen så får du en fantastisk kittlande känsla av att ha knäckt en kod/löst en gåta! Du har med andra ord en utvikning som löser ett problem som du tidigare inte hade insett när du skrev synopsiset
  • utvikningen går inte att ta bort. D.v.s. du skadar texten om du skulle ta bort utvikningen. Och då syftar jag inte på att texten skulle bli mindre vacker eller för kort, utan att det skulle uppstå en logisk lucka. Huvudpersonen får plötsligt ingen orsak att rymma hemifrån, eller vännen visar sig plötsligt sakna empati i praktiken.

Fokusera på rätt saker

Åter till huvudfrågan om hur man fokuserar texten rätt (lägg märke till att utvikningen ovan inte går att ta bort, eftersom det då skulle uppstå obesvarade frågor)!

Ett enkelt sätt att lägga fokuset på rätt ställen är att bara börja tänka på vad som är viktigt. Det är inte svårt, men de flesta missar det i listan över vad de gör under resans gång. (Komma på en idé → utveckla idén → lägga saker i rätt ordning → bestämma vilka som är de viktigaste bitarna → skriva någon slags synopsis → skriva själva texten → putsa, skaffa feedback och putsa mer → skicka ut den)

”Börja tänka?” Är det min stora lösning? Nja. Att bestämma vad som är viktigt är ganska enkelt – man kan exempelvis sätta utropstecken i marginalen på de ställen i synopsiset där viktiga saker händer – men det är också bara det första steget.

Det andra steget är att faktiskt sätta fokuset på de viktiga sakerna. Om vi går tillbaka till definitionen ovan, och liknelsen med fotografikonsten: hur sätter man något i fokus i en text?

Det finns två sätt att svara på den frågan. Det första är lite kortare: Man ger det viktiga mer utrymme, såsom jag skrev i Innehållet i innehållsförteckningen. Den stora kärleksberättelsen i en romantisk berättelse på 200 sidor kanske får 120 sidor, medan B-intrigen med det mystiska arvet får 40 sidor och de två mer allmänmänskligt intressanta historierna om trädgårdsmästaren respektive den döende butlern får 20 sidor var. Då har vi delat upp boken efter vad som är viktigt och lagt fokuset därefter. Enkelt, men effektivt. Ingen kan undgå att fatta att butlern inte är det viktiga, och det blir lätt att skriva baksidan, eftersom vi vet klart vilken story som dominerar, vilket också gör att vi inte säger för mycket om vad som ska hända.

Det längre svaret kretsar kring de tre tidpunkterna före, under och efter.

Före

Innan vi träffar på det viktiga, oavsett om det är en person, en händelse eller en känsla, så finns det enkla sätt att fokusera läsarens uppmärksamhet på det. Det kallas att ladda något. Om du skriver om mötet med en statsminister, så kan du ladda den personen genom att låta huvudpersonen få genomgå flera säkerhetsrutiner, intervjuer från flera underhuggare, inställda möten, orimliga krav från staben, frågor från andra som också vill träffa statsministern, etc. Ju fler olika hinder vi tvingas genomgå, desto viktigare person/händelse. Det är här man märker vad som är billig TV: det går att få träffa statsministern utan några särskilda hinder. För att ta ett annat exempel: förväntningarna inför att ha sex med någon första gången är högre än den 150:e gången, inte minst eftersom det tar längre tid att komma dit och vägen är mer hinderfylld. Om den 150:e gången vore lika osäker och krävde samma tid, skulle det kunna göra den lika spännande (och det är kanske inte det enda målet med ett längre förhållande). Fundera på vad du skulle kunna ladda varje viktig grej med.

Ofta är det här ett tillfälle att ta upp byråkrati, krångliga personer, brist på resurser för att kunna nå målet och självförtroendekriser eller inre konflikter inom gruppen. Ju nervösare folk är, desto bättre, oavsett om de försöker dölja det, eller försäger sig på ett komiskt sätt, eller börjar bråka inbördes.

Rent språkligt är det här ett tillfälle då man gärna kan använda sig av adverb och adjektiv, långa meningar och fylliga beskrivningar. Dialogen däremot bör vara mer målinriktad.

Under

Viktiga händelser bör inte heller passera för snabbt, och det bästa sättet att dra ut på dem utan att det irriterar läsaren är att göra det till en längre sekvens, med flera delar. Varje del har då den klassiska dramaturgiska uppbyggnaden med en början, mitt och slut, men slutet vävs samman med nästa början, så att det blir en helhet.

Mitt tips är att arbeta med delmål här. Om händelsen går ut på att huvudpersonen ska hitta sin syster och övertyga henne att följa med, och vi har laddat systern och hindren ordentligt (se ovan). Då kan delmålen vara att huvudpersonen ska få systern för sig själv (återkommande avbrott), få systern att glömma en tidigare oförrätt, visa systern hur allvarlig situationen är, ge goda skäl för att de ska ge sig av, svara på systerns motargument, försvara sig fysiskt mot systerns medhjälpare, fånga in systern igen, och ge sig av. Istället för en dialog på två sidor, kan det här dras ut över 10 sidor eller mer. Framför allt om man inte är så fastlåst vid 1600-talets idéer om de dramatiska enheterna, och låter personerna gå från rum till rum, och personer komma in och gå ut.

Här får man också tänka på att föra in oväntade element, och inte enbart köra rakt fram. Det är lättare att göra än man kan tro, men man måste ha tänkt tanken att man ska göra det också…

Små hinder i form av till exempel icke-fungerande apparater, låsta dörrar och klädproblem är vanliga att fokusera skildringen på.

De viktiga delarna brukar traditionellt skildras i kortare meningar, färre beskrivande delar och mer strömlinjeformat språk. Inte lika poetiskt. Här återberättar man inte vad som händer, utan följer det så nära man bara kan. Dialog återges ordagrant. Personers reaktioner följs ”i slowmotion”, så att allting blir tydligare.

Efter

Se till att läsaren inte går ifrån det viktiga för snabbt genom att hålla ögonen på vad som just hände. Låt personerna reagera på ett sätt som visar att det var viktigt. Då hjälper du också till att göra historien mindre förutsägbar utan att du behöver anstränga dig för att hitta på fler saker.

Det kanske inte borde behöva sägas, men min erfarenhet är att det är bra att göra det ändå: Låt det viktiga få effekter på det som händer efteråt. Ärr, trauman, nya infallsvinklar på livet, mindre pengar, mer pengar, nya lagar, personer som dör, kärlek som slocknar, och så vidare.

Efter-delen kännetecknas ofta av ett mer nostalgiskt språk, jämförelser, och känslor. Det betyder inte alltid långa meningar, till exempel ifall personen fått ett trauma. Men det brukar åtminstone inte vara lika kortfattat som under-delen.

Så hur gör man något oviktigt?

Är det bara att ge något lite utrymme för att det ska bli oviktigt?

Nej.

Man kan svepa förbi flera oviktiga saker på kort tid, det är sant, men det är inte det enda verktyget.

Man kan till exempel använda sig av stereotyper och klyschor för att antyda att något inte är viktigt. Eller så kan man strunta i att namnge oviktiga personer och platser. Man kan hoppa över reflekteringar kring det som händer, eftersom ingen känner någonting. Man kan undvika att lägga dialog där. Man kan låta bli att lägga in utvikningar där. Man kan låta folk börja längta efter nästa grej.

Taktkänsla

Det kan dröja ett tag innan man lär sig hur man ska blanda viktiga och oviktiga grejer. För mycket viktiga grejer, så blir texten lätt överspänd eller stirrig – och det gör den oläsbar. För lite viktiga saker, då finns det ingen orsak att läsa den. På samma sätt som när det gäller att bli expert, så finns det metoder för att korta ner tiden det tar att lära sig det.

Ett sätt är att lyssna på musik. Det är inte helt översättbart, men man kan lära sig en del av hur låtar och låttexter är uppbyggda.

Ett annat sätt är att läsa bra författare och härma dem.

Ett tredje sätt är att ta hjälp av lektörer som mig. Kontakta mig gärna om du vill ha hjälp eller undrar något.

Ny bok klar inom kort

Det var drygt en och en halv månad sedan jag bloggade senast, men jag har inga planer på att sluta. Däremot har jag haft flera uppdrag som har gjort att min fritid har blivit alltmer fokuserad på andra saker, såsom att sova och umgås med familjen.

Men nu kan jag i alla fall avslöja att en av de saker jag sysslat med sedan bokmässan är en bok. För första gången på länge är det en egen bok, och när jag kommer närmare publiceringsdags ska jag berätta mer om innehållet. Jag blev klar med förstaversionen för några dagar sedan, och nu håller jag på med med att göra den läsbar. De första personerna har läst boken. Omdömet tycks generellt vara att boken är bra. Jag har fått många punkter med beröm och det är såklart alltid roligt, men jag har också fått några tips om hur jag kan göra den ännu bättre, och jag väntar på ett par personer till som ska ge sina omdömen. Det kommer att bli min tionde publicerade bok. Jag kommer att fortsätta att uppdatera er läsare om vad som händer, såväl här som på olika sociala medier.

Heinleins regler för att bli en framgångsrik författare

Robert A. Heinleins regler för att bli en framgångsrik författare upptäckte jag för många år sedan, men jag återvänder gång på gång till dem. Jag har läst dem i flera olika versioner (kommentarer, kanske rättare sagt), men det här är den bästa versionen: Robert J. Sawyer, som själv är författare.

Heinlein used to say he had no qualms about giving away these rules, even though they explained how you could become his direct competitor, because he knew that almost no one would follow their advice.

In my experience, that’s true: if you start off with a hundred people who say they want to be writers, you lose half of the remaining total after each rule — fully half the people who hear each rule will fail to follow it.

Om du vill bli en framgångsrik författare, kräver det alltså att du håller dig kvar i minoriteten för varje regel. Efter den första regeln har alltså femtio av hundra förhoppningsfulla slutat. Blir du en av de som hänger kvar?

Läs mer.

Att bryta mot regler

En av de frågor som återkommer oftast när det gäller att skriva texter är det här med när man kan bryta mot eller bända på reglerna. Även om skrivande är humaniora vill man nämligen ha fasta regler att arbeta gentemot.

Enligt min erfarenhet bryter man mot regler vid (åtminstone) sex olika tillfällen:

Innan man känner till reglerna

Som små barn. Eller Pippi Långstrump. Eller när man byter kultur.

När man glömmer av sig

Som när min storebror körde mig i sin bil, genom sin hemstad, där han vuxit upp och tagit körkort, och sa: ”Jag funderar på att bli körskollärare.” Mitt svar blev: ”Du kör mot enkelriktat.” Han har inte tagit upp det igen.

När någon har ändrat reglerna så nyligen att man har missat att reglerna är annorlunda

Som när jag och sambon skulle flytta, och de hade satt dit en extra skylt på en parkering där vi brukade parkera/tipsa andra om att parkera. Istället för att vara gratis parkering fick vi parkeringsböter. Det visar bara på att man är mest sårbar när man tror att man vet något.

När man tror att reglerna inte gäller en själv

Som lite större barn, men även personer med storhetsvansinne och sociopater.

När man tror att ingen kommer att märka att man bryter mot reglerna

Som råttorna som dansar på bordet när katten är borta, eller ögontjänare.

När man fattar varför reglerna finns där, och när de kan brytas

Medvetet regelbrott, eftersom man vet att det finns vissa effekter man kan få om man bryter mot reglerna. Som när en polis låter en förolämpning mot tjänsteman passera obestraffad när det finns viktigare brottslingar att ta hand om.

Av någon anledning tror de flesta (som är äldre än små barn) att de bryter mot reglerna av det sistnämnda skälet. Det är i själva verket ganska sällsynt att folk gör medvetna regelbrott. Det kräver nämligen en rätt hög abstraktionsnivå. Man kan sträva efter att komma dithän att man oftare kan se effekterna på sina regelbrott, så att man kan göra effektiva regelbrott, men det är fortfarande sällsynt hos de flesta.

Folk som skriver tenderar att se regler för att skriva som lika brytbara som vanliga människor tycker att regler för till exempel ekonomisk redovisning är obrytbara. Men sanningen är någonstans mittemellan. Det går att bända och bryta på reglerna – ibland. Och ibland går det inte. Det blir bara sämre. Ju mer man funderar på det här med regler, desto mer inser man att frågan inte är så endimensionell.

Å ena sidan ska man inte blint följa regler. Å andra sidan finns det en (eller flera) orsak(er) till att reglerna existerar. Ingen rök utan eld. Å första sidan igen finns det alltid utrymme för att vara personlig. Å andra sidan igen är det lättare att göra fel om man bryter mot reglerna. Och så vidare…

Jag brukar försöka tänka så här: Om jag har problem, så går jag tillbaka till reglerna. Men för att jag ska kunna gå tillbaka till reglerna, måste jag ha testat reglerna ordentligt först. Jag gjorde därför ganska många timmars ”samhällstjänst” som författare genom att läsa många böcker om att skriva och geom att härma andra författare. På det sättet fick jag in reglerna i ryggmärgen. Det hjälpte också att skriva en bok om att skriva. Det gjorde att jag blev tvungen att fundera över reglerna.

När jag stöter på problem i mina texter brukar jag skriva om problemen. Då återvänder jag ofta till vilka regler som kan tänkas krocka, eller om problemet är att jag inte känner till några regler – eller om regeln inte känns riktigt bekväm. Det brukar göra susen.

Kanske kan det hjälpa dig också. Om inte annat kanske det hjälper dig att inte automatiskt tro att du kan se bortom reglerna, när du i själva verket vet med dig att du beter dig som ett barn.

PS. Wikipedia är intressant på det sättet. En av dess grundregler är att strunta i alla regler, eftersom målet är att vara så effektiv som möjligt. Det är också den svåraste av alla regler.

Vad är viktigare än verkligheten?

Falk, igen

(Det här blogginlägget börjar med en sektion om Johan Falk, men det kommer annat viktigare lite längre ner!)

För ett tag sedan hörde jag ett program på radio, där en polis intervjuades om polisens arbete med informatörer, bland annat Peter Rätz. Rätz är en av förebilderna till figuren Frank Wagner i filmerna om Johan Falk. Eftersom polisen i fråga skrivit manus till Johan Falk och varit konsult för filmserien fick han följande fråga:

– Så du tycker att de stämmer överens med verkligheten, gissar jag då.

– Det är så här att det finns inga andra svenska filmer som är i närheten av det, utan Johan Falk är de som är absolut närmast verkligheten. Sen… det kan ju inte vara 100 procent verklighetstroget, för då blir det ju tråkigt.

– Man får twitcha [?] litegrand?

– Men det är absolut så nära verkligheten som det bara går.

– Hur duktiga är svenska kriminalförfattare på att härma verkligheten, tycker du?

– Det finns några stycken som jag tycker är ganska bra. Men den stora merparten är jävligt dåliga, för att prata klarspråk.

– Mmm.

– Man har inte koll på någonting, utan det bjuds ju in den ena efter den andra i polisutredningarna. Det är svärmor och svärfar och ex och syrror och psykologer, och allt möjligt som ska hjälpa till.

– Och så är det inte i verkligheten?

– Nej, det är klart att det inte är. Det innebär ju att den här utredaren begår brott från första till sista sidan – vilket i och för sig inte är ett stort problem, så, men det är så orealistiskt att jag har svårt att läsa det.

Jag har inget emot att man ställer de här frågorna till en polis som tidigare var chef för den relativt hemliga SSI (Sektionen för särskilda insatser).

Vad jag däremot har problem med är två saker:

1. Att man fortsätter att använda Frank Wagner i varenda Johan Falk-film. Efter två-tre filmer insåg man att det bara finns tre historier om Wagner:

  • ”åh, vad jobbigt det är att leva ett dubbelliv där man föreställer en skurk och samtidigt skvallrar för polisen”
  • ”titta, han varvar sitt hemska jobb med en söt familj” och
  • ”nu slutar han som informatör – nej, nu! Nej, nu! Bara en sista gång…”.

Nu är det dags att gå vidare. Döda Wagner och låt det ske publikt så att allmänheten får reda på vad GSI håller på med, så att de får en PR-affär på halsen. Det går till och med att göra dödsscenen i slow motion om man vill göra det mer dramatiskt. Låtsas som om det ska ta slut och bygg vidare historien efter det.

2. Att det…

Förresten, det andra jag har problem med är så stort att resten av det här blogginlägget kommer att handla om det. Jag gör en ny rubrik, en stor en.

Realism

Det andra problemet med situationen är att man utgår ifrån att alla berättelser ska utspela sig i verkligheten, att allting ska vara realism. Som polis Tage säger: ”så nära verkligheten som det bara går”. Det är bra. Underförstått: allt som inte är så nära verkligheten som det bara går är dåligt. Eller sämre, i alla fall. Programledarna ställer inga följdfrågor och framför inga motargument. Jag ser det beteendet ofta. Men låt mig berätta lite mer om realism innan jag återkommer till varför jag har svårt för det här sättet att tänka.

Olika typer av realism

Till att börja med kan det behöva slås fast att det finns olika typer av realism. I Wikipedia-artikeln nämns bland annat ”skildra omvärlden […] ur ett mer eller mindre objektivt och vetenskapligt perspektiv”, sociorealism, neorealism och diskbänksrealism. Som antonymer nämns till exempel romantik, fantasi och naturmystik. Nationalencyklopedin skriver att realismen försöker ”framställa sannolika, främst vardagliga sammanhang och förhållanden”. Både den gamla Martin Beck-filmen Mannen på taket och Ingemar Bergmans filmer sägs vara realism.

Det här är ren och skär diskbänksoptimism.

Det här är ren och skär diskbänksoptimism.

Varför realism?

Det kräver förstås oerhörd skicklighet att göra saker realistiska. Titta bara på folk som gör hyperrealistiska teckningar, som den här:

Det krävs lika stor skicklighet för att få fram realism i film och TV. Skådespelare ägnar mycket tid åt att försöka göra sina rörelser, repliker och skildringar så verklighetstrogna som möjligt. Man anställer coacher och lärare inom de mest underliga kunskapsområdena för att det ska bli mer trovärdigt. Men varför? Poängen med att göra saker realistiska är att tittaren ska känna igen sig och få en spegelbild av verkligheten. Det är delvis en fråga om trygghet, att man ska kunna relatera till en bekant version av verkligheten snarare än något främmande (hu!), men det handlar också om samma sak som vetenskapen handlar om, nämligen att hitta det som inte är personligt, utan allmängiltigt. Ju fler som känner att det här verket skildrar en verklighet som de känner igen, desto fler av dem kommer att känna sig sammankopplade med verket, är teorin. Men det finns ett undantag, även inom realismen.

Inte ens realism betyder verkligheten

Som polis Tage säger finns det vissa saker som man, oavsett hur mycket realism man är ute efter, tar bort. I de flesta filmer tar man bort mycket av det följande: toalettbesök, tandborstning, sömn, resor, måltider, läkarbesök, kallprat (något jag skrivit om tidigare), mathandling, sjukdomar, hämtning på dagis, städande, TV-tittande, slösurfande, borttappning av mobil eller liknande, läsning av morgontidning, träning och motion, tvätt, disk, duka fram inför måltid, telefonsamtal från mamma, väntan på att resa ska börja, väntan på sotare eller annan hantverkare, etc, etc. I stort sett allting som gör berättelsen för vanilj tas bort – eller ”markeras”, d.v.s. visas upp i förbigående eller bara inledningen/avslutningen av det, för att man ska fatta att det också händer.

Ibland använder man just sådana tråkiga saker för att tittaren ska fatta att det finns ett vanligt liv, och på något sätt ökar det realismen. Jag minns exempelvis ett avsnitt av den brittiska deckarserien om Jane Tennisson, med Helen Mirren i huvudrollen. I en scen skrubbar hon sitt badkar. Det är så ovanligt att skildra såna vardagliga saker på film, att man genast tycker att serien är mer realistisk. Lägg gärna märke till hur ofta personer blir straffade på film genom att göra den här typen av städjobb. Men det finns alltså en övre gräns för hur mycket realism vi tål.

Vad är det för fel med realism, då?

Nu när vi har kommit hit, så är jag redo att förklara varför jag tycker att det som sades i intervjun och som jag ser så ofta i diskussioner om litteratur, film och TV i Sverige är allvarligt nog att skriva ett långt blogginlägg om.

Visst kan realism vara en bra sak. Det skapar trovärdighet, som i allmänhet gör berättelser bättre. Men ska det verkligen hindra att man berättar andra typer av berättelser? Varför måste alla skriva realistiskt? Vad finns det för andra typer av berättelser? Och vad får det för effekt om man bara tillåter en typ av historier?

Som jag tidigare har beskrivit görs det ungefär 40 svenska filmer varje år. Antalet TV-serier (drama) är ännu färre, eftersom det kräver en större investering, något som i stort sett bara SVT och TV4 har råd med, och egentligen bara SVT har lust med längre. Av dem är pinsamt få någonting annat än realism. Det görs enstaka filmer och TV-serier som utspelar sig i dåtid: Arn, Selma Lagerlöf, Nobel, Snapphanar, Kocken, etc, men historiska filmer bryter inte särskilt mycket mot realismen, om man ska se lite nyktert på det. Eller de måste inte vara orealistiska, för att vara noggrann.

Liten ursäkt, så här i mitten av texten

Innan jag fortsätter vill jag passa på att be om ursäkt. Jag vet att alla svenska filmer och TV-serier och böcker inte är så här. Det är kanske orättvist att klanka ner på dem så här i grupp. Framför allt när jag varken kan undersöka dem alla eller har gjort mer än enstaka nerslag i den svenska fiktionskulturen. (Det är för mycket klyschor för min smak, särskilt som man brukar anklaga andra länders fiktionskultur vara fyllt med klyschor.)

Men håll med om att det är så här! Det är så här diskussionen går. Se bara exemplet i början av texten. Realism är normalläget. Det är det jag klankar ner på. Mer ursäkt än så kan det inte bli frågan om.

 Motsatsen till realism – tempo

Enligt den teori som förhärskar så bygger bra historier på att tempot är lågt, eftersom det är det i verkligheten. Som vi har sett bryter Falk-filmerna delvis mot det här. Men idealet verkar vara att tempot i filmen/TV-serien ska vara ungefär samma som verkligheten. Det här sättet att tänka fick sig en rejäl push framåt 2001 när TV-serien 24 låtsades skildra ett dygn i realtid, men i själva verket har det funnits med sedan antiken och Aristoteles, och fick en renässans under 1600-talet när författarna François Hédelin och Jean Chapelain spred idéerna och användandet av de dramatiska enheterna: tiden, rummet och handlingen. Idealet enligt dem var att en pjäs skulle utspela sig i realtid, i ett rum och med en händelsekedja.

Det finns flera motsatser till det här. Man kan låta historien spänna över längre tid, eller man kan göra som Måndag hela veckan m.fl. filmer och använda sig av icke-kronologiskt berättande. Men det jag tänkte mest på är förtätning, d.v.s. att man pressar ihop så mycket material man bara kan på kortast möjliga tid under delar av en berättelse. Det här kan låta som att det bara rör poesi och Tomas Tranströmer och så, men det gör det inte. Två exempel på detta:

Hitchcocks I sista minuten, där slutscenen består av en serie mycket korta klipp. På bara några sekunder får vi hela upplösningen, infångandet av skurken, samt hela framtiden för huvudpersonerna, inklusive symbolik.

Hämnd AB, som den här bloggen har fått sitt namn efter, där inledningen av det första avsnittet ser ut så här:

* en rädd kvinna i ett tomt kontor, klipp till hemma hos kvinnan, hennes dotter svarar i telefon, kvinnan ber att få prata med pappan, kvinnan berättar om att hennes chef förskingrar pengar, maken varnar henne att sticka därifrån (54 sekunder)

* en man dyker upp i kontoret, bryter samtalet, stryper kvinnan ovanpå en fotokopiator (40 sekunder, sammanlagt 1,34)

* mördaren ringer en knarkhandlare och meddelar att han röjt undan bevisen, knarkhandlaren beordrar honom att ringa advokat, mördaren tas till rättegång men säger sig vara oskyldig (41 sekunder, sammanlagt 2,15)

* offrets make får se bilder från kopiatorn som knyter mördaren till brottet (30 sekunder, sammanlagt 2,45)

* försvarsadvokaten yrkar på att bilderna är fejkade och bygger upp en historia om att offret gick på antidepressiva droger och var otrogen (47 sekunder, sammanlagt 3,32)

* juryn förklarar mördaren oskyldig, maken är skakad och hans dotter drömmer mardrömmar, (26 sekunder, sammanlagt 3,58)

* maken får ett kuvert med sju tidningsartiklar: tre om personer som klarat sig undan lagen eller varit oskyldigt anklagade, respektive tre om hur den riktiga personen åkt dit, därefter en artikel om hans frus mördare, och en lapp med ett telefonnummer (61 sekunder, sammanlagt 4,59)

* Mr Chapel dyker upp och förklarar sin affärsidé, att sätta rätt person bakom galler (56 sekunder, sammanlagt 5,55)

I de flesta andra TV-serier hade de sex första punkterna ovan varit grunden för ett helt avsnitt eller en hel film. Här är det bakgrunden till det som sedan blir intrigen för avsnittet, nämligen hur Mr Chapel ser till att personerna straffar sig själva.

Det här med förtätning kräver att man markerar även sånt som inte är skoläder (sånt som tar en rollfigur från plats A till plats B). Med ”markerar” syftar jag på att man gör en kortare skiss, snarare än att visa hela processen. Istället för att visa hela familjemiddagen när den inte är viktig för berättelsen, så visar man bara ett kort klipp från när familjen är samlad kring bordet. Så här gör man hela tiden i reklamfilmer, vilket har gjort att vissa associerar det med reklam och därför ser ner på det. Men om man har något viktigare att berätta, och ger oviktiga saker lite utrymme istället för mycket utrymme, då är man en god berättare. Bara för att reklamvärlden har anammat ett grepp måste det inte vara förbrukat eller smutsigt. Det krävs bara att man gör något som reklam aldrig gör: man ger någonting annat mer utrymme. En dålig berättare ger allt lika mycket utrymme.

Motsatsen till realism – trovärdighet

En annan detalj i realismen handlar, som jag skrev ovan, om trovärdighet. Man räknar kallt med att svenska folket tycker att det bara är realistiska saker som är trovärdiga. Det är möjligt att de har rätt i det – om det inte vore för att det finns tusentals exempel på att det är fel. Trovärdighet är nämligen inte det enda sättet att se på saken. Ta Sagan om ringen. Jag tror inte att någon menar att Frodo och gänget är realistiska rollfigurer, att actionscenerna och miljöerna är verklighetstrogna eller att stilen går att beskriva som med fötterna på jorden. Det har gått bra för de filmerna ändå, om man säger så. (I själva verket kommer man ner på 123:e plats bland de mest besökta filmerna i världen innan man kommer till något realistiskt, och då har jag räknat Rädda menige Ryan som en realistisk film. Några kanske skulle räkna Titanic, nr 2 på listan, som en realistisk film, men kom igen: den lever på sina specialeffekter.) Bland de svenska filmerna toppar nästan alltid action och humor – två genrer som inte är särskilt realistiska.

De som tittar på film tycker med andra ord att de här filmerna är tillräckligt trovärdiga. Trots att de innehåller allsköns ickerealistiska element, så har de fortfarande något som gör dem trovärdiga.

Det här ”något” kallas på engelska för ”(willing) suspension of disbelief”. Tyvärr har jag inte hittat någon adekvat svensk översättning. (Google föreslår ”upphävande av misstro”. En annan översättningstjänst föreslår ”frånvaron av misstroende”. Kanske ”åsidosättande av sin skepsis”.) Begreppet handlar om hur man tillfälligt och frivilligt åsidosätter sina kritiska fakulteter och bara hänger med i det som komma skall. Tidskriften King (som jag inte brukar läsa) sammanfattar bakgrunden:

Termen […] myntades av poeten Samuel Taylor Coleridge 1817, delvis tänkt som ett försvar för hans egen kioskvältande men av samtiden kritiserade episka dikt The Rime of the Ancient Mariner (ej att förväxla med Iron Maidens för all del feta trettonminuterslåt med samma namn från Powerslaveplattan, även om denna använder Coleridges poesi som förlaga). Coleridge var en romantiker i en tid då etablissemanget förespråkade mer realistiska ideal. Han fick följaktligen skit för att han inte drog sig för att krydda sina verk med spöken, antropomorfa personifikationer av abstrakta koncept (dåtidens esteter rös av obehag åt kitschigt trams som Döden i form av ett benrangel i kaftan), en och annat monster samt diverse märkliga dramaturgiska förvecklingar som inte kunde förklaras med vetenskapens hjälp – The Rime of the Ancient Mariner handlar om en serie osannolika missöden till sjöss, och kan tolkas som alltifrån en kristen analogi till en pamflett mot tjuvjakt på sjöfågel. Grundtesen i Coleridges försvarstal för konstnärliga utsvävningar från realismen var däremot enkel: Om upphovsmannen bara förmår engagera sin publik på det mänskliga planet och ingjuta ett aldrig så litet skimmer av sanning kommer utsagan att accepteras oavsett innehåll. Eftervärlden har gett honom rätt: Vi kommer att fängslas av en saga om blå människor på djungelplaneten Pandora i samma utsträckning som vi bryr oss om karaktärerna, deras motiv och deras öden.

Publiken är villig att åsidosätta sin skepsis inför spöken, fantastiska uppfinningar, tidsresor, osannolika katastrofer, övermänniskor, naturtrogna androider, och andra hypotetiska element. I själva verket skulle jag argumentera att det är en omistlig del av fiktion att åsidosätta sin skepsis. (Jag har skrivit om liknande saker tidigare, här.) Vi vet att det inte finns talande djur, men i fabler går det bra. Vi vet att folk inte kan flyga, men i Stålmannen går det bra (ibland). Vi vet att det inte går att lappa ihop döda människor och få ett Frankensteins monster, men det spelar ingen roll – för de där grejerna har en större poäng. De handlar om något annat än vad de verkar handla om. Frankenstein handlar inte om organdonation. Stålmannen handlar inte om flygande människor. Fabler definieras till och med efter att det handlar om något annat:

En fabel är en kort och kärnfull berättelse som inte gör anspråk på att vara sann. Den har en sensmoral, det vill säga något som fabeln vill lära ut.

[Wikipedia]

fabel (jfr ty. Fabel och fr. fable, av lat. fa´bula ‘prat’, ‘anekdot’, ‘saga’ m.m.), en kort allegorisk berättelse i vilken förmänskligade djur med sina handlingar och repliker åskådliggör en moralisk lärdom som gärna avslutningsvis formuleras som en sederegel, t.ex. ”den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket”.

[Nationalencyklopedin]

Det är just där problemet ligger med svenska filmer och TV-serier och böcker. De är realistiska, eftersom de inte handlar om något annat. De har inget tema. (Möjligen förutom att klaga.)

Det där med att åsidosätta sin skepsis är intressant. För det kommer nämligen med vissa regler. Man brukar exempelvis säga att en film måste sätta upp spelreglerna i början (till exempel ”I den här filmen finns det spöken, men inte, låt säga, tidsresor”), helst inom den första halvtimmen har gått. Därefter får man inte ostraffat ändra på reglerna. Man kan dock använda reglerna för att skapa drama eller spänning eller för att lura publiken. (”I see dead people” är regeln. Vad vi inte tänker på är att det är en set-up inför finalen.) Man får också bara åsidosätta skepsisen inom ett visst antal områden. Man kan inte förvänta sig (oavsett om man gör det inom tidsgränsen eller inte) att folk ska acceptera en film som innehåller tidsresor, mumier, superhjältar, riddare, cowboys, rymdskepp och en superskurk som tänker utplåna jorden med hjälp av dresserade orangutanger. Var och en av idéerna kan fungera, men tillsammans blir det bara ett mischmasch.

Ändå är det alltså nödvändigt med lite påhittat för att det över huvud ska kunna kallas fiktion.

Inte omöjligt eller utan sanningsvärde

Ian Fleming, som skapade figuren James Bond i början på 1950-talet, blev ibland anklagad för att hans texter var orealistiska. Hans svar var att han inte skriver om sånt som är omöjligt, men att det bara är osannolikt.

Det kan man hävda ibland. Men man kan också gå längre. Vi behöver inte använda oss av superhjätar. Vi kan gå till Hasse Alfredson. 1997 kom hans bok Attentatet i Pålsjö skog. Den tillhör inte hans storsäljare, men jag tyckte att den var så intressant att jag 2000 när jag fick i uppdrag att göra något examensarbete, så ville jag göra en film av den. Handlingen går i korthet ut på att några skåningar tröttnar på Sveriges undfallenhet mot tyskarna och permittenttågen. De beslutar sig för att spränga ett av tågen. Olyckligtvis befinner sig Eva Braun på det tåget. Hitler blir vansinnig(are) och anfaller Sverige direkt. Nu har vi kommit en tredjedel in i boken…

För någon som är helt historielös så kan jag meddela att det där aldrig har hänt. Boken tar sig friheter med historien. Det kallas att vara kontrafaktisk. Vi är alla lite kontrafaktiska ibland i våra tankar: ”Tänk om jag inte hade gjort si eller gjort så istället.”

Men man kan också göra berättelser som utspelar sig i framtiden. Eller på en helt annan planet. (Det händer nästan aldrig i svensk mainstream-fiktion.)

Flera stora luckor i realism-tänket

Jag tycker att det här är ett stort problem med svenska filmer och TV-serier och böcker. Inte nog med att jag tycker att det är synd att en författare (till exempel han i inledningen) inte inser så grundläggande saker som att:

1) Om författare vill ta in externa hjälpredor i polishistorier, då är det ett tecken på att polisutredningar inte är tillräckligt spännande eller att man vill göra det lite mer personligt. Det är också ett trick som har funnits med ungefär lika länge som kriminalhistorien har funnits. Ta bara Sherlock Holmes som exempel. Han är inte polis, men blir konsulterad av polisen och andra. Andra följde naturligtvis bara efter, utan jättemycket eftertanke. Och jag kan förstå att det är tröttsamt, men det är ungefär som att klaga på att det finns sång- och dansnummer i Sound of Music.

2) folk går inte på Johan Falk, Wallander, Beck, Irene Huss, mfl, mfl, för att de är realistiska – utan för att det rör sig om eskapism. Med andra ord, helt motsatt mot det den intervjuade och många andra verkar tro. Folk gick inte på filmen Göta kanal för att de trodde att de skulle få se verklig tävling mellan två båtar längs en kanal där hastighetsbegränsningen är 5 knop, utan för att de ville se vilka tokigheter som skulle uppstå i en miljö som inte lämpar sig för en tävling. Folk vill heller inte se helt realistiska deckare. Det går som sagt för långsamt. Och i många fall löses mord direkt eller genom på så banala sätt att det blir tråkigt, eller så löses de efter att polisen har begått stora misstag, som gör att ingen rimlig människa kan tycka att de är hjältar efteråt. Det är, med andra ord, inte realism. Just Tage Åström, Peter Rätz och flera andra har naturligtvis pengar att tjäna på att folk tror att det är realism. Polisen vill såklart att polisutredningarna ska skildras på ett positivt sätt, på samma sätt som alla yrkesgrupper skulle vilja att porträtten av dem på film är smickrande. I det ingår för polisen att man visar hur riktiga polisutredningar går till. D.v.s. man vill visa de polisutredningar som går rätt till, inte de som läggs ner ”i brist på spaningsuppslag” eller de som blir totalt felutredda från början. Lägg märke till att jag inte säger att det de skriver om kan innehålla korn av sanning. Men inte sjutton är det sanningen. Det är deras tolkning. Det är deras sanning. Och det finns många andra sanningar – sanningar som är lika viktiga, eller viktigare, att berätta.

Det finns en annan sak som oroar mig, bortsett från de två ovan, nämligen att det blir svårare och svårare att bryta mönstret. Dels vänjer sig folk vid det som finns på bio, TV, filmförsäljningsställen, bokaffärer, recensioner, etc. Dels betyder det att varje försök att göra något som sticker ut blir granskat hårdare än allt annat. Det är upp till de få exempel som finns att göra något framgångsrikt. Med tanke på konkurrensen från andra länder så blir nästan alltid de svenska ”icke-realistiska” exemplen på fiktion nersablade av kritikerna och publiken. Hur ska någon kunna få tillräcklig träning för att göra något riktigt bra under de förhållandena?

Men ska inte marknaden få råda? Om de inte är tillräckligt bra, ska de verkligen få göra fler? Nja, i dagsläget stöttar vi ”realistisk” fiktion med kulturstöd och annat för att det ger positiva effekter. Få diktsamlingar säljer mer än något hundratal ex. De kan få stipendier. Det får sällan icke-realistiska verk/skapare. Vi skulle kunna besluta oss för att under en period också stötta fantasy och science fiction, eftersom det också har positiva effekter (ökad läsning hos barn, till exempel).

Var kommer de här skillnaderna ifrån?

Om vi för enkelhetens skull accepterar att det är sådana här skillnader, varifrån kommer de? Jag vill hävda att det här är något som finns sedan lång tid tillbaka. Om vi jämför Sveriges och Englands nationalförfattare så är det en markant skillnad:

August Strindberg – skrev om människor. Det är inget fel med det. Man behöver rollfigurer i fiktion. Det är genom dem som det psykologiska spelet kommer fram. Doktor Glas (Hjalmar Söderberg), Stockholmssviten (Per Anders Fogelström), Dvärgen (Pär Lagerkvist), Gösta Berglings saga (Selma Lagerlöf) och många andra har samma fokus på människan.

William Shakespeare – skrev om intriger och situationer. De har historier. De berättar. Medan de svenska nationalförfattarna skriver stillastående, dialogdrivna eller beskrivande texter, har engelskspråkiga författare som Charles Dickens, Jane Austen, Mark Twain och andra historier. Jag tog exemplet Hasse Alfredson ovan. Han skriver historier. Men annars är det relativt ovanligt att svenska författare har en intrig värd namnet. Intrigen är oftare en bisak, för att personerna ska få komma fram.

(Om vi blandar in fler länder, är Sveriges litteratur alltså mer lik den ryska.)

När man skriver om intriger och situationer hamnar fokus automatiskt bort från realismen, eftersom det krävs att man kommer vidare, till nästa situation. Det är ett otåligare sätt att berätta, och mycket ofta hamnar tempot i förgrunden. Skriver man om personer, är det svårt att vara lika otålig och ha ett lika högt tempo. Visst kan man skriva omfångsrikt om rollfigurer utan att gå särskilt djupt eller bli realistisk, men det är svårare än vad man tror.

Vem har tid att vara fantasirik?

Under stora delar av den tid då den engelska och amerikanska orealistiska litteraturen kom, var Sverige ytterst fattigt. Även om man kanske tänker att det skulle göra behovet av eskapism större, så finns det hinder för att sådan fiktion ska komma fram. Folk var helt enkelt för upptagna med annat för att skriva om något annat än det de höll på med.

En vän till mig hävdade till och med att det är först med finkultur som eskapsmen sprids. Det är folk som har tid att fantisera som gör något utöver realismen, enligt någon slags författandets Maslows behovstrappa. I min egen bakgrund (som är arbetarklass) var det här med fantasi något man såg ner på, undrade över eller till och med misstänkliggjorde. Det är också en av orsakerna till att jag tycker att det är viktigt. Fantasi är en av biljetterna bort från att leva på gränsen till att ekonomin går ihop, eller ibland till och med från armod och olycka.

Det är inte allas kopp te att gilla fiktion som inte är realistisk. Många gillar såklart realistiska berättelser. De kanske inte ens gillar te. Det är helt okej. Men det är lika okej att gilla eskapism. Och te. Det är det som är min poäng: att så länge det gäller realism eller eskapism, eller kaffe eller te, så kanske vi kan komma överens om att inget av det måste vara det enda alternativet? Folk kanske kan få välja sin egen verklighet.

Allting har blivit försenat

Idag skickade jag iväg vad som kan vara den sista versionen av baksidestexten till den bok jag spökskrivit under våren. Det har varit ett roligt och spännande projekt, men tanken var att jag skulle bli klar i februari. Det är inte likt mig att dra ut på saker så här länge, utan det har bara varit en vår där allting har blivit försenat på grund av flera andra saker. Det har helt enkelt varit en perfekt storm av saker som har kommit i vägen för varandra. Jag har bett folk om ursäkt för det, men ingen förutom min sambo Matilda har en aning om hur illa det har varit.

Våren verkade bli lugn, så där i januari. Jag hade ett spökskrivningsprojekt (som vi kan kalla nummer 9, eftersom det är min nionde tryckta bok), och lite jobb för Wikimedia Sverige. Jag skulle vara med och arrangera en konferens, Digikult. Och jag skulle för första gången på länge vara ledig under sommaren, var det tänkt.

Men snart blev jag sjuk. Ordentligt sjuk. I åtta veckor. Under de veckorna fick jag inget gjort, eftersom jag hade hög feber och var yr i huvudet. Det var en dålig start på #9, och dessutom var jag trött under någon vecka till, så jag kom inte igång med skrivandet ordentligt förrän i slutet av mars. Då var det nästan dags att sätta igång med Digikult. Jag var tvungen att dra ner på skrivandet, Wikimedia-grejerna fick vänta, och konferens-arrangemanget fick bli enklare än vad jag hade hoppats.

När konferensen var över fick jag försöka sy ihop mitt liv igen. Jag gjorde en ny plan för #9, men så snart jag började insåg jag att jag skulle bli tvungen att lägga mer tid på den än jag trott. I månads arbete skulle nog bli 1,5, eller mer. Samtidigt kontaktade en gammal vän till mig och berättade att det spökskrivningsjobb jag gått med på åt hen var färdigt inom kort. Och en tidigare klient från Vulkan återkom och ville ha mer, också enligt en tidigare överenskommelse. Jag har försökt att balansera det här så att min tid har fyllts av mina tre uppdrag.

Dessutom har personliga grejer dykt upp (skicka efter lösenord genom att maila mig).

Till yttermera visso har jag försökt att göra klart Kulturskatter på nätet version 2 till Digikult. Det var inte trivialt. Det har också lett till att jag har börjat arbeta med ett projekt som jag inte kan berätta så mycket om än, men som jag hoppas ska kunna ge mer resultat.

Bit för bit har jag slutfört mina åtaganden (bortsett från Wikimedia Sverige, tyvärr), och nu börjar jag bli klar dels för Wikimedia-relaterade jobb, dels för mer hobbyartade grejer, såsom att översätta böcker igen (och trycka dem), umgås med familj och vänner, och skriva fler blogginlägg och Wikipedia-artiklar.

Det ska bli så skönt när jag inte längre är två till femtio steg efter, hela tiden. Och snart är jag redo att ta emot nya uppdrag igen.

Tolkade rollfigurer

Efter gårdagens film satt jag och Stefan Högberg och diskuterade länge. Vi försökte säga positiva saker om Man of Steel, men lyckades bara efter enorma exempel av självbehärskning. Så snart gled vi över på andra saker. En av sakerna var rätt intressant, och jag tänkte dela med mig av den.

Vi diskuterade varför de senaste filmerna om Stålmannen var så dåliga, medan de senaste filmerna om Batman har blivit så populära. Min hypotes var att det följer en av adaptationens grundregler:

Dåliga böcker blir bra filmer. Bra böcker blir dåliga filmer.

Den grundregeln gäller inte jämt, men den gäller tillräckligt ofta för att vara nyttig. Med härledning ur den regeln menade jag att konceptet Stålmannen är bättre än konceptet om Batman/Läderlappen. Stålmannen är enkel att förstå (övermänniska bekämpar brott men är känslig för kryptonit och magi, och har en hemlig identitet), och framför allt är konceptet inte särskilt motsägelsefullt.

Batman å andra sidan försöker vara för många saker samtidigt: en playboy-miljonär som klär ut sig till brotsbekämpande fladdermus-figur pga ett trauma i barndomen.

Konflikten ligger i orden ”playboy-miljonär” och ”trauma i barndomen”. Om man gör film av det kan man antingen betona det ena eller det andra.

Stefan är seriefantast och har läst många äventyr med Batman (som startade redan 1939). Hans bild av Batman är att det är en hårdkokt noir-serie  om att leta reda på (deckare) och skada (hämndhistoria) brottslingar som samhället inte kommer åt (önskedröm). Mitt första möte med Batman var dock TV-serien från 1960-talet. Ni vet: Adam West, Burt Ward och BIFF, BAM, POW!

Saken är den att båda tolkningarna har stöd där i originalmaterialet. På sätt och vis gör det Batman till en av de rollfigur som kan tolkas på mest olika sätt. Vi gick igenom en hel rad franchiser inom populärkultur som finns både i serie-, bok-, film- och TV-form, och vi kunde inte hitta någon rollfigur som har tolkats lika olika, och båda tolkningarna finns i originalmaterialet. Sherlock Holmes, Tarzan, Fantomen, Bionic Woman, Charlie’s angels, Star Trek, etc, etc har alla parodierats, även inom kanon, och Buffy, Arkiv X, Xena, Scrubs, mfl, mfl TV-serier har också brutit mot den ”vanliga” genren, men här är det egentligen inte fråga om parodi eller tillfälliga experiment, utan olika tolkningar av materialet.

Det finns en figur som kanske skulle komma ifråga: James Bond. Beroende på manusförfattare, regissör, skådespelare och tidsera har olika sorters filmer producerats. Alla har stöd i Flemings böcker, mer eller mindre, och precis som i fallet med Batman har olika publik tagit olika verk till sitt hjärta. Det finns helt enkelt folk som gillar endera sorten.

Ett annat exemplet vi kom på var Hamlet som genom tiderna har tolkats på i stort sett två sätt:

1) Hamlet är tokig/deprimerad

2) Hamlet spelar tokig/deprimerad för att avslöja sin fars mördare.

Finns det fler sådana exempel där rollfiguren har tolkats (av film/TV-producenterna, inte av recensenter) mer olikt? Ge gärna svar i kommentarerna nedan.

Yta, yta, yta

Jag fortsätter att lägga upp gamla texter från Vulkans nerlagda blogg.

Yta, yta, yta

I många fall bryr jag mig inte särskilt mycket om ytan när jag jobbar som manusredaktör. Jag vet nämligen av erfarenhet att det engelska uttrycket för ”att inte döma hunden efter håren” stämmer – att man inte ska döma en bok efter dess omslag. Jag har läst bra böcker som har presenterats dåligt och snygga böcker som har varit riktigt dåliga. Nuförtiden är det ju ganska lätt att göra en text snygg genom formatmallar, rubriker, bilder och annat, så ofta brukar det vara ett tecken på att bokens text inte är särskilt genomarbetad om den har många bilder. Likadant är det min erfarenhet att om en bok kommer till mig och har ett färdigt omslag, så behöver texten en hel del arbete – och omslaget också, och då är jag ändå inte grafiskt kunnig.

Naturligtvis tycker jag att själva texten i boken är viktig – det är den som avgör om den första läsaren kommer att rekommendera den till någon annan, oavsett om det är ett proffs eller inte – men jag har fått alltmer intresse och respekt för sättning och grafik också. Det är trots allt så att folk ser både omslaget och hur texten ser ut innan de börjar läsa vad det står i boken. Alldeles för få skribenter intresserar sig för hur deras böcker ser ut, och missar därför viktiga läsare som aldrig skulle tänka sig att plocka upp en bok som ser ointressant eller ”fel” ut. Det går naturligtvis att göra något åt det: läs på om bokdesign själv, gör flera olika egna försök, fråga vänner och bekanta, jämför med andra böcker i genren, och kanske den smartaste lösningen, fråga någon expert.