Min son kommer nog inte bli pizzabagare

För någon vecka sedan lekte min son pizzabagare med sin bästis. Under hela vägen till skolan låtsades han att han bakade pizzor. Det gick knappt att prata med honom för han var så upptagen med att baka ut degen och lägga på ingredienserna. Jag gissar att det mest var tonfisk och ananas för det är den enda pizza han har velat äta de senaste åren.

Igår firade jag och min sambo 15 år tillsammans, så vi hade en vän på besök. Jag föreslog att hon skulle ta med barnen och äta pizza (och för den som tror att vi bara ber tjejkompisar att vara barnvakter kan jag meddela att jag bad en av mina bästa vänner, men att han var upptagen just den här gången och blev grymt avundsjuk när hans sambo kunde, så nästa gång jämnar det säkert ut sig…). Sagt och gjort, de gick iväg till pizzerian. Väl där fick min son för sig att han skulle fråga pizzabagaren hur det var att vara pizzabagare. Otroligt nog tog sig pizzabagaren tiden att förklara allting, från hur det är att stå hela dagarna till att skära varenda liten lök som ska ligga på pizzorna till att man inte får behålla alla pengar som man tjänar eftersom man måste betala skatt. Fantastiskt pedagogisk!

Idag frågade jag min son om vad som hade hänt på pizzerian och han förklarade det ovanstående, men sa också att han hade frågat varför de som jobbade där ville bli pizzabagare. Han förklarade att han hade blivit förvånad när de sa att de inte ville bli pizzabagare. Varför blev de då pizzabagare?

Och där kom jag att tänka på ett citat ur Karl-Bertil Jonssons julafton:

Ljuga för mor på självaste julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!

Så jag var tvungen att berätta om att folk som är födda i andra länder kanske är utbildade till läkare eller arkitekter, men när de kommer till Sverige så får de jobba som pizzabagare eller taxichaufförer, eftersom det finns folk som inte gillar folk från andra länder, kanske för att de har brunt skinn eller gult skinn eller bruna ögon eller ett annat namn. (Sonen nämnde flera kompisar som hade brunt skinn och gult skinn och andra namn.) Det där kallas rasism, sa jag. Vi pratade en del om rasism på vägen till skolan, ända tills vi kom in på att det var dags för honom att städa sin bänk (han har svårt att hitta sin mattebok).

I morse blev jag tipsad om artikeln Bästa Beatrice Ask av Jonas Hassen Khemiri. Här är ett litet utdrag:

[anledningen till att Khemiri använder ”vi”-formen är att han och Beatrice Ask i texten delar kropp]

En dag stod vi utanför Centralstationen i Stockholm och skrev en anteckning i ett kollegieblock (för även om vi pluggade ekonomi så hade vi en hemlig dröm om att bli författare). Plötsligt kom det fram någon på vår högra sida, en bred man med öronsnäcka: ”Hur är läget?” Han bad om legitimation och sen tryckte han upp våra armar i ett polisgrepp och transporterade oss mot piketbussen där vi tydligen skulle sitta i väntan på att han skulle få klartecken på att vi verkligen var de vi sa att vi var.

Tydligen matchade vi ett signalement. Tydligen såg vi ut som någon annan. I tjugo minuter satt vi där i polisbilen. Ensamma. Fast ändå inte ensamma. För hundratals människor passerade. Och de tittade in på oss med en blick som viskade: ”Där. En till. Ännu en som beter sig helt i enlighet med våra fördomar.”

Och jag önskar att du hade varit med mig i polispiketen, Beatrice Ask. Men du var inte det. Jag satt där ensam. Och jag mötte alla förbipasserande blickar och försökte signalera att jag inte var skyldig, att jag bara hade stått på en plats och sett ut på ett visst sätt. Men det är svårt att argumentera för sin oskuld i baksätet av en polisbuss.

Och det är omöjligt att vara en del av gemenskapen när Makten ständigt förutsätter att en är en Annan.

Efter tjugo minuter släpptes vi ut ur piket­bussen, ingen ursäkt, ingen förklaring. I stället: ”Du kan gå nu.”

Jag funderar ofta på hur mycket man kan berätta för sina barn. Jag visar dem actionfilmer. Vi pratar om olyckor (han älskar historien om Titanic av någon anledning). Han frågar saker om andra världskriget. Jag har som policy att om något av mina barn ställer en fråga, så svarar jag på den oavsett vart det leder. Men det här ämnet fick mig lätt obekväm. Jag är inte själv drabbad av rasism. Jag kan inte berätta om hur det är, bara om vad jag har hört (och samma sak gäller visserligen Titanic och andra världskriget, men där är barnen mest intresserade av fakta, inte beskrivningar av hur samhället ser ut). Jag är en privilegierad vit man. Har jag rätt att berätta om rasism? Kan jag göra det på ett vettigt sätt?

För drygt ett år sedan var jag och min yngre son hemma hos en av hans vänner, en fantastisk ung kille som sprider glädje och älskar att dansa. Hans mamma berättade att hennes son inte ville gå till dagis längre. Han blev retad. Orsaken är inte viktig. Den där glade lille killen, fyra år gammal, smidig som en panter, och min sons absolut bäste vän, hade blivit arg, ledsen och tillbakadragen. Frågan som mamman ställde var hur personalen hanterade det. Jag blev förvånad över hur långt det hade gått innan personalen hade satt stopp för det. Förresten, det kanske jag ska säga: den bästa kompisens pappa kommer från Indien, så både han och sonen har brunt skinn, svart hår och mörkbruna ögon. Det var det några av barnen hade retat honom för. Kanske är orsaken viktig i alla fall.

För omkring två år sedan såg jag och min sambo filmen Män som hatar kvinnor. Jag tyckte den var okej. Såg de andra filmerna i serien. Sedan såg jag om dem. Köpte böckerna. Sträckläste dem. Köpte Kurdo Baksis bok om Stieg Larsson. Jag visste att Larsson hade gjort mer än Millenium-böckerna, och att han jobbat med antirasism, men fångades av elden som brann i både honom och Baksi. Hans jobb med Expo imponerade, och ju mer jag läste om Expos arbete, desto mer angeläget kändes det. Khemiris text blev en hård påminnelse om det.

För några dagar sedan återupptäckte jag en text som är så häftig. 2010 skrev Magnus Betnér en serie blogginlägg om Sverigedemokraterna. Del 5 i den serien handlar om påståendet att invandringen kostar mellan ”tiotals miljarder” till 300 miljarder. Betnér gick på djupet på ett sätt som var föredömligt. Äkta medborgarjournalistik. Det visar sig att SD:s påståenden är ryckta ur luften:

Totalt har vi nu alltså fått kostnader på 76 miljarder för gruppen “Utlands födda” alla dessa siffror är räknade till Sverigedemokraternas fördel och det ÄR ett helt absurt sätt att förhålla sig till kostnader för invandring. De verkliga, direkta kostnaderna för invandring är, som jag redan visat, mindre än 11 miljarder om året.

Men vi är som sagt snälla mot SD och använder 76 miljarder som kostnad. Nu drar vi av skatten som gruppen “utlands födda” betalar och kommer enligt statistiken från SCB fram till att 942 502 utlands födda människor tillsammans betalar drygt 50 miljarder i skatt. Då har vi 26 miljarder kvar för oss andra att bära kan man tänka. Men då har man tänkt fel. De 1,4 miljoner utlands födda människorna betalar nämligen också mängder av andra skatter som arbetsgivaravgifter, punktskatter och framförallt moms. År 2005 uppgick statens intäkter för moms till 251 miljarder. Företag betalar inte moms, vilket innebär att 20% av den summan är pengar som staten får in från “utlands födda” alltså ca 50 miljarder till. Redan här betalar alltså gruppen “utlands födda” för sig själv. Och då har jag inte räknat med deras arbetsgivargifter, deras tobaksskatter eller det faktum att vi behöver invandrarna för att skapa nya jobb…

[Läs hela blogginlägget här. Faktiskt. Gör det!]

Nu: Jag vet vad en del av er tror. Här kommer en sammanfattning som avslutas med att min son inte kommer att bli pizzabagare. Vad min son kommer att bli när han blir stor har jag ingen aning om.

Istället tänkte jag avsluta med en grej som jag skrev för några dagar sedan på Facebook:

visst är man lite sådär till mans att om man får välja mellan två saker, och det ena ligger närmare ens personlighet/åsikter, så tar man det? Är det därför underligt att polisen väljer att prioritera REVA framför många andra brott?

Och det där betyder naturligtvis att jag kommer att vara lika tvungen att prata med barnen om rasister, som jag är om alla andra obehagliga saker som vi har i vårt ”moderna” samhälle: kvinnoförtryck, religiosa knäppgökar, krigshetsare, kvacksalvare och folk som bränner folk levande för att de tror att de är häxor.

Noaks ark analyserad av en sjuåring

Igår läste min sjuåring en barnversion av Noaks ark (på eget initiativ). Han tyckte att den var okej. Idag började min sambo med att påpeka att det var en saga. Jag förtydligade att historien om Noaks ark kommer från bibeln. Sjuåringen sa då: ”Jaha” med en ton som antydde att han nu tänkte titta mer skeptiskt på historien. Jag sa att hela historien börjar med att Gud tänker döda alla människor, utom en familj. ”Varför då?” sa han med rynkade ögonbryn. ”Tja, du.” sa jag, eftersom jag medan vi tog på oss kläderna för att gå till skolan inte kunde komma på ett bra nog skäl som fick Gud att verka det minsta logisk. (Jag har fortfarande svårt att hitta ett bra argument.)

Istället frågade jag om han trodde att alla djur i hela världen skulle få plats på en båt som var mindre än Titanic. ”Det är ju helt galet!” utbrast han. Då nämnde jag att enligt bibeln skulle alla nu levande människor komma från de överlevande, för mindre än sex tusen år sedan. Hans svar: ”Det går ju inte!” [Här sade jag troligen något som kan ha varit fel. Det lär vara teoretiskt möjligt att återbefolka jorden på 4400 år. Men när jag gjorde mer research insåg jag att problemet låg i att Babels torn enligt bibeln måste ligga före Egyptens pyramider (eftersom de talar ett annat språk), och att det fanns mer än 1 miljon människor i Egypten vid tiden för pyramiderna. Babels torn uppskattas att vara cirka 180 år efter Noaks ark, vilket är alldeles för kort tid för att föda mer än 1 miljon människor.]

Och slutligen sa jag att egypterna, som faktiskt existerade innan Noaks ark, inte märkte något av den där översvämningen, trots att den ska ha täckt hela jorden. De har inte skrivit ett ord om någon global översvämning. ”Det är ju helt galet!” upprepade han.

Jag kan inte mer än hålla med.

Sen kom vi in på att översvämningar kan vara bra. Nilen svämmar över en gång varje år och lämnar efter sig bördig slam. Så det är tack vare översvämningar vi har Egyptens kultur.

Den enklaste analysen är kanske den här:

https://www.youtube.com/watch?v=I225Vcs3X0g

Vi säger väl knife som vi brukar

Vid ett tillfälle berättade min sambo följande anekdot för mig och barnen:

– För länge sedan i Småland, innan folk hade TV och reste till andra länder så var det en engelskalärare. Hon fick av olika skäl resa till England. När hon kom tillbaka till Småland sa hon till barnen: ”Vet ni, i England säger de ”najf” när de menar kniv, men vi säger väl ”knife” som vi brukar?” [1]

Berättelsen handlar såklart inte om Småland eller lärare. Den handlar inte heller om en avlägsen tid när folk var dummare än nu.

Den handlar istället vad man gör av den kunskap man stöter på. Tar man emot kunskapen, förändrar sitt beteende och kommer vidare, eller fortsätter man på samma sätt som innan trots att man egentligen vet bättre eller har mer verktyg till sitt förfogande?

Att förändras kan såklart vara förenat med stor möda, för att inte tala om hur pinsamt det kan bli när man tänker på hur fel man hade förut. Det kräver en särskild sorts människa för att gilla att bli rättad eller för att se förändring som något naturligt. Som de flesta människor har jag bilden av mig själv som förändringsbenägen och villig att lyssna på relevant kritik, men som för de flesta människor är det en bild med mycket stor modifikation. Det viktiga är vad man blundar för.

Sedan kan det vara bra att hålla i åtanke att alla gör fel. Det är därför som jag och min sambo försöker uppmuntra våra barn att bli den som ändrar sig först, snarare än att försöka vinna bråket. En gång stod min sambo och vårt största barn i en hetsig diskussion.[2] För dem var samtalet viktigt att vinna, men efter ett par sekunders lyssnande råkade jag kläcka ur mig: ”Nu är ni bra löjliga” med ett leende på läpparna. Det fick båda två att tänka efter. Bråket kanske inte var så viktigt trots allt. Nu för tiden säger både sambon och den äldste sonen ”Nu är vi bra löjliga” lite då och då, när samtalet går i cirklar. Då blir jag stolt, för det betyder att de har brutit sig ur situationen med hjälp av ytterst lite kunskap (perspektiv på situationen).

Så enkelt kan det vara. Man behöver ingen resa till England. Man behöver bara hålla öronen och ögonen öppna, även för sånt som verkar irrelevant. Kanske finns ett verktyg i det någon säger som du kan använda för att lösa viktiga problem i ditt eget liv. Kanske finns det genvägar som du aldrig tänkt på.

Eller så fortsätter du att säga ”knife” för det är ju ändå bekvämast…

 

Fotnoter:

1. Jag har inte lyckats leta reda på ursprunget till den här berättelsen. Om någon känner till ursprunget får den personen gärna kontakta mig eller skriva i kommentarerna nedan.

2. Min sambo hade säkert velat att jag skulle tillägga att det där inte är särskilt vanligt, att vi är som i stort sett vilken familj som helst. Det är vi. Bara för att jag berättar om ett bråk betyder det inte att det är vanligt.

NASA vs JAS

Jag brukar inte ofta vara politisk på den här bloggen. Oftare skriver jag om hantverket att skriva,. Men nu har jag en fundering som jag inte har kunnat skaka av mig det senaste halvåret. Det är en ärlig undran, så alla som har svaret (eller ett svar) får gärna lägga det bland kommentarerna nedan.

Låt mig börja med ett citat. Källan är kontroversiell, men strunta i det nu och fundera istället över själva innehållet:

[…] om vinster är det viktigaste, varför säljer inte företag som General Motors crack? Crack är en vara som ger mycket hög vinst. För varje kilo kokain som omvandlas till crack, kan en säljare göra en vinst på 90 000 dollar. Försäljarens vinst på en en-tons-bil är mindre än 2 000 dollar. Crack är också säkrare än bilar. Varje år dör 40 000 människor i bilolyckor. Crack å andra sidan dödar bara några hundra per år. Och det förstör inte miljön.

Så varför säljer inte GM crack? Om vinsten är det viktigaste, varför inte sälja crack?

GM säljer inte crack för att det är olagligt. Varför är det olagligt? För att vi som samhälle har beslutat oss för att crack förstör folks liv. Det förstör hela samhällen. Det krossar själva kärnan i vårt land. Det är därför vi inte skulle låta GM sälja det, oavsett hur mycket vinst de skulle göra.

(Michael Moore, Downsize this (1997), kapitel 33, min översättning)

Självklart finns det nyanser här som Moore inte tar med eftersom han har en annan poäng. Men jag tycker att kärnfrågan är intressant och skulle vilja överföra frågan till svenska förhållanden.

I Sverige har vi statliga kasinon sedan millennieskiftet ungefär. (Hur det gick till har behandlats ganska utförligt i flera böcker, men roligast är Lena Sundström i Saker jag inte förstår (2005), del IV.) Det verkar, på det jag har läst om saken, som att poängen var att få in mer pengar till staten, även om det fanns stora risker för spelberoende, fattigdom och utslagning. Numera jobbar också ett tusental personer på de fyra statliga kasinona, och det är framför allt den delen jag är intresserad av: Jobb på kontroversiella sätt.

Jobbfrågan är viktig. Senaste valet var det en fråga som man diskuterade mycket. Alla har sina egna idéer om hur man ska minska arbetslösheten. Jag har ingen patentlösning där. Men en fråga som jag reagerar på är frågan om JAS. Så här skrev Sydsvenska Dagbladet i augusti:

Hotbilden mot Sverige kräver inte att vi vräker miljarder på nya stridsflygplan, hävdade MP:s Peter Rådberg i går.

Men satsningen på Super-Jas handlar långt ifrån bara om Sveriges förmåga att försvara landet i framtiden eller om att delta i internationella operationer, liknande den i Libyen i fjor.

Ända sedan kalla kriget – då Sverige byggde upp ett av världens starkaste flygvapen för att hejda en befarad sovjetisk invasion – har försvarspolitiken styrts av ett intimt samarbete mellan försvaret, industrin samt regeringen och dess myndigheter.

Socialdemokrater och moderater, men även centerpartister, har varit rörande eniga om att Sverige ska ha en stark försvarsindustri med export till i stort sett alla som vill köpa, demokratier som diktaturer.

En stor och lönsam industri kan förse krigsmakten med vapen – men framför allt skapa jobb.

”Beslutet är nödvändigt för vår försvarsförmåga, men också positivt för svenska jobb, svensk export och svensk forskning och utveckling”, framhöll alliansledarna i går.

Socialdemokraternas Peter Hultqvist instämde: ”Det är viktigt att slå vakt om både industrins kunskap och jobben.”

Hundratusen svenskar arbetar inom försvarsindustrin med underleverantörer. Satsningen på Super-Jas handlar inte minst om dem.

Här kommer vi tillbaka till Moores fråga tidigare. Det är inte olagligt att sälja krigsflygplan, men jag har svårt att försvara det moraliskt. Det är helt enkelt omöjligt att förklara för sina barn att det är fel att slåss, när Sverige samtidigt lägger 90 miljarder kronor (enligt artikeln) på krigsplanet Super-JAS – även om det skulle bli fler jobb på kuppen.

Samtidigt kan jag inte låta bli att le åt sådana här grejer som dyker upp på mitt Facebook-flöde:

(En annan person som uttrycker det lika elegant har jag skrivit om tidigare är Brian Cox. I ett TED-tal berättar han om hur liten budgeten för all forskning är, och hur mycket den ger tillbaka.)

För även om jag förstår att Super-JAS kräver att ny teknik utvecklas, och att det ger fler jobb, så finns det andra områden än krigsindustrin (och spelindustrin) där vi skulle kunna satsa de där 90 miljarderna. Eller bara en del av de pengarna. Vem vet, tänk om vi kunde ägna pengarna åt något som gav mer pengar tillbaka, och som faktiskt var moralistkt riktigt också. Miljö, forskning, andra länders utveckling (som minskar risken för krig och därmed behovet av krigsplan), eller varför inte på barnen?

Det skulle vara något det. ÖB och försvarsstaben står på Bangatan med handskrivna skyltar och säljer syltsnittar.

Det skulle vara något det. ÖB och försvarsstaben står på Bangatan med handskrivna skyltar och säljer syltsnittar.

Men jag vet: jag är en naiv, hippie-älskande, fredsivrare som inte ser helheten. Så upplys mig då! Kommentarsfältet bara väntar på dina briljanta analyser och förslag.

Wallmans salonger

För några år sedan, innan mamma och jag lärde känna varandra som vuxna, var jag inne i en period som arbetslös. Mamma, som ville hjälpa till, tänkte att jag som ville skriva för TV och därmed vill hålla på med TV och dessutom har hållit på med teater, föreslog vid ett tillfälle att jag skulle söka in till Wallmans salonger.

Wallmans salonger, för den som inte känner till det, är en blandning mellan teater och restaurang. Servitörerna showar, liksom all annan personal där. De som får delta är ofta nyutbildade musikalartister eller personer inom showbusiness som behöver ett sidokneg.

Mamma kom alltså med det där tipset för flera år sedan, men det dröjde ganska länge innan jag kunde prata ordentligt med mamma efter det. Anledningen var att den som känner mig det minsta har svårt att föreställa sig mig på Wallmans salonger. Det gjorde ont att mamma inte kände mig så väl att hon kunde föreslå något sånt.

Men det här handlar inte om min mamma. Mamma och jag har fått en mycket bättre relation idag, och jag uppskattar henne mycket mer nu än vad jag någonsin gjorde när jag var liten. De som känner mig nu ska veta att de flesta positiva egenskaper jag har kommer från min mamma.

Ändå använder jag uttrycket ”Wallmans salonger” i mitt huvud ibland. Framför allt använder jag det när jag tänker på bedömning av texter, något som jag sysslar med ganska ofta. Häromdagen blev uttrycket aktuellt igen när jag drogs in i en diskussion på Facebook om feedback och kritik.

En vanligt metod för att ge feedback är nämligen en metod som kan kallas för PNP eller positiv – negativ – positiv. Man börjar med att ge ett positivt omdöme (”du fångade verkligen stämningen”), fortsätter med att berätta vilka saker som är negativa ‒ eller som vissa vill försköna det: ‘saker som kan förbättras’ ‒ och avslutar med något positivt för att skribenten ska gå därifrån med en positiv känsla.

Jag har själv fått den typen av feedback, och jag märker numera direkt när den är på väg. Jag tror inte att jag är ensam om det heller. De personer som jag har pratat med om det här berättar att de ofta fokuserar på det ena av omdömena, d.v.s. hela alltihop är bara dåligt eller bara bra.

Själv resonerar jag så här, att personen som läser min text ofta har ett positivt eller ett negativt helhetsintryck, och skyndar förbi antingen de positiva omdömena eller de negativa. Till och med om personen bemödat sig om att ta upp exakt lika många omdömen i båda kolumnerna, så märker man vilket som känns viktigast för läsaren. Man kan bland annat se på kroppsspråk, tilltal och antal minuter personen ägnar åt var och en av omdömena. Framför allt märker man det dock på konkretiseringsgraden: saker som man egentligen mest tar upp för att verka rättvis är vagare och mer svepande, medan det man faktiskt tycker är mer specifikt.

Jag tycker inte man ska hålla på med den typen av formulariserad feedback. Folk vänjer sig och ”spolar” i huvudet fram till det omdöme de själva eller kritikern tycker är viktigast och struntar i det andra.

Börja inte med det negativa. Börja inte med det positiva. Vad återstår då?

Det första jag alltid brukar göra är att se till att jag inte föreslår för någon annan att de ska söka jobb på Wallmans salonger.

Med det menar jag att jag börjar ställa frågor för att ta reda på vad det är för text som skribenten var ute efter att skriva. ”Har jag fattat det rätt att du gillar Monty Python och försöker skriva något i samma stil?”

Att börja med att försöka ta reda på mer bakgrundsfakta, istället för att utgå ifrån att man vet vad som kan göra texten bättre, är nyckeln till att ge bra feedback. Om personen egentligen ville skriva något i stil med Jens Lapidus och misslyckats så att du tror att det är ett försök att skriva Monty Python-liknande, då kan du ge feedback tills du blir blå och ändå bara få resultatet att ni blir missnöjda båda två.

Till yttermera visso kommer det att sluta med att författaren gör som han eller hon själv vill. Du har då lagt ner tid i onödan på feedback som aldrig ens kom i närheten av att vara värdefull.

Du föreslog Wallmans salonger, när svaret kunde ha varit: ”Du borde nog starta ett eget företag.” Eller vad som nu är relevant.

Jag gnuggar inte händerna åt Fexéus

I somras, under semestern i Spanien, skrev jag följande inlägg. Sedan dess har det legat i karantän för att jag skulle se ifall jag lugnat ner mig och ändrat ståndpunkt. Det har jag inte. Så nu är det dags att ni får läsa om varför jag inte gnuggar händerna åt Fexéus.

<sån där woom-woom-effekt de har när man minns något på TV>

Tidigare i veckan började jag läsa plagiatören Henrik Fexéus senaste bok, Konten att få mentala superkrafter. Den var sådär, och efter bara cirka hundra sidor har har jag gett upp. Det är verkligen inte ofta jag ger upp böcker, ens om de är mycket, mycket dåliga, men det var så mycket med Fexéus bok som jag hade svårt för att det inte kändes som att det var värt tiden att läsa alla drygt 550 sidor. Ja, det är en maffig lunta.

Mitt första problem med boken handlar om att den utlovar ganska mycket i titeln. ”Mentala superkrafter” handlar för mig om tricks för hur man får så bra minne som den här killen beskriver, hur man blir en superövertalare, hur man blir ytterligt kreativ (som min vän Alain, som jag har beskrivit här), hur man kan flytta saker med tanken eller hur man kan läsa tankar. Det är inte som att Fexéus inte har skrivit om sådana saker tidigare (dock inte telekinesidelen), så man kan ju lätt få bilden att det är sådana saker som man ska få läsa om också. Det är det inte. Boken handlar om hur man ska bli helt vanligt lycklig, observant och misstänksam mot bluffmakare.

Men inte nog med att ämnesvalet (eller titeln – är lite osäker på vilket) är en besvikelse. Fexéus envisas med att skriva om sådant han inte är expert på. I tidigare böcker har han skrivit om sånt han faktiskt kan i praktiken. Här går han i avsnitt efter avsnitt in på hur hjärnan fungerar, och det märks att han bara upprepar vad han lärt sig. Det finns liksom inget bakom det han skriver. Om man ställde en fråga, skulle han bli tvungen att fråga någon annan. Det är inte förtroendeingivande med någon som skriver med näsan precis ovanför vattenytan. Själv föredrar jag folk som ”äter på den nivån” som de uttryckte det i ett avsnitt av Vita huset (en av världens bästa TV-serier).

Det här problemet hänger ihop med ett fel som Fexéus gjorde tidigt i boken. Han presenterade inte sig själv, utan utgick ifrån att alla skulle veta vem han var, och varför vi skulle lyssna på honom i den här frågan. (Personen bakom den här bloggen kan du läsa mer om här och här.) Han berättade inte om hur han forskat om ämnena i många år, eller att han konsulterat med några av de främsta i de här forskningsområdena, utan skrev bara att det här var bättre än de andra självhjälpsböckerna som finns ute i hyllorna.

Omdömet ”bäst bland självhjälpsböckerna” för mig in på ett annat stort problem: hans bok är långt ifrån den bästa i ämnet. Den tillhör möjligen, möjligen, det bästa som skrivits på svenska i ämnet (alltså ”inte är översatt”), men…

a) jag får säga att det inte säger så himla mycket, och

b) själv läser jag så obehindrat på engelska att jag inte nöjer mig med det bästa som finns på svenska. Jag vill ha det bästa som finns på något språk! Om det inte finns på engelska, ska engelsktalande ha velat översätta det till engelska. Så bra ska boken vara, att amerikanerna vill läsa den! Jag vill att boken ska den sista boken i ämnet jag behöver läsa (här ska jag tillägga att det gäller egentligen subämnet, d.v.s. vilken del av ämnet handlar det om? vilken vinkel har författaren valt?). Därefter kan jag gå vidare med fler böcker om samma ämne, om jag känner att det är tillräckligt intressant, men att läsa en slumpmässigt vald bok någonstans i mitten av fältet intresserar mig inte för tillfället. Och Fexéus är verkligen mitten av fältet internationellt sett. Han har inte alls samma närvaro som Richard Wiseman exempelvis, som har en intressant YouTube-kanal. Han är inte lika omstridd som Derren Brown. Han har inte samma bluffmakar-krossar-talang som James Randi eller Christopher Hitchens. Istället för att läsa hans böcker skulle jag kunna lära mig mer snabbare genom att läsa någon av de andra. Det är ofta så jag gör i stället. Jag vill ha den där känslan när man inte kan sluta gnugga händerna under läsningen, för att boken är så himla välskriven, genomtänkt och svår att argumentera emot. Jag vill ha böcker där författaren har gjort sitt jobb. Det får mig att gnugga händerna.

En ytterligare sak som sänker boken är att det känns som att Fexéus sparar på material till sin scenshow. Om han avslöjar allt i boken, vill ju ingen gå på showen, verkar han resonera. Allt det där praktiska kommer någon annanstans än i boken, och det är riktigt synd. Det är som de där människorna som ägnar så mycket tid åt att berätta vad de ska berätta att de till slut inte har tid att berätta någonting.

Resultatet blir att jag läste vidare bara för att se om boken skulle ta sig. Det gjorde den inte. Till slut blev det för mycket.

Med mig på resan hade jag också en bok om Daniel Dunglas Home, ”världens första medium”. Det var en milsvid skillnad mellan den och Fexéus bok. Bland annat insåg man som läsare väldigt snabbt att författaren (Peter Lamont) har gjort sitt jobb: han har läst det mesta i ämnet och har synpunkter på deras styrkor och svagheter, och han resonerar som en vuxen människa. Till slut glömde jag Fexéus ytliga hantering av ämnet.

Men så slog det mig hur vanligt det där är. Folk vill skriva en bok lite snabbt, inte ha ett obetalt heltidsjobb under flera månader (ungefär som att klaga på vädret snarare än att gå in i en lång diskussion om meteorologi). Men det krävs att man gör sitt jobb om boken ska bli riktigt bra. Spelar det någon roll, då, om boken är bra eller inte? Kan inte boken sälja ändå?

Naturligtvis finns det många snabbt skrivna böcker som är bra, eller som säljer bra (det är inte alltid samma sak, som bekant). Men att satsa på att göra ett hafsverk är inte min stil i alla fall. Jag vill göra ett bättre jobb än så.

Hur gör man då? Hur hade till exempel Fexéus kunnat göra ett bättre jobb?

Han hade kunnat göra som Vincent Bugliosi. I början av 1980-talet bestämde sig BBC för att mordet på John F Kennedy var så kontroversiellt och att allmänheten fortfarande hade massor av konstiga missuppfattningar, att de borde göra en låtsasrättegång mot Lee Harvey Oswald. Inte en sån där billig grej som Efterlyst håller på med, utan en ordentlig produktion som fler journalister borde hålla på med. Den där rättegången skulle ha en riktig domare, en riktig åklagare, en riktig försvarare, en jury, och de lyckades till och med få alla vittnen som skulle ha medverkat i en riktig rättegång mot Oswald (och som inte hade dött) att medverka. Utan manus. Åklagare och försvare fick flera månader att förbereda sig, precis som inför en riktig rättegång. Och utslaget var lika oklart som inför vilken rättegång som helst. Som åklagare valde BBC Vincent Bugliosi. Han lyckades få Oswald fälld.

I stort sett så börjar han sin bok Reclaiming history. Efter den inledningen fattar man direkt att Bugliosi inte är vem som helst att skriva en bok om Kennedymordet. Det blir inte bara ytterligare en bok i högen. Han behöver inte ens skriva att hans bok är bättre än de andra. Han tar upp de andras böcker, kommenterar dem, tar upp allt de säger och ser vart deras teorier för dem. Eftersom vissa påstår att Jack Ruby mördade Oswald för att täcka upp en konspiration så har han följt Ruby varenda minut under morddagen, dagen efter och dagen när han mördade Oswald, och med ett hundratal vittnesuppgifter visar han hur Ruby helt uppenbart blev chockad av mordet på Kennedy, gick omkring som i en dimma närmaste dagen, och sedan smet in i en polisstation som han besökte rätt ofta bland poliser han kände. För att ytterligare bygga vidare på berättelsen tar han in förhör med Ruby och andra, officiella och inofficiella undersökningar, och går igenom allt med en mycket fin kam. Allt tydligt källbelagt och grundligt beskrivet. Det finns helt enkelt inga andra slutsatser man kan dra, om man inte helt blundar för bevisen, och då har man andra problem.

Fexéus hade alltså inte behövt skriva att hans bok skulle vara bättre än andra självhjälpsböcker, om han hade skrivit något som faktiskt var bättre.

Men det finns mer Fexéus hade kunnat göra. Han hade kunnat kramat ut det sista ur citronen. D.v.s. börjat med att fundera på vad folk redan visste om ämnet, och sedan gått tre, fyra steg längre. Som det är nu blir man alltså besviken för att man inte får några mentala superkrafter när man har läst boken, men om Fexéus hade börjat med vad han kunnat ge folk för råd för att ge dem mentala superkrafter, och sedan funderat vidare, frågat andra och gått ännu längre i frågan, och sedan när han tagit frågan så långt han kunnat, dela upp frågan, och vänt på den, och hittat ytterligare grejer, och frågat ytterligare andra, och sedan tagit det ännu fler steg framåt genom att lägga till oväntade element, och till sist, läsa helt annorlunda källor, och efter det sista gett sig sjutton på att hitta ännu fler nya grejer – DÅ hade han banne mig lyckats skriva något som hade gett läsaren mentala superkrafter, det är jag övertygad om. (Jag utesluter naturligtvis inte att Fexéus inte valde titeln själv, men som jag skrev i fallet med Royal Flush så hade en bra författare skrivit en så bra bok att det hade blivit lätt att marknadsföra boken genom att bara berätta om en del av innehållet.)

Okej, hittills har jag nämnt ett par saker Fexéus hade kunnat göra:

* berätta något imponerande om sig själv som hade gjort honom trovärdig

* visa att han läst andra böcker i samma stil (till exempel 59 seconds av Richard Wiseman och 4-timmars arbetsdag av Tim Ferriss) genom att ta upp deras fördelar och nackdelar

* ta upp motargument mot det han påstår, och förklara varför det inte förhåller sig på det sättet

* krama ur citronen (genom att börja med att uppfylla löftet i titeln och sedan överträffa det)

Men finns det ännu fler saker han hade kunnat göra för att få mig att gnugga händerna:

* han hade kunnat visa på självironi. Som hos alla trollkarlar finns det ett stort element av arrogans hos Fexéus (han räknas till mentalisterna), och det måste man förhålla sig till. Men Fexéus verkar inte vilja visa på den sidan som gör honom mänsklig.

* han hade kunnat göra boken tunnare. Om boken är 550 sidor, får det ta mig sjutton finnas material för 550 sidor, och inte för 20. Jag hänvisade ovan till professor Richard Wisemans bok 59 seconds. Den har som premiss att ta upp den senaste intressanta forskningen i ett par vardagsproblem på ett sätt som kan berättas på mindre än en minut. Hur får man någon att bli kär? Hur blir man kreativ? Etc. ”Berätta allt, men på mindre än en minut.” Och vill han få mig att gnugga händerna, får han ta mig tusan fylla de 550 sidorna med material för 800 sidor. D.v.s. skriva en tjockare bok och sedan skära ner den istället för att skriva en kortare bok och fylla ut den.

* han hade visat att folk faktiskt inte är tomma blad när de kommer till hans bok. Folk har ju läst så mycket självhjälpsböcker nu för tiden, att det hade varit på sin plats att börja med att krossa några av myterna som florerar (såsom Bugliosi ägnar mer än halva boken åt myterna kring mordet på Kennedy)

Men, nog gnällt på Fexéus. Han kan säkert inte hjälpa det där. Förlaget var säkert på honom att skriva ännu en bok. Det är klart, sånt kan stressa den bäste (såvida man inte har mentala superkrafter…).

Jag tänker inte göra mig av med boken. Den står fortfarande i min bokhylla, som en påminnelse till mig själv om att inte göra samma misstag. Fast jag undrar om jag kommer att klara det. Det sägs ju att man lätt blir som sin antagonist. Så, om jag gör samma misstag, peka mig till det här blogginlägget.

Matilda snor alla bollar – en story om tidningar

I dagens GT (inte en tidning jag brukar läsa) finns en artikel om hur min sambo stjäl alla bollar och skrattar åt det. Faktiskt.

Det började igår när Matilda tog med våra två barn till Plaskis. Där möttes hon av GT:s buss. GT:s utsände berättade att eftersom Bruce Springsteen var i stan (verkligen? Svårt att se för alla uppslag i alla tidningar – sans och balans i rapporteringen, my ass!), så delar GT ut badbollar. Vår sexåring och hans kompis, 7 år, var störst där, och lyckades få tag på flera bollar. Sexåringen tänkte nämligen att han skulle ge några till sina kusiner som han ska hälsa på i övermorgon. Sedan fick GT:s fotograf ta några bilder på våra barn i deras nya båt som de var överlyckliga för. (både båten och bilderna) Han tog flera stycken, och fick noga veta deras namn. Därefter frågade han Matilda om namnet, och om det var hennes barnvagn. Matilda sa som det var. Killarna var överförtjusta över att få vara med i tidningen. Vi försöker tona ner förhoppningen: de kanske inte har med dem bland bilderna.

Dagen därpå kommer reportaget. Alla är spända. Ingen av båtbilderna är med. Däremot finns det en liten helbild med barnvagnen i centrum, med familjen bredvid. Flera GT-bollar finns med i bild. Artikeln och bildtexten har med samma citat av Matilda – tre gånger! ”Nu har vi badbollar till hela släkten”, för säkerhets skull med tillägget att hon skrattar.

Man kan le lite åt hur GT försöker vända en misslyckad reportageidé till något sensationellt, men för Matilda blev det en ögonöppnare om hur tidningar vinklar saker som de själva vill. En vän på besök kommenterade att det här är ganska vanligt. Hon tog exemplet med rättelserna (ett exempel som jag själv tagit tidigare): de är alltid avsevärt mycket mindre och ändå menar de att de gör sitt jobb. Den som har skrivit en insändare till en tidning vet att tidningen alltid får sista ordet (Second opinion lade ner sin verksamhet nyligen). Och många fnyser kanske lite föraktfullt när någon kändis säger sig ha blivit felciterad i media, eller felklippt för att få fram en bra skurk av ett förhastat ord, men när det händer en själv, då pausar man lite… och inser att de som är med i tidningen kanske också är människor som har bra och dåliga dagar, blir drivna till dramatiska beteenden av journalister, eller bara har otur att någon ser dem när de har sin värsta dag på länge. Jag är inte säker på att det går att göra något åt det.

För som jag brukar ta som mitt värsta exempel: en dag när jag var presskontakt för svenskspråkiga Wikipedia fick jag ett mail från en journaliststudent. Hon skickade med en artikel hon hade skrivit. Jag tyckte att jag kände igenom texten som hon attribuerade till mig, men eftersom jag inte blivit intervjuad av henne gjorde jag en sökning på några nyckelfraser. Döm om min förvåning när jag såg att personen bakom citaten var min företrädare som blev intervjuad i en annan artikel. Hon hade bara ersatt namnen och ville att jag skulle godkänna det. Min chock är litegrand att det här är nästa generations journalist. Hon hade kommit in på en journalistlinje, vilket i sig kräver ganska höga betyg. Men dessutom hade hon troligen läst källkritik och om hur man arbetar med texter på internet i skolan, eftersom hon inte verkade så gammal. Ändå betedde hon sig lika dåligt som journalisterna i sketchen av Lennie Norman.

Men nog om det. Nu ska jag gå och leka med mina badbollar. Hela släkten? Nä, de där badbollarna var bara till mig? Hahahahaha!

Semester i Barcelona

[För vuxna läsare: det här blogginlägget är framför allt riktat till barnens dagis- respektive skolkompisar. Mer vuxna kommentarer på resan fås på begäran.]

Hela familjen åkte till Barcelona i Spanien. Redan på vägen dit blev Julian sjuk. Han kräktes flera gånger och var jättetrött.

På flygplatsen i Spanien

På flygplatsen i Spanien

Både Julian och Charlie var trötta de första dagarna. De sov på bussen. De somnade medan Matilda ordnade rummen i receptionen på hotellet. De sov i hotellrummet. De sov till och med när vi skulle äta.

Charlie, Matilda och Julian äter frukost

Charlie, Matilda och Julian äter frukost

Men efter ett tag blev Julian och Charlie friska och då åkte vi och tittade på massor av saker. Till exempel såg vi ett museum med en ubåt i trä.

Julian kikar in i en träubåt

Julian kikar in i en träubåt

Och det fanns en jättestor linbana i Barcelona. Men den vågade vi inte åka.

Här ser man ett av tornen till linbanan

Här ser man ett av tornen till linbanan

Den stora gatan i Barcelona heter La Rambla. Den är ungefär som Avenyn i Göteborg. Där fanns det någonting som hette levande statyer. Det är människor som har klätt ut sig och står stilla tills de får pengar. Då rör de på sig. Vår favoritstaty var det här hemska monstret som skrämde alla som gick förbi.

Julian vågade sig fram till monstret

Julian vågade sig fram till monstret

Charlie tyckte att monstret var spännande, men vågade inte gå fram till honom.

Charlie tittade på monstret från lite avstånd

Charlie tittade på monstret från lite avstånd

Charlie och Julian fick äta mycket glass. Vi var också mycket på ett torg som heter Placa de Catalunya, där Julian och Charlie sprang omkring och matade fåglar.

Julian och Charlie matar fåglar

Julian och Charlie matar fåglar

En dag åkte vi ut på en bussresa och fick sitta på övervåningen av bussen. Sedan åkte vi runt i staden och fick veta mer om vad som fanns i Barcelona.

Mamma åker buss

Mamma åker buss

Vi stannade till exempel vid ett jättefint museum där det fanns en häftig trappa. Där åt vi god picknick.

Pappa och Charlie går upp för den långa trappan

Pappa och Charlie går upp för den långa trappan

Man kunde gå av bussen när man ville. Så vi gick av vid stranden. Julian var den ende som badade helt och hållet. Han doppade håret. Men det var väldigt kallt eftersom vädret inte var så bra den dagen.

Julian vågar sig ut bland vågorna

Julian vågar sig ut bland vågorna

Fast pappa var också nere i vattnet och blev blöt om sina byxor.

Pappa och Charlie badar. Litegrand i alla fall

Pappa och Charlie badar. Litegrand i alla fall

Både Julian och Charlie hade mycket roligt. Bland annat gillade de vattenmelondrickorna.

Efter en vecka var vi tvungna att åka hem igen. Men både Julian och Charlie vill åka tillbaka. Och det tror vi säkert att vi kommer göra. Fast då vill vi inte vara sjuka.

Läs gärna inlägget om vår kanotsemester från förra året också.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu pågår UNICEF:s årliga kampanj För varenda unge som syftar till att värva fler Världsföräldrar. Som en del av kampanjen skänker Apoteket Hjärtat 95 doser stelkrampsvaccin för den här bloggposten.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial här (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg).

Att ge stelkrampsvaccin till gravida kvinnor och kvinnor i barnafödande ålder som bor i högriskområden är den bästa metoden att stoppa stelkramp. Mammorna överför sin immunitet till barnen som då skyddas tills de är några månader gamla. Under de senaste 20 åren har antalet nyfödda som dör i stelkramp minskat med flera hundra tusen per år.

Tidigare inlägg på den här bloggen om vaccin och medicin:

* Vaccinera mera

* Kyrkan förhindrar vaccinering

* Världens bästa grupp

Läs även:

* Att skapa rädsla (Folkvett)

* Vaccination – en fråga om solidaritet (Folkvett)

* Changing the frame on vaccination (Swift)

* The danger of science denial (TED)

Vem slutar först?

Det här kommer inte att handla om mina barn, men i förbigående kommer jag att nämna dem. Jag ber om ursäkt för det.

Inte för att skryta, men… ja, lite kanske. Hemma har vi tre grejer som fungerar bra för att få barnen (ber om ursäkt) att bete sig som människor och mindre som djur. Det här är saker som andra har kommenterat och jag tänkte att det kanske kunde hjälpa någon, göra… något… eller så. Ja. För den som är intresserad följer här de tre sakerna:

1. Väl synligt har vi en lista över saker som familjen vill göra. Barnen (ursäkta) har fått vara med att bestämma vad som ska stå med på listan. Det här har fått effekten att när vi inte har något att göra kan vi titta på listan, göra något och pricka av det. På så sätt slipper vi de där stunderna av ”vad ska vi göra?” och kommer lättare ihåg i efterhand vad vi faktiskt har gjort. En sån lista kan jag rekommendera.

2. Många föräldrar klagar över att de inte får tillräckligt med tid för sig själva och/eller bara för föräldrarna. Vi har inte den fullständiga lösningen, men det här systemet fungerar rätt så bra. Jag har fått vissa dagar lediga och Matilda har fått andra dagar lediga, och vissa dagar är familjedagar. På våra lediga dagar kan vi vara hemma eller åka iväg och träffa kompisar, vilket vi känner för. Resultatet är att vi tycker att det är roligare att träffas, när vi väl träffas, och båda känner att vi får göra saker, utan att det blir orättvist.

3. Det är oundvikligt att barnen (förlåt) blir osams ibland. Istället för att utreda hur det hela började, så börjar vi med att fråga ”så vem slutar först?” Vi säger att vi gillar den som slutar konflikten, d.v.s. vi har gjort en grej av att alltid bli stolta över den av killarna som först säger förlåt, kramas och tröstar den andra. När de väl lugnat ner sig kan man diskutera mer om vad som hände, och då brukar det inte vara lika svårt att få reda på sanningen. Sedan kan vi ha en sansad diskussion om hur vi ska göra nästa gång för att samma grej inte ska hända igen.

Och det är den sistnämnda punkten jag ville diskutera mer, för jag tror att alltför många fokuserar på hur konflikter börjar, snarare än att göra en prestigesak i att avsluta konflikten. Det är ett sätt att ”re-branda” konfliktlösningen.

Ibland uttrycker jag mig rätt klumpigt, framför allt muntligt. Ett sånt tillfälle var när under förra årets Wikimania som ägde rum i Israel.

Jag (till höger) med Sue Gardner (i mitten) och Aaron Muszalski, från Wikimedia Foundation

Jag (till höger) med Sue Gardner (i mitten) och Aaron Muszalski, från Wikimedia Foundation

Efter Wikimania åkte vi, några stycken från Wikimedia Foundation, iväg på en tvådagarsutflykt till Västbanken. Vi ville inte bara besöka ena sidan av konflikten. (För några riktigt snygga bilder från den utflykten, se Guillaume Paumiers Flickr-flöde därifrån.)

Jag ställde, utan att egentligen tänka igenom vad jag sa, följande fråga till några av de smartaste människorna man kunde åka på en bussresa med:

– Hur får man slut på Israel-Palestina-konflikten?

Min tanke var att om det finns några som har lite tankar om det där, så var det personerna jag satt bredvid. Men de bara hö-hö-hö-ade och menade att det var en naiv fråga. Litegrand var det kanske det, men jag var allvarlig.

Det här får mig att tänka på en scen ur ett avsnitt ur Vita huset (en av världens bästa TV-serier), där president Bartlet säger:

Ellie had a teacher named Mr. Pordy, who had no interest in nuance. He asked the class why there’s always been conflict in the Middle East and Ellie raised her hand and said, ”It’s a centuries old religious conflict involving land and suspicions and culture and…” ”Wrong.” Mr. Pordy said, ”It’s because it’s incredibly hot and there’s no water.”

Men, grejen är den att det inte spelar någon roll vad orsaken till den här konflikten är. Grejen är att det inte är coolt i något läger där att faktiskt sluta fred. Den ledare där som börjar en fredsprocess stöter sig med sina egna, för att vara svag, etc. Där ligger det verkliga problemet, att hitta ett sätt att göra det coolt att sluta först.

Där är vi tillbaka i det här med re-branding. Hur får man folk att göra något? Rory Sutherland, som jag länkade till ovan (ordet ”re-branda”), men som är värd mer uppmärksamhet, berättade i sin presentation på TED om Fredrik den store av Preussen som hade problem med att få sin befolkning att äta potatis. Potatisen var en smart upptäckt, men bönderna gillade inte den i början. Så han försökte tvinga dem. Bönderna vägrade, och det fanns till och med folk som blev avrättade för att de vägrade äta potatis. Fredrik försökte då en annan strategi. Han sa att potatis bara var för kungafamiljen, och satte ut vakter kring potatisfälten (med hemliga instruktioner att inte vakta särskilt bra). Eftersom folk resonerade att det som vaktas också måste vara värt att ta, blev det snart en underjordisk potatisodlingsboom. Bingo, potatisen hade fått ett nytt värde.

Sutherland tar ett annat exempel också. Atatürk, som grundade det moderna Turkiet på 1920-talet, ville få bort användningen av slöjor. Istället för att förbjuda slöjan som kunde ha fått negativa effekter, gjorde han det obligatoriskt för alla prostituerade att bära slöja. Därmed var saken löst.

Så, låt oss utse vinnare bland de som slutar konflikten snarare än börjar den. Det är ju ingen mening att folk ska bete sig som barnrumpor (ursäkta) bara för att man håller på att utreda vem som började konflikten. Eller vad tycker du?