Taktkänsla

Häromdagen skrev en vän till mig en öppen fråga på Facebook: ”vad heter ”pacing” på svenska när det gäller hur fort handlingen i en roman rör sig framåt? Tempokontroll?”

Det kom flera förslag. Jag som har sysslat med lektörsgrejer i flera år kunde inte låta bli att kommentera att det inte riktigt finns något begrepp på svenska, eftersom svenska författare inte verkar ha koll på vad pacing är för något. Det är nämligen ett av de vanligaste problemen som jag stöter på – tillsammans med man saknar en antagonist, att man inte kramar ur allt ur citronen, och att man skriver om för tråkiga saker. (Inte bara i sånt jag får i uppdrag att läsa heller, men det är en bisak.)

Pacing är ett berättartekniskt sätt att variera tempot i en text så att viktiga, spännande, intressanta och/eller genre-relaterade saker framträder tydligt för läsaren, medan oviktiga, ospännande, ointressanta saker förblir i bakgrunden. Det senare motsvaras i fotografier av partier utan fokus och i film av bortklippta scener, medan det tidigare motsvaras av fotografiers fokuspunkter och klassiska musikstyckens mer ljudintensiva partier.

Med tanke på hur viktigt det här är, finns det inte mycket skrivet om det. Jag har inte hittat mycket om det trots att jag har flera hyllmeter skrivarlitteratur, följer flera skrivbloggar och skrivforum, är med i flera författargrupper och diskuterar med andra skrivande människor regelbundet. Jag läser inte så mycket forskning om skrivande som jag kanske borde, men jag tycker att jag borde ha blivit tipsad om det här av de andra som läser sådant. Dock har jag tidigare skrivit om lite liknande saker i mitt blogginlägg ”Innehållet i innehållsförteckningen” och på ett annat ställe, som jag kommer till snart.

En utvikning om utvikningar

Att lägga fokus på viktiga saker och att inte ägna utrymme åt oväsentligheter kan låta som något man gör naturligt. Tyvärr är det långt ifrån så de flesta arbetar. Många skriver berättelser från början till slut, med någon slags synopsis som grund. Jag säger inte att det måste vara ett misstag. I en duktig författares händer, kan allt hända. De flesta hamnar dock i en situation där man antingen inte vill hålla sig nära synopsiset eller kan hålla sig nära synopsiset. Det kan ha många olika orsaker, men resultatet är nästan oundvikligen något som jag lite ovilligt kallar utvikningar. Anledningen till att jag är lite emot termen utvikningar här, är att det kan låta som att det är något bra, något som ger färg och must åt skildringen. Så är det nästan aldrig. Utvikningarna spär ut historien och gör att man till slut inte ser var huvudspåret går någonstans.

Nu vet jag hur många som läser det här tänker: ”men om det ‘nästan aldrig’ är så, då kanske min utvikning är ett av undantagen”. Det kan naturligtvis förhålla sig så att du sitter på ett av de undantagen. Så hur vet man om en utvikning är bra eller inte? Två kännetecken är ganska tydliga:

  • när du kommer på utvikningen så får du en fantastisk kittlande känsla av att ha knäckt en kod/löst en gåta! Du har med andra ord en utvikning som löser ett problem som du tidigare inte hade insett när du skrev synopsiset
  • utvikningen går inte att ta bort. D.v.s. du skadar texten om du skulle ta bort utvikningen. Och då syftar jag inte på att texten skulle bli mindre vacker eller för kort, utan att det skulle uppstå en logisk lucka. Huvudpersonen får plötsligt ingen orsak att rymma hemifrån, eller vännen visar sig plötsligt sakna empati i praktiken.

Fokusera på rätt saker

Åter till huvudfrågan om hur man fokuserar texten rätt (lägg märke till att utvikningen ovan inte går att ta bort, eftersom det då skulle uppstå obesvarade frågor)!

Ett enkelt sätt att lägga fokuset på rätt ställen är att bara börja tänka på vad som är viktigt. Det är inte svårt, men de flesta missar det i listan över vad de gör under resans gång. (Komma på en idé → utveckla idén → lägga saker i rätt ordning → bestämma vilka som är de viktigaste bitarna → skriva någon slags synopsis → skriva själva texten → putsa, skaffa feedback och putsa mer → skicka ut den)

”Börja tänka?” Är det min stora lösning? Nja. Att bestämma vad som är viktigt är ganska enkelt – man kan exempelvis sätta utropstecken i marginalen på de ställen i synopsiset där viktiga saker händer – men det är också bara det första steget.

Det andra steget är att faktiskt sätta fokuset på de viktiga sakerna. Om vi går tillbaka till definitionen ovan, och liknelsen med fotografikonsten: hur sätter man något i fokus i en text?

Det finns två sätt att svara på den frågan. Det första är lite kortare: Man ger det viktiga mer utrymme, såsom jag skrev i Innehållet i innehållsförteckningen. Den stora kärleksberättelsen i en romantisk berättelse på 200 sidor kanske får 120 sidor, medan B-intrigen med det mystiska arvet får 40 sidor och de två mer allmänmänskligt intressanta historierna om trädgårdsmästaren respektive den döende butlern får 20 sidor var. Då har vi delat upp boken efter vad som är viktigt och lagt fokuset därefter. Enkelt, men effektivt. Ingen kan undgå att fatta att butlern inte är det viktiga, och det blir lätt att skriva baksidan, eftersom vi vet klart vilken story som dominerar, vilket också gör att vi inte säger för mycket om vad som ska hända.

Det längre svaret kretsar kring de tre tidpunkterna före, under och efter.

Före

Innan vi träffar på det viktiga, oavsett om det är en person, en händelse eller en känsla, så finns det enkla sätt att fokusera läsarens uppmärksamhet på det. Det kallas att ladda något. Om du skriver om mötet med en statsminister, så kan du ladda den personen genom att låta huvudpersonen få genomgå flera säkerhetsrutiner, intervjuer från flera underhuggare, inställda möten, orimliga krav från staben, frågor från andra som också vill träffa statsministern, etc. Ju fler olika hinder vi tvingas genomgå, desto viktigare person/händelse. Det är här man märker vad som är billig TV: det går att få träffa statsministern utan några särskilda hinder. För att ta ett annat exempel: förväntningarna inför att ha sex med någon första gången är högre än den 150:e gången, inte minst eftersom det tar längre tid att komma dit och vägen är mer hinderfylld. Om den 150:e gången vore lika osäker och krävde samma tid, skulle det kunna göra den lika spännande (och det är kanske inte det enda målet med ett längre förhållande). Fundera på vad du skulle kunna ladda varje viktig grej med.

Ofta är det här ett tillfälle att ta upp byråkrati, krångliga personer, brist på resurser för att kunna nå målet och självförtroendekriser eller inre konflikter inom gruppen. Ju nervösare folk är, desto bättre, oavsett om de försöker dölja det, eller försäger sig på ett komiskt sätt, eller börjar bråka inbördes.

Rent språkligt är det här ett tillfälle då man gärna kan använda sig av adverb och adjektiv, långa meningar och fylliga beskrivningar. Dialogen däremot bör vara mer målinriktad.

Under

Viktiga händelser bör inte heller passera för snabbt, och det bästa sättet att dra ut på dem utan att det irriterar läsaren är att göra det till en längre sekvens, med flera delar. Varje del har då den klassiska dramaturgiska uppbyggnaden med en början, mitt och slut, men slutet vävs samman med nästa början, så att det blir en helhet.

Mitt tips är att arbeta med delmål här. Om händelsen går ut på att huvudpersonen ska hitta sin syster och övertyga henne att följa med, och vi har laddat systern och hindren ordentligt (se ovan). Då kan delmålen vara att huvudpersonen ska få systern för sig själv (återkommande avbrott), få systern att glömma en tidigare oförrätt, visa systern hur allvarlig situationen är, ge goda skäl för att de ska ge sig av, svara på systerns motargument, försvara sig fysiskt mot systerns medhjälpare, fånga in systern igen, och ge sig av. Istället för en dialog på två sidor, kan det här dras ut över 10 sidor eller mer. Framför allt om man inte är så fastlåst vid 1600-talets idéer om de dramatiska enheterna, och låter personerna gå från rum till rum, och personer komma in och gå ut.

Här får man också tänka på att föra in oväntade element, och inte enbart köra rakt fram. Det är lättare att göra än man kan tro, men man måste ha tänkt tanken att man ska göra det också…

Små hinder i form av till exempel icke-fungerande apparater, låsta dörrar och klädproblem är vanliga att fokusera skildringen på.

De viktiga delarna brukar traditionellt skildras i kortare meningar, färre beskrivande delar och mer strömlinjeformat språk. Inte lika poetiskt. Här återberättar man inte vad som händer, utan följer det så nära man bara kan. Dialog återges ordagrant. Personers reaktioner följs ”i slowmotion”, så att allting blir tydligare.

Efter

Se till att läsaren inte går ifrån det viktiga för snabbt genom att hålla ögonen på vad som just hände. Låt personerna reagera på ett sätt som visar att det var viktigt. Då hjälper du också till att göra historien mindre förutsägbar utan att du behöver anstränga dig för att hitta på fler saker.

Det kanske inte borde behöva sägas, men min erfarenhet är att det är bra att göra det ändå: Låt det viktiga få effekter på det som händer efteråt. Ärr, trauman, nya infallsvinklar på livet, mindre pengar, mer pengar, nya lagar, personer som dör, kärlek som slocknar, och så vidare.

Efter-delen kännetecknas ofta av ett mer nostalgiskt språk, jämförelser, och känslor. Det betyder inte alltid långa meningar, till exempel ifall personen fått ett trauma. Men det brukar åtminstone inte vara lika kortfattat som under-delen.

Så hur gör man något oviktigt?

Är det bara att ge något lite utrymme för att det ska bli oviktigt?

Nej.

Man kan svepa förbi flera oviktiga saker på kort tid, det är sant, men det är inte det enda verktyget.

Man kan till exempel använda sig av stereotyper och klyschor för att antyda att något inte är viktigt. Eller så kan man strunta i att namnge oviktiga personer och platser. Man kan hoppa över reflekteringar kring det som händer, eftersom ingen känner någonting. Man kan undvika att lägga dialog där. Man kan låta bli att lägga in utvikningar där. Man kan låta folk börja längta efter nästa grej.

Taktkänsla

Det kan dröja ett tag innan man lär sig hur man ska blanda viktiga och oviktiga grejer. För mycket viktiga grejer, så blir texten lätt överspänd eller stirrig – och det gör den oläsbar. För lite viktiga saker, då finns det ingen orsak att läsa den. På samma sätt som när det gäller att bli expert, så finns det metoder för att korta ner tiden det tar att lära sig det.

Ett sätt är att lyssna på musik. Det är inte helt översättbart, men man kan lära sig en del av hur låtar och låttexter är uppbyggda.

Ett annat sätt är att läsa bra författare och härma dem.

Ett tredje sätt är att ta hjälp av lektörer som mig. Kontakta mig gärna om du vill ha hjälp eller undrar något.

Vilda västern är ingen bra liknelse för internet

Idag träffade jag min vän Stefan helt kort. Vi diskuterade nya lagförslag om upphovsrätt, herrelösa verk och digitalisering, och hur trenden går mot att reglera allt fler saker. Särskilt tycks lagstiftarna ha siktat in sig på internet, eftersom ”det vet ju alla att internet är farligt”. I samband med det här kan man ibland höra att internet är som Vilda Västern. Det är en liknelse som är vinklad.

Problemet i Vilda Västern var att man i stort sett inte hade någon lag, och att det därför blev ett tillhåll för allsköns avskum och skurkar. Därför såg USA:s regering till att öka antalet poliser, så att ordningen kunde få råda. Är inte det likt internet, då?

Nja, jag medger att beskrivningen av internet delvis är rätt, men i stället för att skaffa poliser och ge dem verktyg att fånga bovarna, så har bland annat USA:s regering (och Sveriges) gått mycket längre. Mycket, mycket längre. Man behöver inte gå så långt som till NSA, även om det naturligtvis är en ytterlighet. Det kan räcka med att gå till lagförslag som är tänkta att lösa upphovsrättsbrott (för att skydda en industri, är tanken), men där resultatet blir att man håller på att paja internet. Då menar jag inte att wifin inte fungerar längre, utan att det inte längre går att hitta webbplatser för att systemet inte fungerar längre. Det här var något år sedan. Men det är en sak som många med mig inte kommer att glömma. Lagstiftarna höll på att stänga ner internet, men innan de hann göra det, så visade vi allmänheten vad som höll på att hända. Då reagerade folk i USA med att ringa ner sina representanter, som till slut stoppade lagförslaget.

Men det är inte slut där. Det kommer flera liknande lagförslag, och det kommer lagförslag inom andra områden. Det här betyder att  nedanstående serie numera bara sammanfattar en del av det hela:

tumblr_mdd960OLUY1rk8nvoo1_500

Nu är det alltså också frihandeln som är hotad. Men ta gärna reda på vad avtalet TTIP går ut på. Om du kan. Numera är nämligen mer än någonsin hemligstämplat. Man skulle kunna bli paranoid för mindre.

Därför tycker jag inte att Vilda Västern-liknelsen är bra. Det ger bilden av att laglösheten är dålig – och att det faktiskt råder laglöshet. Det gör det naturligtvis inte. Lagarna gäller på internet också. Folk är bara ovana att tillämpa lagarna i ett landskap som ständigt ändrar sig.

Vad vore en bättre liknelse? Min första tanke var när vi stiftade lagar för att förhindra företag från att dumpa farliga kemikalier i naturen. Lagarna hindrade inte andra, goda saker, som att tillverka mat eller att frakta maten till dem som ska äta den, bara det som vi tycker är fel, och kan se är moraliskt förkastligt, eftersom det förstör naturen. Men det kanske inte är den bästa liknelsen. Jag är öppen för förslag här.

Tydligen är jag ovanlig

I bilen hem från midsommarfirandet kommenterade min sambo att jag inte är som de flesta andra svenskar. Hon tyckte att det var bra (men att hon har brottats med det tidigare, och säkert kommer att fortsätta att göra det framöver). Det är såklart inget jag är omedveten om själv. Man kan liksom inte låta bli att upptäcka att man är den ende som X:ar, när det sker gång på gång.

Jag är givetvis också medveten om att alla människor i viss mån är ovanliga. Det är i sig inget ovanligt att vara ovanlig. Det kan vara hur vackert som helst att folk är olika. Om den här texten kan få en enda människa att framträda som ovanlig så har vi tillsammans gjort världen mindre enformig.

Det finns ett annat skäl till att jag skriver. Ibland kan jag känna mig lite ensam att ha just de här ovanligheterna. Inte var och en, utan den här kombinationen. Lite sorgligt är det (”Life is a mystery, everyone must stand alone” för att tala med Madonna), men jag försöker också se det positiva: det unika gör det lättare att hitta just mig för den som söker en person med just de här egenskaperna:

  • äger ingen bil
  • har inget körkort – något som gör folk tacksamma över punkten ovan
  • gillar inte sommarstugor – men tolererar att andra gör det
  • gillar B-filmer, actionfilmer och serietidningsfilmer – och analyserar gärna sönder dem. Det gäller också filmer som många tycks avsky eller vara starkt kritiska till eller som ingen hört talas om [1], inklusive men inte begränsat till:
    • Hudson Hawk
    • Batman & Robin (som jag tycker knyter an till det som var bäst med Batman-figuren, nämligen den roliga TV-serien, snarare än de ganska bleka pseudo-seriösa serierna)
    • The league of extra-ordinary gentlemen
    • Charlie’s angels
    • Det stora tågrånet (med Sean Connery, baserad på en bok av Michael Crichton)
    • Daredevil (även om slutstriden är lite av en besvikelse)
    • Bud Spencer & Terence Hill (lätt nostalgiskt)
    • Red (med Bruce Willis)
    • Salt
    • Förhandlaren
    • Mission Impossible 4 (som är den bästa i serien)
    • Trubbel på Baker Street
    • The wedding singer
    • Den där Mary
    • Cutthroat island
    • Demolition man
    • nyinspelningen av 12 fördömda män (till skillnad från originalet)
    • nyinspelningen av Fönstret åt gården (med Christopher Reeve)
    • Dinner for schmucks
    • James Bond-filmerna med Timothy Dalton (eftersom de är de som mest liknar Flemings böcker, åtminstone om man struntar i vissa korta undantag)
  • ogillar några av de filmer man ”ska” tycka om – eller tycker i alla fall inte att de är något märkvärdiga: Gökboet, Sista natten med gänget, Picassos äventyr, Forest Gump, Född den 4:e juli, James Bond-filmerna med Pierce Brosnan, Dr Strangelove, Da Vinci-koden, och Stjärnornas krig (ja, till och med originalen!)
  • har svårt för i stort sett alla svenska filmer och all svensk TV. Det har gått så långt att jag inte ens försöker längre
  • tittar mer på TV än på film, där det finns så mycket mer banbrytande: se bara på några av de bästa TV-serierna i världen, samt Lie to me, Hämnd AB (som den här bloggen har fått sitt namn efter, ”nya” Mission Impossibe (från 1988-1989), MacGyver (som har lärt mig så mycket), Futurama, Scrubs, Frasier och ‘Allo ‘allo. Just nu fördjupar jag mig i Dr Who.
  • däremot har jag missat och struntat i några av de största serierna, som folk pratar om hela tiden: Game of thrones, The Sopranos, Seinfeld, True blood, How I met your mother och allt vad de heter. TV har helt enkelt blivit mindre relevant för mig (därför borde jag ändra verbet i förra punkten till ”tittade”, men det förstör symmetrin)
  • läser fortfarande guldålderns deckare, inte de där moderna svenska polisprocedur-romanerna
  • föredrar böckerna om Martin Beck framför filmerna
  • föredrar filmerna med Gösta Ekman som Martin Beck framför filmerna med Peter Haber
  • har oerhört svårt för Håkan Hellström och Ulf Lundell, Bob Dylan och Carola Häggkvist, Bruce Springsteen, Rolling stones
  • spelar inte spel på datorn, eller via telefonen
  • har lätt för att prata med kvinnor – och dem med mig
  • har inte svårt för att samtala, och berättar allt om mig för den som frågar (så länge det inte skadar mig eller någon annan, men då berättar jag det)
  • läser gärna böcker flera gånger om de är bra, och ser gärna om filmer om de är bra
  • har några bästsäljande men i Sverige ganska okända författare som favoriter, såsom Jeffery Deaver (en av få författare jag har en hel hyllmeter av), Jasper Fforde, John J. Nance, Richard Wiseman och Mary Roach
  • jag lyssnar på Povel Ramel och andra äldre svenska humorister – men inte till besatthet
  • jag hoppar över Melodifestivalen och Eurovision Song Contest
  • jag tittar inte på sport, varken på plats eller via TV
  • jag har aldrig sett ett helt avsnitt av någon talangjaktsprogram, eller Bingo-Lotto, och sedan 1990-talet inte en enda gala
  • driver eget företag, men jagar inte kunder hela tiden
  • antecknar fortfarande på papper
  • tycker att midsommar, jul och påsk (samt andra familjehögtider) bleknar i jämförelse med Halloween
  • anser att mitt jobb som författare inte är att skriva om mig själv, och skriver bara väldigt sällan om personliga saker (senaste tiden har det dock blivit en del sånt)
  • gillar basröster
  • har enligt andra väldigt lite prestige och har ofta inga problem med att ta kritik, bland annat eftersom jag är ganska kritisk mot mig själv
  • kan prata tämligen ledigt om att jag är smart och andra styrkor (den uppenbara motsägelsen mellan den här punkten och den förra löses enkelt när man träffar mig – försök gärna)
  • är uttalad ateist och pratar med barnen om det. En av mina favoritsysselsättningar är att lyssna och titta på The Atheist Experience, en TV-show där ett gäng ateister förklarar vad ateism är, och försöker ta itu med många fördomar om vad det är. Med tanke på att religion är den vanligaste formen av obevisade åsikter som folk ändå sällan drar sig för att göra allsköns hemskheter i dess namn, så tycker jag att det är en viktig fråga, och många med mig
  • dricker te, inte kaffe
  • har läst mycket om teorierna bakom trolleri, blåsningar och påverkan men har själv svårt för att ljuga
  • dricker inte sprit – men har ofta roligast på fester ändå. Det blir bara varken nubbe, eller öl, eller ett glas rött, eller cider, eller… – och jag tycker att nollhypotesen gäller, så den som förespråkar att man ska göra något som ska föra fram argument för det
  • äter inte kött men har ingen lust att diskutera det hela tiden
  • dömer restauranger på deras bröd (om de inte kan servera gott bröd till maten, då kan de troligen inte heller göra god mat). Om jag kunde leva på bröd, skulle jag nog göra det.
  • jobbar delvis inom IT-branschen, men kan inte programmera
  • kommer från arbetarklass, men har pluggat vidare som en av de första i släkten, och sedan, som den troligen förste i släkten framgångsrikt drivit företag, och bor dessutom två timmars bilresa från närmaste släkting
  • gillar listor – och tänker i form av listor, vilket betyder att jag också pratar i listor. Uppenbarligen.

Nu när du läst så mycket underligt om mig har jag en fråga: kan du fortfarande tänka dig att umgås?

Fotnoter

1. Jag tycker också om ett par filmer som man ”ska” tycka om, men vad är det för originellt med att gilla Blåsningen, De omutbara, King’s speech, Tillbaka till framtiden, Amélie från Montmartre, Den enfaldige mördaren, Schindler’s list, En fisk som heter Wanda, Fyra bröllop och en begravning, När lammen tystnar, etc. På samma sätt har jag inte heller listat åsikter som är majoritetsåsikter: mot rasism, mot kvinnoförtryck, mot svält, mot tortyr, mot sjukdomar och mot alternativmedicin.

Angående våldtäktsmålet i Umeå

Det här är det mail jag skrev till tingsrätten i Umeå. Skriv du också: umea.tingsratt@dom.se. Inget spam, utan ordentliga brev så att de fattar att det här inte är rätt sätt att behandla människor.

Hej,

Jag läste i Folkbladet om en dom i ett rättsfall som chockade mig:

http://www.folkbladet.nu/369711/stoppade-upp-flaska-i-tjejs-underliv-frias

För det första undrar jag om rapporteringen stämmer.

Jag förstår att det finns ett problem med bevisläget. Det jag vänder mig mot är formuleringen i domen.

Sedan vill jag att ni ska veta att skrivningen i domen knappast kan sägas stämma med den allmänna rättsuppfattningen. Jag har svårt att se att allmänheten tycker att det är okej att föra in flaskor i andra människors underliv – och att tingsrätten sedan uttrycker att kvinnans ihophållna ben snarare beror på *blygsel* eller inledande tvekan än på att det kanske kan ha gjort ont och att hon inte ville bli utsatt för de här handlingarna.

Det vore bra om ni kunde sätta upp tydliga regler för kvinnor så att de vet vad de kan göra för att vara säkra för framtida förekomster av underlivsvåld meddelst flaska. Uppenbarligen hjälper det inte att hålla ihop benen, eftersom det kan vara för tvetydigt. Räcker det med att ha tatuerat in texten ”Jag vill inte ha in några flaskor eller andra objekt i mitt underliv” eller måste man specificera alla tänkbara objekt, och eventuellt också vilket hål man avser? Måste det vara undertecknat? Gäller i så fall tatuerade signeringar, trots att de rent tekniskt gjorts av någon annan? Kan man använda någon slags kyskhetsbälte? Om man säger nej, finns det då ett undre decibelvärde, då man kan förväntas att personer i ens närhet, inklusive tänkbara förrövare, ska ha uppmärksammat det? Går ett tydligt och bevittnat ”nej” att lita på ifall mottagaren har dålig hörsel, dåliga språkkunskaper eller förståndsnedsättningar? Om man använder ett skärp för att binda ihop sina ben, och förrövaren har lyckats föra in en flaska ändå, går det då att stämma skärptillverkaren? Era regler och tips emotses å det snaraste.

Slutligen tycker jag att ni har misslyckats med ert uppdrag att upprätthålla ett förtroende för rättsapparaten i Umeå. Jag skulle i dagsläget inte lita på era domar, eftersom skrivningen var så oerhört dålig. Jag hoppas att ni blir ordentligt granskade framöver och att ni åläggs att ändra på era regler så att den här typen av skrivelser inte är möjliga.

Som svar fick jag domen. Den hittar du här: http://www.fildirekt.se/dl/1368660428.pdf

Sedan dess har Expressen också skrivit om saken på ett bra sätt. Aftonbladet försöker nyansera, och kommer fram till samma sak som jag här ovan: det är språket som är märkligt. Däremot är det ingen i media som undrar det som jag gör: vad skulle tjejen har gjort då, om inte ett par ihopklämda ben räcker?

Jag såg förresten ett TED-tal häromdagen som visade just på att det här (såsom i bilden ovan) främst är en mansfråga. Se det du också!

Se också TED-talet om hur filmer påverkar pojkars fantasi! Manlighet är något annat än vad de flesta tror. Som att våga vara med i ett team lett av kvinnor.

PS. Det finns mycket sjukt här i världen. Jag har tidigare skrivit om häxbränningar och skyddande av pedofiler, förutom de glättiga grejerna som jag vanligtvis brukar skriva om.

Känner du dig kritiserad?

Det här är mitt 300:e inlägg på den här bloggen 🙂

Just nu lägger jag in en massa gamla texter som jag skrivit för Vulkan, men som försvunnit i internets gömmor. Det här är det fjärde i serien.

Känner du dig kritiserad?

Näst efter skrivkramp skulle jag tro att det folk som inte är vana att skriva mest associerar med skrivande är att det är för jäkligt att bli kritiserad. Det är så hemskt att de flesta hellre har skrivkramp än att utsätta sig för risken. Därför finns det en stor poäng med att skriva om kritik – eller feedback, som nog är en bättre term. Det finns framför allt tre saker man bör känna till om feedback, och ingen av dem är att man ska försöka att inte ta det personligt. Det är omöjligt att låta bli att ta kritik mot något man har arbetat med och lagt ner sin själ riktigt personligt. Så istället finns det tre andra saker jag tänkte på:

1. Kritiken kommer

Oavsett hur mycket du förbereder dig, så kommer kritiken. Det är bara att vänja sig vid att allt och alla har en åsikt och att det kommer att göra ont. Det är också bara att vänja sig vid att den mening man har arbetat med i två veckor troligen kommer att missförstås. Allt går nämligen att missförstå.

Det här betyder bland annat att man aldrig ska ge någon en text innan man själv är färdig. Om du är nervös för att visa texten, finns det säkert en orsak till det, men å andra sidan…

2. En text blir aldrig färdig

Det är en myt att texter blir färdiga. Författare blir trötta på texterna, tiden tar slut, etc, men utan de hindren finns det inget som säger att texten är helt färdig. Så oavsett om du tar kritiken på allvar och försöker införa alla förslag eller inte, så finns det alltid mer feedback du kan få. Alltid!

Jag har ibland haft att göra med folk vars texter jag har blivit ombedd att kommentera, gjort omfattande beskrivningar av problem och sätt att lösa dem, varit rädd för att de ska gå under av mängden kommentarer, och sedan sett att personen inte verkat ta åt sig över huvud taget. Personen går glatt vidare, utan att förstå hur stora problemen är. Först brukar jag bli irriterad då, men jag har börjat respektera dem – de har verkligen fattat det här med att en text aldrig blir helt färdig. Och de har fattat en sak till:

3. Handlingar talar tydligare än ord

Kritik är bara ord. Att lämna in en text är en handling. Det är handlingarna som räknas. Det här betyder att den feedback jag gav till personen i punkten ovan, bara är ord. De trumfas av att personen har a) skrivit texten från början, och b) kanske lämnar in texten. Utan att någon skriver texten från början finns det ingen mening med att ge kritik. Och om orden fått effekten att man låtit bli att lämna in texten, då har man inte insett kraften i handlingen ”att lämna in en text”.

Med andra ord: tillåt dig ibland att bli en sådan där som glatt verkar vara oförstående, men som i själva verket gått sönder inombords – och ändå lämnar in texten. Då har handlingen vunnit över ordet. Igen.

Då är världen som den ska igen.

Tre saker du kan göra för att snabbt bli bättre som författare

Här är en tredje text som jag skrev för Vulkan:

Tre saker du kan göra för att snabbt bli bättre

Som nybörjare finns det egentligen tre saker man kan göra för att snabbt bli bättre som författare. Genom att göra alla tre kan man faktiskt bli ganska bra snabbt, på något halvår eller så.

 

Läs

Det känns bara nästan onödigt att påpeka att man blir bättre författare genom att läsa andra som skriver. Många verkar tro att man kan bli bra i vakumm, men med tanke på att skrivande är som vilket hantverk som helst – till exempel fotboll – vore det förmätet att tro att alla som tidigare har ”hantverkat” inte har fattat galoppen: för att lära sig måste man först titta på andra för att se hur de gör. Tänk dig att försöka lära dig spela fotboll utan att någonsin ha sett någon spela fotboll. För författare börjar det med att man läser. Och om man inte gillar att läsa, varför ska man då skriva? (Jag är medveten om att det finns gott om folk som bara skriver för att de måste, men det är ett ämne för en annan gång. Jag lovar att det finns lösningar där också!) Så läs: klassiker, kiosklitteratur, tecknade serier, facklitteratur, noveller, tegelstenar, på baksidan av mjölkpaket, etc. Bry dig inte så mycket om vad du läser; var inte snobbig, för det kommer att straffa sig senare. När du har läst åtminstone 100 böcker har du mycket god chans att skriva bättre, men det finns mer du kan göra.

Skriv av

För drygt 10 år sedan bestämde jag mig för att lära mig att skriva riktigt bra. En av de första sakerna jag gjorde var att skriva av andra författares texter, bokstav för bokstav, stycke för stycke. Inte nog med att jag lärde mig det rätt komplicerade formatet som filmmanus använder, jag fattade varför skribenterna skrev si eller så på ett mycket tydligare sätt än om jag bara läst texten. Jag skrev aldrig av någon hel bok (även om jag översatte en), men de brottstycken jag imiterade var så bra att jag lärde mig massor om hur man varierar sin meningsbyggad, hur man bygger upp ett stycke och liknande saker som är för komplicerat för att lära sig genom att prata om det.

Skriv om

Den tredje saken man lär sig oerhört mycket av är att skriva om, d.v.s. bearbeta sin egen text. När man försöker titta på det man själv skrivit med neutral blick snarare än den förälskade eller skamtyngda blick man ofta har i början, då går det fort att bli bra. Mitt eget rekord för att skriva om en och samma text är 40 gånger! Det var visserligen ett extremfall och nu skulle jag inte längre göra så många versioner, men jag lärde mig massor på varje omskrivning. Det finns så många sätt att uttrycka samma sak, det finns så många sätt som folk kan missförstå eller missa viktiga saker, och det finns så många småsaker man kan göra roligare/mer spännande/mer trovärdigt – och det finns så många saker som man inte kan förstå de första gångerna man skriver en text. För mig brukar det exempelvis dröja till tredje gången jag går igenom en text innan jag förstår det djupare temat, vad texten egentligen handlar om.

Läs, skriv av, skriv om

Med de tre stegen bakom sig kommer du ha förstått så mycket om att skriva som du inte ens visste att du inte visste, så att du blir trygg i ditt skrivande – och det är tryggheten som gör hela skillnaden. För fler manustips, läs min bok Manusförfattarens guide som säljs via Vulkan och används på skrivarutbildningar runtom i Sverige.

Tre ord

Den här texten skrev jag för flera år sedan för Vulkan. I likhet med den förra försvann den vid byte av system, men nu finns den här:

Tre ord

I många fall behövs det inte många ord. ”Jag gillar dig”, ”Han är död” eller till och med ”Förlåt”. Det är lätt att glömma att det inte behöver vara svårare än så när man skriver. Lättast är att börja långt och sedan stryka. I gamla tiders Hollywood skrev manusförfattarna tre-fyra timmar manus till en 90-minutersfilm. Därefter kom en chef och strök det som inte absolut behövdes. Med den metoden skrevs Casablanca, Trollkarlen från Oz, Riddarfalken från Malta och hundratals andra storfilmer.

Bland mina favorittips finns en visdom som är nerkokt på det sättet. Den innehåller tre ord, nämligen de här:

Hopp och förtvivlan

Förtvivlan och hopp… Man behöver inte tänka mer på hur man ska lägga upp en text om man bara håller de tre orden i minnet. Variera delar där hopp frodas med delar där förtvivlan gror, så håller du läsaren på sträckbänken. ”På vilken ton kommer det att sluta?” är den fråga läsaren ställer sig. Ju längre du håller det ovisst, desto bättre. Det skapar både framåtrörelse och känsloreaktioner.

Förtvivlan är en naturlig följd av konflikt, medan hopp behövs för att både rollfigurer och läsare ska orka fortsätta. Båda krävs. Med för mycket förtvivlan blir det existentiellt. Med för mycket hopp blir det naivt. Titta gärna på vilken bok, vilken film eller vilken TV-serie som helst. Där finns hopp och förtvivlan, om vartannat. Det borde det göra i din text också, men gör det det?