Storyvärlden har skakats i grundvalarna

Vissa saker får sådana konsekvenser i den skönlitterära världen att det blir ett före och ett efter. Jag kommer alldeles strax till det senaste exemplet på något som omvälvt storyvärlden, men låt mig först säga lite om hur stort det här är.

Omkring 1300-talet kom något som skulle få en sådan effekt. Då grundades nämligen vad som med en väldigt lös definition kunde kallas polisyrket. Själva yrket förvandlades och förändrades ända in i 1900-talet när i stort sett alla moderna länder började få liknande polisstyrkor, men redan från början har en sak varit konstant: det här är några figurer som man kan kontakta när man har problem med brott och/eller kriminella. Man behöver inte längre ta tag i sådana problem själv. Det här har som sagt varit något hyfsat konstant sedan 1300-talet, och möjligen ännu tidigare, om man räknar med de stadsvakter som har funnits sedan de första städerna bildades.

Under 1800-talet när det moderna polisyrket fick mer stadga började författare skildra polisernas yrkesliv. De första regelrätta deckarna dök exempelvis upp i mitten på 1800-talet. Folk fick alltmer förtroende för polisen, delvis därför att polisens metoder förbättrades (faktiskt inspirerat av berättelserna om Sherlock Holmes). Man började kalla på polisen snarare än att duellera, och skönlitteraturen förändrades för evigt. När filmen kom fanns det här med från början.

Ändå skriver folk fortfarande om hjälten som måste göra sina hjältemod på egen hand – gå in i det hemska huset, möta skurkarna obeväpnad, hitta skatten – men det är i stort sett omöjligt att skriva sådana historier utan att ta upp den här centrala frågan:

Varför låter han/hon inte polisen ta hand om det här?

Titta på alla bra filmer, på alla bra böcker, och på alla bra pjäser som har med brott och/eller brottslingar att göra. Man måste, som författare, ha ett svar på frågan ”Varför låter han/hon inte polisen ta hand om det här?”

Här har det naturligtvis uppstått ett par olika modeller för hur man besvarar frågan, och dem tänkte jag inte ta upp här, för det räcker med att konstatera att du troligen inte tar ett verk som handlar om brott och/eller brottslingar på allvar om inte den centrala frågan besvaras på ett tillfredsställande sätt.

Nu har en ny sådan central fråga uppstått. Den begränsar sig inte till skönlitteratur om brott, utan finns i alla typer av skönlitteratur.

Frågan lyder så här:

Varför använder han/hon inte mobiltelefonen?

Man hade kanske kunnat tro att nästa steg skulle vara datorerna, men än så länge finns det inga sådana tecken. Internet och datorer behandlas än så länge som en ny arena eller möjligen som en ny genre, inte som något som finns med i varenda story. Mobiltelefoner däremot har förändrat folks beteende. Förr var man tvungen att ta sig till en plats för att skicka ett meddelande (telefonkiosk, polisstationen, telegrafstationen). Numera är det en baggis att få i stort sett vem som helst på tråden i stort sett när som helst. Det är ju därför som huvudpersoner så ofta har urladdade telefoner eller dålig täckning.

Och jag pratar heller inte om enbart telefonsamtal. Jag pratar om att ha Wikipedia i luren. Eller Google Maps. Eller Amazon. Det finns snart inte någon information som man behöver vänta på eller ta sig fysiskt till (även om man såklart inte vet vad man inte vet, d.v.s vad man borde ta reda på).

Strunta i om det här är överdrivet teknikförhärligande eller inte. Det här är något som är svårt att bortse ifrån när man skriver, hädanefter. Hur ska någon kunna plädera okunskap eller ens kunna låta bli att få reda på saker när det står på sin tilltänktas Facebooksida att hon/han gillar Ferrari-bilar eller att ta mysiga skogspromenader? Det här är inte bara en fråga om privatliv, som vissa filosofer funderar på, utan en fråga om hur skönlitteraturen kommer att se ut de närmaste 50 åren, eller ännu mer. Hur länge till kan roman- och novellvärlden stå emot trycket från de som dagligen lever i mobilen? Min gissning är att rätt många författare inte skriver om det här, för att det fortfarande inte är en naturlig del av deras eget liv. En del författare jag möter i mitt dagliga liv gör inte ens en koll på Google för att kolla vad andra har skrivit om deras favoritämne, men kommer de att överleva i det nya klimatet? Det blir spännande att se.

Lost in Austen

Jemima Rooper (i mitten) som Amanda i Lost in Austen, flankerad av Gemma Arterton som Elizabeth Bennet och Elliot Cowan som Darcy

Jemima Rooper (i mitten) som Amanda i Lost in Austen, flankerad av Gemma Arterton som Elizabeth Bennet och Elliot Cowan som Darcy

Jag såg att SVT skulle/håller på att visa ITV:s serie Lost in Austen. Jag har inte sett den så jag kan inte säga säkert och det nämns inte i Wikipedias artikel, men det känns spontant som om serien är rätt ”inspirerad” av Jasper Ffordes bokserie om Thursday Next, som jag senast skrev om här.  Båda handlar om att tränga in i 1800-talsromaner (”[en hybrid av] bonnets and speed dating” som en recensent skrev) och påverka handlingen. Lost in Austen (som låter rätt likt Fforde-titlarna The Eyre Afair och Lost in a good book) sägs vara rolig. Fforde är rolig. Austen förekommer (naturligtvis) flitigt i Ffordes böcker. Och båda har kvinnliga huvudpersoner trots att verken är skrivna av manliga författare. Förhoppningsvis är skillnaderna inte heller så stora, för Ffordes böcker kanske kan få ett uppsving av det här, även på den svenska marknaden.