Tydligen är jag ovanlig

I bilen hem från midsommarfirandet kommenterade min sambo att jag inte är som de flesta andra svenskar. Hon tyckte att det var bra (men att hon har brottats med det tidigare, och säkert kommer att fortsätta att göra det framöver). Det är såklart inget jag är omedveten om själv. Man kan liksom inte låta bli att upptäcka att man är den ende som X:ar, när det sker gång på gång.

Jag är givetvis också medveten om att alla människor i viss mån är ovanliga. Det är i sig inget ovanligt att vara ovanlig. Det kan vara hur vackert som helst att folk är olika. Om den här texten kan få en enda människa att framträda som ovanlig så har vi tillsammans gjort världen mindre enformig.

Det finns ett annat skäl till att jag skriver. Ibland kan jag känna mig lite ensam att ha just de här ovanligheterna. Inte var och en, utan den här kombinationen. Lite sorgligt är det (”Life is a mystery, everyone must stand alone” för att tala med Madonna), men jag försöker också se det positiva: det unika gör det lättare att hitta just mig för den som söker en person med just de här egenskaperna:

  • äger ingen bil
  • har inget körkort – något som gör folk tacksamma över punkten ovan
  • gillar inte sommarstugor – men tolererar att andra gör det
  • gillar B-filmer, actionfilmer och serietidningsfilmer – och analyserar gärna sönder dem. Det gäller också filmer som många tycks avsky eller vara starkt kritiska till eller som ingen hört talas om [1], inklusive men inte begränsat till:
    • Hudson Hawk
    • Batman & Robin (som jag tycker knyter an till det som var bäst med Batman-figuren, nämligen den roliga TV-serien, snarare än de ganska bleka pseudo-seriösa serierna)
    • The league of extra-ordinary gentlemen
    • Charlie’s angels
    • Det stora tågrånet (med Sean Connery, baserad på en bok av Michael Crichton)
    • Daredevil (även om slutstriden är lite av en besvikelse)
    • Bud Spencer & Terence Hill (lätt nostalgiskt)
    • Red (med Bruce Willis)
    • Salt
    • Förhandlaren
    • Mission Impossible 4 (som är den bästa i serien)
    • Trubbel på Baker Street
    • The wedding singer
    • Den där Mary
    • Cutthroat island
    • Demolition man
    • nyinspelningen av 12 fördömda män (till skillnad från originalet)
    • nyinspelningen av Fönstret åt gården (med Christopher Reeve)
    • Dinner for schmucks
    • James Bond-filmerna med Timothy Dalton (eftersom de är de som mest liknar Flemings böcker, åtminstone om man struntar i vissa korta undantag)
  • ogillar några av de filmer man ”ska” tycka om – eller tycker i alla fall inte att de är något märkvärdiga: Gökboet, Sista natten med gänget, Picassos äventyr, Forest Gump, Född den 4:e juli, James Bond-filmerna med Pierce Brosnan, Dr Strangelove, Da Vinci-koden, och Stjärnornas krig (ja, till och med originalen!)
  • har svårt för i stort sett alla svenska filmer och all svensk TV. Det har gått så långt att jag inte ens försöker längre
  • tittar mer på TV än på film, där det finns så mycket mer banbrytande: se bara på några av de bästa TV-serierna i världen, samt Lie to me, Hämnd AB (som den här bloggen har fått sitt namn efter, ”nya” Mission Impossibe (från 1988-1989), MacGyver (som har lärt mig så mycket), Futurama, Scrubs, Frasier och ‘Allo ‘allo. Just nu fördjupar jag mig i Dr Who.
  • däremot har jag missat och struntat i några av de största serierna, som folk pratar om hela tiden: Game of thrones, The Sopranos, Seinfeld, True blood, How I met your mother och allt vad de heter. TV har helt enkelt blivit mindre relevant för mig (därför borde jag ändra verbet i förra punkten till ”tittade”, men det förstör symmetrin)
  • läser fortfarande guldålderns deckare, inte de där moderna svenska polisprocedur-romanerna
  • föredrar böckerna om Martin Beck framför filmerna
  • föredrar filmerna med Gösta Ekman som Martin Beck framför filmerna med Peter Haber
  • har oerhört svårt för Håkan Hellström och Ulf Lundell, Bob Dylan och Carola Häggkvist, Bruce Springsteen, Rolling stones
  • spelar inte spel på datorn, eller via telefonen
  • har lätt för att prata med kvinnor – och dem med mig
  • har inte svårt för att samtala, och berättar allt om mig för den som frågar (så länge det inte skadar mig eller någon annan, men då berättar jag det)
  • läser gärna böcker flera gånger om de är bra, och ser gärna om filmer om de är bra
  • har några bästsäljande men i Sverige ganska okända författare som favoriter, såsom Jeffery Deaver (en av få författare jag har en hel hyllmeter av), Jasper Fforde, John J. Nance, Richard Wiseman och Mary Roach
  • jag lyssnar på Povel Ramel och andra äldre svenska humorister – men inte till besatthet
  • jag hoppar över Melodifestivalen och Eurovision Song Contest
  • jag tittar inte på sport, varken på plats eller via TV
  • jag har aldrig sett ett helt avsnitt av någon talangjaktsprogram, eller Bingo-Lotto, och sedan 1990-talet inte en enda gala
  • driver eget företag, men jagar inte kunder hela tiden
  • antecknar fortfarande på papper
  • tycker att midsommar, jul och påsk (samt andra familjehögtider) bleknar i jämförelse med Halloween
  • anser att mitt jobb som författare inte är att skriva om mig själv, och skriver bara väldigt sällan om personliga saker (senaste tiden har det dock blivit en del sånt)
  • gillar basröster
  • har enligt andra väldigt lite prestige och har ofta inga problem med att ta kritik, bland annat eftersom jag är ganska kritisk mot mig själv
  • kan prata tämligen ledigt om att jag är smart och andra styrkor (den uppenbara motsägelsen mellan den här punkten och den förra löses enkelt när man träffar mig – försök gärna)
  • är uttalad ateist och pratar med barnen om det. En av mina favoritsysselsättningar är att lyssna och titta på The Atheist Experience, en TV-show där ett gäng ateister förklarar vad ateism är, och försöker ta itu med många fördomar om vad det är. Med tanke på att religion är den vanligaste formen av obevisade åsikter som folk ändå sällan drar sig för att göra allsköns hemskheter i dess namn, så tycker jag att det är en viktig fråga, och många med mig
  • dricker te, inte kaffe
  • har läst mycket om teorierna bakom trolleri, blåsningar och påverkan men har själv svårt för att ljuga
  • dricker inte sprit – men har ofta roligast på fester ändå. Det blir bara varken nubbe, eller öl, eller ett glas rött, eller cider, eller… – och jag tycker att nollhypotesen gäller, så den som förespråkar att man ska göra något som ska föra fram argument för det
  • äter inte kött men har ingen lust att diskutera det hela tiden
  • dömer restauranger på deras bröd (om de inte kan servera gott bröd till maten, då kan de troligen inte heller göra god mat). Om jag kunde leva på bröd, skulle jag nog göra det.
  • jobbar delvis inom IT-branschen, men kan inte programmera
  • kommer från arbetarklass, men har pluggat vidare som en av de första i släkten, och sedan, som den troligen förste i släkten framgångsrikt drivit företag, och bor dessutom två timmars bilresa från närmaste släkting
  • gillar listor – och tänker i form av listor, vilket betyder att jag också pratar i listor. Uppenbarligen.

Nu när du läst så mycket underligt om mig har jag en fråga: kan du fortfarande tänka dig att umgås?

Fotnoter

1. Jag tycker också om ett par filmer som man ”ska” tycka om, men vad är det för originellt med att gilla Blåsningen, De omutbara, King’s speech, Tillbaka till framtiden, Amélie från Montmartre, Den enfaldige mördaren, Schindler’s list, En fisk som heter Wanda, Fyra bröllop och en begravning, När lammen tystnar, etc. På samma sätt har jag inte heller listat åsikter som är majoritetsåsikter: mot rasism, mot kvinnoförtryck, mot svält, mot tortyr, mot sjukdomar och mot alternativmedicin.

Ovanliga låttexter

Jag samlar lite grand på ovanliga låttexter. Det kan vara låttexter med ovanliga ord, konstiga fraser eller udda teman. Det kan till och med, för att vara lite generös i tolkningen, vara låtar där någon säger något konstigt i bakgrunden eller för att dra det till sin spets en rolig effekt gör låten extra bra.

Ett inledande exempel:

I The Turtles låt Eleonor sjunger de den fantastiska textraden:

You’re my pride and joy, et cetera.

Just frasen ”et cetera” är det som gör texten oförglömlig, för mig i alla fall.

Många skrattar kanske åt Arja Saijonmaas Högt över havet, men jag gillar den, av följande anledning:

Det måste va’ kärlek

Ja, eventuellt.

Hur ofta hör man ordet ”eventuellt” i en låttext?

Som vanligt har Povel Ramel gått hela vägen i Orden brukar komma när man sjunger, där han får in ortoceratit, amalgam (”det ligger bra i munnen”) och andra underliga ord.

Men det finns många andra underliga texter. The Beautiful South har en låttext om en person som skriver låttexter

I love you from the bottom, of my pencil case
I love you in the songs, I write and sing
Love you because, you put me in my rightful place
And I love the PRS cheques, that you bring
Cheap, never cheap
I’ll sing you songs till you’re asleep
When you’ve gone upstairs I’II creep
And write it all down
Oh Shirley, Oh Deborah, Oh Julie, Oh Jane
I wrote so many songs about you
I forget your name (I forget your name)

(hela texten)

I avdelningen underliga kommentarer finns Jimmy Nails Ain’t no doubt från 1992, där en kvinna sjunger:

I don’t want somebody else, I love you

Och han kontrar med ett kallt:

She’s lying

Vid närmare eftertanke kanske man måste höra låten för att inse det bra.

En annan underlig låttext är I’ve been everywhere, här med Johnny Cash. Mitt i en uppräkning av ställen han har varit på kommer parentesen: ”I’m a killer”. Rätt viktig information…

(Jag har redan skrivit om nördiga låttexter.)

Sen har vi löjliga texter. Där finns många att välja mellan. Jag tycker att en som lyckas vara både löjlig och lyckad är Winchester Cathedral med New Vaudeville Band. Sångaren skyller på klockorna i Winchesters katedral för att hans älskade flydde från honom:

She wouldn’t have gone far away

If you’d only start ringing your bells

Här har vi någon som verkligen kan konsten att skylla ifrån sig. Inte på regn eller boogie eller på bossa nova, utan på kyrkklockor.

Och galnast är nog Napoleon XIV:s They’re coming to take me away. Odödliga textrader:

They’re coming to take me away ho ho hee hee ha haaa
To the happy home with trees and flowers and chirping birds
And basket weavers who sit and smile and twiddle their thumbs and toes

Rulla tummarna är för amatörer. Riktiga galningar rullar tårna också.

När det kommer till låtar utan text gillar jag titeln ”I was Kaiser Bill’s Batman” (förklaring till titeln).

Och alltihop skulle inte vara komplett utan hela gruppen Yellos produktion. Här är ett exempel:

Her name was Julie

When she took me on a ride in her old Chevrolet

Straight into a dusty sundown

I knew she was gonna make up one of her stories

And then she couldn’t believe that I told her

How much I love her lies

And how much I love her games

(hela texten)

Vilka är dina underligaste låttexter? Lägg till i kommentarerna nedan.

Berätta det igen, men på samma sätt

Senaste veckan eller så har jag stött på flera blogginlägg, bilder och andra texter som handlar om en och samma sak. Eller de gör det i mitt huvud i alla fall. Alla föräldrar och alla som är nära barn borde känna igen det här direkt, men även andra har det i sig. Det var därför jag skrev ganska utförligt om det för några år sedan under titeln Remixen som recept för odödlighet.

Development Hell

Den här gången var det en bok jag köpte i USA som satte igång tankegången, nämligen Tales From Development Hell: The Greatest Movies Never Made? av David Hughes. Boken berättar om ett antal filmidéer, filmmanus och filmproduktioner som av olika anledningar aldrig blivit färdiga eller förändrats kraftigt under arbetets gång. En del av de där filmerna som aldrig blev av låter spännande, bland annat en film baserad på Jean Eugène Robert-Houdin, en av världens mest inflytelserika trollkarlar. Det var han som först gjorde trollkonster på teatrar och salonger, istället för på gator, och det var han som först använde ”vanliga” kläder (aftonkläder, d.v.s. frack), istället för maskerade sig till kines eller gick i vida rockar med många fickor. Och han åkte till krigsskådeplatsen Algeriet för att kämpa mot en lokal trollkarl om vem som var världens mäktigaste. Men det var inte det jag skulle berätta om…

Jag tar det från en annan vinkel.

OriginalitetDrew Chrstie tecknade Allergy to Originality

Tidningen New York Times gjorde nyligen en ”debattartikel” (op-ed) i form av en film av Drew Christie, som kallades ”Allergy to Originality”, där den ene figuren tyckte att det var synd att så många filmer nu för tiden var uppföljare och adaptioner (till skillnad från den gamla goa tiden, antar jag). Svaret är… tja, totalroligt.

Närhelst frågan om uppföljare, adaptationer och så dyker upp brukar jag tänka på Polti. Som i Georges Polti. 1868 förklarade han efter en utförlig studie att det bara finns 36 dramatiska situationer, och att alla konstnärer återkommer till dem gång på gång.

Därför brukar jag inte anstränga mig för att hitta på något nytt, utan bara skapa något som är bra. I betydelsen att det åtminstone inte är dåligt. Det är svårt i sig.

Det här blir riktigt intressant när man arbetar med en text eller dylikt som bygger på något annat. För allt sånt arbete hänger på att man både tar hänsyn till källmaterialet och struntar i det, samtidigt. Ens första mål måste vara att man är effektiv, d.v.s. att det får en rejäl effekt.

Och det är här vi kommer in på Jon Peters.

Jon Peters

Oddsen är ganska bra att du inte har en aning om vem Jon Peters är. På sätt och vis önskar jag att jag inte hade råkat ut för honom heller. Ungefär som den där hemska boken

Nu känner inte jag honom personligen, och eftersom jag bara läst om honom, så är jag lite tveksam inför att sprida några rykten om honom, men… det här kommer från flera från varandra oberoende personer – och vad viktigare är, det har en poäng som skulle vara sann även om allt jag skriver om Peters skulle vara falskt.

Det första jag hörde om Jon Peters var att han var en amerikansk filmproducent. Han har flera rätt framgångsrika filmer på sitt CV; filmer som var de mest sedda sina år och även efteråt, filmer som fått efterföljare, filmer som dragit in miljontals dollar, filmer som vunnit Oscar, och filmer som startat trender. Om man bara tittar på en lista över några av hans filmer är det en imponerande läsning:

En stjärna föds 1976, Tom i bollen 1980, En amerikansk varulv i London 1981, Flashdance 1983, Purpurfärgen 1985, Grottbjörnens folk 1986, Who’s That Girl 1987, 24 timmars jakten 1987, Häxorna i Eastwick 1987, Rain Man 1988, De dimhöljda bergens gorillor 1988, Tango & Cash 1989, Batman 1989, Fåfängans fyrverkeri 1990, Batman Återkomsten 1992, Wild Wild West 1999, Ali 2001, Superman Returns 2006, Man of Steel 2013

 Men så fort man får veta mer om Peters inser man att framgångarna har varit trots hans inblandning i filmerna, inte på grund av den.

Här är ett exempel på hans brist på talang:

Neil Gaiman

Neil Gaiman

Två av Hollywoods mest framgångsrika manusförfattare, Ted Elliot & Terry Rossio, lyckades få Hollywood att nappa på författaren Neil Gaimans grafiska roman Sandman, en av de mest omskrivna grafiska romanerna någonsin. De fick till och med uppdraget att skriva manuset. Allt var bra, tills, som de skriver:

”Producer Jon Peters got himself attached to the project. We took a meeting with him. We were unimpressed with his story sense (it took twenty minutes just to get across this idea: Sandman, the King of Dreams, is captured. Twenty minutes).”

Men sådana historier kan förstås vara myter. Men därefter började cirkusen:

  • Peters fick studion att vägra ta emot manuset för att det var ”olevererbart”, trots att Gaiman var nöjd med det
  • När en annan författare fick manuset och tog bort en enda scen fick manuset plötsligt grönt ljus för förproduktion, och Gaiman var fortfarande nöjd
  • Manuset skrevs om av en fjärde författare, och nu var inte Gaiman nöjd länge.
  • Dessutom sparkades regissören Roger Avary, manusförfattaren bakom Pulp fiction och De hänsynslösa (tillsammans med Quentin Tarantino).
  • Fler författare kopplades in, och manuset blev längre och längre ifrån källmaterialet. Till slut tog Gaiman sin hand från projektet (något som inte har någon praktisk betydelse, men som är ett kraftigt betyg åt produktionen).

Den här historien har några ytterligare delar som kan läsas om både i Tales from development hell och på Ted Elliot & Terry Rossios webbplats, Wordplay.

Och det är faktiskt Wordplay som bäst beskriver min poäng. Jag vet att jag har använt det här citatet förut, men det kommer delvis få en ny poäng här:

[…] what is it that draws people to classic properties, only to then get excited about screwing them up? Call it SES, the Starship Enterprise Syndrome. The thought process goes, “Cool! We get to make a film about the Starship Enterprise!” “Bitchin’!” “So, what should we do with it?” “Uh, I got it… let’s blow it up!” No… how about instead you tell a great story, a classic story that does justice to the franchise? [Källa]

Starship Enterprise Syndrome, alltså.

Det fattas inte exempel på hur Peters och andra lider av Starship Enterprise Syndrome. Det mest kända exemplet från Peters är kanske filmen Stålmannen V. Efter en Oscarsvinnande film om Stålmannen, en okej film, och en film som får många kritiska omdömen, och en fjärde film som… har vissa problem… tänkte sig filmbolaget att de skulle göra en reboot av Stålmannen-filmerna. En av de som kallades in för att presentera idéer var Kevin Smith. Han har senare beskrivit några av Peters idéer. Bland annat ville han ha Sean Penn i rollen som Stålmannen, eftersom Penn hade… den rätta mordiska blicken. Smith blev förvånad. Dräkten skulle vara helt annorlunda, med svarta inslag. Smith gapade. Och Stålmannen skulle dö. Smith var inte helt glad. Filmen blev sedan nerlagd, ända tills Peters lyckades få igenom rätt många av sina andra idéer i Superman Returns. Som sågas rätt roligt här.

Apropå roligt, förresten, Elliot och Rossio från tidigare har varit med om en utifrån ganska rolig grej med adaptationen av Robert A. Heinleins roman The puppet masters. Läs om hela den grejen här.

Okej, dags att komma till poängen nu

Det verkar ligga i människans natur att vilja höra samma saga om och om igen. Min äldste son ville förut se ett enskilt avsnitt av Thomas och vännerna gång på gång, medan min yngste fastnat för Pippi Långstrump. När min sambo var liten älskade hon en sekvens ur Askungen när hennes styvsystrar blev gröna av avund. Själv såg jag en hel rad olika filmer gång på gång, gjorde listor och analyserade dem framlänges och baklänges. Fortfarande läser jag gärna om böcker – eller liknande böcker. Jag gissar att trygghet är en av orsakerna till att man gör så.

Men det är också något jag tänker på i mitt arbetsliv. När jag skapar något nytt, remixar jag sådant andra gjort och återberättar det bästa, Som talaren sa i den andra länken i det här blogginlägget, Austin Kleon: – Det finns inte bra och dålig konst. Det finns bara konst som är värd att stjäla [i betydelsen plagiera] och konst som inte är värd att stjäla.

Jag skulle dock vilja lägga till en sak: – När man sedan har stulit måste man också se till att man gör det bra. Många tror säkert att ordspråket om bra och dåliga konstnärer som stjäl respektive inspireras ska tolkas så här: ”om man är en stor konstnär så får man stjäla [plagiera]”. Så är det naturligtvis inte. Ordspråket betyder: ”man får stjäla [plagiera] så länge man gör något bra av det, d.v.s. blir en bra konstnär” För att göra det konkret: ABBA har motsatt sig att artister samplar deras musik, tills Madonna ville låna en snutt, just för att hon gjorde något bra av det. George Lucas har å andra sidan inte tyckt att någon har gjort sig riktigt värd av att plagiera Stjärnornas krig, även om jag tycker att det finns en del kandidater. Kristina så klart. Hade jag varit Lucas, kanske jag hade gjort samma sak när jag tänkte på hur mycket (mestadels dåliga) parodier, pastischer, och hyllningar som gjorts genom åren.

Det är svårare än man tror att hålla sig innanför linjerna när man ritar. Men det är också viktigt att försöka, så att man inte drabbas av Starship Enterprise Syndrome.

—-

En vän till mig (hej, Kajsa!) föreslår då och då att jag borde börja twittra. Den här typen av blogginlägg är orsaken till att jag inte kommer göra det. Jag försöker skriva koncentrerat, men av någon anledning får jag inte bort utvikningar, följdresonemang, bakgrunder och flera exempel ur mitt sätt att skriva 🙂 Tur att vi kompletterar varandra.

Julens tolv dagar

Som ett litet julfirande kommer här en dikt som jag har lånat härifrån.

On the first day of Christmas
my browser brought to me
a tagged comment in a Twitter meme.

On the second day of Christmas
my browser brought to me
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the third day of Christmas
my browser brought to me
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the fourth day of Christmas
my browser brought to me
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the fifth day of Christmas
my browser brought to me
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the sixth day of Christmas
my browser brought to me
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the seventh day of Christmas
my browser brought to me
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the eighth day of Christmas
my browser brought to me
eight Delicious bookmarks,
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the ninth day of Christmas
my browser brought to me
nine Diggers Digging,
eight Delicious bookmarks,
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the tenth day of Christmas
my browser brought to me
ten Google searchings,
nine Diggers Digging,
eight Delicious bookmarks,
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the eleventh day of Christmas
my browser brought to me
eleven widgets wandering,
ten Google searchings,
nine Diggers Digging,
eight Delicious bookmarks,
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the twelfth day of Christmas
my browser brought to me
twelve bloggers blogging,
eleven widgets wandering,
ten Google searchings,
nine Diggers Digging,
eight Delicious bookmarks,
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme!

Och för den som är lite bittrare, finns den här scenen ur Scrubs.

Svar på ”tal”

Jag har alltid haft en liten fascination för folk som plockar upp något som någon annan gör, och sedan producerar ett svar på det, eller en fortsättning. Det behöver inte röra sig om filmer och deras uppföljare, som kanske är det mest omtalade exemplet (och möjligen sämst gjorda). Det kan röra sig om böcker eller videospel, eller för den delen tavlor och reklam. Tidigare har jag skrivit om remixer som recept för odödlighet som är en variant.

Men det finns också sånger. Inte så många som jag hade hoppats, men några stycken:

* Är du kär i mig ännu, Klas-Göran? fick två svar: Kom tillbaka mesamma, Klas-Göran och Klas-Göran återfunnen

* Arne Quick fick Svaret på Rosen

* Flottarkärlek gjorde Povel Ramel om till Snodderian, Snoddera

* Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind blev i Bengt Sändhs tappning Balladen dagen efter

* Astrid Lindgren fick en särskild sorts uppföljare i Balladen om konsekvenser

* Peter Sarstedt gjorde nästan 30 år efter Where do you go to my lovely? en uppföljare själv som kallades The Last of the Breed (Lovely 2)

(Några jag undrar när de kommer: ”den galna kvinnans sida” från Turistens klagan, den som verkligen inte vill känna någons kropp emot sin, och den som korsar Caroline Wennergrens låt A different kind of love med budskapet i den här videon kommer jag att ge ett stort fett pluspoäng.)

Det här angränsar ofta till humor. Därför känns det helt rätt att avsluta med den här parodin. Originalet först:

Parodin:

Enkel, men rolig.

Men den viktiga frågan är: Vilka mer exempel finns det?

 

Vem var först, egentligen?

Att leka ”vem var först, egentligen?” är kul. Jag, som är en regelbunden läsare av Cracked.com, syftar på sådana här saker:

* 11 modern technologies that are way older than you think

* 6 modern technologies animals invented millions of years ago

* The 6 most badass robots (invented before electricity)

* 6 amazingly high-tech ancient weapons

* The 6 most important things humanity just plain forgot

* 5 famous inventors (who stole their big idea)

* 8 online fads you didn’t know were invented decades ago

* 7 inventors you didn’t know you wanted to punch in the face

* och naturligtvis… 5 amazing things invented by Donald Duck (seriously)

Men jag tänker på annat också. Framför allt är det roligt att se hur många låtar vi tror är svenska, men som i själva verket kommer någon helt annanstans ifrån:

* Brevet från kolonin – inte Cornelis, utan Allan Sherman

* Far, jag kan inte få upp min kokosnöt – inte Povel Ramel, utan bl.a. Merv Griffin

* Fula gubbar – inte Magnus Uggla, utan Telemann

* Jag ger dig min morgon – inte Fred Åkerström, utan Tom Paxton

* Leende guldbruna ögon – inte Sven-Ingvars, utan Rosemary Clooney

* Sofia dansar gogo – inte Stefan Rüdén, utan John Mogensen

* Skateboard – inte Magnum Bonum, utan The Carvells

Men inte nog med det. Visste du att…

* låten ”Mahna mahna” inte kommer från Mupparna utan från en italiensk dokumentär med syftet att skandalisera Sverige?

* Ballongdansen använder låten ”Wheels” med gruppen String-a-longs?

* Simpsons inte började som en TV-serie, utan som ett kort återkommande inslag i Tracey Ullmans show?

* och att tricket att trolla fram en kanin ur en hatt inte är långt ifrån det äldsta trolleritricket. Det sägs ibland ha uppfunnits av John Henry Anderson, som kallades ”The great wizard of the North”? (I själva verket var det säkert ett äldre trick.)

Vilka grejer kan du överraska mig med som var före det man normalt tror?

Vem sjunger bas?

Bara så att det är uppenbart redan från början: jag vet om själv att nörd-o-metern kommer att slå i botten i och med det här blogginlägget. Det går inte att hjälpa. Jag är antagligen nördigare på ett mer nördigt sätt än många inser. Låt oss se ifall jag inte kan överraska något ändå.

nerd-o-meter

Nörd-o-meter

Intro

1990 spelade den nybildade gruppen DNA in låten Tom’s diner (som Suzanne Vega hade skrivit och gett ut 9 år tidigare). Deras version gjorde de helt utan att fråga varken Vega eller skivbolaget om lov. Nu föll det sig så att Vega råkade få höra låten, gillade den, och övertygade skivbolaget att låta bli att stämma DNA på alla pengar de hade, utan istället ge ut den på singel. Den här versionen blev en mycket större hit än Vegas version.

Hitten fick sedan en uppföljare där andra artister gjorde om låten på sitt sätt, och sedan en till, och sedan en till. Till slut hade folk skickat in så många versioner av låten till skivbolaget och Vega att hon satte ihop ett album, enbart med versioner av Tom’s diner. Det här albumet blev också populärt, och 20 år senare finns det fortfarande att köpa.

Jag tänkte göra en liknande grej, fast med en helt annorlunda låt.

Vers 1

Låten i fråga heter Daddy sang bass. Den skrevs omkring 1969 av Carl Perkins, som numera kanske mest är känd för Blue Swede Shoes men han var mycket mer än så. Och Perkins har sjungit in den, men den som gjorde låten stor var Johnny Cash.

Cashs version var hans 61:a singel på countrylistan och nådde 1:a-platsen under sex veckor.

Redan här (med ämnet country) kanske nörd-o-metern börjar peka över mot högra delen av mätaren, men jag fortsätter som om inget hade hänt.

Låten baseras på en psalm, Will the circle be unbroken?, skriven av Ada R. Habershon och Charles H. Gabriel, och handlar om hur sångaren minns sin ungdom, när familjen var fattig, men samlades för att sjunga. ”Daddy sang bass / mama sang tenor / me and little brother would join right in there”. På den mest berömda inspelningen figurerar förutom Cash själv på gitarr och sång: Luther Perkins (lead guitar), Marshall Grant (bas), Carl Perkins (electric guitar), WAS Holland (trummor) samt the Carter Family och the Statler Brothers (kör). Den mest berömda delen av familjen Carter var förstås June Carter, som var Cash fru. Statler brothers medverkade ofta med Johnny Cash, som i den här inspelningen av… Daddy sang bass.

Och för den som tycker att namnet Statler brothers verkar lite bekant kan jag länka till den här låten som förekommer i filmen Pulp fiction, och som senare refereras i filmen Die hard 3. Och Statler brothers har för övrigt en lång karriär de också, trots att de inte är bröder.

De har gjort Daddy sang bass själva också.

Refräng

Efter Johnny Cash har Daddy sang bass blivit en klassiker, där många olika artister gör sina egna tolkningar.

Countrylegendaren Glen Campbell gjorde till exempel den här:

2009 gjorde den norske countrysångaren Aslak Gjennestad en version där Jan Howard som sjöng samma stämma som i Cash original, med Mike Allen som ”pappa”.

Den här listan på YouTube har inte bara två resultat, heller.

Vers 2

När det finns så många versioner, då uppstår naturligtvis frågan: finns det några underliga versioner? Om vi bortser från den oundvikliga versionen med Chipmunks (som jag inte tänker länka till), finns det ett par som sticker ut.

Gospelversionen framför andra finns här:

Så har vi den ”moderna” versionen med Jason Mraz:

Refräng

Än så länge har vi hållit oss till versioner på originalspråket. Nu är det dags att gå över till svenska. Här finns framför allt två varianter.

Pierre Isacsson (som var orsaken till att jag började skriva på Wikipedia för över fem år sedan) sjöng in en version till albumet En sommarsaga (1975). Som Pierre Isacsson-kännaren Per Wiker noterar har skivkonvolutet en ganska märklig attribuering till en duo som gjorde parodiversionen ”Daddy played first base” med baseball som tema. Förutom en tillagd vers om en granne följer Isacssons version originalet ganska väl: ”Pappa sjöng bas / mamma sopran / jag och min bror sjöng snett emellan”. Att mamma får en kvinnostämma istället för tenorstämman är hon nog glad för.

I början på det här årtusendet har några av medlemmarna från punkgruppen Asta Kask ombildats för att spela in Johnny Cash-sånger under namnet Johnny Kask. Under flera konserter har de spelat sin version av Daddy sang bass:

”Pappa sjunger bas / mamma sjunger stämmor / och alla barnen stämmer upp i kör”. Till skillnad från Pierre Isacssons översättning figurerar också den familjemedlem som dött, och som sångaren kommer återse i livet efter detta.

Tonartshöjning

Men allt är inte så enkelt som vi har visats hittills: på alla låtar finns parodier, och det finns också en del som har helt andra infallsvinklar. Sen har vi Ray Stevens. I Sverige har Ray Stevens aldrig blivit särskilt känd, trots att han har en lång karriär med många hits i USA. Kanske är det för att han är lite för bonnig. Lite som en sjungande Stefan & Krister, fast med lite mer stil. Och med politiska ambitioner på högerkanten.

1997 gjorde han albumet Hum it! där han spelar Whistlers mor på omslaget. Och skivans höjdpunkt är den här låten:

Ifall det råkar vara så att låten försvinner från YouTube, vilket händer då och då, låt mig citera texten:

When I was kid in my home town
People would come from miles around
Just to get a job at the Pharmaceutical factory
Making strong medicines of all descriptions
Now every time I get a new prescription
It brings a dose of old memories back to me
Now daddy was assigned to birth control pills
Breathing that air that was hormone filled
And mama made body building steroids all day long
And when Sundays came they sang in the choir
And even the angels had to admire
make the hair stand up when they sang a song

Mama sang bass, daddy sang tenor
You wouldn’t think she had it in her
But her voice got deeper and deeper every week
Daddy sang tenor, mama sang bass
She had strength and he had grace
It’s kind of like they traded places so to speak

Well the preacher said folks, I recognize your talents
But you see this choir’s out of balance
And the bass sounds better when it’s coming from the other side
Well mama’s patience never was the greatest
And daddy wouldn’t think of sitting with the ladies
So the only thing to do was give their hormones a ride

Now the factory was a working on this DNA
that programs molecules in such a way
That anything wrong can sometimes be reversed
So they made um up a shot
put it in their veins
Waited all week till Sunday came
To see if that injection was a blessing or a curse
The media coverage was so intense
it made the OJ trial seem like a non event
The church was filled up to the brim
Just to hear that opening hymn

Then…… Mama sang…. bass…..
Daddy sang tenor……….
She got stronger
He got thinner
That’s what you get
for trying to hard to please
Daddy sang tenor
Mama sang bass
He makes dinner
while she shaves her face
Now what else do you want to know
about the birds and the bees

You know I got a powerful urge to scratch and spit
I loveeee to watch baseball
Baseball, well mama you used to love to knit
what happened to that?
Knit! let’s go to the wrestling matches
wrestling, let’s arm wrestle
Oh no!
Hey, you ait got any red man on ya do ya
Red man!
I know, let’s go cow tippin
Cow tippin!
Listen ma, you just about wore ole bossy out
Quite, you might wake her up
Rock a-bye bossy

För att verkligen trycka på hur mycket mamma sjunger bas kallade Stevens in JD Sumner, som en period var världens djupaste bassångare.

Outro

Om någon av någon anledning skulle tvivla på att jag är en nörd är det numera ganska lätt att överbevisa dem. Bara peka dem till det här blogginlägget.

Remixen som recept för odödlighet

Micke

Micke Nordin

Redan för nästan ett år sedan talade min vän Micke Nordin om det här, men det har tagit rätt lång tid för mig att tänka igenom hela saken och hitta en delvis ny vinkel på det.

Scenen var FSCONS, en årlig tvådagarskonferens i Göteborg, hösten 2009. Micke var en av talarna där. Det berodde bland annat på att han är så datanördig att han till och med skrivit boken om hur MediaWiki fungerar (tillsammans med David Öhlin). Inte om hur Wikipedia fungerar som normala människor, utan programvaran bakom Wikipedia. I alla fall, på FSCONS fanns massor av andra som håller på med datorprogram och fria licenser, så han var inte ensam om det. Däremot var han definitivt ensam om sitt ämnesval. Jag låter honom beskriva ämnet själv:

Human beings have been copying and reusing culture and technology for approximately 2.6 million years. Access to new cultural advancements have been crucial for all human societies during all of prehistory.

With this presentation I want to give an archaeological perspective on today’s issues of free software, free culture, patents and copyright. I am going to give examples on how humans have copied and reused culture and technology through out all of prehistory with concrete archaeological examples, mainly from the stone age. I am also going to show examples of how people have been trying to limit access to ideas and technology for others.

The presentation will focus on these questions:

What does the possibility to copy culture and technology mean for human societies and how does people profit from limiting the access to these cultural traits and technologies for others?

Does culture have an intrinsic wish to be copied? Does culture in fact want to be free?

Hoppas att nån vill lyssna bara, jag vet aldrig om kombinationen tekniknörd-stenåldersnörd funkar eller om folk bara blir dubbelt uttråkade :)

Källa.

Micke var då arkeolog med stenåldern som specialitet, vilket både förklarar och ger tyngd åt ämnesvalet. Nu är han någonslags spion, om jag inte är helt felunderrättad.

Hans föreläsning var mycket intressant. Se själv. Verktygen förbättrades eftersom folk delade med sig av designen, och de som inte förbättrades hade utvecklats i isolering. Han hade såklart källor för det här.

Mammas gamla vitsbok

När mamma var konfirmand fick hon en vitsbok av någon hon kände. Jag har svårt att tro att det skulle vara hennes föräldrar, men ifall det var det måste jag kraftigt omvärdera min bild av min mormor och morfar som i stort sett asexuella varelser. Boken heter ”Vita vitsen”. Den finns varken på bibliotek eller Google, vilket kanske kan förklaras med att det är en liten (12 cm x 8,5 cm) bok, fylld med halvsnuskiga vitsar. Undertiteln är ”Vitbok för f.d. konfirmander”.

Den där boken hittade jag såklart redan när jag var liten. Spännande med så mycket snusk. Och eftersom jag alltid har sysslat med humor i en eller annan form fick ”Vita vitsen” följa med mig när jag flyttade hemifrån.

Den här utvikningen i mitt själsliv har en poäng som har med ämnet att göra, för nummer 175 av vitsarna (av nästan 900, exet är sönder, troligen sönderläst) lyder så här:

Uppfinnar-Mulle hade en härlig dröm härom natten:

Han drömde att han hade uppfunnit pippat och fått patent på det – och pengarna bara öste in från alla håll…

(Vem som har samlat ihop boken eller skrivit vitsarna är okänt, mitt ex är som sagt sönder. Det står inget förlag på omslaget heller.)

Med tanke på att det tydligen gått att patentera olika sätt att gunga på en gunga (sök efter ”swing”) kanske det inte är omöjligt… Troligen kommer det att falla på att man bara kan patentera en ställning i taget, och då beskriva det så noggrant att alla bara kan göra en liten variant för att gå fria. Ahh, annars hade det varit en affärsidé.

Povel Ramel (gästartist: Henrik Dorsin)

Brita Borg och Povel Ramel

Brita Borg och Povel Ramel

I likhet med min kurskamrat Henrik Dorsin gillar jag Povel Ramel. En gång i korridoren på Institutet för högre TV-utbildning sjöng vi (jag och Dorsin) till exempel sången Erik Anders Svensson Typing tillsammans. Då hade han lite hår, men det var förstås ganska precis 10 år sedan. Jag undrar om han också tänker på vår idé med att göra en äventyrsfilm av Gustaf Vasa ibland. Men det var inte om Dorsin jag skulle skriva.

Povel Ramel är utan tvivel en av Sveriges största underhållare genom tiderna. Hans karriär spände mellan nästan 70 år (!), 1939-2007, han förnyade svensk humor (”Alla har vi krupit fram mellan Povel Ramels framtänder”, sa Gösta Ekman en gång), han fick ett otal priser genom åren (han var till exempel den förste att få Lisebergsapplåden), han har själv instiftat ett av de mest eftertraktade svenska priserna (Karamelodiktstipendiet) och har registrerat drygt 600 verk hos STIM. På det hela taget en rätt imponerande bedrift för någon som var dålig i skolan. Nyckeln var förstås att han hamnade i sitt rätta element. Han är så berömd att han fortfarande är Povel, inte Ramel. (Vi satt förresten och snackade om Povel bara häromdagen. Det var då jag beslutade mig för att skriva det här inlägget.)

Jag kan förstå att Povel inte är på allas läppar numera. Han är gårdagens nyheter. Särskilt humor från förr blir väldigt lätt utdaterad. Titta bara på världens äldsta bevarade skämt.

Men för att vara så stor har Povel Ramels berömmelse försvunnit proportionerligt mer än vad man hade kunnat vänta sig. Han spelas bara mycket sällan på radio. Få andra artister gör covers på honom, som de gjorde med med Cornelis (två gånger! Nä, åtminstone tre gånger!), Ted Gärdestad och Nationalteatern. (Cornelis gjorde förresten en skiva med covers på Povel-sånger.) Han får (nog) inte ens en gata uppkallad efter sig (och troligen inte heller ett torg heller) som Ingemar Bergman, Björn Hellberg och ett antal andra stora män. Och Orphei Drängar.

Anledningen till att Povel riskerar att glömmas bort av den kommande generationen sammanfattas av litteraturkritikerna Göran Hägg:

[visorna har] knappast överlevat i annan form än upphovsmannens eller hans revykamraters första framförande på grammofonskiva eller film.

Källa: troligen hans svenska litteraturhistoria, artikeln i Wikipedia har ingen källa för påståendet

Med andra ord: det har varit för svårt för andra att spela in covers av Povels låtar för att minnet av Povel ska överleva. Alla kan sjunga Ulf Lundell och Gyllene Tider och Tomas Ledin och Roxette och Lars Winnerbäck och Magnus Uggla och Orup och Marit Bergman. Det går att arrangera alla de där artisterna för körsång utan att kunna mer än något ackord (Håkan Hellström behöver man inte ens kunna sjunga för att sjunga…). Man kan nynna låtarna relativt enkelt och lära andra låtarna utan något större problem. Memen i de sångerna sprids lätt. Det är delvis det man ska tänka på när man ser melodifestivalen och tippar vilka låtar som vinner där: ”Vilka är de vinnande memen?” Jämför det med hur svårt det är att memorera:

Herr Patrik han föll i schaggsoffan
alltmed en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin
med sju åtta rätters ”luns”,
tände en stor havanna
nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.

Sträckte sig över magen,
fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv
för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom
och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:

Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig
– Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta
både gammal och snäll och ful
huttrande uti fyra meter tyg
som hon fått i jul.
Dörren flög upp och korsdraget
förtog fotogenens glöd,
lampan var överflöd
Herrn var tillräckligt röd.

Isen! Augusta! röt han till
så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppande
en vägglus ifrån sin rock
Iskarln har inte kommit hit,
ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:

Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig
– Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss
var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig
en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an
och kastade sig däri,
kärran var vind och ”skrallt”,
hästen var blind och halt.

Kusken han sa att sme’n
som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare
som var förgjord av sprit
Trampborren hade missat och
gått rakt genom mannens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind…
Håll käft, karl!

Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig
– Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

Innan man hade hittat rätt
på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycken lera sprätt
på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade
av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.

Inne i dunklet såg han några
barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande
av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger
så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera i går,
förlåt oss!

Därför är där ingen is till punschen!
Därför är där ingen is till punschen!
Därför är där ingen is till punschen!

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig
– Leve Kung Oscar!-
– Skål Moder Svea! –
– Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Men inte nog med att låtarna är svåra att memorisera. Povels låtar var färdiga. De är svåra att göra bättre eller annorlunda. Povel försökte själv ett par gånger att göra om sångerna (som på 1991 års Återbesök i holken eller hans reklamjingel för Vattenfall) Det gick sådär, även om det svänger lite i ”Var är hålen?” och ”Är det någon som har en våning åt mig”. Folk försöker stundom med ”Gräsänkling blues” och ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt”, men resultatet blir sällan mer än halvdant, vilket är orsaken till att så få försöker med resten av hans vis-skatt. Det finns så många låtar som verkligen borde göras om, eller varför inte samplas. (JustD samlade lite, vet jag, men att inte fler gör det är en gåta.)

Bokstavliga videor och andra remixer

Jag har tidigare tipsat om fenomenet bokstavliga videor, d.v.s. en musikvideo där den ursprungliga sången byts ut mot en text som handlar om det som faktiskt sker i musikvideon. Ett exempel är ”Take on me” sjungen av Dustin McLean:

Det är bara en variant av låtar där en existerande sång används för att skapa något helt nytt. Lawrence Lessig, internets mest populäre advokat som han har kallats, och grundaren av Creative Commons, säger så här på en TED-konferens:

Själv tycker jag att Jocke Boberg har gjort fyndiga remixer genom att göra så kallade ”mash ups” – han har slagit ihop två existerande låtar såsom Jackson Fives ”I want you back” och Oasis ”Wonderwall” och fått resultatet:

Går det att tillåta remixer?

Johanna Blakely

Den här kvinnan, Johanna Blakely, kommer att få sin förklaring lite senare.

Sånt här är naturligtvis olagligt. Eller delvis olagligt, i alla fall. Eller kanske lagligt. Ja, ingen vet riktigt. En av anledningarna till att det är så svårt att veta vad det är som egentligen gäller är att man i USA har någonting som motsvarar Sveriges citaträtt även för bilder och musik. Det är därför engelskspråkiga Wikipedia (som bara ska innehålla bilder som inte omfattas av upphovsrätten) har bilder som är kopieringsskyddade. Det här kallas ”fair use”. (Svenskspråkiga Wikipedia har inte bilder som omfattas utav ”fair use”, utan bara fria bilder.)

I såväl USA som Sverige diskuterar man nu hur mycket det ska kosta om man vill göra en sampling ur en låt (miljoner visar det sig) och hur mycket man får sampla (typ inget).  Som de sa i en dokumentär på SVT i höstas: – Jakten på de som samplar riskerar att döda en hel musikgenre. För min del fungerar det här med samplingar mer som inspiration: man hör Vanilla Ice ”Ice ice baby”, inser att riffet är samplat och letar reda på Queens ”Under pressure”, för att ta ett enkelt exempel. Här kan man se vem som samplat vem.

Men hade det gått att tillåta remixer på olika sätt utan att vara rädd?

Exemplet Povel Ramel faller inte i public domain förrän år 2077. 2077?! Förlåt, 2078 ska det vara, eftersom det är 70 år efter upphovsmannens död. (2078 låter som titeln på en dålig science fictionfilm, eftersom det ligger så långt fram i tiden.) Det är först då som andra får använda hans musik, texter och filmer fritt. Då kommer Projekt Runeberg att fyllas med massor av låtar, sketcher, etc, eftersom det inte längre omfattas av upphovsrätten. Förutsatt att de inte förlänger upphovsrätten. Det har de gjort förut. 1995/1996 ändrades den svenska upphovsrätten så att material som hade varit fritt för allmänheten (såsom Shakespeares verk, Homeros verk, bröderna Grimms sagor) åter blev ”ofria”, d.v.s. skyddade av upphovsrätten igen.Åter dessa sidospår…

Så långt bokbranschen, skivbranschen, sexbranschen,verktygsbranschen och filmbranschen (som hastigast).

Men det finns branscher där det är tillåtet med remixer, att låna av varandra? Och hur går det för dem?

På fråga 1 svarar vi ”ja”, och på fråga 2 svarar vi ”det går rätt så bra, tack”. Vill du ha lite oväntade exempel, råder jag dig att titta på vad vice VD:n för medietankesmedjan Norman Lear Center, utbildaren och nätexperten Johanna Blakely, säger i en föreläsning:

Föreläsningens bilder som pdf här. Hennes tankar bygger på ett rätt omfattande arbete om modevärlden kallat ”Ready to share”. De skriver så här på sin projektsida:

While a musician can be sued for stealing a hook, fashion designers are praised for knocking off the right vintage look. What gives?

More than any other industry, fashion treats a far larger portion of its creative output as a commons – shared resources that can be freely reused and transformed by other creators. In some ways, the history of fashion is the simultaneously whimsical and serious story of an industry that continues to grow and prosper via Sir Isaac Newton’s maxim, ”If I have seen further it is by standing on the shoulders of giants.” If innovation, regardless of the sector, is driven by previous innovation, then extrapolation to the fashion industry should apply. It can be postulated that the unrestricted access to previous works – the rip-off, knock-off and outright copying of garments – are exactly what has propelled design through the ages. Led by Lear Center Senior Fellows David Bollier and Laurie Racine, this project explores the creative process in the fashion industry, the effects of copyright and trademark law and the relationship between fashion and entertainment.

Two of the most prodigious and prolific sectors of global culture – music and film – are ensnarled in very public, long-term conflicts over the control of creativity. Much of the controversy revolves around the scope of legal protection that creative works should enjoy and whether prior works may be freely re-used. It is striking that the fashion industry, which is a $298 billion dollar market in the United States alone, is driven by similar market forces and yet manages its creative output so very differently. Rather than rejecting derivation and appropriation outright, the fashion industry has found a way to incorporate these practices into the core of the industry while continuing to be competitive and innovative.

The Ready to Share project asks whether the fashion industry offers a compelling model for other creative industries to explore and emulate. Are technological developments – digitization, cheap and easy replicability – propelling the emergence of a “creative commons” in any case, no matter what content industries prefer? Ready to Share looks beyond the familiar concept of fashion trends to explore how creativity emerges, circulates and evolves in the fashion industry – and in contemporary culture more generally.

Ready to Share is funded in part by a generous gift from the Center for the Public Domain.

”Those who do not want to imitate anything, produce nothing.”

Salvador Dali

Eller som Jon Leidecker skriver på Museu d’Art Contemporani de Barcelonas webbplats:

The idea of a completely original piece of music is fairly recent. Music was passed on through sound, through generations, even for centuries after the invention of written music. Only in the 14th century did it become standard practice for a composer to sign his name to a piece of music and claim it entirely as his own, giving rise to the cult of the individual composer. But as recording supplanted sheet music in the 20th century, the presence of communal influence became unavoidably obvious once again as composers began to use recordings to make new recordings.

Källa.

Att gå emot strömmen

Jag kommer att tänka på diskussionen om evolution. Alla som sysslar seriöst med biologisk, kemisk, paleontologisk, geologisk, etc forskning är överens. Evolutionen är det bästa sättet att beskriva hur världens djur och växter har kommit att se ut som de gör. Men eftersom det finns ett par högljudda förespråkare för ska vi kalla det alternativ till evolutionen, såsom intelligent design, har det här blivit en konfliktfråga. En gång blev det till och med rättssak av det, när några föräldrar ville att lärarna skulle påstå att evolutionen bara var en teori och inte den enda teorin om hur människans, djurens och växternas utveckling har gått till.

I alla fall, i det fallet är det ganska tydligt att alla forskare står på en sida och säger ”så här är det” och ”så här är det inte”. Oavsett om man är skolad eller inte, finns det goda chanser att om så många som forskar tycker samma sak och kan bevisa att det är så, då får man ändå ge sig. Jag skulle gissa att det är så med nästan alla svenska politiker, att de litar tillräckligt på forskarna för att säga att evolutionen har pågått och fortfarande pågår. Utom Ella Bohlin, möjligen. Och Tuve Skånberg på sin tid.

Fast när det gäller upphovsrätt är det tvärtom. Där går nästan samtliga politiker tvärtemot vad den absoluta majoriteten av alla ledande forskare inom upphovsrätt och ledande advokater säger. Undantag finns, men trenden är tydlig: att ”upphovsrätten måste stärkas” betyder i nästan alla lägen att den inte bara ska ge hårdare straff, utan också förlängas och göras mer omfattande. Tvärtemot vad det rådande forskningsläget säger. Tvärtemot till och med vad erfarenheten säger (se Johanna Blakelys föreläsning ovan. Eller se om den. Det har jag gjort.)

Norman Borlaug mättade en miljard människor. Gör om det. Allvarligt talat, gör om det. Fler behöver mat.

Norman Borlaug mättade en miljard människor. Gör om det. Allvarligt talat, gör om det. Fler behöver mat.

Som jag har skrivit tidigare (tillsammans med Johan Schiff, då ledamot i styrelsen för Wikimedia Sverige) borde upphovsrätten formas så att den uppmuntrar skapande i alla dess former, samtidigt som den gör det möjligt för artister, författare och kompositörer (och porrskådespelare, se ovan) att tjäna pengar på vad de gör. Det går att göra, om man vill. Vi har ju åkt till månen, för sjutton. Vi har kluvit atomen. Och mitt i en av världens största hungerkatastrofer har vi hittat mat åt en miljard människor. Vi har uppfunnit internet. Så svår är inte upphovsrätten att fixa.

Och vi behöver göra det nu, så att mina barnbarn inte kommer behöva och sitta och lägga in Povel Ramels texter på Projekt Runeberg eller Wikisource – när ingen bryr sig längre.

Men det här handlar inte om Povel Ramel, hur gärna jag än hade velat att det gjorde det. Det handlar om Micke Nordin. Som han sa i sin föreläsning där på FSCONS i höstas: – En civilisation som tillåter remixer överlever. En civilisation som förbjuder den eller försvårar den, måste isolera sig, och då dör den.

[5 juni: la till slutpoängen om Micke som hade fallit bort tidigare.]

Byta mobil – för nybörjare

En likadan mobil som min

En likadan mobil som min

Senaste gången jag bytte mobiltelefon var någon gång strax efter millennieskiftet. Min första mobil gick sönder eftersom den trillade ur min ficka, ner på marken och – blev överkörd av en bil. Det var en Nokia 3310. Jag fick den utbytt mot en likadan, se bild till höger. Den har sedan dess tappats i golvet ett otal gånger och hållit, varit med om ett enda batteribyte och klarar fortfarande att minnas hela 99 kontaktuppgifter och 10 (!) SMS. Eftersom den har fungerat, och eftersom jag har varit arbetslös delar av tiden har jag varken haft anledning eller pengar att byta ut den mot något mer avancerat. Jag har fått klara mig utan musik, MMS, inbyggd kamera, mobilspel och annat krafs. Musik har jag haft separat, liksom kamera, och jag har aldrig varit mycket för datorspel. MMS har jag lyckats få tag på via min operatörs webbplats, de få gånger någon har skickat sånt till mig. Dock har jag själv komponerat några ringsignaler själv så att jag ska slippa de irriterande signaler som medföljde.

Men nu, i stort ett decennium senare, har jag börjat inse att mitt behov har växlat. Inte minst det faktum att jag åker omkring mycket mer sedan något år, och att jag har mitt eget företag numera. Jag har därför börjat fundera i termer av att byta mobiltelefon. Problemet är bara att saker och ting har förändrats så himla mycket på det här decenniet. Bara kolla på den i nuläget senaste Nokia-telefonen: det är så nära en bärbar dator (eller kanske snarare en netbook) man kan komma. Fast då ingår (förstås) film/fotokamera och en separat fotokamera, GPS, WLAN, Bluetooth, FM-sändare, mediaspelare för ljud och video, och stereohögtalare. Och det är inte som att jag inte haft annat för mig än att hålla mig uppdaterad om hur mobilbranschen fungerar. Jag har inte tagit mig den tiden man behöver för att kunna säga att jag behärskar den världen. Som icke anställd på exempelvis The Phonehouse tycker jag inte att jag ska behöva kunna utläsa och förstå fyrtio förkortningar eller mer för att veta vad det är jag köper. På samma sätt som jag tycker att det är helt normalt att en sofftillverkare/försäljare eller en musiker vet mer om sina respektive områden än vad jag gör – och inte förväntas kunna sätta mig in i deras miljö när jag ska interagera med dem.

De här två sakerna i kombination betyder att jag i stort sett fastnade. För att få något slags grepp började jag göra en del research. Först var det planlöst, eftersom jag trodde att det här skulle bli en lätt match. Jag är ändå inte lastgammal, arbetar i en datormiljö och har lätt att lära mig saker. Det visade sig vara en fåfäng förhoppning.

Jag började med att konstatera att jag, som varit med på FSCONS och propagerat för fri programvara vid ett antal tillfällen, bör stötta fri programvara även här. Android verkade vara det som hade flest anhängare bland de stora mobiltillverkarna, och listades till och med som ett av operativsystemen på till exempel Prisjakt där jag jämförde i början. HTC Hero var en tidig favorit, delvis eftersom jag har en vän som har en sådan, delvis därför att den verkade ha många av de egenskaper jag eftersökte.

Sedan insåg jag att jag inte till fullo hade förstått problemet. Säg att jag hade köpt en sådan mobil – då uppstår ett antal följdfrågor:

  • kan jag behålla mitt telefonnummer?
  • kan alla mobiltelefoner ha abonnemang eller är vissa ”enbart kontantkort”?
  • hur gör jag för att kunna surfa när mitt tidigare abonnemang inte täcker sånt?
  • måste jag byta abonnemang?
  • hur gör man för att byta abonnemang?
  • vilket abonnemang är bäst?
  • vad ska man leta efter i ett abonnemang?

Frågorna kom inte allihop på en gång, och de var inte alltid lätta att formulera. Framför allt saknade jag någon central plats där allt sånt här stod förklarat för någon som inte har bytt mobil de senaste åren. Inga checklistor helt enkelt, som det finns för rätt mycket annat.

Jag lyckades så småningom hitta svar på ett par av frågorna via olika sidor:

  • Behålla telefonnumret, här
  • Prisjämförelser mellan olika operatörer,  här och här
  • Några andra frågor här och några guider här

En närmare koll visade att mitt abonnemang inte längre säljs. Det har det inte gjort sedan 2005. Jag har helt enkelt ett gammalt abonnemang som numera är överträffat på rätt många punkter, inklusive pris. Troligen har några av de telefonförsäljare som ringt haft mycket bättre erbjudanden. Strunt samma. Nu gäller det bara en fråga och det är valet av abonnemang och där finns det en faktor som de ingen prisjämförelsetjänst verkar ha insett. Om jag inte har haft möjlighet att skicka MMS tidigare, och om det har varit ganska dyrt att ringa, finns det stor chans att jag kommer att ha liknande telefonvanor före som efter mitt telefonbyte? Knappast, va? Men hur vet man då vilket abonnemang som passar mig? Är/kommer jag vara/bli en ”normalanvändare” eller en storanvändare? Jag har ingen aning. Eftersom jag riskerar att binda upp mig för två år framöver är jag naturligtvis mån om att det här ska bli en lösning som jag kan trivas med i det långa loppet. Så att jag sedan ska kunna glömma bort hur man gör och koncentrera mig på det som är viktigt och faktiskt använda telefonen.

Jag får en konstig vision om hur det skulle vara om andra branscher behandlade sina kunder på samma sätt. Själv hade jag inte gått med på att binda upp mig att gå till samma mataffär varje gång jag skulle handla de närmaste två åren. Eller att lägga ett par timmar varje dag i drygt en vecka på att långsamt få reda på hur jag skulle göra för att byta mitt köksord. Eller att man när man ska se på en film som man har köpt ska vänta ett par minuter innan filmen börjar eftersom det är både trailers och varningar om att man inte ska kopiera filmen. (Vänta här… är det inte så det fungerar, det där med… köksbordet?) Slutsatsen är att branschen har skaffat sig ett riktigt stort ”dra år helvete-konto”, eftersom alla ändå tänker köpa deras varor. De kan göra vad de vill. Frågan är vad som blir nästa grej. DNA-identitetskollar, ett halvårs väntetid på sin vara, och allt sämre hållbarhet, gissar jag.

Och nu börjar det bli dags för mig att faktiskt välja modell själv (för det har jag inte gjort än), så att jag också kan pumpa in mer pengar i den här branschen. Vi får se om den telefonen håller lika länge.

Vad struntar du i?

Inget är perfekt.

Det ligger inte något kontroversiellt i det påståendet. Men det finns en följd av det påståendet som de flesta inte tänker på, eller i alla fall väljer att blunda för. Den följden är att om du ändå tycker om något, vilket jag utgår ifrån att du gör, så väljer du att bortse från de negativa sidorna hos den saken eller den personen. Om du är sambo med någon så vet du exempelvis om dennes/dennas personliga fel, men väljer att acceptera personen ändå. Du vet säkert om att du själv har liknande fast andra brister. (Om du inte visste det, kan jag försäkra dig om att det har du.) När du köper en ny pryl kan du älska dess förmåga att [skruva åt saker hårdare än du skulle kunna själv/spela in TV-program och visa dem med förskjutning/vara snygg] men samtidigt vara missnöjd för att den kostade mycket eller att den ibland inte fungerar som den ska. Så länge du väljer att blunda för de sämre egenskaperna, får prylen vara kvar.

Likadant är det med litteratur, film och musik, etc. Du vet säkert om att hjälten i Karl-Bertil Jonssons julafton är en tjuv, men väljer att överse med hans brott av olika skäl. Och du vet säkert om att det finns missar och tabbar i Star Trek. Du kanske däremot inte tänker på alla luckor i intrigen eller dåliga beslut som behövs för att intrigen ska fungera eller hur lätta vissa intriger hade varit att lösa.

Över huvud taget är problem med intrigen sådant som du antingen accepterar eller inte. Det hänger nära samman med två begrepp som inte finns på svenska, willing suspension of disbelief och first, do no harm (det senare skrev jag om här.) Vilka problem du accepterar, beror på vilken smak du har. Vissa blundar för nackdelarna med exempelvis sin politiska ståndpunkt genom att ta upp nackdelarna med motståndarens ståndpunkt – som om den andres fel skulle göra ens egna fel bättre.

Det är dags att vi slutar vara antingen-eller-människor, att vi slutar tvinga folk att välja mellan finkultur eller populärkultur. Eller mellan sport och kultur. Eller mellan Wikipedia och NE. Eller mellan höger och vänster. Och så vidare, ad infinitum. Istället bör vi inse att vi alla är positionerade på olika punkter längs en skala, där vi struntar i vissa egenskaper, tycker båda sidor är lika bra, tycker båda sidor har stora problem, ser en tredje väg och förändras från dag till dag.

För när vi gör det, när vi ser saker som relativa, då har vi möjligheten att börja se saker som de verkligen är.

Så även om allt inte är relativt, går det rätt bra att bara… strunta i det.