Vad struntar du i?

Inget är perfekt.

Det ligger inte något kontroversiellt i det påståendet. Men det finns en följd av det påståendet som de flesta inte tänker på, eller i alla fall väljer att blunda för. Den följden är att om du ändå tycker om något, vilket jag utgår ifrån att du gör, så väljer du att bortse från de negativa sidorna hos den saken eller den personen. Om du är sambo med någon så vet du exempelvis om dennes/dennas personliga fel, men väljer att acceptera personen ändå. Du vet säkert om att du själv har liknande fast andra brister. (Om du inte visste det, kan jag försäkra dig om att det har du.) När du köper en ny pryl kan du älska dess förmåga att [skruva åt saker hårdare än du skulle kunna själv/spela in TV-program och visa dem med förskjutning/vara snygg] men samtidigt vara missnöjd för att den kostade mycket eller att den ibland inte fungerar som den ska. Så länge du väljer att blunda för de sämre egenskaperna, får prylen vara kvar.

Likadant är det med litteratur, film och musik, etc. Du vet säkert om att hjälten i Karl-Bertil Jonssons julafton är en tjuv, men väljer att överse med hans brott av olika skäl. Och du vet säkert om att det finns missar och tabbar i Star Trek. Du kanske däremot inte tänker på alla luckor i intrigen eller dåliga beslut som behövs för att intrigen ska fungera eller hur lätta vissa intriger hade varit att lösa.

Över huvud taget är problem med intrigen sådant som du antingen accepterar eller inte. Det hänger nära samman med två begrepp som inte finns på svenska, willing suspension of disbelief och first, do no harm (det senare skrev jag om här.) Vilka problem du accepterar, beror på vilken smak du har. Vissa blundar för nackdelarna med exempelvis sin politiska ståndpunkt genom att ta upp nackdelarna med motståndarens ståndpunkt – som om den andres fel skulle göra ens egna fel bättre.

Det är dags att vi slutar vara antingen-eller-människor, att vi slutar tvinga folk att välja mellan finkultur eller populärkultur. Eller mellan sport och kultur. Eller mellan Wikipedia och NE. Eller mellan höger och vänster. Och så vidare, ad infinitum. Istället bör vi inse att vi alla är positionerade på olika punkter längs en skala, där vi struntar i vissa egenskaper, tycker båda sidor är lika bra, tycker båda sidor har stora problem, ser en tredje väg och förändras från dag till dag.

För när vi gör det, när vi ser saker som relativa, då har vi möjligheten att börja se saker som de verkligen är.

Så även om allt inte är relativt, går det rätt bra att bara… strunta i det.