Taktkänsla

Häromdagen skrev en vän till mig en öppen fråga på Facebook: ”vad heter ”pacing” på svenska när det gäller hur fort handlingen i en roman rör sig framåt? Tempokontroll?”

Det kom flera förslag. Jag som har sysslat med lektörsgrejer i flera år kunde inte låta bli att kommentera att det inte riktigt finns något begrepp på svenska, eftersom svenska författare inte verkar ha koll på vad pacing är för något. Det är nämligen ett av de vanligaste problemen som jag stöter på – tillsammans med man saknar en antagonist, att man inte kramar ur allt ur citronen, och att man skriver om för tråkiga saker. (Inte bara i sånt jag får i uppdrag att läsa heller, men det är en bisak.)

Pacing är ett berättartekniskt sätt att variera tempot i en text så att viktiga, spännande, intressanta och/eller genre-relaterade saker framträder tydligt för läsaren, medan oviktiga, ospännande, ointressanta saker förblir i bakgrunden. Det senare motsvaras i fotografier av partier utan fokus och i film av bortklippta scener, medan det tidigare motsvaras av fotografiers fokuspunkter och klassiska musikstyckens mer ljudintensiva partier.

Med tanke på hur viktigt det här är, finns det inte mycket skrivet om det. Jag har inte hittat mycket om det trots att jag har flera hyllmeter skrivarlitteratur, följer flera skrivbloggar och skrivforum, är med i flera författargrupper och diskuterar med andra skrivande människor regelbundet. Jag läser inte så mycket forskning om skrivande som jag kanske borde, men jag tycker att jag borde ha blivit tipsad om det här av de andra som läser sådant. Dock har jag tidigare skrivit om lite liknande saker i mitt blogginlägg ”Innehållet i innehållsförteckningen” och på ett annat ställe, som jag kommer till snart.

En utvikning om utvikningar

Att lägga fokus på viktiga saker och att inte ägna utrymme åt oväsentligheter kan låta som något man gör naturligt. Tyvärr är det långt ifrån så de flesta arbetar. Många skriver berättelser från början till slut, med någon slags synopsis som grund. Jag säger inte att det måste vara ett misstag. I en duktig författares händer, kan allt hända. De flesta hamnar dock i en situation där man antingen inte vill hålla sig nära synopsiset eller kan hålla sig nära synopsiset. Det kan ha många olika orsaker, men resultatet är nästan oundvikligen något som jag lite ovilligt kallar utvikningar. Anledningen till att jag är lite emot termen utvikningar här, är att det kan låta som att det är något bra, något som ger färg och must åt skildringen. Så är det nästan aldrig. Utvikningarna spär ut historien och gör att man till slut inte ser var huvudspåret går någonstans.

Nu vet jag hur många som läser det här tänker: ”men om det ‘nästan aldrig’ är så, då kanske min utvikning är ett av undantagen”. Det kan naturligtvis förhålla sig så att du sitter på ett av de undantagen. Så hur vet man om en utvikning är bra eller inte? Två kännetecken är ganska tydliga:

  • när du kommer på utvikningen så får du en fantastisk kittlande känsla av att ha knäckt en kod/löst en gåta! Du har med andra ord en utvikning som löser ett problem som du tidigare inte hade insett när du skrev synopsiset
  • utvikningen går inte att ta bort. D.v.s. du skadar texten om du skulle ta bort utvikningen. Och då syftar jag inte på att texten skulle bli mindre vacker eller för kort, utan att det skulle uppstå en logisk lucka. Huvudpersonen får plötsligt ingen orsak att rymma hemifrån, eller vännen visar sig plötsligt sakna empati i praktiken.

Fokusera på rätt saker

Åter till huvudfrågan om hur man fokuserar texten rätt (lägg märke till att utvikningen ovan inte går att ta bort, eftersom det då skulle uppstå obesvarade frågor)!

Ett enkelt sätt att lägga fokuset på rätt ställen är att bara börja tänka på vad som är viktigt. Det är inte svårt, men de flesta missar det i listan över vad de gör under resans gång. (Komma på en idé → utveckla idén → lägga saker i rätt ordning → bestämma vilka som är de viktigaste bitarna → skriva någon slags synopsis → skriva själva texten → putsa, skaffa feedback och putsa mer → skicka ut den)

”Börja tänka?” Är det min stora lösning? Nja. Att bestämma vad som är viktigt är ganska enkelt – man kan exempelvis sätta utropstecken i marginalen på de ställen i synopsiset där viktiga saker händer – men det är också bara det första steget.

Det andra steget är att faktiskt sätta fokuset på de viktiga sakerna. Om vi går tillbaka till definitionen ovan, och liknelsen med fotografikonsten: hur sätter man något i fokus i en text?

Det finns två sätt att svara på den frågan. Det första är lite kortare: Man ger det viktiga mer utrymme, såsom jag skrev i Innehållet i innehållsförteckningen. Den stora kärleksberättelsen i en romantisk berättelse på 200 sidor kanske får 120 sidor, medan B-intrigen med det mystiska arvet får 40 sidor och de två mer allmänmänskligt intressanta historierna om trädgårdsmästaren respektive den döende butlern får 20 sidor var. Då har vi delat upp boken efter vad som är viktigt och lagt fokuset därefter. Enkelt, men effektivt. Ingen kan undgå att fatta att butlern inte är det viktiga, och det blir lätt att skriva baksidan, eftersom vi vet klart vilken story som dominerar, vilket också gör att vi inte säger för mycket om vad som ska hända.

Det längre svaret kretsar kring de tre tidpunkterna före, under och efter.

Före

Innan vi träffar på det viktiga, oavsett om det är en person, en händelse eller en känsla, så finns det enkla sätt att fokusera läsarens uppmärksamhet på det. Det kallas att ladda något. Om du skriver om mötet med en statsminister, så kan du ladda den personen genom att låta huvudpersonen få genomgå flera säkerhetsrutiner, intervjuer från flera underhuggare, inställda möten, orimliga krav från staben, frågor från andra som också vill träffa statsministern, etc. Ju fler olika hinder vi tvingas genomgå, desto viktigare person/händelse. Det är här man märker vad som är billig TV: det går att få träffa statsministern utan några särskilda hinder. För att ta ett annat exempel: förväntningarna inför att ha sex med någon första gången är högre än den 150:e gången, inte minst eftersom det tar längre tid att komma dit och vägen är mer hinderfylld. Om den 150:e gången vore lika osäker och krävde samma tid, skulle det kunna göra den lika spännande (och det är kanske inte det enda målet med ett längre förhållande). Fundera på vad du skulle kunna ladda varje viktig grej med.

Ofta är det här ett tillfälle att ta upp byråkrati, krångliga personer, brist på resurser för att kunna nå målet och självförtroendekriser eller inre konflikter inom gruppen. Ju nervösare folk är, desto bättre, oavsett om de försöker dölja det, eller försäger sig på ett komiskt sätt, eller börjar bråka inbördes.

Rent språkligt är det här ett tillfälle då man gärna kan använda sig av adverb och adjektiv, långa meningar och fylliga beskrivningar. Dialogen däremot bör vara mer målinriktad.

Under

Viktiga händelser bör inte heller passera för snabbt, och det bästa sättet att dra ut på dem utan att det irriterar läsaren är att göra det till en längre sekvens, med flera delar. Varje del har då den klassiska dramaturgiska uppbyggnaden med en början, mitt och slut, men slutet vävs samman med nästa början, så att det blir en helhet.

Mitt tips är att arbeta med delmål här. Om händelsen går ut på att huvudpersonen ska hitta sin syster och övertyga henne att följa med, och vi har laddat systern och hindren ordentligt (se ovan). Då kan delmålen vara att huvudpersonen ska få systern för sig själv (återkommande avbrott), få systern att glömma en tidigare oförrätt, visa systern hur allvarlig situationen är, ge goda skäl för att de ska ge sig av, svara på systerns motargument, försvara sig fysiskt mot systerns medhjälpare, fånga in systern igen, och ge sig av. Istället för en dialog på två sidor, kan det här dras ut över 10 sidor eller mer. Framför allt om man inte är så fastlåst vid 1600-talets idéer om de dramatiska enheterna, och låter personerna gå från rum till rum, och personer komma in och gå ut.

Här får man också tänka på att föra in oväntade element, och inte enbart köra rakt fram. Det är lättare att göra än man kan tro, men man måste ha tänkt tanken att man ska göra det också…

Små hinder i form av till exempel icke-fungerande apparater, låsta dörrar och klädproblem är vanliga att fokusera skildringen på.

De viktiga delarna brukar traditionellt skildras i kortare meningar, färre beskrivande delar och mer strömlinjeformat språk. Inte lika poetiskt. Här återberättar man inte vad som händer, utan följer det så nära man bara kan. Dialog återges ordagrant. Personers reaktioner följs ”i slowmotion”, så att allting blir tydligare.

Efter

Se till att läsaren inte går ifrån det viktiga för snabbt genom att hålla ögonen på vad som just hände. Låt personerna reagera på ett sätt som visar att det var viktigt. Då hjälper du också till att göra historien mindre förutsägbar utan att du behöver anstränga dig för att hitta på fler saker.

Det kanske inte borde behöva sägas, men min erfarenhet är att det är bra att göra det ändå: Låt det viktiga få effekter på det som händer efteråt. Ärr, trauman, nya infallsvinklar på livet, mindre pengar, mer pengar, nya lagar, personer som dör, kärlek som slocknar, och så vidare.

Efter-delen kännetecknas ofta av ett mer nostalgiskt språk, jämförelser, och känslor. Det betyder inte alltid långa meningar, till exempel ifall personen fått ett trauma. Men det brukar åtminstone inte vara lika kortfattat som under-delen.

Så hur gör man något oviktigt?

Är det bara att ge något lite utrymme för att det ska bli oviktigt?

Nej.

Man kan svepa förbi flera oviktiga saker på kort tid, det är sant, men det är inte det enda verktyget.

Man kan till exempel använda sig av stereotyper och klyschor för att antyda att något inte är viktigt. Eller så kan man strunta i att namnge oviktiga personer och platser. Man kan hoppa över reflekteringar kring det som händer, eftersom ingen känner någonting. Man kan undvika att lägga dialog där. Man kan låta bli att lägga in utvikningar där. Man kan låta folk börja längta efter nästa grej.

Taktkänsla

Det kan dröja ett tag innan man lär sig hur man ska blanda viktiga och oviktiga grejer. För mycket viktiga grejer, så blir texten lätt överspänd eller stirrig – och det gör den oläsbar. För lite viktiga saker, då finns det ingen orsak att läsa den. På samma sätt som när det gäller att bli expert, så finns det metoder för att korta ner tiden det tar att lära sig det.

Ett sätt är att lyssna på musik. Det är inte helt översättbart, men man kan lära sig en del av hur låtar och låttexter är uppbyggda.

Ett annat sätt är att läsa bra författare och härma dem.

Ett tredje sätt är att ta hjälp av lektörer som mig. Kontakta mig gärna om du vill ha hjälp eller undrar något.

Vilda västern är ingen bra liknelse för internet

Idag träffade jag min vän Stefan helt kort. Vi diskuterade nya lagförslag om upphovsrätt, herrelösa verk och digitalisering, och hur trenden går mot att reglera allt fler saker. Särskilt tycks lagstiftarna ha siktat in sig på internet, eftersom ”det vet ju alla att internet är farligt”. I samband med det här kan man ibland höra att internet är som Vilda Västern. Det är en liknelse som är vinklad.

Problemet i Vilda Västern var att man i stort sett inte hade någon lag, och att det därför blev ett tillhåll för allsköns avskum och skurkar. Därför såg USA:s regering till att öka antalet poliser, så att ordningen kunde få råda. Är inte det likt internet, då?

Nja, jag medger att beskrivningen av internet delvis är rätt, men i stället för att skaffa poliser och ge dem verktyg att fånga bovarna, så har bland annat USA:s regering (och Sveriges) gått mycket längre. Mycket, mycket längre. Man behöver inte gå så långt som till NSA, även om det naturligtvis är en ytterlighet. Det kan räcka med att gå till lagförslag som är tänkta att lösa upphovsrättsbrott (för att skydda en industri, är tanken), men där resultatet blir att man håller på att paja internet. Då menar jag inte att wifin inte fungerar längre, utan att det inte längre går att hitta webbplatser för att systemet inte fungerar längre. Det här var något år sedan. Men det är en sak som många med mig inte kommer att glömma. Lagstiftarna höll på att stänga ner internet, men innan de hann göra det, så visade vi allmänheten vad som höll på att hända. Då reagerade folk i USA med att ringa ner sina representanter, som till slut stoppade lagförslaget.

Men det är inte slut där. Det kommer flera liknande lagförslag, och det kommer lagförslag inom andra områden. Det här betyder att  nedanstående serie numera bara sammanfattar en del av det hela:

tumblr_mdd960OLUY1rk8nvoo1_500

Nu är det alltså också frihandeln som är hotad. Men ta gärna reda på vad avtalet TTIP går ut på. Om du kan. Numera är nämligen mer än någonsin hemligstämplat. Man skulle kunna bli paranoid för mindre.

Därför tycker jag inte att Vilda Västern-liknelsen är bra. Det ger bilden av att laglösheten är dålig – och att det faktiskt råder laglöshet. Det gör det naturligtvis inte. Lagarna gäller på internet också. Folk är bara ovana att tillämpa lagarna i ett landskap som ständigt ändrar sig.

Vad vore en bättre liknelse? Min första tanke var när vi stiftade lagar för att förhindra företag från att dumpa farliga kemikalier i naturen. Lagarna hindrade inte andra, goda saker, som att tillverka mat eller att frakta maten till dem som ska äta den, bara det som vi tycker är fel, och kan se är moraliskt förkastligt, eftersom det förstör naturen. Men det kanske inte är den bästa liknelsen. Jag är öppen för förslag här.

Tydligen är jag ovanlig

I bilen hem från midsommarfirandet kommenterade min sambo att jag inte är som de flesta andra svenskar. Hon tyckte att det var bra (men att hon har brottats med det tidigare, och säkert kommer att fortsätta att göra det framöver). Det är såklart inget jag är omedveten om själv. Man kan liksom inte låta bli att upptäcka att man är den ende som X:ar, när det sker gång på gång.

Jag är givetvis också medveten om att alla människor i viss mån är ovanliga. Det är i sig inget ovanligt att vara ovanlig. Det kan vara hur vackert som helst att folk är olika. Om den här texten kan få en enda människa att framträda som ovanlig så har vi tillsammans gjort världen mindre enformig.

Det finns ett annat skäl till att jag skriver. Ibland kan jag känna mig lite ensam att ha just de här ovanligheterna. Inte var och en, utan den här kombinationen. Lite sorgligt är det (”Life is a mystery, everyone must stand alone” för att tala med Madonna), men jag försöker också se det positiva: det unika gör det lättare att hitta just mig för den som söker en person med just de här egenskaperna:

  • äger ingen bil
  • har inget körkort – något som gör folk tacksamma över punkten ovan
  • gillar inte sommarstugor – men tolererar att andra gör det
  • gillar B-filmer, actionfilmer och serietidningsfilmer – och analyserar gärna sönder dem. Det gäller också filmer som många tycks avsky eller vara starkt kritiska till eller som ingen hört talas om [1], inklusive men inte begränsat till:
    • Hudson Hawk
    • Batman & Robin (som jag tycker knyter an till det som var bäst med Batman-figuren, nämligen den roliga TV-serien, snarare än de ganska bleka pseudo-seriösa serierna)
    • The league of extra-ordinary gentlemen
    • Charlie’s angels
    • Det stora tågrånet (med Sean Connery, baserad på en bok av Michael Crichton)
    • Daredevil (även om slutstriden är lite av en besvikelse)
    • Bud Spencer & Terence Hill (lätt nostalgiskt)
    • Red (med Bruce Willis)
    • Salt
    • Förhandlaren
    • Mission Impossible 4 (som är den bästa i serien)
    • Trubbel på Baker Street
    • The wedding singer
    • Den där Mary
    • Cutthroat island
    • Demolition man
    • nyinspelningen av 12 fördömda män (till skillnad från originalet)
    • nyinspelningen av Fönstret åt gården (med Christopher Reeve)
    • Dinner for schmucks
    • James Bond-filmerna med Timothy Dalton (eftersom de är de som mest liknar Flemings böcker, åtminstone om man struntar i vissa korta undantag)
  • ogillar några av de filmer man ”ska” tycka om – eller tycker i alla fall inte att de är något märkvärdiga: Gökboet, Sista natten med gänget, Picassos äventyr, Forest Gump, Född den 4:e juli, James Bond-filmerna med Pierce Brosnan, Dr Strangelove, Da Vinci-koden, och Stjärnornas krig (ja, till och med originalen!)
  • har svårt för i stort sett alla svenska filmer och all svensk TV. Det har gått så långt att jag inte ens försöker längre
  • tittar mer på TV än på film, där det finns så mycket mer banbrytande: se bara på några av de bästa TV-serierna i världen, samt Lie to me, Hämnd AB (som den här bloggen har fått sitt namn efter, ”nya” Mission Impossibe (från 1988-1989), MacGyver (som har lärt mig så mycket), Futurama, Scrubs, Frasier och ‘Allo ‘allo. Just nu fördjupar jag mig i Dr Who.
  • däremot har jag missat och struntat i några av de största serierna, som folk pratar om hela tiden: Game of thrones, The Sopranos, Seinfeld, True blood, How I met your mother och allt vad de heter. TV har helt enkelt blivit mindre relevant för mig (därför borde jag ändra verbet i förra punkten till ”tittade”, men det förstör symmetrin)
  • läser fortfarande guldålderns deckare, inte de där moderna svenska polisprocedur-romanerna
  • föredrar böckerna om Martin Beck framför filmerna
  • föredrar filmerna med Gösta Ekman som Martin Beck framför filmerna med Peter Haber
  • har oerhört svårt för Håkan Hellström och Ulf Lundell, Bob Dylan och Carola Häggkvist, Bruce Springsteen, Rolling stones
  • spelar inte spel på datorn, eller via telefonen
  • har lätt för att prata med kvinnor – och dem med mig
  • har inte svårt för att samtala, och berättar allt om mig för den som frågar (så länge det inte skadar mig eller någon annan, men då berättar jag det)
  • läser gärna böcker flera gånger om de är bra, och ser gärna om filmer om de är bra
  • har några bästsäljande men i Sverige ganska okända författare som favoriter, såsom Jeffery Deaver (en av få författare jag har en hel hyllmeter av), Jasper Fforde, John J. Nance, Richard Wiseman och Mary Roach
  • jag lyssnar på Povel Ramel och andra äldre svenska humorister – men inte till besatthet
  • jag hoppar över Melodifestivalen och Eurovision Song Contest
  • jag tittar inte på sport, varken på plats eller via TV
  • jag har aldrig sett ett helt avsnitt av någon talangjaktsprogram, eller Bingo-Lotto, och sedan 1990-talet inte en enda gala
  • driver eget företag, men jagar inte kunder hela tiden
  • antecknar fortfarande på papper
  • tycker att midsommar, jul och påsk (samt andra familjehögtider) bleknar i jämförelse med Halloween
  • anser att mitt jobb som författare inte är att skriva om mig själv, och skriver bara väldigt sällan om personliga saker (senaste tiden har det dock blivit en del sånt)
  • gillar basröster
  • har enligt andra väldigt lite prestige och har ofta inga problem med att ta kritik, bland annat eftersom jag är ganska kritisk mot mig själv
  • kan prata tämligen ledigt om att jag är smart och andra styrkor (den uppenbara motsägelsen mellan den här punkten och den förra löses enkelt när man träffar mig – försök gärna)
  • är uttalad ateist och pratar med barnen om det. En av mina favoritsysselsättningar är att lyssna och titta på The Atheist Experience, en TV-show där ett gäng ateister förklarar vad ateism är, och försöker ta itu med många fördomar om vad det är. Med tanke på att religion är den vanligaste formen av obevisade åsikter som folk ändå sällan drar sig för att göra allsköns hemskheter i dess namn, så tycker jag att det är en viktig fråga, och många med mig
  • dricker te, inte kaffe
  • har läst mycket om teorierna bakom trolleri, blåsningar och påverkan men har själv svårt för att ljuga
  • dricker inte sprit – men har ofta roligast på fester ändå. Det blir bara varken nubbe, eller öl, eller ett glas rött, eller cider, eller… – och jag tycker att nollhypotesen gäller, så den som förespråkar att man ska göra något som ska föra fram argument för det
  • äter inte kött men har ingen lust att diskutera det hela tiden
  • dömer restauranger på deras bröd (om de inte kan servera gott bröd till maten, då kan de troligen inte heller göra god mat). Om jag kunde leva på bröd, skulle jag nog göra det.
  • jobbar delvis inom IT-branschen, men kan inte programmera
  • kommer från arbetarklass, men har pluggat vidare som en av de första i släkten, och sedan, som den troligen förste i släkten framgångsrikt drivit företag, och bor dessutom två timmars bilresa från närmaste släkting
  • gillar listor – och tänker i form av listor, vilket betyder att jag också pratar i listor. Uppenbarligen.

Nu när du läst så mycket underligt om mig har jag en fråga: kan du fortfarande tänka dig att umgås?

Fotnoter

1. Jag tycker också om ett par filmer som man ”ska” tycka om, men vad är det för originellt med att gilla Blåsningen, De omutbara, King’s speech, Tillbaka till framtiden, Amélie från Montmartre, Den enfaldige mördaren, Schindler’s list, En fisk som heter Wanda, Fyra bröllop och en begravning, När lammen tystnar, etc. På samma sätt har jag inte heller listat åsikter som är majoritetsåsikter: mot rasism, mot kvinnoförtryck, mot svält, mot tortyr, mot sjukdomar och mot alternativmedicin.

Angående våldtäktsmålet i Umeå

Det här är det mail jag skrev till tingsrätten i Umeå. Skriv du också: umea.tingsratt@dom.se. Inget spam, utan ordentliga brev så att de fattar att det här inte är rätt sätt att behandla människor.

Hej,

Jag läste i Folkbladet om en dom i ett rättsfall som chockade mig:

http://www.folkbladet.nu/369711/stoppade-upp-flaska-i-tjejs-underliv-frias

För det första undrar jag om rapporteringen stämmer.

Jag förstår att det finns ett problem med bevisläget. Det jag vänder mig mot är formuleringen i domen.

Sedan vill jag att ni ska veta att skrivningen i domen knappast kan sägas stämma med den allmänna rättsuppfattningen. Jag har svårt att se att allmänheten tycker att det är okej att föra in flaskor i andra människors underliv – och att tingsrätten sedan uttrycker att kvinnans ihophållna ben snarare beror på *blygsel* eller inledande tvekan än på att det kanske kan ha gjort ont och att hon inte ville bli utsatt för de här handlingarna.

Det vore bra om ni kunde sätta upp tydliga regler för kvinnor så att de vet vad de kan göra för att vara säkra för framtida förekomster av underlivsvåld meddelst flaska. Uppenbarligen hjälper det inte att hålla ihop benen, eftersom det kan vara för tvetydigt. Räcker det med att ha tatuerat in texten ”Jag vill inte ha in några flaskor eller andra objekt i mitt underliv” eller måste man specificera alla tänkbara objekt, och eventuellt också vilket hål man avser? Måste det vara undertecknat? Gäller i så fall tatuerade signeringar, trots att de rent tekniskt gjorts av någon annan? Kan man använda någon slags kyskhetsbälte? Om man säger nej, finns det då ett undre decibelvärde, då man kan förväntas att personer i ens närhet, inklusive tänkbara förrövare, ska ha uppmärksammat det? Går ett tydligt och bevittnat ”nej” att lita på ifall mottagaren har dålig hörsel, dåliga språkkunskaper eller förståndsnedsättningar? Om man använder ett skärp för att binda ihop sina ben, och förrövaren har lyckats föra in en flaska ändå, går det då att stämma skärptillverkaren? Era regler och tips emotses å det snaraste.

Slutligen tycker jag att ni har misslyckats med ert uppdrag att upprätthålla ett förtroende för rättsapparaten i Umeå. Jag skulle i dagsläget inte lita på era domar, eftersom skrivningen var så oerhört dålig. Jag hoppas att ni blir ordentligt granskade framöver och att ni åläggs att ändra på era regler så att den här typen av skrivelser inte är möjliga.

Som svar fick jag domen. Den hittar du här: http://www.fildirekt.se/dl/1368660428.pdf

Sedan dess har Expressen också skrivit om saken på ett bra sätt. Aftonbladet försöker nyansera, och kommer fram till samma sak som jag här ovan: det är språket som är märkligt. Däremot är det ingen i media som undrar det som jag gör: vad skulle tjejen har gjort då, om inte ett par ihopklämda ben räcker?

Jag såg förresten ett TED-tal häromdagen som visade just på att det här (såsom i bilden ovan) främst är en mansfråga. Se det du också!

Se också TED-talet om hur filmer påverkar pojkars fantasi! Manlighet är något annat än vad de flesta tror. Som att våga vara med i ett team lett av kvinnor.

PS. Det finns mycket sjukt här i världen. Jag har tidigare skrivit om häxbränningar och skyddande av pedofiler, förutom de glättiga grejerna som jag vanligtvis brukar skriva om.

Känner du dig kritiserad?

Det här är mitt 300:e inlägg på den här bloggen 🙂

Just nu lägger jag in en massa gamla texter som jag skrivit för Vulkan, men som försvunnit i internets gömmor. Det här är det fjärde i serien.

Känner du dig kritiserad?

Näst efter skrivkramp skulle jag tro att det folk som inte är vana att skriva mest associerar med skrivande är att det är för jäkligt att bli kritiserad. Det är så hemskt att de flesta hellre har skrivkramp än att utsätta sig för risken. Därför finns det en stor poäng med att skriva om kritik – eller feedback, som nog är en bättre term. Det finns framför allt tre saker man bör känna till om feedback, och ingen av dem är att man ska försöka att inte ta det personligt. Det är omöjligt att låta bli att ta kritik mot något man har arbetat med och lagt ner sin själ riktigt personligt. Så istället finns det tre andra saker jag tänkte på:

1. Kritiken kommer

Oavsett hur mycket du förbereder dig, så kommer kritiken. Det är bara att vänja sig vid att allt och alla har en åsikt och att det kommer att göra ont. Det är också bara att vänja sig vid att den mening man har arbetat med i två veckor troligen kommer att missförstås. Allt går nämligen att missförstå.

Det här betyder bland annat att man aldrig ska ge någon en text innan man själv är färdig. Om du är nervös för att visa texten, finns det säkert en orsak till det, men å andra sidan…

2. En text blir aldrig färdig

Det är en myt att texter blir färdiga. Författare blir trötta på texterna, tiden tar slut, etc, men utan de hindren finns det inget som säger att texten är helt färdig. Så oavsett om du tar kritiken på allvar och försöker införa alla förslag eller inte, så finns det alltid mer feedback du kan få. Alltid!

Jag har ibland haft att göra med folk vars texter jag har blivit ombedd att kommentera, gjort omfattande beskrivningar av problem och sätt att lösa dem, varit rädd för att de ska gå under av mängden kommentarer, och sedan sett att personen inte verkat ta åt sig över huvud taget. Personen går glatt vidare, utan att förstå hur stora problemen är. Först brukar jag bli irriterad då, men jag har börjat respektera dem – de har verkligen fattat det här med att en text aldrig blir helt färdig. Och de har fattat en sak till:

3. Handlingar talar tydligare än ord

Kritik är bara ord. Att lämna in en text är en handling. Det är handlingarna som räknas. Det här betyder att den feedback jag gav till personen i punkten ovan, bara är ord. De trumfas av att personen har a) skrivit texten från början, och b) kanske lämnar in texten. Utan att någon skriver texten från början finns det ingen mening med att ge kritik. Och om orden fått effekten att man låtit bli att lämna in texten, då har man inte insett kraften i handlingen ”att lämna in en text”.

Med andra ord: tillåt dig ibland att bli en sådan där som glatt verkar vara oförstående, men som i själva verket gått sönder inombords – och ändå lämnar in texten. Då har handlingen vunnit över ordet. Igen.

Då är världen som den ska igen.

Tre saker du kan göra för att snabbt bli bättre som författare

Här är en tredje text som jag skrev för Vulkan:

Tre saker du kan göra för att snabbt bli bättre

Som nybörjare finns det egentligen tre saker man kan göra för att snabbt bli bättre som författare. Genom att göra alla tre kan man faktiskt bli ganska bra snabbt, på något halvår eller så.

 

Läs

Det känns bara nästan onödigt att påpeka att man blir bättre författare genom att läsa andra som skriver. Många verkar tro att man kan bli bra i vakumm, men med tanke på att skrivande är som vilket hantverk som helst – till exempel fotboll – vore det förmätet att tro att alla som tidigare har ”hantverkat” inte har fattat galoppen: för att lära sig måste man först titta på andra för att se hur de gör. Tänk dig att försöka lära dig spela fotboll utan att någonsin ha sett någon spela fotboll. För författare börjar det med att man läser. Och om man inte gillar att läsa, varför ska man då skriva? (Jag är medveten om att det finns gott om folk som bara skriver för att de måste, men det är ett ämne för en annan gång. Jag lovar att det finns lösningar där också!) Så läs: klassiker, kiosklitteratur, tecknade serier, facklitteratur, noveller, tegelstenar, på baksidan av mjölkpaket, etc. Bry dig inte så mycket om vad du läser; var inte snobbig, för det kommer att straffa sig senare. När du har läst åtminstone 100 böcker har du mycket god chans att skriva bättre, men det finns mer du kan göra.

Skriv av

För drygt 10 år sedan bestämde jag mig för att lära mig att skriva riktigt bra. En av de första sakerna jag gjorde var att skriva av andra författares texter, bokstav för bokstav, stycke för stycke. Inte nog med att jag lärde mig det rätt komplicerade formatet som filmmanus använder, jag fattade varför skribenterna skrev si eller så på ett mycket tydligare sätt än om jag bara läst texten. Jag skrev aldrig av någon hel bok (även om jag översatte en), men de brottstycken jag imiterade var så bra att jag lärde mig massor om hur man varierar sin meningsbyggad, hur man bygger upp ett stycke och liknande saker som är för komplicerat för att lära sig genom att prata om det.

Skriv om

Den tredje saken man lär sig oerhört mycket av är att skriva om, d.v.s. bearbeta sin egen text. När man försöker titta på det man själv skrivit med neutral blick snarare än den förälskade eller skamtyngda blick man ofta har i början, då går det fort att bli bra. Mitt eget rekord för att skriva om en och samma text är 40 gånger! Det var visserligen ett extremfall och nu skulle jag inte längre göra så många versioner, men jag lärde mig massor på varje omskrivning. Det finns så många sätt att uttrycka samma sak, det finns så många sätt som folk kan missförstå eller missa viktiga saker, och det finns så många småsaker man kan göra roligare/mer spännande/mer trovärdigt – och det finns så många saker som man inte kan förstå de första gångerna man skriver en text. För mig brukar det exempelvis dröja till tredje gången jag går igenom en text innan jag förstår det djupare temat, vad texten egentligen handlar om.

Läs, skriv av, skriv om

Med de tre stegen bakom sig kommer du ha förstått så mycket om att skriva som du inte ens visste att du inte visste, så att du blir trygg i ditt skrivande – och det är tryggheten som gör hela skillnaden. För fler manustips, läs min bok Manusförfattarens guide som säljs via Vulkan och används på skrivarutbildningar runtom i Sverige.

Tre ord

Den här texten skrev jag för flera år sedan för Vulkan. I likhet med den förra försvann den vid byte av system, men nu finns den här:

Tre ord

I många fall behövs det inte många ord. ”Jag gillar dig”, ”Han är död” eller till och med ”Förlåt”. Det är lätt att glömma att det inte behöver vara svårare än så när man skriver. Lättast är att börja långt och sedan stryka. I gamla tiders Hollywood skrev manusförfattarna tre-fyra timmar manus till en 90-minutersfilm. Därefter kom en chef och strök det som inte absolut behövdes. Med den metoden skrevs Casablanca, Trollkarlen från Oz, Riddarfalken från Malta och hundratals andra storfilmer.

Bland mina favorittips finns en visdom som är nerkokt på det sättet. Den innehåller tre ord, nämligen de här:

Hopp och förtvivlan

Förtvivlan och hopp… Man behöver inte tänka mer på hur man ska lägga upp en text om man bara håller de tre orden i minnet. Variera delar där hopp frodas med delar där förtvivlan gror, så håller du läsaren på sträckbänken. ”På vilken ton kommer det att sluta?” är den fråga läsaren ställer sig. Ju längre du håller det ovisst, desto bättre. Det skapar både framåtrörelse och känsloreaktioner.

Förtvivlan är en naturlig följd av konflikt, medan hopp behövs för att både rollfigurer och läsare ska orka fortsätta. Båda krävs. Med för mycket förtvivlan blir det existentiellt. Med för mycket hopp blir det naivt. Titta gärna på vilken bok, vilken film eller vilken TV-serie som helst. Där finns hopp och förtvivlan, om vartannat. Det borde det göra i din text också, men gör det det?

Layout-tips för nybörjare

Jag är själv en nybörjare när det gäller layout och grafisk design. Senaste tiden har jag ändå arbetat lite med det, och även om jag har surfat runt lite och pratat med olika människor som kan det här så har jag inte hittat någon riktigt bra guide för hur man gör saker snyggt. Delvis handlar det nog om att vissa människor har sinne för grafik, och andra inte har det. Jag har det inte, vilket man kan se på de omslag jag har gjort till mina böcker.

Problemet med bristen på bra guider bygger bland annat på att de som kan grafisk design inte vet riktigt vad det är nybörjare som jag behöver. Det här är ett vanligt problem i alla typer av manualer och undervisning. I det här fallet läser jag mer om vilka verktyg jag ska använda (Photoshop, etc) och om teckensnitt och andra delar, eller om hur man gör olika avancerade saker med sina verktyg, som Iceflow studios utmärkta serie om just Photoshop på YouTube, snarare än om övergripande tips och tricks som snabbt och enkelt gör saker snyggare. (Självklart finns det undantag, men de är .) Därför har jag samlat på mig några av de bästa tips om hur man ska tänka när man sysslar med grafisk design, som jag har stött på och haft mest nytta av. När du har läst om dem här kan du googla vidare på hur man faktiskt gör dem, för här finns inga manualer. Mycket nöje.

Rensa

Det här tipset är vanligt, men jag tänkte ändå ta med det, eftersom det inte är lätt att följa det. Man tror att man har rensat bort så mycket man kan, för ”det där måste ju vara med, och det där”. Man tror också att folk är lika intresserade av alla detaljer som man själv är. Tomma ytor, även om de inte är vita, är oftast bättre än det man fyller det med. (Sen behöver man inte gå till överdrift åt andra hållet heller.)

För att rensa ordentligt, gör det i flera omgångar. Börja med allt du tror att du måste ha med. Ta bort hälften. Ta sedan bort allt som bara de mest intresserade behöver. Hitta därefter ett tema eller en grundtanke. Det kan vara att saker är runda, eller att de syftar på ett ordspråk, eller vad som helst däremellan. Ta bort allt som inte följer den grundtanken. Låt sedan någon annan rensa lite bland det som är kvar. Gå sedan igenom det som finns kvar och slå ihop så många av elementen som möjligt: sätt ihop två meningar till en, välj en bild som säger samma sak som de två du har, renodla så att du bara har ett teckensnitt istället för flera.

Låt den här processen ta tid. Och när du tror att du är klar, börja om från början. Du kan aldrig få för mycket tomrum eller för lite jytter.

Själv vet jag att jag tenderar att skriva för långa texter, som i det här blogginlägget. Om jag skulle göra om det skulle jag helt enkelt skriva klart hela texten innan jag började om genom att skriva ner rubrikerna (såsom ”Hur man placerar grejer” nedan) separat. Därefter skulle jag ta en sak per område eller högst tre saker i en kortfattad mening/lista. Grejen skulle sen kunna läggas in i ett Facebook-flöde. Men här har jag också ett annat syfte: att gå in lite mer på djupet bakom lärdomen. Men som ni ser har jag inte överlastat texten med länkar (som drar uppmärksamheten till sig) eller extrema designval. Enkelt är oftast bäst.

Hur man placerar grejer

Du kanske har sett en sån här bild?

Var folk tittar på en webbsida. Folk tittar mest där det är rött.

Det är en mätning som forskare gör för att mäta var folk tittar på en webbsida. Sånt är bra om man har som syfte att folk ska se vad man har placerat ut, så att de sen kan läsa vad man har skrivit, respektive analysera de bilder som finns där.

Tidningar gör likadant. Genom att placera något ”över vecket” på framsidan signalerar man att det är det viktigaste man har att säga. ”Upphittat”-annonserna läggs längre bak och längre ner, kanske på en vänstersida eftersom folk tittar på högersidor först.

Här vet jag att det är svårt. Allt man vill ha med är ju superviktigt (särskilt efter den där genomgången ovan), så det är svårt att välja vad man ska lägga var. En lärdom jag har gjort är att försöka använda mig av olika grejer som pekar neråt för att få läsaren att läsa vidare, som när man lovar något i en texts första mening eller stycke. Ett av de vanligaste textexemplen som jag hör om från skolvärlden är inledningen till Gösta Berlings saga:

Äntligen stod prästen i predikstolen.

(Selma Lagerlöf)

Redan första ordet där är tänkt att väcka intresset. Varför ”äntligen”? Vad har hänt innan dess? Det finns många sådana tricks författare har för sig.

När man layoutar får man fundera på vad motsvarigheten till sådana textuella grejer skulle vara. Pilar? Pekande fingrar? Ibland är det lösningen. Särskilt om man ska förklara ett skeende. Där är det bra att titta på hur tecknade serier gör det.

Ordningen vänster-höger-neråt fungerar, men missa inte heller möjligheten att faktiskt använda siffror. (Om du kan, så försök att få in en siffra i titeln.) Eller faktiskt allting som påbörjar någonting, så att läsarens hjärna börjar leta efter någonting som kan avsluta serien. En fråga (uppe) får svar (där nere). Ett kontroversiellt påstående (överst) åtföljs av en förklaring (nere).

Blickriktningar i bilder är lätta att använda. Låt en figur titta mot en annan, så blir den andra plötsligt viktigare.

Vad finns där nere?

Ännu hellre: låt någon göra en rörelse som leder dit du vill att läsaren ska titta.

Beskär bilderna

Att skära bort delar av bilder är kraftfullare än vad man tror. Professionella fotografer vet att det som inte finns med i bilden är minst lika viktigt som det som finns med.

Min sambo mötte det här när hon skulle fixa en ståuppkomiker till en fest på jobbet, surfade runt och hittade en ståuppare. Hon förhandlade fram ett pris och fixade allt. När killen sedan kom till sambons jobb kände hon först inte igen honom. Han var nämligen nästan helt flintskallig. Det var först efteråt som hon kollade in sajten igen som hon insåg att alla bilder var närbilder som var beskurna i pannan, eller från lite avstånd där han hade keps på sig. Komikern var för övrigt bra, och det är inte poängen, utan poängen att det går att dölja saker genom att beskära bilderna. Som i den här bilden:

Konsten att beskära

Konsten att beskära

När man beskär en bild, kommer man per definition att fokusera ”läsarens” blick på det som finns där (vi kommer till ett undantag senare). Det går att skapa känslor. Till exempel om man tar bort ögonen:

Använd skuggor

När du väl har bilder eller andra objekt, lägg till skuggor bakom dem. Inget overkill, utan bara lätta skuggor (alla åt samma håll, gärna neråt till vänster eller rakt ner). Skuggor är något vi är så vana vid från verkligheten att vi knappt tänker på dem. Men i layout och design är det något man måste lägga till. Genom att lägga till en skugga får det vi håller på med en lätt tredimensionell anstrykning, som gör att bilden sticker ut. När du väl har börjat med det här, kommer dina tidigare grejer att kännas platta, tro mig.

Gör kanterna rundade

Om du har ett föremål, såsom en knapp eller en platta med text, är det nästan aldrig så att kanten slutar tvärt i 90 graders vinkel. Snarare finns det en viss lutning, eller så kröker sig kanten. Det där kallas fasning (”bevel”), och kan ge riktigt häftiga effekter. Exempelvis kan man göra bokstäver som sticker ut från pappret (tillsammans med en snygg skugga), närapå som en relief.

Lägg saker på snedden

Allt behöver inte vara rakt upp och ner, d.v.s. vertikalt. Genom att vända och vrida på texter blir de mer levande, och genom att snedställa bilder, så blir resultatet en mer energisk slutprodukt. Så länge man inte gör det med allt, bara. Om man kombinerar det här tipset och det förra får man bilder där det ser ut som att fotografen har lutat kameran åt sidan. Det här ger mycket mer liv än när bilden är rak, ungefär som när barn lär sig att rita personer som inte står och tittar rakt emot tittaren med kroppen helt vänd framåt.

Förstör bilder och text

Rent spontant skulle jag för ett tag sedan ha sagt att bildbearbetning till stor del handlar om att göra bilder bättre: öka fokus, ta bort störande element, och öka kontraster så att bilderna blir tydligare. Men det är bara en del av processen. En annan del av processen, som jag fortfarande håller på att vänja mig vid, är att förstöra bilder. Med tanke på hur mycket man kan göra med bilder (här är fler exempel), ska man tänka på att originalbilden är ett verktyg som man kan fixa ganska mycket med. Man kan göra så att bilden har sönderrivna kanter (som en skattkarta) eller ett uppvikt hörn (som när ett klistermärke håller på att lossna – mycket vanligt). Eller så kan man göra så att bokstäverna delvis är ”bortsuddade” eller består av imperfekta kritstreck.

För mer än tio år sedan lärde jag mig en viktig sådan läxa. Jag gick på Institutet för högre TV-utbildning. En övning vi manusförfattare fick var att skriva en två-minutersscen med två personer som kommer in i ett rum, pratar lite och sedan går ut. Den scenen skulle sedan filmas av regissörerna på skolan med professionella/halvprofessionella skådespelare och ett rum som de fick möblera fritt. Min scen var okej, men det som lyfte den var regissören Joen Windahls placering av kameran och möblerna. Istället för som de flesta andra i hans klass ställa alla möbler längs väggarna, så ställde han en bokhylla framför kameran, så att man såg allting med bokhyllan lite suddigt i förgrunden. Det låter kanske som att det skulle störa, med en bokhylla framför kameran, men det var briljant. Helt plötsligt fick rummet djup. I film använder man ofta någons axel eller huvud för att göra bilden lite mer spännande. Titta gärna på det nästa gång du ser en film.

Man ser sidan på Batmans huvud till vänster i bild.

Ofta handlar det just om att ge intrycket av tredimensionalitet när man ”förstör” dem. Man får det att se ut som ett framkallat fotografi ligger ovanpå ett bord, snarare än att det är perfekt återgivet.

Ge objekten nya former

Den absolut vanligaste formen i layoutsammanhang är fyrkanten. Att bara bryta mot det mönstret gör resultatet mer spännande. Men den vanliga fyrkanten är också den enklaste formen. Jag kan exempelvis göra fyrkanter i mitt ordbehandlingsprogram utan att anstränga mig.

Så genom att bara runda hörnen har den tråkiga fyrkanten fått nytt liv. Om man känner sig riktigt äventyrlig kan man använda cirklar. Eller en oregelbunden form.

Transparens

De flesta tänker på bilder som antingen närvarande eller inte. Bild: ja, eller bild: nej. Genom att göra objekten delvis genomskinliga kan man dra ner på hur påträngande de är, så att de nästan smälter in i bakgrunden. Särskilt effektivt blir det om man dessutom lägger saker lager på lager.

Gradienter

För ett par år sedan hade jag aldrig hört talas om gradienter. Nu klarar jag mig knappt utan dem. En gradient är en gradvis övergång mellan färger:

Från gul till genomskinligt

Från gul till genomskinligt

Det här är en effekt som finns i de flesta sammanhang, från logotyper till bokomslag till knappar på webbplatser, till bakgrunder. Professionella studiofotografer använder nästan aldrig enfärgade bakgrunder, eftersom det gör bilden platt. I de fall de inte har himmelsbakgrund, har de ofta gradienter. Gå och titta på någon bild du har från en fotoateljé ska du få se. Sådana gradienter är oftast ganska enkla att göra, men är ack så effektiva. Jag använder mig nu för tiden av bakgrunder med en diagonal gradient (d.v.s. det börjar med en färg i övre vänstra hörnet och så går övergången tvärs över bilden istället för rakt ner).

Som vanligt gäller det att vara lite subtil. Gör inte gradienter mellan rött och blått, utan ljusrött och rosa, eller mellan ljusgrått och vitt, så att det ser verkligt ut.

Glöm heller inte bort att text i större storlekar också kan innehålla gradienter. Det mest berömda exemplet är kanske logotypen till Tillbaka till framtiden (vars teckensnitt du kan ladda ner här).

En av de mest använda formerna av gradienter är den varianten som finns i bilden ovan, d.v.s. från en färg (till exempel gult) till genomskinligt (så att bakgrundsfärgen syns). Det ger en mjuk övergång som går att använda på många sätt.

Textur

En vanlig färg är ganska platt. Det var ju därför vi kikade på det där med gradienter och genomskinlighet ovan. Ett sätt att piffa upp en färg, som jag aldrig hade tänkte på för något år sedan var att använda en bild av en annan yta och sedan färglägga den. Möjligheterna att kombiera färg och textur är oändliga. Det här tar IceflowStudios upp flera gånger, till exempel när han använder störningar för att skapa en metallisk yta

Man kan använda textur både i text och bilder. Framför allt gäller det att vara lite subtil och inte dra på det för mycket.

Snitsigheter

Mitt eget sätt att layouta saker tenderar att fokusera på text, eftersom det är sånt jag sysslar med och känner mig säkrast med. Jag har till och med haft svårt att hitta saker att lägga in. Varför skulle det finnas krumelurer och snirklingar?

Man behöver dock inte gå till Madicken-snirklar eller komplicerade snickarglädje-grejer för att snitsa till det litegrand. Det kan räcka med en banderoll eller att som webbbokhandeln Amazon – göra en pil från en bokstav till en annan. En ram runt en bild eller runt ett textstycke kan göra att det sticker ut. Ett citattecken i stor storlek gör det tydligt att något är viktigt. Några enkla runda former (ganska transparenta) i bakgrunden kan göra under för att få till en spännande produkt. Å andra sidan kan man gärna kika lite på det där med Madicken-snirklar och komplicerade snickarglädje-grejer när man ändå är igång.

En sak som jag hade problem med var krökta pilar. Det är en sak man alltid har nytta av, men eftersom de är så personliga, måste man fippla lite innan det går att få till några snygga pilar. Det finns pilar att låna, men de ska ju passa också…

Spegelbilder

En variant av skuggor är spegelbilder. De ger verkligen saker en tredimensionell känsla och ger dessutom bakgrunden lite stuns. Här är ett exempel på hur en mobil (helt skapad i PhotoShop) får en spegelbild. Spegelbilden tonas ut med en gradient.

Tänk i flera steg och observera andras verk

Oavsett vad man gör finns det en sak man ska tänka på, och det är att man kommer mycket längre om man tänker i flera steg. När man ska förbättra en bild behöver man kanske gå igenom tio eller tjugo olika steg. De första stegen ser inte ut att föra en närmare resultaten, men de är nödvändiga för att man ska kunna göra de senare stegen. Exakt vilka steg man ska ta är svårt att säga i förväg, men det är mycket lättare när man börjar titta noggrannare på hur andra gör.

För en tid sedan började jag själv titta närmare på det här med infographics. Det var coolt. När jag sedan skulle göra en infographic insåg jag att jag bara hade tittat på siffrorna. Men hur gjorde man materialet tydligt? Använde man pilar? Hurdana, i så fall? Vilka färger fungerade? Hur mycket information kunde man ha med? Och så vidare. Jag gjorde en bildgoogling och tittade mer noggrant på hur infographic-bilderna var uppbyggda. Det är inte säkert att jag fick en total bild, men den tid jag la ner på att studera (kanske tio minuter, en halvtimme) gjorde att det lossnade.  Sedan fick jag göra som vanligt: tänka i flera steg. Om jag har den här rutan i den här färgen, då måste den här vara i den här andra färgen, och bakgrunden måste vara en tredje färg.

Fördelen är att det finns så många lärare online. Det finns videos om nästan allting man vill lära sig. De innehåller ofta tips om vilka steg som ingår för att göra något som först ser komplicerat ut. Dela upp det, och ta det steg för steg, utan att ta i för mycket i varje steg.

Tänk också på att det finns många andra som har gjort misstag före dig. Du kommer också att göra misstag. Svälj det, lär dig och gå vidare.

Avslutning

Jag har säkert glömt massor av saker. Lämna i så fall gärna kommentarer nedan.

[Uppdatering 5:e april: la till om gradient till genomskinligt och spegelbilder, samt misstag.]

Jag gnuggar inte händerna åt Fexéus

I somras, under semestern i Spanien, skrev jag följande inlägg. Sedan dess har det legat i karantän för att jag skulle se ifall jag lugnat ner mig och ändrat ståndpunkt. Det har jag inte. Så nu är det dags att ni får läsa om varför jag inte gnuggar händerna åt Fexéus.

<sån där woom-woom-effekt de har när man minns något på TV>

Tidigare i veckan började jag läsa plagiatören Henrik Fexéus senaste bok, Konten att få mentala superkrafter. Den var sådär, och efter bara cirka hundra sidor har har jag gett upp. Det är verkligen inte ofta jag ger upp böcker, ens om de är mycket, mycket dåliga, men det var så mycket med Fexéus bok som jag hade svårt för att det inte kändes som att det var värt tiden att läsa alla drygt 550 sidor. Ja, det är en maffig lunta.

Mitt första problem med boken handlar om att den utlovar ganska mycket i titeln. ”Mentala superkrafter” handlar för mig om tricks för hur man får så bra minne som den här killen beskriver, hur man blir en superövertalare, hur man blir ytterligt kreativ (som min vän Alain, som jag har beskrivit här), hur man kan flytta saker med tanken eller hur man kan läsa tankar. Det är inte som att Fexéus inte har skrivit om sådana saker tidigare (dock inte telekinesidelen), så man kan ju lätt få bilden att det är sådana saker som man ska få läsa om också. Det är det inte. Boken handlar om hur man ska bli helt vanligt lycklig, observant och misstänksam mot bluffmakare.

Men inte nog med att ämnesvalet (eller titeln – är lite osäker på vilket) är en besvikelse. Fexéus envisas med att skriva om sådant han inte är expert på. I tidigare böcker har han skrivit om sånt han faktiskt kan i praktiken. Här går han i avsnitt efter avsnitt in på hur hjärnan fungerar, och det märks att han bara upprepar vad han lärt sig. Det finns liksom inget bakom det han skriver. Om man ställde en fråga, skulle han bli tvungen att fråga någon annan. Det är inte förtroendeingivande med någon som skriver med näsan precis ovanför vattenytan. Själv föredrar jag folk som ”äter på den nivån” som de uttryckte det i ett avsnitt av Vita huset (en av världens bästa TV-serier).

Det här problemet hänger ihop med ett fel som Fexéus gjorde tidigt i boken. Han presenterade inte sig själv, utan utgick ifrån att alla skulle veta vem han var, och varför vi skulle lyssna på honom i den här frågan. (Personen bakom den här bloggen kan du läsa mer om här och här.) Han berättade inte om hur han forskat om ämnena i många år, eller att han konsulterat med några av de främsta i de här forskningsområdena, utan skrev bara att det här var bättre än de andra självhjälpsböckerna som finns ute i hyllorna.

Omdömet ”bäst bland självhjälpsböckerna” för mig in på ett annat stort problem: hans bok är långt ifrån den bästa i ämnet. Den tillhör möjligen, möjligen, det bästa som skrivits på svenska i ämnet (alltså ”inte är översatt”), men…

a) jag får säga att det inte säger så himla mycket, och

b) själv läser jag så obehindrat på engelska att jag inte nöjer mig med det bästa som finns på svenska. Jag vill ha det bästa som finns på något språk! Om det inte finns på engelska, ska engelsktalande ha velat översätta det till engelska. Så bra ska boken vara, att amerikanerna vill läsa den! Jag vill att boken ska den sista boken i ämnet jag behöver läsa (här ska jag tillägga att det gäller egentligen subämnet, d.v.s. vilken del av ämnet handlar det om? vilken vinkel har författaren valt?). Därefter kan jag gå vidare med fler böcker om samma ämne, om jag känner att det är tillräckligt intressant, men att läsa en slumpmässigt vald bok någonstans i mitten av fältet intresserar mig inte för tillfället. Och Fexéus är verkligen mitten av fältet internationellt sett. Han har inte alls samma närvaro som Richard Wiseman exempelvis, som har en intressant YouTube-kanal. Han är inte lika omstridd som Derren Brown. Han har inte samma bluffmakar-krossar-talang som James Randi eller Christopher Hitchens. Istället för att läsa hans böcker skulle jag kunna lära mig mer snabbare genom att läsa någon av de andra. Det är ofta så jag gör i stället. Jag vill ha den där känslan när man inte kan sluta gnugga händerna under läsningen, för att boken är så himla välskriven, genomtänkt och svår att argumentera emot. Jag vill ha böcker där författaren har gjort sitt jobb. Det får mig att gnugga händerna.

En ytterligare sak som sänker boken är att det känns som att Fexéus sparar på material till sin scenshow. Om han avslöjar allt i boken, vill ju ingen gå på showen, verkar han resonera. Allt det där praktiska kommer någon annanstans än i boken, och det är riktigt synd. Det är som de där människorna som ägnar så mycket tid åt att berätta vad de ska berätta att de till slut inte har tid att berätta någonting.

Resultatet blir att jag läste vidare bara för att se om boken skulle ta sig. Det gjorde den inte. Till slut blev det för mycket.

Med mig på resan hade jag också en bok om Daniel Dunglas Home, ”världens första medium”. Det var en milsvid skillnad mellan den och Fexéus bok. Bland annat insåg man som läsare väldigt snabbt att författaren (Peter Lamont) har gjort sitt jobb: han har läst det mesta i ämnet och har synpunkter på deras styrkor och svagheter, och han resonerar som en vuxen människa. Till slut glömde jag Fexéus ytliga hantering av ämnet.

Men så slog det mig hur vanligt det där är. Folk vill skriva en bok lite snabbt, inte ha ett obetalt heltidsjobb under flera månader (ungefär som att klaga på vädret snarare än att gå in i en lång diskussion om meteorologi). Men det krävs att man gör sitt jobb om boken ska bli riktigt bra. Spelar det någon roll, då, om boken är bra eller inte? Kan inte boken sälja ändå?

Naturligtvis finns det många snabbt skrivna böcker som är bra, eller som säljer bra (det är inte alltid samma sak, som bekant). Men att satsa på att göra ett hafsverk är inte min stil i alla fall. Jag vill göra ett bättre jobb än så.

Hur gör man då? Hur hade till exempel Fexéus kunnat göra ett bättre jobb?

Han hade kunnat göra som Vincent Bugliosi. I början av 1980-talet bestämde sig BBC för att mordet på John F Kennedy var så kontroversiellt och att allmänheten fortfarande hade massor av konstiga missuppfattningar, att de borde göra en låtsasrättegång mot Lee Harvey Oswald. Inte en sån där billig grej som Efterlyst håller på med, utan en ordentlig produktion som fler journalister borde hålla på med. Den där rättegången skulle ha en riktig domare, en riktig åklagare, en riktig försvarare, en jury, och de lyckades till och med få alla vittnen som skulle ha medverkat i en riktig rättegång mot Oswald (och som inte hade dött) att medverka. Utan manus. Åklagare och försvare fick flera månader att förbereda sig, precis som inför en riktig rättegång. Och utslaget var lika oklart som inför vilken rättegång som helst. Som åklagare valde BBC Vincent Bugliosi. Han lyckades få Oswald fälld.

I stort sett så börjar han sin bok Reclaiming history. Efter den inledningen fattar man direkt att Bugliosi inte är vem som helst att skriva en bok om Kennedymordet. Det blir inte bara ytterligare en bok i högen. Han behöver inte ens skriva att hans bok är bättre än de andra. Han tar upp de andras böcker, kommenterar dem, tar upp allt de säger och ser vart deras teorier för dem. Eftersom vissa påstår att Jack Ruby mördade Oswald för att täcka upp en konspiration så har han följt Ruby varenda minut under morddagen, dagen efter och dagen när han mördade Oswald, och med ett hundratal vittnesuppgifter visar han hur Ruby helt uppenbart blev chockad av mordet på Kennedy, gick omkring som i en dimma närmaste dagen, och sedan smet in i en polisstation som han besökte rätt ofta bland poliser han kände. För att ytterligare bygga vidare på berättelsen tar han in förhör med Ruby och andra, officiella och inofficiella undersökningar, och går igenom allt med en mycket fin kam. Allt tydligt källbelagt och grundligt beskrivet. Det finns helt enkelt inga andra slutsatser man kan dra, om man inte helt blundar för bevisen, och då har man andra problem.

Fexéus hade alltså inte behövt skriva att hans bok skulle vara bättre än andra självhjälpsböcker, om han hade skrivit något som faktiskt var bättre.

Men det finns mer Fexéus hade kunnat göra. Han hade kunnat kramat ut det sista ur citronen. D.v.s. börjat med att fundera på vad folk redan visste om ämnet, och sedan gått tre, fyra steg längre. Som det är nu blir man alltså besviken för att man inte får några mentala superkrafter när man har läst boken, men om Fexéus hade börjat med vad han kunnat ge folk för råd för att ge dem mentala superkrafter, och sedan funderat vidare, frågat andra och gått ännu längre i frågan, och sedan när han tagit frågan så långt han kunnat, dela upp frågan, och vänt på den, och hittat ytterligare grejer, och frågat ytterligare andra, och sedan tagit det ännu fler steg framåt genom att lägga till oväntade element, och till sist, läsa helt annorlunda källor, och efter det sista gett sig sjutton på att hitta ännu fler nya grejer – DÅ hade han banne mig lyckats skriva något som hade gett läsaren mentala superkrafter, det är jag övertygad om. (Jag utesluter naturligtvis inte att Fexéus inte valde titeln själv, men som jag skrev i fallet med Royal Flush så hade en bra författare skrivit en så bra bok att det hade blivit lätt att marknadsföra boken genom att bara berätta om en del av innehållet.)

Okej, hittills har jag nämnt ett par saker Fexéus hade kunnat göra:

* berätta något imponerande om sig själv som hade gjort honom trovärdig

* visa att han läst andra böcker i samma stil (till exempel 59 seconds av Richard Wiseman och 4-timmars arbetsdag av Tim Ferriss) genom att ta upp deras fördelar och nackdelar

* ta upp motargument mot det han påstår, och förklara varför det inte förhåller sig på det sättet

* krama ur citronen (genom att börja med att uppfylla löftet i titeln och sedan överträffa det)

Men finns det ännu fler saker han hade kunnat göra för att få mig att gnugga händerna:

* han hade kunnat visa på självironi. Som hos alla trollkarlar finns det ett stort element av arrogans hos Fexéus (han räknas till mentalisterna), och det måste man förhålla sig till. Men Fexéus verkar inte vilja visa på den sidan som gör honom mänsklig.

* han hade kunnat göra boken tunnare. Om boken är 550 sidor, får det ta mig sjutton finnas material för 550 sidor, och inte för 20. Jag hänvisade ovan till professor Richard Wisemans bok 59 seconds. Den har som premiss att ta upp den senaste intressanta forskningen i ett par vardagsproblem på ett sätt som kan berättas på mindre än en minut. Hur får man någon att bli kär? Hur blir man kreativ? Etc. ”Berätta allt, men på mindre än en minut.” Och vill han få mig att gnugga händerna, får han ta mig tusan fylla de 550 sidorna med material för 800 sidor. D.v.s. skriva en tjockare bok och sedan skära ner den istället för att skriva en kortare bok och fylla ut den.

* han hade visat att folk faktiskt inte är tomma blad när de kommer till hans bok. Folk har ju läst så mycket självhjälpsböcker nu för tiden, att det hade varit på sin plats att börja med att krossa några av myterna som florerar (såsom Bugliosi ägnar mer än halva boken åt myterna kring mordet på Kennedy)

Men, nog gnällt på Fexéus. Han kan säkert inte hjälpa det där. Förlaget var säkert på honom att skriva ännu en bok. Det är klart, sånt kan stressa den bäste (såvida man inte har mentala superkrafter…).

Jag tänker inte göra mig av med boken. Den står fortfarande i min bokhylla, som en påminnelse till mig själv om att inte göra samma misstag. Fast jag undrar om jag kommer att klara det. Det sägs ju att man lätt blir som sin antagonist. Så, om jag gör samma misstag, peka mig till det här blogginlägget.

Berätta det igen, men på samma sätt

Senaste veckan eller så har jag stött på flera blogginlägg, bilder och andra texter som handlar om en och samma sak. Eller de gör det i mitt huvud i alla fall. Alla föräldrar och alla som är nära barn borde känna igen det här direkt, men även andra har det i sig. Det var därför jag skrev ganska utförligt om det för några år sedan under titeln Remixen som recept för odödlighet.

Development Hell

Den här gången var det en bok jag köpte i USA som satte igång tankegången, nämligen Tales From Development Hell: The Greatest Movies Never Made? av David Hughes. Boken berättar om ett antal filmidéer, filmmanus och filmproduktioner som av olika anledningar aldrig blivit färdiga eller förändrats kraftigt under arbetets gång. En del av de där filmerna som aldrig blev av låter spännande, bland annat en film baserad på Jean Eugène Robert-Houdin, en av världens mest inflytelserika trollkarlar. Det var han som först gjorde trollkonster på teatrar och salonger, istället för på gator, och det var han som först använde ”vanliga” kläder (aftonkläder, d.v.s. frack), istället för maskerade sig till kines eller gick i vida rockar med många fickor. Och han åkte till krigsskådeplatsen Algeriet för att kämpa mot en lokal trollkarl om vem som var världens mäktigaste. Men det var inte det jag skulle berätta om…

Jag tar det från en annan vinkel.

OriginalitetDrew Chrstie tecknade Allergy to Originality

Tidningen New York Times gjorde nyligen en ”debattartikel” (op-ed) i form av en film av Drew Christie, som kallades ”Allergy to Originality”, där den ene figuren tyckte att det var synd att så många filmer nu för tiden var uppföljare och adaptioner (till skillnad från den gamla goa tiden, antar jag). Svaret är… tja, totalroligt.

Närhelst frågan om uppföljare, adaptationer och så dyker upp brukar jag tänka på Polti. Som i Georges Polti. 1868 förklarade han efter en utförlig studie att det bara finns 36 dramatiska situationer, och att alla konstnärer återkommer till dem gång på gång.

Därför brukar jag inte anstränga mig för att hitta på något nytt, utan bara skapa något som är bra. I betydelsen att det åtminstone inte är dåligt. Det är svårt i sig.

Det här blir riktigt intressant när man arbetar med en text eller dylikt som bygger på något annat. För allt sånt arbete hänger på att man både tar hänsyn till källmaterialet och struntar i det, samtidigt. Ens första mål måste vara att man är effektiv, d.v.s. att det får en rejäl effekt.

Och det är här vi kommer in på Jon Peters.

Jon Peters

Oddsen är ganska bra att du inte har en aning om vem Jon Peters är. På sätt och vis önskar jag att jag inte hade råkat ut för honom heller. Ungefär som den där hemska boken

Nu känner inte jag honom personligen, och eftersom jag bara läst om honom, så är jag lite tveksam inför att sprida några rykten om honom, men… det här kommer från flera från varandra oberoende personer – och vad viktigare är, det har en poäng som skulle vara sann även om allt jag skriver om Peters skulle vara falskt.

Det första jag hörde om Jon Peters var att han var en amerikansk filmproducent. Han har flera rätt framgångsrika filmer på sitt CV; filmer som var de mest sedda sina år och även efteråt, filmer som fått efterföljare, filmer som dragit in miljontals dollar, filmer som vunnit Oscar, och filmer som startat trender. Om man bara tittar på en lista över några av hans filmer är det en imponerande läsning:

En stjärna föds 1976, Tom i bollen 1980, En amerikansk varulv i London 1981, Flashdance 1983, Purpurfärgen 1985, Grottbjörnens folk 1986, Who’s That Girl 1987, 24 timmars jakten 1987, Häxorna i Eastwick 1987, Rain Man 1988, De dimhöljda bergens gorillor 1988, Tango & Cash 1989, Batman 1989, Fåfängans fyrverkeri 1990, Batman Återkomsten 1992, Wild Wild West 1999, Ali 2001, Superman Returns 2006, Man of Steel 2013

 Men så fort man får veta mer om Peters inser man att framgångarna har varit trots hans inblandning i filmerna, inte på grund av den.

Här är ett exempel på hans brist på talang:

Neil Gaiman

Neil Gaiman

Två av Hollywoods mest framgångsrika manusförfattare, Ted Elliot & Terry Rossio, lyckades få Hollywood att nappa på författaren Neil Gaimans grafiska roman Sandman, en av de mest omskrivna grafiska romanerna någonsin. De fick till och med uppdraget att skriva manuset. Allt var bra, tills, som de skriver:

”Producer Jon Peters got himself attached to the project. We took a meeting with him. We were unimpressed with his story sense (it took twenty minutes just to get across this idea: Sandman, the King of Dreams, is captured. Twenty minutes).”

Men sådana historier kan förstås vara myter. Men därefter började cirkusen:

  • Peters fick studion att vägra ta emot manuset för att det var ”olevererbart”, trots att Gaiman var nöjd med det
  • När en annan författare fick manuset och tog bort en enda scen fick manuset plötsligt grönt ljus för förproduktion, och Gaiman var fortfarande nöjd
  • Manuset skrevs om av en fjärde författare, och nu var inte Gaiman nöjd länge.
  • Dessutom sparkades regissören Roger Avary, manusförfattaren bakom Pulp fiction och De hänsynslösa (tillsammans med Quentin Tarantino).
  • Fler författare kopplades in, och manuset blev längre och längre ifrån källmaterialet. Till slut tog Gaiman sin hand från projektet (något som inte har någon praktisk betydelse, men som är ett kraftigt betyg åt produktionen).

Den här historien har några ytterligare delar som kan läsas om både i Tales from development hell och på Ted Elliot & Terry Rossios webbplats, Wordplay.

Och det är faktiskt Wordplay som bäst beskriver min poäng. Jag vet att jag har använt det här citatet förut, men det kommer delvis få en ny poäng här:

[…] what is it that draws people to classic properties, only to then get excited about screwing them up? Call it SES, the Starship Enterprise Syndrome. The thought process goes, “Cool! We get to make a film about the Starship Enterprise!” “Bitchin’!” “So, what should we do with it?” “Uh, I got it… let’s blow it up!” No… how about instead you tell a great story, a classic story that does justice to the franchise? [Källa]

Starship Enterprise Syndrome, alltså.

Det fattas inte exempel på hur Peters och andra lider av Starship Enterprise Syndrome. Det mest kända exemplet från Peters är kanske filmen Stålmannen V. Efter en Oscarsvinnande film om Stålmannen, en okej film, och en film som får många kritiska omdömen, och en fjärde film som… har vissa problem… tänkte sig filmbolaget att de skulle göra en reboot av Stålmannen-filmerna. En av de som kallades in för att presentera idéer var Kevin Smith. Han har senare beskrivit några av Peters idéer. Bland annat ville han ha Sean Penn i rollen som Stålmannen, eftersom Penn hade… den rätta mordiska blicken. Smith blev förvånad. Dräkten skulle vara helt annorlunda, med svarta inslag. Smith gapade. Och Stålmannen skulle dö. Smith var inte helt glad. Filmen blev sedan nerlagd, ända tills Peters lyckades få igenom rätt många av sina andra idéer i Superman Returns. Som sågas rätt roligt här.

Apropå roligt, förresten, Elliot och Rossio från tidigare har varit med om en utifrån ganska rolig grej med adaptationen av Robert A. Heinleins roman The puppet masters. Läs om hela den grejen här.

Okej, dags att komma till poängen nu

Det verkar ligga i människans natur att vilja höra samma saga om och om igen. Min äldste son ville förut se ett enskilt avsnitt av Thomas och vännerna gång på gång, medan min yngste fastnat för Pippi Långstrump. När min sambo var liten älskade hon en sekvens ur Askungen när hennes styvsystrar blev gröna av avund. Själv såg jag en hel rad olika filmer gång på gång, gjorde listor och analyserade dem framlänges och baklänges. Fortfarande läser jag gärna om böcker – eller liknande böcker. Jag gissar att trygghet är en av orsakerna till att man gör så.

Men det är också något jag tänker på i mitt arbetsliv. När jag skapar något nytt, remixar jag sådant andra gjort och återberättar det bästa, Som talaren sa i den andra länken i det här blogginlägget, Austin Kleon: – Det finns inte bra och dålig konst. Det finns bara konst som är värd att stjäla [i betydelsen plagiera] och konst som inte är värd att stjäla.

Jag skulle dock vilja lägga till en sak: – När man sedan har stulit måste man också se till att man gör det bra. Många tror säkert att ordspråket om bra och dåliga konstnärer som stjäl respektive inspireras ska tolkas så här: ”om man är en stor konstnär så får man stjäla [plagiera]”. Så är det naturligtvis inte. Ordspråket betyder: ”man får stjäla [plagiera] så länge man gör något bra av det, d.v.s. blir en bra konstnär” För att göra det konkret: ABBA har motsatt sig att artister samplar deras musik, tills Madonna ville låna en snutt, just för att hon gjorde något bra av det. George Lucas har å andra sidan inte tyckt att någon har gjort sig riktigt värd av att plagiera Stjärnornas krig, även om jag tycker att det finns en del kandidater. Kristina så klart. Hade jag varit Lucas, kanske jag hade gjort samma sak när jag tänkte på hur mycket (mestadels dåliga) parodier, pastischer, och hyllningar som gjorts genom åren.

Det är svårare än man tror att hålla sig innanför linjerna när man ritar. Men det är också viktigt att försöka, så att man inte drabbas av Starship Enterprise Syndrome.

—-

En vän till mig (hej, Kajsa!) föreslår då och då att jag borde börja twittra. Den här typen av blogginlägg är orsaken till att jag inte kommer göra det. Jag försöker skriva koncentrerat, men av någon anledning får jag inte bort utvikningar, följdresonemang, bakgrunder och flera exempel ur mitt sätt att skriva 🙂 Tur att vi kompletterar varandra.