Julens tolv dagar

Som ett litet julfirande kommer här en dikt som jag har lånat härifrån.

On the first day of Christmas
my browser brought to me
a tagged comment in a Twitter meme.

On the second day of Christmas
my browser brought to me
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the third day of Christmas
my browser brought to me
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the fourth day of Christmas
my browser brought to me
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the fifth day of Christmas
my browser brought to me
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the sixth day of Christmas
my browser brought to me
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the seventh day of Christmas
my browser brought to me
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the eighth day of Christmas
my browser brought to me
eight Delicious bookmarks,
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the ninth day of Christmas
my browser brought to me
nine Diggers Digging,
eight Delicious bookmarks,
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the tenth day of Christmas
my browser brought to me
ten Google searchings,
nine Diggers Digging,
eight Delicious bookmarks,
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the eleventh day of Christmas
my browser brought to me
eleven widgets wandering,
ten Google searchings,
nine Diggers Digging,
eight Delicious bookmarks,
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the twelfth day of Christmas
my browser brought to me
twelve bloggers blogging,
eleven widgets wandering,
ten Google searchings,
nine Diggers Digging,
eight Delicious bookmarks,
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme!

Och för den som är lite bittrare, finns den här scenen ur Scrubs.

Ikoniska bilder

Bilder fastnar på näthinnan. En del av bilderna på sajten Iconic Images kände jag inte till bakgrunden till, och andra visste jag inte att så många andra hade sett. Fantastisk webbplats.

Svar på ”tal”

Jag har alltid haft en liten fascination för folk som plockar upp något som någon annan gör, och sedan producerar ett svar på det, eller en fortsättning. Det behöver inte röra sig om filmer och deras uppföljare, som kanske är det mest omtalade exemplet (och möjligen sämst gjorda). Det kan röra sig om böcker eller videospel, eller för den delen tavlor och reklam. Tidigare har jag skrivit om remixer som recept för odödlighet som är en variant.

Men det finns också sånger. Inte så många som jag hade hoppats, men några stycken:

* Är du kär i mig ännu, Klas-Göran? fick två svar: Kom tillbaka mesamma, Klas-Göran och Klas-Göran återfunnen

* Arne Quick fick Svaret på Rosen

* Flottarkärlek gjorde Povel Ramel om till Snodderian, Snoddera

* Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind blev i Bengt Sändhs tappning Balladen dagen efter

* Astrid Lindgren fick en särskild sorts uppföljare i Balladen om konsekvenser

* Peter Sarstedt gjorde nästan 30 år efter Where do you go to my lovely? en uppföljare själv som kallades The Last of the Breed (Lovely 2)

(Några jag undrar när de kommer: ”den galna kvinnans sida” från Turistens klagan, den som verkligen inte vill känna någons kropp emot sin, och den som korsar Caroline Wennergrens låt A different kind of love med budskapet i den här videon kommer jag att ge ett stort fett pluspoäng.)

Det här angränsar ofta till humor. Därför känns det helt rätt att avsluta med den här parodin. Originalet först:

Parodin:

Enkel, men rolig.

Men den viktiga frågan är: Vilka mer exempel finns det?

 

Klantiga bluffmakare

I flera år nu har jag varit intresserad av bluffmakare. Jag antar att det började med filmen ”Blåsningen”, och har lett till att jag har läst en hel del om det. Jag har själv väldigt sällan råkat ut för folk som försöker dra in mig i bluffar, vilket på sätt och vis är skönt, men samtidigt är synd, eftersom jag inte får visa upp hur tapper jag är med mitt svärd och min cape.

I vilket fall som helst fick jag ett mail idag. Det var från Richard Tang och löd:

I work with the Hang Seng Bank Hong Kong.I have a business proposition for you involving the sum of $24.5usd in my bank which I know we will be of mutual benefit to both of us, If interested mail me at:richardtan@nba2k.com.cn
Regards,
Richard Tang.

Läs det noga.

Han har alltså 24,50 dollar på sitt bankkonto och har ett förslag på affär som rör den summan. Tänk om jag skulle kunna få lägga vantarna på så mycket pengar.. Svindlande tanke. Det skulle räcka med hälften, vilket också är det jag gissar att han föreslår, eftersom han också skulle få fördel av det.

Ett korrekturfel, alltså. Vilken tur att en sådan sak stoppade mig från att gå in i någon affärsuppgörelse med honom.

Men det här är inte första gången som jag stöter på fenomenet klantiga bluffmakare. Ofta är de så uppenbara att man förvånas över att folk går på det. Men med tanke på hur automatiserat det är nu, och hur stora summor de lurar av folk, så lönar det sig alltså.

Vad gör man åt sådana här brev? Och vad är det?

Till att börja med: det är en bluff. På svenska kallas det för Nigeriabrev, och går ut på att man ska betala en summa i förskott för att få ut en mycket större summa.

Och jag vet att folk går på det. Jag har vid ett tillfälle räddat en människa från att gå på det. Det var när jag var presskontakt för svenskspråkiga Wikipedia. En dag ringer telefonen och en man med utländsk brytning frågar mig om råd. Han har fått ett erbjudande om att komma till England för att äntligen få sina pengar. Jag varnade honom och sa att risken var ganska stor att han skulle bli rånad eller till och med dödad. Det är så de jobbar.

Polisen gör inget åt det här, eftersom det är för svårt.

Då återstår två strategier:

* man struntar i brevet. Släng det. Svara absolut inte på det. Det här är den strategi de flesta bör välja.

* man leker med dem. Det här kallas för scam baiting. På nätet finns det massor av sajter som har samlat ihop hur folk har fått sådana här lurendrejare att ta bilder på sig själva, skriva långa förklaringar, göra gentjänster, och mycket annat. Det här kan ta lite tid, men det är framför allt tid som de här typerna inte kan ägna åt att blåsa andra. Det är som att uppehålla en rånare så att han inte kan råna någon annan.

Fast här är jag intresserad av vad du tycker. Har du blivit lurad av något sånt här? Har du lurat någon bedragare? Och vad är din favoritblåsning? Svara i kommentarerna.

Så här ser framtiden ut

XKCD har som vanligt rätt. Så här tror jag numera också att framtiden kommer att se ut:

Observera till exempel 2063 när människan skapar en rymdfarkost som kan färdas snabbare än ljuset. Är det en slump att filmen Star Trek:First contact, där just det sker utspelar sig 2063? Tror inte det. Jag kan inte se det på annat sätt än att Google nu vet framtiden… Tur att XKCD har koll på dem.

Filmanalys I sista minuten – slutversion

I tre tidigare blogginlägg (1, 2, 3) har jag skrivit om att analysera film. Här kommer det fjärde, och troligen sista, inlägget, där jag kommer att foga samman allt jag har diskuterat för att göra en analys av ”I sista minuten”.

Som i det förra inlägget känner jag mig manad att påpeka att det här är min analys, och inte en objektiv bild av filmen.

I jakten på George Kaplan

Den har kallats allt ifrån ”den första moderna actionfilmen” till ”den slutgiltiga Hitchcock-filmen” (filmens manusförfattare). 1959 års ”I sista minuten” är så innovativ att det är möjligt att båda påståendena stämmer. Redan Saul Bass förtexter, med bokstäver som glider in från sidorna ovanpå ett annat lager med bilder, har blivit en så självklar del av filmvärlden att vi tar den för givet idag. Här signalerar den både huvudpersonen Roger Thornhills liv som reklammakare och den äventyrliga värld han är på väg att träda in i. Och visst är det ett äventyr han råkar in i. Intrigen hade räckt till flera filmer. Bara några av ingredienser manusförfattaren Ernest Lehman och regissören Alfred Hitchock vävde ihop (när de egentligen skulle ha arbetat med en helt annan film) inbegriper: spionage, mord på FN-anställda, romantiska tågresor, biljakter, förrädare, identitetsförvecklingar, faror ovanpå nationalmonument, svåra val, en odyssée över otaliga platser med farliga lockelser, blanka lösa skott, och en vilseledd poliskår. Allihop skulle senare återkomma ett par år senare i den mycket framgångsrika filmserien om den hemlige agenten James Bond. Det var till och med på tal att Cary Grant, skådespelaren bakom Thornhill, skulle dyka upp som Bond. (Commander Bond.net) Hitchcock själv blev tillfrågad ett par år senare om att regissera ”Åskbollen” men valde att koncentrera sig på projektet om seriemördaren Norman Bates i thrillern ”Psycho”.

Handlingen i ”I sista minuten” kretsar ytligt kring vad en rollfigur beskriver som ”vi kan kalla det regeringshemligheter”, och mer än så får vi inte veta. Här mer än kanske i någon annan Hitchcock-film får vi alltså möta en ”MacGuffin”, en term som Hitchcock gjorde så populär att när Mel Brooks senare gjorde parodi på Hitchcock (”Det våras för galningarna”, 1977), så fick Brooks ett meddelande från en herr MacGuffin. Berättelsen är oerhört stram, och bara ett ytterst fåtal minuter presenteras utan att Thornhll finns med, mest iögonenfallande ett klipp iväg till ett agenthögkvarter där intrigens hemlige agent hittats på – han existerar nämligen inte. (Wordplay, Point of view.) Det är den agenten som heter George Kaplan.

Det största äventyret av alla bygger dock inte på biljakter, knivmord och identitetsförväxlingar. För det är när den två gånger skilde cynikern Thornhill får allt svårare att umgås med sin mamma och istället fastnar för den frispråkiga och förföriska Eve Kendall (Eva Marie Saint i sitt livs största roll), som han påbörjar sin förvandling till en vuxen man. Typiskt är att den förväxling som sätter igång intrigen sker när Thornhill ska skicka ett telegram till sin mamma, och att filmen slutar med flera symboler för Thornhills slutliga språng ut i vuxenlivet. Med det här temat är det närmast märkligt att Hitchcock, en regissör som propagerade för att den viktigaste delen av regi-arbetet var rollbesättningen, gav rollen som Thornhills mamma till Jessie Royce Landis, en skådespelerska som var lika gammal som Grant.

Det är också i samspelet mellan Grant och Saint som mycket av den känslomässiga ryggraden i filmen sitter. Från det ögonblick när Eve räddar Thornhill undan polisen och bara minuter därefter visar sig vara i maskopi med den prydlige skurken Vandamm, till scenen på auktionshuset när Thornhill tvingas inse den bittra sanningen om henne, till när han envist försöker rädda henne från Vandamms klor, blir det alltmer Thornhills främsta motivation. Relationen, med kvicka replikskiften och en mer komplicerad kärlekshistoria än tidigare verks krångel med föräldrar som inte godkänner den tilltänkta partnern, bygger mycket på 1940- och -50-talets screwball-komedier, där Grant ofta medverkade. (Filmreference.com)

Förutom Grant och Saint gör James Mason, med sin mycket speciella röst, en stark insats som smugglaren och manipulatören Vandamm. Hans förmåga att få Thornhill att bli lika dåligt lyssnad på som mytens Cassandra är skickligt utförd, när polisen följer med honom för att få reda på hur det egentligen ligger till, och till och med Thornhills mamma tvivlar på honom. Hennes halvt om halvt naiva fråga till mördarna: ”Hade ni verkligen tänkt att mörda min son?” punkterar inte mamman, utan Thornhll, och han känner sig nödgad att fly på egen hand.

Den lågmälta tonen i Masons gestaltning gör Vandamm än mer effektiv som motståndare. Det är lätt att förstå att den unga Eve blev förförd en gång i tiden av hans charm. Masons karriär var nästan lika lång som Hitchcocks, om än kanske inte lika framgångsrik. För nutida tittare är han kanske mest känd som Isaac från York i TV-filmen ”Ivanhoe”.

Vandamm åtföljs ständigt av nykomlingen Martin Landau som hantlangaren Leonard. Trots att han bara har ett fåtal repliker här, fick Landaus karriär en kickstart med ”I sista minuten” och sedan har fortsatt att blomstra. Den kompetente Joe G Carroll gör rollen som professorn, chefen över de agenter som är ute efter Vandamm. Carroll var van vid den typen av pålitliga, akademiska eller medicinska typer och Hitchcock använde honom i flera av sina filmer.

Skådespelare var inte det enda Hitchcock återanvände. I ”I sista minuten” finns flera element som återkommer i flera av hans filmer: det kanske främsta två är hans ständiga rädsla för poliser, något som flera biografer har skildrat, och temat med den oskyldigt anklagade, en historia som återfinns i både ”De 39 stegen” och ”Fel man”. (Engelskspråkiga Wikipedia / Hubpages: ”The many faces of Alfred Hitchcock”.)

Nämnas bör i sammanhanget också Bernhard Herrmann, som skrivit filmmusiken. Herrmann är inte bara kompositör till soundtracket till ”Psycho”, utan har en lång och framgångsrik karriär. Här blandar han dramatiska stråkar med lekfulla melodier, men framför allt vågar han det låta vara tyst.

Varken Hitchcock eller ”I sista minuten” fick några Oscars, även om den blev trefaldigt nominerad (bland annat för bästa manus), men 1995 valdes den in bland de fåtal filmer som skulle bevaras för eftervärlden i Library of Congress, en ära den delar med bland annat ”Ben-Hur” (som norpade alla Oscars som ”I sista minuten” var nominerad till, och fler därtill), ”Casablanca”, ”Trollkarlen från Oz” och ”Lawrence av Arabien”. För moderna ögon är filmen inte bara en tidsbild där några taffliga specialeffekter drar ner intrycket, utan också en god historielektion. Inte minst bör man ha upplevt spänningen när Thornhill tror sig ha stämt möte med en man ute på landsbygden, men istället attackeras av ett besprutningsflygplan med kulspruta. Den scenen har blivit härmad och parodierad så många gånger, att det är lätt att glömma hur den börjar: med nästan fem minuters tystnad. Så genialisk är Hitchcock och Lehman att vi knappt märker hur stämningen byggs upp, innan den möter sitt crescendo i en krasch och en våldsam explosion.

Filmanalys: I sista minuten, förstaversion

Filmanalys I sista minuten – version 1

I det senaste blogginlägget påbörjade jag en filmanalys av ”I sista minuten” för kursen Filmkunskap på Donnergymnasiet. I det här kommer jag att göra en förstaversion av den analysen, och i nästa göra den fulla analysen.

Det här är min analys av filmen, kanske jag ska förtydliga. Det finns många sätt att dela upp ett verk, och även om alla inte är rätt (eftersom de inte förklarar särskilt mycket av det verk de försöker analysera), så finns det definitivt andra analyser man kan göra som är minst lika effektiva som den här.

Nog med företal nu. Dags att faktiskt analysera.

Steg 1

Jag har kvar mina anteckningar från filmen, och det är en bra början. Det innebär att jag kan gå tillbaka i minnet till vad som hände, och även om jag inte har skrivit ner allt, så får minnesanteckningarna mig att tänka på fler saker. Jag lägger till exempel märke till att jag inte skrev ner att det fanns en scen där Vandamm låter sina hejdukar hälla i Thornhill en massa sprit innan de försöker sätta honom i en bil och låta honom köra ihjäl sig. Men den scenen minns jag ändå. Det finns säkert fler sådana exempel, men slutsatsen är ändå att anteckningarna är tillräckligt bra som utgångspunkt. Den som inte har några anteckningar får gärna titta på mina i det förra blogginlägget.

Steg 2

Det andra steget är att göra en kort research-omgång. Jag söker på ”I sista minuten” och ”North by northwest”, som är originaltiteln, på nätet. Två av de första träffarna är Internet Movie DataBase (IMDb) och Wikipedia. Jag känner till hur båda sajterna fungerar. Något som inte alla känner till är att IMDb också är skrivet av sina användare, vilket gör att det inte är en helt tillförlitlig sajt. Men för att orientera sig i ämnet är båda helt okej. Jag tittar framför allt på sektionerna om hur filmen kom till, och andra fakta som kan komma till användning. Eftersom jag vet att nästa steg är en 100-poängsanalys letar jag litegrand efter information som jag kan placera in i de 10 luckorna, men jag nöjer mig inte med första bästa fakta inom varje del, utan noterar ett par-tre av de intressantaste. Samtidigt antecknar jag var jag har hittat informationen. Från filmens sida går jag sedan vidare och kollar skådespelarnas sidor, och en del av sidorna om människorna bakom kameran.

Vid ett par tillfällen hittar jag information som är såpass intressant att jag inte nöjer mig med IMDb eller Wikipedia. I Wikipedia finns en del källhänvisningar, så där är det lätt att gå vidare. Annars gör jag en förfinad sökning på nätet.

Jag har tyvärr ingen bok om Hitchcock eller någon av skådespelarna, men det hade varit bra. För ett större arbete hade jag definitivt gått vidare på skådespelarbiografier, filmhistoria, etc, för att få en mer nyanserad bild.

Steg 3

Nästa steg är att göra en 100-poängsanalys. Det är ganska lätt nu när jag har en massa information, och det är ett bra sätt att kolla så att jag har fått tag på all nödvändig information inför själva analysen.

Så här ser min 100-poängsanalys ut:

Handling: Reklamaren Roger Thornhill blir förväxlad med den hemlige agenten George Kaplan, och när motståndarna lyckas få honom falskt anklagad för mord, tvingas han fly. Han får hjälp av Eve Kendall och blir kär i henne, men inser snart att hon har flera mörka hemligheter.

Tolkning: Ernest Lehman som skrev filmen har påstått att filmen inte går att analysera, vilket gör det än mer lockande att försöka förstå vad filmen handlar om. Det finns inslag av flera av grundmyterna här: Thornhills irrfärder genom USA påminner om Odysséen, inte enbart pga den långa resan med flera stopp på vägen, utan också för att han likt Odysseus tvingas anta andra identiteter, och tvingas välja mellan polisen och mördarna (Scylla och Carybdis). Eve påminner om Kirke som använde sin skönhet för att förvrida männen (både Thornhill och Vandamm blir lurade av henne och hennes skönhet). Jag ser inte riktigt att filmen är en tydlig David och Goliat-historia, även om Thornhill på flera sätt ligger i underläge. Thornhill har ingen riktig slunga, d.v.s. hemligt vapen, och trots att Vandamm har övertaget är han aldrig skrämmande stor. Han lyckas istället manipulera omgivningen, till exempel så att ingen tror Thornhill. Det senare är förstås ett Cassandra-komplex – Thornhill försöker få polisen, sin mamma och andra att tro honom, men Vandamm har sett till att alla bevis är undanröjda. Slutligen är konflikten mellan Thornhill och Vandamm och Eve ett triangeldrama i samma stil som Tristan och Isolde.

Rollfigurer/skådespelare: Som jag konstaterade med hjälp av mina anteckningar i första blogginlägget är de huvudsakliga rollfigurerna enkla att avgöra. Skådespelarna bakom Thornhill, Eve och Vandamm står överst på filmaffischen. Övriga viktiga roller är Leonard, professorn, mamman och polisen. Såväl Cary Grant som Leo G Carroll i rollen som professorn har samarbetat med Hitchcock förut, medan James Mason fortfarande är såpass känd att komiker som Eddie Izzard gör imitationer av honom trots att han dog för många år sedan.

Filmskapare: Det går knappast att förbigå att det här är en av Hitchcocks främsta filmer. För många idag förknippas han kanske mest med Psycho, Fåglarna, och Fönstret mot gården, men de flesta kan säkert nämna fler av hans filmer. Tematiskt passar ”I sista minuten” bra in i Hitchcocks övriga produktion, där temat Oskyldigt anklagad förekommer ofta, till exempel i De 39 stegen. Rädslan för polisen, som Hitchcock ofta har berättat om, finns också med här. Däremot är det här knappast en skräckfilm, trots att Hitchcock ibland kallas skräckflmernas mästare. Andra stora namn bakom kameran är Saul Bass vars förtexterer till den här filmen blev mycket inflytelserika: det var några av de första filmerna där förtexternas inte var statiska skyltar, utan ”gled” in från sidorna av filmen. Bernhard Herrmann som skrivit musiken, och som arbetade med Hithock en hel del, förtjänar också att nämnas.

Historisk kontext: Filmen är en blandning av två genrer: Screwball-komedin, som är en föregångare till den romantiska komedin och som gett filmen dess rappa dialog, och thrillern, som var på uppgång under slutet av 1950-talet. Visserligen har det funnits actionfilmer lika länge som det har gjorts film, men det var först efter andra världskriget som det började bli en genre som blev uppmärksammad även på Oscarsgalor och liknande kulturella ställen. Den här filmen var inte någon vattendelare, men den utgör ändå en viktig milstolpe bland den tidens händelserika filmer.

Samtida kontext: En annan film som kom samma år var ”Ben-Hur”, som snöpligt tog alla Oscars som ”I sista minuten” var nominerad till. Det kom flera thrillers, skräckfilmer och spionfilmer, som fortfarande omtalas, såsom ”Analys av ett mord”, ”Vår man i Havanna”, och ”The house on Haunted Hill”. Stora skådespelare var bl.a. John Wayne, Gregory Peck, James Stewart (som var påtänkt för rollen som Thornhill), Lauren Bacall, Audrey Hepburn, Doris Day och Rock Hudson.

Effekter: Den här filmen är kanske den tydligaste föregångaren till de första James Bond-filmerna, med exotiska resmål, agenter och dubbelagenter, samt jakten på en ofta ganska oförklarad MacGuffin, för övrigt en term som Hitchcock gjorde populär. 1962 när den första Bond-filmen kom föreslogs också Cary Grant att spela huvudrollen. (Wikipedia:Cary Grant) Skådespelerskan Eva Marie Saint blev upptäckt i den här filmen, och spåddes en lysande framtid, men lyckades aldrig upprepa framgången. (imdb:Eva Marie Saint) Som en sidokommentar kan också nämnas att Cary Grants kostym fick en egen beundrarskara och influerade modet i viss grad. (Wikipedia)

Mottagande: Det här anses allmänt vara en av Hitchcocks bästa filmer, en av de första moderna actionfilmerna, och blev år 1995 invald som en av de 100 filmer som skulle bevaras för eftervärlden av amerikanska Library of Congress (Wikipedia). Fortfarande har filmen ett enormt hög stöd på filmkritik-sajten Rotten Tomatoes.

Scen: Utan tvekan är den mest berömda scenen ur ”I sista minuten” den där Thornhill har lurats ut på landet, och ett flygplan jagar honom över en åker. Den finns med på omslaget till de flesta utgåvor av filmen, liksom affischen, och enligt IMDb finns det mer än 20 filmer och TV-serier som på ett eller annat sätt imiterar eller parodierar den scenen, kanske främst James Bond-filmen ”Agent 007 ser rött”, där flygplanet bytts ut mot en helikopter.

Problem: En av de anmärkningsvärda aspekterna av filmen är Cary Grants ålder. Hans mamma i filmen spelas av skådespelerskan Jessie Royce Landis som faktiskt är lika gammal som Cary Grant (båda föddes 1904). Att filmskapare ibland fuskar på det sättet är inte helt ovanligt, men ofta bygger det på att den ena skådespelaren ser mycket äldre ut. Så är inte fallet här. Åldersskillnaden blir ännu tydligare i samspelet med Eve, som sägs vara 26 år gammal. Marie Saint är hela 20 år yngre än Grant. För en nutida publik ter sig också slutscenen på Mount Rushmore en smula kort: sekvensen börjar mindre än tio minuter innan slutet, och det gör att stämningen inte hinner byggas ut ordentligt.

Steg 4

När väl materialet är framlagt gäller det att strukturera upp det på ett bra sätt. Det kommer jag göra i mitt nästa blogginlägg. Med så här mycket skrivet bör det finnas utrymme för en del putsningar och en del beskärningar.

Vem var först, egentligen?

Att leka ”vem var först, egentligen?” är kul. Jag, som är en regelbunden läsare av Cracked.com, syftar på sådana här saker:

* 11 modern technologies that are way older than you think

* 6 modern technologies animals invented millions of years ago

* The 6 most badass robots (invented before electricity)

* 6 amazingly high-tech ancient weapons

* The 6 most important things humanity just plain forgot

* 5 famous inventors (who stole their big idea)

* 8 online fads you didn’t know were invented decades ago

* 7 inventors you didn’t know you wanted to punch in the face

* och naturligtvis… 5 amazing things invented by Donald Duck (seriously)

Men jag tänker på annat också. Framför allt är det roligt att se hur många låtar vi tror är svenska, men som i själva verket kommer någon helt annanstans ifrån:

* Brevet från kolonin – inte Cornelis, utan Allan Sherman

* Far, jag kan inte få upp min kokosnöt – inte Povel Ramel, utan bl.a. Merv Griffin

* Fula gubbar – inte Magnus Uggla, utan Telemann

* Jag ger dig min morgon – inte Fred Åkerström, utan Tom Paxton

* Leende guldbruna ögon – inte Sven-Ingvars, utan Rosemary Clooney

* Sofia dansar gogo – inte Stefan Rüdén, utan John Mogensen

* Skateboard – inte Magnum Bonum, utan The Carvells

Men inte nog med det. Visste du att…

* låten ”Mahna mahna” inte kommer från Mupparna utan från en italiensk dokumentär med syftet att skandalisera Sverige?

* Ballongdansen använder låten ”Wheels” med gruppen String-a-longs?

* Simpsons inte började som en TV-serie, utan som ett kort återkommande inslag i Tracey Ullmans show?

* och att tricket att trolla fram en kanin ur en hatt inte är långt ifrån det äldsta trolleritricket. Det sägs ibland ha uppfunnits av John Henry Anderson, som kallades ”The great wizard of the North”? (I själva verket var det säkert ett äldre trick.)

Vilka grejer kan du överraska mig med som var före det man normalt tror?

De tio bästa minuterna på internet

Jag blev tipsad om den här drygt tio minuter långa videon som ”de bästa nio minuterna och fyrtioåtta sekunderna på internet”. Det är nog svårt att hitta något mer sublimt, i alla fall.

För att försöka beskriva det här får jag ta till liknelser.

Det är som om Matrix, Robocop, Terminator 2, Jackie Chan och Harry Potter fick ett kärleksbarn tillsammans, adopterade bort det till Indien, där en psykiskt sjuk uppfinnare fick en överdos av Kalle och chokladfabriken, och en kreativ snedtändning senare bestämde sig för att skapa ett nationalepos värdigt Zod den barmhärtige med dålig dubbning.

Mitt liv på Wikipedia har tagit en ny vändning, eller två

Det var ett tag sedan jag skrev om Wikipedia här på min blogg. Anledningen är delvis att jag nuförtiden skriver om Wikipedia på Wikimedia Sveriges blogg. Men det finns en annan anledning som jag inte har skrivit särskilt mycket om på svenska, helt enkelt därför att jag inte har hunnit. Men nu stjäl jag mig till några minuter för att få förklara vad som har hänt.

Bookshelf-projektet

För en tid sedan blev jag kontaktad av min vän Frank Schulenburg, som en del av er minns från essän Tio tankar om kvalitet. Frank berättade om att de nyligen hade startat ett projekt som hette Bookshelf, och som innebar att man skulle samla ihop och skapa informationsmaterial om Wikipedia och dess systerprojekt. Eftersom jag är författare i grunden, och har skrivit ett och annat om Wikipedia (inklusive två videor), nappade jag genast.

Snart blev jag anställd på halvtid av Wikimedia Foundation för att hjälpa till som ämnesexpert, eller ”Advisor to the Project Manager of the Bookshelf Project” som min officiella titel löd.

Tillsammans med flera andra skapade vi sedan flera broschyrer, till exempel Welcome to Wikipedia.

Sedan tog projektet slut. Av någon anledning ville Wikimedia Foundation behålla mig, så de…

Stipendiatet

… gav mig ett stipendiat (org. Fellowship). Jag blev Wikimedia Foundations fjärde stipendiat. Istället för halvtid, var det här på heltid. För att förtjäna mitt uppehälle skulle jag nu försöka sprida kunskapen om Bookshelf-projektet så att broschyrerna och det andra materialet översattes och anpassades till så många språk som möjligt, och sedan en sak till:

Jag blev ansvarig för att förändra den process som nya användare går igenom när de skapa ett konto på Wikipedia. Eller som de uttrycker det så elegant på engelska, the Account Creation Improvement Project. För att förklara det kort: Facebook förklarar varför man ska skaffa konto där på 54 ord. Wikipedia varnar tänkbara nykomlingar under hela 681 ord.

Vi har funderat en hel del på vad som behöver förändras för att göra Wikipedia mer inbjudande. Det räcker inte bara med att ta bort varningsskyltarna och korta texterna. Vad vi behöver är något som får nykomlingarna att känna sig som en del av Wikipedia. Vi frågade faktiskt vad nykomlingarna förväntade sig när de skapade sitt konto. Resultatet blev att de verkligen ville ”vara en del av Wikipedia”. Vad betyder det? Ja, vi frågade det också. Se resultatet på den frågan här.

Vad gör jag nu?

Och efter enkäterna har vi börjat på nästa steg. Där skulle vi vilja att du hjälpte till. Hur? Jag är glad att du frågade.

På den här sidan håller vi just nu på att skriva de sidor som nya användare kommer se när de skapar sitt konto. Där kommer du in. Vad tycker du att nykomlingarna ska få sig till livs? En video som förklarar hur Wikipedia fungerar? En knapp som hjälper dem att skapa sin användarsida? En lång och tråkig (men varnande!) sida om hur farligt Wikipedia är? Ja, vad du än gör för sida så kommer vi att testa den – live på Wikipedia!

Det här försökte de med när de skulle ha den årliga insamlingskampanjen. Ni vet, den där kampanjen där Jimmy Wales var på alla sidor på Wikipedia. De testade alltså sidorna först och kom fram till att ingen annan sida kunde mäta sig med Jimmy Wales när det gällde att samla in pengar. Ändå gnällde folk. Inte nog med det, folk gnällde, trots att de hade haft chansen att ge förslag på vad helst som skulle finnas i insamlingsbannern. Knappt några hjälpte till att föreslå några banners, och trots det klagade de. En del jag har pratat med förklarade det med att de inte hade förstått att Jimmy skulle sitta där så länge.

Därför vill jag nu ge dig chansen igen att förändra stora saker på Wikipedia. Här är länken igen till den sida där vi utvecklar de sidor som alla nykomlingar kommer att möta.

Gå dit nu. Resten av inlägget är inte särskilt spännande, så sätt igång att göra egna versioner av de tre sidorna nu, så får vi se. Din version kanske vinner och blir översatt till 270 olika språk…!

Bevakningslistan

Det ovanstående har jag jobbat med under en tid nu. Det jag ska berätta nu om har med mitt liv Wikipedia att göra. Under det senaste året har jag inte varit särskilt aktiv på Wikipedia. Jag har nog till och med vissa månader halkat under gränsen för att vara en mycket aktiv Wikipedian, och någon enstaka månad gränsen för att vara en aktiv Wikipedian! Jag! Bäst att inte säga något till tidningarna om det.

Men nu tänkte jag att jag skulle komma tillbaka som artikelskribent. Jag har till och med gjort en sak för att inte hamna i samma fälla som jag har gjort tidigare, nämligen att nästan enbart skriva i diskussioner, och alltmer sällan i artiklar. Man kan se att jag fortfarande redigerar mest i artiklar här, men sista året frestade jag nog på den där statistiken rejält. Det jag gjorde för att försöka hålla mig till artiklar hade med bevakningslistan att göra. Jag brukar säga när jag föreläser att jag går till min bevakningslista ungefär lika ofta som jag kollar mina mail. Därför är det oerhört viktigt att de artiklar jag bevakar är intressanta, för annars riskerar jag ganska snabbt att lockas in i diskussioner om saker som inte gör Wikipedia bättre.

Till saken hör att min bevakningslista innehöll 4400 sidor. Det var alltifrån artiklar som jag har redigerat en enda gång till artiklar jag jobbat mycket med. 4400 sidor är mycket. För mycket. Så jag rensade lite. Jag gick in och klickade bort några artiklar. Jag orkade tills det var 4200 artiklar. Fy, det var många rutor att klicka i. Så började jag redigera listan i råformat (det kan man också göra). Det gick fortare, men efter en lång stund hade jag fortfarande 2700 artiklar kvar.

Då clickade jag ctrl+A och ctrl+Del och raderade allihopa i ett enda slag. Sedan började jag bygga upp bevakningslistan från början. Jag kanske borde ha sparat den ursprungliga listan någonstans, men det gjorde jag inte, så nu är det bara att fundera på vilka artiklar jag tycker är intressantast.

För tillfället har jag hela 25 sidor på min bevakningslista. Det är ganska skönt att inte hela tiden lockas in i oväsentligheter. Å andra sidan saknar jag litegrand att andra inte redigerar i samma artiklar som jag gör.

James Bond-projektet

Jag, Jan Ainali och Axel Pettersson satt på tioårsdagen av Wikipedia och tittade på artikeln om SMARTA mål och insåg hur mycket projekten på Wikipedia skiljer sig från projekten i den verkliga världen.

* Utanför Wikipedia är ett projekt något som ger ett förutbestämt resultat (eller misslyckas med det). På Wikipedia kan ett projekt vara hur stort som helst, till exempel Projekt Afrika. Hur ska man kunna se ifall det projektet är klart?

* En annan sak är att projekt ska vara tidsbestämda. När blir Projekt Kemi klart?

* I vanliga projekt finns det måttstockar för ifall projektet misslyckades eller lyckades. På Wikipedia rinner de flesta projekt ut i sanden, vilket alltså betyder att de misslyckas.

Tänk om vi kunde ändra det! Projekt tenderar att fokusera folks ansträngningar åt ett enskilt håll. Genom att genomföra projekten skulle vi kunna göra de artiklar vi är intresserade av på ett organiserat bättre. Ett exempel från engelskspråkiga är det militärhistoriska projektet, som för ett år sedan satte det ambitiösa målet att ha 500 utmärkta artiklar. Nu har man nått det målet!

Vi pratade om att kanske försöka införa något sådant på svenskspråkiga Wikipedia, men kom fram till att vi inte skulle sälja saken alls, utan se ifall vi kunde genomföra ett sånt projekt utan att säga något till någon så att vi hade en framgång att peka på innan vi föreslog att andra skulle anamma samma tankesätt.

Men jag kan inte hålla mig. Just nu har jag ett projekt för att förbättra artiklarna om de sammanlagt 25 James Bond-filmerna. (Jag var ett riktigt Bond-fan när jag var yngre och har fortfarande ganska många böcker om ämnet.) Det är ganska få artiklar (även om det är mycket för en enskild person), och jag har till och med funderat på hur bra artiklarna ska bli för att jag ska känna att jag kan gå vidare till nästa artikel. I vanlig ordning är jag ensam om mina artiklar (jag ser det tydligt på min bevakningslista eftersom den är såpass tom…), men jag hoppas fortfarande att någon annan ska hjälpa till. Det finns gott om arbete kvar. Så skriv upp dig på projektsidan och ta tag i en filmartikel!

Återigen

Nu är det här blogginlägget slut, men jag gissar att du redan har glömt bort vad som stod i mitten. Därför…

Ta chansen att förbättra de sidor som nykomlingarna får se. Vad behöver de? Vad vill vi ge dem? Gör din egen version här.