Hur fråga 12 avgjorde hela saken

Det florerar en massa självtester på nätet med alla möjliga teman. Jag tycker att de flesta har begränsad nytta. I själva verket hittade jag en av mina bästa vänner genom att vi båda skrattade åt hur dåligt konstruerat ett sånt test var. Men för några dagar sedan stötte jag på ett självtest som verkade roligt och eftersom det var målet för tillfället så gjorde jag det på lunchen. Temat var ”vilken Harry Potter-rollfigur liknar du mest?

Jag tänkte låta mina läsare följa med i testet för att se vad jag svarade. Det har en poäng, och under tiden lär du kanske känna mig lite bättre.

Fråga 1:

fråga 1Jag svarade ”You Only Live Twice”, både för att det inte riktigt finns någon konkurrens i mina ögon (möjligen med undantag för Edward Scissorhands) och för att jag redan som barn blev intresserad av James Bondfilmerna.

Fråga 2:

fråga 2Jag svarade ”All we need is love”. Jag växte upp med The Beatles, och även om jag har lyssnat sönder dem så är de fortfarande stora favoriter. Det där är dessutom en av mina favoritlåtar med dem, från fanfaren i början till anspelningarna till Yesterday, She loves you och flera andra låtar.

Fråga 3:

fråga 3

Jag svarade ”transfiguration”, d.v.s. att förvandla en sak till en annan. Det verkade som den mest praktiska förmågan.

Fråga 4:

fråga 4Jag svarade ”förlora de jag älskar”. De andra är jag inte särskilt rädd för. Möjligen hade jag kunnat svara det sista alternativet också, men jag är inte riktigt så modig.

Fråga 5:

fråga 5Jag svarade ”god”, om inte annat för att förvirra folk. Nej, jag menar förstås att jag precis som i mötet med Sorteringshatten skulle välja ”god” om jag ställdes inför valet.

Fråga 6:

fråga 6Jag svarade ”acceptans”, eftersom jag anser att det är grunden för ett bra förhållanden att man slipper att låtsas inför. Jag ljuger inte ofta annars heller, men ännu mer sällan med Matilda.

Fråga 7:

fråga 7Jag svarade ”mest unik”. Inte minst för att det litegrand är så jag ser mig själv. Det har jag haft med mig sen jag var liten. I ett av de första skolfotona jag är med på, har jag fluga. Det här var låååångt innan det blev coolt. Jag har flera sådana grejer som gjorde att jag stack ut, och nu väljer jag att inte sticka in.

Fråga 8:

fråga 8Jag svarade ”omgiven av dem jag älskar”. Jag gillar våra Halloween-fester, våra nyårsfester, våra sconeskvällar, våra spelkvällar, pubquizar, improvisatinsteater, bio med vänner, middagar med hela familjen och heldagar där alla fyra i familjen deltar.

Fråga 9:

fråga 9Jag svarade att ”jag föredrar intellektuella och andliga belöningar”. Det är en av orsakerna till att jag håller på med Wikipedia (och tycker att fler borde göra det), och det är därför jag hjälper andra att skriva.

Fråga 10:

fråga 10Jag svarade ”inskränkta människor”, bland annat därför att jag anstränger mig själv så mycket för att inte vara det. De andra alternativen har inte någon chans, i det här fallet.

Fråga 11:

fråga 11

Jag svarade ”intelligens”. Inte för att jag tror att jag är smartare än alla andra. Utan för att det är den del av mig själv jag är mest stolt över. Det är också den egenskapen folk oftast ser (eller i alla fall kommenterar) hos mig.

Fråga 12:

fråga 12Låt mig återkomma till vad jag svarade på fråga 12.

Fråga 13:

fråga 13Jag svarade ”den som ger bäst råd”. Ofta sitter jag och hjälper mina vänner och även personer som nyligen var främlingar. Det är en passion för mig. En del människor kanske tycker att jag verkar gotta mig i andras olycka, och jag får tyvärr andra att gråta ibland, men det är för att jag vill hjälpa till.

Och nu tillbaka till fråga 12, för den är lite mer komplicerad än de övriga.

När jag kom till den här frågan kunde jag inte välja. Det fanns två alternativ som var precis lika aktuella för mig. Jag hamnade i ett dilemma, och bestämde mig ganska snabbt för att välja båda dörrarna. Så jag svarade först ”uttrycka kreativitet” och kollade resultatet och därefter backade jag och svarade ”förbättra världen”. Båda är lika stora delar av mig. När jag får kombinera dem, då mår jag som bäst. Men jag gör gärna även enbart det ena eller det andra.

Så vad blev resultatet?

Svarade jag ”förbättra världen” fick jag följande svar:

HP test Dumbledore

Och när jag valde ”kreativ”, så fick jag följande resultat:

HP test Lovegood

Jag blev Luna Lovegood! Det tog ett tag för mig att acceptera det. Dumbledore var okej, men Luna Lovegood? Var jag verkligen så utflippad?

Men sen insåg jag en sak (delen med Dumbledores intelligens…): jag har båda de där sidorna i mig. Fråga 12 satte fingret på en av mina dualiteter, något som jag aldrig tänkt på tidigare, och gav mig många mindre insikter. Till exempel är jag en större ”deal” när jag förbättrar världen än när jag är kreativ, än så länge. Det är då jag är mest intelligent. När jag är kreativ är jag ofta lite… unik, kanske vi ska säga. När jag ska förbättra världen är jag mer genomtänkt och planerande.

Och jag behöver båda för att överleva och trivas. Jag gillar att vara båda två. Och jag gillar att se komplexiteten i det enkla.

Vilka dualiteter har du i dig?

Vilda västern är ingen bra liknelse för internet

Idag träffade jag min vän Stefan helt kort. Vi diskuterade nya lagförslag om upphovsrätt, herrelösa verk och digitalisering, och hur trenden går mot att reglera allt fler saker. Särskilt tycks lagstiftarna ha siktat in sig på internet, eftersom ”det vet ju alla att internet är farligt”. I samband med det här kan man ibland höra att internet är som Vilda Västern. Det är en liknelse som är vinklad.

Problemet i Vilda Västern var att man i stort sett inte hade någon lag, och att det därför blev ett tillhåll för allsköns avskum och skurkar. Därför såg USA:s regering till att öka antalet poliser, så att ordningen kunde få råda. Är inte det likt internet, då?

Nja, jag medger att beskrivningen av internet delvis är rätt, men i stället för att skaffa poliser och ge dem verktyg att fånga bovarna, så har bland annat USA:s regering (och Sveriges) gått mycket längre. Mycket, mycket längre. Man behöver inte gå så långt som till NSA, även om det naturligtvis är en ytterlighet. Det kan räcka med att gå till lagförslag som är tänkta att lösa upphovsrättsbrott (för att skydda en industri, är tanken), men där resultatet blir att man håller på att paja internet. Då menar jag inte att wifin inte fungerar längre, utan att det inte längre går att hitta webbplatser för att systemet inte fungerar längre. Det här var något år sedan. Men det är en sak som många med mig inte kommer att glömma. Lagstiftarna höll på att stänga ner internet, men innan de hann göra det, så visade vi allmänheten vad som höll på att hända. Då reagerade folk i USA med att ringa ner sina representanter, som till slut stoppade lagförslaget.

Men det är inte slut där. Det kommer flera liknande lagförslag, och det kommer lagförslag inom andra områden. Det här betyder att  nedanstående serie numera bara sammanfattar en del av det hela:

tumblr_mdd960OLUY1rk8nvoo1_500

Nu är det alltså också frihandeln som är hotad. Men ta gärna reda på vad avtalet TTIP går ut på. Om du kan. Numera är nämligen mer än någonsin hemligstämplat. Man skulle kunna bli paranoid för mindre.

Därför tycker jag inte att Vilda Västern-liknelsen är bra. Det ger bilden av att laglösheten är dålig – och att det faktiskt råder laglöshet. Det gör det naturligtvis inte. Lagarna gäller på internet också. Folk är bara ovana att tillämpa lagarna i ett landskap som ständigt ändrar sig.

Vad vore en bättre liknelse? Min första tanke var när vi stiftade lagar för att förhindra företag från att dumpa farliga kemikalier i naturen. Lagarna hindrade inte andra, goda saker, som att tillverka mat eller att frakta maten till dem som ska äta den, bara det som vi tycker är fel, och kan se är moraliskt förkastligt, eftersom det förstör naturen. Men det kanske inte är den bästa liknelsen. Jag är öppen för förslag här.

Allting har blivit försenat

Idag skickade jag iväg vad som kan vara den sista versionen av baksidestexten till den bok jag spökskrivit under våren. Det har varit ett roligt och spännande projekt, men tanken var att jag skulle bli klar i februari. Det är inte likt mig att dra ut på saker så här länge, utan det har bara varit en vår där allting har blivit försenat på grund av flera andra saker. Det har helt enkelt varit en perfekt storm av saker som har kommit i vägen för varandra. Jag har bett folk om ursäkt för det, men ingen förutom min sambo Matilda har en aning om hur illa det har varit.

Våren verkade bli lugn, så där i januari. Jag hade ett spökskrivningsprojekt (som vi kan kalla nummer 9, eftersom det är min nionde tryckta bok), och lite jobb för Wikimedia Sverige. Jag skulle vara med och arrangera en konferens, Digikult. Och jag skulle för första gången på länge vara ledig under sommaren, var det tänkt.

Men snart blev jag sjuk. Ordentligt sjuk. I åtta veckor. Under de veckorna fick jag inget gjort, eftersom jag hade hög feber och var yr i huvudet. Det var en dålig start på #9, och dessutom var jag trött under någon vecka till, så jag kom inte igång med skrivandet ordentligt förrän i slutet av mars. Då var det nästan dags att sätta igång med Digikult. Jag var tvungen att dra ner på skrivandet, Wikimedia-grejerna fick vänta, och konferens-arrangemanget fick bli enklare än vad jag hade hoppats.

När konferensen var över fick jag försöka sy ihop mitt liv igen. Jag gjorde en ny plan för #9, men så snart jag började insåg jag att jag skulle bli tvungen att lägga mer tid på den än jag trott. I månads arbete skulle nog bli 1,5, eller mer. Samtidigt kontaktade en gammal vän till mig och berättade att det spökskrivningsjobb jag gått med på åt hen var färdigt inom kort. Och en tidigare klient från Vulkan återkom och ville ha mer, också enligt en tidigare överenskommelse. Jag har försökt att balansera det här så att min tid har fyllts av mina tre uppdrag.

Dessutom har personliga grejer dykt upp (skicka efter lösenord genom att maila mig).

Till yttermera visso har jag försökt att göra klart Kulturskatter på nätet version 2 till Digikult. Det var inte trivialt. Det har också lett till att jag har börjat arbeta med ett projekt som jag inte kan berätta så mycket om än, men som jag hoppas ska kunna ge mer resultat.

Bit för bit har jag slutfört mina åtaganden (bortsett från Wikimedia Sverige, tyvärr), och nu börjar jag bli klar dels för Wikimedia-relaterade jobb, dels för mer hobbyartade grejer, såsom att översätta böcker igen (och trycka dem), umgås med familj och vänner, och skriva fler blogginlägg och Wikipedia-artiklar.

Det ska bli så skönt när jag inte längre är två till femtio steg efter, hela tiden. Och snart är jag redo att ta emot nya uppdrag igen.

Vem slutar först?

Det här kommer inte att handla om mina barn, men i förbigående kommer jag att nämna dem. Jag ber om ursäkt för det.

Inte för att skryta, men… ja, lite kanske. Hemma har vi tre grejer som fungerar bra för att få barnen (ber om ursäkt) att bete sig som människor och mindre som djur. Det här är saker som andra har kommenterat och jag tänkte att det kanske kunde hjälpa någon, göra… något… eller så. Ja. För den som är intresserad följer här de tre sakerna:

1. Väl synligt har vi en lista över saker som familjen vill göra. Barnen (ursäkta) har fått vara med att bestämma vad som ska stå med på listan. Det här har fått effekten att när vi inte har något att göra kan vi titta på listan, göra något och pricka av det. På så sätt slipper vi de där stunderna av ”vad ska vi göra?” och kommer lättare ihåg i efterhand vad vi faktiskt har gjort. En sån lista kan jag rekommendera.

2. Många föräldrar klagar över att de inte får tillräckligt med tid för sig själva och/eller bara för föräldrarna. Vi har inte den fullständiga lösningen, men det här systemet fungerar rätt så bra. Jag har fått vissa dagar lediga och Matilda har fått andra dagar lediga, och vissa dagar är familjedagar. På våra lediga dagar kan vi vara hemma eller åka iväg och träffa kompisar, vilket vi känner för. Resultatet är att vi tycker att det är roligare att träffas, när vi väl träffas, och båda känner att vi får göra saker, utan att det blir orättvist.

3. Det är oundvikligt att barnen (förlåt) blir osams ibland. Istället för att utreda hur det hela började, så börjar vi med att fråga ”så vem slutar först?” Vi säger att vi gillar den som slutar konflikten, d.v.s. vi har gjort en grej av att alltid bli stolta över den av killarna som först säger förlåt, kramas och tröstar den andra. När de väl lugnat ner sig kan man diskutera mer om vad som hände, och då brukar det inte vara lika svårt att få reda på sanningen. Sedan kan vi ha en sansad diskussion om hur vi ska göra nästa gång för att samma grej inte ska hända igen.

Och det är den sistnämnda punkten jag ville diskutera mer, för jag tror att alltför många fokuserar på hur konflikter börjar, snarare än att göra en prestigesak i att avsluta konflikten. Det är ett sätt att ”re-branda” konfliktlösningen.

Ibland uttrycker jag mig rätt klumpigt, framför allt muntligt. Ett sånt tillfälle var när under förra årets Wikimania som ägde rum i Israel.

Jag (till höger) med Sue Gardner (i mitten) och Aaron Muszalski, från Wikimedia Foundation

Jag (till höger) med Sue Gardner (i mitten) och Aaron Muszalski, från Wikimedia Foundation

Efter Wikimania åkte vi, några stycken från Wikimedia Foundation, iväg på en tvådagarsutflykt till Västbanken. Vi ville inte bara besöka ena sidan av konflikten. (För några riktigt snygga bilder från den utflykten, se Guillaume Paumiers Flickr-flöde därifrån.)

Jag ställde, utan att egentligen tänka igenom vad jag sa, följande fråga till några av de smartaste människorna man kunde åka på en bussresa med:

– Hur får man slut på Israel-Palestina-konflikten?

Min tanke var att om det finns några som har lite tankar om det där, så var det personerna jag satt bredvid. Men de bara hö-hö-hö-ade och menade att det var en naiv fråga. Litegrand var det kanske det, men jag var allvarlig.

Det här får mig att tänka på en scen ur ett avsnitt ur Vita huset (en av världens bästa TV-serier), där president Bartlet säger:

Ellie had a teacher named Mr. Pordy, who had no interest in nuance. He asked the class why there’s always been conflict in the Middle East and Ellie raised her hand and said, ”It’s a centuries old religious conflict involving land and suspicions and culture and…” ”Wrong.” Mr. Pordy said, ”It’s because it’s incredibly hot and there’s no water.”

Men, grejen är den att det inte spelar någon roll vad orsaken till den här konflikten är. Grejen är att det inte är coolt i något läger där att faktiskt sluta fred. Den ledare där som börjar en fredsprocess stöter sig med sina egna, för att vara svag, etc. Där ligger det verkliga problemet, att hitta ett sätt att göra det coolt att sluta först.

Där är vi tillbaka i det här med re-branding. Hur får man folk att göra något? Rory Sutherland, som jag länkade till ovan (ordet ”re-branda”), men som är värd mer uppmärksamhet, berättade i sin presentation på TED om Fredrik den store av Preussen som hade problem med att få sin befolkning att äta potatis. Potatisen var en smart upptäckt, men bönderna gillade inte den i början. Så han försökte tvinga dem. Bönderna vägrade, och det fanns till och med folk som blev avrättade för att de vägrade äta potatis. Fredrik försökte då en annan strategi. Han sa att potatis bara var för kungafamiljen, och satte ut vakter kring potatisfälten (med hemliga instruktioner att inte vakta särskilt bra). Eftersom folk resonerade att det som vaktas också måste vara värt att ta, blev det snart en underjordisk potatisodlingsboom. Bingo, potatisen hade fått ett nytt värde.

Sutherland tar ett annat exempel också. Atatürk, som grundade det moderna Turkiet på 1920-talet, ville få bort användningen av slöjor. Istället för att förbjuda slöjan som kunde ha fått negativa effekter, gjorde han det obligatoriskt för alla prostituerade att bära slöja. Därmed var saken löst.

Så, låt oss utse vinnare bland de som slutar konflikten snarare än börjar den. Det är ju ingen mening att folk ska bete sig som barnrumpor (ursäkta) bara för att man håller på att utreda vem som började konflikten. Eller vad tycker du?

Mitt liv på Wikipedia har tagit en ny vändning, eller två

Det var ett tag sedan jag skrev om Wikipedia här på min blogg. Anledningen är delvis att jag nuförtiden skriver om Wikipedia på Wikimedia Sveriges blogg. Men det finns en annan anledning som jag inte har skrivit särskilt mycket om på svenska, helt enkelt därför att jag inte har hunnit. Men nu stjäl jag mig till några minuter för att få förklara vad som har hänt.

Bookshelf-projektet

För en tid sedan blev jag kontaktad av min vän Frank Schulenburg, som en del av er minns från essän Tio tankar om kvalitet. Frank berättade om att de nyligen hade startat ett projekt som hette Bookshelf, och som innebar att man skulle samla ihop och skapa informationsmaterial om Wikipedia och dess systerprojekt. Eftersom jag är författare i grunden, och har skrivit ett och annat om Wikipedia (inklusive två videor), nappade jag genast.

Snart blev jag anställd på halvtid av Wikimedia Foundation för att hjälpa till som ämnesexpert, eller ”Advisor to the Project Manager of the Bookshelf Project” som min officiella titel löd.

Tillsammans med flera andra skapade vi sedan flera broschyrer, till exempel Welcome to Wikipedia.

Sedan tog projektet slut. Av någon anledning ville Wikimedia Foundation behålla mig, så de…

Stipendiatet

… gav mig ett stipendiat (org. Fellowship). Jag blev Wikimedia Foundations fjärde stipendiat. Istället för halvtid, var det här på heltid. För att förtjäna mitt uppehälle skulle jag nu försöka sprida kunskapen om Bookshelf-projektet så att broschyrerna och det andra materialet översattes och anpassades till så många språk som möjligt, och sedan en sak till:

Jag blev ansvarig för att förändra den process som nya användare går igenom när de skapa ett konto på Wikipedia. Eller som de uttrycker det så elegant på engelska, the Account Creation Improvement Project. För att förklara det kort: Facebook förklarar varför man ska skaffa konto där på 54 ord. Wikipedia varnar tänkbara nykomlingar under hela 681 ord.

Vi har funderat en hel del på vad som behöver förändras för att göra Wikipedia mer inbjudande. Det räcker inte bara med att ta bort varningsskyltarna och korta texterna. Vad vi behöver är något som får nykomlingarna att känna sig som en del av Wikipedia. Vi frågade faktiskt vad nykomlingarna förväntade sig när de skapade sitt konto. Resultatet blev att de verkligen ville ”vara en del av Wikipedia”. Vad betyder det? Ja, vi frågade det också. Se resultatet på den frågan här.

Vad gör jag nu?

Och efter enkäterna har vi börjat på nästa steg. Där skulle vi vilja att du hjälpte till. Hur? Jag är glad att du frågade.

På den här sidan håller vi just nu på att skriva de sidor som nya användare kommer se när de skapar sitt konto. Där kommer du in. Vad tycker du att nykomlingarna ska få sig till livs? En video som förklarar hur Wikipedia fungerar? En knapp som hjälper dem att skapa sin användarsida? En lång och tråkig (men varnande!) sida om hur farligt Wikipedia är? Ja, vad du än gör för sida så kommer vi att testa den – live på Wikipedia!

Det här försökte de med när de skulle ha den årliga insamlingskampanjen. Ni vet, den där kampanjen där Jimmy Wales var på alla sidor på Wikipedia. De testade alltså sidorna först och kom fram till att ingen annan sida kunde mäta sig med Jimmy Wales när det gällde att samla in pengar. Ändå gnällde folk. Inte nog med det, folk gnällde, trots att de hade haft chansen att ge förslag på vad helst som skulle finnas i insamlingsbannern. Knappt några hjälpte till att föreslå några banners, och trots det klagade de. En del jag har pratat med förklarade det med att de inte hade förstått att Jimmy skulle sitta där så länge.

Därför vill jag nu ge dig chansen igen att förändra stora saker på Wikipedia. Här är länken igen till den sida där vi utvecklar de sidor som alla nykomlingar kommer att möta.

Gå dit nu. Resten av inlägget är inte särskilt spännande, så sätt igång att göra egna versioner av de tre sidorna nu, så får vi se. Din version kanske vinner och blir översatt till 270 olika språk…!

Bevakningslistan

Det ovanstående har jag jobbat med under en tid nu. Det jag ska berätta nu om har med mitt liv Wikipedia att göra. Under det senaste året har jag inte varit särskilt aktiv på Wikipedia. Jag har nog till och med vissa månader halkat under gränsen för att vara en mycket aktiv Wikipedian, och någon enstaka månad gränsen för att vara en aktiv Wikipedian! Jag! Bäst att inte säga något till tidningarna om det.

Men nu tänkte jag att jag skulle komma tillbaka som artikelskribent. Jag har till och med gjort en sak för att inte hamna i samma fälla som jag har gjort tidigare, nämligen att nästan enbart skriva i diskussioner, och alltmer sällan i artiklar. Man kan se att jag fortfarande redigerar mest i artiklar här, men sista året frestade jag nog på den där statistiken rejält. Det jag gjorde för att försöka hålla mig till artiklar hade med bevakningslistan att göra. Jag brukar säga när jag föreläser att jag går till min bevakningslista ungefär lika ofta som jag kollar mina mail. Därför är det oerhört viktigt att de artiklar jag bevakar är intressanta, för annars riskerar jag ganska snabbt att lockas in i diskussioner om saker som inte gör Wikipedia bättre.

Till saken hör att min bevakningslista innehöll 4400 sidor. Det var alltifrån artiklar som jag har redigerat en enda gång till artiklar jag jobbat mycket med. 4400 sidor är mycket. För mycket. Så jag rensade lite. Jag gick in och klickade bort några artiklar. Jag orkade tills det var 4200 artiklar. Fy, det var många rutor att klicka i. Så började jag redigera listan i råformat (det kan man också göra). Det gick fortare, men efter en lång stund hade jag fortfarande 2700 artiklar kvar.

Då clickade jag ctrl+A och ctrl+Del och raderade allihopa i ett enda slag. Sedan började jag bygga upp bevakningslistan från början. Jag kanske borde ha sparat den ursprungliga listan någonstans, men det gjorde jag inte, så nu är det bara att fundera på vilka artiklar jag tycker är intressantast.

För tillfället har jag hela 25 sidor på min bevakningslista. Det är ganska skönt att inte hela tiden lockas in i oväsentligheter. Å andra sidan saknar jag litegrand att andra inte redigerar i samma artiklar som jag gör.

James Bond-projektet

Jag, Jan Ainali och Axel Pettersson satt på tioårsdagen av Wikipedia och tittade på artikeln om SMARTA mål och insåg hur mycket projekten på Wikipedia skiljer sig från projekten i den verkliga världen.

* Utanför Wikipedia är ett projekt något som ger ett förutbestämt resultat (eller misslyckas med det). På Wikipedia kan ett projekt vara hur stort som helst, till exempel Projekt Afrika. Hur ska man kunna se ifall det projektet är klart?

* En annan sak är att projekt ska vara tidsbestämda. När blir Projekt Kemi klart?

* I vanliga projekt finns det måttstockar för ifall projektet misslyckades eller lyckades. På Wikipedia rinner de flesta projekt ut i sanden, vilket alltså betyder att de misslyckas.

Tänk om vi kunde ändra det! Projekt tenderar att fokusera folks ansträngningar åt ett enskilt håll. Genom att genomföra projekten skulle vi kunna göra de artiklar vi är intresserade av på ett organiserat bättre. Ett exempel från engelskspråkiga är det militärhistoriska projektet, som för ett år sedan satte det ambitiösa målet att ha 500 utmärkta artiklar. Nu har man nått det målet!

Vi pratade om att kanske försöka införa något sådant på svenskspråkiga Wikipedia, men kom fram till att vi inte skulle sälja saken alls, utan se ifall vi kunde genomföra ett sånt projekt utan att säga något till någon så att vi hade en framgång att peka på innan vi föreslog att andra skulle anamma samma tankesätt.

Men jag kan inte hålla mig. Just nu har jag ett projekt för att förbättra artiklarna om de sammanlagt 25 James Bond-filmerna. (Jag var ett riktigt Bond-fan när jag var yngre och har fortfarande ganska många böcker om ämnet.) Det är ganska få artiklar (även om det är mycket för en enskild person), och jag har till och med funderat på hur bra artiklarna ska bli för att jag ska känna att jag kan gå vidare till nästa artikel. I vanlig ordning är jag ensam om mina artiklar (jag ser det tydligt på min bevakningslista eftersom den är såpass tom…), men jag hoppas fortfarande att någon annan ska hjälpa till. Det finns gott om arbete kvar. Så skriv upp dig på projektsidan och ta tag i en filmartikel!

Återigen

Nu är det här blogginlägget slut, men jag gissar att du redan har glömt bort vad som stod i mitten. Därför…

Ta chansen att förbättra de sidor som nykomlingarna får se. Vad behöver de? Vad vill vi ge dem? Gör din egen version här.

10 tankar om användare

Nu är den äntligen klar, uppföljaren till min essä från 2008. Här är den. Titeln var klar redan för ett år sedan, eller mer. Men det har tagit tid att skriva den. Nu är det lika spännande som alltid. Vad kommer folk att tycka? Kommer någon att bry sig?

Farmville och Mafia Wars – hur de fångar dig

Det är verkligen inte min grej, det där med Farmville och Mafia Wars (två spel som folk med Facebook-konton kan spela). Men…

Nä, det finns inget efter det men:et. Det är verkligen inte min grej. Jag tycker att det är idiotiskt att lägga ner tid på sådana saker som inte ger någonting. I kontrast till Wikipedia:

* Wikipedia kommer finnas kvar om 100 år, eftersom det har fria licenser (vem som helst kan göra kopior av allt)

* Wikipedia finns inte till för att göra ett företag rikt (och har inte ens annonser)

* det hjälper andra människor att göra saker på Wikipedia

(för att bara ta tre exempel)

Jag säger bara: Tamagotchi. Furby. Lolcats. Kedjebrev.

Men det finns trots allt förklaringar till att Farmville och Mafia Wars fungerar så otroligt väl som affärsmodell. Jag hoppas att du som använder Farmville och Mafia Wars tänker till lite och läser följande artikel: 6 Devious Ways Farmville Gets People Hooked.

Vi behöver mer, inte mindre

Det kan vara uppenbart för några att vårt utbildningssystem inte är fulländat. Men det är inte heller hela sanningen.

Jag har kommit att tänka på det flera gånger den senaste veckan. Som idag när en journalist intervjuade mig om Wikipedia och frågade varför så många lägger ner tid trots att det är oavlönat. Tidigare har jag då svarat saker som att det inte är annorlunda än att folk lägger ner tid på att heja på fotbollsmatcher oavlönat, eller att träna barn i ishockey utan någon lön. Men den senaste tiden har jag istället svarat på ett sätt som måhända är fyllt av floskler och klyschor, men som jag ändå är helt övertygad om stämmer: bakgrunden till att så många bidrar till Wikipedia är Wikipedias vision.

Tänk dig en värld där varje människa på den här planeten får fri tillgång till världens samlade kunskap. Det är vårt mål.

Jimmy Wales

Att ge alla människor på jorden möjlighet att hitta all kunskap är ett mål som är så fantastiskt långt borta, men ändå så viktigt, att folk kan tänka sig att lägga ner tid på det. Andra har liknande mål, såsom dem som Charlies Leadbeater berättar om i sitt tal på TED. Och det är här klyschorna kommer in: jag tror att den information vi sprider som till slut kommer att förändra världen till det bättre. Med informationen vi låter andra ta del av kommer de kanske kunna bota världssvälten, eller hitta på nya mediciner, eller skapa helt nya former av kultur. Det handlar alltså inte bara om rent altruistiska motiv, att vi ska känna oss bättre för att vi hjälper andra, utan för att vi kanske hjälper oss själva genom att hjälpa andra. (Och som Hans Rosling visat flera gånger om, så är vår bild av ”andra” inte så korrekt som vi kanske tror.) Ja, jag vet, jag är obotligt optimistisk…

Men det betyder inte att jag tycker att allt är bra nu. Några som slagit huvudet på spiken vad gäller saker vi behöver förändra vad gäller utbildning och tankesätt är Sir Ken Robinson och Rory Sutherland. Idag tänkte jag dock tipsa om en helt annan talare: Brian Cox. (Inte skådespelaren Brian Cox, utan fysikern.) Han berättar i ett tal på TED om varför vi behöver mer forskning, inte mindre, och att det betalar sig i slutänden på sätt som det inte alltid går att förutsäga. På något sätt får han också in transistorer, Alexander Fleming och Voyager-skytteln, men exakt hur det får du se i hans tal.

Remixen som recept för odödlighet

Micke

Micke Nordin

Redan för nästan ett år sedan talade min vän Micke Nordin om det här, men det har tagit rätt lång tid för mig att tänka igenom hela saken och hitta en delvis ny vinkel på det.

Scenen var FSCONS, en årlig tvådagarskonferens i Göteborg, hösten 2009. Micke var en av talarna där. Det berodde bland annat på att han är så datanördig att han till och med skrivit boken om hur MediaWiki fungerar (tillsammans med David Öhlin). Inte om hur Wikipedia fungerar som normala människor, utan programvaran bakom Wikipedia. I alla fall, på FSCONS fanns massor av andra som håller på med datorprogram och fria licenser, så han var inte ensam om det. Däremot var han definitivt ensam om sitt ämnesval. Jag låter honom beskriva ämnet själv:

Human beings have been copying and reusing culture and technology for approximately 2.6 million years. Access to new cultural advancements have been crucial for all human societies during all of prehistory.

With this presentation I want to give an archaeological perspective on today’s issues of free software, free culture, patents and copyright. I am going to give examples on how humans have copied and reused culture and technology through out all of prehistory with concrete archaeological examples, mainly from the stone age. I am also going to show examples of how people have been trying to limit access to ideas and technology for others.

The presentation will focus on these questions:

What does the possibility to copy culture and technology mean for human societies and how does people profit from limiting the access to these cultural traits and technologies for others?

Does culture have an intrinsic wish to be copied? Does culture in fact want to be free?

Hoppas att nån vill lyssna bara, jag vet aldrig om kombinationen tekniknörd-stenåldersnörd funkar eller om folk bara blir dubbelt uttråkade :)

Källa.

Micke var då arkeolog med stenåldern som specialitet, vilket både förklarar och ger tyngd åt ämnesvalet. Nu är han någonslags spion, om jag inte är helt felunderrättad.

Hans föreläsning var mycket intressant. Se själv. Verktygen förbättrades eftersom folk delade med sig av designen, och de som inte förbättrades hade utvecklats i isolering. Han hade såklart källor för det här.

Mammas gamla vitsbok

När mamma var konfirmand fick hon en vitsbok av någon hon kände. Jag har svårt att tro att det skulle vara hennes föräldrar, men ifall det var det måste jag kraftigt omvärdera min bild av min mormor och morfar som i stort sett asexuella varelser. Boken heter ”Vita vitsen”. Den finns varken på bibliotek eller Google, vilket kanske kan förklaras med att det är en liten (12 cm x 8,5 cm) bok, fylld med halvsnuskiga vitsar. Undertiteln är ”Vitbok för f.d. konfirmander”.

Den där boken hittade jag såklart redan när jag var liten. Spännande med så mycket snusk. Och eftersom jag alltid har sysslat med humor i en eller annan form fick ”Vita vitsen” följa med mig när jag flyttade hemifrån.

Den här utvikningen i mitt själsliv har en poäng som har med ämnet att göra, för nummer 175 av vitsarna (av nästan 900, exet är sönder, troligen sönderläst) lyder så här:

Uppfinnar-Mulle hade en härlig dröm härom natten:

Han drömde att han hade uppfunnit pippat och fått patent på det – och pengarna bara öste in från alla håll…

(Vem som har samlat ihop boken eller skrivit vitsarna är okänt, mitt ex är som sagt sönder. Det står inget förlag på omslaget heller.)

Med tanke på att det tydligen gått att patentera olika sätt att gunga på en gunga (sök efter ”swing”) kanske det inte är omöjligt… Troligen kommer det att falla på att man bara kan patentera en ställning i taget, och då beskriva det så noggrant att alla bara kan göra en liten variant för att gå fria. Ahh, annars hade det varit en affärsidé.

Povel Ramel (gästartist: Henrik Dorsin)

Brita Borg och Povel Ramel

Brita Borg och Povel Ramel

I likhet med min kurskamrat Henrik Dorsin gillar jag Povel Ramel. En gång i korridoren på Institutet för högre TV-utbildning sjöng vi (jag och Dorsin) till exempel sången Erik Anders Svensson Typing tillsammans. Då hade han lite hår, men det var förstås ganska precis 10 år sedan. Jag undrar om han också tänker på vår idé med att göra en äventyrsfilm av Gustaf Vasa ibland. Men det var inte om Dorsin jag skulle skriva.

Povel Ramel är utan tvivel en av Sveriges största underhållare genom tiderna. Hans karriär spände mellan nästan 70 år (!), 1939-2007, han förnyade svensk humor (”Alla har vi krupit fram mellan Povel Ramels framtänder”, sa Gösta Ekman en gång), han fick ett otal priser genom åren (han var till exempel den förste att få Lisebergsapplåden), han har själv instiftat ett av de mest eftertraktade svenska priserna (Karamelodiktstipendiet) och har registrerat drygt 600 verk hos STIM. På det hela taget en rätt imponerande bedrift för någon som var dålig i skolan. Nyckeln var förstås att han hamnade i sitt rätta element. Han är så berömd att han fortfarande är Povel, inte Ramel. (Vi satt förresten och snackade om Povel bara häromdagen. Det var då jag beslutade mig för att skriva det här inlägget.)

Jag kan förstå att Povel inte är på allas läppar numera. Han är gårdagens nyheter. Särskilt humor från förr blir väldigt lätt utdaterad. Titta bara på världens äldsta bevarade skämt.

Men för att vara så stor har Povel Ramels berömmelse försvunnit proportionerligt mer än vad man hade kunnat vänta sig. Han spelas bara mycket sällan på radio. Få andra artister gör covers på honom, som de gjorde med med Cornelis (två gånger! Nä, åtminstone tre gånger!), Ted Gärdestad och Nationalteatern. (Cornelis gjorde förresten en skiva med covers på Povel-sånger.) Han får (nog) inte ens en gata uppkallad efter sig (och troligen inte heller ett torg heller) som Ingemar Bergman, Björn Hellberg och ett antal andra stora män. Och Orphei Drängar.

Anledningen till att Povel riskerar att glömmas bort av den kommande generationen sammanfattas av litteraturkritikerna Göran Hägg:

[visorna har] knappast överlevat i annan form än upphovsmannens eller hans revykamraters första framförande på grammofonskiva eller film.

Källa: troligen hans svenska litteraturhistoria, artikeln i Wikipedia har ingen källa för påståendet

Med andra ord: det har varit för svårt för andra att spela in covers av Povels låtar för att minnet av Povel ska överleva. Alla kan sjunga Ulf Lundell och Gyllene Tider och Tomas Ledin och Roxette och Lars Winnerbäck och Magnus Uggla och Orup och Marit Bergman. Det går att arrangera alla de där artisterna för körsång utan att kunna mer än något ackord (Håkan Hellström behöver man inte ens kunna sjunga för att sjunga…). Man kan nynna låtarna relativt enkelt och lära andra låtarna utan något större problem. Memen i de sångerna sprids lätt. Det är delvis det man ska tänka på när man ser melodifestivalen och tippar vilka låtar som vinner där: ”Vilka är de vinnande memen?” Jämför det med hur svårt det är att memorera:

Herr Patrik han föll i schaggsoffan
alltmed en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin
med sju åtta rätters ”luns”,
tände en stor havanna
nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.

Sträckte sig över magen,
fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv
för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom
och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:

Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig
– Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta
både gammal och snäll och ful
huttrande uti fyra meter tyg
som hon fått i jul.
Dörren flög upp och korsdraget
förtog fotogenens glöd,
lampan var överflöd
Herrn var tillräckligt röd.

Isen! Augusta! röt han till
så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppande
en vägglus ifrån sin rock
Iskarln har inte kommit hit,
ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:

Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig
– Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss
var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig
en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an
och kastade sig däri,
kärran var vind och ”skrallt”,
hästen var blind och halt.

Kusken han sa att sme’n
som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare
som var förgjord av sprit
Trampborren hade missat och
gått rakt genom mannens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind…
Håll käft, karl!

Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig
– Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

Innan man hade hittat rätt
på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycken lera sprätt
på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade
av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.

Inne i dunklet såg han några
barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande
av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger
så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera i går,
förlåt oss!

Därför är där ingen is till punschen!
Därför är där ingen is till punschen!
Därför är där ingen is till punschen!

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig
– Leve Kung Oscar!-
– Skål Moder Svea! –
– Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Men inte nog med att låtarna är svåra att memorisera. Povels låtar var färdiga. De är svåra att göra bättre eller annorlunda. Povel försökte själv ett par gånger att göra om sångerna (som på 1991 års Återbesök i holken eller hans reklamjingel för Vattenfall) Det gick sådär, även om det svänger lite i ”Var är hålen?” och ”Är det någon som har en våning åt mig”. Folk försöker stundom med ”Gräsänkling blues” och ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt”, men resultatet blir sällan mer än halvdant, vilket är orsaken till att så få försöker med resten av hans vis-skatt. Det finns så många låtar som verkligen borde göras om, eller varför inte samplas. (JustD samlade lite, vet jag, men att inte fler gör det är en gåta.)

Bokstavliga videor och andra remixer

Jag har tidigare tipsat om fenomenet bokstavliga videor, d.v.s. en musikvideo där den ursprungliga sången byts ut mot en text som handlar om det som faktiskt sker i musikvideon. Ett exempel är ”Take on me” sjungen av Dustin McLean:

Det är bara en variant av låtar där en existerande sång används för att skapa något helt nytt. Lawrence Lessig, internets mest populäre advokat som han har kallats, och grundaren av Creative Commons, säger så här på en TED-konferens:

Själv tycker jag att Jocke Boberg har gjort fyndiga remixer genom att göra så kallade ”mash ups” – han har slagit ihop två existerande låtar såsom Jackson Fives ”I want you back” och Oasis ”Wonderwall” och fått resultatet:

Går det att tillåta remixer?

Johanna Blakely

Den här kvinnan, Johanna Blakely, kommer att få sin förklaring lite senare.

Sånt här är naturligtvis olagligt. Eller delvis olagligt, i alla fall. Eller kanske lagligt. Ja, ingen vet riktigt. En av anledningarna till att det är så svårt att veta vad det är som egentligen gäller är att man i USA har någonting som motsvarar Sveriges citaträtt även för bilder och musik. Det är därför engelskspråkiga Wikipedia (som bara ska innehålla bilder som inte omfattas av upphovsrätten) har bilder som är kopieringsskyddade. Det här kallas ”fair use”. (Svenskspråkiga Wikipedia har inte bilder som omfattas utav ”fair use”, utan bara fria bilder.)

I såväl USA som Sverige diskuterar man nu hur mycket det ska kosta om man vill göra en sampling ur en låt (miljoner visar det sig) och hur mycket man får sampla (typ inget).  Som de sa i en dokumentär på SVT i höstas: – Jakten på de som samplar riskerar att döda en hel musikgenre. För min del fungerar det här med samplingar mer som inspiration: man hör Vanilla Ice ”Ice ice baby”, inser att riffet är samplat och letar reda på Queens ”Under pressure”, för att ta ett enkelt exempel. Här kan man se vem som samplat vem.

Men hade det gått att tillåta remixer på olika sätt utan att vara rädd?

Exemplet Povel Ramel faller inte i public domain förrän år 2077. 2077?! Förlåt, 2078 ska det vara, eftersom det är 70 år efter upphovsmannens död. (2078 låter som titeln på en dålig science fictionfilm, eftersom det ligger så långt fram i tiden.) Det är först då som andra får använda hans musik, texter och filmer fritt. Då kommer Projekt Runeberg att fyllas med massor av låtar, sketcher, etc, eftersom det inte längre omfattas av upphovsrätten. Förutsatt att de inte förlänger upphovsrätten. Det har de gjort förut. 1995/1996 ändrades den svenska upphovsrätten så att material som hade varit fritt för allmänheten (såsom Shakespeares verk, Homeros verk, bröderna Grimms sagor) åter blev ”ofria”, d.v.s. skyddade av upphovsrätten igen.Åter dessa sidospår…

Så långt bokbranschen, skivbranschen, sexbranschen,verktygsbranschen och filmbranschen (som hastigast).

Men det finns branscher där det är tillåtet med remixer, att låna av varandra? Och hur går det för dem?

På fråga 1 svarar vi ”ja”, och på fråga 2 svarar vi ”det går rätt så bra, tack”. Vill du ha lite oväntade exempel, råder jag dig att titta på vad vice VD:n för medietankesmedjan Norman Lear Center, utbildaren och nätexperten Johanna Blakely, säger i en föreläsning:

Föreläsningens bilder som pdf här. Hennes tankar bygger på ett rätt omfattande arbete om modevärlden kallat ”Ready to share”. De skriver så här på sin projektsida:

While a musician can be sued for stealing a hook, fashion designers are praised for knocking off the right vintage look. What gives?

More than any other industry, fashion treats a far larger portion of its creative output as a commons – shared resources that can be freely reused and transformed by other creators. In some ways, the history of fashion is the simultaneously whimsical and serious story of an industry that continues to grow and prosper via Sir Isaac Newton’s maxim, ”If I have seen further it is by standing on the shoulders of giants.” If innovation, regardless of the sector, is driven by previous innovation, then extrapolation to the fashion industry should apply. It can be postulated that the unrestricted access to previous works – the rip-off, knock-off and outright copying of garments – are exactly what has propelled design through the ages. Led by Lear Center Senior Fellows David Bollier and Laurie Racine, this project explores the creative process in the fashion industry, the effects of copyright and trademark law and the relationship between fashion and entertainment.

Two of the most prodigious and prolific sectors of global culture – music and film – are ensnarled in very public, long-term conflicts over the control of creativity. Much of the controversy revolves around the scope of legal protection that creative works should enjoy and whether prior works may be freely re-used. It is striking that the fashion industry, which is a $298 billion dollar market in the United States alone, is driven by similar market forces and yet manages its creative output so very differently. Rather than rejecting derivation and appropriation outright, the fashion industry has found a way to incorporate these practices into the core of the industry while continuing to be competitive and innovative.

The Ready to Share project asks whether the fashion industry offers a compelling model for other creative industries to explore and emulate. Are technological developments – digitization, cheap and easy replicability – propelling the emergence of a “creative commons” in any case, no matter what content industries prefer? Ready to Share looks beyond the familiar concept of fashion trends to explore how creativity emerges, circulates and evolves in the fashion industry – and in contemporary culture more generally.

Ready to Share is funded in part by a generous gift from the Center for the Public Domain.

”Those who do not want to imitate anything, produce nothing.”

Salvador Dali

Eller som Jon Leidecker skriver på Museu d’Art Contemporani de Barcelonas webbplats:

The idea of a completely original piece of music is fairly recent. Music was passed on through sound, through generations, even for centuries after the invention of written music. Only in the 14th century did it become standard practice for a composer to sign his name to a piece of music and claim it entirely as his own, giving rise to the cult of the individual composer. But as recording supplanted sheet music in the 20th century, the presence of communal influence became unavoidably obvious once again as composers began to use recordings to make new recordings.

Källa.

Att gå emot strömmen

Jag kommer att tänka på diskussionen om evolution. Alla som sysslar seriöst med biologisk, kemisk, paleontologisk, geologisk, etc forskning är överens. Evolutionen är det bästa sättet att beskriva hur världens djur och växter har kommit att se ut som de gör. Men eftersom det finns ett par högljudda förespråkare för ska vi kalla det alternativ till evolutionen, såsom intelligent design, har det här blivit en konfliktfråga. En gång blev det till och med rättssak av det, när några föräldrar ville att lärarna skulle påstå att evolutionen bara var en teori och inte den enda teorin om hur människans, djurens och växternas utveckling har gått till.

I alla fall, i det fallet är det ganska tydligt att alla forskare står på en sida och säger ”så här är det” och ”så här är det inte”. Oavsett om man är skolad eller inte, finns det goda chanser att om så många som forskar tycker samma sak och kan bevisa att det är så, då får man ändå ge sig. Jag skulle gissa att det är så med nästan alla svenska politiker, att de litar tillräckligt på forskarna för att säga att evolutionen har pågått och fortfarande pågår. Utom Ella Bohlin, möjligen. Och Tuve Skånberg på sin tid.

Fast när det gäller upphovsrätt är det tvärtom. Där går nästan samtliga politiker tvärtemot vad den absoluta majoriteten av alla ledande forskare inom upphovsrätt och ledande advokater säger. Undantag finns, men trenden är tydlig: att ”upphovsrätten måste stärkas” betyder i nästan alla lägen att den inte bara ska ge hårdare straff, utan också förlängas och göras mer omfattande. Tvärtemot vad det rådande forskningsläget säger. Tvärtemot till och med vad erfarenheten säger (se Johanna Blakelys föreläsning ovan. Eller se om den. Det har jag gjort.)

Norman Borlaug mättade en miljard människor. Gör om det. Allvarligt talat, gör om det. Fler behöver mat.

Norman Borlaug mättade en miljard människor. Gör om det. Allvarligt talat, gör om det. Fler behöver mat.

Som jag har skrivit tidigare (tillsammans med Johan Schiff, då ledamot i styrelsen för Wikimedia Sverige) borde upphovsrätten formas så att den uppmuntrar skapande i alla dess former, samtidigt som den gör det möjligt för artister, författare och kompositörer (och porrskådespelare, se ovan) att tjäna pengar på vad de gör. Det går att göra, om man vill. Vi har ju åkt till månen, för sjutton. Vi har kluvit atomen. Och mitt i en av världens största hungerkatastrofer har vi hittat mat åt en miljard människor. Vi har uppfunnit internet. Så svår är inte upphovsrätten att fixa.

Och vi behöver göra det nu, så att mina barnbarn inte kommer behöva och sitta och lägga in Povel Ramels texter på Projekt Runeberg eller Wikisource – när ingen bryr sig längre.

Men det här handlar inte om Povel Ramel, hur gärna jag än hade velat att det gjorde det. Det handlar om Micke Nordin. Som han sa i sin föreläsning där på FSCONS i höstas: – En civilisation som tillåter remixer överlever. En civilisation som förbjuder den eller försvårar den, måste isolera sig, och då dör den.

[5 juni: la till slutpoängen om Micke som hade fallit bort tidigare.]

Idag går jag på…

Idag får jag barnvakt och går på en debatt på IT-universitetet som verkar mycket intressant, nämligen om EU:s nya lagförslag om censur av barnpornografi på Internet. En hel del intressanta personer medverkar:

– Anders Persson, kriminalkommissarie vid Interpol
– Björn Sellström, kriminalinspektör vid Rikskriminalpolisen
– Hanna Harnesk, psykolog vid Skogomeanstalten
– Johanna Bäckström-Lerneby, journalist på SVT
– Måns Svensson, fil dr i rättssociologi, Lunds universitet
– Ola Lindholm, chefredaktör för Kamratposten
Oscar Swartz, frilansjournalist
– Patrik Hiselius, jurist på TeliaSonera

och allt modereras av Hannes Råstam, journalist från SVT.

För er som inte har möjlighet att komma sänds allt live via mms://wms.it.gu.se/medieteknik.

Själv hoppas jag få snacka med en del av dem efteråt. Kanske blir det en del bilder till Wikipedia också.