Filmanalys I sista minuten – slutversion

I tre tidigare blogginlägg (1, 2, 3) har jag skrivit om att analysera film. Här kommer det fjärde, och troligen sista, inlägget, där jag kommer att foga samman allt jag har diskuterat för att göra en analys av ”I sista minuten”.

Som i det förra inlägget känner jag mig manad att påpeka att det här är min analys, och inte en objektiv bild av filmen.

I jakten på George Kaplan

Den har kallats allt ifrån ”den första moderna actionfilmen” till ”den slutgiltiga Hitchcock-filmen” (filmens manusförfattare). 1959 års ”I sista minuten” är så innovativ att det är möjligt att båda påståendena stämmer. Redan Saul Bass förtexter, med bokstäver som glider in från sidorna ovanpå ett annat lager med bilder, har blivit en så självklar del av filmvärlden att vi tar den för givet idag. Här signalerar den både huvudpersonen Roger Thornhills liv som reklammakare och den äventyrliga värld han är på väg att träda in i. Och visst är det ett äventyr han råkar in i. Intrigen hade räckt till flera filmer. Bara några av ingredienser manusförfattaren Ernest Lehman och regissören Alfred Hitchock vävde ihop (när de egentligen skulle ha arbetat med en helt annan film) inbegriper: spionage, mord på FN-anställda, romantiska tågresor, biljakter, förrädare, identitetsförvecklingar, faror ovanpå nationalmonument, svåra val, en odyssée över otaliga platser med farliga lockelser, blanka lösa skott, och en vilseledd poliskår. Allihop skulle senare återkomma ett par år senare i den mycket framgångsrika filmserien om den hemlige agenten James Bond. Det var till och med på tal att Cary Grant, skådespelaren bakom Thornhill, skulle dyka upp som Bond. (Commander Bond.net) Hitchcock själv blev tillfrågad ett par år senare om att regissera ”Åskbollen” men valde att koncentrera sig på projektet om seriemördaren Norman Bates i thrillern ”Psycho”.

Handlingen i ”I sista minuten” kretsar ytligt kring vad en rollfigur beskriver som ”vi kan kalla det regeringshemligheter”, och mer än så får vi inte veta. Här mer än kanske i någon annan Hitchcock-film får vi alltså möta en ”MacGuffin”, en term som Hitchcock gjorde så populär att när Mel Brooks senare gjorde parodi på Hitchcock (”Det våras för galningarna”, 1977), så fick Brooks ett meddelande från en herr MacGuffin. Berättelsen är oerhört stram, och bara ett ytterst fåtal minuter presenteras utan att Thornhll finns med, mest iögonenfallande ett klipp iväg till ett agenthögkvarter där intrigens hemlige agent hittats på – han existerar nämligen inte. (Wordplay, Point of view.) Det är den agenten som heter George Kaplan.

Det största äventyret av alla bygger dock inte på biljakter, knivmord och identitetsförväxlingar. För det är när den två gånger skilde cynikern Thornhill får allt svårare att umgås med sin mamma och istället fastnar för den frispråkiga och förföriska Eve Kendall (Eva Marie Saint i sitt livs största roll), som han påbörjar sin förvandling till en vuxen man. Typiskt är att den förväxling som sätter igång intrigen sker när Thornhill ska skicka ett telegram till sin mamma, och att filmen slutar med flera symboler för Thornhills slutliga språng ut i vuxenlivet. Med det här temat är det närmast märkligt att Hitchcock, en regissör som propagerade för att den viktigaste delen av regi-arbetet var rollbesättningen, gav rollen som Thornhills mamma till Jessie Royce Landis, en skådespelerska som var lika gammal som Grant.

Det är också i samspelet mellan Grant och Saint som mycket av den känslomässiga ryggraden i filmen sitter. Från det ögonblick när Eve räddar Thornhill undan polisen och bara minuter därefter visar sig vara i maskopi med den prydlige skurken Vandamm, till scenen på auktionshuset när Thornhill tvingas inse den bittra sanningen om henne, till när han envist försöker rädda henne från Vandamms klor, blir det alltmer Thornhills främsta motivation. Relationen, med kvicka replikskiften och en mer komplicerad kärlekshistoria än tidigare verks krångel med föräldrar som inte godkänner den tilltänkta partnern, bygger mycket på 1940- och -50-talets screwball-komedier, där Grant ofta medverkade. (Filmreference.com)

Förutom Grant och Saint gör James Mason, med sin mycket speciella röst, en stark insats som smugglaren och manipulatören Vandamm. Hans förmåga att få Thornhill att bli lika dåligt lyssnad på som mytens Cassandra är skickligt utförd, när polisen följer med honom för att få reda på hur det egentligen ligger till, och till och med Thornhills mamma tvivlar på honom. Hennes halvt om halvt naiva fråga till mördarna: ”Hade ni verkligen tänkt att mörda min son?” punkterar inte mamman, utan Thornhll, och han känner sig nödgad att fly på egen hand.

Den lågmälta tonen i Masons gestaltning gör Vandamm än mer effektiv som motståndare. Det är lätt att förstå att den unga Eve blev förförd en gång i tiden av hans charm. Masons karriär var nästan lika lång som Hitchcocks, om än kanske inte lika framgångsrik. För nutida tittare är han kanske mest känd som Isaac från York i TV-filmen ”Ivanhoe”.

Vandamm åtföljs ständigt av nykomlingen Martin Landau som hantlangaren Leonard. Trots att han bara har ett fåtal repliker här, fick Landaus karriär en kickstart med ”I sista minuten” och sedan har fortsatt att blomstra. Den kompetente Joe G Carroll gör rollen som professorn, chefen över de agenter som är ute efter Vandamm. Carroll var van vid den typen av pålitliga, akademiska eller medicinska typer och Hitchcock använde honom i flera av sina filmer.

Skådespelare var inte det enda Hitchcock återanvände. I ”I sista minuten” finns flera element som återkommer i flera av hans filmer: det kanske främsta två är hans ständiga rädsla för poliser, något som flera biografer har skildrat, och temat med den oskyldigt anklagade, en historia som återfinns i både ”De 39 stegen” och ”Fel man”. (Engelskspråkiga Wikipedia / Hubpages: ”The many faces of Alfred Hitchcock”.)

Nämnas bör i sammanhanget också Bernhard Herrmann, som skrivit filmmusiken. Herrmann är inte bara kompositör till soundtracket till ”Psycho”, utan har en lång och framgångsrik karriär. Här blandar han dramatiska stråkar med lekfulla melodier, men framför allt vågar han det låta vara tyst.

Varken Hitchcock eller ”I sista minuten” fick några Oscars, även om den blev trefaldigt nominerad (bland annat för bästa manus), men 1995 valdes den in bland de fåtal filmer som skulle bevaras för eftervärlden i Library of Congress, en ära den delar med bland annat ”Ben-Hur” (som norpade alla Oscars som ”I sista minuten” var nominerad till, och fler därtill), ”Casablanca”, ”Trollkarlen från Oz” och ”Lawrence av Arabien”. För moderna ögon är filmen inte bara en tidsbild där några taffliga specialeffekter drar ner intrycket, utan också en god historielektion. Inte minst bör man ha upplevt spänningen när Thornhill tror sig ha stämt möte med en man ute på landsbygden, men istället attackeras av ett besprutningsflygplan med kulspruta. Den scenen har blivit härmad och parodierad så många gånger, att det är lätt att glömma hur den börjar: med nästan fem minuters tystnad. Så genialisk är Hitchcock och Lehman att vi knappt märker hur stämningen byggs upp, innan den möter sitt crescendo i en krasch och en våldsam explosion.

Filmanalys: I sista minuten, förstaversion

Filmanalys I sista minuten – version 1

I det senaste blogginlägget påbörjade jag en filmanalys av ”I sista minuten” för kursen Filmkunskap på Donnergymnasiet. I det här kommer jag att göra en förstaversion av den analysen, och i nästa göra den fulla analysen.

Det här är min analys av filmen, kanske jag ska förtydliga. Det finns många sätt att dela upp ett verk, och även om alla inte är rätt (eftersom de inte förklarar särskilt mycket av det verk de försöker analysera), så finns det definitivt andra analyser man kan göra som är minst lika effektiva som den här.

Nog med företal nu. Dags att faktiskt analysera.

Steg 1

Jag har kvar mina anteckningar från filmen, och det är en bra början. Det innebär att jag kan gå tillbaka i minnet till vad som hände, och även om jag inte har skrivit ner allt, så får minnesanteckningarna mig att tänka på fler saker. Jag lägger till exempel märke till att jag inte skrev ner att det fanns en scen där Vandamm låter sina hejdukar hälla i Thornhill en massa sprit innan de försöker sätta honom i en bil och låta honom köra ihjäl sig. Men den scenen minns jag ändå. Det finns säkert fler sådana exempel, men slutsatsen är ändå att anteckningarna är tillräckligt bra som utgångspunkt. Den som inte har några anteckningar får gärna titta på mina i det förra blogginlägget.

Steg 2

Det andra steget är att göra en kort research-omgång. Jag söker på ”I sista minuten” och ”North by northwest”, som är originaltiteln, på nätet. Två av de första träffarna är Internet Movie DataBase (IMDb) och Wikipedia. Jag känner till hur båda sajterna fungerar. Något som inte alla känner till är att IMDb också är skrivet av sina användare, vilket gör att det inte är en helt tillförlitlig sajt. Men för att orientera sig i ämnet är båda helt okej. Jag tittar framför allt på sektionerna om hur filmen kom till, och andra fakta som kan komma till användning. Eftersom jag vet att nästa steg är en 100-poängsanalys letar jag litegrand efter information som jag kan placera in i de 10 luckorna, men jag nöjer mig inte med första bästa fakta inom varje del, utan noterar ett par-tre av de intressantaste. Samtidigt antecknar jag var jag har hittat informationen. Från filmens sida går jag sedan vidare och kollar skådespelarnas sidor, och en del av sidorna om människorna bakom kameran.

Vid ett par tillfällen hittar jag information som är såpass intressant att jag inte nöjer mig med IMDb eller Wikipedia. I Wikipedia finns en del källhänvisningar, så där är det lätt att gå vidare. Annars gör jag en förfinad sökning på nätet.

Jag har tyvärr ingen bok om Hitchcock eller någon av skådespelarna, men det hade varit bra. För ett större arbete hade jag definitivt gått vidare på skådespelarbiografier, filmhistoria, etc, för att få en mer nyanserad bild.

Steg 3

Nästa steg är att göra en 100-poängsanalys. Det är ganska lätt nu när jag har en massa information, och det är ett bra sätt att kolla så att jag har fått tag på all nödvändig information inför själva analysen.

Så här ser min 100-poängsanalys ut:

Handling: Reklamaren Roger Thornhill blir förväxlad med den hemlige agenten George Kaplan, och när motståndarna lyckas få honom falskt anklagad för mord, tvingas han fly. Han får hjälp av Eve Kendall och blir kär i henne, men inser snart att hon har flera mörka hemligheter.

Tolkning: Ernest Lehman som skrev filmen har påstått att filmen inte går att analysera, vilket gör det än mer lockande att försöka förstå vad filmen handlar om. Det finns inslag av flera av grundmyterna här: Thornhills irrfärder genom USA påminner om Odysséen, inte enbart pga den långa resan med flera stopp på vägen, utan också för att han likt Odysseus tvingas anta andra identiteter, och tvingas välja mellan polisen och mördarna (Scylla och Carybdis). Eve påminner om Kirke som använde sin skönhet för att förvrida männen (både Thornhill och Vandamm blir lurade av henne och hennes skönhet). Jag ser inte riktigt att filmen är en tydlig David och Goliat-historia, även om Thornhill på flera sätt ligger i underläge. Thornhill har ingen riktig slunga, d.v.s. hemligt vapen, och trots att Vandamm har övertaget är han aldrig skrämmande stor. Han lyckas istället manipulera omgivningen, till exempel så att ingen tror Thornhill. Det senare är förstås ett Cassandra-komplex – Thornhill försöker få polisen, sin mamma och andra att tro honom, men Vandamm har sett till att alla bevis är undanröjda. Slutligen är konflikten mellan Thornhill och Vandamm och Eve ett triangeldrama i samma stil som Tristan och Isolde.

Rollfigurer/skådespelare: Som jag konstaterade med hjälp av mina anteckningar i första blogginlägget är de huvudsakliga rollfigurerna enkla att avgöra. Skådespelarna bakom Thornhill, Eve och Vandamm står överst på filmaffischen. Övriga viktiga roller är Leonard, professorn, mamman och polisen. Såväl Cary Grant som Leo G Carroll i rollen som professorn har samarbetat med Hitchcock förut, medan James Mason fortfarande är såpass känd att komiker som Eddie Izzard gör imitationer av honom trots att han dog för många år sedan.

Filmskapare: Det går knappast att förbigå att det här är en av Hitchcocks främsta filmer. För många idag förknippas han kanske mest med Psycho, Fåglarna, och Fönstret mot gården, men de flesta kan säkert nämna fler av hans filmer. Tematiskt passar ”I sista minuten” bra in i Hitchcocks övriga produktion, där temat Oskyldigt anklagad förekommer ofta, till exempel i De 39 stegen. Rädslan för polisen, som Hitchcock ofta har berättat om, finns också med här. Däremot är det här knappast en skräckfilm, trots att Hitchcock ibland kallas skräckflmernas mästare. Andra stora namn bakom kameran är Saul Bass vars förtexterer till den här filmen blev mycket inflytelserika: det var några av de första filmerna där förtexternas inte var statiska skyltar, utan ”gled” in från sidorna av filmen. Bernhard Herrmann som skrivit musiken, och som arbetade med Hithock en hel del, förtjänar också att nämnas.

Historisk kontext: Filmen är en blandning av två genrer: Screwball-komedin, som är en föregångare till den romantiska komedin och som gett filmen dess rappa dialog, och thrillern, som var på uppgång under slutet av 1950-talet. Visserligen har det funnits actionfilmer lika länge som det har gjorts film, men det var först efter andra världskriget som det började bli en genre som blev uppmärksammad även på Oscarsgalor och liknande kulturella ställen. Den här filmen var inte någon vattendelare, men den utgör ändå en viktig milstolpe bland den tidens händelserika filmer.

Samtida kontext: En annan film som kom samma år var ”Ben-Hur”, som snöpligt tog alla Oscars som ”I sista minuten” var nominerad till. Det kom flera thrillers, skräckfilmer och spionfilmer, som fortfarande omtalas, såsom ”Analys av ett mord”, ”Vår man i Havanna”, och ”The house on Haunted Hill”. Stora skådespelare var bl.a. John Wayne, Gregory Peck, James Stewart (som var påtänkt för rollen som Thornhill), Lauren Bacall, Audrey Hepburn, Doris Day och Rock Hudson.

Effekter: Den här filmen är kanske den tydligaste föregångaren till de första James Bond-filmerna, med exotiska resmål, agenter och dubbelagenter, samt jakten på en ofta ganska oförklarad MacGuffin, för övrigt en term som Hitchcock gjorde populär. 1962 när den första Bond-filmen kom föreslogs också Cary Grant att spela huvudrollen. (Wikipedia:Cary Grant) Skådespelerskan Eva Marie Saint blev upptäckt i den här filmen, och spåddes en lysande framtid, men lyckades aldrig upprepa framgången. (imdb:Eva Marie Saint) Som en sidokommentar kan också nämnas att Cary Grants kostym fick en egen beundrarskara och influerade modet i viss grad. (Wikipedia)

Mottagande: Det här anses allmänt vara en av Hitchcocks bästa filmer, en av de första moderna actionfilmerna, och blev år 1995 invald som en av de 100 filmer som skulle bevaras för eftervärlden av amerikanska Library of Congress (Wikipedia). Fortfarande har filmen ett enormt hög stöd på filmkritik-sajten Rotten Tomatoes.

Scen: Utan tvekan är den mest berömda scenen ur ”I sista minuten” den där Thornhill har lurats ut på landet, och ett flygplan jagar honom över en åker. Den finns med på omslaget till de flesta utgåvor av filmen, liksom affischen, och enligt IMDb finns det mer än 20 filmer och TV-serier som på ett eller annat sätt imiterar eller parodierar den scenen, kanske främst James Bond-filmen ”Agent 007 ser rött”, där flygplanet bytts ut mot en helikopter.

Problem: En av de anmärkningsvärda aspekterna av filmen är Cary Grants ålder. Hans mamma i filmen spelas av skådespelerskan Jessie Royce Landis som faktiskt är lika gammal som Cary Grant (båda föddes 1904). Att filmskapare ibland fuskar på det sättet är inte helt ovanligt, men ofta bygger det på att den ena skådespelaren ser mycket äldre ut. Så är inte fallet här. Åldersskillnaden blir ännu tydligare i samspelet med Eve, som sägs vara 26 år gammal. Marie Saint är hela 20 år yngre än Grant. För en nutida publik ter sig också slutscenen på Mount Rushmore en smula kort: sekvensen börjar mindre än tio minuter innan slutet, och det gör att stämningen inte hinner byggas ut ordentligt.

Steg 4

När väl materialet är framlagt gäller det att strukturera upp det på ett bra sätt. Det kommer jag göra i mitt nästa blogginlägg. Med så här mycket skrivet bör det finnas utrymme för en del putsningar och en del beskärningar.

Manusförfattarens guide:Något riktigt viktigt

Det här är sextonde delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Något riktigt viktigt

Historien är säkert bekant:

Två män satt på ett tåg som var på väg till norra Skottland. Den ene fick se att den andre hade en märklig väska på hatthyllan. Till slut blev han så nyfiken att han inte kunde hålla inne frågan:

– Ursäkta min nyfikenhet, men vad är det i den där underliga väskan?

Den andre mannen tittade upp på väskan och sa enkelt:

– Det är en MacGuffin.

– En MacGuffin? Vad är det? frågade den förste mannen.

– Det är en uppfinning för att jaga lejon i Skottland.

Den förste mannen såg förvånad ut och utbrast:

– Men det finns ju inga lejon i Skottland.

– Jaha, sa den andre mannen. Då är det väl inte det då.

Ända sen jag första gången hörde den där berättelsen om hur begreppet MacGuffin fick sitt namn, i ett instängt klassrum på en manusutbildning, kommer jag ofta att tänka på männen på tåget. Jag gillade berättelsen, men i ärlighetens namn fattade jag den aldrig riktigt. Vad var poängen? Frågan fick ju egentligen inget svar. Och mannen som hade en MacGuffin verkade nästan lite väl retsam.

Det var inte förrän senare som jag fattade poängen ordentligt. Jag önskar nästan att det hade varit ett sådant där ögonblick när alla pusselbitar plötsligt faller på plats av sig själv, men det var mindre dramatiskt än så. Jag bläddrade i en bok och fick se en definition på en MacGuffin. Berättelsen ovan fanns med, och en kort anmärkning om att det var något som intrigen handlade om. Men dessutom stod det att Hitchcock menade att själva poängen med MacGuffins är att de är vaga och hemlighetsfulla. De existerar bara för att den större berättelsen ska ha något att handla om. Dess natur är inte viktig. Och självklart ska väl då en berättelse som handlar om ursprunget till namnet MacGuffin vara lika vag och undflyende…

[Kommentar 2010: När jag för en tid sedan föreläste om det här ämnet på en gymnasieskola började eleverna skratta. Anledningen var att de tyckte att jag sa ”McMuffin”. Efter det är det svårt att få dem att koncentrera sig.]

***

Här kanske den här artikeln borde sluta – en MacGuffin ska man inte analysera vidare, den bara finns där, så det så. Det sa ju Hitchcock, och vem är vi att säga emot en sådan mästare?

Men erkänn att det hade känts rätt snopet om det var allt som stod i den här artikeln. Lite slött nästan. Så vi fortsätter utan mästarens välsignelse.

Det finns ytterligare ett skäl till att fortsätta skriva. Ett viktigare skäl. Alltför många människor har alltför stora missuppfattningar om vad MacGuffins är. Så kan vi inte ha det.

”Missuppfattningar, säger du?” tänker du kanske. ”Vadå, jag vet nog vad en MacGuffin är. För det första skrev du just vad det var. För det andra är jag någorlunda allmänbildad. Hmpf!”

Okej, men för formalitetens skull så går vi igenom några av missuppfattningarna i alla fall. För de som kanske inte är lika smarta och allmänbildade som vi är:

MACGUFFINS FINNS INTE BARA I THRILLERS ELLER ACTIONFILMER. Du läste rätt. MacGuffins finns i alla typer av berättelser, från Aischylos till MATRIX, från FYRA BRÖLLOP OCH EN BEGRAVNING till ”Seinfeld”, från MITT LIV SOM HUND till ”På spaning efter den tid som flytt”… Ja, du fattar. Det finns överallt.

Bara för att någon kom på namnet i samband med thrillers och spionfilmer på 1930- och 1940-talet behöver det inte stanna där, och det hindrar inte att det har funnits MacGuffins tidigare heller.

Tvärtom innebär MacGuffins ett nytt sätt att tänka om berättelser. Genom att börja med målet med berättelsen får karaktärerna naturligt något att sträva efter, och det blir lättare att analysera andras berättelser (och därmed blir det lättare att imitera stora verk på ett mer grundläggande sätt – det vill säga att lära sig strukturen snarare än ytan).

MACGUFFINS BEHÖVER INTE VARA MIKROFILMER ELLER RITNINGAR. Det här är rätt viktigt. Om man tror att MacGuffins bara är lika med mikrofilmer blir ju tanken på att föra in en MacGuffin i en av sina egna berättelser så befängd och/eller abstrakt att det blir meningslöst att fortsätta läsa. Och det försäkrar jag dig att det finns anledning att göra.

MacGuffins finns i alla möjliga former och sorter.

MacGuffins är både moderna och coola. Eller antika, eller från framtiden.

Eftersom MacGuffins finns överallt, i alla typer av berättelser (se ovan), är det i själva verket logiskt att de flesta MacGuffins INTE är mikrofilmer eller ritningar.

MACGUFFINS ÄR INTE BÄTTRE NÄR DE ÄR OTYDLIGA. Det sägs att Hitchcocks favorit-MacGuffin finns i hans film I SISTA MINUTEN. Där jagar Cary Grant och James Mason båda ”regeringshemligheter”. Vad det är för hemligheter avslöjas inte, och det är det som gör filmen så bra, enligt Hitchcock.

Jag håller inte med, i alla fall inte om man ska införa Hitchcocks åsikt till allmän regel. Ju bättre definierad en MacGuffin är, desto mer involverad blir man. Om den MacGuffin man har är för abstrakt, då blir resten av filmen lätt lika vag.

Så varför säger då Hitchcock att det är bättre med en otydlig MacGuffin? Det finns två skäl till det:

    • därför att han inte ville tynga ner en thriller med långa expositionsscener.
    • därför att han syftar på den färdiga filmen, medan jag diskuterar hur man skapar MacGuffins.

Faktum är att när man blir tillräckligt involverad i berättelsen så glömmer man bort att det är en MacGuffin man har att göra med. Det är först när man ser på berättelsen med krassa analytiska ögon som det blir uppenbart att till och med människor kan vara MacGuffins.

MACGUFFINS BEHÖVER INTE VARA MACGUFFINS I HELA BERÄTTELSEN. En rollfigurs eller ett objekts funktion i en berättelse kan växla under berättelsens gång. En protagonist kan övergå till att vara någons mentor i en scen, för att i nästa vara en MacGuffin. Det är det som skapar dynamik och komplexitet i berättelser. Dåliga berättelser har fasta roller för karaktärerna (och reducerar därmed spelarna till stereotyper), medan bra berättelser visar saker som vi inte hade förväntat oss – som att den som har varit en antagonist förvandlas till en MacGuffin.

Här kan det vara på sin plats att visa vilka karaktärsfunktioner som finns: protagonist, antagonist, mentor, modifierare (vän/allierad som tar fram andra sidor hos en karaktär/berättelse och ger känsla och stämning åt berättelsen), MacGuffin, och kommentator (berättarens alter ego som anger attityden till karaktärerna eller berättelsen, eller berättelsens tema). Enbart ett byte från en funktion till en annan, till exempel från MacGuffin till antagonist, ger alltså 6 x 5 olika förvandlingar = 30 kontrasterande typer. Det räcker ett tag, eftersom man sällan gör så många rollbyten i en och samma berättelse.

Med de missförstånden uppklarade kan vi nu ge oss in i kärnan i den här artikeln, det som är riktigt intressant, nämligen hur du hittar en alldeles egen MacGuffin…

Jag tror att alla MacGuffins har gemensamma drag, och genom att utgå ifrån de dragen, så blir det lättare att hitta en MacGuffin som passar just dig. Här kommer därför min lista över sånt som gör en MacGuffin bra:

  1. KAN BYTA ÄGARE. MacGuffins är av naturen mobila. Ena stunden är de i hjältens händer, i andra i någon annans. Det betyder att de måste kunna byta ägare, och gärna ganska fort, så att bytena kan överraska publiken. Det gäller, oavsett om vi talar om en bok som kan uppväcka döda (MUMIEN), högsta platsen på lejonklippan (LEJONKUNGEN), ett jobb i en TV-såpa (TOOTSIE), eller förmågan att flyga (”Lois & Clark”).
  2. VÄRD ATT KÄMPA FÖR. En MacGuffin måste ha ett inneboende värde, så att publiken förstår varför fler än en karaktär är ute efter samma sak. Man märker rätt snart om publiken tänker ”än sen?” om ens MacGuffin, eftersom den då tappar intresset för hela berättelsen.
  3. Ett av de tydligaste sätten att se om en MacGuffin är värd att kämpa för, är ifall rollfigurerna är villiga att satsa eller offra något. Om en kvinna är villig att åka tvärs över en kontinent för att eventuellt bli ihop med en man (SÖMNLÖS I SEATTLE), då fattar vi att deras förhållande är värt att kämpa för.
  4. Det här betyder att alla bra MacGuffins får många och stora konsekvenser. I vissa fall kan det handla om liv eller död, men oftare är det relationer, status och/eller självvärde, som påverkas.
  5. STÄMMER MED BERÄTTELSEN. De bästa MacGuffins är intimt sammanknutna med berättelsens tematik och karaktärer, så att temat förstärks, snarare än skjuts i sank (tänk: alla berättelser som handlar om personer som jagar en skatt, men som säger sig handla om givmildhet, till exempel). Vidare beskrivs ju karaktärer också ofta i termer av vad de är ute efter (det vill säga vilken MacGuffin de söker).
  6. MEDFÖR EN ARENA. Många MacGuffins hör naturligt hemma inom ett visst område. Falska pengar hör hemma i bedrägerivärlden, och nya botemedel hör hemma på sjukhus, etc. Det området ger din MacGuffin sin styrka. Ingen kommer nämligen att tro på din nya mirakelmedicin om du inte tar upp konkurrerande mediciner (eller har med läkare). Så utnyttja arenan din MacGuffin associeras med. Och tvärtom – utnyttja din arenas tänkbara MacGuffins.Visst kan det finnas en lockelse i att blanda ihop nya världar med en känd MacGuffin, men då bör det finnas ett specifikt skäl till det, som att ”ingen har tidigare behandlat förmågan att göra upp eld under stenåldern” (THE QUEST FOR FIRE). Att försöka kombinera arenor med MacGuffins hur som helst är inte särskilt smart. Det leder ofta bara till att berättelsen spretar. Titta bara på WILD, WILD WEST.
  7. FINNS I PUBLIKENS MEDVETANDE. Ju fler som känner igen din MacGuffin, desto mer tid kan du ägna åt att berätta en bra story om den. (I själva verket förväntar sig folk inte att du ska berätta allt om din MacGuffin – de väntar på att få höra vad som händer med den.) Publiken gillar att känna igen både dess yttre form (till exempel en bil) och dess funktion (till exempel att transportera en person fram och tillbaka i tiden).Det betyder inte att kombinationen mellan form och funktion behöver vara konstant, snarare tvärtom – kombinationen får gärna vara ny. Nu finns det förstås inte obegränsat med funktioner, så istället återvänder man gamla funktioner som ikläds nya former. Det kan kännas konstigt att återanvända något från en tidigare berättelse, men alla gör det. Tricket är bara att man måste föra in något nytt element varje gång man lånar. I filmen HARRY POTTER OCH HEMLIGHETERNAS KAMMARE finns exempelvis en fågel, Fawkes, vars tårar kan läka sår (den kommer naturligtvis väl till pass i slutet av filmen…). Det är ingen ny funktion i sig – redan Jesus hade samma talang, ET också, för att inte tala om Karate Kids tränare, Mr Miyagi. Men att kombinera läkandet med en gråtande fågel, det är nyskapande.Det är dessutom i formen som du har chansen att knyta kontakter med publiken. Genom att välja något från samtiden eller något universellt, som folk känner igen, får du större respons än om du hittar på något udda, eller väljer något som är passé. Kolla till exempel på Bond-filmerna. James Bond har hur många coola grejer som helst – men de kommer i form av ganska vardagliga saker: pennor, mobiltelefoner, klockor, väskor, nyckelringar. Det gör att man aldrig mer ser på sin penna på samma sätt igen. Den effekten får man aldrig med en grej som ingen har sett förut. (Gissa två gånger ifall Stephen King gör samma sak, med en annan effekt…)

    Därför tänkte jag här dela med mig helt gratis av en kort lista över de vanligaste funktionerna, så kan du ägna dig åt att hitta nya former av dem:

    1. Pengar, värdeföremål och reliker
    2. Redskap och nycklar
    3. Fordon och förvaringar
    4. Kunskap och meddelanden
    5. Bevis, vittnen och trumfkort
    6. Ledtrådar och kartor
    7. Förmågor och talanger
    8. Status och yrken
    9. Avtal och lagar
    10. Uppfinningar
    11. Mediciner och läkekonster
    12. Smittor och droger
    13. Gisslan och byten
    14. Vapen
    15. Skyddsmekanismer
    16. Symboler
    17. Platser
    18. Älskade och hatade personer
    19. Anti-MacGuffin (något förbannat eller oönskat som man vill bli av med)

    Så där ja, du kan säkert komma på fler funktioner, men de här borde räcka till att börja med. Tänk bara på att funktionerna lika gärna kan vara abstrakta: ett vapen kan lika gärna vara ett hot om att man ska skvallra för mamma, och en gisslan kan vara en värdefull bok som man har lånat.

  8. ÄR ENKEL ATT FÖRKLARA. Även om din MacGuffin kanske inte existerar exakt som du har tänkt dig i din publiks medvetande, bör den vara enkel att få dit. Ju fler undantag och ”nej inte precis så” du lägger in i din MacGuffin, desto större uppförsbacke har du. Och det lättaste sättet att se till så att du inte har en för komplicerad MacGuffin är att skriva ner beskrivningen av den. Om beskrivningen överskrider en enkel mening, utan inskjutna satser och parenteser, då är det för mycket. Jobba på, skala bort allt som inte är absolut supernödvändigt. Du har igen det senare.
  9. KAN BÄRA UPP EN TITEL. Bra MacGuffins är så lockande i sig att de utgör underbara titlar på berättelser, därför att de sammanfattar hela historien, stilen, och arenan, på det här sättet: SAGAN OM RINGEN, JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN, ”I väntan på Godot”, DEN DÄR MARY, JAKTEN PÅ RÖD OKTOBER, ”Varför är det så ont om Q?”, GET SHORTY, SIERRA MADRES SKATT, DOMSLUTET, ”Figaros bröllop”, STARGATE, BRON ÖVER FLODEN KWAI… eller hundratals andra berättelser.
  10. Om din MacGuffin inte känns tillräckligt lockande att sätta i titeln, då kan det vara värt att fundera på om det inte finns något alternativ. Så viktig är din MacGuffin.

***

Okej, då är det bara att sätta igång att samla MacGuffins.

När du har hittat något som du tycker har allt som en bra MacGuffin har, då har du en MacGuffin som du kan arbeta med.

Då har du något tydligt att peka på om någon tycker att något måste strykas. Du har en term. Du har dessutom något som är säljande, oavsett utförandet. Men det räcker inte. Du behöver kunna ladda din MacGuffin också.

Laddning

Av alla saker som jag saknat när jag har försökt lära mig att skriva är en vettig guide till det här med att ladda saker, men av någon orsak finns det inte ens nämnt någonstans. Och jag förstår det inte. Att ladda är grunden i allt skrivande.

Laddning handlar om att ge något värde, makt eller sprängkraft. Oftast är det en MacGuffin som behöver laddas ordentligt, men det kan lika gärna vara – och är ganska ofta också – en rollfigur, antingen protagonisten eller antagonisten. Utan den laddningen blir alla rollfigurer och saker i berättelsen likvärdiga, en grå massa.

Det finns många olika sätt att ladda något på. Troligen kommer du att upptäcka att du redan använder dig av några av tricken här:

MÖTE. Det kanske ska sägas från början att någon eller något vi träffar alltid får mer laddning än något vi bara hör talas om.

KONSEKVENSER. Laddade saker får konsekvenser. Laddade rollfigurer förändrar ett rum genom att komma in i det, medan bifigurer kommer in utan något större hallå. En bra MacGuffin får alla munnar i närheten att vattnas. Ju mer folk förändras i rollfiguren eller sakens närhet, desto högre laddning har det. Kontraster i en persons känslor är visserligen stort, men en mer temporär förändring av en rollfigurs personlighet är större.

Om personer får personskador av en MacGuffin, så har det verkligen hög laddning. Likadant om andra föremål går sönder. Och toppmarkeringen är ifall rollfiguren eller föremålet tvingar folk att byta strategi (till exempel ta en ny väg eftersom förbannelsen raserat den förra vägen).

PROCEDURSBROTT. Om en MacGuffin gör att saker stannar upp, procedurer avbryts och att tempot förändras, då är det bra tecken.

DISKUSSION. När ett objekt eller en person diskuteras eller bara nämns är det en del i laddningen, framför allt om någon känner till en del om ämnet. En person som ingen vet något om får mindre laddning.

Antalet sökande är också viktigt.

MYSTERIUM. Eftersom många människor tilltalas av mysterier är det en nyckel i hur man laddar föremål och personer. Det är alltså inte en motsägelse till punkterna ovan (Möte och Diskussion) utan en komplettering: om folk inte känner till allt men är väldigt nyfikna betyder det mer än om folk känner till allt.

Med andra ord: dölj gärna dina MacGuffins litegrand i mörker, åtminstone en stund. För ett excellent exempel, se ROBOCOP.

SKYDD. En bra MacGuffin skyddas, vaktas och placeras på ett sätt så att det inte är lätt att ta den. Det betyder att det kan dröja ett tag innan vår MacGuffin kommer in i berättelsen.

Laddning är alltså viktigt. Men framför allt är det viktigt att tänka på att låta historien kretsa kring din MacGuffin, gärna flera varv. Låt den byta ägare och status flera gånger, så blir din berättelse riktigt spännande.

[Korrigerade så att det är rätt skådis i I sista minuten. 27 oktober 2010.]