Landet Mythia:Kapitel 17

Kapitel 17: Snälla Elvan

 

Olle knackade på dörren till Systradal, älvornas värld. Fnytten flög undan när dörren svängde upp och så försvann de in. Olle väntade i dörröppningen.

Kommer du?” sa han.

Elvan tvekade utanför dörren. Hon surade.

Så illa är det väl inte?” sa Olle.

Hur skulle du känna om jag kände på mig att det enda sättet att rädda Mythia vore att spärra in dig i en liten bur tillsammans med Bernhard Fryk och hans syster? Eller om jag ville skicka dig ensam till Nejlika?”

Elvan hade jämfört att gå in i Systradal med allt hemskt mellan himmel och jord ända sedan tomtemor hade kommit på lösningen. Hon hade fortsatt medan tomtemor hade fått Beatrice att vänta ett dygn. Och hon hade inte slutat ännu. Däremot hade Olle slutat att lyssna.

Men en sak hade han förstått innan han slutade att lyssna: Systradal var ett hemskt ställe.

Därför blev Olle förvånad när riket innanför dörren var fyllt av varmt ljus i alla regnbågens färger och runda behagliga former vart man än såg. Så fort Olle kom in i Systradal kände han sig på något sätt välkommen och efterlängtad. Stenarna liknade nästan moln, och marken var så mjuk att man lätt kunde studsa fram. Olle tog avstamp och hoppade jämfota över några stenar. Han landade, men upptäckte att det var svårt att stanna. Det var som en enorm hoppborg.

Kom in, Elvan”, sa Olle. ”Det här är ju kul.”

Jag är glad att du njuter”, sa Elvan kyligt. ”Men jag vill komma härifrån någon gång också. Vi har inte tid att ta hela rundturen.”

Det här är ju underbart”, sa det röda fnyttet.

Kan vi lägga ner den här beundrarklubben nu?” sa Elvan. ”Älvorna är farl–”

Där är de!” sa Olle och pekade på några varelser som stod ett par hundra meter bort. Han sprang vidare på lätta steg och fnytten följde efter så fort de kunde. Elvan kom allt längre och längre efter de andra eftersom hon nöjde sig med att promenera med bestämda steg.

När Olle kom fram upptäckte han att älvorna inte var särskilt lika Elvan. De var nästan genomskinliga, hade svallande hår, och såg så lyckliga ut. Det var så där Olle hade väntat sig att Elvan skulle se ut när han först hörde talas om henne. Nu när hon stånkade fram över stenarna skämdes Olle nästan för henne. Han förstod inte hur Elvan kunde vara släkt med de där vackra älvorna som dansade sin komplicerade luftbalett utan att någonsin se annat än avslappnade ut. Olle vågade knappt andas.

Hallå, ni har gäster!” skrek Elvan till de fyra älvorna.

Genast avbröts dansen och älvorna formade en rad framför Olle, Elvan och fnytten. Olle var fascinerad av dem, och inte ens fnytten kunde vara rädda för dem. Men Elvan knäppte händerna bakom ryggen och rynkade ögonbrynen.

Var hälsad, Elvan”, sa en av älvorna med en röst av siden och sammet. ”Vad gör du här med ett människobarn och tre fnytt?”

Kan ni hålla snattran? Vi behöver era älvtårar för att rädda Mythia.”

Både Olle och fnytten stirrade förvånat på Elvan. Elvan verkade själv förvånad över att hon hade sagt så där.

Men älvorna vände sig mot Olle och sa:

Människobarn, följ med oss.”

Deras röster lät som vatten som porlar i en bäck. När älvorna flög närmare stäckte Olle fram ena handen och vidrörde en av dem. Genast blev han alldeles varm i hela kroppen, ungefär som när han var kär i Linnéa. Fast det här var mer som nära vänner. Han blev pigg, och full av energi. Så Olle följde med dem, och nu struntade han i ifall Elvan följde med eller inte.

Elvan bara suckade, fångade fnytten och la dem i sin ficka innan hon följde efter.

 

En älva landade bredvid Olle på det lilla torget och plockade en lila blomma från en rabatt som innehöll tusentals olika arter. Hon smekte blomman, och snart växte blomman, först bladen, sedan stjälken, och sedan blev den till två blommor, fyra, åtta, och sexton. Olle tog tacksamt emot buketten.

De andra älvorna underhöll Olle med en dansuppvisning i luften. De simmade omkring och gjorde volter och Olle applåderade åt varenda trick.

Precis vad vi behövde”, sa Elvan syrligt. ”En cirkusföreställning.”

Men Olle var trollbunden. Han kunde inte slita ögonen ifrån älvorna.

Elvan tog tag i honom, men Olle bara skakade av sig hennes hand och följde efter älvorna, bort mot en sorlande fontän där en älvkör visade upp sina vackra röster.

När Elvan försökte följa efter, flög en av älvorna in framför henne. Hennes röst var som en vindil:

Han vill inte träffa dig mer.”

Elvan ryckte tag i älvan och knuffade henne åt sidan. Hon sprang ifatt Olle.

Olle, vi måste gå nu! Jultomten behöver din hjälp. Annars blir det Beatrice som tar över hans jobb. Vem vet vad han gör åt tunnelbygget. Om du inte följer med mig kommer hela Mythia att förstöras. Och du med…”

Olle stannade för ett ögonblick, bara länge nog för att säga:

Jag hör hemma här nu.”

De andra älvorna kom nu till Olles beskydd. De blockerade Elvans framfart men trots att de betedde sig hotfullt hade de samma fridfulla röster:

Han vill inte träffa dig mer.”

Olle? Du kan inte följa med dem. De förgiftar dig. Det är så de fungerar.”

Hon vände sig till älvorna.

Jaså, det är så här ni straffar mig? Genom att ta min vän.”

Det är han som har valt”, sa en älva mjukt. ”Gå.”

Elvan tog en sista titt på Olle. Han var fullständigt avslappnad och såg överlycklig ut över att få se älvkören repetera.

Sen gick hon…

 

Det varma, kärleksfulla ljuset hade övergått från en het röd till en tonad orange. Dag hade blivit natt. Ovanför Olle svävade de fyra älvorna och sjöng de olika stämmorna i en ljuvlig vaggsång. Olle hade aldrig kunnat somna när mamma eller pappa sjöng för honom när han var liten, så han trodde inte att han skulle kunna göra det nu heller. Men här kände han sig hemma. Andningen blev långsam och djup. Snart hörde Olle inte vaggsången längre.

 

Dunk!

Han hade fått en lätt smäll i huvudet. Älvorna var borta. Istället stod Elvan på knä bredvid honom. Fnytten flög omkring dem och höll utkik.

Kom igen, det är dags att vakna”, sa Elvan.

Jag hör hemma här”, sa Olle.

Visst”, sa Elvan och böjde sig ner över Olle. Hon knep ihop ögonen och bet ihop munnen. Snart droppade ett par av hennes tårar ner på Olles huvud.

Förändringen blev märklig för Olle. Han började känna att det var kyligt, och att det låg en liten sten under honom, och att ena foten hade somnat. Men framför allt var han trött igen. Han skakade på foten och reste sig sedan upp. Nu visste han vad som behövde göras.

Har vi fått tag på några tårar?” sa han.

Bara mina”, sa Elvan. ”Men nu borde du vara immun mot älvornas hypnotiska makt.”

Olle kände sig dum. Han hade låtit sig bli förtrollad av älvorna. Han hade kört iväg Elvan. Han hade föraktat Elvan. Och han förstod inte ens hur det hade gått till.

Du behöver inte förklara”, sa Elvan. ”Jag vet hur älvorna fungerar. Tror du mig nu när jag säger att jag hellre skulle sitta i en bur med Bernhard Fryk och hans syster?”

Då kom fnytten pilande. De var alldeles uppjagade.

Nu kommer de”, sa det gröna fnyttet.

Ni hinner inte undan”, sa det röda fnyttet.

Och det gjorde de inte. Olle tyckte att Elvan flög fort när hon räddade honom från drakarna, men de här älvorna var mycket mer vana vid att flyga och landade kring Olle och Elvan innan Elvan hade kunnat lyfta. Den här gången såg Olle älvorna mer i sitt rätta ljus. Han hörde deras himmelska röster, men han trodde dem inte.

Du hör till oss”, sa älvorna.

Nej”, sa Olle.

Elvan, vad har du gjort?” sa en av älvorna.

Elvan slog ut med händerna och överlät åt älvorna att dra sina egna slutsatser.

Du har vänt honom ifrån ljuset och värmen”, sa en annan älva.

Du har spillt dina tårar över honom” sa den första älvan.

Du har blivit varnad förut.”

Du är ett hot mot hela Systradal.”

Du är oälvig.”

Du måste straffas.”

Olle satte upp sina händer och sa:

Hörni, vi behöver bara några tårar så att vi kan rädda Mythia, och sen försvinner vi härifrån.”

Tyvärr, människobarn”, sa den första älvan och lade sin hand på Olles kind. ”Det är för sent för det.”

Älvorna flög fram till Elvan, sög tag i henne med sina smala armar, och tillsammans flög de iväg med henne mellan sig. Elvan kastade sig av och an, men hon var fast. Olle sprang efter för att se vart de förde henne, och fnytten hängde på.

 

Det var inte lätt att springa över molnstenarna, och älvorna var så snabba. Därför dröjde det närmare en halvtimme innan Olle och fnytten träffade Elvan igen. Då satt hon mellan fyra pålar som stod med några meters mellanrum i en kvadrat. Olle tittade upp för att se hur höga pelarna var, och fick se att de aldrig slutade. De bara fortsatte upp i himlen tills de blev ett streck och strecket slutade långt däruppe. En älva svävade strax utanför kvadraten. Men vad Olle kunde se fanns det inga väggar mellan pelarna. Så varför gick inte Elvan ut därifrån? Varför var det bara en älva som vaktade Elvan?

När Olle kom närmare hörde han skön musik från dolda högtalare, och vackra bilder på insidorna av pelarna. Konstigt nog kände sig Olle lugnare och lugnare. Elvan däremot var om möjligt surare än vanligt. Älvan som vaktade försökte inte hindra Olle från att gå fram till Elvan. Snart förstod Olle varför, för så fort han närmade sig mellanrummet mellan två pålar fick han en stöt!

Olle blev nästan lika sur som Elvan, och fnytten förstod honom.

Vad är det här för förfärligt fängelse?” sa det röda fnyttet.

Det här är en snäll-cell”, sa älvan hjälpsamt. ”Hon kommer att sitta där tills vi har tillverkat perfekt-älv-medel.”

Vad är det?” sa Olle.

Elvan ställde sig upp och lutade sig mot en av pålarna. Hon sa:

Om man dricker perfekt-älv-medel så blir man som dem: skir, skötsam, och ointresserad av allt annat än att sjunga och dansa.”

Det är väl underbart?” sa älvan.

Släng hellre in ett gäng med troll här i buren”, sa Elvan uppnosigt.

Älvan landade mittemot Elvan och sa:

Du är en älva. Det är dags att du börjar bete dig som en älva.”

Det måste väl hon kunna bestämma själv”, sa Olle.

Det här är ett älvärende och det är redan avgjort.”

Men det är inte rätt”, sa Olle.

Älvan flaxade till och snart var hon uppe i luften, medan hon höll ett vakande öga på Olle, Elvan och fnytten.

Vad gör vi nu?” sa det gröna fnyttet.

Ja, Olle, hitta på något”, sa det blåa fnyttet.

Lägg av. Det går inte att ta sig loss från en snäll-cell”, sa Elvan. ”Ingenting kan komma ut eller in när den är stängd – inte ens ni fnytt. Det krävs fyra älvor för att öppna den. Det är bara älvornas ’godhet’ som kan öppna den. Så stick ni och se om ni kan få tag på några älvtårar. Annars får ni väl nöja er med Beatrice.”

Vad ska du göra då?” sa det röda fnyttet.

Jag stannar väl här ensam och blir en perfekt älva, antar jag. Om ni inte hade några troll att slänga in här?”

Olle gillade inte att Elvan skämtade i en sådan här situation.

Vi går inte utan dig! Hur går det till när någon blir straffad med perfekt-älv-medel?”

Elvan suckade och kastade sig ner på marken med full fart. Hon studsade upp igen och ställde sig mot pålen.

De tar en till drottningen, och så får man dricka det inför henne. Sen går medlet förbi magsäckarna till lungan och runt i kroppen. Det är någon ört i det som gör att ens hjärna släpper ut massor av snällofiner. Efter att man har druckit det går det inte att sluta bete sig som en annan … älva. Men det kommer att vara stenhård bevakning av ceremonin.”

Åh, det låter förfärligt”, sa det röda fnyttet.

Vi gillar dig som du är, Elvan”, sa det blåa fnyttet.

Fnytten flög runt, runt, runt Olles huvud, och han kunde knappt tänka. Men det var fnytten som gav honom lösningen på det hela.

 

Ett par minuter senare kom de tre andra älvorna tillbaka och stannade vid den fjärde. De fyra bevakade Olle medan de släppte Elvan fri från snäll-cellen. Olle hade inte minsta chans att frita henne. Så fort de hade dragit ut Elvan lyfte de upp henne och flög iväg. Olle sprang efter så fort han kunde.

De flög mot ett stort palats på en höjd och det dröjde inte länge innan de var framme.

För Olle tog det desto längre tid. Det blev inte bättre av att språngmarschen gjorde honom åksjuk, och att palatset verkade flytta sig allt längre bort. Efter ett tag förstod Olle att det berodde på att palatset nästan var genomskinligt, så att det var svårt att se exakt var det stod.

Till slut kom han i alla fall fram. Palatset var byggt av likadana molnstenar som allt annat i Systradal, fast genomskinliga. På ena långsidan fanns jättelika portar som stod halvöppna. Inifrån palatset hördes ännu mer körmusik och harptoner. Olle smög in.

Han kom inte långt innan två älvor grep tag i hans armar. De var förvånansvärt starka. Men de verkade inte ha något emot att Olle tittade vidare på ceremonin som höll på därinne.

Palatsets bänkar var nästan fyllt av älvor – alla lika vackra och underbara. Bortsett från den allvarliga kören var det bara en röst som hördes: drottningens. Alla andra väntade spänt på att få se Elvan bli en perfekt älva.

Elvan stod längst fram, mellan sina fyra vakter. Hon såg förvånansvärt kall ut, nästan som om hon inte brydde sig.

Drottningen med sin strålande tiara och sina gnistrande blåa ögon gled sakta fram mot Elvan medan hon mässade på något konstigt språk. Hon tittade inte på Elvan, utan på de andra älvorna i bänkarna. Men snart vände hon sig mot Elvan med sina gnistrande blåa ögon.

Hej”, sa Elvan, som om de hade träffats var som helst annars.

Drottningen svarade inte, utan höjde bara ena handen. Bakom henne kom två älvor fram med en stor dunk och en tratt. Det blev alldeles tyst i palatset. Till och med kören tystnade.

Elvan, du har bedömts vara oälvig. Därför dömer vi dig till att dricka perfekt-älv-medel tills du har blivit älvig.”

Hon sänkte sin hand, och då gick älvorna fram med dunken och tratten. En av älvorna som vaktade Elvan öppnade Elvans mun och höll fast tratten. De andra älvorna hystade upp dunken.

Olle visste inte vilket som var värst: att titta eller att vända bort blicken. Så han gjorde båda två om vartannat. När han hörde hur Elvan hostade och försökte slita sig från sina systrar kunde han knappt hålla sig från att skrika och rusa fram, men älvorna tog ett hårdare tag i hans armar. Lite av perfekt-älv-medlet rann utanför Elvans mun, men älvorna fortsatte att hälla tills dunken var tom. Då lät de Elvan falla till golvet.

Efter någon sekund reste sig Elvan på osäkra ben. Hon gick fram mot drottningen med en trotsig blick. Vakterna ville ställa sig i vägen, men drottningen hindrade dem. Hon tog tag i Elvans haka och rätade upp henne. Elvan såg ut som vanligt – som om hon bara var intresserad av att allt skulle vara överstökat.

Besviken?” sa Elvan. ”För jag har inte…”

Plötsligt tystnade hon. Sen drogs mungiporna uppåt tills de nästan nuddade öronen. Ögonen började lysa. Hela Elvan utstrålade harmoni. Olle hade aldrig trott att det skulle vara möjligt. Sedan neg Elvan inför drottningen.

Då började älvkören sjunga igen, alla älvorna ställde sig upp och klappade sina händer, och de älvor som höll fast Olle släppte och gick med i dansen som började på palatsets golv och slutade strax nedanför dess tak. Elvan dansade bredvid drottningen och verkade inte bry sig ett dugg om Olle.

Olle å andra sidan hade vänt sig om. Han klarade inte av att se Elvan så där, och gick tillbaka mot porten. Men innan han hade kommit ut kände han en hand på sin axel. Det var drottningen som hade landat bredvid honom.

Människobarn, det här var oundvikligt”, sa drottningen. ”Det är så här Elvan alltid har varit, egentligen.”

Jag vet”, sa Olle. ”Men hon var min vän, min bästa vän.”

Han kunde inte hålla tillbaka tårarna och fortsatte att gå ut.

 

Olle satt gömd bakom en större molnsten medan älvornas sånger ekade genom hela Systradal. Till en början hade de inte stört honom, men ju längre tid han satt där, desto svårare var det för honom att stå emot älvornas dragningskraft. Det spelade ingen roll om han höll för öronen. Sången kändes ända ner i magen.

Då hördes ett lätt flaxande. Olle vågade knappt vända sig om, men så hörde han rösten:

Fy sjutton för älvor.”

Olle vände sig om och där stod Elvan. Hon hade sin vanliga min, utan lysande ögon och utan harmoni.

Elvan!” sa Olle. ”Du klarade dig.”

Han kastade armarna runt henne. Elvan drog sig undan lite och sa:

Hmm, jag var tvungen att umgås med älvorna i flera timmar utan att få säga det minsta elakt. Jag tror att jag har slitit av ena smilbandet av allt leende.” Hon höjde ena ögonbrynet. ”Jag vet inte om jag skulle kalla det att klara mig. Fast om det inte hade varit för de här…”

Och så harklade hon sig och spottade ut de tre fnytten i sin hand.

”… Så hade jag aldrig klarat mig därifrån.”

Fnytten var alldeles avslappnade. De verkade inte det minsta rädda. I själva verket log de för fullt.

Hjälp dem”, sa Olle. ”De har sugit upp allt perfekt-älv-medel som du fick i dig och nu har de blivit alldeles älviga.”

De tre fnytten fattade varandras händer och började dansa i Elvans hand, i precis samma mönster som älvorna hade gjort.

Fort, Elvan.”

Ska du hålla tyst eller ska du försöka själv?” sa Elvan och höll upp fnytten mot Olle. Olle bara skakade på huvudet för att visa att han inte ville försöka själv.

När fnytten försökte sjunga som älvorna blev Olle desperat. Deras pipiga röster passade inte alls lika bra att sjunga med.

Kom igen nu, Elvan.”

Då föll de första tårarna ner på fnytten. Inget hände. Elvan droppade fler tårar på dem. Då rätade fnytten på sig och såg hemskt förlägna ut.

Vad har vi gjort?” sa det röda fnyttet.

Vi har väl inte gjort bort oss?” frågade det gröna fnyttet.

Nej då”, sa Olle.

Om man inte–” började Elvan, men Olle knuffade henne i sidan. ”Nej då. Inte alls.”

Fnytten skakade av sig resterna av tårarna. De ökade den statiska elektriciteten så att de skulle kunna lyfta.

Men innan de hann komma iväg försvann Elvans hand. Både Olle och Elvan kastades iväg några meter av en enorm smäll. Fnytten seglade med i tryckvågen, tills de lyckades få igång sin flygförmåga och kunde flyga tillbaka. Då låg Olle och Elvan på marken.

Vad hände?” sa Olle och hostade.

Titta!” sa Elvan. ”Väggen rasar!”

Tvåhundra meter därifrån föll stenarna från väggen mot ingenmanslandet. De rullade ner och studsade på den mjuka marken. Några landade i en hög vid väggen, medan resten studsade vidare åt alla håll.

Sen kom dammet. Ett stort moln sprutade ut ur väggen och kom närmare Olle, Elvan och fnytten. Olle kastade sig ner på marken och skyddade huvudet med armarna som han hade lärt sig av pappa. Gruset haglade ner på Olles rygg, men sanden letade sig in överallt: innanför jackan, inuti byxorna, i skorna, i näsan. Olle flämtade efter luft men fick bara in mer damm.

När han trodde att han skulle kräkas av allt damm lättade molnet och försvann vidare. Det dröjde innan det gick att se något, och luften var torr, men det gick åtminstone att andas. Marken skakade fortfarande av tunnelarbetet, fast inte lika mycket.

Gick det bra, Elvan? Fnytten?”

Det kom inget svar. Olle kände på marken omkring sig. Till slut upptäckte han Elvans fjädriga vinge och sen hennes kropp. Hon rörde sig inte.

Landet Mythia:Kapitel 16

Kapitel 16: Hej tomtegubbar

 

Arbetaren tog på sig sin hjälm och slog igen bildörren och gick fram till Olle och Lucrezia. Han tittade noga på Lucrezia, med sitt bleka ansikte och sina svarta kläder.

Vilka är ni?” morrade arbetaren.

Jag ville barra välsigna tunnelarrbetet”, sa Lucrezia. ”Jag ärr en häxa.”

Olle tittade chockat på Lucrezia. Han hade trott att hon skulle hålla det hemligt.

Det ser så ut”, sa arbetaren ogillande.

Merci”, sa Lucrezia generat och slog ner blicken.

Men vi klarar oss utan dina välsignelser. Stick härifrån innan vi ringer polisen.”

Åh, då harr jag inget val. Pardon”, sa Lucrezia och knäppte med fingrarna.

Arbetaren tystnade mitt i ett ”Hördu” och blev helt stilla. Olle hoppade till. Arbetaren blinkade inte, och andades inte.

Vad hände? Varför rör han inte på sig?”

Han gick fram till arbetaren och tittade närmare. När han petade på honom ropade Lucrezia:

Non! Se upp, lilla människa. Du kan också bli frryst.”

Olle tog försiktigt bort sitt finger och försökte böja det, men fingret var stelt som en pinne.

Vad är det som har hänt?”

Frrysningen harr smittat. Det görr den om man inte väntarr ett parr sekunderr. Ah, det gårr snarrt överr.”

Lucrezia lämnade honom och smörjde in varenda maskin hon såg, och vartenda litet redskap. Under tiden testade Olle sitt finger. Det gjorde inte ont. I själva verket kändes det inte alls. Han kunde bita i fingret utan att det blev minsta märke på det.

Ända tills frysningen försvann, vill säga. Då sjönk tänderna in i fingret rejält, och då gjorde det ont. Olle blåste på fingret men hela handen bultade av smärta.

Nu ärr det bäst att vi gömmerr oss”, sa Lucrezia när hon var klar. ”Förr det härr vill du inte missa.”

Olle tog med sig Lucrezia in i vardagsrummet i sitt hus, och så satte de sig och väntade på vad det nu var som skulle hända. Lucrezia såg sorgsen ut.

Så rrent härr ärr. Stackarre, harr ni inte ens rråd med en orrdentlig spindel? Och varr ärr erra köttätande blommorr? Hurr kan ni bo så härr?”

Vi klarar oss”, sa Olle. ”Men vad är det vi ska få se?”

Effekterrna av guldmejrram är högst märrkliga. Det ärr–”

Då hörde Olle ljud ifrån trappan. Han sprang upp, och mötte mormor. Hon kom traskande i pyjamas och tofflor med håret spretande åt alla håll.

Olle, är du tillbaka?”

Han försökte att styra bort henne från vardagsrummet, men mormor stod redan i dörröppningen och såg Lucrezia i soffan. Olle visste inte vad han skulle säga så han sa:

Det här är min extralärare… Lucrezia Häx… Häckström…”

Häckström?” sa mormor med ett snett leende. ”Vilket märkligt namn.”

Det är franskt”, sa Olle utan att tänka sig för.

Har de ’ä’ i franskan?” sa mormor retsamt.

Olle blev mållös.

Mais oui”, sa Lucrezia. ”Det ärr ett vanligt ljud. Som i s’il vous plaît.”

Mormor skrattade och sa:

Du behöver inte hitta på såna löjliga saker för mig, Olle. Du kommer väl ihåg att jag också har varit där.”

Då hördes arga röster utifrån. Olle och Lucrezia tittade ut genom fönstret, och det lockade med sig mormor. Arbetaren hade vaknat till liv igen och undrade var inkräktarna hade tagit vägen. De andra arbetarna sökte igenom tunneln men hittade inga inkräktare. Till slut pikade de honom för att han hade för livlig fantasi, och så satte de igång att arbeta igen.

Regardez”, sa Lucrezia och satte ihop sina händer under näsan.

Först såg de inget, men så fort arbetarna satte igång sina maskiner igen insåg Olle vad effekten av guldmejram var. Maskinerna gick baklänges!

En borrmaskin lagade hålet i väggen in till Gröteborg. En grävmaskin öste tillbaka sten mot väggen. En lastbil tippade av mer sten på marken. Och vad arbetarna än försökte göra så backade maskinerna och fyllde igen tunneln.

De har blivit galna!” ropade basen för arbetet. ”Stäng av dem!”

Men det gick inte att stänga av maskinerna heller.

Inuti huset skrattade både Olle och mormor åt det de såg, åt arbetarna som kastade sig ur sina förarhytter och tog skydd bland barackerna, medan Lucrezia log nöjt.

 

Whohooo!” jublade Lucrezia när hon och Olle åkte genom Maranga.

När de kom ut i ingenmanslandet igen förväntade sig Olle att få träffa tomtemor, Elvan och de andra igen, men de syntes inte till. Olle kliade sig i ögonen, för nu hade han blivit rejält trött.

De kanske har återvänt till Gröteborg”, sa han och tog täten.

Men innan de ens hade hunnit gå in i Gröteborg blev de stoppade – av tolv jultomtar! Alla tolv var rödklädda och hade stora skägg.

Vilka är ni?” sa Olle till alla tolv.

Vi är jultomtens släktingar”, sa tomtarna samtidigt. ”Vi har just fått reda på att han har problem. Vi vill hjälpa till.”

Vad bra”, sa Olle glatt.

 

Snart stod hela gänget hos tomtemor och jultomten. Väggen ut mot tunnelbygget hade blivit lagad, men det fanns stora sprickor i marken, och här och var låg stora stenblock. Elvan och fnytten var också där, medan vättarna var fullt upptagna med att bärga släden, samla ihop renarna och muttra.

Jultomten mumlade något om varulvar, men tystnade när hans tolv dubbelgångare omringade honom. De petade och klämde och studerade hans skägg och ögon, och så mätte de hur mycket sken som kom ifrån honom. Efter en stund vände de sig mot tomtemor och sa i kör:

Vi har tråkiga nyheter. Vi måste utse en ersättare.”

Ersättare?” sa Olle. ”Ska ni byta ut jultomten?”

En av tomtarna steg fram ur massan av likadana tomtar och sträckte fram handen till tomtemor:

Jag är näste jultomte.”

Han hade en mjuk röst, som verkade väldigt vänlig. Och så fort han hade sagt ordet ’jultomte’ började han att skina extra mycket och luktade genast mycket mer juligt.

Stopp!” ropade Olle. ”Varför behöver jultomten en ersättare?”

Ersättaren böjde sig ner mot Olle och talade vänligt till honom:

Jag förstår att du är orolig, men jag försäkrar dig att vi kommer ta hand om den gamle jultomten på ett bra sätt. Han kommer att få det bra hos de andra pensionerade jultomtarna.”

Men varför måste han få en ersättare?” sa Olle.

Vi kan inte läka honom innan berget är räddat. Och en sjuk jultomte kan inte rädda Mythia. Men behöver du inte oroa dig. Jag har tränat för den här stunden hela mitt liv. Vad heter du förresten?”

Jag heter Olle”, sa Olle.

Och jag heter Beatrice”, sa den nye jultomten och skakade Olles hand.

Heter du Beatrice?”

Ja”, sa Beatrice och strök sitt vita skägg.

Olle fnissade till. Beatrice tittade undrande på honom.

Vadå?”

Olle visste inte vad han skulle säga. Men han kunde inte låta bli att le.

Jag vet inte ifall tomtemor har berättat det, men den före detta jultomten heter Berit.”

Olle var tvungen att bita ihop läpparna.

Och det här är mina kollegor: Boel, Betty, Barbro, Beda, Beata, Belinda, Bella, Britta, Bodil, Birgit och Ulf. Men nu tror jag att det är bäst att jag sätter igång.”

Beatrice gick vidare mot släden. Olle tittade dystert på den gamle jultomten som inte verkade känna igen något eller någon, och som hade förlorat nästan allt sitt sken. Det var hemskt att se. Då bestämde sig Olle.

Kan jag få se på när du förbereder dig?”

Beatrice stannade, vände sig om och log milt.

Det är klart du får. Kom.”

Olle och Beatrice gick fram till släden. Under tiden pratade Beatrice oavbrutet med sin vänliga röst.

Jultomtandet är faktiskt viktigare än vad många människor inser. Det är dessutom mycket svårare. Det går inte bara att åka runt och slänga ut paket och skrocka vänligt. Det krävs massor av träning och energi. Alla ska ju ske på ungefär ett dygn, och då försvinner ju lite tid, eftersom man inte vill störa folk under Kalle Anka eller middagen. Nyckelordet är planering. Man får planera vägen noga så att man slipper åka fram och tillbaka. Sedan är det bra att tänka igenom vilket intryck man vill ge, så att man inte verkar för givmild eller för stressad. Det är ett heltidsjobb, det här.”

Olle sköt in en fråga som han alltid hade funderat över:

Varifrån får ni alla paket? Tillverkar vättarna dem? Det måste vara jättedyrt?”

Ah”, sa Beatrice beundrande. ”Här har vi en människa som har tänkt till. Det är enklare än man tror. Kom så får du se.”

Han visade Olle bakändan av släden, där det fanns en stor säck. Beatrice öppnade säcken och hällde ut några paket i släden. Det blev alldeles fullt med julklappar, stora och små, avlånga och runda, men alla inslagna i olika papper och snören. Olle spärrade upp ögonen, för strömmen med paket slutade inte. Och Beatrice lyfte upp säcken så att julklapparna ramlade ner på snön, men säcken blev inte tommare, och till slut låg det betydligt mer paket på marken än det någonsin gick att trycka ner i säcken. Då släppte Beatrice ner säcken.

En sån skulle du ha, va?”

Han vinkade till sig en av vättarna och sa:

Städar du upp det här?”

Innan vätten hade hunnit dra ner mungiporna drog Beatrice med sig Olle och nickade mot vätten.

De där vättarna lever för att arbeta…”

Olle blängde mot Beatrice. Han gillade inte honom lika mycket som den gamle jultomten.

Är det något mer du vill veta om hur det är att vara jultomte?” sa Beatrice med ett brett leende.

Borde inte du skynda dig ut och rädda berget?” sa Olle.

Jovisst, jag ska bara byta om först.”

Men har du inte rätt kläder på dig?”

Nä, jag tror att det är dags för något nytt. Alla använder ju rött nu för tiden. Vad sägs om det här?”

Beatrice passerade bakom släden utan att stanna, men när han kom fram på andra sidan hade han helt andra kläder. Det var en åtsittande självlysande gul dräkt som inte dolde en enda valk och som dessutom visade hela magen. Olle var nästan tvungen att vända bort blicken.

Snyggt, va? Jag funderar på att ta bort det här skägget också”, sa Beatrice.

Han tog ett nytt varv runt släden, och när han kom fram var han helt skägglös.

Skägget gör att man ser opålitlig ut, som om man döljer något. Och det är många barn som blir rädda för skägget.”

Olle vände sig mot Elvan, men Elvan kunde inte mer än stirra på den gula, skägglösa varelsen. Beatrice tog sig om sin nyrakade haka.

Sedan är det ju det här med julklapparna… Det är lite omodernt att helt enkelt ge bort presenterna, så från och med den här julaftonen börjar vi ta betalt.”

Ta betalt?” sa Olle. Nu trodde han inte på vad han hörde.

Bara en symbolisk summa”, sa Beatrice. ”Vi måste ju avlöna tomtemor, ge renarna mat, ta hand om slitaget på släden, och vättarna skulle säkert uppskatta att få lite pengar så att de kan ta lite semester.”

Men allvarligt talat…” sa Olle.

Vi tog ju betalt förr. I och för sig fick vi mest gröt. Men man måste ju hänga med i utvecklingen. Och nästa år kanske vi kan ta betalt via kontokort också.”

Olle sprang fram till tomtemor.

Måste vi verkligen ersätta jultomten med den där typen? Finns det inget annat sätt? Kan vi inte läka honom på något sätt?”

Svara inte, Fredrik”, sa Beatrice till tomtemor.

Olle…” sa tomtemor ledset.

Men vi måste stoppa det här!” sa Olle.

Det här är det enda sättet att rädda Mythia”, sa Beatrice. ”Det går inte att komma tillbaka när man har blivit pensionerad. Nu är det jag som är jultomte. Och då gör jag som jag tror är bäst för julen i det långa loppet.”

Tomtemor stirrade på Beatrice. Hon sköt ut hakan och sa bestämt:

Nej, du har inte ätit av gröten än. Än så länge är det Berit som är jultomte.”

Hon vände sig till Olle:

Det kan finnas ett sätt att rädda honom, men jag tror inte att Elvan skulle gilla det. Älvornas tårar har magiska egenskaper. De kanske kan läka Berit.”

Olle lyste upp.

Då sticker vi!”

Men när han tittade på Elvan så vände hon honom ryggen.

Aldrig i livet! Jag tänker aldrig återvända dit, ens om det gäller mitt eget liv.”

Sluta med det här nu, Olle och Fredrik. Ni riskerar alla våra liv”, sa Beatrice. ”Det är bara jag som kan rädda Mythia, och det vet ni.”

Landet Mythia:Kapitel 15

Kapitel 15: Släpp tomtarne loss, det är jul

Olle försökte gå in i cellen, men polisen tog tag i hans arm.

Ni får titta på honom härifrån.”

Olle slappnade av och tog fram fnytten ur sin ficka lite omärkligt.

Så han håller på att somna, säger du?” sa Olle, så att fnytten skulle förstå.

Han vände sig mot polisen och lät handen peka mot jultomten. Fnytten drog varsitt djupt andetag och flög genast iväg mot den sömnige figuren i cellen. Snart hade de försvunnit in i jultomtens öra.

Nå?” sa polisen. ”Hur känner ni den här mannen?”

Det är en lång historia”, sa Olle för att försöka dra ut på det hela, så att fnytten skulle hinna väcka jultomten.

Ta den korta versionen”, sa polisen.

Elvan tittade bort. Det här fick Olle sköta, det var ju ändå hans värld. Olle harklade sig och började hitta på:

Jo, det är min låtsasfarfar. Vi har varit på jakt efter honom i flera veckor. Han rymde från ett mentalsjukhus i Borlänge där han–”

Längre hann inte Olle berätta förrän fnytten kom ut igen. De var alldeles utmattade och orkade knappt flyga till Elvans väntande hand. Hon förde upp dem till sitt öra, lyssnade på deras rapport och sedan skakade hon på huvudet från sida till sida så att Olle skulle se det. Olle nickade att han förstod.

” – han, han trodde att han var en ekorre. Och så tycker han inte om kålsoppa. Det var därför han rymde. Det kan ju vara något att tänka på.”

Olle signalerade försiktigt till fnytten mot polisen. Fnytten förstod genast, gjorde tummen upp, och drog ett nytt andetag innan de satte av mot polisen. De flög in i polisens öra, så fort att polisen bara kände ett vinddrag och undrade var det kom ifrån. Sen dröjde det inte länge innan polisen blev alldeles avslappnad. Olle såg bekymrat på polisen.

Förlåt för det här”, sa han.

Han lutade sig fram mot polisens öra och sa:

Fnytten, se till så att han inte varnar de andra poliserna.”

Därefter gick Olle in i cellen. Elvan gick fram till jultomten och undersökte honom. Ögonlocken var nästan slutna.

Nu är det en fråga om sekunder!”

Olle drog ifrån honom sagoboken. Han lutade sig fram och lyfte upp jultomtens haka. Jultomtens ögon skelade trött.

Kom på något!” sa Elvan stressat.

Olle började prata utan att tänka efter.

Jultomten, jag har en ny saga åt dig.”

Jultomten verkade lite, lite piggare så han fortsatte:

Har du hört vad som hände i det mörka slottet Lavinia i Bulgarien?”

Jultomtens ögonlock föll inte längre ihop. Elvan vinkade åt Olle att fortsätta, så Olle sa:

Jo, där bodde en forskare och han letade efter varulvar, hemska blodsugande varulvar med stora tänder. Och forskaren ville försöka fånga en varulv och kanske tämja den. Så han satte ut getter och kor och hästar, och han skaffade till och med en elefant. Men varulvarna var för smarta. Varje gång lyckades de komma undan.”

Olle hade ingen aning om vad han skulle säga eller hur det skulle sluta, men jultomten hade rätat på sig lite för att höra bättre, så Olle berättade vidare:

Till slut kom forskaren på att det enda sättet som man kan fånga varulvar på är att ha sig själv som bete. Så forskaren låtsades binda fast sig vid ett träd och väntade på varulvarna. Han väntade och väntade. Men när det blev natt blev han så trött att han somnade. Och då kom varulvarna och åt upp honom!”

Jultomten ryckte till.

Så går det om man somnar”, sa Olle dramatiskt.

Jultomten drog upp benen och tittade sig oroligt omkring efter varulvar. Han gnuggade ögonen ordentligt för att hålla sig vaken.

Du klarade det, Olle”, sa Elvan.

Kom nu så sticker vi”, sa Olle.

Men hur ska vi ta oss ut?” sa Elvan.

Olle tittade sig omkring, för att se om någon lösning kom till honom. Dörrarna var låsta, och det fanns inga fönster. Den enda vägen ut var genom dörren. Men hur kommer man ut genom en låst dörr, om man inte har nyckeln?

Jag har en idé. Kan du göra jultomten osynlig också?”

Mm”, sa Elvan och nickade.

Då får polisen ta ut jultomten och dig. Jag måste ju gå ut, och då följer ni med, fast osynliga.”

Vänta nu”, sa Elvan. ”Om det är svårt för mig att hålla balansen när jag är osynlig, hur tror du då att jultomten kommer att ha det?”

Om ni snubblar så löser vi det då”, sa Olle och gick ut till polisen. ”Fnytten, nu kan ni släppa polisen fri. Flyg ner i min ficka sen.”

Det dröjde inte länge innan fnytten hade gömt sig i Olles ficka. Snart tittade sig polisen omkring med en fundersam min.

Vad hände?”

Olle hade redan bestämt sig för att det enda sättet att komma därifrån var att gå till attack. Så han låtsades att det var polisens fel.

De är borta, säger jag ju! Vart tog min låtsasfarfar och min vän vägen?!”

Polisen gick fram till cellen och fick se att den var tom. Det enda som fanns där var en sagobok. Polisen sprang fram till en larmknapp på andra sidan gången och tryckte in den. Snart kom en handfull poliser inrusande och letade igenom hela korridoren. Givetvis fanns det ingen jultomte att upptäcka. Då omringade poliserna Olle.

Olle gjorde vad han kunde för att anklaga poliserna för att ha slarvat bort hans bästa vänner, och ett tag trodde han att de skulle släppa honom. Men istället tog de med honom till Bernhard Fryks syster.

Hon kom emot dem när de kom ut från hissen och drog iväg med Olle. Det sista Olle hann se innan hon stängde dörren till sitt kontor, var hur någon osynlig person sparkade till en papperskorg så att innehållet ramlade ut över hela golvet. Då log han.

Vad har du gjort, unge? Har du hjälpt till vid en rymning?” sa Bernhard Fryks syster kallt.

Hon satte honom i en stol på andra sidan av sitt skrivbord innan hon satte sig själv. Olle hade gott om tid att se att det fanns en skylt på skrivbordet där det stod: Poliskommissarie Rigmor Fryk.

Jag hälsade bara på min låtsasfarfar–” började Olle men Rigmor Fryk avbröt honom.

Jag tror dig inte. Vem var den där kvinnan som du hade med dig?”

Det var min vän. Vart har hon tagit vägen?” sa Olle.

Okej, då ringer vi hem till dina föräldrar, så får vi se hur de reagerar”, sa Rigmor Fryk med ett elakt grin.

Olle blev riktigt svettig. Han ville inte ens tänka på vad hans mamma skulle säga. För henne skulle det inte spela någon roll om han hade räddat världen – om han satt hos polisen då skulle han få en rejäl utskällning.

Vad heter du?” frågade Rigmor Fryk. ”Jag kan se om du ljuger.”

Olle Dahlberg”, sa Olle.

Rigmor Fryk tittade noggrant på honom, och sen sa hon:

Nu talar du sanning. Bra. Då kanske vi kan komma någonstans. Vad heter dina föräldrar?”

Så fort Rigmor Fryk ställde den frågan fick Olle en idé.

Min mamma heter Anna Dahlberg, och pappas namn spelar inte så stor roll för han är och klättrar på K2, så honom får du nog inte tag på förrän efter jul.”

Varför gör han det?” sa Rigmor Fryk och drog ner mungiporna ännu mer.

För att det är världens farligaste berg, men pappa kommer att besegra det.”

Ett berg är ett ting”, sa Rigmor Fryk. ”Man kan inte besegra ett ting. Men vi får väl se hur din mamma reagerar när jag ringer och väcker henne.”

Hon tog fram sin telefonkatalog och slog upp Dahlberg, Anna.

Olle satt med knäppta händer och hoppades att hans plan skulle fungera. Han hoppades att hans mormor, Anna, skulle svara och säga att Olle var hennes son. Hans riktiga mamma hette Kerstin, men det visste ju inte Rigmor Fryk…

Av någon anledning var det inte mormor som svarade. Det var mamma. Och hon förklarade att det var hon som var Olles mamma. Olle ville sjunka genom jorden.

Men där tog samtalet en oväntad vändning.

Så fort Rigmor Fryk började berätta om vad som hade hänt – om Olles låtsasfarfar som hade rymt från ett mentalsjukhus och som trodde att han var en ekorre och jultomten, och om vännen som hade en hockeytrunk på ryggen, och om hur de hade försvunnit mitt framför ögonen på en polis – då blev Olles mamma arg.

Hon bad Rigmor Fryk att hålla tyst, och undrade om hon var riktigt frisk, eller om det var nödvändigt att hon skickade ett gäng reportrar som undersökte hur polisstationen sköttes. Mamma undrade till och med om det här var samma typ av galenskap som hennes bror, Bernhard Fryk, hade visat prov på häromdagen.

Efter det bad Rigmor Fryk om ursäkt och lovade att hon skulle skicka hem Olle. Hon lade på luren, och efter det sa hon inte ett ord till. Hon bara vinkade åt Olle att han kunde gå.

Du tog rejält med tid på dig”, sa Elvan när Olle kom ut.

Jag blev misstänkt för att ha hjälpt jultomten att rymma. Det var rätt svettigt.”

Då skulle du pröva på att hålla fast honom i en halvtimme. Det är svettigt.”

Jultomten tittade yrvaket på allt omkring sig. Så fort han fick syn på någonting slog Elvan till honom på näsan.

Varför gör du så?” sa Olle.

För annars sticker han. Om han inte kan koncentrera sig tillräckligt länge så kan han inte rymma. Nu tar vi tillbaka honom till Mythia.”

Vem då?” sa jultomten.

De tog den närmaste vägen hem. Olle och Elvan höll fast jultomten i varsin arm. De turades om att fånga hans uppmärksamhet. Till slut var både Olle och Elvan alldeles utslitna. Som tur var lyckades de ta sig hem innan deras ork tog slut helt och innan alla grannar vaknade. De knackade på väggen till Olles hus, och snart var de inne i Maranga.

Direkt när de kom in i Gröteborg kände Olle att något var fel. Han kunde inte sätta fingret på det. Stugorna var lika julmysiga som vanligt, även om de lutade och var kantstötta. Vättarna höll fortfarande på med släden under sedvanligt knot och knorr. Snön yrde på samma sätt som det alltid brukade göra. Ändå var något annorlunda.

Sen slog det honom. Bjällerklangen hade slutat att ljuda.

Tomtemor mötte dem på trappan.

Var är bjällerklangen?” sa Olle.

Det var inte bjällerklang”, sa tomtemor sorgset. ”Det var ett eko. Jultomten ville spara minnet av det första barnet som fick en julklapp. Så han tog med sig ekot av barnets skratt. Det fungerade som en påminnelse om varför vi gör det här. Nu har ekot sluppit ut genom en spricka i grottan.”

Tomtemor böjde huvudet sorgset, tog jultomtens hand och ledde in honom i stugan.

Vart ska vi?” frågade han innan dörren stängdes.

Till och med Elvan såg lite bekymrad ut.

Men tystnaden avbröts av att skakningarna från tunnelbygget blev starkare. Det var som en tandläkarborr som aldrig slutade att borra. Olle höll för öronen. Ljudnivån bara ökade, ökade, och ökade.

Så hände det. Den bortre väggen skakade, som om en jätte hade slagit på den med ett enormt brännbollsträ. Till slut klarade inte väggen mer. Några stenar rasade. Sedan dunsade ett klippblock ner på marken. Resten av väggen föll ihop, och stendammet spred sig med hög hastighet.

Olle skrek åt tomtemor att komma ut med jultomten ur stugan, men skriket nådde knappt fram till Elvan.

Marken bildade fler sprickor. Snart skulle det vara omöjligt att undvika att ramla ner.

Då började ett ljud som överröstade alltihop. Det var en stor borr som trängde sig in i väggen till Gröteborg och förstörde allt i sin väg.

Olle och Elvan sprang mot dörren utan att se sig om. Olle kom först och knackade desperat på dörren. När den öppnade sig kastade de sig ut och gled över stengolvet till dörren mittemot. Snart kom tomtemor som hade jultomten i ett fast grepp i ena handen. Till slut kom också vättarna lunkande. De stängde dörren och ställde sig med händerna djupt nerkörda i fickorna.

Typiskt”, muttrade en av vättarna.

Jo”, svarade de andra vättarna.

Va´ sku´ vi nu gö´?”

Vi klarade oss i alla fall”, sa Olle.

Men slä´n då?” sa en av vättarna ilsket. ”Ho ä´ ju däri.”

Tomtemor, som fram till nu hade tagit hand om den virrige jultomten, tittade fram över vättarna.

Olle, spring till Lucrezia och hämta guldmejram.”

Olle trodde att tomtemor hade blivit galen.

Men vad ska vi göra med allt här? Jultomten, släden, er värld…”

Jag har en idé. Hämta guldmejram. Det är vår enda räddning just nu.”

Vad är guld–”

Fråga inte. Spring!”

Olle letade reda på dörren till häxornas värld och satte av mot Diabologna. Han sprang för allt vad tygen höll, och brydde sig inte om den hemska skogen. Men till och med här syntes spår efter tunnelbygget. Många av de vridna träden låg omkullvälta och blockerade vägen, men Olle höll sig ändå till stigen så gott det gick.

Han knackade på hos Lucrezia och så fort dörren öppnades sprang han in.

Lucrezia? Lucrezia?” ropade han.

Vad ärr det, mon ami?” frågade Lucrezia lugnt. Hon hällde ut granbarr på golvet och prövade sedan att gå på det med sina bara fötter. ”Nej, det behövs merr små kottarr, ellerr vad tyckerr du? Vänta, du serr ju ut som ett spöke! En så vackerr syn… Låt mig hämta min kamerra.”

Nej!” ropade Olle. ”Vi måste ha guldmejram sa tomtemor. Tunnelbygget har kommit till tomtarnas värld. Allt därinne är förstört!”

Ah, jag kommer tout de suit. Guldmejrram, vilken underrbarr idé”, sa Lucrezia och kastade bort hinken med granbarr. ”Vänta, det därr blev ju brra…”

Lucrezia förde med sig Olle genom skogen på den stora spindeln Bertrams rygg. De var framme på några minuter. Så fort de kom fram till ingenmanslandet försvann de iväg mot Maranga och åkte iväg mot Olles hus.

Där ute tog Lucrezia och Olle den snabba vägen ut till tunnelbygget. Lucrezia ledde vägen med rak rygg, medan Olle hukade sig för att ingen skulle se honom. Det fanns inga arbetare där just nu.

Arbetarna har nog inte börjat ännu”, sa Olle och gick in på byggarbetsplatsen.

Bon”, sa Lucrezia och tog fram en liten burk som innehöll guldmejram.

Men kan du inte berätta vad guldmejram gör? Snälla.”

Okunskapen plågarr dig. Du ärr lika vit i ansiktet som ett lik. Jag skulle ha tagit med mig kamerran.”

Lucrezia skulle just smörja in en av lastbilarna som stod där, när en röst nådde dem:

Hallå där! Vad håller ni på med?”

Landet Mythia:Kapitel 14

Kapitel 14: Jakten på den försvunne jultomten

Ingen hade ens sett hur jultomten försvann. Han hade inte ens lämnat ett luftdrag efter sig. Plötsligt var han bara borta.

Hur gick det där till?” ropade Olle. ”Hur kan han bara–”

Det är så där jultomten tar sig runt till alla barn i världen på mindre än ett dygn”, sa tomtemor. Han kan göra precis vad som helst. Det är därför vi behöver hans hjälp för att stoppa tunnelbygget.”

Men hur ska vi då hitta honom? Och vart har han tagit vägen?” sa Olle och dunkade handen i bordet.

Tänk om han har gått ut till människorna”, sa det blåa fnyttet.

Då har allt barkat käpprätt åt skogen”, sa Elvan.

Eller också har han irrat bort sig inuti Mythia”, sa Olle. ”Vi kan inte utesluta någonting.”

 

Olle och de andra skyndade sig att leta igenom Gröteborg, men de hittade inget, ens med Näckens musikaliska hjälp. Därför gick de vidare till ingenmanslandet. Snart hittade Olle ett spår vid ramen där han hade landat när han först kom till Mythia, genom Maranga. Där låg samma typ av glitter på marken som kom ifrån jultomten.

Det här ser inte bra ut”, sa han. ”Följer du med ut och letar, Elvan?”

Elvan suckade och fällde demonstrativt ut sina vingar till maximal bredd och nuddade nästan båda väggarna i ingenmanslandet.

Kan du inte gömma dem?”

Var då? I munnen?”

Olle tänkte ett slag och sen sa han:

Jag har en idé. Vi fixar det när vi kommer hem till mig.”

 

Samma kväll gick Elvan och Olle längs Skolgatan. De hade redan betat av nästan alla andra gator i området omkring Olles hus, så nu var det bara halva centrum kvar – och områdena på andra sidan stan. Elvans fötter värkte och hon var trött, men som tur var hade det inte blivit så kallt när solen gick ner.

Hon hade inte vant sig vid den stora hockeytrunken som hon hade på ryggen, och hon försökte då och då att påpeka att den säkert var mer uppseendeväckande än vad hennes vingar skulle ha varit. Resten av tiden ägnade hon åt att hitta på egna svar till Olles eviga fråga om någon hade sett jultomten. Hennes favorit än så länge var:

Han står där borta och lägger i pengar i parkeringsautomaten för alla renar.”

Å andra sidan tyckte hon också om det svar som Olle hade fått av en man som hade haft mössan nertryckt långt ner i ansiktet:

Han står väl någonstans och hånglar med Lucia.”

Olle verkade inte tycka att det var lika roligt. Han var så inriktad på att hitta jultomten att han tyckte att han såg honom överallt. När Olle hade stoppat sin femte pojke med röd jacka, tyckte hon att det fick vara nog.

Nu går vi hem. Han kommer när han blir hungrig.”

Olle tryckte fram hakan och sa:

Vi kan inte komma tillbaka till Mythia utan att ha hittat jultomten.”

Okej, då går vi hem till dig då. Du är minst lika hungrig som jag är.”

Han tänkte efter, och så började han gå hemåt. Elvan skyndade efter och sa glatt:

Nu får du ju träna på att smuggla upp tjejer på ditt rum. Det kan vara bra att kunna senare i livet.”

Jag har faktiskt haft flickvänner”, sa Olle.

Åhå”, sa Elvan nyfiket.

Ja, det är inga du känner”, sa Olle, men när Elvan inte lät honom vara, fortsatte han:

Sara, Maria W, Klara och Linnéa, om du nu måste veta.”

Elvan sa inget. Hon bara buffade honom i sidan och log.

 

Så fort de hade kommit upp på Olles rum drog Elvan av sig hockeytrunken och vek ut vingarna. Olle satte sig på sängen och hängde med huvudet.

Åh, det där var skönt”, sa Elvan. ”Du anar inte hur det känns att trycka ihop vingarna i en liten väska.”

Åjo”, sa Olle. ”Det berättade du när vi packade in ving–”

Vips knackade det på dörren.

Olle rusade upp och irrade omkring innan han fick fram:

Vänta ett tag.”

Han knuffade in Elvan bakom dörren och gläntade på dörren. Utanför stod mamma.

Hej”, sa Olle och försökte se oskyldig ut.

Jag tänkte att du kanske är hungrig”, sa mamma och sträckte fram en bricka med två glas saft och fyra mackor. Hon blinkade till Olle, men Olle tänkte inte avslöja Elvan.

Vad ska jag med två glas till?”

Jag tyckte att jag hörde prat här inne… Men då tar jag väl ner det här igen.”

Mamma tog bort ena glaset, samtidigt som hon studerade Olle noga. Olle visste inte vad han skulle göra, så han drog in brickan och stängde dörren. Sen kom han på vad han hade glömt och öppnade dörren igen.

Tack.”

Varsågoda.”

Han stängde dörren igen och lyssnade efter mammas försvinnande steg. Elvan klev fram och tog genast glaset från brickan och svepte all saft i en klunk.

Din mamma är skarp”, sa Elvan och torkade av sig runt munnen med baksidan av handen innan hon rapade.

Olle satte ner brickan och tog upp en av mackorna.

Hon kommer aldrig upp med mat till mitt rum utom när hon tror att jag har tjejer på rummet. Det är bara för hennes egen skull hon gör det, inte för min.”

Hon vill väl bara skydda dig. Fast du behöver inte oroa dig för mig. Jag är lite drygt fyrahundra år för gammal för dig.”

Fyrahu–” började Olle och blev åter avbruten av en knackning på dörren.

Olle tappade nästan mackan, och knuffade in Elvan bakom dörren. Elvan suckade.

Den här gången var det mormor som stod utanför dörren.

Hejsan Olle”, sa hon. ”Hur har det gått med… det där, du vet? Mythia…”

Olle lutade sig ut för att försäkra sig om att mamma inte fanns i närheten. Det var hon inte, så han drog in henne på sitt rum och stängde dörren.

Märkligt nog stod inte Elvan där han hade lämnat henne. Mormor undrade vad Olle letade efter.

Det går bra. Eller det gör det inte. Jag kan inte prata om det. Hur vet du… Har du varit i Mythia?” sa Olle och kliade sig i pannan.

Ja, men det var längesen”, sa mormor och satte sig i skräddarställning i Olles säng. ”Jag kan inte berätta så mycket om det. Men det verkar som att du har problem. Berätta för mig.”

Olle svepte med blicken över rummet. Han såg inte Elvan någonstans, och det fanns inte särskilt många ställen för henne att gömma sig på. Under sängen låg lådor med böcker i, garderoben var nästan full med saker och det gick inte att gömma sig bakom skrivbordet. Det var allt, och Elvan fanns ingenstans. Olle undrade om hon hade smugit ut i hallen när de inte tittade, men det verkade omöjligt.

Till slut gav han upp och satte sig ner på skrivbordsstolen.

Vi har tappat bort jultomten.”

Men, det är ju inte… Du menar att han är vaken?”

Ja, och så fort han vaknade så försvann han. Det värsta av allt är att det är mitt fel.”

Du ska se att du hittar honom… Vänta, om du är här ute, då måste han också vara det.”

Vi har letat överallt. Jag menar, jag har letat överallt.”

Mormor skrattade till.

Okej, jag förstår piken”, log hon, tittade omkring sig och sa extra tydligt till hela rummet. ”Jag går nu.”

Hon reste sig och gick iväg till dörren, och sedan viskade hon:

Jag har fått din mamma att tro att du är kär i en flicka, och att du tillbringar rätt mycket tid hos henne, men du kan väl försöka komma hem snart?”

Jag kommer så snart jag kan”, sa Olle och öppnade dörren.

Men mormor dröjde en stund, och fortsatte viska:

Ni kan ju pröva att kolla på TV. När varelserna från Mythia kommer ut ur berget, brukar de alltid dyka upp på nyheterna. Puss.”

Mormor stängde dörren efter sig och så försvann hennes steg ner för trappan. Olle pustade ut, vände sig om och sa försiktigt:

Elvan, var är du?”

Här”, sa Elvan och smack stod hon där bakom dörren, som om hon aldrig hade flyttat sig. Hon dök upp så plötsligt att Olle ramlade baklänges in i garderobsdörren.

Vad håller du på med?” sa Olle argt.

Men Elvan vägrade att ta åt sig av Olles ilska. Hon tog fram fnytten ur sin ficka och satte dem på skrivbordet. Sen härmade hon Olles röst och sa:

Åh, fantastiska Elvan, hur kan du bli osynlig? Finns det något du inte kan?”

Hon slängde sig ner på Olles säng så att den knakade oroväckande och sen vände hon på sig och la upp fötterna på Olles skrivbord.

Hur sjutton–” började Olle.

”– kan jag bli osynlig? Jag bara tittar i kors, och föreställer mig att allt runt omkring mig blir mer synligt. Det är enkelt. Det svåra är att inte snubbla. Att bara stå utan att se sina egna fötter är jättesvårt. För att inte tala om att flyga, eller att sova.”

Det är inte lätt att flyga”, sa det gröna fnyttet.

Stopp ett tag”, sa Olle. ”Kan du bli osynlig när som helst?”

Ja”, sa Elvan.

Det är ju otroligt.”

Ja.”

Gör det igen”, sa Olle.

Han tittade spänt på Elvan. Elvan tittade i kors och så försvann hon. Hon var helt borta! Olle gick fram till sängen och kände efter ifall Elvan verkligen satt där.”

Hördu, håll dina händer för dig själv”, sa Elvan och dök upp igen. ”Bara för att jag är osynlig ibland har jag också känslor.”

Förlåt, men det här är så coolt!”

Jaja”, sa Elvan uttråkat och gick fram till TV:n. ”Vad säger du om att låta andra leta åt oss?”

Hon knäppte på TV:n. Det skulle inte vara nyheter än på ett tag, så de satte sig i sängen och väntade. Fnytten tittade medan de flög, men den statiska elektriciteten drog dem mot TV:n hela tiden, så till slut fick Elvan hålla dem i sin hand.

När de lokala nyheterna väl började dröjde det inte länge förrän Olle fick se två poliser som var på gång att gripa jultomten. En reporter berättade:

Några vakter upptäckte att han stal leksaker från barnen. Den här jultomten har tydligen fått det hela om bakfoten… Tillbaka till studion.”

Det här är förfärligt”, sa det röda fnyttet.

Vi måste få ut honom innan de förstår att han är den riktige jultomten”, sa Olle.

Typiskt”, sa Elvan. ”Jag som hade siktat in mig på att få sova i en människosäng inatt. Tror du verkligen att vi kommer in på polisstationen så här dags?”

Olle stängde av TV:n och tog fram hockeytrunken igen. Elvan suckade.

 

Olle var inte särskilt övertygad om att han skulle lyckas rädda jultomten. Men han trodde att han skulle ha större chans så här sent, än i dagsljus. Det skulle antagligen vara färre poliser på polisstationen också. Därför fick han vänta med att sova tills jultomten var räddad.

 

Men när han kom in på polisstationen blev han helt övertygad om att han skulle misslyckas. Innanför disken stod nämligen två vanliga poliser – och Bernhard Fryk.

I själva verket var det inte Bernhard Fryk. Det var en kvinna, men hon var så lik Bernhard Fryk att det var skrämmande. Hon hade samma gråa hår, samma neddragna mungipor, och en skjorta som verkade ännu mer nystruken än Bernhard Fryks skjorta hade varit. Då kom Olle ihåg något. Bernhard Fryk hade ju berättat att han har en syster som var polis.

Trots det gick han fram till disken och sa med hög röst, riktat till Bernhard Fryks syster:

Hej, jag skulle vilja träffa jultomten.”

Bernhard Fryks syster stod lutad över en av de andra poliserna och kontrollerade att han hade gjort rätt. Nu tittade allihop på Olle som om han vore tokig. Bernhard Fryks syster gav Olle och Elvan och hennes hockeytrunk en ogillande blick.

Tyvärr”, sa hon kallt.

Vad är det han har gjort?” sa Olle.

Jag kan inte gå in på några detaljer. Du får läsa i tidningarna”, sa Bernhard Fryks syster, sträckte på sig och vände sig om och gick in på sitt kontor med bestämda steg.

Så snart hon hade försvunnit andades de andra poliserna ut.

Hon verkar inte så trevlig”, sa Olle glatt till poliserna. ”Jag känner hennes bror. Han har också fastnat med mungiporna i skjortkragen.”

Poliserna log.

Vad är det ni vill veta?” sa den ene polisen.

Vad är det som har hänt med jultomten?” sa Olle.

Vi vet fortfarande inte vem det är vi har i cellen. Han har inget id-kort och inga fingeravtryck, och än så länge har ingen känt igen honom.”

Den andre polisen sköt in:

Men det märkligaste är att det inte ens går att ta av honom luvan eller stövlarna, så de ska undersöka om han har klistrat fast dem. Han verkar faktiskt lite märklig, lite snurrig i huvudet. Han är som ett barn nästan.”

Olle lutade sig fram och viskade:

Vi kanske har information om honom, men då måste vi få se honom först.”

Poliserna tittade på varandra, och så nickade den ene.

Okej, men då får det gå snabbt. Och bara titta.”

 

De tog en hiss ner till bottenvåningen, och polisen drog ett magnetkort genom en läsare så att en dörr öppnades. Innanför dörren fanns en lång korridor med ståldörrar på vardera sidan. Varje dörr hade en liten lucka lite ovanför mitten.

Polisen gick före och stannade vid en dörr. Han tog fram en nyckel och öppnade dörren. Olle och Elvan gick fram och tittade.

Där inne i cellen satt jultomten på en bänk. Det var definitivt jultomten även om han inte glimrade lika mycket längre. Han satt och läste i en bok, och märkte inte att dörren öppnades eftersom han gnuggade sig i ena ögat.

Titta”, sa Elvan. ”Vad är det för bok han läser?”

Olle tittade närmare och sedan gapade han.

En bok med godnattsagor.”

Om han somnar”, sa Elvan, ”då kommer han definitivt inte att vakna innan julafton!”

Jultomten gäspade stort.

Landet Mythia:Kapitel 13

Kapitel 13: Sänkta Lucia

Ljusstrimmorna blev allt strimmigare. Till slut visade det sig att de kom från stearinljus som satt på huvudet på en mörkhårig Lucia med lång vit kappa. Hur kunde ljusen tränga igenom mörkret?

Olle tittade närmare på Lucian. Hon verkade inte se Olle där han hade kurat ihop sig. Olle gick fram, men hon verkade fortfarande inte se honom.

Hallå?” sa Olle.

Lucian hoppade till och tittade omkring sig, men verkade inte se Olle, trots att han stod en meter ifrån henne.

Vem där?” sa Lucian och kände runt omkring sig med händerna. Efter ett tag fick hon tag i Olles axlar.

Jag heter Olle. Jag är inte farlig.”

Hon andades ut och lutade sig mot en vägg för att få stöd.

Det såg jag direkt”, sa hon och kisade mot Olle. ”Jag är Lucia.”

Heter du Lucia?” sa Olle utan att egentligen tro henne.

Ja”, sa Lucia och skakade snabbt på huvudet.

Olle tittade på hennes stearinljus och ropade:

Akta ljusen så att du inte får stearin i håret.”

Vilka ljus?” sa Lucia och kände runt omkring sig med händerna.

Ljusen på din krona”, sa Olle förtvivlat och tog tag i Lucias händer och förde upp dem till hennes huvud.

Jaså, de här”, sa Lucia och skrattade. ”Det är inga stearinljus. Det är mina horn. Jag sa ju att jag är Lucia. Känn själv.”

Olle fick känna och det var inga stearinljus på Lucias huvud. Det var horn. Den lilla lågan i toppen på alla sju hornen var inte ens varm trots att den trängde igenom ingenmanslandets mörker, hur de nu gjorde det.

Du är blind, va?” sa Olle.

Nej, hur så?!” sa Lucia och försökte stirra på Olle, men hon kisade bara lite snett på en dörr som inte hade gjort något. Olle vinkade framför hennes ögon, men Lucia såg inget.

Hur kommer det sig då att du inte såg vad jag gjorde?” sa Olle.

Jag är inte blind”, sa Lucia och snyftade. ”Jag är bara lite närsynt.”

Varför har du inte glasögon då?”

Jag ser så dåligt att jag måste ha två glasögon: ett par glasögon för att se, och det andra för att se fram till det andra paret. Men syns det verkligen så tydligt?”

Ja”, sa Olle.

Lucia försökte slå handen i väggen men missade.

Åh, nej, nu kan jag inte visa mig där ute. Alla kommer att skratta åt mig när jag snubblar omkring. Jag kommer att bryta benen. Vem ska då komma med Lucia-bullar? Det här kommer att barka käpprätt åt skogen. Det blir inget Luciafirande i år.”

Men varför tar du inte på dig dina två glasögon?” försökte Olle.

Vem har någonsin sett Lucia med två par glasögon? Förresten är mina bullar säkert inte särskilt goda. Det är inte så lätt att baka när man inte ser så bra. Om jag inte har några bullar, då är det ingen mening alls med att jag går ut. Men hur ska jag nu hitta hem? Jag kommer att irra bort mig och kanske snubbla och bryta benen av mig. Vem ska då ge alla gamla deras Lucia-bullar? Det här barkar käpprätt åt skogen.”

Nej, det här kommer att gå bra. Vi går in och pratar med tomtarna så ska du se att saker löser sig”, sa Olle och hoppades att Lucia hittade till Gröteborg.

Märkligt nog gick Lucia fram till en av dörrarna och knackade på den, och så gick hon in. Olle följde efter och fick se att det var rätt dörr. Där innanför låg snön lika djup som vanligt och stugorna var lika julmysiga som Olle mindes dem.

Hur visste du att det var den här dörren?” sa Olle. Han hade aldrig trott att det skulle vara så lätt.

Hör du inte bjällerklangen?”

Naturligtvis hörde Olle bjällerklangen som fyllde hela Gröteborg. När han tänkte efter hade bjällerklangen antagligen hörts lite svagt ute i ingenmanslandet, men han hade varit för koncentrerad på att han inte kunde se för att tänka på vad han hörde.

De gick vidare mot stugorna medan Lucia fortsatte att pladdra:

Tänk om jag ramlar och smutsar ner min vita kappa. Tror du att jag ska byta till något annat som inte blir fläckigt lika lätt? Fast vad ska jag ta på mig? Om jag ska bestämma själv, då kanske jag kombinerar kläderna fel. Då kommer alla att bli arga på mig. Hur ska det då gå med Lucia-bullarna? Det här barkar–”

Olle knackade hårt på tomtemors dörr för att slippa höra resten. När dörren öppnades såg Olle att stugan hade förvandlats till ett stort kaos. Sprickan i golvet var större. En av väggarna hade rasat. Det fanns bara en enda möbel som fortfarande var hel i hela stugan. Tomtemor kikade fram från köket och för första gången såg hon riktigt bekymrad ut.

Olle, vad skönt att du är tillbaka. Gröten är inte klar än. Se upp för vätten!”

En tornado svepte genom rummet och välte omkull den enda stolen och rörde runt i röran på golvet innan den försvann ut genom en annan dörr.

Vilken vätte?” frågade Lucia och såg sig omkring.

Jaså, blindstyret är här”, sa Elvan. ”Har bullarna bränt vid?”

Va, har bullarna bränt vid?” frågade Lucia oroligt. ”Jag tyckte att jag vaktade dem så noga. Vad ska jag då bjuda på? Det här kommer att barka käpprätt åt skogen.”

Sluta, Elvan”, förmanade tomtemor. ”Lucia, dina bullar verkar jättegoda. Kom så äter vi lite grand.”

För en gångs skull var Olle faktiskt glad över att tomtemor alltid skulle stoppa i dem mat så fort de kom. Han plockade fram de sovande fnytten ur fickan och gav dem till tomtemor som tog fram tre meloner på varsitt fat och la fnytten framför dem. Olle tittade noga på dem, men blev snart distraherad av Elvan.

Vilken tid det tog.”

Olle vände sig om för att svara, men Lucia hann före:

Tycker du? Jag skyndade mig allt jag kan.”

Medan Lucia fortsatte att prata lutade sig tomtemor fram och viskade till Olle:

Lucia brukar komma hit varje år innan det är dags för henne att gå ut. Jag tror att vättarna lugnar ner henne. Säg inget om tunneln bara.”

Men erkänn att det är en genialisk idé att ha en blind bull-leverantör…” sa Elvan lika tyst.

Vad viskar ni om? Är det om mig?” sa Lucia. ”Är det om att jag inte kommer att klara av att gå ut i år? Jag visste det. Det här blir fel. Jag borde inte–”

Lucia, vi fixar det här”, sa Olle.

Fixar vadå?” sa Lucia. ”Vad är det som behöver fixas? Jag visste att ni inte tror att jag klarar av det här. Jag klarar inte av det här. Nu går jag hem igen.”

Hon började gå tillbaka, men eftersom sprickan var i vägen höll hon på att ramla rätt ner. Elvan var snabb med att sträcka ut ena vingen och stoppade henne.

Det kanske inte vore så dumt med lite lugnande medel”, sa Elvan.

Då fick Olle en idé.

Ja, varför inte?” sa han. ”Kom så går vi till Lucrezia och ser om hon har lite sömnmedel så att vi kan söva ner arbetarna. Sen kan Lucia ge dem sömnmedel i bullarna.”

Det är ingen dum idé”, sa det röda fnyttet som nu hade vaknat.

Olle tittade förvånat på fnytten och faten, som nu var helt tomma.

Om Lucia vågar”, sa det blåa fnyttet.

Det är klart att jag vågar”, sa Lucia. ”Jag är bara lite bekymrad för att jag ska ge bullarna till fel människor så att det händer en olycka. Tänk om det händer en olycka!”

Elvan drog med sig Olle och vinkade till sig fnytten.

Nu går vi.”

Lycka till”, sa tomtemor.

Det sista Olle, Elvan och fnytten hörde av Lucia innan dörren stängdes, var att allt säkerligen skulle barka käpprätt åt skogen.

Vad skönt det är att träffa dig igen”, sa Olle till Elvan.

Elvan sa inget utan knackade bara på dörren ut till ingenmanslandet.

Jag har saknat våra äventyr”, sa Olle och klev ut på stengolvet.

Jag trodde nästan att du skulle bli kvar där ute”, sa Elvan och tittade på dörrarna mittemot.

Det trodde jag också”, sa Olle och log.

Elvan gick vidare utan att bry sig om Olle.

Vad har hänt med dörrarna?!”

 

Lucrezia?” ropade Olle. ”Har vi kommit rätt?”

De hade letat reda på vägen tillbaka till Diabologna och Lucrezias slott, men när de kom fram låg det inget slott där, utan bara en stor villa med murgröna som klättrade upp för väggarna och en fontän som sprutade röd- och gulfärgat vatten i olika mönster.

Det beror väl på–”

I samma sekund skakade marken våldsamt. Olle och Elvan kastades till marken. Framför deras ögon vibrerade huset, och sedan bestämde det sig för att falla.

Det började med att hela villan lutade. Bakväggen gav efter och ramlade ihop. Därefter taket, och de andra väggarna följde efter. Allt inuti huset krossades av väggarna. Dånet fick Olle att känna rysningar längs ryggen.

Olle, Elvan och fnytten var framme vid rasmassorna inom några sekunder och letade efter Lucrezia eller någon annan som kunde ha funnits i huset.

Hoppas ingen var här inne när det hände”, sa Olle.

Men ingenstans syntes några kroppar. De lyfte på plankor och tittade under en fönsterkarm när de hörde en röst.

Se upp där”, sa den djupa rösten. ”Ni höll på att bryta av mig ena benet.”

Den som kom framkrypande var den stora spindeln. Hans väst var täckt av småskräp och han haltade på ett av de åtta benen. Fnytten backade lite i luften och höll sig sedan på respektfullt avstånd, medan spindeln klev över rasmassorna.

Var är Lucrezia?” frågade Olle.

Plötsligt hördes en blyg röst.

Gå bort från den där högen.”

Olle, Elvan och fnytten vände sig om. Det var ingen där först. Men sen tittade Näcken fram ifrån bakom ett träd. Han hade sin fiol på axeln och stråken i handen. Han nickade på resterna efter Lucrezias hus och upprepade:

Gå bort från den där högen.”

De fem och spindeln skyndade sig bort. Näcken började gnida på fiolen. Han spelade en rytmisk melodi som växte sig allt starkare och gav Olle en rysning längs ryggraden. Men det var inte det som fick honom att gapa av förvåning. Det var det som hände med huset.

Först reste sig en av dörrkarmarna i takt till musiken. De andra följde efter i samma tempo. Snart dansade några plankor fram till dörrkarmen och betonade taktslagen genom att fästa sig med spik. Väggarna var på plats redan under första versen, övervåningen klättrade upp och gav ett eko till melodislingan i refrängen, och växterna rasslade till i ett fantastiskt trumsolo. Till slut gled fönstren in i sina ramar och blev hela igen, vilket gav en stor klimax på musiken.

På mindre än tre minuter var huset helt igen. Olle tyckte att det som hade hänt såg ut som något ur en Disney-film, men han hade stått mindre än tio meter ifrån alltihop och hade sett allt med egna ögon. Han applåderade och skrattade om vartannat. Näcken tog bort stråken från strängarna.

Du verkar lite mer självsäker nu”, sa Elvan till Näcken.

Jag hjälper bara min fru”, sa Näcken och backade lite nervöst.

Sen kom Lucrezia ut genom dörren och lade armarna i kors. Hon var som vanligt alldeles likblek, men hennes ögon glittrade.

Merci, mon amour. Men något behövs”, sa hon och tittade på huset. Hon gjorde en lätt gest och lade huvudet på sned.

Då skakade huset till. Fönstren spräcktes lätt. Dörrarna hängde sig lite på snedden. Färgen flagnade. Taket fick små hål.

Mon cheri, nu ärr det perrfekt. Vi arrbetarr så excellent ihop.”

Hon gick fram till Näcken och pussade honom på munnen. Olle tittade bort. Elvan knuffade honom i sidan så att han skulle sätta igång och berätta sitt ärende.

Ursäkta Lucrezia”, sa Olle. ”Men vi behöver din hjälp.”

Lucrezia tittade helt kort på Olle, och sa:

Ja så klarrt. Sömnmedel till arrbetarrna. Jag hämtarr det snarrt. Jag ska barra…”

Hon kysste Näcken. Olle tittade bort igen, men när de fortfarande kysstes efter en halv minut harklade han sig för att visa att det var bråttom.

Certainement”, sa Lucrezia och pussade Näcken lite till. Långsamt avslutade hon pussen. Hon blundade ett slag och sedan tittade hon på Olle.

Vill ni verrkligen ha sömnmedel? Ärr det säkerrt att ni inte vill att arrbetarrna ska somna in förr evigt? Jag harr ett alldeles underrbarrt gift i mitt skafferri som–”

Tack, det räcker med vanligt sömnmedel”, sa Olle.

Lucrezia såg märkbart besviken ut.

Nästa gång kanske”, sa Elvan tröstande.

 

Lucrezia och Näcken följde med Olle och Elvan tillbaka till Gröteborg, genom att stå på Bertrams rygg. (Givetvis hade de läkt hans ben först.) I det kolsvarta ingenmanslandet sa Lucrezia en ramsa, och vips kunde fnytten lysa upp mörkret. Sedan fixade hon så att dörrarna återvände till sina vanliga platser. Hon var verkligen bra att ha med.

Väl framme i Gröteborg såg de att tomtemors stuga hade blivit ännu rörigare. Själv stod tomtemor och rörde om i jultomtens julgröt och försökte att ignorera Lucias orolighet, så hon blev bara tacksam när Olle, Elvan och fnytten kom tillbaka med Lucrezia och hennes lilla ask.

Hur går det med gröten?” sa Olle.

Den är snart klar”, sa tomtemor.

Jag är lite osäker när det gäller den här planen. Det kommer att barka käpprätt åt skogen. Tänk om de upptäcker att jag försöker lura dem och hur får vi in sömnmedlet i bullarna och vad händer om jag försäger mig när vi träffas och hur ska jag göra om de vägrar ta emot några bullar och…”

Lucia tystnade självmant när hon hörde musiken som kom utifrån. Som i dvala gick hon ut genom dörren. Utanför stod Näcken, halvt dold bakom en av knutarna, och han spelade på sin fiol.

Jag tänkte att hon kanske behövde lite hjälp att komma ner i varv”, sa Olle till tomtemor. ”Och musik är bra när man ska slappna av. Det är det enda som får mamma att lugna ner sig.”

Han gillarr norrmalt sett inte snö. Av uppenbarra skäl”, sa Lucrezia.

Lucia stampade med foten och gungade med huvudet till Näckens låt. Tomtemor log när hon fick se det och kramade om Olle.

Det här kommer att gå bra!” ropade Lucia. ”Ro hit med bullarna så sticker vi direkt!”

Lugna ner dig”, sa tomtemor. ”Vi måste få in sömnmedlet i bullarna först.”

Tomtemor öppnade Lucrezias ask. Däri låg ett guldfärgat pulver. Färgen påminde väldigt mycket om saffran. Olle log och tog fram bullfatet.

Ingen kommer att se någon skillnad.”

Sen kände han lukten av sömnmedlet.

Det luktar som saffran också, så ingen kommer att känna doften heller. Det här kommer att gå bra.”

 

Olle, Elvan och fnytten följde med Lucia ut i ingenmanslandet och ut genom den mystiska tunneln som ledde till Olles hus. Där visade Lucia Olle en annan väg ut än den som gick genom huset. Hon knackade bara på en del av väggen, och vips befann de sig på utsidan av huset.

Kan man göra sådär överallt?” frågade Olle.

Nej, man måste använda särskilda öppningar. De kallas dörrar”, sa Elvan retsamt övertydligt. ”Man knackar och så går man igenom dem.”

Under tiden försvann Lucia.

Kom, vi följer med”, sa Olle.

Jag tror inte det”, sa Elvan och pekade på sina vingar.

De kikade runt knuten på Olles hus och såg Lucia som var på väg mot tunnelbygget. Snart snubblade hon. Hon fick tillbaka balansen och lyckades rädda alla bullar innan de ramlade på marken. Därefter började hon att känna sig för med fötterna för att inte snubbla igen.

Jaha”, sa Olle. ”Det är därför Lucia skrider fram.”

Så fort Lucia kom fram till tunnelbygget fick hon arbetarnas uppmärksamhet. De samlades runt henne och tog tacksamt emot hennes saffransbullar. Hon verkade inte lika nervös, men det tog väldig tid.

Vad håller de på med?” sa Olle där han stod bakom knuten. ”De borde ju ha somnat nu.”

Något har barkat käpprätt åt skogen. Vi måste få bort Lucia därifrån”, sa Elvan.

Kan inte fnytten locka dem att titta åt ett annat håll?”

Hur då?” sa det röda fnyttet.

Ge dem stötar, kanske”, sa Elvan och låtsades få en rejäl elektrisk stöt i handen.

Nej, det räcker om ni låter lite”, sa Olle.

Fnytten nickade och flög iväg.

 

Arbetarna tuggade med öppna munnar så att halva bullarna föll ur. Resten pillade de bort med fingrarna. De sluddrade något oförståeligt och såg sedan undrande på varandra. En av dem tittade anklagande på Lucia. Då hördes ett ljud från en av barackerna.

Nnngguelll”, sa en av arbetarna så att han dreglade på sin overall.

Snart knakade det igen, den här gången riktigt högt. Arbetarna gick runt hörnet för att undersöka medan de gurglade till varandra. Strax därefter kom ett av fnytten flygande i full karriär.

Kom fort!” pep det till Lucia.

Lucia sprang tillbaka. De hann precis gömma sig bakom knuten till Olles hus när arbetarna kom tillbaka och fick se att Lucia hade försvunnit. Olle kikade fram lite försiktigt, tills arbetarna hade gått tillbaka till arbetet. Då kom de andra fnytten flygande.

Vad hände med bullarna?” frågade Olle.

Jag vet inte”, sa Lucia förtvivlat. ”Det här har barkat käpprätt åt skogen från början till slut.”

Har du kvar någon bulle?” sa Olle.

Lucia sträckte fram fatet, och då fick Olle se att fatet var alldeles fullt.

Men gav du inte arbetarna några bullar?” sa Olle.

Jag fick det här fatet av en vän, så att jag aldrig skulle kunna baka för få bullar. Det vore ju tokigt om man inte hade några bullar när ens enda uppgift att dela ut bullar. Fatet fyller på sig självt. Fast först måste man naturligtvis baka bullarna…”

Olle ryckte till sig en av bullarna och bet av nästan hälften i en enda tugga. När Elvan reagerade ryckte hon till sig resten och försökte få Olle att spotta ut bullen, men Olle hade redan svalt bullen.

Jag är bäst i min klass på att få in lussebullar i mun”, sa han stolt.

Luciabullar”, rättade Lucia.

Vad håller du på med? Du kommer ju att somna.”

Det tror jag inte”, sa Olle och ryckte tillbaka bullen. ”Titta, sömnmedlet är borta! Tänk om något hände i den där tunneln mellan Mythia och vårt hus.”

Maranga”, sa Elvan och ryckte tillbaka bullen. ”Den där tunneln kallas Maranga.” Hon studerade den närmare. ”Det finns några små korn här. Jag undrar om sömnmedlet innehåller något som inte förstoras.”

Förstoras?” sa Olle förvånat. Men så kom han ihåg hur han hamnade i Mythia, hur rummet blev större och större, fast det i själva verket var han som blev mindre. Då måste ju Elvan och tomtemor också vara pyttesmå. Det var antagligen så hela Mythia fick rum i det där berget.

Olle sträckte ut handen mot Luciabullen, men Elvan drog undan den och Olle lyckades bara få en liten bit. Han hittade ett korn från sömnmedlet och slickade på det nyfiket.

Vad gör du?” sa det röda fnyttet.

Fungerar det?” sa det gröna fnyttet.

Guahhh, shajkiet åååsch”, svarade Olle med alldeles slapp tunga.

Elvan rullade med ögonen.

Jag antar att det där betyder att sömnmedlet fungerar, men att vi troligen skulle ha behövt 15 meter stora bullar för att söva arbetarna.”

Pighuhhheee mmmookkliowww”, sa Olle förtvivlat.

Kan vi hjälpa dig”, sa Lucia oroligt.

Jag tror att det bästa du kan göra är att fortsätta din runda så att alla får sina bullar, för vem vet vart det annars barkar?”

Ja, det kanske är bäst”, sa Lucia och gick iväg.

Hhhuuugghhboooääää”, sa Olle.

Antagligen inte förrän i morgon”, sa Elvan som om Olle hade sagt något fullständigt normalt. ”Du dreglar, Olle. Kom så går vi tillbaka.”

 

Marken utanför tomtemors hus var sprucken och snön yrde mer än vanligt, men bjällerklangen omgav alla stugor och vättarna fortsatte sitt arbete med att göra i ordning släden inför jultomtens stora turné.

Men stugan var hel igen. Näcken spelade fortfarande ihop några av möblerna inuti huset, och sen gick det knappt att se vad som hade varit sönder bara för en timme sedan. På bordet stod en tallrik alldeles fylld med ångande het risgrynsgröt.

Tomtemor kom emot dem.

Nu gäller det”, sa hon. ”Snart känner jultomten lukten av gröten och då vaknar han – hoppas jag.”

Hon knackade på dörren och när den hade glidit upp band hon upp den. Hon viftade ångorna mot jultomtens stuga.

Vad menar du med att du hoppas?” sa Olle.

Det är inte alltid som det lyckas att väcka honom tidigare. Jag har försökt några gånger, när det har varit kris, men…”

Men vadå?” sa Olle.

Oftast sover han bara vidare. Men när han vaknar då förändras han. En gång blev han grön om hela kroppen. En gång kunde han inte sluta gråta. Senast ville han behålla julklapparna själv och så blev han arg när vi försökte få honom att dela med sig.”

Hon satte sig ner vid köksbordet.

Men den här gången behöver vi honom mer än någonsin.”

Tomtemor satte sig ner och nu såg hon betydligt äldre ut än vanligt. De andra satte sig bredvid henne och väntade. Gröten spred sin heta doft i hela stugan, och Olle tog tillfället i akt att titta på de andra: den blyge Näcken, den vänliga tomtemor, de tjattriga fnytten, och Elvan. För två veckor sedan kände han inte någon av dem, och nu hörde han ihop med dem. På något sätt var det här hans förtjänst. Snart skulle jultomten komma och äta, och sen skulle han rädda Mythia, och det skulle bero på att Olle hade hjälpt till.

Olle avbröts i sina tankar av ett vinande. Alla stirrade mot dörren.

Men den som kom in var inte jultomten, utan en tornado i form av en förtrollad stackars vätte. Den svepte genom huset i vansinnesfart och förstörde en hylla efter en annan. Tomtemor skyddade jultomtens fat med gröt. De andra tog skydd mot väggarna. Utom Näcken som ställde sig upp, satte fiolen mot axeln och började spela.

Melodin som Näcken spelade var en vaggvisa. Olle försökte följa vätten med blicken, men snart blev han yr och gav upp. Till slut fick Näcken också ge upp. Vätten saktade inte ner. Näcken såg förbryllad ut och ställde sig vid väggen när vätten kom tillbaka och hotade slå ner allt i sin väg.

Han är för snabb för att höra min musik”, sa Näcken för sig själv.

Plötsligt fastnade vätten i en väldig hand. Allt blev stilla.

Olle hann se att handen satt på en imponerande gestalt som täckte upp nästan hela dörröppningen. Han hade ett stort vitt skägg och glimrade. Det var jultomten! Han var vaken! Och han var inte grön och han verkade inte arg. Han verkade snarast förvånad.

God morgon, gubben”, sa tomtemor.

Vilken gubbe?” sa jultomten frågande. Han hade fortfarande vätten hängande i sin hand.

Tomtemor gick fram till honom med en bekymrad min och ledde fram honom till köksbordet medan hon lossade hans grepp om vätten. Hon gav den till Olle, men Olle bara stirrade på jultomten, så hon gav vätten till Elvan. Vätten försökte slita sig, men Elvan höll honom i ett fast grepp. Han lugnade ner sig lite, och såg lika butter ut som vanligt. Elvan gav honom en likadan blick tillbaka, och höll upp honom så att Näcken skulle kunna spela sin lugnande musik för vätten.

Under tiden satte sig jultomten ner och stirrade undrande på gröten.

Du är verkligen jultomten”, sa Olle.

Är jag?” sa jultomten och tittade upp. ”Vad betyder det? Är det mitt jobb?”

Tomtemor satte sig bredvid honom och sa:

Ja, minns du inget? Ät lite julgröt nu så ska du se att minnet kommer tillbaka.”

Vi kan väl hjälpa honom”, sa Olle. ”Du brukar åka runt i en släde till alla barn i hela världen och om man har varit snäll så får man paket.”

Får jag paket av alla barn i världen?” sa jultomten och plötsligt gav han dem alla ett brett leende.

Innan någon hann röra en muskel var jultomten borta.

Landet Mythia:Kapitel 12

Kapitel 12: Plastgranen

Fnytten pilade iväg genom vindlingarna och gångarna inuti Bernhard Fryks huvud. Tätt efter dem kom något som de inte kunde urskilja riktigt, något som de inte ens ville se. De gälla skriken som hjärnspöket förde med sig var tillräckligt förfärliga. Men avståndet till fnytten minskade hela tiden.

Vi kommer inte att hinna undan”, sa det röda fnyttet.

Vi kanske kan gömma oss”, sa det gröna fnyttet.

Var då?”

Det gröna fnyttet fick se att det blåa fnyttet började bli gul på magen.

Se upp så att du inte drar in luft nu!”

Va?” sa det blåa fnyttet.

De andra fnytten såg hur det blåa fnyttet växte lite i storlek.

Hur ska vi nu komma ut genom trumhinnan?” sa det röda fnyttet.

 

Bernhard Fryk skakade till som om någon hade slagit honom på käften. Han och Olle satt i bilen, men nu stannade han bilen och tog sig om vänstra örat. Olle undrade vad det var som hände.

När smärtan gick över tittade Bernhard Fryk sig omkring.

Vad gör jag i bilen? Vem är du?”

Då förstod Olle. Fnytten hade förlorat kontrollen över Bernhard Fryk.

Nu minns jag. Vad har du… Atschoo!”

Prosit”, sa Olle.

Bernhard Fryk kliade sig på näsan, mer och mer. Han klöste, försökte snyta sig, nös och drog efter andan om vartannat. Till slut flög två små fnytt ut genom ena näsborren. Bernhard Fryk ropade till. En sekund senare klättrade det blåa fnyttet ut genom näsborren. Det var större än de andra – nästan lika stort som det brukade vara.

Vad hände?” sa Olle.

Jag glömde att hålla andan”, sa det blåa fnyttet.

Det är inte så konstigt”, sa det röda fnyttet.

Men nu kan hjärnspöket inte få tag på oss längre”, sa det gröna fnyttet.

Hjärnspöket?” sa Olle.

Bernhard tittade argt på Olle.

Det här kan ge allvarliga konsekvenser för dina målsmän.”

Till och med hans utskällningar är tråkiga”, sa det röda fnyttet.

Men han har hjärnspöken”, påminde det blåa fnyttet.

Jag har inga…” började Bernhard Fryk, innan han insåg att han pratade med varelser som såg ut som videungar och som flög. ”Jag måste härifrån.”

Han klev ut ur bilen och skakade på huvudet. Olle sa:

Snart kommer han ihåg allt som hände, och då kommer han att sätta igång tunnelbygget igen. Vi måste skynda oss att få kontroll över honom igen.”

Det går inte”, sa det röda fnyttet.

Det finns hjärnspöken därinne”, sa det gröna fnyttet.

Det blåa fnyttet hade nästan blivit blått igen, men nu blev det allt gulare.

Jag vill inte in i hans huvud igen”, sa det blåa fnyttet.

Okej”, sa Olle. ”Vi hittar på något annat. Men först måste vi tillbaka in i Mythia.”

 

Det visade sig svårare än vad Olle hade trott. För på uppfarten till Olles hus stod Olles mammas bil.

Olle stoppade ner fnytten i sin ficka, och var på sin vakt när han öppnade ytterdörren. Hur gärna han än ville träffa mamma och mormor efter nästan två veckor inuti berget så var det här inte rätt tillfälle. Han smög in och torkade av sig skorna för att inte lämna några spår.

Då kom mamma ut i hallen med sin jacka.

Olle, kom du också nu? Var har du väskan?”

Här”, sa Olle och höll upp sin ryggsäck.

Den stora väskan menar jag. Säg inte att du har glömt den. Och vad du ser ut. Fanns det inget rinnande vatten där ni var?”

Olle tittade på sig själv. Han var verkligen smutsig, men det var först nu han hade tänkt på det. Byxorna var slitna också, och skorna hade blivit mörkare sen Olle var hos drakarna. Men mormor avbröt mamma genom att komma ut och ge Olle en kram.

Vad skönt att du är tillbaka. Har du haft en bra resa?”

Jodå”, sa Olle. ”Det har varit spännande, men–”

Du får berätta över en kopp varm choklad.”

Nej”, sa mamma. ”Olle ska hämta sin väska. Annars blir det jag som får göra det.”

Men Kerstin, ser du inte att pojken är trött?”

Det gör inget. Jag kan hämta den”, sa Olle. Han ville inte att det skulle bli så där som det brukade bli mellan mamma och mormor, så han gick igen.

Hur ska jag nu komma tillbaka till Mythia?” sa Olle till fnytten.

Kan du inte smyga ner i källaren?” sa det blåa fnyttet.

Då kommer de att undra vart jag tog vägen, och så kommer mamma att ringa polisen. Vad ska jag då säga när jag kommer tillbaka?”

Vi kanske kan flyga in i deras huvuden”, sa det gröna fnyttet.

Eller så öppnar det sig något tillfälle att smita.”

Ja, kanske”, sa Olle, men han trodde knappast det. ”Det kanske är bäst att ni flyger tillbaka och berättar vad som har hänt för tomtemor.”

Nej, vi vill vara hos dig”, sa det blåa fnyttet.

Vi kanske kan hjälpa dig på något sätt”, sa det gröna fnyttet.

Lyckligtvis stod väskan kvar där Olle hade glömt den. Han torkade av den och tog med den hem. När Olle traskade upp för trappan till dörren öppnade mormor dörren.

Jag tror inte att mamma tänkte vara så elak förut. Hon har bara arbetat så mycket.”

Jag vet”, sa Olle och ställde ifrån sig väskan i hallen. ”Men hon är alltid trött.”

Mormor satte sig ner på huk och kramade Olle hårt.

Men jag har saknat dig… Och det tror jag att mamma också har gjort.”

Det tror jag när jag ser det.”

Äsch, kom, så gör vi något ihop.”

Hon reste på sig och tog honom i handen. Olle tänkte på Mythia och tunnelbygget. Han försökte protestera, men då sa mormor:

Nej du, du försvinner inte någonstans. Jag ser på dig att du tänkte sticka över till Kenny, men Kenny kan vänta. Vi har saker att göra här.”

Med de orden ledde hon in Olle i köket. Där stod mamma med ett förkläde på sig. På bordet låg tre kavlar, mjöl och massor av pepparkaksformar. I mitten låg en stor bunke med pepparkaksdeg. Olle fick ett förkläde.

Ska vi se vem som kan göra flest plåtar?” sa mormor. ”Du vann förra året, men i år tänker jag inte låta dig vinna.”

Låta mig vinna?” sa Olle upprört och så kastade han en av kavlarna till mormor som fångade den i ena handen. ”Då sätter vi igång.”

 

Kvart över sju på kvällen hade Olle, mamma och mormor bakat så många plåtar med pepparkakor att burkarna hade tagit slut. Från början hade Olle och mormor tävlat själva, men när mamma såg hur kul det var, deltog hon också i tävlingen. Köket var varmt, så medan mamma öppnade fönstret åt Olle och mormor upp det allra sista av degen.

Jag hoppas att ni har lite kraft kvar, för nu är det dags att klä granen”, sa mormor.

Jag har inte ens sett granen”, sa Olle. ”Var har ni fått tag–”

Vi har samma som förra året”, sa mamma.

Nej, inte plastgranen”, sa Olle besviket.

Olles ficka började plötsligt röra på sig och små kvävda läten hördes.

Fnytt!”

Fnytt! Fnytt!”

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

Oj”, sa Olle och viskade mot fickan. ”Prosit. Prosit!”

Det blev tyst från fickan. Olle försökte låtsas som ingenting.

Ska vi sätta igång att klä granen då?”

Ja, det är väl lika bra att vi får det överstökat”, sa mamma.

Hon verkade inte ha hört något, men mormor tittade märkligt på Olle. Olle ledde vägen in i vardagsrummet medan han höll handen för fickan.

Jag hämtar väl julpyntet då”, sa mormor fundersamt och gick ner i källaren.

Det var en rätt ordinär plastgran – rak, full av gröna barr och formad som en perfekt kon. Olle tyckte att den såg hemsk ut.

Du vet väl att vi inte kommer att vara här på julafton?” sa mamma.

Ja”, sa Olle.

Han kom att tänka på att hans familj påminde om varelserna i Mythia. De skulle också vara tvungna att flytta på grund av tunneln. Fast skillnaden var att Olles familj alltid kunde flytta någon annanstans. Och de skulle bara flytta tillfälligt, tills tunneln var klar. Då skulle varelserna i Mythia inte finnas kvar.

Fnytt!”

Fnytt! Fnytt!”

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

Olle väcktes ur sina tankar.

Prosit!” sa han.

Den här gången hörde mamma allt.

Vad var det där?”

Hon gick fram till Olle och vände ut och in på hans ficka. De tre fnytten trillade ner i hennes hand, medan de fortsatte att rulla omkring, utan någon kontroll över hur stora de var eller vilken färg de hade. De lyfte från mammas hand och sicksackade i luften. Mamma trodde inte sina ögon och började slå efter dem med en tidning.

Nej”, sa Olle. ”Sluta. Det där är–”

Försvinn, era små… Vad är det för något?!”

Prosit!” ropade Olle, och snart återgick fnytten till sina vanliga utseenden. ”Fort, kom!” fortsatte Olle och sprang ut i hallen.

Åh, det där var jobbigt”, sa det röda fnyttet.

Vad är det där? Kan de prata?” sa Olles mamma sammanbitet och gick närmare med tidningen i högsta hugg.

Det här är fnytt. De är inte farliga”, försökte Olle.

Försvinn, era äckliga små monster! Bort från min son!”

Mamman slog mot Olles hand, där fnytten satt. Olle sprang förbi mamma, och hon satte efter. In i köket, runt bordet och tillbaka ut i vardagsrummet, och hela tiden slog mamma efter fnytten med tidningen. Olle sprang in på toaletten och låste dörren.

Ni måste in i hennes skalle”, sa Olle snabbt. ”Sudda ut minnet av det här innan mormor kommer upp.”

Olles mamma bankade på dörren.

Det blir svårt”, sa det röda fnyttet.

Men vi måste klara det”, sa det gröna fnyttet.

Olle låste upp och öppnade dörren. Fnytten tog sats och flög ut genom springan. Där ute flaxade mamman omkring sig.

De anfaller mig”, ropade hon.

Fnytten siktade noga, drog ett djupt andetag och satte fart in i mammas huvud. Olle såg genom dörrspringan hur mamma hoppade omkring och skakade på huvudet.

 

Skakningarna gjorde att fnytten fick svårt att komma fram till rätt ställe i Olles mammas hjärna. Allt därinne rörde på sig och fnytten fick flyga försiktigt för att inte stöta till något känsligt. Till slut kom de fram. De satte igång att ge ifrån sig små stötar och snart slutade allt att skaka.

Vi klarade det”, sa det röda fnyttet.

Men nu måste vi ta bort hennes minnen av oss”, sa det gröna fnyttet.

De flög vidare längs den gråa hjärnan och landade en bit längre bort.

Här borde det vara”, sa det gröna fnyttet och satte igång att ge ifrån sig små stötar. Det bildades små märken på mammas hjärna av stötarna. Fnytten lyssnade. De hörde lite avlägset hur mamma verkade förvirrad och frågade vad hon gjorde med en tidning i handen.

Då var vi väl klara”, sa det röda fnyttet.

Vänta ett tag”, sa det gröna fnyttet. ”Kommer ni inte ihåg vad som hände förut?”

Vadå?” sa det blåa fnyttet.

Det där konstgjorda… som vi är allergiska mot”, sa det gröna fnyttet.

Som vi absolut inte får bli allergiska mot här inne”, sa det röda fnyttet.

Ja, just det”, sa det blåa fnyttet.

Vi kanske kan göra något åt det”, sa det gröna fnyttet. ”Tänk om Olles mamma också var allergisk! Då skulle hon nog slänga ut… det som vi är allergiska mot.”

Fnytten skrattade tillsammans och flög iväg för att ge mamman en ny allergi. Men när de kom fram upptäckte de något mycket märkligt. På mammas hjärna fanns det små märken, som liknade dem som de själva hade gjort.

Det ser ut som om det har varit några andra fnytt här före oss”, sa det röda fnyttet.

Andra än oss? Vilka då? Varför skulle några andra fnytt flyga in i Olles mammas huvud?” sa det blåa fnyttet.

De har suddat ut minnen”, sa det gröna fnyttet.

Varför då?” sa det blåa fnyttet.

Det gröna och det röda fnyttet skakade på axlarna. De visste inte.

 

Fnytten funderade fortfarande flera timmar senare när de satt tillsammans med Olle i hans rum. De sa inget om vad de hade hittat, eftersom Olle var så glad över att mamma hade gjort sig av med plastgranen.

Nu satt Olle och väntade på att hans mamma och mormor skulle tro att han hade somnat så att de kunde sitta och titta på TV i lugn och ro. Han tittade på sina saker: affischerna, böckerna och skivorna. Allt kändes så litet och tråkigt efter allt han hade varit med om i Mythia. Han längtade inte ens efter att få sova i sin säng. Han hade vant sig vid att sova i en sovsäck på marken och känna lukten av en nyss släckt eldstad och höra Elvans snarkningar. Han saknade Elvan, men nu skulle han snart få träffa henne igen.

När det hade gått en halvtimme tog han på sig sin ryggsäck och stoppade ner fnytten i fickan och sen smög han ner för trappan. Han klev längst in på varje trappsteg för att det inte skulle höras. Redan halvvägs ner hörde han att de tittade på TV, och att mormor satt på sin motionscykel. Mamma hade inte sagt något om fnytten efter att de hade varit inuti hennes huvud, och det var konstigt, för Olle kom ihåg precis allt som hände.

Tyst som en mus tassade han genom köket. Han hade just öppnat källardörren när mormor kom ut i köket med en handduk runt nacken. Olle stod alldeles stilla, men mormor såg honom. Först trodde han att hon skulle undra vart han var på väg, men det gjorde hon inte. Hon vände sig ut mot vardagsrummet. Hon skulle säga åt mamma!

Men det gjorde hon inte heller.

Kerstin, vill du ha något att dricka medan jag ändå är uppe?”

Ja, lite saft kanske”, sa mamma. ”Tack.”

Olle bara stirrade på mormor. Vad höll hon på med? Hon skulle ju skvallra, och så skulle han få gå och lägga sig efter en rejäl utfrågning av mamma. Istället lutade hon sig fram och viskade:

Akta dig för Nejlika. Jag ser till så att din mamma inte får reda på något. Förresten, hälsa till fnytten. Och kom tillbaka snart.”

Hon tog ut en tillbringare med saft och blinkade åt Olle. Sen försvann hon ut i vardagsrummet igen, och Olle stod ensam kvar. Han var inte riktigt säker på vad som just hade hänt, men när varken mamma eller mormor kom ut i köket och när ingen utskällning verkade komma, så fortsatte Olle mot källaren.

 

Resan var lika märklig den här gången. Han kastades upp och ner. Det var kolsvart. Och det blåste i hans hår som om det gick mycket fort.

Men när han sedan landade på stengolvet var det något som var annorlunda. Det var alldeles mörkt i hela korridoren, inte halvdunkelt. Olle tog fram fnytten ur sin ficka.

Kan ni lysa vägen till tomtarnas värld?”

Javisst”, sa det röda fnyttet. ”Kom.”

Fnytten tog i för allt vad de kunde och började skimra starkare i mörkret. Men på något sätt såg inte Olle bättre för det. Hur starkt fnytten än lyste hände inget. Det var som om ingenmanslandet slukade allt ljus.

Vad är det som händer?” sa Olle.

Vi orkar inte skina starkare”, sa det gröna fnyttet.

Förlåt”, sa det blåa fnyttet.

Det är inte ert fel”, sa Olle. ”Jag tror att Nejlika har gjort något med ingenmanslandet.”

Olle tyckte att fnytten skiftade färg till gult, fast han var inte säker.

Som tur var visste fnytten var Gröteborg låg, så de flög före, och om Olle höll sig tätt bakom dem kunde han urskilja lite av deras glöd. Snart var de framme och Olle knackade på dörren.

Den här dörren känns annorlunda”, sa han när dörren svängde upp. ”Tomtarnas dörr är av ljust trä, och den här ser mörk ut. Och känn, den är alldeles vind och sned, inte alls som dörren till Gröteborg.”

Han tittade in genom dörröppningen. Världen där innanför var åskig och skränig och det blåste något förskräckligt. Långt bort stod ett jättestort träd, och lite närmare satt en enslig figur och matade två korpar. Olle undrade vad det kunde vara för sagofigurer.

Var är bjällerklangen?” frågade det röda fnyttet.

Var är snön?” sa det gröna fnyttet.

Jag tror inte att det här är rätt dörr”, sa det blåa fnyttet.

Har vi gått fel?” sa Olle.

Han gick ut i ingenmanslandet igen och så fort fnytten också hade kommit ut slog dörren igen. Olle gick till dörren bredvid till vänster och kände på den. Den hade sirliga mönster och en liten ram, och det hade inte tomtarnas dörr. Han prövade dörren till höger om den åskiga världen också, men Olle kunde inte minnas att dörren till tomtarnas värld hade massor av spikar i sig.

Någon kanske har flyttat på dörrarna”, sa Olle. ”Det måste ha varit Nejlika.”

Det är ju förfärligt”, sa det gröna fnyttet.

Hur ska vi nu hitta tillbaka?” sa det röda fnyttet.

Olle tänkte på alla dörrar han hade sett i ingenmanslandet när han först kom till Mythia. Det var ju hur många som helst. Han skulle just föreslå att de skulle gå från dörr till dörr när han märkte att fnytten hade förlorat lite av sin lyskraft. De flög långsammare.

Vad har hänt?” sa Olle bekymrat.

Vi är hungriga”, sa det gröna fnyttet.

Det var evigheter sen vi fick mat”, sa det blåa fnyttet.

Vi orkar snart inte lysa längre”, sa det röda fnyttet.

Eller flyga”, sa det gröna fnyttet.

Hur ska du då hitta tillbaka till Gröteborg i tid, Olle?” sa det röda fnyttet.

Jag vet inte. Jag får försöka hinna med så många dörrar jag kan innan ni slocknar helt.”

Men Nejlika kanske väntar på dig bakom någon av dörrarna”, sa det blåa fnyttet.

Jag måste ändå”, sa Olle.

Olle satte igång att känna på dörrarna i ingenmanslandet, en efter en, men alla var för smala, för släta, för gropiga, för repiga, för illaluktande, för slibbiga, för spetsiga, eller för låga. Under tiden falnade skenet från fnytten allt mer.

Jag är så trött”, sa det blåa fnyttet och föll ihop i Olles hand. Samtidigt slocknade ljuset från dess mage. De andra fnytten såg lidande ut.

Vi kämpar vidare så länge vi kan”, sa det röda fnyttet.

Fortsätt testa dörrar”, sa det gröna fnyttet.

Olle sprang och kände på dörrarna på vänster sida medan ljuset från fnytten blev allt svagare. Ingenstans fanns tomtarnas dörr, men det fanns många dörrar kvar. Hur många visste han inte, men han visste att det nu var dubbelt så viktigt att komma till Gröteborg.

Snart slocknade de andra fnytten också. Olle stannade och lade ner fnytten i sin ficka. Om han tappade dem i mörkret kanske han skulle trampa på dem, och det fick inte hända.

När han var klar hördes ett ljud.

Det kom från kolmörkret, men var det ett andetag, eller klor som rispade marken, eller var det ett hotfullt rop? Olle tittade åt båda hållen, men såg inget. Han kände efter nästa dörr och fick en sticka i handen. Han bet ihop tänderna för att inte avslöja var han var. Nu hade han hittat Nejlikas dörr.

Ljudet återkom, men från vilket håll? Ena sekunden lät det som om det kom från höger, nästa sekund lät det som om det kom från vänster.

Plötsligt syntes det några ljusstrimmor i mörkret. De kom närmare, långsamt och skrämmande. Olle försökte att hålla andan…

Landet Mythia:Kapitel 11

Kapitel 11: I huvudet på Bernhard Fryk

Elvans sladdriga kropp låg pedantiskt rakt på en av enhörningarnas ryggar, medan Olle fick gå själv. De förde honom genom sin gråa och fyrkantiga by längs en liten väg som var full av skyltar om vad man fick och inte fick göra. Alla gick i raka led med allvarliga miner.

Olle försökte berätta hur viktigt det var att han fick tillbaka riset så att han skulle kunna rädda Mythia, men de lyssnade inte. Han höjde rösten, men då pekade hans vakter på en skylt som sa att det var förbjudet att höja rösten enligt Stadsfridsbalkens 12:e kapitel. Hela byn fick Olle att känna sig slarvig.

Under turen vaknade Elvan med ett ryck. Hon hoppade ner från enhörningens rygg och tittade sig omkring.

Vi måste enligt regel 375, avdelning 4, paragraf J be er att följa med oss till er nya inhysningslokal, instiftad enligt Fomsafördragets tredje stycke”, sa den ene av deras vakter med en tonlös röst.

Elvan fick svårare och svårare att hålla ögonen öppna, och när enhörningen började prata om Fomsafördraget somnade hon igen. Olle undrade om enhörningarna visste att Elvan skulle somna, men de visade inga tecken på att le nöjt. De bara lyfte upp Elvan på den ena enhörningens rygg och travade vidare.

När de äntligen kom fram till fängelset var det den enda byggnaden med någon färg över huvud taget. Väggarna hade så många färger att det var svårt att räkna dem alla. Och formerna var runda och vänliga. Enhörningarna såg nästan lite skrämda ut. Olle å andra sidan såg förväntansfull ut. Men på insidan var det ändå ett fängelse, hur glada väggarna än var. Plötsligt slog det Olle att han kanske inte skulle få träffa mamma och pappa och mormor förrän i april. Det blev inte bättre av att han och Elvan föstes in i ett litet rum med bara en enda stol, inga sängar och kala väggar. Det enda som bröt av det gråa var en liten låda som satt på en av väggarna. Enhörningarna satte Elvan i stolen och låste dörren från utsidan.

Olle satte sig för att tänka, men det dröjde inte mer än ett par minuter innan han somnade. Han drömde att han var hemma. Mamma hade tagit ledigt i två veckor så att de skulle kunna umgås innan jul. De skulle baka pepparkakor och skriva julkort tillsammans. Kanske skulle de till och med hinna pynta plastgranen innan–

Fnytt!”

Fnytt! Fnytt!”

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

På något sätt fanns fnytten med i Olles dröm. De skakade och bytte färg.

Prosit!” sa Olle i sömnen.

Tack!”

Det fick bli en riktig gran, bestämde han i drömmen.

Han vaknade i stolen. Elvan stod framför honom.

Du tog sovmorgon idag”, sa hon.

Olle sträckte på sig och gäspade. Elvan fortsatte medan hon härmade Olle:

God morgon på dig också, Elvan. Vad bra att du har ägnat hela natten åt att försöka hitta en väg ut ur den här cellen. Har det gått bra? Inte. Är du trött? Okej, då får du sova en stund i stolen.”

Elvan blinkade surt och vinkade åt Olle att resa sig. När han hade gjort det kastade hon sig ner i stolen så att Olle var rädd att den skulle gå sönder. Han sa:

Det måste ha varit du som satte mig i stolen medan jag sov, så du behöver väl inte låta som om det var jag som knuffade ur dig ur stolen.”

Hm”, knorrade Elvan.

Hittade du någon väg ut?” sa Olle, för att få Elvan på bättre humör, men Elvan bara pekade med hela armen mot dörren.

Där. Nu skulle jag uppskatta om jag kunde få sova.”

Hur kommer det sig att du blir så trött här?” frågade Olle.

Det är inte bara jag som är trött här”, sa Elvan och klappade mjukt på fickan där fnytten låg. ”Fnytten försökte hålla sig vakna, men de dubbelsomnar hela tiden.”

Elvan slöt ögonen på ett sätt som fick Olle att förstå att det var bäst att han inte störde henne på ett tag. Olle vände sig om, tills han insåg att det inte fanns något annat att titta på i deras rum förutom en sovande älva och den där lådan. Han gick närmare lådan. Det var en radio. Han skruvade på den. Alla stationer var fyllda av enhörningar som diskuterade lagar och paragrafer med tonlösa röster. Han stängde av den igen. Elvan såg ut att ha somnat ännu djupare. Enhörningarna var verkligen märkliga. Olle hade aldrig träffat några som var så tråkiga.

Han satte sig ner och började tänka. Hur skulle de ta sig därifrån? Tänk om de inte hade kommit därifrån när tunneln kom! Olle försökte att inte fundera på det, utan att koncentrera sig på att hitta en lösning.

När det knackade på dörren hade han hittat en lösning. Elvan öppnade ena ögat medan Olle gick fram till dörren och sa:

Kom in.”

Enligt anvisningarna i RELF:s andra klausul är vi här för att överlämna er mat, lagad på det sätt som beskrivs i KIM-48 och serverad–”

Kom in!” sa Olle.

Dörren öppnades osäkert av två enhörningar med varsin grå matbricka. Olle vinkade in dem. De kom in i cellen.

Vet ni vad det är som går och går men aldrig kommer till dörren?” sa Olle till enhörningarna.

Enhörningarna funderade ett tag och sen sa en av dem:

Det står skrivet i Fliisdoktrinen att individer i vårt yrke inte får diskutera med misstänkta brottslingar–”

Men kan ni inte bara gissa?” sa Olle.

Enhörningarna bet ihop sina käkar för att visa att de minsann inte tänkte gissa.

Klockan”, svarade Olle till slut.

De två enhörningarna lät plötsligt andfådda. Sen släppte de ifrån sig ett kluckande läte, som förvandlades till ett skratt, och sen blev det ett storgarv. Olle kunde inte titta på dem utan att skratta. Enhörningarna gick omkring i cellen medan de kiknade av skratt. Då sa Olle:

Två tomater gick över vägen. Då blev den ene överkörd. Då sa den andre: ’Kom nu ketchup så går vi.’”

Elvan vaknade av enhörningarnas hysteriska skratt och fnytten kunde inte heller undgå att höra det. De tittade sig nyvakna omkring och fick se två enhörningar som höll sig om magarna medan de skrattade så att tårarna rann. Olle viskade till dem:

Nu sticker vi.”

Vad är det som har hänt?” sa Elvan medan hon reste sig och de gick ut genom dörren.

Jag har hittat enhörningarnas svaghet – de har aldrig skrattat, så de är väldigt känsliga för humor.”

I korridoren fanns fler enhörningar som vaktade utgångarna. Olle gick närmare och berättade en till rolig historia som inte var särskilt rolig.

Min hund har ingen nos. – Hur luktar den då? – Hemskt.”

Vakterna fnissade till, och sen låg de plötsligt och vred sig i skrattkramper. Elvan bara stirrade på dem.

Skulle det där vara roligt?”

Olle drog med sig Elvan därifrån, och så letade de reda på var enhörningarnas tekniska avdelning låg. Som tur var fanns det gott om skyltar dit. Och så fort de blev stoppade berättade Olle en ny rolig historia, medan Elvan tittade på utan att le det minsta.

När de väl kom till den tekniska avdelningen hittade de inte bara tejpbollen med ris, utan också grötmandeln, saltet och kentaurmjölken!

Titta här”, sa Olle stolt.

Nja”, sa Elvan. ”Titta här.”

Hon hade hittat en lapp. På lappen stod det att enhörningarna hade tagit ingredienserna från Nejlika, som hade brutit mot åtminstone 500 regler. Därför fick han sitta i en cell hos enhörningarna tills överdomaren skulle komma – alltså någon gång i mitten av april. Olle log brett.

Det var Olle som kom först in i tomtemors stuga igen när de kom tillbaka. Han gav henne ingredienserna och satte sig ner i soffan med andan i halsen.

Nu kan du sätta igång med gröten”, sa han.

Lugna ner dig några hekto”, sa tomtemor. ”Det tar minst en hel dag för gröten att koka ordentligt.”

En hel dag?” sa Olle nedslaget.

Då kom Elvan och fnytten in i stugan.

Det tar en hel dag för gröten att koka”, sa Olle till Elvan.

Går det inte att skynda på det lite?” försökte Elvan.

Nej, då får den ingen verkan”, sa tomtemor och satte sig bredvid Olle.

Innan Olle hann svara kastade sig tomtemor in i väggen. Olle stirrade förvånat på henne, ända tills stolen som han satt på lyfte sig och tippade av honom.

Vad är det som händer?” ropade det blåa fnyttet.

Hela huset skakade. Tomtemor klämdes fast mellan bordet och väggen. Hennes skrik tävlade med ett djupt muller från bergets inre. Snart dåsade en taklampa i golvet. Den höll på att krossa fnytten, men de kastade sig undan och satte sig i taket.

Se upp”, sa Olle, när han hörde hur golvet började spricka.

Snart splittrades golvet i två delar under deras fötter. Olle hoppade åt ena sidan och tog skydd vid ena väggen. Då ramlade en tavla ner och slog Olle i pannan. Han fick jätteont och kröp ihop tills oljudet slutade.

Det kändes som om det hade hållit på i en halvtimme. Sen sa Elvan:

Kan någon hjälpa mig?”

Olle tittade sig omkring. Hela rummet var sönder. Soffan, bordet och en lampa låg i en enda hög med träflisor, så att det var omöjligt att se vad som var vad. Tomtemor satt med ingredienserna i famnen och armarna som skydd ovanför huvudet. Upp ur sprickan i golvet pekade två korta, tjocka ben.

Kan någon hjälpa mig idag?”

Olle och tomtemor sprang fram till Elvan och ryckte upp benen, så att resten av Elvan följde efter.

Det där var fruktansvärt obekvämt”, sa Elvan och borstade av sina vingar.

Olle kisade genom dammet.

Har ingredienserna klarat sig?” frågade han.

Det verkar så”, sa tomtemor.

Jag satt fast”, sa Elvan, som tyckte att de hade slutat prata om henne för tidigt.

Det där måste ha varit de kraftigaste skakningarna hittills”, sa det röda fnyttet.

Ja, vi måste stoppa dem nu. Vi klarar snart inte mer.”

Elvan suckade när hon insåg att samtalet inte skulle handla mer om henne, och så frågade hon:

Vad ska vi göra då?”

Vi måste stoppa tunnelbygget själva.”

Vi har försökt”, sa tomtemor. ”Det är svårt, eftersom de vuxna inte tror på oss längre. Det är bara jultomten som kan stoppa den här katastrofen.”

Olle funderade ett slag.

Men vi kanske kan fördröja arbetet lite, tills jultomten vaknar. Kom, fnytten. Jag har en idé. Vi ska göra ett litet besök.”

Olle smög upp genom källaren, genom köket, och sedan vidare ut på gatan. Han såg att mamma inte var hemma, men det var ju inte så konstigt. Hon arbetar ju jämt, tänkte Olle. När de kom ut i friska luften tog Olle upp fnytten ur fickan. Trots alla gatlyktor såg man att himlen var full av stjärnor.

Ser ni? Vad vackert det är! Jag har inte sett himlen på över en vecka.”

Han stannade och tittade.

Vad menar du?” sa det gröna fnyttet.

Vi har ju en himmel i Mythia”, sa det röda fnyttet.

Tänkte du inte på månen i trollens värld?” sa det gröna fnyttet.

Och på snön i tomtarnas värld?” sa det blåa fnyttet.

Jo…” sa Olle tveksamt. ”Hur går det till?”

Det är häxorna och trollkarlarna som har ordnat det åt oss”, sa det röda fnyttet.

Vad praktiskt det måste vara att bo med sådana som kan trolla!” sa Olle. ”Men jag har ju er.”

Olle och fnytten kom fram till kommunhuset strax efter lunch. De hade tagit alla genvägar Olle kunde. Därför var Olle snöig på axlarna. Han borstade av sig medan fnytten satte sig på handtaget till dörren. Då kom en sur tant och tog tag i handtaget, men hon släppte det lika fort. Hon skakade handen.

Jag fick en stöt. Det måste ha varit statisk elektricitet”, sa hon för sig själv.

Olle sa inget. När tanten hade gått in letade han efter fnytten. De satt på undersidan av handtaget.

Var det ni som gav henne en stöt?”

Fnytten fnissade.

Vi gör så ibland”, skrattade det röda fnyttet.

Olle tog upp fnytten och lade dem i sin ficka igen innan han öppnade dörren och gick in i den stora hallen. Det ekade lika mycket som förra gången han var där, tillsammans med mormor, när mormor försökte stoppa tunnelbygget. Olle försökte komma ihåg hur det var man gick. Var det trapporna eller hissen? Han chansade på trapporna.

Två trappor upp fick han se rätt skylt. ”Bernhard Fryk, byrådirektör” stod det med stora bokstäver. Olle slank in genom dörren och hamnade i en reception. Där satt en kvinna som såg ut att vara lika gammal som Elvan, fast utan vingar på ryggen och tuggummi i håret.

Jag vill träffa Bernhard Fryk”, sa Olle. ”Det är min farfar.”

Åh, han har inte berättat något om dig, men jag antar att det bara är att gå in. Det är längst bort i korridoren.”

Olle skämdes lite för att han hade ljugit för tjejen. Bernhard Fryk var inte alls hans farfar. Men Olle var ju tvungen att rädda Mythia, och då tyckte han att han fick ljuga lite. Han fortsatte längs den beiga korridoren tills han kom till den sista dörren. Det satt en dörrskylt som berättade att rummet tillhörde Bernhard Fryk.

Därinne satt Bernhard Fryk i vit skjorta och slips. Han hade en stram snedbena i sitt gråa hår, och han såg bister ut. Han läste, och lade inte märke till Olle, förrän Olle gick fram till hans stora skrivbord. Han tittade inte upp utan sa bara:

Vad vill du?”

Jag heter Olle Dahlberg – ” började Olle.

Bernhard Fryk avbröt honom genom att hålla upp ett pekfinger samtidigt som han fortsatte att läsa.

Är det om tunneln? Då får du prata med byggnadsstyrelsen på våning fem. Jag har inte tid med fler avbrott.”

Olle stack handen i fickan och kände hur fnytten klättrade upp i hans hand. Han tog fram handen igen.

Den där tunneln är farlig”, sa han.

Bernhard Fryk rättade till slipsen, fast det inte behövdes, och så sa han:

Vi har gjort arkeologiska, geologiska, ekologiska och landskapsmässiga avvägningar, utan att finna några hinder för tunnelbygget. Jag tror till och med att byggfirman använder miljövänligt bränsle.”

Han slutade inte för ett ögonblick att läsa, och därför såg han inte hur Olle sträckte fram handen mot honom. På handen satt fnytten.

Flyg in i hans huvud och se till så att han stoppar tunneln”, viskade Olle.

Fnytten lyfte, drog in magarna så att de blev mindre, och så flög de rakt emot Bernhard Fryks välklippta hår. De tog sikte på hans högra öra. Bernhard Fryk såg något i ögonvrån och viftade till med handen, men fnytten var snabbare och flög förbi handen, in i örat.

För första gången tittade Bernhard Fryk upp från sina papper.

Vad var det där?”

Han stack in ett finger i örat och försökte få tag på fnytten, men det var för sent.

Fnytt kallas de. De flyger med hjälp av statisk elektricitet, och de kan få folk att göra saker genom att flyga in i deras öron. Och de bor i det där berget som ni borrar i.”

Plötsligt drogs byrådirektör Bernhard Fryks mungipor upp i ett leende.

Självklart ska jag se till så att tunnelbygget blir stoppat. Men först ska jag dansa!”

Han skruvade på radion som stod i fönstret, och bytte radiostation från en massa prat till popmusik. Olle försökte få med honom ut, men Bernhard Fryk drog sig undan och började röra sig till musiken. Han klappade händerna och skakade på rumpan i takt till musiken.

Wow!” ropade Bernhard Fryk. ”Det här svänger ju rejält. (Pust) Som jag har längtat efter att få (pust) dansa igen.”

Kom nu”, sa Olle.

Utanför dörren stoppades de av Bernhard Fryks kollegor som undrade varifrån oljudet kom. När de fick syn på den märkliga dansen ryggade de tillbaka. Olle drog med sig Bernhard Fryk därifrån, medan arbetskamraterna stirrade efter dem.

Han mår inte så bra”, sa Olle. ”Vi går hem.”

Det där var hans barnbarn”, förklarade hon som satt i receptionen.

Visst dansar jag bra?” sa Bernhard Fryk och sparkade upp dörren till trapporna. Han satte sig på ledstången och gled neråt. Olle sprang efter och ropade:

Fnytten, ni behöver inte stänga av hans kontroller riktigt så mycket. Jag hinner inte med.”

Tjohoo!”

Bernhard Fryk hoppade ner från ledstången och sprang ut genom dörren. Olle var en bit efter. När han kom ut var Bernhard Fryk borta. Olle tittade omkring sig, men han måste ha rundat ett hörn.

Plötsligt kom en bil farande. Däcken tjöt när bilen tvärnitade mitt framför Olle. Det var Bernhard Fryk som öppnade dörren och sa åt Olle att hoppa in. Olle skyndade sig att hoppa in, och direkt när Olle hade spänt fast säkerhetsbältet tryckte Bernhard Fryk på gaspedalen så att snön yrde bakom dem.

Det är ingen fara”, sa Bernhard Fryk när han såg att Olle var rädd. ”Jag har en syster som är polis, så jag åker nog inte i fängelse. Hahaha! Se upp där, bil-drulle! Jag ska svänga här.”

Ett par minuter senare kom Bernhard Fryks bil in på Olles gata i över hundra kilometer i timmen. Den gjorde en sladd och ställde sig mellan två baracker. Bernhard Fryk var ute ur bilen innan bilen hade stannat. Han kastade sig ner på marken och gjorde en ängel i snön.

Kom nu”, sa Olle och drog Bernhard Fryk i armen. ”Vi måste prata med de här farbröderna.”

Jaja”, sa Bernhard Fryk besviket och klev upp ur snön.

Olle borstade bort snön från hans rygg.

Nu måste du skärpa dig. Du får inte göra som du gjorde med den där tanten med hunden igen. Förstår du?”

Bernhard Fryk knuffade bort Olle, eftersom han inte ville bli avborstad.

Hör du vad jag säger?” sa Olle.

Jaja”, sa Bernhard Fryk.

Vad sa jag då?”

Jag vet inte.”

Det är fult att spottas.”

Inget kul får man ha”, sa Bernhard Fryk, tills han fick syn på en grävmaskin. ”Titta, en grävmaskin.”

Bernhard!”

Olle blängde på Bernhard Fryk med sin mest hotfulla blick.

Nu går du fram till gubbarna och säger så där som jag sa till dig förut.”

Bernhard Fryk suckade och körde ner händerna riktigt djupt i fickan.

Haaaallllåååå! Kan ni sluta att arbeta ett tag?!”

Arbetarna fick syn på Bernhard Fryk och stängde av sina maskiner. Det blev tyst. Han som bestämde över tunnelbygget kom fram till Bernhard Fryk och Olle och tog av sig hörselskydden.

Fryk, vad gör du här? Kommer du för att kolla så att vi inte slösar med spik?”

Olle nickade åt Bernhard Fryk att sätta igång. Bernhard Fryk rynkade ögonbrynen och sa med sin allvarligaste stämma:

Vi har upptäckt att tunneln riskerar att starta en hydrologisk katastrof. Avbryt genast arbetet.”

Men vi har ju hållit på i flera veckor med det här”, sa arbetaren. ”Vad är det för katastrof du pratar om?”

Jag kan tyvärr inte gå in på det, men ni måste avbryta arbetet nu.”

Så här kan du inte göra.”

Jag har just gjort det. Om du vill ändra på det här får du ta upp frågan med kommunens tunnelutskott, och det är jag. Tunneln måste stoppas.”

Arbetaren stirrade Bernhard Fryk rätt in i ögonen. Bernhard Fryk snörpte på munnen.

Säg åt dem att packa ihop. Om ni är snälla, ska jag se till så att ni får lön fram tills jul ändå.”

Till slut vek arbetaren bort blicken och slängde sina hörselskydd i marken. Han gick tillbaka till de andra arbetarna. Bakom hans rygg började Bernhard Fryk att fnissa.

Jag klarade det! Jag lurade honom!”

För första gången vara Olle och Bernhard Fryk glada tillsammans. Men det skulle de inte vara länge.

Inuti Bernhard Fryks huvud hörde fnytten ett ljud. Det kom inifrån huvudet. Det blåa fnyttet slutade att styra om Bernhard Fryks hjärnsignaler och lyssnade noga.

Tänk om det är någon här inne.”

Dumheter”, sa det röda fnyttet. ”Vem skulle vara här inne?”

Förutom vi”, sa det gröna fnyttet.

Ni har väl hört talas om hjärnspöken”, sa det blåa fnyttet.

Det finns inga hjärnspöken”, sa det gröna fnyttet.

Det är så människor säger när någon är tokig bara”, sa det röda fnyttet.

Men Bernhard Fryk kanske är tokig”, sa det blåa fnyttet oroligt.

Innan de andra fnytten hann svara sjöng det till i synapserna. Något grått och genomskinligt kom flygande emot dem med väldig fart. Det såg faktiskt ut som ett spöke.