Vad Oscar Swartz lärde mig…

Under FSCONS som ägde rum förra helgen talade Oscar Swartz bland annat om det mänskliga behovet av att få andra att titta ditåt man pekar. Barn som misslyckas att få sina föräldrar att titta på den konstiga farbrorn höjer rösten tills föräldrarna måste titta. Hur han knöt ihop det med upphovsrättsindustrin och ett roligt experiment med apor är nästan för intressant för att berätta på så här liten yta. I alla fall, jag har anammat hans (och andras) tes och gjort en liten ”titta här”-grej, som så ofta förr, fast nu vet jag att jag har stöd för saken:

* det finns en anledning till att de som sysslar med Linux inte gör det lätt för sina användare. Kanske. Läs mer här.

* här är mer än 13000 ord, på bara några skärmlängder, och det tar bara två minuter att läsa alltihop.

* mer eller mindre smakfullt.

* har man inget att göra finns det hundratals sidor på något som kallas internet, att besöka.

Det här är kanske inte vad Oscar Swartz menade, men det är alltid risken när man talar på konferenser, att folk använder ens kommentarer och slutsatser på helt oväntade sätt. Ungefär som när folk gör det med vad jag säger.

7 misstag

Jag blev tipsad om den här artikeln. Den var bra. Läs den.

Kvällens resultat: 9?

Hyfsat många tisdagkvällar brukar jag gå på pubquiz. Det är en gemytlig engelsk tradition i stil med te och scones, svarta taxibilar och vresiga kriminalkommissarier som ändå är charmiga på något sätt som aldrig verkar gå att få fram i svenska TV-deckare. Man svarar på frågor på ska-vi-säga mycket bruten svensk-engelska och vinner öl eller chips, beroende på ifall man kommer först eller sist. Om man som jag inte dricker sprit får man naturligtvis välja valfri annan dryck också.

Vi vinner ibland. Ja, det händer faktiskt. Ibland händer det till och med när vår nestor och allvetande journalist inte är med i laget. Det är roligt. Någon gång har vi varit tvungna att sjunga för att få vårt pris. Andra gånger har priset utökats till att omfatta pubglas. Och på julen blir det alltid extra mysigt, liksom det är extra prestigefyllt att vinna just innan sommarlovet, då man är mästare i drygt tio veckor utan att behöva svara på en enda fråga.

Ikväll var vi fyra. Det är bland det mest otaktiska man kan vara, eftersom maxgränsen för varje lag är tre personer. Nog råkar man höra vad det andra laget säger ibland, men det behöver inte alltid vara av godo. Det blir snarare en sport att försöka lura i det andra laget falska ledtrådar.

I vilket fall som helst var det dags för presentationen av vilka som vann. Då ropar han, quizmastern, frågeställaren, ut vårt lagnamn först! Med nio poäng. Vi hade räknat med cirka 19. Det visade sig att laget som hade rättat vårt quiz inte hade orkat räkna andra hälften av kvällen. Hmm… tja, det blev ingen extra öl i alla fall. Eller valfri annan dryck heller för den delen. Men nio, det hade vi inte.

280+ nya meddelanden

Det räcker med att man är lite långsam ett tag med att svara på mailen så blir hela inkorgen full av olästa meddelanden. Själv har jag mer än 280 olästa meddelanden. Sen har jag i och för sig över 1300 meddelanden enbart i inkorgen allt som allt. Jag rensar ibland, men varje dag kommer det säkert trettio nya meddelanden. Tänk om det vore likadant med vanliga brev, att man fick trettio brev om dagen. Stackars brevbärare.

Det påminner mig om att jag försökte förklara vad internet är för min snart treårige son. Pröva gärna det själv. För den som inte har kontakt med några treåringar, kan jag ge följande ledtråd: det här är en människa som tror att man kan leva på godis, kakor och glass! Okej, dåligt exempel. Jag känner mig lite träffad själv.

Men det här är en människa som inte vill lyssna på sina föräldrar.

Eh…

Bättre exempel: det här är en människa som tror att det går att hämta en sak hemma i Sverige när man är på semester i Valencia, inte är fullt pottränad än och tycker att sugrör är *häftiga*.

Så jag gav en lätt tillplattad beskrivning av internet: alla datorer – den i mamma och pappas arbetsrum – och den på mammas jobb och alla andra – sitter ihop med sladdar så att det blir som ett stort nät. Ja, just det, nästan som ett spindelnät. Och sen kan man skicka meddelanden fram och tillbaka.

Kulturrevolution, my ass.

Fast det är klart…

Utan internet skulle man sitta på fisens mosse rätt många dagar. Var skulle man annars få reda på vad Final Fantasy IV handlar om?

Nu åker de snart

De ligger och sover just nu, både flickvännen och sonen, men i morgon bitti åker de iväg i en vecka. Det betyder att jag dels har lägenheten helt och hållet för mig själv, dels att jag kommer att träffa rätt få människor den närmaste veckan.

Jag kommer helt enkelt att gräva ner mig i arbete och det finns en hel del att göra, så det är inte det. Men jag kommer att sakna dem. Jag hoppas bara att jag orkar visa dem att jag längtar efter dem i morgon bitti.