Nu är det (inte) klippt

Med tanke på att jag är uppväxt med en fiktiv familj, finns det vissa saker jag har svårt för i det vanliga livet. För alla fördelar jag har fått av min fiktiva familj, finns det flera nackdelar. Skönlitteratur, film och TV förbereder en inte på de finare detaljerna för när man ska gå på middag, när man ska gå på föräldramöte eller hur man ska hålla jobb och fritid åtskilda. De flesta av de sakerna har jag fått lära mig på egen hand. Men det som verkligen plågar mig är något som jag fortfarande inte har lyckats lära mig.

Jag klarar inte av att gå till frisörer.

Man tycker ju att jag, vid 42 års ålder, skulle ha lärt sig det, men inte då. Jag är fortfarande fast i alla gånger frisörer klippte mig fel när jag var liten. Det kan tyckas löjligt, särskilt med alla andra saker jag lyckats ta mig förbi, men för mig är frisörer mycket värre än tandläkare. Jag tycker att det är trevligt att gå till tandläkare och bli ompysslad. Än så länge har jag i vuxen ålder inte haft några större problem med tänderna, men jag hade tandställning och en del problem när jag var liten, så man skulle kanske kunna tro att jag skulle tycka annorlunda. I vanlig ordning är jag alltså tvärtom ”alla” andra.

Idag behöver jag gå till frisören. Mitt hår börjar bli långt och ostyrigt, och snart är det bokmässa, då jag ska hålla i seminarium och förhoppningsvis vara lite representativ. Men jag kan inte förmå mig själv att gå in till någon frisör. Jag började med den frisör jag motvilligt brukar gå till. Han är inte så pratsam, vilket jag gillar. Det blir inte bra, men det blir å andra sidan inte katastrofalt heller.

Vilket det har blivit flera gånger. Jag har periodvis sparat ut luggen, men fått den klippt så mycket att jag har skämts för att gå ut. Jag har fått frisyrer som har fått mitt huvud att se stort ut, min panna att se ännu högre ut, mitt hår att spreta, och det har nästan alltid bara varit att ta det.

Så, här är några frågor jag har ställt mig själv:

Beror det på att jag har gått till för billiga frisörer? Jag har inte gått till de dyrare frisörerna, för jag känner mig inte hemma där. Jag kommer från ett arbetarhem, och även om jag har utbildat mig, bor med en lärare långt ifrån min släkt, umgås med akademiker och så vidare, är jag bara ”one generation from poor white trash”, för att prata med Hannibal Lecter. Men även om jag skulle gå till en dyrare frisör….

Beror det på att jag inte kan ”beställa” rätt frisyr? Ja, verkligen. Det här är något jag funderat på mycket. Jag missade den lektionen i skolan när vi gick igenom vad man säger till en frisör. Jag chansar bara. Det blir aldrig bra, så jag får aldrig något som jag kan upprepa. Och om det blir någorlunda som jag vill ha det, blir det inte likadant nästa gång. Jag har gjort research, men det verkar inte finnas några fasta termer, ingen tydlig handbok, inga enkla ”säg så här, så får du den här frisyren” bortsett från möjligen page, mohikan och överkamning. Ingen av dem är särskilt lockande för mig. Snedbena kan betyda så många olika saker, mittbena också, och många frisyrer verkar det knappt finnas ord för. Som jag känner till i alla fall. Vilken annan bransch har det så?!

Varför går jag inte bara till samma frisör? Jag försöker, men de slutar eller går i pension ibland. Jag ogillar att behöva leta ny frisör. Det kan ta lång tid för mig att hitta rätt ställe och rätt frisör, så jag byter inte om jag kan undvika det.

Varför rakar jag bara inte skallen? För att jag trivs i längre hår. Jag har haft de flesta frisyrer, från rakat till stubb till långt hår utslaget eller i flätor. Men numera har jag halvlångt hår och trivs nästan med det. Jag har förlikat mig med att det aldrig kommer att bli såsom jag önskar att det såg ut. Mitt hår är för tjockt, för ostyrigt, för rött och för… jag vet inte. Den del av mig som ser mig i spegeln är fortfarande tonåring, då jag blev mobbad.

Nu finns det en aspekt på det till: min 11-åring (som är smart och snäll) har ärvt det här av mig. Han har också blivit felklippt flera gånger. Vid ett tillfälle lyckades han att få tuggummi i luggen, så att min sambo blev tvungen att klippa av honom nästan alltihop. Det såg fruktansvärt ut, och jag led med honom. Det gick inte att ta honom på allvar med den frisyren, hur mycket jag än älskar honom och hur mycket jag än försöker att vara fördomsfri. Numera får man tvinga eller muta honom för att han ska vilja gå till frisören. Det är ungefär som med mig.

Så vad ska jag göra? Till att börja med, prata om det. Och en dag snart, ska jag gå till frisören, trots allt.

Annonser

Min fiktiva familj

Vi fick i uppdrag att göra en översikt över våra släkter. Mamma, pappa, syskon, far- och morföräldrar, kusiner, etc. Samtidigt fick vi nämna något om vad vi hade fått med oss av dem och vilka alla var. När vi var klara fick vi veta att tanken var att se vilka vi vuxit upp med. Mitt svar var att det här inte ens var hälften av dem jag växte upp med.

– Skriv upp dina vänner också.

– Jag hade nästan inga vänner, sa jag.

Det var ingen överdrift. Där jag växte upp bodde det mest gamla människor eller raggare. Alkohol, bilar, Eddie Meduza, Kenneth & the Knutters, och liknande, var sånt folk var intresserade av. Det var inte jag. Har aldrig varit. Jag försökte passa in, men jag lyckades inte. När jag var åtta-nio bjöd jag in hela klassen till födelsedagskalas. Två personer kom. En person kastade inbjudan i papperskorgen framför ögonen på mig.

Det här berättar jag inte för att få sympati. Min poäng är att visa bakgrunden till den där historien jag håller på med. Så åter till dialogen.

– Men om man vill lära känna mig räcker det inte med att skriva upp de här… figurerna. Det mesta jag har lärt mig i livet har jag lärt mig från min fiktiva familj.

Min fiktiva familj

Jag lärde mig läsa tidigt och har alltid läst mycket: deckare, romaner, thrillers, fackböcker, dramatik, uppslagsverk. Det har blivit många böcker genom åren. Jag lärde mig mycket fakta, men fick också i mig hur man berättar historier och hur man är pedagogisk.

Men jag tittar också mycket på film och TV. Det har ända sedan jag varit liten varit en passion för mig. Inte bara slötitta någon gång, utan följa TV-serier aktivt. Titta om på filmerna. Läsa om filmerna och TV-serierna. Analysera vad de handlar om. Och då har jag bara gått fram till tretton-fjorton års ålder. Min mamma råkade nämna när jag var ännu mindre varför det blev mörkt i rutan ibland, mitt i Dallas. Reklamavbrott? Jag förstod redan att det måste påverka saker och ting, eftersom det innan avbrottet hände något spännande. För mig blev rollfigurerna viktiga. Jag fick några av mina bästa far-och-son-prat från MacGyver och några av mina första lektioner i hur man tänker logiskt från Hercule Poirot och Sherlock Holmes.

Och jag lyssnade mycket på musik. Intensivt. Lyssnade om. Lärde mig sångtexter utantill. Det har jag fortfarande nytta av. Som i vintras när vi var på några vänners födelsedagskalas med liveband, och jag kunde sjunga med i gissningsvis 75% av alla låtar. Visst har jag glömt bort många genom åren, men jag gillar fortfarande att ta reda på texterna till låtarna jag hör. Jag brukade låtsas att instrumenten var olika människor som pratade med varandra. När jag gick musikvetenskap på universitetet (inte vad jag hade väntat mig, men definitivt värt det) fick jag lära mig att identifiera vilka instrument som spelade, och det älskar jag att kunna. Vilket extra lager när man lyssnar på låtar. Några exempel:

Men åter till min fiktiva familj.

Jag kände mig mer hemma med mina böcker, TV-serier, filmer och min musik än med folk i ”den vanliga världen”. Inte bara, som man kanske skulle kunna förledas att tro, för att den fiktiva världen är mer tillförlitlig, d.v.s. att jag alltid kan komma till den och att den alltid accepterar mig så som jag är. Och att jag behöver det för att jag är så ensam och sorglig och mobbad. Nej, det här går inte att förklara så enkelt. Jag är nog inte mer ensam och sorglig och mobbad än någon annan. Så vad beror det på?

Som Aristoteles sa: ”Summan av våra laster är, och förblir, konstant.” Eller för att uttrycka det annorlunda: något måste man fylla dagarna och tankarna med. För min del blev intresset litteratur och film och TV och musik. Det har jag fått leva med. Jag skämdes alltid lite för mitt intresse för James Bond. När Jeremy Brett dog blev jag ungefär lika ledsen som när mormor dog. När Estonia sjönk sörjde jag mer över att Pierre Isacsson dog än pappas kollega. Under universitetstidens mörkaste perioder hämtade jag mitt leende från Hannibal Smith från The A-team, och mitt problemlösningstänkande från huvudpersonerna i Alias Smith & Jones. Jag har alltid varit lite udda, så jag kände mig väldigt lik Spock i Star Trek och Data i Star Trek – The Next Generation. Senare har jag identifierat mig med en lång lista med rollfigurer från Vita huset, Doctor Who, CSI, etc, etc, och försökt att smälta in deras bästa egenskaper i min personlighet. Det är ett pågående projekt.

För mig har det alltid varit lättare att träffa min fiktiva familj än umgänget med verkliga vänner. Det betyder inte att jag inte kan umgås i vardagen. Jag har en underbar sambo och två barn. Jag har vänner (helt otroligt! Jag vet!). Och jag har fortfarande (en del av) min släkt kvar. Men jag har fortfarande lättare att komma ihåg namn på och detaljer om rollfigurer än på/om verkliga människor.

I mitt yrke som lektör och författare är det ofta en fördel. Jag är på min hemmaplan. Det gör det lättare att bolla med idéer och tankar om man slipper arbeta på bortaplan.

Jag förstår att det här kan vara underligt. Eller inte. För vissa är det här vardagsmat. Fler än vad man tror. Men för er som tycker att det här är konstigt, eller något att skratta åt, som jag var med om för någon vecka sedan, finns det några saker att tänka på:

  • fiktiva familjer har funnits i flera tusen år
  • jag vet om att min familj är fiktiv
  • jag tänker inte insistera på att någon annan anammar min fiktiva familj
  • jag har aldrig mött någon som har samma fiktiva familj som jag har och kommer nog aldrig att göra det
  • jag är inte bara en person med en fiktiv familj – jag har andra sidor också
  • det schyssta när man hör någon berätta om sin fiktiva familj är att bara acceptera, på samma sätt som man själv skulle vilja att någon gjorde med en lite märklig men icke skadlig sida hos sig själv

Kort sagt: jag lever lite i det blå. Deal with it.


 

Som vanligt finns jag mestadels på min andra blogg numera.

Vi firar slaget om Hogwarts med hemgjord honungsöl!

butterbeer-cerveja-amanteigada-do-harry-potter-230045-2
Idag är det 18 år sedan slaget om Hogwarts, den stora slutstriden i Harry Potter-böckerna, ägde rum. Det firade vi genom att göra hemgjord honungsöl. Vi fick smak för honungsöl (som är alkoholfri) när vi var på Harry Potter-världen utanför London. Receptet kommer nedan, men så här kan det se ut:

Vi firar slaget om #hogwarts med hemgjord honungsöl!

A post shared by Lennart Guldbrandsson (@lennartguldbrandsson) on

Det är ganska enkelt att göra honungsöl. Allt man behöver kan man köpa i vanliga affärer. Receptet för fyra personer ser ut så här:

  • 4,5 dl socker
  • 2,3 dl vatten
  • 1 msk vaniljextrakt
  • 2,3 dl kolsyrat vatten
  • en skvätt lättmjölk
  • 8 isbitar (krossade)
  • 120 ml sötad kondenserad mjölk
  • 120 ml hackad gräddkola (till exempel Werthers mjuka) eller butterscotch, om du får tag på det
  • 4 msk smör

Blanda socker och vatten i en kastrull och koka upp under hög värme. Det ser grumligt ut i början, men blir snart genomskinligt. När det har kokat upp, ta av värmen. Låt svalna i 5 minuter. Häll i vaniljextraktet. Rör om. Ställ in i frys medan du gör resten.

Vispa smöret. Lägg smöret, den kondenserade mjölken och gräddkolan i en stor djup tallrik eller liten bunke. Värm i mikrovågsugnen i en minut. Du kan vara tvungen att röra om ett par gånger och ställa in det igen tills allt har blivit en enda smet.

Häll ner det kolsyrade vattnet i en tillbringare. Häll därefter ner smeten. Ta fram sockerlaget och häll ner det också. Avsluta med att ha i den krossade isen. Vispa ordentligt om du vill ha skum. Färdigt!

17 år tillsammans!

Hon brukar inte vilja att jag skriver saker om henne, så jag valde ett kort där hon är ganska anonym.

Hon brukar inte vilja att jag skriver saker om henne, så jag valde ett kort där hon är ganska anonym.

Idag firar jag och kvinnan här bredvid 17 år tillsammans! Det ska vi fira, men först en kort redogörelse för vårt förhållande:

  • Vi träffades i Uppsala under kursen Nusvenska. Ett av hennes första intryck av mig utanför kursen lär ha varit att jag var så okonventionell att jag bjöd på glass till frukost. (Det gör jag inte längre. Det var nog, vid närmare eftertanke, enda gången.)
  • Vi flyttade ihop efter drygt 3 månader. Flytten skedde i en liten bil och vi ville inte köra fler vändor än nödvändigt, så sista trippen hade jag knäet fullt av en uppochnervänd kontorsstol medan en tavla balanserade bland annat på mitt huvud.
  • Under hennes spanska-utbildning ingick en tremånadersresa till Spanien. Det var hjärtskärande för båda två. Mitt i de tre månaderna åkte jag ner till henne, vilket var första gången jag var utanför landet på egen hand sedan jag flyttade hemifrån och dessutom första gången jag flög. Det förändrade hela mitt liv.
  • När jag flyttade före till Göteborg fick Matilda en inneboende, som också hette Matilda. Båda Matildorna saknade luktsinne.
  • Första året som Matilda jobbade som lärare hjälptes vi åt att planera lektionerna. Det ledde till att hon började visa Indiana Jones på sina svensklektioner. Delvis på grund av det (och tack vare hennes passion för eleverna) blev hon en populär lärare. Det ledde också till att jag började fundera mer på om jag inte skulle kunna lära fler att använda det jag kunde om att skriva – vilket i förlängningen ledde till Manusförfattarens guide och Skriv som ett proffs, två av mina största försäljningssuccéer.
  • Under ett par år gjorde vi resor till Spanien och England, varannan gång. Jag fick, tack vare det, hålla liv i min gymnasiespanska, medan Matilda fick stå och vänta i otaliga bokhandlar.
  • För tio år sedan fick vi Mumrik. I samband med det började jag skriva på Wikipedia, vilket jag har haft stor nytta av, trots Matildas inledande tveksamhet.
  • För nio år sedan fick vi J. Som jag har beskrivit lite mer privat åtföljdes det av lite konstigheter (kontakta mig för lösenord).
  • För sex år sedan fick vi C.
Ett av alla bröllop vi har varit på, utan att gifta oss.

Ett av alla bröllop vi har varit på, utan att gifta oss.

  • Under en av våra tidigare bemärkelsedagar, i en bastu på Hagabadet, satt vi och räknade efter hur många resor vi gjort tillsammans. Det blev, om vi inkluderade bröllop, kompisars födelsedagar på annan ort, och liknande, ett sextiotal resor. Jag kan inte tänka mig en trevligare reskamrat. Vi har alltid saker att prata om, vi delar musiksmak, och numera kör vi nästan helt lagligt också 😉
  • Vi åker fortfarande till England ibland. Och Spanien.
  • Vi har gjort andra sorters äventyr också.
  • Vi brukar ha Halloweenfester, ganska stora sådana. Det är mest jag som insisterar på det, men Matilda har lärt sig att gilla det också, och saknar det om vi inte har det.
  • Ibland medverkar vi på konstiga bilder.
  • Och vi brukar numera åka på kanotsemestrar.

Matilda är den första som läser alla mina böcker. Hon är den första som får höra om mina konstiga idéer – och när jag säger att hon rensar bort en del, förstår ni hur det låter, när resten är så underligt. Hon får höra mig berätta om filmer, TV-serier och artiklar jag tittat på eller läst och som hon själv aldrig skulle ta del av. Hon är den som låter mig sova på morgnarna en eller två vardagar i veckan, så att jag ska kunna arbeta sent kvällen innan. Hon är den som lyfter mig över vattnet när min ekonomi vacklar. Hon är den som står för den mer svårlagade maten (jag gör enklare mat). Hon är den som snor alla bollar. Hon är den som påminner mig om att vara människa. Hon är den jag aldrig trodde fanns när jag var tonåring. Och det finns ingen jag älskar lika mycket.

Ifall Alan Smithee gjorde alla filmer

Häromdagen såg jag och mina pojkar (8 och 5 just nu) det allra första avsnittet av TV-serien MacGyver. Det är en serie jag växte upp med och som jag lärde mig mycket av, och som jag nu tänkte föra vidare till mina söner (och som jag också hade fört vidare till mina döttrar om jag hade haft några). Vi har sett drygt 2,5 säsong än så länge, men eftersom 5-åringen fick önska ett avsnitt nyligen så fick 8-åringen också sin chans, och han har pratat länge om pilotavsnittet.

Det som är lite anmärkningsvärt med pilotavsnittet (förutom att MacGyver inte riktigt har fått alla egenskaper än), är att avsnittet är regisserat av Alan Smithee. För den som händelsevis inte känner till det, var Alan Smithee en pseudonym inom film- och TV-branschen för filmarbetare som inte vill förknippas med ett verk, till exempel en regissör vars film blivit så omklippt att han eller hon inte längre kan stå för den. Numera används andra knep, eftersom namnet har blivit för känt, men det användes från 1969 (”Death of a Gunfighter”) ända fram till omkring 2000. Pilotavsnittet regisserades egentligen av Jerrold Freedman, som även använt pseudonymen vid andra tillfällen.

Om man analyserar en film eller TV-serie som man vet att Alan Smithee ”är inblandad i”, såsom jag gjorde häromdagen med MacGyver, då är det lätt att ens inre alarm för dåligt skådespeleri, dålig klippning, konstig musik eller liknande sätts på en betydligt lägre nivå än vad man brukar ha. Man förväntar sig att verket ska vara dåligt. Nu visste jag i förväg att avsnittet var regisserat av Smithee, och var medveten om risken, så jag försökte nollställa mig: vad kan det ha varit som orsakade problemet/konflikten? Det är inte lätt att se, måste jag säga, så här i efterhand. Kvaliteten skiljer sig inte mycket mot andra MacGyver-avsnitt – såväl jag som 8-åringen tycker nog att det är ett av de bättre avsnitten, eftersom det händer så mycket. Så innehållsligt är det inte tydligt.

Men det fick mig i alla fall att tänka på hur det skulle vara ifall man analyserade alla filmer som om de var gjorda av Alan Smithee, d.v.s. med lägre tålamod för dålig klippning, taffligt skådespeleri, mm. Se gärna om en film eller ett TV-serieavsnitt som du vet är skrivet eller regisserat av en riktigt duktig hantverkare/konstnär – men försök att lura dig själv att det faktiskt var Smithee som låg bakom filmen.

Jag tror att du kommer att finna att även dina favoritverk kommer att få en konstig bismak. Varför gjorde de si eller så? Hur tänkte de där?

Det är en viktig läxa. Vi dömer saker väldigt olika beroende på vilka våra förutfattade meningar är. Det kan vi utnyttja, som författare. Vi kan också låta bli att lära oss det. Vilket du väljer är helt upp till dig.

Hur fråga 12 avgjorde hela saken

Det florerar en massa självtester på nätet med alla möjliga teman. Jag tycker att de flesta har begränsad nytta. I själva verket hittade jag en av mina bästa vänner genom att vi båda skrattade åt hur dåligt konstruerat ett sånt test var. Men för några dagar sedan stötte jag på ett självtest som verkade roligt och eftersom det var målet för tillfället så gjorde jag det på lunchen. Temat var ”vilken Harry Potter-rollfigur liknar du mest?

Jag tänkte låta mina läsare följa med i testet för att se vad jag svarade. Det har en poäng, och under tiden lär du kanske känna mig lite bättre.

Fråga 1:

fråga 1Jag svarade ”You Only Live Twice”, både för att det inte riktigt finns någon konkurrens i mina ögon (möjligen med undantag för Edward Scissorhands) och för att jag redan som barn blev intresserad av James Bondfilmerna.

Fråga 2:

fråga 2Jag svarade ”All we need is love”. Jag växte upp med The Beatles, och även om jag har lyssnat sönder dem så är de fortfarande stora favoriter. Det där är dessutom en av mina favoritlåtar med dem, från fanfaren i början till anspelningarna till Yesterday, She loves you och flera andra låtar.

Fråga 3:

fråga 3

Jag svarade ”transfiguration”, d.v.s. att förvandla en sak till en annan. Det verkade som den mest praktiska förmågan.

Fråga 4:

fråga 4Jag svarade ”förlora de jag älskar”. De andra är jag inte särskilt rädd för. Möjligen hade jag kunnat svara det sista alternativet också, men jag är inte riktigt så modig.

Fråga 5:

fråga 5Jag svarade ”god”, om inte annat för att förvirra folk. Nej, jag menar förstås att jag precis som i mötet med Sorteringshatten skulle välja ”god” om jag ställdes inför valet.

Fråga 6:

fråga 6Jag svarade ”acceptans”, eftersom jag anser att det är grunden för ett bra förhållanden att man slipper att låtsas inför. Jag ljuger inte ofta annars heller, men ännu mer sällan med Matilda.

Fråga 7:

fråga 7Jag svarade ”mest unik”. Inte minst för att det litegrand är så jag ser mig själv. Det har jag haft med mig sen jag var liten. I ett av de första skolfotona jag är med på, har jag fluga. Det här var låååångt innan det blev coolt. Jag har flera sådana grejer som gjorde att jag stack ut, och nu väljer jag att inte sticka in.

Fråga 8:

fråga 8Jag svarade ”omgiven av dem jag älskar”. Jag gillar våra Halloween-fester, våra nyårsfester, våra sconeskvällar, våra spelkvällar, pubquizar, improvisatinsteater, bio med vänner, middagar med hela familjen och heldagar där alla fyra i familjen deltar.

Fråga 9:

fråga 9Jag svarade att ”jag föredrar intellektuella och andliga belöningar”. Det är en av orsakerna till att jag håller på med Wikipedia (och tycker att fler borde göra det), och det är därför jag hjälper andra att skriva.

Fråga 10:

fråga 10Jag svarade ”inskränkta människor”, bland annat därför att jag anstränger mig själv så mycket för att inte vara det. De andra alternativen har inte någon chans, i det här fallet.

Fråga 11:

fråga 11

Jag svarade ”intelligens”. Inte för att jag tror att jag är smartare än alla andra. Utan för att det är den del av mig själv jag är mest stolt över. Det är också den egenskapen folk oftast ser (eller i alla fall kommenterar) hos mig.

Fråga 12:

fråga 12Låt mig återkomma till vad jag svarade på fråga 12.

Fråga 13:

fråga 13Jag svarade ”den som ger bäst råd”. Ofta sitter jag och hjälper mina vänner och även personer som nyligen var främlingar. Det är en passion för mig. En del människor kanske tycker att jag verkar gotta mig i andras olycka, och jag får tyvärr andra att gråta ibland, men det är för att jag vill hjälpa till.

Och nu tillbaka till fråga 12, för den är lite mer komplicerad än de övriga.

När jag kom till den här frågan kunde jag inte välja. Det fanns två alternativ som var precis lika aktuella för mig. Jag hamnade i ett dilemma, och bestämde mig ganska snabbt för att välja båda dörrarna. Så jag svarade först ”uttrycka kreativitet” och kollade resultatet och därefter backade jag och svarade ”förbättra världen”. Båda är lika stora delar av mig. När jag får kombinera dem, då mår jag som bäst. Men jag gör gärna även enbart det ena eller det andra.

Så vad blev resultatet?

Svarade jag ”förbättra världen” fick jag följande svar:

HP test Dumbledore

Och när jag valde ”kreativ”, så fick jag följande resultat:

HP test Lovegood

Jag blev Luna Lovegood! Det tog ett tag för mig att acceptera det. Dumbledore var okej, men Luna Lovegood? Var jag verkligen så utflippad?

Men sen insåg jag en sak (delen med Dumbledores intelligens…): jag har båda de där sidorna i mig. Fråga 12 satte fingret på en av mina dualiteter, något som jag aldrig tänkt på tidigare, och gav mig många mindre insikter. Till exempel är jag en större ”deal” när jag förbättrar världen än när jag är kreativ, än så länge. Det är då jag är mest intelligent. När jag är kreativ är jag ofta lite… unik, kanske vi ska säga. När jag ska förbättra världen är jag mer genomtänkt och planerande.

Och jag behöver båda för att överleva och trivas. Jag gillar att vara båda två. Och jag gillar att se komplexiteten i det enkla.

Vilka dualiteter har du i dig?

Tydligen är jag ovanlig

I bilen hem från midsommarfirandet kommenterade min sambo att jag inte är som de flesta andra svenskar. Hon tyckte att det var bra (men att hon har brottats med det tidigare, och säkert kommer att fortsätta att göra det framöver). Det är såklart inget jag är omedveten om själv. Man kan liksom inte låta bli att upptäcka att man är den ende som X:ar, när det sker gång på gång.

Jag är givetvis också medveten om att alla människor i viss mån är ovanliga. Det är i sig inget ovanligt att vara ovanlig. Det kan vara hur vackert som helst att folk är olika. Om den här texten kan få en enda människa att framträda som ovanlig så har vi tillsammans gjort världen mindre enformig.

Det finns ett annat skäl till att jag skriver. Ibland kan jag känna mig lite ensam att ha just de här ovanligheterna. Inte var och en, utan den här kombinationen. Lite sorgligt är det (”Life is a mystery, everyone must stand alone” för att tala med Madonna), men jag försöker också se det positiva: det unika gör det lättare att hitta just mig för den som söker en person med just de här egenskaperna:

  • äger ingen bil
  • har inget körkort – något som gör folk tacksamma över punkten ovan
  • gillar inte sommarstugor – men tolererar att andra gör det
  • gillar B-filmer, actionfilmer och serietidningsfilmer – och analyserar gärna sönder dem. Det gäller också filmer som många tycks avsky eller vara starkt kritiska till eller som ingen hört talas om [1], inklusive men inte begränsat till:
    • Hudson Hawk
    • Batman & Robin (som jag tycker knyter an till det som var bäst med Batman-figuren, nämligen den roliga TV-serien, snarare än de ganska bleka pseudo-seriösa serierna)
    • The league of extra-ordinary gentlemen
    • Charlie’s angels
    • Det stora tågrånet (med Sean Connery, baserad på en bok av Michael Crichton)
    • Daredevil (även om slutstriden är lite av en besvikelse)
    • Bud Spencer & Terence Hill (lätt nostalgiskt)
    • Red (med Bruce Willis)
    • Salt
    • Förhandlaren
    • Mission Impossible 4 (som är den bästa i serien)
    • Trubbel på Baker Street
    • The wedding singer
    • Den där Mary
    • Cutthroat island
    • Demolition man
    • nyinspelningen av 12 fördömda män (till skillnad från originalet)
    • nyinspelningen av Fönstret åt gården (med Christopher Reeve)
    • Dinner for schmucks
    • James Bond-filmerna med Timothy Dalton (eftersom de är de som mest liknar Flemings böcker, åtminstone om man struntar i vissa korta undantag)
  • ogillar några av de filmer man ”ska” tycka om – eller tycker i alla fall inte att de är något märkvärdiga: Gökboet, Sista natten med gänget, Picassos äventyr, Forest Gump, Född den 4:e juli, James Bond-filmerna med Pierce Brosnan, Dr Strangelove, Da Vinci-koden, och Stjärnornas krig (ja, till och med originalen!)
  • har svårt för i stort sett alla svenska filmer och all svensk TV. Det har gått så långt att jag inte ens försöker längre
  • tittar mer på TV än på film, där det finns så mycket mer banbrytande: se bara på några av de bästa TV-serierna i världen, samt Lie to me, Hämnd AB (som den här bloggen har fått sitt namn efter, ”nya” Mission Impossibe (från 1988-1989), MacGyver (som har lärt mig så mycket), Futurama, Scrubs, Frasier och ‘Allo ‘allo. Just nu fördjupar jag mig i Dr Who.
  • däremot har jag missat och struntat i några av de största serierna, som folk pratar om hela tiden: Game of thrones, The Sopranos, Seinfeld, True blood, How I met your mother och allt vad de heter. TV har helt enkelt blivit mindre relevant för mig (därför borde jag ändra verbet i förra punkten till ”tittade”, men det förstör symmetrin)
  • läser fortfarande guldålderns deckare, inte de där moderna svenska polisprocedur-romanerna
  • föredrar böckerna om Martin Beck framför filmerna
  • föredrar filmerna med Gösta Ekman som Martin Beck framför filmerna med Peter Haber
  • har oerhört svårt för Håkan Hellström och Ulf Lundell, Bob Dylan och Carola Häggkvist, Bruce Springsteen, Rolling stones
  • spelar inte spel på datorn, eller via telefonen
  • har lätt för att prata med kvinnor – och dem med mig
  • har inte svårt för att samtala, och berättar allt om mig för den som frågar (så länge det inte skadar mig eller någon annan, men då berättar jag det)
  • läser gärna böcker flera gånger om de är bra, och ser gärna om filmer om de är bra
  • har några bästsäljande men i Sverige ganska okända författare som favoriter, såsom Jeffery Deaver (en av få författare jag har en hel hyllmeter av), Jasper Fforde, John J. Nance, Richard Wiseman och Mary Roach
  • jag lyssnar på Povel Ramel och andra äldre svenska humorister – men inte till besatthet
  • jag hoppar över Melodifestivalen och Eurovision Song Contest
  • jag tittar inte på sport, varken på plats eller via TV
  • jag har aldrig sett ett helt avsnitt av någon talangjaktsprogram, eller Bingo-Lotto, och sedan 1990-talet inte en enda gala
  • driver eget företag, men jagar inte kunder hela tiden
  • antecknar fortfarande på papper
  • tycker att midsommar, jul och påsk (samt andra familjehögtider) bleknar i jämförelse med Halloween
  • anser att mitt jobb som författare inte är att skriva om mig själv, och skriver bara väldigt sällan om personliga saker (senaste tiden har det dock blivit en del sånt)
  • gillar basröster
  • har enligt andra väldigt lite prestige och har ofta inga problem med att ta kritik, bland annat eftersom jag är ganska kritisk mot mig själv
  • kan prata tämligen ledigt om att jag är smart och andra styrkor (den uppenbara motsägelsen mellan den här punkten och den förra löses enkelt när man träffar mig – försök gärna)
  • är uttalad ateist och pratar med barnen om det. En av mina favoritsysselsättningar är att lyssna och titta på The Atheist Experience, en TV-show där ett gäng ateister förklarar vad ateism är, och försöker ta itu med många fördomar om vad det är. Med tanke på att religion är den vanligaste formen av obevisade åsikter som folk ändå sällan drar sig för att göra allsköns hemskheter i dess namn, så tycker jag att det är en viktig fråga, och många med mig
  • dricker te, inte kaffe
  • har läst mycket om teorierna bakom trolleri, blåsningar och påverkan men har själv svårt för att ljuga
  • dricker inte sprit – men har ofta roligast på fester ändå. Det blir bara varken nubbe, eller öl, eller ett glas rött, eller cider, eller… – och jag tycker att nollhypotesen gäller, så den som förespråkar att man ska göra något som ska föra fram argument för det
  • äter inte kött men har ingen lust att diskutera det hela tiden
  • dömer restauranger på deras bröd (om de inte kan servera gott bröd till maten, då kan de troligen inte heller göra god mat). Om jag kunde leva på bröd, skulle jag nog göra det.
  • jobbar delvis inom IT-branschen, men kan inte programmera
  • kommer från arbetarklass, men har pluggat vidare som en av de första i släkten, och sedan, som den troligen förste i släkten framgångsrikt drivit företag, och bor dessutom två timmars bilresa från närmaste släkting
  • gillar listor – och tänker i form av listor, vilket betyder att jag också pratar i listor. Uppenbarligen.

Nu när du läst så mycket underligt om mig har jag en fråga: kan du fortfarande tänka dig att umgås?

Fotnoter

1. Jag tycker också om ett par filmer som man ”ska” tycka om, men vad är det för originellt med att gilla Blåsningen, De omutbara, King’s speech, Tillbaka till framtiden, Amélie från Montmartre, Den enfaldige mördaren, Schindler’s list, En fisk som heter Wanda, Fyra bröllop och en begravning, När lammen tystnar, etc. På samma sätt har jag inte heller listat åsikter som är majoritetsåsikter: mot rasism, mot kvinnoförtryck, mot svält, mot tortyr, mot sjukdomar och mot alternativmedicin.