Har du sålt nåt?

Min granne och jag har pratat vid kanske ett femtiotal tillfällen under de 7 åren vi har bott där vi bor. Idag var första gången vi pratade om mitt jobb. Jag sa att jag höll på med korrekturläsningen av min tionde bok. Då ställde han den frågan som alla författare får då och då:

– Har du sålt nåt, då?

Jag brukar svara att jag säljer så att jag klarar mig. Det är lagom vagt. Ifall de frågar mer svarar jag att jag tjänar mer på andra saker (än så länge i alla fall).

Min granne svarade med en anekdot om en journalist och en trubadur. Journalisten frågade var trubaduren har för sig numera. Trubaduren svarade att han precis hade spelat in och gett ut en CD. Det var låtar av Lille Bror Söderlundh, Nils Ferlin, Evert Taube med flera. Journalisten frågade:

– Har du sålt nåt, då?

Trubaduren svarade:

– Min villa och min bil.

Jag log, men när jag kom hem insåg jag att det finns en djupare poäng i den historien. För även om det till hälften är synd om trubaduren och till hälften är trubadurens eget agerande som satt honom/henne på pottkanten, så finns det något viktigare att ta med sig:

Det måste få kosta!

Jag läste nyligen om systrarna Brontë och blev lite förvånad när jag läste att systrarnas första bok (Poems) bara kom ut därför att Charlotte betalade för att den skulle bli utgiven. Hon skickade den till Aylott & Jones 1846, men de ville bara ge ut den om det var på författarnas bekostnad. Den första upplagan var på 1000 exemplar. De sålde 2. Charlotte blev inte avskräckt utan skickade boken till flera av dåtidens stora poeter. De gillade väl inte direkt dikterna. Så Charlotte meddelade Aylott & Jones att systrarna förberedde lite prosa istället. Förlaget avböjde. Charlotte skickade då runt böckerna till många olika förlag innan det lilla förlaget Smith, Elder and Company gav ut systrarnas böcker: Jane Eyre, Wuthering Heights och Agnes Grey, varav de två första blev några av världslitteraturens stora böcker. Men då hade systrarna redan lagt ut avsevärda summor för att kunna ge ut sina böcker.

Jag tänker på Heinleins regler fyra och fem. Och jag tänker på hur mycket folk behöver allt i från lektörsläsning till korrekturläsning. Det kostar. Hur mycket man är villig att lägga ner påverkar! Man kanske inte behöver sälja villan och bilen, men man måste satsa något.

Vad är det för fel med korrekturfel?

I ett nyligt avsnitt av Bill Mahers pratshow Real Time intervjuades Sarah Silverman (23 maj 2014). Hon berättar om när hon blev roastad. Flera av kommentarerna handlade om hur gammal hon var (41). I intervjun tog de först upp att det aldrig skulle ha handlat om samma sak när det gällde männen som roastades, men Silverman tillät inte att ämnet slutade där, utan förde över det dit det hörde hemma: känslan efteråt. Hon nämnde hur hon låg hemma i drygt två dagar efteråt och försökte hitta självförtroendet igen.

Jag hör det om och om igen att det är så det känns när man får tillbaka korrekturlästa texter, eller för den delen lektörslästa texter.

Men Silvermans poäng var inte slut där. Hon berättade att hon spelade basket som yngre och att hon var ensam kvinna på träningen. Det gjorde att när hon missade ett skott så kände hon att det motsvarade 100 missade skott, vilket inte bara gav en dålig bild av henne, utan av kvinnor i allmänhet, och att hon därför inte fick misslyckas. Den känslan gör att många kvinnor slutar med basket och andra sporter. Under tiden gör det inte så mycket om killarna misslyckas. De kan fortsätta att misslyckas gång på gång.

Den som trodde att Silvermans poäng var att det var orättvist för kvinnor misstar sig också. Hennes poäng var större än så: det är när man får göra misstag gång på gång som man lär sig! Det är när man hänger i, trots att man gör fel, som man blir bra. När man dessutom fokuserar på det som man är dålig på och tränar på just den delen, försvinner den delen snart.

Det är den stora anledningen till att jag inte räds att skicka mina texter till korrekturläsning. Oundvikligen kommer man naturligtvis att upptäcka att man inte är så fantastiskt duktig på att korrekturläsa som man föreställt sig och det kan förstås vara jobbigt. Men det betyder också att man får flera fördelar:

  • möjligheten att rätta saker innan de publiceras
  • en mer korrekt bild av ens egen förmåga än ens ego (+) och ens dåliga självförtroende (-) tillsammans kan ge en
  • chansen att öva sig i ödmjukhet
  • förståelse för hur andra kan göra fel
  • förståelse för hur andra kan göra fel och ändå lyckas
  • en lista över saker att tänka på i framtiden

Nu ska man förstås inte enbart lita på den där listan, men den är ett nyttigt verktyg i arbetet.

Den största fördelen är dock att man (i bästa fall) inser en av de viktigaste delarna av arbetet med att skriva, nämligen att man inte kan göra det själv, och att det krävs många versioner för att man ska bli klar. Ju mindre man känner att man måste hugga texten i sten (eftersom andra ändå kommer att påpeka felen i det man gör), desto mindre press blir det på en själv.

Pressen att skriva perfekt tror jag ligger bakom mycket av känslorna som många har för korrekturfel. Om man tror att det man gör är perfekt, då gör det ont när andra påvisar hur fel man har. Tänker man däremot att ens text är en tillfällig lösning tills man har hittat en bättre version då stinger det inte lika mycket. Istället känner man tacksamhet för att andra hjälper en att göra texten bättre.

Bill Maher avslutade med att ironiskt kommentera Silvermans slutsats: – Ja, jag har sett dig prata inför massor av människor och de skrattar allihop åt dig.

Eftersom hon hade vågat misslyckas gång på gång blev hon en fantastisk komiker. Vågar du bli en fantastisk författare?

Osannolika berättelser 2: grundmyterna

För ett tag sen skrev jag om osannolika berättelser, att fiktion bygger på att oddsen talar emot protagonisten. Jag nämnde då en av de klassiska berättelserna: den där David helt överraskande vinner över Goliat. Poängen är att det måste vara överraskande, för annars finns det ingen spänning och inget drama. Nu för tiden har vi sett David och Goliat-berättelsen så ofta att vi på något sätt utgår ifrån att David kommer att vinna trots att Goliat är så mycket större och starkare. Frågan är om det inte underminerar vårt förtroende för odds i allmänhet. Se bara på hur många som köper lotter trots att chansen att vinna är så liten. Redan 1979 satiriserade Tage Danielsson över det här:

Generellt sett är det risken som utgör lösningen på problemet med hur man bibehåller spänningen trots att folk vet att David kommer att besegra Goliat i slutet trots allt. Det finns mycket man kan göra som författare för att göra risken större för sin protagonist. Somligt har jag beskrivit i Manusförfattarens guide, i kapitlet om konflikt. Annat måste man experimentera sig fram till genom att utmana sig själv.

Men David och Goliat är inte den enda grundmyten som bygger på tankar om sannolikhet. För länge sedan fick jag mig till godo en lista över grundmyter av Morgan Jensen. Det finns naturligtvis fler grundmyter. (Det finns en bra lista över dramatiska situationer här.) Men det här är en bra början.

Grundmyter

1. Akilles – den tragiske hjälten vars stora brist blir hans fall. Akilles är egentligen David och Goliat, fast berättad ur Goliats perspektiv. Akilles har oddsen på sin sida, men misslyckas ändå. Det spelar ingen roll om han försöker skydda sig. Han är dömd på förhand, men självklart försöker han skydda sig ändå.

2. Candide – den naive hjälten som halkar runt på ett bananskal men ändå lyckas ”vinna”. Det här är litteraturvärldens Frank Drebin. Oddsen är emot honom, men på grund av en mängd omständigheter lyckas han i stort sett utan egna förtjänster.

3. Askungen – hjältinnan vars dröm förverkligas och hon går från botten till toppen. När systemet bygger på social immobilitet och förändring är osannolikt krävs i regel yttre faktorer (féer) för att ändra på saker. Hela framgången med sådana TV-serier som Herrskap och tjänstefolk och Downtown Abbey bygger på samma typ av klasskillnader där umgäng över klassgränserna är så ovanliga att de riskerar att förstöra serien om de sker. Kanske bra ändå.

4. Kirke – är en femme fatale som förtrollar män. Eftersom samhället bygger på att mannen äger makten, blir den osannolika Kirkes makt oväntad. Hon lyckas ändå leka katt och råtta med protagonisten, och det är först när protagonisten jämnar ut oddsen (genom att skaffa sig samma vapen) som Kirke låter protagonisten gå.

5. Faust – hjältens förflutna hinner ikapp honom, och kräver att han betalar ett pris för hans tidigare avtal med djävulen. Därför hoppas han mot alla odds att kunna klara sig undan och försöker komma undan på teknikaliteter.

6. Orfeus – som verkligen, verkligen försöker att följa ett påbud (eftersom det för med sig stora konsekvenser att inte göra det), men som kämpar förgäves eftersom han inte kan förändra sin natur. I den klyschigaste versionen är det historien om skorpionen och grodan.

7. Romeo och Julia – som trotsar omgivningens påbud och försöker att få det att fungera, mot alla odds i tron på en princip såsom att kärleken övervinner allt, och som misslyckas kapitalt.

8. Tristan och Isolde – är det osannolika paret som förs ihop av omständigheter utanför deras kontroll: trolldrycker i originalet, men det är i stort sett grunden för alla udda par; hitta något som håller dem ihop.

9. Odysseus – en av de ursprungliga actionhjältarna, som råkar ut för det ena efter det andra, alltmer osannolika missödet, på väg till sitt mål, men som håller fast vid sitt uppdrag och utför det med såväl list som pragmatism.

10. Kain och Abel – syskonrivaliteten som bygger upp den ena parten som bättre i andras ögon: äldre, klokare, skickligare, etc, att den andra verkar mindre sannolik att lyckas, vilket tvingar underdogen att gå för långt för att nå sitt mål. Det slutar ofta med tårar.

11. Oidipus – till skillnad från Orfeus försöker han verkligen, verkligen att undvika att uppfylla en spådom (eftersom det skulle innebära oerhörda negativa konsekvenser). Det är en osannolik spådom, men det visar sig att han redan från början varit dömd att uppfylla den, eftersom det finns en sak han inte känner till.

12. Ikaros – kanske den första versionen av Jante, visar på vad som händer om man medvetet försöker bryta mot oddsen (i alla fall utan rätt redskap) – det slutar med tragedi. Hybris har ju sina fördelar också, men det är ett betydligt ovanligare slut.

13. Herakles – är hjälten som måste sona sitt brott genom att utföra ett omöjligt uppdrag, ungefär som 12 fördömda män eller Kanonerna på Navarone. Mot alla odds lyckas han, delvis på grund av de egenskaper som gjorde att han hamnade i trångmålet från början.

14. Varulven – är en tragisk medelsvensson som genomgår en förvandling som gör honom över- eller undermänsklig på grund av en olycka, förbannelse eller liknande. Det osannolika i historien kittlar, eftersom det kan drabba vem som helst.

15. Brutus – är drygt 1.960 år innan Agatha Christie den helt och hållet överraskande antagonisten, eftersom den enligt alla regler borde vara en supporter (till exempel familj eller älskade), men av någon dramatisk orsak visar sig inte vara det, med ibland dödligt resultat.

Avslutning

Det här är återigen inte alla grundmyter eller användbara grundhistorier utan en början. Man kan använda fabler eller sagor för att hitta bra utgångspunkter för nya historier. Man kan använda sig av sajten TV tropes. Och man kan använda böcker som 45 master characters eller olika mytuppslagsverk. Men sen måste man göra något med materialet också. Man får krama ur citronen. Men också diskutera med andra. Eller så flyttar man bara över grundmyten till nutid. Vad som fungerar bäst för dig är antagligen inte detsamma som det som fungerar för mig. Ändå är jag nyfiken: Vad är dina bästa tips?

Per A J Andersson, korrekturläsare

Den här texten publicerades ursprungligen på sajten 1av3, där jag under en period var administratör och genomförde en serie intervjuer med författare. För att rädda den undan glömskan har jag kopierat den hit, med Pers tillåtelse.

Per A J Andersson, korrekturläsare

De senaste åren har de offentliga diskussionerna om korrekturläsning handlat mycket om att folk förlitar sig för mycket på ordbehandlingsprogrammens (bristande) språkkänsla. Vad är dina tankar om det?
Jag tror att folk litar för mycket på maskiner. Maskiner är bra på att transportera folk från punkt A till punkt B, räkna, presentera underhållningen där hemma och värma maten. Men de är ofta helt oförutsägbara när det gäller språkliga valörer – som att skilja på banan och banan och veta vilket av dem som är i bestämd form. Och eftersom en människa till syvende og sidst ändå alltid måste gå igenom texten innan jag trycker på Sänd-knappen är det, tycker jag, smidigast att koppla bort maskinen från språkbehandlingen helt och hållet.
Vill jag få ett ungefärligt hum om innehållet i en text på ryska eller hindi, kan Google Översätt vara toppen. Men i mitt yrke som textleverantör (oftast översättningar av tecknade serier och korsordskorrektur), måste jag gå ett steg längre. Och för mig är automatiska rättstavningsprogram och grammatiska kontroller bara i vägen. De gör ju ändå bara halva jobbet, och jag kan inte i förväg se vilken halva de fixat rätt.
Jag tror att dagens människa ofta är fången i sin egen informationsstress. Det ska gå snabbt, för att man ska kunna hasta vidare till nästa upplevelse och projekt. Jag kan förstå att man i det läget med öppna armar tar emot rättstavningsprogrammet i mobilen och datorn och köper att det då och då byter ut Valencia mot Vallentuna. Eller Sophia mot sophink. Mitt levebröd finns för att sådana skillnader faktiskt spelar roll när man sitter och ska försöka lösa ett korsord. Jag ska både se till att Valencia är rätt stavning av staden och att Valencia stämmer med frågan.
Vad skulle du säga är de viktigaste egenskaperna för att bli en bra korrekturläsare?
(Här pratar jag om korsordskorrektur, men det mesta är relevant för korrekturläsning generellt.)
1. Nyfikenhet. Om man är nyfiken av olika saker, är chansen stor att man med tiden skaffar sig en bred allmänbildning. Och utan en allmänbildning tar det lång tid att gå igenom ett korsord så det blir rätt. Nyfikenheten gör också att man kan känna lust för att gå igenom ett korsord med ett tema man kanske aldrig skulle kommit nära annars. Jag har de senaste åren korrekturläst många korsord med mode som tema. Den som känner mig, vet att mode inte direkt är mitt största intresse. Men nyfikenheten gör att jag kan tycka att det är kul ändå, som omväxling.
2. Språkkänsla. Tycker man om att jobba med ord i skrift – antingen det gäller att skriva brev, författa böcker, redigera tidningar eller lösa korsord – då kan korrekturläsning vara en utmärkt bisyssla (eller som i mitt fall levebröd). Det förväntas av en att man ska veta hur ord stavas och hur meningar sätts samman.
3. Bildminne. Ibland talar man om tre olika sorters minnen – bildminnen (fotografiska), gehörsminnen (auditiva) och muskelminnen (motoriska). Jag är själv usel på att komma ihåg instruktioner i telefon en längre tid än ett antal sekunder. Men får jag det nedskrivet på papper, räcker synen av den anteckningen mycket längre. På samma sätt hittar jag lätt fel i en text, genom den avvikande formen på felaktigt stavade ord. Jag behöver inte läsa ut ordet för att hitta felet, jag ser det ändå. Det är en egenskap som underlättar i korrandet.
4. Omdöme. Man ska inte sitta på för höga hästar. Det är lätt att slå ner på allt som ser mindre bra ut i en text. Men det gäller, åtminstone när man jobbar med korsord, att förstå sammanhanget och förstå att en mindre väl skriven ledtext (”nyckel” på korsordslingo) ändå kan funka. Mitt jobb är att slå ner på fel som gör korsordet svårt att lösa, inte att göra ett korsord perfekt. Och det omdömet lär man sig med tiden. Så en viss lyhördhet tjänar man på, och dessutom gör det ens jobb lite snabbare. Det innebär då lite färre ord att slå upp.
5. Internetvana. Jag bor och jobbar i Göteborg. Mina uppdragsgivare finns oftast i Stockholmsområdet. Jag kommunicerar dagligen med dem via mejl och ftp, kompletterat med en del telefonsamtal då och då. Korrekturläsande är ett yrke som tack vare den moderna tekniken passar väldigt bra som distansarbete. Dessutom är Internet min huvudsakliga faktakälla, och den erbjuder oerhörda möjligheter till tidsbesparing – om man gör på rätt sätt. Se mer nedan…
Har du några generella metoder för att korrekturläsa, förutom att läsa långsamt?
Att hålla sig vaken och alert. Att koppla bort störande faktorer som musik och radio, när man ägnar sig åt genomläsningen av ett kryss. Musik kan man ofta ha i bakgrunden, när tveksamma fakta/stavningar behöver checkas via böcker och Internet, men i genomläsningen måste man ägna krysset sin odelade uppmärksamhet. Det här gör att det faktiskt är en fördel att läsa korr i sängen (alternativt kan man ligga i en skön soffa eller fåtölj). Då kan man få två–tre timmars effektivt arbete, innan det är dags för en paus.
Hur går det till att korrekturläsa ett korsord?
Korsordskorrektur är mitt huvudsakliga levebröd. Det är en speciell gren av korrekturläsandet, med sina egna villkor. Men är man en god korrekturläsare, är chansen stor att man också kan bli bra på att korrekturläsa korsord.
Mitt jobb består av ett antal olika faser.
1. Ladda ner pdf-filer från en datorserver, skriva ut dem och ge dem namn. Alternativt får jag dem redan utskrivna i ett kuvert, men pdf-metoden blir definitivt vanligare.
2. Gå igenom själva layouten på kryssen. Det är utskrifter som ser ut som de ser ut i tidningen, så pilar ska linjera, bilder inte vara felmonterade, ramar se snygga ut och sidfoten ha rätt stavning av tidningen namn. Bland annat. Fel noteras med rödpenna så tydligt som möjligt och ringas in, så redaktören inte missar det.
3. Läsa igenom den andra utskriften av korsordet, den som har själva lösningen inlagd. Den delen av jobbet kan jämföras med att läsa en bok, eller lösa ett korsord, bara med den lilla skillnaden att man har en blyertspenna i ena handen och ett suddgummi plus rödpenna nära till hands. Och att man måste känna efter själv när den inbyggda falkblicken blir för trött för att göra professionell nytta. Tveksamheter noterar jag med ett blyertsstreck (för att senare kunna sudda bort, om det visade sig vara rätt), uppenbara fel noteras med rödpenna, lika tydligt som ovan.
4. Sätta mig med genomgångna kryss framför en dator. Gärna se till så jag har en slangordbok, ett bra synonymlexikon och ”Svenska skrivregler” nära till hands. Och öppna ett webbläsarfönster med följande flikar: SAOL, SAOB, Synonymer.se, Synonymer.cc, NE.se (där jag har betalabonnemang), svenskspråkiga Wikipedia, engelskspråkiga Wikipedia och Google. Alla de här faktakällorna är bra var och en på sitt sätt, och just kombinationen av dem gör att jag rätt så snabbt hittar svaren på i princip alla tveksamheter. Beroende på kryss och konstruktör, kan det vara mycket eller lite som behöver noteras som fel. Ibland är det ingenting, ibland kan det vara 10-15 uppenbara fel i ett standardkryss av magasinsformat. Någonstans däremellan ligger det.
5. Skanna in färdigkorrade kryss i datorn som JPEG-filer och ge dem samma namn som pdf:en, fast med jpg som ändelse. Lägga upp filerna på rätt plats på servern och skicka ett mejl till redaktören att nu är jobbet gjort. Om jag å andra sidan fått sidorna i kuvert, handlar det istället om att hinna bli klar med hela jobbet, innan lämplig gul låda töms för dagen. Korsordskorrektur innebär friare arbetstider, men vissa saker klarar man sig inte alltid undan.
Det här är en arbetsmetod som funkar för mig. Jag gissar att andra korsordskorrare har liknande sätt att jobba, och mina redaktörer har i alla fall varit nöjda (ofta mer än nöjda) med mitt jobb så här långt.
För att timpengen ska bli hyfsad, bör ett kryss à la magasinssida inte ta längre tid än cirka en halvtimme, när man räknar ihop alla momenten. Ofta tar tredje momentet en kvart och moment 4 högst tio minuter. Resterande moment får då försöka klämmas in på den femminutare som blir över. Men jag stressar sällan, så i praktiken glider ofta jobb över i fritid när man minst anar det.
Hur då ”glider över”…? Jo, det gäller moment 4. Jag råkar tycka att det är kul att redigera på Wikipedia. När jag letar efter svar på tveksamheterna i ett kryss på Wikipedia och hittar uppenbara tveksamheter eller saknad information där, blir det lätt så att jag börjar fixa Wikipedia istället för att ”göra mitt jobb”. Att redigera på Wikipedia är ju inget jag får betalt för, men eftersom jag tycker om fakta (en av sakerna som gör att jag tycker om att jobba som korrekturläsare), gör det mig inget. Kan jag med hyfsat enkla medel se till så den kanske mest välbesöka informationskällan på Internet blir ytterligare lite mer rätt, har det ett värde i sig. Så länge jag inte missar min deadline.
Arbetsmetoden ovan gäller som regel för korsordskorrektur. När jag korrar t.ex. Sportfrågan i Aftonbladets Kryss & Quiz-bilaga, ägnar jag all tid framför datorn. Och har delvis helt andra faktakällor. Men det får vi ta en annan gång…
Hur blir man korrekturläsare? Hur kom du in i det här jobbet?
I mitt fall hade jag blivit arbetslös. Och hade sedan gammalt bekanta som jobbade inom förlagsvärlden, bland annat som redaktör på korsordstidning. Jag hade själv inte jobbat med korsord tidigare, men jag tycker om att lösa korsord. Och jag hade tidigare både arbetat som tidskriftsredaktör och översättare. Så det var inte så annorlunda, när jag väl fick uppgifterna klara för mig.
Att jag sedan fortsatt som korrekturläsare, beror på att jag upptäckte att det här jobbet passade mig. Timpengen motsvarar kanske en dagisfrökens eller vaktmästares eller kassörskas, beroende på hur effektiv man är. Det kompenseras dock mer än väl (i mina ögon) av den stora friheten. Det är inte i alla jobb man kan tillbringa halva arbetsdagen i sängen – utan att behöva rodna när man säger det till folk. 🙂
Alla gör misstag, även korrekturläsare. Kan du berätta om något misstag som du gjort?
Varje vecka går jag igenom minst 40 korsord av olika slag, plus en del frågesportstexter och diverse pyssel. Innan jag blev korrekturläsare på Bonnier (ett av de två förlag jag jobbar med), fick jag lov att gå igenom ett testkryss, preparerat med diverse fel. Jag hittade alla felen utom ett, och jag blev godkänd ändå. Dvs, jag är inte mer än människa, och hittar jag 99 procent av felen, får jag vara glad.
Några fel som jag missat: en gång stod det AGRA i en lösning. Det skulle stått ARGA (eftersom nyckeln hette något med ILSKNA och inte INDISK STAD). Det skämdes jag lite för. En annan gång tyckte jag FILER såg bra ut i lösningen när det skulle stått FILAR (nyckeln: RASPAR). Så det gäller hela tiden att försöka tänka ur korsordslösarens synvinkel och inte bara godkänna ett ord för att det finns i ordlistan. Det är alltid sammanhanget som är avgörande, och man får inte förfalla till att arbeta som en dator.
Ibland kan det bli fel med namn, som när NICOLE KIDMANN slank igenom till tryck. Jag tror det sista N:et stod lite konstigt till, så det kunde misstas som en del av ett lodrätt lösningsord. Men det är oursäktligt, och mejlet från min redaktör hänger på hyllgaveln snett till höger om datorn, som en påminnelse om att aldrig förutsätta att namn stavas logiskt. Nicole Kidman men Liv Ullmann (flera gånger har jag fått sätta bock i kanten, när konstruktören skrivit Liv Ullman).
Författare har väldigt olika språkkänsla. Jag kan gissa att det ibland är svårt att dra en gräns mellan personlig stil och språkriktighet. Var står du i den frågan?
Jo, det är en svår gräns att dra. Se punkt fyra (Omdöme) i andra frågan. Jag har gått igenom både journalistiska och skönlitterära texter, där det pendlat våldsamt i ordval och meningsbyggnad. Men ändå varit stilistiskt konsekvent, och där budskapet gått fram.
Det är samma sak inom korsordsvärlden. Olika konstruktörer har olika sätt att formulera sig. Vissa älskar ordlekar och krångliga nycklar. Och det är okej, bara man gör det konsekvent, och om korsordet i sig är märkt som svårt (ofta görs det med antal pennor eller stjärnor i sidhuvudet). Så länge man är tydlig nog för sitt sammanhang, får man lov att formulera en korsordsnyckel relativt fritt. Det bör visserligen vara språkligt korrekt, men så länge man gör sig förstådd, har man vissa friheter. Stavningsformer som ENA (där det i ordboken står E:NA) godkänns i regel i ett korsord, därför att man vill komma åt tvetydigheten i formuleringen.
Rättningar av språk är bara en del av jobbet. Har jag förstått det rätt att du även korrigerar faktafel?
Stämmer bra det. I ett korsord måste både stavning och betydelse funka. Annars får det vara. Om det t.ex står SPANSK STAD i nyckeln och lösningen ska bli AGRA, så är det ju inte riktigt bra. I det läget är det bara att ändra i nyckeln till INDISK STAD.
Blott Sverige svenska korsord har, skrev inte Carl Jonas Love Almqvist. Men han hade kunnat skriva så, om han varit född knappt två sekel senare. Den flora av korsordstidningar och korsordsbilagor som syns i en välsorterad pressbyrå hittar man inte i många länder. Och det är den ”svenska” formen av korsord som är mest populär här. ”Svenska korsord” är den internationella termen för bildkryss som inte har en symmetrisk layout, som har nycklar som syns inuti krysset och alltid har en eller flera bilder som ger bildfraser som går rakt igenom krysset. Ofta har varje kryss ett tema med en viss mängd faktafrågor och nycklar som måste vara rätt formulerade och ge korrekt lösning. Det lockar nog delvis samma typ av människor som sitter framför TV:n och ser folk delta i frågesport, och det är allmänbildande. Både för mig (som måste kolla om fakta stämmer) och för människan som köper tidningen.
Vad är den vanligaste fördomen om korrekturläsare?
Fördom eller inte, men jag får närmast uteslutande en viss typ av reaktioner på mitt jobb. Nämner jag att jag korrekturläser korsord, tror de omgående att jag gör själva korsorden. Och när jag förklarar att jag inte gör dem, märker man på dem att de blir lite besvikna. Jag märker en klar skillnad i prestige mellan någon som _skapar_ något (t ex korsord) och någon som ser till att någon annans skapelse blir publicerbar. Det förstnämnda räknas som kreativt, det andra som ett tråkigt städjobb. Och ingen vill ju bli jämförd med en städerska…
Det är lite grand som när jag nämner att jag skriver på Wikipedia. Folk tycker det verkar cool och undrar hur många artiklar jag skapat idag (alt. senaste veckan). Och när jag svarar noll (vilket är det vanligaste), kan de undra vad jag egentligen gör. Samma sak där – jag trivs med att göra det andra kan tycka är tråkigt, dvs se till att något som redan finns blir bättre, ännu mer ”publicerbart”.

Kantarellteater

Igår var jag och min sambo på musikalen Familjen Addams. Det finns mycket att säga om den, men jag tänker fokusera på en aspekt, nämligen ett ord som jag hörde för länge sen: kantarellteater, och varför det passar in här.

Kantarellteater går att beskriva så här: En person kommer in på scenen iförd bruna kläder och en bred hatt med lameller undertill och ett lite ljusare skärp. Han eller hon säger: ”Jag är en kantarell.”

När man sitter i publiken tänker man ”no shit, Sherlock”, eftersom det är så fruktansvärt tydligt att det är det som personen föreställer. Om det är ett barn så kan man förlåta det och till och med tycka att det är lite sött, men när vuxna gör det i en teaterföreställning – eller på många andra ställen, som vi ska se – så är det en av de mest irriterande saker man kan göra.

Vi såg Familjen Addams i Göteborg, och jag skyller egentligen inte det här på de som satte upp föreställningen där, utan på dem som skrev pjäsen. Här är ett exempel – i själva verket det första ur föreställningen: handlingen kretsar kring Wednesday Addams som blir kär i en ”vanlig” kille och hilarities ensue. Man kan tycka vad man vill om den gamla klyschan, men vi struntar i det och fokuserar på kantarellteatergrejen. Intrigen startas när Onkel Fester helt sonika berättar för alla (inklusive publiken) att Wednesday är kär i den där killen. Vi får inte se dem ihop förrän långt senare. Vi får hela historiens inledning presenterad för oss, istället för visad.

Hade det bara varit den grejen så hade det väl inte varit några problem. Men hela föreställningen bygger på att de berättar exakt vad de tänker. Inga nyanser. Inget dolt.

Hade det bara varit den grejen (också) så hade jag kanske kunnat leva med det, men nu var det dessutom en musikal. En musikal innehåller musiknummer. Av olika skäl brukar man inte använda musiknumren för att föra handlingen framåt. Det kan exempelvis vara svårt att höra vad folk sjunger.

Med andra ord: Replikerna berättar exakt vad som händer (”jag är en kantarell”), genom hela handlingen. Dessutom stannar de handlingen ibland för att sjunga om det de precis har pratat i klarspråk om (♪”Jag är en kantarell”♪).

Att se att det här är ett problem är rätt grundläggande. De flesta barn lär sig det snabbt. Men även om barn lär sig det, så kan man såklart behöva betona det, och särskilt se till att de som precis börjat med något kreative inte sysslar med det. Chip Kidd pratade om det när det gäller formgivning av bokomslag på TED. Massor av skrivarsajter rekommenderar hur man ska göra när man visar istället för berättar. (En del problematiserar det hela.) De har alla poänger. Jag tror inte att man fixar hela problemet med Familjen Addams-manuset om man skulle ta bort kantarellteatern. Men det finns ett större problem!

Inte nog med att kantarellteater skriver publiken på näsan (något som de flesta inte gillar), det är också en garanti för att det inte finns något under ytan. Om man berättar allt tråkar man ut publiken. Wordplay skriver (som alltid) briljant om det ska göras för film här.

Själv har jag skrivit om det i Manusförfattarens guide, när jag förklarade hur man håller publikens ögon på en boll för att göra berättelsen mindre transparent. För kantarellteater är inte bara tråkigt för att vi vet allting, utan också tråkigt för att det är så lätt att räkna ut slutet när vi har alla fakta. Genom att ljuga, låta bli att berätta och berätta på ett omständligt sätt så blir det svårare att räkna ut vad resultatet ska bli.

Och det är ju guld!

Varför skriver du om det här?

När jag var yngre brevväxlade jag en hel del. Ni vet, fysiska, långsamma, pappersbaserade brev. Ibland skrev jag på maskin (och ibland skrev jag till och med breven två gånger, så att jag skulle ha en kopia till mitt eget arkiv – det var innan jag insåg att det fanns sånt där blått kalkerpapper som gjorde kopiorna lite blekare än originalet, och som var hopplösa om man skrev fel). Jag och mina brevkompisar började skriva till varandra på lite olika sätt. Ofta hade vi ett gemensamt intresse. Ibland kunde det bli uppenbart att vi också delade ett annat intresse. Jag hade en vän under flera år, där vi upptäckte allt fler gemensamma intressen.

Men så fanns det också brevvänner där den andra parten hade ett intresse som jag inte kunde förstå. En som jag minns särskilt var intresserad av cirkus. Han spelade in cirkusföreställningar på video, köpte böcker, gick på alla som var i stan där han bodde, etc. Och även om jag väl som de flesta inte har något emot cirkusar (bortsett från det där med djuren), så kunde jag inte riktigt förstå passionen i hans samlande. Han fortsatte att skriva om sitt intresse, och jag svarade undvikande.

Det har tagit ett tag men jag har insett att det finns en läxa i det där för hur man gör när man skriver. Med tanke på hur många intressen det finns runt om i världen är det viktigt att förklara för läsaren varför man skriver om det man gör.

Det här kan låta som en plattityd. Tyvärr är det inte det. Folk skriver oerhört ofta utan att berätta varför någon annan människa borde bry sig.

Till vardags gör man inte så, eftersom man utgår ifrån att andra har ungefär samma intressen eller kan föreställa sig varför det är intressant eller förställa sig att de är intresserade. När det gäller skrivande har man inte den lyxen. Inte nog med att läsaren inte ser många av de markörer som gör det lättare att förstå passionen och därför kan bli uttråkad när man försöker visa att det är viktigt. Läsaren har också möjligheten att på ett mycket större sätt distansera sig från texten om den inte tar fokuset helt. I ett samtal är det oartigt att avbryta eller gå därifrån, men ingen måste läsa en text från början till slut, eller ens hålla uppmärksamheten uppe. Det finns alltså all anledning att förklara varför man skriver om något: det blir enklare för läsaren att komma in i texten och svårare att distansera sig.

Det finns fler skäl att skriva om varför man skriver. Gör man det får man möjligheten att definiera problemet.

En som visar det här tydligt är Lars Aronsson, grundare av Projekt Runeberg. Så här skriver han ska förklara hur man bör göra för att jämföra uppslagsverk (till exempel Wikipedia och Nationalencyklopedin) (och här kommer ett långt citat):

Som en inledande utvikning ska jag nu göra den halsbrytande jämförelsen mellan ett uppslagsverk och en ångmaskin. Båda består nämligen av många delar. […] Ett ånglok har många delarI ett lokomotiv eldar man med ved eller kol för att hetta upp vatten tills det kokar och bildar ånga av ett visst tryck. Ångan leds in i en cylinder, där trycket får en kolv att röra sig. Vid den fram- och återgående kolven är en vevstake fäst, som får ett hjul att gå runt och sätter loket och hela tåget i rörelse. Här omvandlas alltså kemiskt bunden energi i bränslet till hetta, som omvandlas till ett ångtryck, som omvandlas till en linjär rörelse i kolven, som omvandlas till en cirkulär rörelse i hjulet, för att genom kontakten med rälsen åter omvandlas till en linjär rörelse. Det är fem energiomvandlingar efter varandra.

Hur vet man då om ett ånglok är bra eller dåligt, om det är bättre eller sämre än ett annat ånglok? Man kan försöka beräkna effektiviteten av varje omvandling för sig och summera (eller rättare sagt, multiplicera) dem med varandra för att få ett mått på helheten. Man riskerar då att bli teknologie doktor på köpet. Man kan studera någon viss detalj i händelsekedjan, till exempel ångtrycket eller cylinderns diameter, men risken är stor att de inte säger så mycket om helheten.

The RocketDet första välkända provet där ånglok jämfördes mot varandra ägde rum i oktober 1829 på järnvägen Liverpool-Manchester i England. Det var en tävling, numera känd som the Rainhill trials, där olika konstruktörer fick i uppgift att transportera en viss mängd gods längs en given bana, på kortast möjliga tid och med minsta möjliga bränsleåtgång. Vinnaren blev Stephensons lokomotiv ”Rocket” (bilden här intill), medan svensken John Ericsson, vars lokomotiv ”Novelty” var en god konstruktion och tävlingens favorit, förlorade genom ett missöde när ett rör till ångpannan sprack läck.

Den här sortens test är vanliga inom teknisk utveckling. De kallas ”black box”, eftersom man betraktar det komplicerade tekniska systemet som en svart låda med okänt innehåll. Man bryr sig inte om systemets inre detaljer, som cylinderns diameter eller ångans tryck, utan jämför under testet bara de yttre faktorerna: Hur mycket bränsle matas in och hur mycket dragkraft kommer ut. Vinnaren blir den som lyckas bäst med uppgiften som helhet. En överlägsen konstruktion i inre detaljer är inte till någon hjälp, om en olycka sätter käppar i hjulet.

[…]

Låt oss nu återvända till encyklopedierna. […] Hur gör man då ett ”black box”-test av uppslagsverk? Hur prövar man helheten, encyklopedin i sitt sammanhang, och inte bara en enskild artikel i taget? Man måste utgå från en vardaglig situation, där man blir nyfiken på något. Det kan vara en nyhetshändelse, kanske en revolt i Libyen. Vad är egentligen landets politiska bakgrund? Hur lär jag mig något om det? Vad kostar det, vilken tid tar det, får jag svar på mina frågor och är svaren korrekta?

[..]

Om man nu plockar en artikel ur Encyclopædia Britannica och jämför den med samma ämne i Wikipedia, så är det förstås intressant att utvärdera hur de jämför sig. Men i en vardaglig situation är det ingen som ställs inför det valet. Folk går först till Google och där får man bara träff i öppet tillgängliga webbsidor. I detta vardagliga ”black box”-test konkurrerar Wikipedia mot bloggar, dagstidningar, företagspresentationer, specialintresserade privatpersoner och lobbygrupper. Och förtroendet för Wikipedia ökar stadigt. Oftare än sina konkurrenter lyckas Wikipedia att servera saklig, neutral och relevant kunskap på bråkdelen av en sekund.

Det är ett faktum att den nyfikna och kunskapshungriga allmänheten år 2011 i första hand vänder sig till söktjänster som Google och varken till bokhyllan eller sajter med abonnemangsavtal. Därför står den utslagsgivande tävlingen mellan Wikipedia och andra webbsajter, inte mellan Wikipedia och andra encyklopedier. Vill man avråda från Wikipedia till förmån för andra uppslagsverk, som några kritiker tycks ha för avsikt, måste man endera avråda från Google eller bygga en bättre webbsajt än Wikipedia. Försök gärna med det. En mer realistisk plan är kanske att granska Wikipedia och föreslå sätt att göra den fria encyklopedin ännu bättre.

[Källa]

Det Lars gör är att sätta upp ett problem som egentligen bara går att lösa på ett sätt. Lägg också märke till att han börjar med en jämförelse/liknelse. Titta sedan upp längst upp i det här blogginlägget. Gör jag likadant? Fungerade det?

Det blir självklart alldeles för omständligt att göra det här hela tiden. Ingen orkar lyssna på det. Men man bör åtminstone ha det som ett av verktygen i sin författarverktygslåda. Och nästa gång du upptäcker att någon låter bli att läsa det du skriver kan du åtgärda det genom att lägga till en orsak för någon annan att bry sig.

Ifall Alan Smithee gjorde alla filmer

Häromdagen såg jag och mina pojkar (8 och 5 just nu) det allra första avsnittet av TV-serien MacGyver. Det är en serie jag växte upp med och som jag lärde mig mycket av, och som jag nu tänkte föra vidare till mina söner (och som jag också hade fört vidare till mina döttrar om jag hade haft några). Vi har sett drygt 2,5 säsong än så länge, men eftersom 5-åringen fick önska ett avsnitt nyligen så fick 8-åringen också sin chans, och han har pratat länge om pilotavsnittet.

Det som är lite anmärkningsvärt med pilotavsnittet (förutom att MacGyver inte riktigt har fått alla egenskaper än), är att avsnittet är regisserat av Alan Smithee. För den som händelsevis inte känner till det, var Alan Smithee en pseudonym inom film- och TV-branschen för filmarbetare som inte vill förknippas med ett verk, till exempel en regissör vars film blivit så omklippt att han eller hon inte längre kan stå för den. Numera används andra knep, eftersom namnet har blivit för känt, men det användes från 1969 (”Death of a Gunfighter”) ända fram till omkring 2000. Pilotavsnittet regisserades egentligen av Jerrold Freedman, som även använt pseudonymen vid andra tillfällen.

Om man analyserar en film eller TV-serie som man vet att Alan Smithee ”är inblandad i”, såsom jag gjorde häromdagen med MacGyver, då är det lätt att ens inre alarm för dåligt skådespeleri, dålig klippning, konstig musik eller liknande sätts på en betydligt lägre nivå än vad man brukar ha. Man förväntar sig att verket ska vara dåligt. Nu visste jag i förväg att avsnittet var regisserat av Smithee, och var medveten om risken, så jag försökte nollställa mig: vad kan det ha varit som orsakade problemet/konflikten? Det är inte lätt att se, måste jag säga, så här i efterhand. Kvaliteten skiljer sig inte mycket mot andra MacGyver-avsnitt – såväl jag som 8-åringen tycker nog att det är ett av de bättre avsnitten, eftersom det händer så mycket. Så innehållsligt är det inte tydligt.

Men det fick mig i alla fall att tänka på hur det skulle vara ifall man analyserade alla filmer som om de var gjorda av Alan Smithee, d.v.s. med lägre tålamod för dålig klippning, taffligt skådespeleri, mm. Se gärna om en film eller ett TV-serieavsnitt som du vet är skrivet eller regisserat av en riktigt duktig hantverkare/konstnär – men försök att lura dig själv att det faktiskt var Smithee som låg bakom filmen.

Jag tror att du kommer att finna att även dina favoritverk kommer att få en konstig bismak. Varför gjorde de si eller så? Hur tänkte de där?

Det är en viktig läxa. Vi dömer saker väldigt olika beroende på vilka våra förutfattade meningar är. Det kan vi utnyttja, som författare. Vi kan också låta bli att lära oss det. Vilket du väljer är helt upp till dig.