Lösenordsskyddad: Före och efter

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Farmor är död

Igår ringde mamma och meddelade att farmor var döende. Hennes lungor klarade inte av att ta upp syre längre. Pappa och min farbror hade blivit inringda till sjukhuset, och vid lunch hade hon somnat in.

Hon blev 88 år.

Själv har jag så mycket motstridiga känslor. Sorgen blandas med lättnad för att hon slapp att bli ett kolli innan hon dog eller att hon slapp bli senil. Hon verkade fått ha kvar alla minnen ända till slutet.

Jag skriver ”verkade” för under de senaste åren har vi inte pratat med varandra. Det är en lång historia. Men kontentan är att jag förutom att känna sorg också känner avsaknad av sorg. Vi var aldrig särskilt nära, och det blev inte bättre på slutet. Det föranleder mig att undra om det gör mig till en hemsk person som inte blir jätteledsen av hennes död. Inte så att jag rycker på axlarna. Men jag känner att jag borde bli mer ledsen. Det var ju ändå min farmor.

Men den som vet någonting om familjer vet också att aldrig är så enkelt att vi har rakt nedstigande led, kärnfamiljer, alla gillar alla, ingen är konstig, alla har jobb som de trivs med, etc. Saker händer. Livet händer! Ändå finns förväntningarna på att känslorna ska finnas där. Man ska vara normal och ha en normal familj, och känna normala känslor. Man ska framför allt känna sorg och enbart sorg när någon nära släkting dör. Gör man inte det, då måste man känna dåligt samvete.

Jag vägrar godta det sättet att leva. Jag känner väl hur jag vill när min farmor dör. Vi hade vår relation, och den gör det svårt att känna enbart sorg. Men det förändrar inte det faktum att hon var min farmor.  Hon blev 88 år, hette Elin, och hon tittade nästan aldrig in i kameran när man tog kort på henne. Hon var lång och lärde mig hur man bakar kransekaka (det är min bild). Hon var gift med Gösta, min farfar, ända tills han dog, när min äldste son var liten. Hon var född i Värmland, nära norska gränsen. På hennes sida fanns namnet Guldbrandsson, som pappa återtog när han gifte sig med min mamma på 1980-talet. Det var vid norska gränsen hon träffade farfar, som var stationerad i hennes hus under andra världskriget. De flyttade till Örebro och fick två söner. De flyttade till Karlstad, skaffade kolonistuga, och det är därifrån jag har mina flesta minnen av henne, tror jag. Hon älskade att berätta om när jag var liten, om hur jag inte ville ha mat, medan jag besökte hennes släkt, ända tills det kom fram att det var pannkakor. Då hade jag slagit ut med armarna och sagt: ”Men pannkakor är ju inte mat”. Hon och farfar flyttade tillbaka till Närke i samma veva som jag flyttade därifrån till Uppsala. Deras hus låg nästan mittemot min vän Lisas hus i Hällabrottet. Farmor och pappa hade kontakt flera varje dag efter att farfar dog. Mamma städade hos henne. Hon gillade sången Drömmen om Elin. Hon hade ett kort av mig på sin TV, från när jag var liten. Hon brukade prata med kortet av mig. Hon var fysiskt mycket större än farfar, och dominerade varenda rum hon gick in i. Hon var beroende av kaffe, men insåg det aldrig själv. Hon hade velat ha en dotter. Strax efter min pappa och farbror, var hon med barn igen. Barnet dog i magen, men eftersom tekniken och medicinen inte hade kommit så långt, blev hon tvungen att bära barnet ända fram tills det var dags att föda det. Hon hade sedan dess alltid lite sorgsna ögon, något jag inte insåg eller fick höra om, förrän jag och Matilda varit med om en liknande sak.

Och nu är hon död. Farfar dog för att hans lungor hade blivit skadade under hans tid på Televerket, och för att han rökte. Jag var den förste, sägs det, som kommenterade att farfar andades tungt. Nu har farmors lungor blivit orsaken att hon dog också. Jag tror på sätt och vis att hon skulle ha gillat att göra likadant som farfar.

Det här är några av mina minnen av farmor. Hon var för mig en människa av kött och blod. Jag kände henne inte särskilt väl. Vi pratade väl aldrig särskilt länge, bara hon och jag. Och andra saker kom emellan oss, också. Men det förändrar inte det faktum att jag minns min farmor, eller att hon nu är död.

Angående våldtäktsmålet i Umeå

Det här är det mail jag skrev till tingsrätten i Umeå. Skriv du också: umea.tingsratt@dom.se. Inget spam, utan ordentliga brev så att de fattar att det här inte är rätt sätt att behandla människor.

Hej,

Jag läste i Folkbladet om en dom i ett rättsfall som chockade mig:

http://www.folkbladet.nu/369711/stoppade-upp-flaska-i-tjejs-underliv-frias

För det första undrar jag om rapporteringen stämmer.

Jag förstår att det finns ett problem med bevisläget. Det jag vänder mig mot är formuleringen i domen.

Sedan vill jag att ni ska veta att skrivningen i domen knappast kan sägas stämma med den allmänna rättsuppfattningen. Jag har svårt att se att allmänheten tycker att det är okej att föra in flaskor i andra människors underliv – och att tingsrätten sedan uttrycker att kvinnans ihophållna ben snarare beror på *blygsel* eller inledande tvekan än på att det kanske kan ha gjort ont och att hon inte ville bli utsatt för de här handlingarna.

Det vore bra om ni kunde sätta upp tydliga regler för kvinnor så att de vet vad de kan göra för att vara säkra för framtida förekomster av underlivsvåld meddelst flaska. Uppenbarligen hjälper det inte att hålla ihop benen, eftersom det kan vara för tvetydigt. Räcker det med att ha tatuerat in texten ”Jag vill inte ha in några flaskor eller andra objekt i mitt underliv” eller måste man specificera alla tänkbara objekt, och eventuellt också vilket hål man avser? Måste det vara undertecknat? Gäller i så fall tatuerade signeringar, trots att de rent tekniskt gjorts av någon annan? Kan man använda någon slags kyskhetsbälte? Om man säger nej, finns det då ett undre decibelvärde, då man kan förväntas att personer i ens närhet, inklusive tänkbara förrövare, ska ha uppmärksammat det? Går ett tydligt och bevittnat ”nej” att lita på ifall mottagaren har dålig hörsel, dåliga språkkunskaper eller förståndsnedsättningar? Om man använder ett skärp för att binda ihop sina ben, och förrövaren har lyckats föra in en flaska ändå, går det då att stämma skärptillverkaren? Era regler och tips emotses å det snaraste.

Slutligen tycker jag att ni har misslyckats med ert uppdrag att upprätthålla ett förtroende för rättsapparaten i Umeå. Jag skulle i dagsläget inte lita på era domar, eftersom skrivningen var så oerhört dålig. Jag hoppas att ni blir ordentligt granskade framöver och att ni åläggs att ändra på era regler så att den här typen av skrivelser inte är möjliga.

Som svar fick jag domen. Den hittar du här: http://www.fildirekt.se/dl/1368660428.pdf

Sedan dess har Expressen också skrivit om saken på ett bra sätt. Aftonbladet försöker nyansera, och kommer fram till samma sak som jag här ovan: det är språket som är märkligt. Däremot är det ingen i media som undrar det som jag gör: vad skulle tjejen har gjort då, om inte ett par ihopklämda ben räcker?

Jag såg förresten ett TED-tal häromdagen som visade just på att det här (såsom i bilden ovan) främst är en mansfråga. Se det du också!

Se också TED-talet om hur filmer påverkar pojkars fantasi! Manlighet är något annat än vad de flesta tror. Som att våga vara med i ett team lett av kvinnor.

PS. Det finns mycket sjukt här i världen. Jag har tidigare skrivit om häxbränningar och skyddande av pedofiler, förutom de glättiga grejerna som jag vanligtvis brukar skriva om.

Min son kommer nog inte bli pizzabagare

För någon vecka sedan lekte min son pizzabagare med sin bästis. Under hela vägen till skolan låtsades han att han bakade pizzor. Det gick knappt att prata med honom för han var så upptagen med att baka ut degen och lägga på ingredienserna. Jag gissar att det mest var tonfisk och ananas för det är den enda pizza han har velat äta de senaste åren.

Igår firade jag och min sambo 15 år tillsammans, så vi hade en vän på besök. Jag föreslog att hon skulle ta med barnen och äta pizza (och för den som tror att vi bara ber tjejkompisar att vara barnvakter kan jag meddela att jag bad en av mina bästa vänner, men att han var upptagen just den här gången och blev grymt avundsjuk när hans sambo kunde, så nästa gång jämnar det säkert ut sig…). Sagt och gjort, de gick iväg till pizzerian. Väl där fick min son för sig att han skulle fråga pizzabagaren hur det var att vara pizzabagare. Otroligt nog tog sig pizzabagaren tiden att förklara allting, från hur det är att stå hela dagarna till att skära varenda liten lök som ska ligga på pizzorna till att man inte får behålla alla pengar som man tjänar eftersom man måste betala skatt. Fantastiskt pedagogisk!

Idag frågade jag min son om vad som hade hänt på pizzerian och han förklarade det ovanstående, men sa också att han hade frågat varför de som jobbade där ville bli pizzabagare. Han förklarade att han hade blivit förvånad när de sa att de inte ville bli pizzabagare. Varför blev de då pizzabagare?

Och där kom jag att tänka på ett citat ur Karl-Bertil Jonssons julafton:

Ljuga för mor på självaste julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!

Så jag var tvungen att berätta om att folk som är födda i andra länder kanske är utbildade till läkare eller arkitekter, men när de kommer till Sverige så får de jobba som pizzabagare eller taxichaufförer, eftersom det finns folk som inte gillar folk från andra länder, kanske för att de har brunt skinn eller gult skinn eller bruna ögon eller ett annat namn. (Sonen nämnde flera kompisar som hade brunt skinn och gult skinn och andra namn.) Det där kallas rasism, sa jag. Vi pratade en del om rasism på vägen till skolan, ända tills vi kom in på att det var dags för honom att städa sin bänk (han har svårt att hitta sin mattebok).

I morse blev jag tipsad om artikeln Bästa Beatrice Ask av Jonas Hassen Khemiri. Här är ett litet utdrag:

[anledningen till att Khemiri använder ”vi”-formen är att han och Beatrice Ask i texten delar kropp]

En dag stod vi utanför Centralstationen i Stockholm och skrev en anteckning i ett kollegieblock (för även om vi pluggade ekonomi så hade vi en hemlig dröm om att bli författare). Plötsligt kom det fram någon på vår högra sida, en bred man med öronsnäcka: ”Hur är läget?” Han bad om legitimation och sen tryckte han upp våra armar i ett polisgrepp och transporterade oss mot piketbussen där vi tydligen skulle sitta i väntan på att han skulle få klartecken på att vi verkligen var de vi sa att vi var.

Tydligen matchade vi ett signalement. Tydligen såg vi ut som någon annan. I tjugo minuter satt vi där i polisbilen. Ensamma. Fast ändå inte ensamma. För hundratals människor passerade. Och de tittade in på oss med en blick som viskade: ”Där. En till. Ännu en som beter sig helt i enlighet med våra fördomar.”

Och jag önskar att du hade varit med mig i polispiketen, Beatrice Ask. Men du var inte det. Jag satt där ensam. Och jag mötte alla förbipasserande blickar och försökte signalera att jag inte var skyldig, att jag bara hade stått på en plats och sett ut på ett visst sätt. Men det är svårt att argumentera för sin oskuld i baksätet av en polisbuss.

Och det är omöjligt att vara en del av gemenskapen när Makten ständigt förutsätter att en är en Annan.

Efter tjugo minuter släpptes vi ut ur piket­bussen, ingen ursäkt, ingen förklaring. I stället: ”Du kan gå nu.”

Jag funderar ofta på hur mycket man kan berätta för sina barn. Jag visar dem actionfilmer. Vi pratar om olyckor (han älskar historien om Titanic av någon anledning). Han frågar saker om andra världskriget. Jag har som policy att om något av mina barn ställer en fråga, så svarar jag på den oavsett vart det leder. Men det här ämnet fick mig lätt obekväm. Jag är inte själv drabbad av rasism. Jag kan inte berätta om hur det är, bara om vad jag har hört (och samma sak gäller visserligen Titanic och andra världskriget, men där är barnen mest intresserade av fakta, inte beskrivningar av hur samhället ser ut). Jag är en privilegierad vit man. Har jag rätt att berätta om rasism? Kan jag göra det på ett vettigt sätt?

För drygt ett år sedan var jag och min yngre son hemma hos en av hans vänner, en fantastisk ung kille som sprider glädje och älskar att dansa. Hans mamma berättade att hennes son inte ville gå till dagis längre. Han blev retad. Orsaken är inte viktig. Den där glade lille killen, fyra år gammal, smidig som en panter, och min sons absolut bäste vän, hade blivit arg, ledsen och tillbakadragen. Frågan som mamman ställde var hur personalen hanterade det. Jag blev förvånad över hur långt det hade gått innan personalen hade satt stopp för det. Förresten, det kanske jag ska säga: den bästa kompisens pappa kommer från Indien, så både han och sonen har brunt skinn, svart hår och mörkbruna ögon. Det var det några av barnen hade retat honom för. Kanske är orsaken viktig i alla fall.

För omkring två år sedan såg jag och min sambo filmen Män som hatar kvinnor. Jag tyckte den var okej. Såg de andra filmerna i serien. Sedan såg jag om dem. Köpte böckerna. Sträckläste dem. Köpte Kurdo Baksis bok om Stieg Larsson. Jag visste att Larsson hade gjort mer än Millenium-böckerna, och att han jobbat med antirasism, men fångades av elden som brann i både honom och Baksi. Hans jobb med Expo imponerade, och ju mer jag läste om Expos arbete, desto mer angeläget kändes det. Khemiris text blev en hård påminnelse om det.

För några dagar sedan återupptäckte jag en text som är så häftig. 2010 skrev Magnus Betnér en serie blogginlägg om Sverigedemokraterna. Del 5 i den serien handlar om påståendet att invandringen kostar mellan ”tiotals miljarder” till 300 miljarder. Betnér gick på djupet på ett sätt som var föredömligt. Äkta medborgarjournalistik. Det visar sig att SD:s påståenden är ryckta ur luften:

Totalt har vi nu alltså fått kostnader på 76 miljarder för gruppen “Utlands födda” alla dessa siffror är räknade till Sverigedemokraternas fördel och det ÄR ett helt absurt sätt att förhålla sig till kostnader för invandring. De verkliga, direkta kostnaderna för invandring är, som jag redan visat, mindre än 11 miljarder om året.

Men vi är som sagt snälla mot SD och använder 76 miljarder som kostnad. Nu drar vi av skatten som gruppen “utlands födda” betalar och kommer enligt statistiken från SCB fram till att 942 502 utlands födda människor tillsammans betalar drygt 50 miljarder i skatt. Då har vi 26 miljarder kvar för oss andra att bära kan man tänka. Men då har man tänkt fel. De 1,4 miljoner utlands födda människorna betalar nämligen också mängder av andra skatter som arbetsgivaravgifter, punktskatter och framförallt moms. År 2005 uppgick statens intäkter för moms till 251 miljarder. Företag betalar inte moms, vilket innebär att 20% av den summan är pengar som staten får in från “utlands födda” alltså ca 50 miljarder till. Redan här betalar alltså gruppen “utlands födda” för sig själv. Och då har jag inte räknat med deras arbetsgivargifter, deras tobaksskatter eller det faktum att vi behöver invandrarna för att skapa nya jobb…

[Läs hela blogginlägget här. Faktiskt. Gör det!]

Nu: Jag vet vad en del av er tror. Här kommer en sammanfattning som avslutas med att min son inte kommer att bli pizzabagare. Vad min son kommer att bli när han blir stor har jag ingen aning om.

Istället tänkte jag avsluta med en grej som jag skrev för några dagar sedan på Facebook:

visst är man lite sådär till mans att om man får välja mellan två saker, och det ena ligger närmare ens personlighet/åsikter, så tar man det? Är det därför underligt att polisen väljer att prioritera REVA framför många andra brott?

Och det där betyder naturligtvis att jag kommer att vara lika tvungen att prata med barnen om rasister, som jag är om alla andra obehagliga saker som vi har i vårt ”moderna” samhälle: kvinnoförtryck, religiosa knäppgökar, krigshetsare, kvacksalvare och folk som bränner folk levande för att de tror att de är häxor.

Noaks ark analyserad av en sjuåring

Igår läste min sjuåring en barnversion av Noaks ark (på eget initiativ). Han tyckte att den var okej. Idag började min sambo med att påpeka att det var en saga. Jag förtydligade att historien om Noaks ark kommer från bibeln. Sjuåringen sa då: ”Jaha” med en ton som antydde att han nu tänkte titta mer skeptiskt på historien. Jag sa att hela historien börjar med att Gud tänker döda alla människor, utom en familj. ”Varför då?” sa han med rynkade ögonbryn. ”Tja, du.” sa jag, eftersom jag medan vi tog på oss kläderna för att gå till skolan inte kunde komma på ett bra nog skäl som fick Gud att verka det minsta logisk. (Jag har fortfarande svårt att hitta ett bra argument.)

Istället frågade jag om han trodde att alla djur i hela världen skulle få plats på en båt som var mindre än Titanic. ”Det är ju helt galet!” utbrast han. Då nämnde jag att enligt bibeln skulle alla nu levande människor komma från de överlevande, för mindre än sex tusen år sedan. Hans svar: ”Det går ju inte!” [Här sade jag troligen något som kan ha varit fel. Det lär vara teoretiskt möjligt att återbefolka jorden på 4400 år. Men när jag gjorde mer research insåg jag att problemet låg i att Babels torn enligt bibeln måste ligga före Egyptens pyramider (eftersom de talar ett annat språk), och att det fanns mer än 1 miljon människor i Egypten vid tiden för pyramiderna. Babels torn uppskattas att vara cirka 180 år efter Noaks ark, vilket är alldeles för kort tid för att föda mer än 1 miljon människor.]

Och slutligen sa jag att egypterna, som faktiskt existerade innan Noaks ark, inte märkte något av den där översvämningen, trots att den ska ha täckt hela jorden. De har inte skrivit ett ord om någon global översvämning. ”Det är ju helt galet!” upprepade han.

Jag kan inte mer än hålla med.

Sen kom vi in på att översvämningar kan vara bra. Nilen svämmar över en gång varje år och lämnar efter sig bördig slam. Så det är tack vare översvämningar vi har Egyptens kultur.

Den enklaste analysen är kanske den här:

https://www.youtube.com/watch?v=I225Vcs3X0g

Vi säger väl knife som vi brukar

Vid ett tillfälle berättade min sambo följande anekdot för mig och barnen:

– För länge sedan i Småland, innan folk hade TV och reste till andra länder så var det en engelskalärare. Hon fick av olika skäl resa till England. När hon kom tillbaka till Småland sa hon till barnen: ”Vet ni, i England säger de ”najf” när de menar kniv, men vi säger väl ”knife” som vi brukar?” [1]

Berättelsen handlar såklart inte om Småland eller lärare. Den handlar inte heller om en avlägsen tid när folk var dummare än nu.

Den handlar istället vad man gör av den kunskap man stöter på. Tar man emot kunskapen, förändrar sitt beteende och kommer vidare, eller fortsätter man på samma sätt som innan trots att man egentligen vet bättre eller har mer verktyg till sitt förfogande?

Att förändras kan såklart vara förenat med stor möda, för att inte tala om hur pinsamt det kan bli när man tänker på hur fel man hade förut. Det kräver en särskild sorts människa för att gilla att bli rättad eller för att se förändring som något naturligt. Som de flesta människor har jag bilden av mig själv som förändringsbenägen och villig att lyssna på relevant kritik, men som för de flesta människor är det en bild med mycket stor modifikation. Det viktiga är vad man blundar för.

Sedan kan det vara bra att hålla i åtanke att alla gör fel. Det är därför som jag och min sambo försöker uppmuntra våra barn att bli den som ändrar sig först, snarare än att försöka vinna bråket. En gång stod min sambo och vårt största barn i en hetsig diskussion.[2] För dem var samtalet viktigt att vinna, men efter ett par sekunders lyssnande råkade jag kläcka ur mig: ”Nu är ni bra löjliga” med ett leende på läpparna. Det fick båda två att tänka efter. Bråket kanske inte var så viktigt trots allt. Nu för tiden säger både sambon och den äldste sonen ”Nu är vi bra löjliga” lite då och då, när samtalet går i cirklar. Då blir jag stolt, för det betyder att de har brutit sig ur situationen med hjälp av ytterst lite kunskap (perspektiv på situationen).

Så enkelt kan det vara. Man behöver ingen resa till England. Man behöver bara hålla öronen och ögonen öppna, även för sånt som verkar irrelevant. Kanske finns ett verktyg i det någon säger som du kan använda för att lösa viktiga problem i ditt eget liv. Kanske finns det genvägar som du aldrig tänkt på.

Eller så fortsätter du att säga ”knife” för det är ju ändå bekvämast…

 

Fotnoter:

1. Jag har inte lyckats leta reda på ursprunget till den här berättelsen. Om någon känner till ursprunget får den personen gärna kontakta mig eller skriva i kommentarerna nedan.

2. Min sambo hade säkert velat att jag skulle tillägga att det där inte är särskilt vanligt, att vi är som i stort sett vilken familj som helst. Det är vi. Bara för att jag berättar om ett bråk betyder det inte att det är vanligt.

NASA vs JAS

Jag brukar inte ofta vara politisk på den här bloggen. Oftare skriver jag om hantverket att skriva,. Men nu har jag en fundering som jag inte har kunnat skaka av mig det senaste halvåret. Det är en ärlig undran, så alla som har svaret (eller ett svar) får gärna lägga det bland kommentarerna nedan.

Låt mig börja med ett citat. Källan är kontroversiell, men strunta i det nu och fundera istället över själva innehållet:

[…] om vinster är det viktigaste, varför säljer inte företag som General Motors crack? Crack är en vara som ger mycket hög vinst. För varje kilo kokain som omvandlas till crack, kan en säljare göra en vinst på 90 000 dollar. Försäljarens vinst på en en-tons-bil är mindre än 2 000 dollar. Crack är också säkrare än bilar. Varje år dör 40 000 människor i bilolyckor. Crack å andra sidan dödar bara några hundra per år. Och det förstör inte miljön.

Så varför säljer inte GM crack? Om vinsten är det viktigaste, varför inte sälja crack?

GM säljer inte crack för att det är olagligt. Varför är det olagligt? För att vi som samhälle har beslutat oss för att crack förstör folks liv. Det förstör hela samhällen. Det krossar själva kärnan i vårt land. Det är därför vi inte skulle låta GM sälja det, oavsett hur mycket vinst de skulle göra.

(Michael Moore, Downsize this (1997), kapitel 33, min översättning)

Självklart finns det nyanser här som Moore inte tar med eftersom han har en annan poäng. Men jag tycker att kärnfrågan är intressant och skulle vilja överföra frågan till svenska förhållanden.

I Sverige har vi statliga kasinon sedan millennieskiftet ungefär. (Hur det gick till har behandlats ganska utförligt i flera böcker, men roligast är Lena Sundström i Saker jag inte förstår (2005), del IV.) Det verkar, på det jag har läst om saken, som att poängen var att få in mer pengar till staten, även om det fanns stora risker för spelberoende, fattigdom och utslagning. Numera jobbar också ett tusental personer på de fyra statliga kasinona, och det är framför allt den delen jag är intresserad av: Jobb på kontroversiella sätt.

Jobbfrågan är viktig. Senaste valet var det en fråga som man diskuterade mycket. Alla har sina egna idéer om hur man ska minska arbetslösheten. Jag har ingen patentlösning där. Men en fråga som jag reagerar på är frågan om JAS. Så här skrev Sydsvenska Dagbladet i augusti:

Hotbilden mot Sverige kräver inte att vi vräker miljarder på nya stridsflygplan, hävdade MP:s Peter Rådberg i går.

Men satsningen på Super-Jas handlar långt ifrån bara om Sveriges förmåga att försvara landet i framtiden eller om att delta i internationella operationer, liknande den i Libyen i fjor.

Ända sedan kalla kriget – då Sverige byggde upp ett av världens starkaste flygvapen för att hejda en befarad sovjetisk invasion – har försvarspolitiken styrts av ett intimt samarbete mellan försvaret, industrin samt regeringen och dess myndigheter.

Socialdemokrater och moderater, men även centerpartister, har varit rörande eniga om att Sverige ska ha en stark försvarsindustri med export till i stort sett alla som vill köpa, demokratier som diktaturer.

En stor och lönsam industri kan förse krigsmakten med vapen – men framför allt skapa jobb.

”Beslutet är nödvändigt för vår försvarsförmåga, men också positivt för svenska jobb, svensk export och svensk forskning och utveckling”, framhöll alliansledarna i går.

Socialdemokraternas Peter Hultqvist instämde: ”Det är viktigt att slå vakt om både industrins kunskap och jobben.”

Hundratusen svenskar arbetar inom försvarsindustrin med underleverantörer. Satsningen på Super-Jas handlar inte minst om dem.

Här kommer vi tillbaka till Moores fråga tidigare. Det är inte olagligt att sälja krigsflygplan, men jag har svårt att försvara det moraliskt. Det är helt enkelt omöjligt att förklara för sina barn att det är fel att slåss, när Sverige samtidigt lägger 90 miljarder kronor (enligt artikeln) på krigsplanet Super-JAS – även om det skulle bli fler jobb på kuppen.

Samtidigt kan jag inte låta bli att le åt sådana här grejer som dyker upp på mitt Facebook-flöde:

(En annan person som uttrycker det lika elegant har jag skrivit om tidigare är Brian Cox. I ett TED-tal berättar han om hur liten budgeten för all forskning är, och hur mycket den ger tillbaka.)

För även om jag förstår att Super-JAS kräver att ny teknik utvecklas, och att det ger fler jobb, så finns det andra områden än krigsindustrin (och spelindustrin) där vi skulle kunna satsa de där 90 miljarderna. Eller bara en del av de pengarna. Vem vet, tänk om vi kunde ägna pengarna åt något som gav mer pengar tillbaka, och som faktiskt var moralistkt riktigt också. Miljö, forskning, andra länders utveckling (som minskar risken för krig och därmed behovet av krigsplan), eller varför inte på barnen?

Det skulle vara något det. ÖB och försvarsstaben står på Bangatan med handskrivna skyltar och säljer syltsnittar.

Det skulle vara något det. ÖB och försvarsstaben står på Bangatan med handskrivna skyltar och säljer syltsnittar.

Men jag vet: jag är en naiv, hippie-älskande, fredsivrare som inte ser helheten. Så upplys mig då! Kommentarsfältet bara väntar på dina briljanta analyser och förslag.