17 år tillsammans!

Hon brukar inte vilja att jag skriver saker om henne, så jag valde ett kort där hon är ganska anonym.

Hon brukar inte vilja att jag skriver saker om henne, så jag valde ett kort där hon är ganska anonym.

Idag firar jag och kvinnan här bredvid 17 år tillsammans! Det ska vi fira, men först en kort redogörelse för vårt förhållande:

  • Vi träffades i Uppsala under kursen Nusvenska. Ett av hennes första intryck av mig utanför kursen lär ha varit att jag var så okonventionell att jag bjöd på glass till frukost. (Det gör jag inte längre. Det var nog, vid närmare eftertanke, enda gången.)
  • Vi flyttade ihop efter drygt 3 månader. Flytten skedde i en liten bil och vi ville inte köra fler vändor än nödvändigt, så sista trippen hade jag knäet fullt av en uppochnervänd kontorsstol medan en tavla balanserade bland annat på mitt huvud.
  • Under hennes spanska-utbildning ingick en tremånadersresa till Spanien. Det var hjärtskärande för båda två. Mitt i de tre månaderna åkte jag ner till henne, vilket var första gången jag var utanför landet på egen hand sedan jag flyttade hemifrån och dessutom första gången jag flög. Det förändrade hela mitt liv.
  • När jag flyttade före till Göteborg fick Matilda en inneboende, som också hette Matilda. Båda Matildorna saknade luktsinne.
  • Första året som Matilda jobbade som lärare hjälptes vi åt att planera lektionerna. Det ledde till att hon började visa Indiana Jones på sina svensklektioner. Delvis på grund av det (och tack vare hennes passion för eleverna) blev hon en populär lärare. Det ledde också till att jag började fundera mer på om jag inte skulle kunna lära fler att använda det jag kunde om att skriva – vilket i förlängningen ledde till Manusförfattarens guide och Skriv som ett proffs, två av mina största försäljningssuccéer.
  • Under ett par år gjorde vi resor till Spanien och England, varannan gång. Jag fick, tack vare det, hålla liv i min gymnasiespanska, medan Matilda fick stå och vänta i otaliga bokhandlar.
  • För tio år sedan fick vi Mumrik. I samband med det började jag skriva på Wikipedia, vilket jag har haft stor nytta av, trots Matildas inledande tveksamhet.
  • För nio år sedan fick vi J. Som jag har beskrivit lite mer privat åtföljdes det av lite konstigheter (kontakta mig för lösenord).
  • För sex år sedan fick vi C.
Ett av alla bröllop vi har varit på, utan att gifta oss.

Ett av alla bröllop vi har varit på, utan att gifta oss.

  • Under en av våra tidigare bemärkelsedagar, i en bastu på Hagabadet, satt vi och räknade efter hur många resor vi gjort tillsammans. Det blev, om vi inkluderade bröllop, kompisars födelsedagar på annan ort, och liknande, ett sextiotal resor. Jag kan inte tänka mig en trevligare reskamrat. Vi har alltid saker att prata om, vi delar musiksmak, och numera kör vi nästan helt lagligt också 😉
  • Vi åker fortfarande till England ibland. Och Spanien.
  • Vi har gjort andra sorters äventyr också.
  • Vi brukar ha Halloweenfester, ganska stora sådana. Det är mest jag som insisterar på det, men Matilda har lärt sig att gilla det också, och saknar det om vi inte har det.
  • Ibland medverkar vi på konstiga bilder.
  • Och vi brukar numera åka på kanotsemestrar.

Matilda är den första som läser alla mina böcker. Hon är den första som får höra om mina konstiga idéer – och när jag säger att hon rensar bort en del, förstår ni hur det låter, när resten är så underligt. Hon får höra mig berätta om filmer, TV-serier och artiklar jag tittat på eller läst och som hon själv aldrig skulle ta del av. Hon är den som låter mig sova på morgnarna en eller två vardagar i veckan, så att jag ska kunna arbeta sent kvällen innan. Hon är den som lyfter mig över vattnet när min ekonomi vacklar. Hon är den som står för den mer svårlagade maten (jag gör enklare mat). Hon är den som snor alla bollar. Hon är den som påminner mig om att vara människa. Hon är den jag aldrig trodde fanns när jag var tonåring. Och det finns ingen jag älskar lika mycket.

Familjesemester i London

Eftersom jag inte är jätteförtjust i sommarstugor (men låter alla tycka som de vill om det) brukar vi försöka hitta på lite annorlunda semestrar. Ganska ofta åker de andra tre till min sambos släktsommarstuga utan mig, medan jag jobbar. Och ibland åker vi på resor tillsammans. Några exempel: Kanotresa 2011 (när vi fick grejer stulna) och Spanien 2012 (när båda barnen blev sjuka). Ja, vi har inte haft jättetur med våra semestrar.

I år åkte vi istället till London, som är min favoritstad. Med oss hade vi min mamma.

Här är vi i Hyde Park. Foto: Kristina Berg

Här är vi i Hyde Park. Foto: Kristina Berg

Sommarsemester i London kan låta som ett recept för regn. Vi lyckades dock undvika nästan allt regn. De två gånger på tio dagar som det regnade var det a) duggregn och b) när vi var inomhus av andra orsaker, och c) enbart skönt. Britterna verkade rätt chockade själva.

Att resa i London

Vårt första starka minne från London var hur vi försökte få tag på ett sätt att åka runt under de tio dagarna. Vi kom till Victoria Station, där det fanns en lång kö till där man kunde köpa tunnelbanebiljetter och ställa frågor. Dit gick vi med trötta barn och varsin stor väska. Mamma hjälpte till med att passa barnen medan jag och Matilda tog oss an kön. Det gick inte snabbt. Efter drygt 20 minuter i kön kom vi fram och presenterade vår situation för mannen i luckan. Han pratade med mannen i luckan bredvid, som skulle lösa problemet åt oss (yippie!), skrev ner något på en lapp och så fick vi ställa oss i kön bredvid. Då drar man nr 2 som man nr 1 pratat med ner sin gardin och stänger luckan. Och vi står åter i kö. När vi nästan kommer fram öppnar man nr 2 luckan igen. Det blir av en slump han som tar emot oss när vi kommer fram. (Killarna har vid det här laget i stort sett övergett mamma och springer fram och tillbaka på Victoria Station.) Man nr 2 löser dock saken åt oss. Ett Oyster card ska vi ha. Det hade vi kunnat köpa i automaten bakom oss.

Generellt sett är det ganska lätt att åka i London. Vår äldste son hade med sig Kalle Anka-pocketar och var inne i slukaråldern, medan vår yngste son kom in i en ritperiod, så vi vuxna kunde faktiskt prata ibland. Vilket var tur, eftersom…

Lägenheten låg i Ilford

Ilford är rent formellt en del av London. Men det ligger en bit utanför den vanliga kartan. Vi fick byta transportmedel åtminstone en gång för att komma dit. Man vande sig vid det också, även om det minskade antalet gånger vi åkte fram och tillbaka till stan.

Vi hade fixat en tvårumslägenhet i ett lägenhetshotell, med tvättmaskin och balkong. Det var rätt schysst, med vissa undantag. Framför allt visade det sig att balkongen hade en gallisk övertygelse. Vi solade inte så mycket på den, om man säger så. Men vi hade en tvättmaskin, vilket avsevärt minskade mängden kläder vi var tvungna att ha med oss.

Den andra dagen hade jag kollat upp att det gick en buss nästan utanför vårt hus raka vägen in till Oxford Circus, nr 25. Vi tog den. Det var en dubbeldäckare, och vi kunde sitta längst fram där uppe, vilket var mäktigt för killarna.

DSC_0019

Nu visar det sig att 25:ans buss visserligen går raka vägen från Ilford till Oxford Circus. Men ”raka vägen” tar strax över 75 minuter att åka eftersom den stannar var 100:e meter för att ta upp passagerare.

Vi är turister

Själva poängen med resan var bland annat att killarna skulle få besöka London och se vad staden kunde erbjuda. Det här var deras andra utlandsresa (om man undantar två besök på The Reef i Danmark), och med tanke på hur mycket som finns att göra, gjorde vi upp en lista med allt man skulle kunna göra. Den blev lång. Så vi lade in åtminstone två saker varje dag och började beta av dem. Det var en hel del stopp för att vila, en hel del toapauser, lågt blodsocker, för mycket kultur, för långa resor och för lite lekpauser, men över lag var killarna glada och trevliga.

Under andra eller tredje dagen stod det klart för mig och Matilda att vi borde ha gjort något. Vi borde ha ställt två frågor till mamma:

* har du varit i London förut?

* orkar du med det här tempot?

Svaret på den första var lite överraskande för mig ”nej”. Hon hade bara besökt norra England. Men hon var glad över att få chansen att se allt. Svaret på den andra frågan var lite överraskande ”ja”. Ja, mamma klarade att hålla mitt och Matildas tempo hela vägen. I själva vägen kanske mer än så. Det var svårt för mig och Matilda att få göra hushållsarbetet eftersom mamma var så snabb med det, ta hand om barnen på morgnarna och så vidare. Hon är en riktig superfarmor!

Min mamma, Margareta, står och tittar på Buckingham palace.

Min mamma, Margareta, står och tittar på Buckingham palace.

Bland de saker vi tittade på som turister:

* Big Ben och parken bredvid där det finns en hel serie statyer. Dit hittade vi ganska lätt.

* 10 Downing street (och monumenten på vägen utanför). Här började vi prata om varför poliserna som jobbade där fick döda folk som trängde sig in där, vilket helt och hållet tog bort poängen att Storbritanniens premiärminister bor där. Hit fick vi vända lite på kartan för att hitta rätt.

* Buckingham palace (där den yngste sonen blev förhäxad av de uniformsklädda vakterna, så vi fick gå dit två gånger – och så köpte vi en bobby-mössa åt honom). För att komma rätt gick vi runt hela Buckingham palace. Båda gångerna. Vi fick helt enkelt inte kartan att stämma med verkligheten.

* Towern och Tower Bridge. Det besöket blev bättre av att vi köpte brända mandlar innan. Och efter ett kort intermezzo där yngste sonen tappades bort lyckades vi nästan hitta dit utan att tappa bort oss.

* London Eye, som tar ungefär en halvtimme, och som enligt killarna var tråkig. Göteborgshjulet är tydligen bättre. Dit hittade vi. Efter lite pusslande med kartan.

* Kew gardens, eftersom mamma är intresserad av blommor och växter. Men det var en upplevelse för alla. Klätterställningar, massor av olika sorters träd, ekorrar, palmhus som var så vackert och en karta som vi läste fel på ett par gånger.

* Museer. Vi besökte både British Museum och the Museum of Natural History. Det första tyckte killarna var alldeles för inriktat på människor. Inte alls tillräckligt med dinosaurier. Det gick nästan att hitta dit utan problem.

* Madame Tussauds, som vi hade köpt förköpsbiljetter till, vilket ledde till att vi slapp köerna. Killarna kände såklart inte till särskilt många av figurerna, men de gillade det ändå. Jag kan verkligen rekommendera den 4D-film med superhjältetema som gick där. Det verkade inte helt lovande från början, och vi hade blivit varnade för att inte ha för höga förhoppningar, men något måste ha ändrats för det var fantastiskt!

Det är inte helt lätt att läsa kartor, visar det sig alltså. En försiktig uppskattning är att vi åtminstone gick tre gånger så långt som vi hade behövt göra.

Camden

Emot våra barns önskning åkte vi iväg till Camden. Både jag och Matilda har varit där förut, men det var på något sätt mer än förra gångerna. Dagen innan hade Matilda lyckats spilla sololja i hela sin handväska, så vi var ute efter en ny handväska till henne. Det fanns massor av väskor med spikes och rosa gulligheter på, men det var svårt att få tag på några normala. Sedan fick jag syn på en butik. Jag hämtade Matilda och vi gick in. Sedan gick vi genom butiken och kom ut bland en massa andra butiker. Det var en labyrint. Man kunde ledigt gå omkring en halvtimme där inne utan att passera samma ställe två gånger. Helt otroligt att det var så dolt.

På slutet var vi så hungriga att vi var tvungna att stanna och äta. Då råkade jag få se att det fanns ett helt torg med restauranger som vi hade missat hittills. Massor med olika sorters mat.

Ollie

Matilda har en av sina kusiner boende i London. Hon heter Ollie, och vi har träffat henne och hennes familj där en gång tidigare, förutom på släktträffar och så. Det var mysigt att träffas. Barnen tyckte att det var roligt att träffa sin syssling, som pratar både svenska och engelska.

Under besöket var vi på ett fascinerande ställe. Vi blev ledda till en grå vägg nära ett torg. I väggen fanns en liten öppning. När man gick igenom den öppnades en jättelik trädgård. Det hade varit en ödetomt så länge folk kunde minnas, rent formellt ägd av en affär, men nu hade några i grannskapet börjat odla träd och byggt upp växthus, rabatter och lummiga ställen att sitta på. Och så fort de hade börjat hade affären öppnat en filial i närheten och ville plötsligt använda tomten igen, men då hade grannskapets opinion stått i vägen. Än så länge fick den där trädgården vara kvar, men vem vet hur länge.

Sista dagens överraskning

Jag visste att jag ville ge barnen en upplevelse de aldrig skulle glömma. Eftersom jag håller på att läsa Harry Potter-böckerna med den äldste sonen, tänkte jag att det kunde vara häftigt att besöka Harry Potter-världen i Leavsden utanför London medan vi ändå var i närheten.

Samtidigt ville vi hålla saken hemlig för killarna. Det blev en bra avslutning på London-resan.

Jag försökte fixa biljetter långt innan, men det var slutsålt! (Mental note, beställ biljetter jättelänge i förväg nästa gång.) Vad besviken jag blev. Jag försökte flera olika sätt, och till slut lyckades jag med något otroligt. Jag lyckades hitta ett bussbolag som hade resor dit. Trots att själva stället hade slutsålt hade de några platser kvar. Jag bokade dem direkt!

Mot slutet av semestern dubbelkollade jag så att allt var okej. Vilken mardröm det skulle vara ifall något blev fel. VÄNTA! Jag kollade på mina anteckningar. Jag hade tänkt fel innan, när jag beställde biljetterna. Nej! Jag hade bokat biljett samma dag som vi skulle åka hem, på tisdagen och inte på måndagen som jag hade tänkt. FAAAASEN! Fort som attan ringde jag till bussbolaget och kollade. Naturligtvis hade de inte några biljetter till rätt dag. Suck. Besviken tvingades jag säga att jag hade gjort ett misstag, eftersom vi skulle flyga hem den dagen. Jag lade på.

Det var mitt fel. Killarna skulle bli ledsna. Och jag kunde inte få tillbaka pengarna, så det var flera tusen i sjön. Där och då kastade jag mig i sängen och ville bara försvinna. Hur sjutton kunde jag vara så dum?!

Då insåg jag precis hur dum jag hade varit. Jag hade beställt biljetterna till rätt dag, trots allt. Jag var så dum att jag hade glömt vilken dag vi skulle flyga hem på. Vi skulle flyga hem på onsdagen, inte tisdagen! Vi skulle hinna åka! Fort på telefonen igen, ringa tillbaka till bussbolaget – och försöka förklara för dem exakt hur dum jag hade varit och vad jag ville den här gången. ”Nej, jag vill inte avbeställa biljetterna. Jag ringde nyss och gjorde det, men jag vill ha dem igen.” Kvinnan i telefonen lät lugn. ”Biljetterna är fortfarande bokade.” Men jag kunde inte vara lugn än. Tänk om avbokningen bara tar lite längre tid, och kommer precis när jag lagt på. Då står vi där, förberedda på resa, och så får vi inte gå på bussen. Kvinnan försäkrade mig att biljetterna skulle finnas kvar.

Dagen därpå skyndade vi till stället där bussen skulle gå ifrån (kartor är svåra, så jag frågade folk om vägen), och ser man på: vi fick följa med!

Harry Potter-världen

Harry Potters sovsal i Hogwarts

Harry Potters sovsal i Hogwarts

Egentligen heter det The making of Harry Potter, och består av två tidigare hangarer fyllda med rekvisita, animatroniska monster, kläder, nyinspelade filmer och kulisser.

Så fort vi kom dit in insåg hela familjen en sak – ja, förutom att det var stort och magnifikt och så mycket Harry Potter-saker att man inte kunde titta sig mätt. Det vi insåg var att jag hade precis samma kläder på mig som personalen: beiga byxor och skjorta med smala blåa ränder. Genast trodde de att jag var på en nivå värre än de där som var utklädda till Hogwarts-elever; jag var utklädd till personalen på Harry Potter-världen…

Turen sker rätt individuellt, och man får gå i den takt man vill, men det finns så mycket där (allt är det som användes i filmerna) att man omöjligen kan titta på allt. Vi hade dessutom en deadline när bussen gick hemåt. Men vi fick ändå se stora salen, med professor McGonagall och Hagrids kläder, gyllene kvickar som flög omkring i taket, berättelser från Rowling, Colombus, Yates, Radcliffe, och många andra, samt hundratals prylar som man inte tänker på är rekvisita, såsom choklad.

Efter att ha gått länge fick vi paus. Då passade vi på att köpa honungsöl. Det var riktigt, riktigt gott. Helt alkoholfritt, och en sötsliskig smak och fast lödder (!). Det var faktiskt en av de bästa sakerna där. Missa inte, om du kan.

Det var hangar nummer ett. Vi hade den andra hangaren kvar. Där fanns Fawkes, Den monsterstora boken om monster, Aragog, tavlan med den tjocka damen, dörren som vaktar hemligheternas kammare, och hur jag flög på kvast framför greenscreen (jag var den ende som vågade, fastän jag försökte pressa båda killarna, Matilda och mamma). Jag blev väldigt imponerad av släkten Blacks släktträd, som verkligen täcker en stor vägg och som knappt ses i filmen.

Sen kom…

Drakarna…

… och de två-tre meter stora modellerna av husen…

Och sen kom…

Modellen över Hogwarts

Modellen över Hogwarts

Fy sjutton vad stor den är! Och den byggdes innan Rowling ens hade skrivit klart böckerna, så de fick lägga till saker efter hand. Men vilken grej! Den var massiv. Man ser det inte på bilden, men de där modellen är omkring 10-15 meter bakom äldste sonen. Hela modellen var kanske 25 meter från ena änden till andra.

Efteråt

Barnen tycker fortfarande att det var häftigt att besöka Harry Potter-världen, även om de inte har sett alla filmer eller kan engelska tillräckligt för att hänga med på förklaringsskyltarna.

Men det är bara en av de sakerna som vi tänker på efter resan. Vi har massor av bilder. Inte minst från buss nr 25. Och när vi gick vilse. Och när vi hittade underliga ställen att äta på. Och den där franska balkongen.

Vi längtar tillbaka.

Semester i Barcelona

[För vuxna läsare: det här blogginlägget är framför allt riktat till barnens dagis- respektive skolkompisar. Mer vuxna kommentarer på resan fås på begäran.]

Hela familjen åkte till Barcelona i Spanien. Redan på vägen dit blev Julian sjuk. Han kräktes flera gånger och var jättetrött.

På flygplatsen i Spanien

På flygplatsen i Spanien

Både Julian och Charlie var trötta de första dagarna. De sov på bussen. De somnade medan Matilda ordnade rummen i receptionen på hotellet. De sov i hotellrummet. De sov till och med när vi skulle äta.

Charlie, Matilda och Julian äter frukost

Charlie, Matilda och Julian äter frukost

Men efter ett tag blev Julian och Charlie friska och då åkte vi och tittade på massor av saker. Till exempel såg vi ett museum med en ubåt i trä.

Julian kikar in i en träubåt

Julian kikar in i en träubåt

Och det fanns en jättestor linbana i Barcelona. Men den vågade vi inte åka.

Här ser man ett av tornen till linbanan

Här ser man ett av tornen till linbanan

Den stora gatan i Barcelona heter La Rambla. Den är ungefär som Avenyn i Göteborg. Där fanns det någonting som hette levande statyer. Det är människor som har klätt ut sig och står stilla tills de får pengar. Då rör de på sig. Vår favoritstaty var det här hemska monstret som skrämde alla som gick förbi.

Julian vågade sig fram till monstret

Julian vågade sig fram till monstret

Charlie tyckte att monstret var spännande, men vågade inte gå fram till honom.

Charlie tittade på monstret från lite avstånd

Charlie tittade på monstret från lite avstånd

Charlie och Julian fick äta mycket glass. Vi var också mycket på ett torg som heter Placa de Catalunya, där Julian och Charlie sprang omkring och matade fåglar.

Julian och Charlie matar fåglar

Julian och Charlie matar fåglar

En dag åkte vi ut på en bussresa och fick sitta på övervåningen av bussen. Sedan åkte vi runt i staden och fick veta mer om vad som fanns i Barcelona.

Mamma åker buss

Mamma åker buss

Vi stannade till exempel vid ett jättefint museum där det fanns en häftig trappa. Där åt vi god picknick.

Pappa och Charlie går upp för den långa trappan

Pappa och Charlie går upp för den långa trappan

Man kunde gå av bussen när man ville. Så vi gick av vid stranden. Julian var den ende som badade helt och hållet. Han doppade håret. Men det var väldigt kallt eftersom vädret inte var så bra den dagen.

Julian vågar sig ut bland vågorna

Julian vågar sig ut bland vågorna

Fast pappa var också nere i vattnet och blev blöt om sina byxor.

Pappa och Charlie badar. Litegrand i alla fall

Pappa och Charlie badar. Litegrand i alla fall

Både Julian och Charlie hade mycket roligt. Bland annat gillade de vattenmelondrickorna.

Efter en vecka var vi tvungna att åka hem igen. Men både Julian och Charlie vill åka tillbaka. Och det tror vi säkert att vi kommer göra. Fast då vill vi inte vara sjuka.

Läs gärna inlägget om vår kanotsemester från förra året också.

Vem slutar först?

Det här kommer inte att handla om mina barn, men i förbigående kommer jag att nämna dem. Jag ber om ursäkt för det.

Inte för att skryta, men… ja, lite kanske. Hemma har vi tre grejer som fungerar bra för att få barnen (ber om ursäkt) att bete sig som människor och mindre som djur. Det här är saker som andra har kommenterat och jag tänkte att det kanske kunde hjälpa någon, göra… något… eller så. Ja. För den som är intresserad följer här de tre sakerna:

1. Väl synligt har vi en lista över saker som familjen vill göra. Barnen (ursäkta) har fått vara med att bestämma vad som ska stå med på listan. Det här har fått effekten att när vi inte har något att göra kan vi titta på listan, göra något och pricka av det. På så sätt slipper vi de där stunderna av ”vad ska vi göra?” och kommer lättare ihåg i efterhand vad vi faktiskt har gjort. En sån lista kan jag rekommendera.

2. Många föräldrar klagar över att de inte får tillräckligt med tid för sig själva och/eller bara för föräldrarna. Vi har inte den fullständiga lösningen, men det här systemet fungerar rätt så bra. Jag har fått vissa dagar lediga och Matilda har fått andra dagar lediga, och vissa dagar är familjedagar. På våra lediga dagar kan vi vara hemma eller åka iväg och träffa kompisar, vilket vi känner för. Resultatet är att vi tycker att det är roligare att träffas, när vi väl träffas, och båda känner att vi får göra saker, utan att det blir orättvist.

3. Det är oundvikligt att barnen (förlåt) blir osams ibland. Istället för att utreda hur det hela började, så börjar vi med att fråga ”så vem slutar först?” Vi säger att vi gillar den som slutar konflikten, d.v.s. vi har gjort en grej av att alltid bli stolta över den av killarna som först säger förlåt, kramas och tröstar den andra. När de väl lugnat ner sig kan man diskutera mer om vad som hände, och då brukar det inte vara lika svårt att få reda på sanningen. Sedan kan vi ha en sansad diskussion om hur vi ska göra nästa gång för att samma grej inte ska hända igen.

Och det är den sistnämnda punkten jag ville diskutera mer, för jag tror att alltför många fokuserar på hur konflikter börjar, snarare än att göra en prestigesak i att avsluta konflikten. Det är ett sätt att ”re-branda” konfliktlösningen.

Ibland uttrycker jag mig rätt klumpigt, framför allt muntligt. Ett sånt tillfälle var när under förra årets Wikimania som ägde rum i Israel.

Jag (till höger) med Sue Gardner (i mitten) och Aaron Muszalski, från Wikimedia Foundation

Jag (till höger) med Sue Gardner (i mitten) och Aaron Muszalski, från Wikimedia Foundation

Efter Wikimania åkte vi, några stycken från Wikimedia Foundation, iväg på en tvådagarsutflykt till Västbanken. Vi ville inte bara besöka ena sidan av konflikten. (För några riktigt snygga bilder från den utflykten, se Guillaume Paumiers Flickr-flöde därifrån.)

Jag ställde, utan att egentligen tänka igenom vad jag sa, följande fråga till några av de smartaste människorna man kunde åka på en bussresa med:

– Hur får man slut på Israel-Palestina-konflikten?

Min tanke var att om det finns några som har lite tankar om det där, så var det personerna jag satt bredvid. Men de bara hö-hö-hö-ade och menade att det var en naiv fråga. Litegrand var det kanske det, men jag var allvarlig.

Det här får mig att tänka på en scen ur ett avsnitt ur Vita huset (en av världens bästa TV-serier), där president Bartlet säger:

Ellie had a teacher named Mr. Pordy, who had no interest in nuance. He asked the class why there’s always been conflict in the Middle East and Ellie raised her hand and said, ”It’s a centuries old religious conflict involving land and suspicions and culture and…” ”Wrong.” Mr. Pordy said, ”It’s because it’s incredibly hot and there’s no water.”

Men, grejen är den att det inte spelar någon roll vad orsaken till den här konflikten är. Grejen är att det inte är coolt i något läger där att faktiskt sluta fred. Den ledare där som börjar en fredsprocess stöter sig med sina egna, för att vara svag, etc. Där ligger det verkliga problemet, att hitta ett sätt att göra det coolt att sluta först.

Där är vi tillbaka i det här med re-branding. Hur får man folk att göra något? Rory Sutherland, som jag länkade till ovan (ordet ”re-branda”), men som är värd mer uppmärksamhet, berättade i sin presentation på TED om Fredrik den store av Preussen som hade problem med att få sin befolkning att äta potatis. Potatisen var en smart upptäckt, men bönderna gillade inte den i början. Så han försökte tvinga dem. Bönderna vägrade, och det fanns till och med folk som blev avrättade för att de vägrade äta potatis. Fredrik försökte då en annan strategi. Han sa att potatis bara var för kungafamiljen, och satte ut vakter kring potatisfälten (med hemliga instruktioner att inte vakta särskilt bra). Eftersom folk resonerade att det som vaktas också måste vara värt att ta, blev det snart en underjordisk potatisodlingsboom. Bingo, potatisen hade fått ett nytt värde.

Sutherland tar ett annat exempel också. Atatürk, som grundade det moderna Turkiet på 1920-talet, ville få bort användningen av slöjor. Istället för att förbjuda slöjan som kunde ha fått negativa effekter, gjorde han det obligatoriskt för alla prostituerade att bära slöja. Därmed var saken löst.

Så, låt oss utse vinnare bland de som slutar konflikten snarare än börjar den. Det är ju ingen mening att folk ska bete sig som barnrumpor (ursäkta) bara för att man håller på att utreda vem som började konflikten. Eller vad tycker du?

Magiska antal ur Tingo

Jag stöter ibland på underliga och roliga böcker. En av de senaste böckerna var en bok som heter ”The meaning of Tingo and other extraordinary words from around the world” av Adam Jacot de Boinod. Boken är kan man säga ett vittnesbörd om att världens kulturer ser väldigt olika på världen. Ni vet det där gamla vanliga påståendet om att eskimåer har [ett stort antal] ord för snö. Även om det är mer komplicerat än så, så stämmer det att vissa kulturer har ovanligt många ord för företeelser som andra kulturer inte har. Albanska språket har exempelvis massor av ord för olika sorters mustascher och ögonbrynsformer. Och hawaiianskan har rätt många termer för att beskriva bananer.

Men en grej som jag som författare gillade var en lista över vilka betydelser särskilda antal har.

Magic numbers

Different cultures give different significance to different numbers. Western traditions offer the five senses and the seven sins, among other groupings. Elsewhere we find very different combinations. The following list is drawn from the Tulu language of India unlessotherwise stated:

Three
tribhuvara the three worlds: heaven, earth and hell
trivarga the three human objects: love, duty and wealth

Four
nalvarti the four seasons

Five
pancabhuta the five elements: earth, air, fire, water and ether
pancaloha the five chief metals: gold, silver, copper, iron and lead
pancavarna the five colours: white, black, red, yellow and green
pancamahapataka the five greatest sins: murdering a Brahman, stealing gold, drinking alcohol, seducing the wife of one’s spiritual mentor, and associating with a person who has committed such sins
pancavadya the five principal musical instruments: lute, cymbals, drum, trumpet and oboe

Six
liuqin (Chinese) the six relations (father, mother, elder brothers, younger brothers, wife and children)

Seven
haft rang (Persian) the seven colours of the heavenly bodies: Saturn, black; Jupiter, brown; Mars, red; the Sun, yellow; Venus, white; Mercury, blue; and the Moon, green

Eight
ashtabhoga the eight sources of enjoyment: habitation, bed, clothing, jewels, wife, flower, perfumes and betel-leaf /arecanut

Nine
sembako (Indonesian) the nine basic commodities that people need for everyday living: rice, flour, eggs, sugar, salt, cooking oil, kerosene, dried fish and basic textiles

Ten
dah ak (Persian) the ten vices – named after the tyrant Zahhak who was notorious for ten defects of body or mind: ugliness, shortness of stature, excessive pride, indecency, gluttony, scurrility, cruelty, hastiness, falsehood and cowardice

Kanske kan det gå att göra någon historia av det här…

Kanotsemester

Vi har pratat om att paddla kanot på vår semester i flera år, men i år har vi faktiskt tagit oss i kragen. Det skulle bli lite utmaning med barnen, men vi tänkte att de klarar en natt utomhus. Sexåringen var dock väldigt bekymrad för att det inte skulle finnas någon TV och vägrade följa med. Efter mutor, utpressning och hot lyckades vi få med oss honom ändå. Och i går förmiddag bar det av – mot Vättlefjäll!

Jag med stor ryggsäck. Den är tyngre än den ser ut.

Sambon och barnen redo för avfärd

Vi lyckades få i kanoten i vattnen, fullastad som den var, och styrde vårt kosa ingen särskild stans. Efter ett kort stopp vid en badplats där vi intog vår medhavda matsäck och tvååringen fick springa omkring lite medan sexåringen jagade fisk med sina nya kompisar, fortsatte vi att utforska sjösystemet. Vår ”plan” var att åka över till Stora Stentjärnen och övernatta i ett tält (lånat av grannen) vid en rastplats. På vägen utforskade vi, kanske lite mer ofrivilligt nu, sjöarnas ibland lite väl svårnavigerade utseende. Det är i alla fall vad jag som kartläsare hävdar.

Modet var fortfarande gott när vi hade dragit kanoten på vagnen över land och kommit över i sjö nummer två. Solen lyste, men inte för mycket, och vinden var mild. Och sedan hittade vi troligen vår favoritplats som det är svårare att beskriva än att visa:

Det såg ut som en korsning mellan Amazonas och Trollens skog. Och vi såg ut som en blandning mellan Bröderna Dal och Svante Grundberg i Göta kanal.

Sen kom vi fram till det vindskydd som vi hade tänkt att tillbringa natten vid. Då insåg sambon att hon varit där för mer än ett halvdussin år sedan med sitt jobb och tänkt: ”Hit skulle jag och Lennart kunna åka.”

Sambon och jag började fundera skarpt på en sak: ska vi tälta eller bo i vindskyddet?

Tre vid stuga

Valet av övernattningsställe var en svår fråga, inte minst för att vi hade flera timmar innan mörkret att fylla med aktiviteter. Till sist fattade jag beslutet medan sexåringen och sambon var på besök i skogen, att vi skulle bo i vindskyddet. Tvååringen hade inget att invända, förrän han hoppade på vår luftmadrass och slog huvudet i taket.

Men det var här som vår vistelse går att dela in i två delar. Först…

Se det från den ljusa sidan: nu kan det inte bli värre…

Det började dugga lite lätt. Det var så mysigt att sambon och sexåringen fick för sig att bada.

Jag sitter utom räckhåll för regnet och tittar på.

Tydligen fanns det ganska mycket stenar under vattnet, så sambon slog sig flera gånger när hon simmade. Hon har fortfarande ont.

Vad vi inte visste då var att regnet skulle komma och gå under resten av vår vistelse där. Ibland var det bara gråmulet, ibland kom några droppar, och snart öste det ner. Sedan gick öset över i overdrive. Hela natten regnade det.

Det var ett litet uppehåll precis när killarna skulle sova, så sambon kunde gå iväg och slappna av medan jag tog hand om läggningen. Sexåringen somnade som en sten efter att ha hört en variant av Bockarna Bruse. Tvååringen var inte lika lättlagd, om man säger så. Han höll hov i över en timme efter det, och jag blev till slut att valla honom i regnet för att han skulle bli trött. Det hjälpte inte heller, och sambon och jag såg våra samtalsplaner för kvällen krossas alltmer. Jag visste att det var ganska kort tid innan hon skulle bli för trött för att prata om någonting, och utan vuxensamtal förvandlas föräldern lätt till en lallande zombie där barnsånger och ramsor tar över rationellt tänkande. Jag blev ännu senare tvungen att sjunga för honom och hålla i honom för att han skulle komma till ro.

När vi hade fått bli vuxna igen och pratat av oss, blev det dags att tränga ihop oss på sängen. Nämnde jag luftmadrassen? Singularis. Det stod ”dubbel” på den. Vi är fyra, varav två flyger omkring ganska duktigt på natten. Så redan utsikten att få plats i en planerad placering var ganska blandad. Den blev inte mindre av att sexåringen råkade missa att gå upp och gå på toaletten, så att hans sovsäck blev obrukbar. Vi var då nere till tre sovsäckar. Sexåringen fick tvååringens medan minstingen fick sova hos sambon, och under natten låg hon med nojor om att han skulle glida ner för långt i hennes sovsäck och få svårt att andas, eller för långt upp och frysa axlarna av sig. Några kuddar hade vi inte med oss, och det var bara jag som hade kommit på lösningen att fylla en sovsäcks-säck med kläder och ha som kudde, men den var inte heller särskilt bekväm, så alla vaknade med nacksmärtor. Mitt utrymme på den där madrassen var längst inne vid väggen, med ett drygt trettio centimeter brett utrymme. Jag tillbringade lika mycket tid i utrymmet mellan madrassen och väggen (utan att riktigt nå ner till golvet så att jag kunde få ordentligt stöd) som på madrassen. Men värst hade sambon, som inte sov alls mycket på hela natten. Hon blev mycket riktigt rätt sur på morgonen, och särskilt illa var det att vi inte kunde få igång någon eld så att det blev något kaffe

Men inget av det kunde mäta sig med förvåningen på morgonen (regn, vad annars?) när sambon gick ut och såg att vår kanot var borta. Den var inte särskilt långt borta, bara trettio meter bort – på andra sidan den smala delen av sjön. Eftersom vi hade dragit upp den en bra bit kunde det inte ha varit en slump. Det var inte det enda som var borta, heller. Vid närmare efterforskning såg vi att delar av vår redan snålt tilltagna proviant var borta. Någon hade varit inne i vårt vindskydd och stulit av vår mat! Men det märkliga var att de inte hade tagit av all vår mat, utan bara knappt en portion. Vi noterade att våra paddlar låg kvar på marken, utom en – barnpaddeln!

Det här fick oss att tänka tillbaka på kvällen innan, när en helikopter var i området med ett sökarljus, bara ett femtiotal meter från där vi var. Hade det varit en rymling som sett att vindskyddet var bebott och som behövde något att dricka och lite att äta? Vi började fantisera om brottet. Sexåringens första camping slutade alltså med att tjuvar varit inne där vi sov och stulit våra grejer. I hans liv har det skett åtminstone fyra stölder. Själv har jag bara varit med om två. Så vi trodde att det skulle finnas en risk att vi råkat skrämma bort honom från att campa, men när hans teorier om vad som hänt kretsade kring dvärgar som lånat kanoten, kände vi att risken kanske inte var så stor ändå. Hur elaka de dvärgarna än skulle vara, var bara tecknet att de inte var sex meter långa, hade knivförsedda knäskålar, motorsågar till mun(nar) och fingrar av ren och skär fasa, ett gott tecken.

Och därmed kommer vi över på den andra delen…

Det blev rätt bra ändå…

Trots allt det där, blev det rätt bra.

Vi valde ju vindskyddet, och inte tältet, så vi var torra hela tiden. Och när vi skulle paddla hem, övergick ösregnet plötsligt till ett sånt där fint regn som man nästan kan borsta bort från kläderna utan att bli blöt.

Tjuven/tjuvarna tog bara en Risifrutti och några juice-paket. Strax bredvid, uppenbarligen helt oskyddade, låg våra plånböcker, våra telefoner, och en kamera värd 8.000 kr. De hade tjuven/tjuvarna missat.

Killarna gillade maten vi gjorde på Tringiaköket. Det tog inte ens särskilt lång tid att göra den. Och vi fick en trevlig stund vid en eld innan det började regna.

Enligt sambon ser jag ut som en "hunk" på det kortet. Hennes ord, inte mina. Jag har länge misstänkt att hon behöver glasögon.

Enligt sambon ser jag ut som en "hunk" på det kortet. Hennes ord, inte mina. Jag har länge misstänkt att hon behöver glasögon.

När kanoten var borta, erbjöd sambon sig att simma över efter kanoten i hällregnet. Bildbevis:

Kanoten är delvis skymd av ett träd. Det är däremot inte sambons gigantiska tapperhet!

Kanoten är delvis skymd av ett träd. Det är däremot inte sambons gigantiska tapperhet!

Sambon släpar på en kanot.

Sambon släpar på en kanot.

Sexåringen fick lära sig både att ta bilder med kameran, och att tälja med fickkniv.

Men bäst av allt var nog på morgonen, när sambon var ett åskmoln, efter stöld, utsikten att vi skulle paddla tillbaka i ösregn, utan kaffe, och med kanske två timmars sömn, och hela familjen verkade skaka i sömmarna. Då går tvååringen fram till sambon och förklarar tydligt, som bara barn kan (och vuxna till idioter): ”Mamma, det regnar.” Då kunde inte ens sambon hålla sig utan gapflabbade. Efter det var resan tillbaka en baggis.

Vi var till och med tillbaka i tid med kanoten.

Och efter allt det här slog en sak oss: vi har bara varit borta strax över ett dygn, lagt ut ett par hundra för kanoten, och är ändå oerhört avslappnade. Det här var nog den effektivaste semester vi varit på. Så än sen om någon stal en Risifrutti och ett par juiceförpackningar, och tillgrep sig vår kanot. Kanoten fick vi tillbaka, sambon fick 400 pluspoäng, och möjligen var inte Risifruttin så god efter att ha stått framme. För oss känns det som om vi varit borta en vecka, utan att vara helt slut. Kontentan är att det här kan vara ett tips till andra. Så länge ni håller er undan Stora Stenstjärnen.

Och nästa år tänker vi… göra något helt annat.

Är jag ensam om att ogilla sommarstugor?

Sommar. Semester. Grillning. Bad. Och allt annat som skildras i Magnus Ugglas Trubaduren.

Jag har inga större problem med något av det. Men det finns en sak som jag har svårt för, och det mesta talar för att jag är i massiv minoritet. Jag har svårt för sommarstugor.

Låt mig innan jag fortsätter göra fullständigt klart att det inte är något personligt mot någons sommarstuga, eller särskilda släktingar och vänner. Många tror det nämligen. Sedan säger de ”nej, nej”, men efter ett tag när jag fortsätter att prata så kommer ändå misstankar om att det är personligt, och så blir vi osams. Eftersom det är jag som ”är den konstiga”, blir det också jag som får be om ursäkt. Det här har jag varit med om så många gånger att jag börjar bli trött på det. Det är inte personligt.

Vad är det då? Jo, det finns många logiska orsaker till att jag har svårt för sommarstugor.

Vi har det ju så mysigt och enkelt.

Vi har det ju så mysigt och enkelt.

 

1. Jag gillar inte tidsresor bakåt i tiden.

I sommarstugor åker man på något sätt tillbaka i tiden till innan det fanns bra internetuppkoppling, fler än tre TV-kanaler och sköna möbler. Det finns oftast några ströböcker, som man redan bläddrat i och mentalt avskrivit. Köket är trångt och skåpen saknar mycket av de råvaror och verktyg man behöver för att laga ordentlig mat. Duschen har begränsat med varmvatten, så att man tvingas duscha fort. Och så vidare.

En del tycker säkert att det finns en poäng med det. Jag förstår inte den poängen. Det betyder inte att jag har rätt (eller att de har rätt, vilket vi ska prata mer om senare), utan bara om att vi har olika intressen. Vissa gillar att ägna sin semester åt att leva som på 1930-talet och jag gillar att leva på 2000-talet.

2. Jag gillar inte isoleringsceller

Stugan är ofta enbart tillgänglig med bil. Vi har ingen bil och tvingas bli hämtade. En del kräver dessutom egen båt. Det ligger långt ute i skogen, eller kräver att man passerar 150 andra sommarstugor med stora tomter. Det här betyder att alla promenader man tar från sommarstugan oftast resulterar i att man går på någon lerig grusväg eller på någon genomfartsled där bilarna blåser förbi i 130 knyck.

Skulle det sen vara så att man får lust att handla mat eller sådär, blir det en halvdagsutflykt som måste planeras och planeras för att man inte ska glömma att köpa salt eller glass. Affären ligger ofta nästan lika långt bort från civilisationen, så att de tvingas hålla riktigt höga priser för att överleva.

Självklart behöver man åka en bit till för att hitta några kulturyttringar, såsom biografer eller bokhandlar. Å andra sidan är mottagningen på TV och radio så dålig (man får ställa in specialkanaler) att man snart tvingas låta bli att förvänta sig att ha ett normalt kulturliv.

Jag hörde en gång en skröna om en spansk nobelpristagare som förutom prispengarna fick en veckas semester i en sommarstuga. Efteråt undrade han vad han gjort för ont för att förtjäna isolering.

Omväxling

Omväxling

3. Jag blir fort mätt på skönhet

När man kommer ut till en sommarstuga är den första reaktionen ofta ”Åh, vad vackert det är här.” Och tänk, det kan det vara. Det kan vara så vackert att det nästan gör ont: klara gröna färger i tusen och sinom tusen nyanser, solljus som speglas i vattenytan och kastar solkatter på allting, mjuka former och svallande kullar. Dessutom luktar det gott, låter avslappnande och omsluter en av äkta naturupplevelser.

Men det fortsätter att vara vackert. Och fortsätter. Och fortsätter. Det får mig att tänka på ett avsnitt av Futurama, när flera vändningar i en scen (alla åtföljda av förvånade flämtningar) orsakar att en man blir ”överflämtad” (”this man is over-gasped”). Åtminstone jag blir mätt på skönhet och börjar leta efter andra kvaliteter. Ungefär som när jag ser snygga människor. Ja, de är vackra, men efter två sekunder börjar jag leta efter något annat: en personlighet, gemensamma intressen, något att göra ihop. Men i naturen får man själv hitta på allt. Det dyker sällan upp något oväntat, och jag gillar oväntade saker. Det gör att jag håller hjärnan vaken. Så det slutar med att jag sitter och löser korsord. Eller jobbar. Vilket kanske inte var tanken, men hellre det än att bli överflämtad.

Skönt att slippa att vända papper på kontoret, va?

Skönt att slippa att vända papper på kontoret, va?

4. Ledig? Glöm det!

Man tänker gärna att sommarstugor innebär ledighet, men det är en myt. Jag tror att de flesta känner igen tanken att man behöver vila upp sig efter att man har varit på semester. Semester i en sommarstuga innebär mer gräsmatta att klippa, mer golvyta att dammsuga, ännu ett kök att städa (ingen diskmaskin…), och sommarstugan behöver göras i ordning, kläder som ska tvättas, med mera, med mera. Ett helt hus till att ta hand om, helt enkelt. Jag som bor i lägenhet delvis för att slippa att göra sådana saker ska alltså åka till ett ställe där jag måste arbeta mer? Bra tänkt.

5. Har vi inte varit här förut?

”Istället för att utforska världen, lära oss nya saker, träffa nya människor, prova ny mat, köpa andra souvenirer, från olika ställen, åker vi till samma ställe varje år. Vi vill inte se något nytt. Nej. Varför skulle vi det? Vi vet ju vägen hit. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Vi trivs här.”

Samma utsikt. Samma grannar. Samma affär. Samma halvdåliga gräsklippare. Samma mat. Samma tjat om vem som diskar. Samma allting.

Varför?

I början på Sällskapsresan står det:

Svenskar reser inte till något – de reser bort från något.

För att komma bort från något åker man alltså till ett mer primitivt, mer isolerat, händelsefattigt ställe med mer jobb. Inte bara en gång, utan varje sommar, år efter år efter år. Det måste vara något riktigt hemskt man åker ifrån.

Det fattar inte jag. Jag förstår inte hur man kan gå med på att ens tillvaro till vardags kan vara så hemsk att man i stort sett gör vad som helst för att slippa den. Jag har designat min tillvaro så att jag kan trivas med den. Jag ser till så att jag får skratta, äta gott, prata med vänner, lära mig nya saker, vara med om saker – i vardagen. För mig är vardagen inte grå, utan lika mångfärgad som en konstnärs palett.

Ändå…

Här kommer det som kanske är jobbigast. När jag säger att jag har svårt för sommarstugor, då kommer Övertalningsförsöken. Jag Måste Omvändas. Sommarstugor är mysiga och jag har fel när jag ens antyder något annat.

Det ligger något fanatiskt, religiöst, hysteriskt, fetischistiskt, trångsynt i tanken att alla människor måste tycka om sommarstugor. När jag möter sådana människor tänker jag snarare att det ligger något sorgligt över det: att man är såpass osäker på sig själv att man inte kan vara nyfiken och fråga ”Hur tänker du tillbringa sommaren?” istället försöka omvända någon, att man inte kan tycka att det är fantastiskt att det finns olika synvinklar.

***

PS. Ja, jag är mycket medveten om att jag i det här inlägget kan verka lika fördomsfull som dem jag skriver om. Det är möjligt att jag är lika fördomsfull. Men min synvinkel har inte körts ner i någons hals tidigare, och jag ville bara visa hur det skulle kunna se ut om jag inte bara gapade och svalde. I själva verket kan jag acceptera andras sommarstugor. Nu hoppas jag att folk kan acceptera att jag inte gillar sommarstugor utan att det behöver bli personligt. Kan vi gå vidare och ägna tiden åt roligare saker nu?