Landet Mythia:Kapitel 24

Kapitel 24: J-märkningen

 

Olle blundade och väntade på att bli träffad av en blixt från Nejlika eller på att bli nerfryst av Kung Bore. När allting skakade trodde han att det var dags, men det var det inte.

Det var väggen som rasade samman!

Då fick Olle en idé. Olle visste att det var en dum tanke, men han hoppades att tunneln på något sätt skulle rädda honom. Kanske skulle Kung Bore och Nejlika titta bort. Men ingen av dem lät koncentrationen falla för en sekund.

När han tittade upp igen höjde Nejlika trollspöet samtidigt som Kung Bore skickade en blixt. Olle såg projektilerna komma emot honom som i slowmotion.

Så kom något i vägen. Det var Elvans kropp. Hon kastade sig framför Olle. Elvans kropp träffades så hårt att den kastades in i väggen ett tiotal meter bort bakom Olle.

Olle väntade på att hon skulle resa sig medan han tog skydd. Men Elvan rörde inte på sig. Han förstod inte varför förrän han såg Elvans brända kropp ligga livlös på golvet, och inte ens då var han riktigt säker.

Men plötsligt förlorade hans rädsla all mening. Han blev alldeles kall, halsen svullnade upp så att det blev svårt att prata och ens andas. Smärtan i hans mage och hals och hjärta förlorade sin betydelse. Och han skrek.

Kom igen, era förbannade missfoster! Döda mig också!”

Skriket drog all luft ur hans lungor, men det hindrade inte Olle från att rusa fram mot Nejlika med händerna redo att slå och hugga.

Han hann halvvägs innan Kung Bore skickade iväg en spets av is som träffade honom rätt i sidan. Isen spred sig runt honom, och höll fast honom. Olle tyckte att han borde frysa inuti isen, men det gjorde han inte. Han bara fanns till, fast ändå inte. Sen började världen gå vidare utan honom. Jultomten, tomtemor, fnytten och vättarna var alldeles vettskrämda och gjorde som Nejlika sa.

Vi har samma mål. Förena dig med mig”, viskade Kung Bore.

Nejlika log och bugade sig för Kung Bore. Han nickade mot Olle.

Den lilla människan verkar vilja dö. Jag vill vara elakare än så.”

Han skakade på sitt trollspö, pekade mot marken under Olle, och vips öppnade sig ett stort hål där. Sen pekade Nejlika först på honom och sedan ner i hålet. Olle föll, och det var obehagligt, eftersom han inte kunde ta emot sig. Men isen omkring honom höll när den studsade i marken.

Kung Bore gick fram till kanten av hålet och såg ner på Olle. Med en lätt vinkning tog han bort isen runt Olle, fast innan Olle hade hunnit skrika kastade han en handfull spetsar av is mot marken.

Spetsarna krossades och splittret studsade upp. Mitt i fallet stannade bitarna, smälte och bildade en genomskinlig kupolformad hinna över hålet i stengolvet. Plötsligt tystnade världen. Olle förstod att hinnan var så kraftig att den till och med blockerade allt ljud. Kung Bore försvann från hålet med ett ljudlöst skratt.

Och någonstans där uppe låg Elvan.

Olle såg bara taket i ingenmanslandet. Han försökte kika runt, men han såg inget. Sen kom tomtemor och fnytten och bankade på hinnan. Det hördes ingenting. Olle visade att han var okej, och vinkade åt dem att titta till Elvan.

Under tiden studerade han väggarna. De var nästan helt släta, så det skulle bli vanskligt att klättra upp. Han tog av sig ryggsäcken, och då sparkade han till något på golvet. Det var flaskan som han hade fått av Nejlika.

Då kom han att tänka på att Nejlika aldrig kunde göra något riktigt elakt, och han hade ju sett hur snäll Nejlika var i dåtiden. Flaskan var ett bevis på det.

 

Det tog en bra stund innan Olle hade segat sig upp till hinnan av is. Armarna var helt stumma. Alla tankar på Elvan försökte han skjuta undan till senare. Han kilade fast fötterna och ena handen mot små, små utskjutande delar av väggen, så gott det gick. Andra handen använde han för att smeta in resterna av trolldrycken på isen.

Sen dröjde det bara ett par sekunder innan trolldrycken frätte ett litet hål i isen. Hålet var nog precis så stort att Olle skulle kunna ta sig ut. Tomtemor sträckte ner sin arm genom hålet och Olle tog tag i den.

Då fick han se Elvans kropp.

Hon låg lutad mot väggen. Hennes ögon var slutna, och för första gången verkade hon avslappnad. Men när han fick se hur hennes kläder var alldeles svedda mitt på magen då orkade han knappt hålla i tomtemors arm längre. Alla krafter försvann när han såg det vita blodet som rann ut på golvet.

Släpp inte taget”, ropade tomtemor.

Olle, kom upp”, sa det röda fnyttet.

Titta på mig”, sa tomtemor. ”Titta på mig.”

Olle blundade, men han såg fortfarande Elvan brända kropp.

Vättar, hjälp till här”, skrek tomtemor.

Jo”, muttrade vättarna, och kom fram och drog tag i Olles arm. Deras seniga muskler var exakt så mycket som behövdes för att dra upp Olle ur hålet.

När Olle väl satt på stengolvet i ingenmanslandet igen kände han ingenting. Han såg Elvan. Han såg tomtemor, fnytten och vättarna. Men han kände inget. Det hade varit alldeles för plågsamt att tänka på Elvans ironiska humor eller hennes varma kropp, så han bara stod där.

 

En stund senare kom tomtemor närmare.

Olle, du måste hjälpa oss. Kung Bore och Nejlika tog med sig jultomten genom Maranga, ut till din värld”, sa hon mjukt.

När Olle inte svarade sa hon:

Olle, hör du att tunnelarbetet har slutat?”

Olle, du kan inte ge upp nu”, sa det gröna fnyttet.

Olle, vad ska vi göra?” sa det blåa fnyttet.

Olle, hjälp oss”, sa det röda fnyttet.

Då slog Olle handen i väggen ovanför Elvan. Han blängde på alla omkring honom och skrek:

Olle! Olle! Olle! Det enda jag gör här i Mythia är att hjälpa till!”

Olle”, sa tomtemor och gick fram och kramade Olle. ”Det var Elvan som valde det där. Hon ville skydda dig. Hon visste att du skulle kunna rädda Mythia om du bara fick chansen. Nu har du chansen.”

Jag bryr mig inte. Jag hatar julen!”

Olle drog sig undan. Fnytten tittade oroligt på tomtemor, och var osäkra på vad som skulle hända. Tomtemor sa inget, men det syntes att hon var ledsen, för Olle, för Elvan, och för sin käre man. Men just nu kunde hon inte göra något.

Olle sparkade till en sten. Han ville inte tänka på Elvan. Men ändå var det en tanke som återkom gång på gång. Det var hur Elvan hade tjatat på honom om att han alltid brydde sig för mycket om vad alla sa om honom. Han hade ju till och med oroat sig ifall Nejlika skulle tycka illa om honom…

Jag orkar inte tänka på vad andra tycker hela tiden längre”, sa han irriterat.

Bra”, sa tomtemor. ”Men vad vill du göra nu då? Vad bryr du dig om?”

Olle vände sig om. Så långt hade han inte tänkt. Han ville bara inte bli tvingad att göra massa saker. Men när tomtemor tog tag i honom och vände honom mot Elvan, då kom han fram till vad han ville göra.

Jag vill rädda Mythia”, mumlade han.

Varför då?” sa tomtemor. ”För att du känner att du måste?”

Nej…”

För att rädda jultomtens liv? Eller för att Elvan hade velat det?”

Nej… för att jag vill.”

Han drog på sig ryggsäcken och lät fnytten landa på sin arm.

Hämta hit älvorna. De kanske vill begrava henne eller något.”

Men älvorna är förfärliga”, sa det röda fnyttet.

Vi vågar inte flyga dit själva”, sa det gröna fnyttet.

Jo, det gör ni. Ni är fnytt. Bara tänk på allt ni har varit med om med mig och Elvan. Ni har visat mer mod än någon hade kunnat hoppas på.”

Men vi vill inte vara modiga”, sa det blåa fnyttet.

Okej”, sa Olle. ”Då är det ni som väljer: flyga till älvorna eller följa med mig.”

Fnytten tittade osäkert på varandra, men sen lyfte de, nickade till Olle och flög iväg mot dörren till Systradal.

Jag kommer snart tillbaka”, sa Olle och gick iväg till Maranga. Då slutade Mythia att skaka.

 

Olle behövde inte springa fram till tunnelarbetet för att se att han hade haft rätt när han gissade att arbetet inte hade stannat av sig själv.

Först såg han nämligen hur barackerna och grävmaskinerna var inneslutna i is. Sen såg han de stora kratrarna efter Nejlikas blixtar. Sen hörde han skriken… De kom uppifrån.

Kung Bore och Nejlika stod på berget. Framför dem hängde alla arbetarna i luften som ett gigantiskt kulspel. Nejlika kastade en arbetare så att han krockade med jultomten, och då jublade han.

Olle kände sig alldeles maktlös. Hur skulle han –

Då skakade någon om honom. Olle drog upp händerna för att försvara sig, men där stod mormor.

Olle, det är Nejlika och Kung Bore!”

Han nickade sorgset.

Jag har ingen aning om hur jag ska stoppa dem. Och Elvan är död…”

Va?” sa mormor. ”Är Elvan död?”

Plötsligt svängde massor av bilar in vid tunnelbygget. Det var ett par polisbilar och en vanlig bil. Poliserna sprang ut och satte upp avspärrningar. Personerna i den vanliga bilen gick ut och stirrade på skadorna.

Bernhard Fryk och hans syster”, sa mormor.

Syskonen Fryk gick fram emot Kung Bore och Nejlika med en stor megafon.

Det här är polisen. Släpp er gisslan så kan vi prata”, sa Rigmor Fryk surt.

Men kravet fick bara Kung Bore och Nejlika att attackera dem istället för arbetarna. Kung Bore skickade spetsar av is, medan Nejlika kastade sina blixtar från trollspöet. Rigmor Fryk träffades direkt av en spets av is och blev genast infrusen. Bernhard Fryk kastade sig bakom barackerna för att få skydd.

Poliserna gav sig inte lika lätt. De sköt med sina pistoler och hade stora sköldar. Varken Kung Bore eller Nejlika brydde sig om det, utan fortsatte bara att kasta blixtar och spetsar av is. Det var en riktigt imponerande uppvisning.

Då dök fnytten upp och landade på Olles axel.

Hej Anna”, sa det blåa fnyttet.

Olle bara stirrade på fnytten och sen på sin mormor. Inte förrän nu förstod han på riktigt att flickan Anna var hans mormor. Det var så självklart när man såg hennes stora öron, men ändå var det svårt att begripa att hon hade varit så ung.

Vad gör ni här?” sa mormor.

Vi kunde inte överge Olle”, sa det gröna fnyttet.

Har ni inte pratat med älvorna?” sa Olle.

Vi ändrade oss”, sa det röda fnyttet.

Vi skickade några vättar istället”, sa det gröna fnyttet.

Så nu kan vi hjälpa dig”, sa det röda fnyttet.

I samma ögonblick attackerade polisen Kung Bore och Nejlika med allt de hade. Iskungen och trollkarlen bara skrattade och gav tillbaka i form av större blixtar och spetsigare spetsar. Snart var alla poliser frysta eller brännskadade.

Men hur ska vi kunna besegra dem? De är ju så mycket starkare än vi är.”

Då fick mormor en idé.

Puffen!”

Vad menar du?”

Nejlika blev elak när han skickade iväg er till framtiden, eller till nutiden, ja, ni förstår vad jag menar.”

Blev han elak av puffen?” sa Olle och tänkte efter. Så sa han:

Fnytten, ni flyger på Kung Bore, så tar jag hand om Nejlika. Mormor, få bort alla andra härifrån. Okej, då kör vi!”

Innan de andra hade reagerat hade Olle sprungit iväg. Han tog skydd av träden så långt han kunde, men snart fanns det inga träd kvar. Men Nejlika var så koncentrerad på poliserna att han inte märkte Olle förrän det var för sent. Olle kastade sig mot Nejlikas knän, så att han föll raklång på marken.

Kung Bore vände sig när han hörde att Nejlika blev attackerad, och lade inte märke till de tre självlysande varelserna som passerade hans häst i full fart mot hans ögon.

Mormor sprang för allt vad tygen höll mot barackerna där Bernhard Fryk tittade upp från bakom en tunna. Hon knuffade till honom så att han rullade ett par varv på marken och hamnade bakom baracken.

Håll dig undan, Bernhard!” ropade hon.

Bernhard Fryk bara gapade. Men själv var hon redan på väg till första ispelaren.

Olle visste att den första attacken mot Nejlika inte skulle avgöra allt, och snart skickade Nejlika sina blixtar efter honom. Så Olle ställde sig mellan Nejlika och Kung Bore. En blixt flög förbi Olles öra. Den träffade nästan Kung Bore.

Kung Bore hade fullt upp att försvara sig mot fnytten. De flög irriterande nära hans ansikte. Så när Nejlikas blixt nästan träffade honom skickade han automatiskt ett knippe isspetsar mot honom.

De flesta spetsarna var långt ifrån Nejlika, men en av dem träffade Olle på handen. Olle trodde att han skulle bli en ispelare igen, men inget hände. Olle kände på sin hand, och då upptäckte han att lite av Nejlikas trolldryck fortfarande fanns kvar där.

Fnytt! Ta hand om Nejlika istället”, ropade han och ställde sig mittemot Kung Bore.

Fnytten reagerade snabbt och pilade iväg mot Nejlika, samtidigt som Nejlika kastade iväg en blixt mot Olles rygg. Fnytten hann nästan ända fram till Nejlikas trollspö när han skickade iväg sin blixt. Oturligt nog kom de direkt i vägen för blixten. Smällen som var tänkt för Olle studsade på fnytten tillbaka mot Nejlika, medan fnytten flög all världens väg.

Under tiden förberedde sig Kung Bore på att frysa ner Olle en gång för alla. Han snärtade till med handleden och skickade iväg en spets.

Exakt samtidigt skedde en stor förändring i Nejlika. Hans sug efter att vara elak och ogillad blåstes bort. Och när han fick se att Kung Bore tänkte frysa ner människopojken skickade han iväg ett helt gäng med blixtar.

Kung Bores spets studsade mot Olles insmorda hand. Den träffade Kung Bore strax innan Nejlikas blixtar. Kung Bore skakade våldsamt. Han skrek och kastade sig av och an för att bli av med smärtan. Men värmen från blixtarna hettade upp honom ordentligt. Kvar blev bara en ispelare som smälte ner till vatten. Vattnet ångade bort och lämnade bara en liten pöl som snart torkade upp. Den här gången skulle Kung Bore inte kunna komma tillbaka.

Olle snurrade runt i panik för att se vad Nejlika höll på med. Men Nejlika höll upp händerna i en vänlig gest.

Det där gjorde vi bra”, skrattade trollkarlen. ”Samarbete är inte dumt.”

Han gick fram till Olle och klappade om honom. Men Olle skakade på sig.

Tro inte att du blir förlåten för att du gjorde det rätta för en gångs skull. Elvan är död, och det är ditt fel!”

Olle gick därifrån med tårar i ögonen. Han letade efter fnytten. De hade studsat iväg mot barackerna. Han tittade efter kratrarna, men hittade inga. Fnytten var borta. Olle kunde inte förstå att fnytten hade övergett honom nu när Elvan var borta.

Då knackade Bernhard Fryk på baracken bredvid honom.

Jag anade att det var du. Har du någon aning om hur mycket de här skadorna kommer att kosta? Och vilken budget ska de utgifterna dras ifrån? Var är dina målsmän?”

Men då dök mormor upp.

Håll käften, Bernhard”, sa hon. ”Din syster är nerfryst och det första du tänker på är pengar och budgetar.”

Då är frågan vem som bär ansvaret för det”, sa Bernhard Fryk. ”Är det du?”

Mormor tänkte inte låta sig tystas.

I det här berget bor hundratals olika mytiska varelser – all världens tomtar och troll. Och det här är det sista berget som de kan bo i. Tunneln hotar deras liv.”

Tyvärr”, sa Bernhard Fryk och borstade bort snön från sin gråa kostym. ”Och även om det du säger vore sant, då skulle varelserna undersökas av myndigheterna. Sådana varelser skulle vara viktiga etnologiska och biologiska fynd. Men eftersom det inte finns några tomtar och troll så kommer tunnelarbetet att fortsätta.”

Han kammade till håret och gick fram till ispelaren som innehöll Rigmor Fryk.

Förresten, om ni tror att det här är ett effektivt sätt att övertyga kommunen, då har ni fel. Tina upp de här människorna, annars kallar jag in militären och jämnar det här berget med marken. Jag kan göra det, för jag har en bror i armén. Jag ska pers–”

Han tystnade och stirrade framför sig.

Framför honom stod nämligen självaste jultomten.

Det var inte att ta miste på att det här var den riktige jultomten. Inte ens Bernhard Fryk kunde förneka det. I själva verket gapade han.

Bredvid honom stod Nejlika med en vänlig min. Han hade släppt jultomten fri. Olle svalde och sa:

Det här är bara en av dem som bor i berget. Jag tror att ni känner varandra.”

Bernhard Fryk rättade förvirrat till slipsen och harklade sig.

Jag tror inte på jultom–”

Men det syntes att Bernhard Fryk inte trodde på det han sa. Och jultomten tog tillfället i akt och sa:

Men jag tror på dig. Bernhard Fryk, jag och min familj behöver det här berget. Nu ber jag dig att stoppa tunnelarbetet.”

Han tittade Bernhard Fryk väldigt djupt in i ögonen, som om han tänkte hypnotisera honom. Men det behövdes ingen hypnos.

Självklart”, sa Bernhard Fryk skakat. ”Det är redan stoppat. Jag visste inte… Förlåt. Jag ska se till så att ingen rör det här berget, någonsin. Jag hittar på någon förbudsmärkning… som J-märkning, för Jul. Och jag ska se till så att ingen får veta att ni bor här. Det vore inte bra för er med en massa turister.”

Du ser. Du har inte glömt den där känslan”, sa jultomten och gav Bernhard Fryk en kram. ”Bra, Bernhard. Du sköter dig utmärkt. Det här är Nejlika. Han kommer att hjälpa dig med poliserna och arbetarna så att ingen minns för mycket.”

Bernhard Fryk vände sig till Nejlika och log försiktigt.

Ska vi kalla på ambulanser?”

Jag vet ett snabbare sätt”, sa Nejlika och svängde sitt trollspö över Bernhard Fryk.

Vips hade Bernhard Fryk, Nejlika, och alla arbetare och poliser försvunnit. Nu var det bara Olle, mormor och jultomten kvar.

Det här löste sig ju bra”, sa jultomten.

Olle svarade inte.

Vi hade aldrig klarat det utan dig”, sa jultomten.

Jag vet det”, sa Olle. Han tänkte efter. ”Kan du läka Elvan?”

Jultomten sänkte huvudet.

Mycket kan jag göra, men inte det.”

Han studerade Olle en sekund, och sen busvisslade han. Plötsligt dök släden upp. Renarna verkade laddade och den magiska säcken var fylld till bredden. Jultomten klättrade in i släden och satte sig tillrätta.

Ja, då var det dags för mig att åka. God jul!”

Han log en sista gång, piskade renarna och försvann.

Jag vet att jag borde vara glad eftersom det är julafton och så”, sa Olle. ”Men Elvan är död, och fnytten är försvunna, så jag vet inte om jag vill vara med och fira.”

Är du säker?” sa mormor och pekade upp mot det blåa huset.

På trappan stod mamma och pappa. Pappa var hemma!

 

Ett par timmar senare hade det blivit mörkt igen. Olle var mätt av all julmat. För första gången på länge hade han ätit vanlig mat. Han hade fått massor av paket och hade gett nästan lika många tillbaka. Den bästa presenten han hade fått var när familjen fick veta att de slapp att flytta ifrån huset, eftersom tunnelarbetet hade dragit ut på tiden, och det skulle bli för dyrt för kommunen att betala för ett annat ställe att bo på under tiden.

Nu satt Olle i soffan och tänkte på Karl-Bertil Jonssons julafton. Ändå var han inte lycklig. Han saknade Elvan och fnytten.

När mormor kom in med en skål nötter lyfte Olle på filten och bjöd in henne.

Kan inte du berätta något om när du var i Mythia?”

Inte än”, sa mormor. ”Det får bli någon annan gång. Men det kanske är dags att du pratar med mamma och pappa om vad du har varit med om i Mythia?”

Om Mythia?” sa Olle förvånat. ”Men mamma–”

Hon har också varit i Mythia när hon var ung. Hon minns det bara inte.”

Hur–”

Då knackade det på dörren. Mamma var närmare dörren och öppnade med en stressad min. Hon tittade knappt på vem det var.

Kom in. Jag har mat i ugnen som håller på att brännas vid.”

Men både Olle och mormor såg vem det var. Det var jultomten som stod utanför dörren med en välfylld säck. Han sken upp hela hallen, och skenet fick mamma att titta fram igen. Hon flämtade till.

God jul i stugan. Jag hann inte tacka Olle ordentligt för all hjälp förut”, sa jultomten och vinkade åt pappa som hade kommit ut i hallen för att se vad som stod på. ”Ja, se inte så förvånad ut, Kerstin. Jag kommer allt ihåg dig från när du var liten.”

Mamma backade in i väggen.

Nämen, var inte det en dröm? Finns du…? Vänta, Mythia… Jag träffade tomtemor och sjöjungfrun… Var det på riktigt?”

Ja, det var på riktigt. Mythia finns. Och Olle har räddat oss. Han besegrade Kung Bore, och förhindrade att hans frusna själ fick makt över den här världen. Dessutom stoppade han tunnelbygget, och det är därför jag är här. Olle, jag vet att du har fått flera presenter i dag, men i år är du värd något extra, och jag vet vad du önskar dig mer än allt annat.”

Är det att jag ska vara hemma mer?” sa mamma sorgset.

Nej, fast det vore ingen dum present”, sa jultomten vänligt och tittade på pappa också. ”Från båda två. Då kanske ni lär känna er son. Han är klok, ansvarsfull, och han är inte särskilt intresserad av bergsbestigning.”

Va?” sa Olle generat. ”Det är jag ju.”

Nej, Olle”, sa jultomten. ”Du vill umgås med din pappa, och den enda gången ni umgås är när ni klättrar i berg. Så fort du tänker på bergsbestigning, tänker du på pappa, eller hur? Men nog om det nu, nu ska du få din present.”

Vad är det?” sa Olle för han vågade inte hoppas att han skulle få det han önskade sig.

God jul, Dumbo”, sa Elvan.

Hon stod vid källardörren, livs levande. Olle hann knappt lägga märke till att hon var hel och ren innan han sprang och kramade henne.

Hur kan du–” sa han medan han grät i hennes famn. Han vände sig till jultomten:

Du sa ju att du inte kunde läka henne?!”

Elvan klappade om honom.

Ta det lugnt. Mina systrar insåg att de behövde mig, trots allt. Jag räddade dem, så de räddade mig.”

Hurra”, ropade fnytten ifrån källardörrens karm.

Är ni också här?” sa Olle överlyckligt.

Vilka är det här?” frågade Olles pappa och gick fram till Elvan.

Det här är min bästa vän, Elvan.”

Olle vände sig om för att tacka jultomten, men då fick han se att jultomten hade satt sig i deras soffa, och nu sov han lika lugnt som om han låg i sin egen säng.

Elvan snörpte på munnen.

Jag har just återuppstått från de döda, så ta mig sjutton att jag tänker hjälpa till med att bära ner honom i källaren.”

Då skrattade Olle. Det här skulle bli en intressant julafton.

 

SLUT.

Annonser

Landet Mythia:Kapitel 23

Kapitel 23: Tillbaka till framtiden?

 

Gamla Elvan, unga Elvan och Fyran läkte skyltarna med sina tårar. Så fort skyltarna var hela igen, tackade de för hjälpen och försvann.

Vad var det där för några?” sa Anna.

De varnade oss för trollen”, sa Olle. ”Apropå det så får ingen bli arg den här gången. Trollen är dumma, men man får absolut inte reta upp dem. Vi får tänka på att det finns flera tusen troll nu. Okej, jag tror att det är häråt.”

Då skakade marken till och vips stod Ulo där. Anna satte händerna för munnen. Han var inte snyggare nu än han skulle bli, om 45 år. Möjligen var han till och med aningen fulare. Olle höjde armen och hälsade.

Hej, Ulo.”

Hej, Ulo”, sa Ulo och vinkade till gamla Elvan.

Ta det lugnt nu, Elvan”, sa Olle.

Ulo gick vidare till ett troll som låg på mage på marken. Det var Påke.

Ta det lugnt nu, Elvan”, sa Olle igen.

Ulo sparkade Påke i sidan. Påke reste sig halvt om halvt upp.

Är det julafton?”

Nej, det är jag”, sa Ulo.

Det är julafton i morgon”, sa Anna hjälpsamt.

Var är jag?” sa Påke förvirrat.

Du är där”, sa Ulo vänligt. Han pekade stolt på sig själv. ”Själv står jag här.”

Anna rynkade på näsan och tittade undrande på Olle. Hur dumma var egentligen trollen?

Ursäkta”, sa Olle. ”Vi skulle vilja veta om ni vet var älvornas rike ligger.”

Påke och Ulo sänkte huvudena lite, som om de skämdes för att de inte förstod frågan.

Vem är det som är rik?” sa Påke försiktigt.

Jag tror inte att de vet”, sa Elvan.

Sen skakade marken till och Nyffe dök upp med två troll som såg ut som ladugårdsdörrar. De var breda och höga, men framför allt hade de platta ansikten. Nyffe skulle just säga något till Påke när han fick se de två Elvorna.

Han gick närmare och studerade den gamla Elvan noga medan hans långa tunga hängde utanför.

Vem är det här?” sa han.

Jag heter Elvan”, sa den gamla Elvan kallt och drog sig undan Nyffes andedräkt.

Du är vacker”, sa Nyffe. ”Och vem är det här då? Är det din spegelbild?”

Han tittade på den unga Elvan som vägrade röra en muskel som om trollet var det farligaste hon hade varit med om, vilket det förmodligen var.

Det är… min syster”, sa Elvan som inte orkade berätta för Nyffe om tidsresan.

Jaha”, sa Nyffe, och så verkade han totalt glömma bort dem medan han gick iväg med fingret i näsan.

Olle vände sig till den gamla Elvan med ett fniss.

Tänkte du på vad som hände? Nyffe trodde ju att du hade en syster förra gången vi var här. Han minns dig. Hihihi.”

Elvan log inte ens. Hon bara vände sig om och gick. Påke ropade efter henne:

Vems rikedomar var ni ute efter?”

Ulo tänkte efter. Sen sa han:

Är ni tjuvar?”

Nej, vi är bara på besök”, sa Olle och gick.

 

Ingen av dem sörjde över att besöket i Bröle blev så kort, men resan tillbaka var så lång att de bestämde sig för att sova på vägen. De slog läger på en liten bergsknalle. Den gamla Elvan sa nästan ingenting under tiden, den unga Elvan var glad över att få vara med, och Fyran försökte prata med Olle.

Trollen hittade inte till Systradal.”

Nej”, sa Olle.

De visste inte ens vad Systradal var.”

Nej.”

Varför skulle de då vilja anfalla oss?”

Jag vet inte”, sa Olle och rynkade pannan.

De lade sig för att sova. Fyran och den unga Elvan ville sjunga de andra till sömns, men den äldre Elvan vägrade.

Vi har hört nog från älvorna nu”, sa hon och efter några sura blickar tystnade älvorna, och allt blev lugnt.

Olle kunde inte sluta tänka på trollen. Om de var dumma, och de var de, varför hade de då anfallit älvorna? Och varför hade Elvan blivit anklagad för att förråda älvorna? Han fick ingen rätsida på vad som hade hänt, eller rättare sagt, skulle hända. Skulle det gå att rädda Elvan från att bli anklagad? Skulle kriget gå att stoppa? Och ville han förlora den Elvan som han kände?

Det dröjde några timmar innan han somnade, men då trodde han att han hade hittat en del av lösningen. Han hade bara ingen att dela sina tankar med eftersom den gamla Elvan var så tvär.

 

I gryningen var det lika mörkt som när de gick och lade sig. Fnytten var pigga, och Fyran och den unga Elvan var fräscha som nyponrosor. Den gamla Elvan reste sig obekvämt och borstade sig ren från barr. Olle kunde inte sluta gäspa, men ändå tog han täten på vägen tillbaka till Systradal. Han gick omkring med munnen som ett streck, så sammanbiten var han. Han blev inte ens gladare av Fyrans och den unga Elvans sånger på vägen. Och att det var dagen innan julafton ville han inte ens tänka på. De var ju fast i dåtiden, tunnelbygget skulle förstöra Mythia och jultomten var fryst i en ispelare. Ändå var det ingenting emot hur butter Elvan var.

När de kom fram till den trånga passagen började Elvan äntligen att prata.

Det ska bli skönt att äntligen komma tillbaka till ett ställe där man verkligen är omtyckt”, sa hon ironiskt. ”Det måste vara som för dig att hamna hos familjen Fryk.”

Olle log. Han stannade Elvan och viskade:

När du fortfarande bodde hos älvorna, var det mycket bråk då?”

Nej, bara ett”, sa Elvan. ”Men det avbröts när trollen anföll.”

Den andra versen på Sången om den unga älvan och tisteln”, sa Fyran, som hade lyssnat. Elvan nickade.

Det var det allt handlade om. Några älvor, eller rättare sagt ganska många älvor tyckte att texten löd i en lustig dans vid ängens kant, men fler och fler började sjunga i en lustig dans vid vägens kant. Det gick så långt att några funderade att flytta.”

Vilket tyckte ni var rätt?” sa Olle.

Ängens kant”, sa båda Elvorna och Fyran.

Och vad tycker drottningen?”

Vägens kant”, sa Fyran.

Olle tog tag i den unga Elvan och tryckte henne igenom den trånga passagen.

Tack”, sa den unga Elvan och tittade efter de andra, men de andra kom inte.

Istället sa Olle:

Ni sa att bråket slutade när trollen kom. Jag tror att bråket var värre än ni trodde, och att drottningen tyckte att det enda sättet var att förena älvorna mot en gemensam fiende – trollen. Då använde hon sig av dig, Elvan, för att öka hotet.”

Av mig?” sa den unga Elvan från andra sidan passagen.

Den gamla Elvan ignorerade sig själv och vände sig till Fyran.

En förrädare skulle ha enat alla.”

Fyran skakade långsamt på huvudet.

Ja”, sa hon.

Men då går vi och bevisar för älvorna att jag är oskyldig”, sa den gamla Elvan.

Hur då?” sa Fyran och slog ut med händerna.

Med brevet. Vi pratar med de andra. Jag måste väl fortfarande ha några vänner kvar.”

Vilket brev?” sa Fyran.

Elvan kände i sin ficka, men brevet var borta.

Fyran slog ner blicken.

Elvan förstod direkt att Fyran hade tagit brevet.

Tyvärr”, sa Fyran. ”Om valet står mellan dig och hela Systradal så är valet enkelt.”

Nej, det var det inte”, sa Elvan ilsket. ”Man behöver inte välja på det sättet!” Hon drog ett djupt andetag. ”Jag trodde att du var på min sida.”

Det är jag”, sa Fyran. ”Du vill väl också att älvorna är förenade, snarare än splittrade?”

Elvan stirrade för att se om Fyran skulle ändra sig, men Fyran vägrade att titta på Elvan. Så Elvan vände sig om för att gå, men i sista sekunden, när Fyran höll på att gå in i den trånga passagen, gick hon fram till Fyran och sa några ord som varken Olle eller Anna förstod:

Nigham parak tomoa, indemy nua savalegh.”

Sen vände hon sig om igen och gick utan att titta sig om.

 

Elvan gick direkt till dörren som ledde till Nejlikas värld, och hon knackade utan att bry sig om ifall hon fick några stickor i handen eller inte. Men hon fick inga stickor. Det fick Olle att bli på sin vakt.

Vad har hänt här?” sa han.

När dörren öppnades blev han ännu mer misstänksam. Det var alldeles ljust, det var inte halt, och det fanns ingen labyrint, utan bara en stor äng. Nejlikas skrangliga hus låg rakt fram, skogen där anden i flaskan och sagoriket fanns låg till vänster, och så låg det ett annat märkligt hus längre bort till höger.

Han vill nog bara locka in oss i falsk säkerhet… och sedan smack”, sa Olle och slog en knuten näve i den andra handflatan.

Det struntar jag i”, sa Elvan. ”Om han ger sig på mig nu, då blir det mest synd om honom.”

Olle och Anna bytte en orolig blick, men det hände ingenting på väg fram till Nejlikas hus. Det var till och med någon som gnolade inuti huset. Elvan knackade på, och snart kom Nejlika själv och öppnade. Han såg förvånad men glad ut.

Ja? Vad kan jag hjälpa till med? Kom in, vet jag.”

Nej, akta er”, viskade det röda fnyttet.

Men Elvan och de andra gick försiktigt in i huset efter Nejlika. Olle tittade automatiskt mot det hörn där Elvan hade suttit i en liten bur första gången han såg henne. Men där fanns ingen bur. Hela rummet såg annorlunda ut. Det fanns prydnadssaker, ljusa färger och en och annan tavla, även om de flesta föreställde olika trollkarlar.

Ni verkar lite blyga”, sa Nejlika vänligt och böjde sig ner så att han var på deras nivå. ”Jag heter Nejlika. Vad heter ni?”

Vi kommer från framtiden”, sa Olle plötsligt.

Nejlika skrattade till.

Gör ni? Åh, vad underbart! Jag har alltid velat se framtiden, men så brukar jag tänka att jag nog får se den, tids nog. När kommer ni från?”

2003”, sa Olle.

Oj, det var inte dåligt! Hur kom ni hit?”

Vi skulle vilja komma hem igen”, sa Elvan.

Varför då?” sa Nejlika medan han gick iväg till en hylla och rotade bland burkarna. ”Om jag får fråga, naturligtvis. Jag förstår om ni inte vill berätta allt för en skranglig gammal trollkarl…”

Han skrattade och skrattade och skrattade.

Vi hör inte hemma här”, sa Olle.

Ja, du har väl dina föräldrar att tänka på, antar jag”, sa Nejlika. ”De är väl inte oroliga nu när du har rest i tiden?”

Olle visste inte vad han skulle säga. Mamma och pappa visste inget om att han hälsade på i en tid när de inte ens var födda. De måste undra något fruktansvärt vart han hade tagit vägen.

Mormor är i alla fall inte så orolig”, sa Anna och log.

Vad bra”, sa Nejlika och tog fram en burk. Han blåste bort dammet och skruvade av locket.

Jag ska inte med”, sa Anna. ”Jag hör hemma här.”

Gör du? Hmm, nu när jag tänker efter så ser ni lite lika ut. Är ni släkt?”

Det här är min mormor”, sa Olle.

Ja, det ser jag på öronen”, sa Nejlika vänligt. ”Vilka vackra öron. Ja, ska ni åka då?”

Förresten”, sa Elvan. ”Om det inte är för mycket begärt så behöver vi någonting som kan tina upp jultomten. Kung Bore har frusit in honom i en ispelare.”

Det är inga problem”, sa Nejlika och sprang iväg till hyllan igen.

Vad konstig Nejlika är”, sa Anna.

Det måste ha hänt något med honom som har gjort att han vill vara elak”, sa Olle.

Ni kan ju passa på att säga hej då medan jag letar reda på rätt pulver”, ropade Nejlika glatt.

Olle gick fram och kramade Anna, flickan som skulle bli hans mormor.

Det har varit kul att träffas”, sa Anna.

Jag kommer att sakna dig”, sa Olle.

Du kommer ju att träffa mig så fort du kommer hem. Jag måste vänta över trettio år.”

Så fort de skildes åt gick Anna fram till Elvan. Elvan var inte alls beredd på att få en kram och kände sig lite obekväm.

Jag kommer tillbaka och hälsar på den yngre versionen av dig”, sa Anna.

Bra, då får jag sällskap. Jag borde sitta ensam i min stuga omkring nyår.”

Fnytten landade på Annas hand och vinkade till henne.

Jag kommer att sakna er också, så jag kanske hälsar på er också.”

Hej då, Anna”, sa fnytten samtidigt.

Är ni klara?” sa Nejlika. ”Då kör vi. Nu ska ni snart vara framme i 2003, på samma datum som idag. Det kan slå på någon dag hit eller dit när ni kommer fram, men det gör kanske inte så mycket?”

Jo”, sa Olle bekymrat.

Ja, se människor!” skrockade Nejlika vänligt.

Anna backade ett par meter, medan Nejlika gav Olle en glasflaska, och sen strödde han lite pulver över Olle, Elvan och fnytten. Först hände inget, men sen kom en stor puff.

Kvar stod Anna och Nejlika. Anna vände sig glatt till Nejlika.

Tack, Nejlika… Vad är det?”

Nejlika svajade. Han blinkade flera gånger, som om han hade fått sand i ögonen.

Har du fått pulver på dig?” frågade Anna.

Då gick det upp för Nejlika.

Jag… hatar… ordet… ’tack’.”

Anna backade mot dörren. Hon öppnade den och sprang allt vad hon kunde. Så fort han hade fått tillbaka balansen sprang han efter henne.

Maracas Caracas!” skrek han och svingade sitt trollspö.

Men då reste sig en stenvägg precis framför honom, och sen en till. Anna hann ut ur Nejlikas värld bara sekunder innan han var instängd bakom en stor labyrint.

Neeej. Jag vill vara elak, och så går det så häääärr”, var det sista Anna hörde innan hon sprang ut därifrån.

 

Ungefär samtidigt dök Olle, Elvan och fnytten upp i ingenmanslandet. Elvan vände sig om och slog huvudet i den största borr som Olle någonsin sett. Nu var tunnelbygget nästan klart, och det kom allt närmare. Allihop sprang åt andra hållet. De höll på att krocka med jultomtens ispelare och de nerfrysta vättarna.

Ni kom i alla fall”, sa tomtemor som stod och vaktade. ”Det var i grevens tid. Det är julaftons morgon redan. Hur…”

Vi tar det sen”, sa Olle.

Olle skyndade sig att dra korken ur Nejlikas flaska och hällde innehållet över jultomten och vättarna. Det dröjde inte länge innan isen började smälta.

Jultomten sträckte på sig så fort han hade blivit fri från isen. Sen började han gnistra lika starkt som han gjorde innan han blev nerfrusen.

Är det för sent att rädda Mythia?” sa han med sin djupa röst.

Nej, inte än”, sa tomtemor hoppfullt.

Äntligen var jultomten beredd. Det fick Olle att känna en ilning längs ryggraden.

I själva verket var det inte därför, men det förstod han inte förrän han hörde viskningen:

Trodde ni att ni hade blivit av med mig så lätt?”

Olle snurrade runt för att se var Kung Bore fanns. Han behövde inte leta länge, för snart kom den starka vinden och snöfallet och till sist smällen.

Smällen var så ljudlig att tunnelarbetet stannade några minuter medan arbetarna kollade över maskinerna ordentligt. Olle fick ont i huvudet igen. Och där stod Kung Bore, som en ismassa som kunde röra på sig, fortfarande i sin vagn, som drogs av en vit och blå häst.

Efter vårt första möte, i Kung Dandos rike, lärde jag mig att tåla varma drycker. Nu finns det inget som kan stoppa mig.”

Olle backade rent instinktivt, trots att han visste att det inte fanns något som kunde rädda honom från Kung Bore.

Då blev plötsligt allt mycket värre.

Maracas Caracas”, tjöt Nejlika.

Den första blixten träffade en av vättarna och kastade den stackaren flera meter innan han landade.

Nu är det slut”, tänkte Olle.

Landet Mythia:Kapitel 22

Kapitel 22: Två gånger Elvan

 

Olle kände sig iskall om hela kroppen, och då vaknade han. Han låg i en driva med snö och var inte helt säker på hur han hade hamnat där. Han visste bara att Kung Bore var tillbaka. På något sätt hade han frusit till is igen, efter att Olle hade tinat upp honom i ingenmanslandet.

Vad var klockan? Vilken dag var det?

Fanns det fortfarande tid att rädda Mythia?

Han reste sig omkring och tittade på omgivningarna. Allt var snötäckt. Han skulle bli tvungen att pulsa fram, oavsett vilket håll han gick åt. Så det var lika bra att börja gå. Han var tvungen att hitta Elvan, Anna och fnytten.

 

Tio minuter senare stapplade Olle fortfarande omkring i snön. Då hörde han något. Det var dämpat, men det var definitivt ett skratt.

Snön verkade djupare och lösare ju längre han gick. Olle tog det som ett bevis på att han var Kung Bore på spåren. Och det dröjde inte länge innan Kung Bores skratt fick Olles nackhår att resa sig.

Sen fick han se honom.

Längst bort i en glänta stod den isige Kung Bore, lika levande som när de träffades senast. Den kalla glöden i hans ögon syntes ända bort till Olle.

Men det var inte det som fick Olles skinn att knottra sig – det var vad Kung Bore höll på med: Kung Bore höll Olles vänner fångna. De var varken levande eller döda. Kung Bore hade frusit dem i samma typ av ispelare som han hade fångat jultomten med. Men inte nog med det: han tinade och frös dem om vartannat så att de bildade en mänsklig orgel.

Först började Elvan på en mening, och sedan fick de tre fnytten varsin tiondels sekund i upptinat skick, och sedan fortsatte prinsessan sitt skrik, och prinsen påbörjade ett nytt stridsrop. Kung Bore blandade turordningen och längden, så att deras skrik bildade en melodi. Olle kände igen melodin.

Det var glassbilens trudelutt.

Olle kunde knappast tänka sig något mer förnedrande, och Kung Bores skratt fick Olle att bli riktigt, riktigt arg. Nu kände han inte kylan längre. Han drog av sig ryggsäcken och satte upp den lilla kokplattan igen.

 

Kung Bore gjorde en liten paus i musiken när Olle ropade på honom. Han öppnade munnen minimalt och viskade:

Du överlevde?”

Olle tyckte att ljudet var lika högt som om han hade stått inuti en tunna när en grupp galningar slog på tunnan med stora påkar.

Ja”, sa han. ”Och jag har en ny present till dig. Den här gången–”

En present?” viskade Kung Bore överraskat.

Och då insåg Olle att han hade gjort ett misstag. Det här var ju inte 2003, utan 1958. Nu såg han att skägget var kortare, och att det fanns fler blåa slingor i håret. Kung Bore kände inte igen honom, för de hade aldrig träffats förut. Så då kanske chokladtricket skulle lyckas utan att han skulle behöva kasta den varma chokladen över honom…

Ingen ger Kung Bore presenter. Alla är rädda för Kung Bore.”

Inte jag”, sa Olle och försökte dölja att det gjorde ont bara av att lyssna på Kung Bores röst. ”Jag vill hjälpa dig.”

Med vadå?”

Olle försökte komma ihåg vad han sa förra gången han ljög för Kung Bore. Under tiden tittade han på sina vänner, för att se om de såg ut att vara okej.

Jag är utbildad av de främsta trollkarlarna i hela Mythia. Jag kan hjälpa dig att bli populär.”

Kung Bore behöver inte bli populär. Kung Bore behöver ingen alls.”

Olle bara gapade. Hur kunde någon strunta i vad andra tyckte?

Men du förtjänar så mycket mer än att åka runt och ställa till med oväder. Jag menar, snö är fint, men tänk på hur uppskattad jultomten blir varje år. Så skulle det kunna bli för dig också. Och om du bara dricker den här trolldrycken så blir det så.”

Det verkade faktiskt som om Kung Bore blev intresserad, så Olle fortsatte:

Och jag misstänker att du till och med kan bli ännu mer populär, eftersom det alltid blir vita jular nu när du är inblandad.”

Han skrattade vänligt och hoppades att Kung Bore skulle nappa på betet. Som tur var sträckte Kung Bore ut handen.

Ge mig den”, krävde han.

Först vill jag att du friger mina vänner.”

Kung Bore tinade upp gruppen med en enkel handrörelse, och plötsligt hördes allas röster samtidigt. De tystnade när de fick se Olle med Kung Bore.

Abrakadabra, Maracas Caracas”, sa Olle för att ge ett magiskt intryck.

Kung Bore svepte drycken i ett svep.

Jag ska bli–”

Längre hann Kung Bore inte innan hans kropp började smälta. Han skrek och fäktade med armarna, men det hjälpte inte. Hästen gnäggade och tinade också. Det dröjde inte länge förrän hela sagovärlden var fri från snö igen. Alla verkade okej. Olle tittade nervöst på prinsessan.

Min hjälte”, sa prinsessan Denelene och kastade sig i armarna på prins Bello.

Elvan nickade med huvudet att de skulle dra sig undan, och hela gänget smög iväg.

De hittade nog kärleken i snön”, sa Anna. ”Så romantiskt.”

För att inte säga ’det var på tiden’”, sa Elvan.

 

Anna tittade nyfiket på när Elvan läkte såret i Olles panna. När de kom ut ur sagornas värld, och återvände till ingenmanslandet, fick Anna följa med och träffa tomtemor. Tomtemor berättade att det var den 22:a december, två dagar innan julafton, vilket betydde att de hade varit i sagornas värld i en hel vecka!

Men de var fortfarande tvungna att hitta ett sätt att åka tillbaka till Olles och Elvans riktiga tid. Och ändå kunde Anna inte sluta prata om Elvans tårar och Elvan och de andra älvorna.

Kan vi inte hälsa på de andra älvorna?” sa hon.

Nej”, sa Olle, Elvan och fnytten samtidigt.

Varför inte?” frågade Anna.

Förra gången vi var där försökte de göra mig till en älva”, sa Olle.

De tvingade oss att bli älvor”, sa det röda fnyttet.

Det var förfärligt”, sa det blåa fnyttet.

Men du är ju redan en älva”, sa Anna och tittade på Elvan. ”Varför vill du inte hälsa på dem?”

Olle var egentligen lika nyfiken som Anna, men han hade lärt sig att Elvan inte ville prata om älvorna.

Jag vill bara inte”, sa Elvan.

Men nu har du ju chansen att få träffa dig själv…” frestade Anna.

Elvan stannade och spärrade upp ögonen.

Det är sant. Det var dagen innan julafton som… Jag kan förhindra…”

Vadå?” sa Olle.

Kom!” sa Elvan och skyndade iväg mot dörren.

 

Olle var inte alls förberedd på att Systradal skulle vara lika ljuvligt som första gången han var där. Det fanns inte en enda klippblock, inte något stendamm någonstans. Marken var lika studsig och i fjärran hördes älvornas himmelska sånger.

Ja, just det, tunnelbygget kommer ju inte förrän om… 45 år”, sa Olle för sig själv. Han hade fortfarande svårt att förstå det här med tidsresor.

Elvan ledde dem en helt annan väg, som slutade med en trång passage mellan mjuka molnstenar. På andra sidan dansade tre älvor strax ovanför marken och sjöng på sitt mystiska språk. Elvan tvekade innan hon gick fram, men Anna gick närmare för att röra vid dem. Olle fångade henne innan hon hann fram.

De är beroendeframkallande”, sa han.

Men de är så vackra”, sa Anna förälskat. Hon sträckte sig mot älvorna och försökte slita sig från Olles grepp.

Elvan, kan du hjälpa till här?”

Då reagerade älvorna. De slutade dansa och landade i rad framför nykomlingarna.

Du ser inte ut som Elvan”, sa en av älvorna vänligt.

Anna ryste till när hon fick höra älvans röst. Hon försökte röra vid älvorna men Olle tryckte tillbaka henne.

Han kallade mig Älvan. Jag brukar kalla honom Människan”, sa Elvan snabbt. Hon tvekade igen och såg väldigt obekväm ut. ”Jag kommer från ett annat älvsamhälle, men jag skulle vilja träffa Fyran. Jag har ett meddelande från vår drottning.”

Fyran?” sa en av de andra älvorna mjukt. ”Hon är högt uppsatt.”

Jag vet”, sa Elvan. ”Hon dansar bredvid drottningen. Det är därför jag vill prata med henne.”

Älvorna lyfte från marken och backade några meter så att de skulle prata ostört med varandra.

Anna försökte slita sig ifrån Olles grepp, och då tog Elvan tag i hennes arm och pressade fram ett par tårar som landade på hennes hand. Långsamt lugnade Anna ner sig.

Vi hämtar henne. Stanna här”, sa en av älvorna inbjudande.

De tre älvorna flög iväg. Efter ett par sekunder syntes de inte ens längre.

Vad viskade de om?” sa Olle.

Dina stora öron”, sa Elvan och satte sig ner på en stor molnsten.

Anna satte sig bredvid henne och rättade till sin frisyr.

Vad hände? Varför kunde jag inte hålla mig stilla när vi träffade älvorna?”

Jag sa ju att de är beroendeframkallande”, sa Olle.

Alla älvor utstrålar en svag doft som gör att vi blir oemotståndliga.”

Du också?” sa Anna. ”Är det bara därför vi gillar dig?”

Nej”, sa Elvan. ”Det är för att jag är charmig.”

Längre dröjde det inte förrän fyra älvor kom flygande över det mjuka landskapet. De landade bredvid Elvan. Den nya älvan gjorde en kort välkomstdans framför Elvan samtidigt som hon sjöng en smeksam visa. Elvan väntade tålmodigt på att sången och dansen skulle ta slut. Sen sa hon:

Skulle jag kunna få prata med dig ensam?”

Fyran skickade bort de andra älvorna med en enkel handrörelse.

Vi behöver din hjälp”, sa Elvan.

Vilka är ’vi’?” sa Fyran.

Det här är mina vänner: Olle, Anna och fnytten.”

Och du själv?”

Elvan drog undan håret från ansiktet och frågade:

Känner du inte igen mig? Det är jag, Elvan.”

Jag träffade Elvan för mindre än tio minuter sen, och ni är inte ett dugg lika.”

Vad jag menade var att Elvan kommer att bli mig. Vi fem – Olle, jag och fnytten – vi kommer från framtiden.”

Jag kommer från den här tiden”, sköt Anna in.

Krångla inte till det, är du snäll”, sa Elvan.

Fyran såg inte övertygad ut. Hon fällde ut vingarna och skulle just flyga iväg, men då kastade Elvan fram:

Du kallas Fyran, men ditt riktiga namn är Namib Elenti Somapa Daurina. Jag kallas Elvan, men mitt riktiga namn är–”

Hon viskade något i Fyrans öra så att inte Olle och Anna skulle höra.

Jag är Elvan. Det är så här din bästa vän i hela världen kommer att se ut om du inte lyssnar på vad jag har att säga och hjälper mig att få träffa drottningen.”

Plötsligt tittade Fyran närmare på Elvan: ögonen, öronen, munnen! Fyran gapade. Och så sa hon:

Följ med mig!”

 

Olle och Anna böjde sina ben så att Fyran och Elvan skulle kunna landa ordentligt. De hade flugit förbi palatset, och var framme vid drottningens genomskinliga hus. Runt huset fanns massor av älvor. Några dansade och sjöng. Andra dansade och skrattade. Vissa bara sjöng.

Fyran förde in Elvan, Olle, Anna och fnytten genom en glasdörr. De kom till korridoren som ledde till det enda rummet i huset som man inte kunde se in i. Olle kände en tydlig lukt av syren och liljekonvalje, och inte ens nu när han var immun mot älvorna kunde han låta bli att beundra de älvor som fanns där. Så snart de kom fram till drottningens ogenomskinliga rum stod det flera vakter där.

Jag behöver en audiens med drottningen nu”, sa Fyran.

Hon är oanträffbar”, sa en vakt.

Hon vill träffa oss”, sa Elvan med fast blick.

Vakten gick in genom dörren och stängde den efter sig. Hon återkom snart och vinkade in dem.

Där inne var musiken nästan ohörbar. Golvet bestod av silkeskuddar, så Olle sjönk ner till vaderna innan fötterna fick fäste. Rummet var inte lika ljust som allt annat i älvornas värld, utan hade bara några små lampor i hörnen. Längst in låg drottningen på en divan och väntade. Hon var lika majestätisk som Olle mindes henne, och det gick inte att glömma hennes gnistrande blå ögon.

Nå, vilka är ni?” sa hon ljuvt.

Jag är Elvan”, sa Elvan.

Med ens visade drottningen mer intresse. Hon reste sig fram och gick fram till Elvan, och sa mjukt:

Du har levt utanför Systradal. Du har blivit oälvig. Men jag minns inte att någon älva har övergett oss.”

Elvan himlade med ögonen.

Nej, det kanske man kan säga. Jag blev utkörd, och det beror på det som kommer att hända. Jag kommer från framtiden.”

Drottningen verkade inte förstå, så Elvan fortsatte:

Om några dagar kommer du att köra ut mig från Systradal och förbjuda mig från att återkomma.”

Varför skulle jag göra det?” sa drottningen, som om Elvan vore tokig.

Allt började med att trollen ville sluta fred med alla älvor. De var lika enfaldiga som vanligt, men de verkade mena allvar. Du trodde på dem.”

Elvan pekade ett finger rakt mot drottningen.

Men så fort vi öppnade våra armar anföll stora horder av troll. De ville åt vårt rike. Men de hade inte räknat med att vi skulle göra motstånd. Tusentals älvor och troll blev skadade och dödade.”

Fyran satte sig ner på drottningens divan och tittade ner i golvet. Det verkade som om hon inte ville förstå vad Elvan sa. Men Elvan fortsatte:

Vi var snabba, men trollen var starkare och argare. Vi systrar kunde knappt hålla sams sinsemellan. Vi höll på att förlora. Då fick vi höra att någon förrådde oss, att någon avslöjade alla försvar, våra strategier, allt! Med ens blev vi enade. Och vi lyckades slå tillbaka trollen.”

Vi kanske kan förhindra allt det här”, sa Fyran.

Det är därför jag är här”, sa Elvan kallt.

Vem var förrädaren?” sa Fyran ivrigt.

Elvan tittade på alla i rummet innan hon svarade:

Jag.”

Fyran flög upp, men Elvan lugnade henne.

Det var i alla fall vad drottningen ville att alla skulle tro. Jag är oskyldig. Det har jag varit i 45 år. Men det hindrade inte drottningen från att offra mig.”

Drottningen rätade på sig och slätade till sina kläder.

Har du några bevis?”

Ja.”

Nu kunde inte Olle hålla sig. Han hade väntat i flera veckor på att få höra Elvans hemlighet, men att höra att hon var falskt anklagad av älvorna för att orsaka krig, och att hon hade bevis för att hon var oskyldig, då blev det bara för mycket. Han utbrast:

Men varför har du inte kommit tillbaka hit förut då?”

Elvan blundade, och sedan stirrade hon rätt på drottningen.

Jag började nästan tro att det var mitt fel. Jag trodde inte att drottningen skulle kunna göra så mot en av sina egna systrar. Så då måste det ha varit mitt fel. Jag ville inte titta, för att jag var rädd för vad jag skulle se. Men nu vet jag att det är ni som borde vara rädda. Rädda för att jag skulle vägra ta på mig skulden som en god liten älva.”

Vad är det för bevis?” sa drottningen lite skakat.

Elvan tog fram en liten lapp ur en ficka. Olle gick närmare för att få se lappen, men på den fanns bara krumelurer och streck och prickar.

Det här är ett brev från drottningen till Tvåan där planerna om att offra mig finns nertecknade. Allt står här.”

Hon visade upp brevet för Fyran och drottningen. Fyran vände sig mot drottningen.

Vad är det här? Är det sant?”

Vakter”, sa drottningen.

Mindre än en sekund senare hade vakterna kommit in och ställt sig mellan drottningen och besökarna.

Kör ut dem”, sa drottningen.

Men det går ju fortfarande att hindra kriget. Varför gör du inget?” sa Elvan.

Drottningen nickade till vakterna att gripa tag i Elvan och de andra.

Ska du inte ens titta på lappen?” sa Fyran.

Varför det?” sa drottningen. ”Den är ju falsk.”

Elvan tittade förtvivlat på Fyran för att få stöd, men Fyran kunde inte bestämma sig. Så Elvan vände sig till drottningen.

Det här kommer att komma fram förr eller senare”, sa hon.

Ingen kommer att tro er”, sa drottningen.

 

Så fort de kom ut ur drottningens genomskinliga hus sa Fyran åt Elvan och de andra att vänta. Hon flög iväg, men snart kom hon tillbaka med en älva som inte skiljde sig nämnvärt från alla andra älvor, utom på en punkt: hon var väldigt lik Elvan. Ja, hon var inte tjock, smutsig och hon hade inget tuggummi i håret, men de båda Elvorna var lika långa och hade samma sorts ögon.

Är det där jag i framtiden? Så underbart”, sa den unga Elvan glatt.

Mm, så underbart”, sa Elvan ironiskt. ”Som om jag behövde fler påminnelser om allt som har gått fel.”

Vad är det som har gått fel?” sa den unga Elvan piggt.

Du”, sa den gamla Elvan kallt.

Du har tuggummi i håret”, sa den unga Elvan och pekade ut tuggummit för sin äldre variant.

Jag vet.”

Varför har du det?”

Det är som att prata med ett troll”, sa den gamla Elvan och suckade. Hon vände sig till sin yngre variant och sa:

Du kan få det om du vill. Ta för dig.”

Tack”, sa den unga Elvan.

Hon sträckte in handen i Elvans ostyriga hår och tog ut tuggummit utan att ett enda hårstrå följde med.

Och jag som inte har med mig något till dig”, sa hon generat.

Elvan undersökte sitt hår. Det fanns inte ett spår av klet kvar. Så länge som det hade suttit där kändes det nästan som om det fattades något.

Hur gjorde du det där?” frågade den gamla Elvan.

Vad menar du?” sa den unga Elvan och tittade upp från sitt hår där hon hade satt fast tuggummit. ”Är det inte fint?”

Den gamla Elvan suckade.

Det här är inte sant. Vet du hur länge det där tuggummit har suttit där, och så sätter du bara dit det igen? Nu kommer jag att få dras med det där tuggummit igen… Äsch, det går inte att prata med älvor.”

Olle kunde inte hjälpa det. Han började skratta. Den gamla Elvan stirrade surt på honom. Då sa han:

Men Elvan, det där tuggummit är ju en del av dig.”

Hmm”, muttrade den gamla Elvan. ”Det var ju en smickrande bild du har av mig.”

Ska vi se om vi kan reda upp det här med trollen?” sa Olle och gick före mot ingenmanslandet. ”Vi kanske kan stoppa det där kriget ändå.”

Anna och Elvan började gå, men när Fyran och unga Elvan följde efter vände sig gamla Elvan om.

Vart ska ni?”

Det vore väl synd om vi skiljdes åt så snart efter att vi träffades”, sa den unga Elvan. ”Det känns som om vi har så mycket gemensamt.”

Och vi kanske kan hjälpa till med trollen”, sa Fyran.

Elvan suckade.

 

Bröle var lika vackert som förra gången de var där, det vill säga inte alls vackert. Det var mörkt, knotigt, och stigarna var svåra att följa eftersom de gick i kringelkrokar och ibland slutade mitt vid lodräta klippväggar. Ingen av älvorna ville flyga, och därför tog det flera timmar att komma fram.

Plötsligt stannade Olle.

Vad har hänt med skyltarna?” ropade han.

De hittade flera skyltar på den mörka marken, och några stumpar som stack upp ur marken. Olle hukade sig ner och läste på en av skyltarna. Texten blinkade svagt:

 

Jäp.

 

Vad betyder det?” sa det röda fnyttet.

Är det en kod?” sa det gröna fnyttet.

Är det en farlig kod?” sa det blåa fnyttet och backade i luften.

Jag tror att de bara vill ha hjälp”, sa Olle. ”Elvan, kan du hjälpa mig?”

Båda Elvorna gick fram, men den gamla Elvan knuffade bort den unga Elvan och tog tag i skylten tillsammans med Olle. De prövade att ställa skylten på några av stumparna, och till slut hittade de rätt stump. Snart blinkade texten inte längre, utan sa prydligt:

 

Tak.

 

Tack”, tolkade Elvan till unga Elvan.

När texten byttes igen behövdes ingen översättning.

 

Njlik trola mä os.

 

Landet Mythia:Kapitel 21

Kapitel 21: Duell med prins Bello

 

Olle kunde inte göra annat än att följa med prinsessan Denelene medan hon sprang längs en av skogsstigarna. Han hängde i hennes hand och försökte nå ner till marken. För att vara en vacker och finklädd prinsessa var hon verkligen mycket stark.

Snälla prinsessan, jag är ingen prins. Jag hör inte ens hemma i den här världen. Och jag måste rädda Mythia från–”

En drake?” sa prinsessan hoppfullt och stannade.

Nej, från ett tunnelbygge”, sa Olle.

Prinsessan tänkte efter.

Nej, det kan inte stämma.”

Hon började springa igen och drog åter med sig Olle som en vante.

Jag har aldrig hört talas om någon prins som ska döda ett tunnelbygge. Alltså är det bara något ni säger för att utmana andra prinsar. Men det behöver ni inte göra mer, prins Olle. Jag älskar er redan.”

Olle suckade medan Denelene fortsatte mot slottet.

 

När de kom fram till slottet stod Anna och fnytten redan vid vallgraven och väntade.

Prinsessan stannade tvärt och synade flickan med blomman och de små flygande varelserna. Hon drog fram en liten dolk ur sin klänning och höll den mot Anna.

Vän eller fiende?”

Vi är Olles… jag menar, prinsens vänner”, sa Anna.

Stämmer det, min dyre prins?” sa prinsessan förälskat.

Olle nickade lite besvärat. Då sänkte prinsessan dolken igen.

Min fästmans vänner är mina vänner”, sa hon. ”Välkomna in i kung Dandos slott, Silverstjärna.”

Prinsessan gick ner mot vattnet i vallgraven, vinkade åt de andra att följa efter, och svängde in under vindbryggan. Där fanns en smal gång, en meter ovanför vattnet, och mitt under vindbryggan letade prinsessan fram en dold lucka i träväggen. Prinsessan öppnade luckan och klättrade in. Medan Anna följde efter med blomman i handen frågade Olle:

Hur hann ni ifatt oss? Prinsessan sprang ju hela tiden.”

Jag springer fort”, sa Anna.

Inte fort”, sa Olle medan han klättrade in och stängde luckan.

Nej, men fnytten visade raka vägen istället för den omvägen som ni tog.”

Kom, min prins”, sa prinsessan och ledde vägen genom en låg gång som vek av och som antagligen gick under vallgraven. Innan Olle visste ordet av hade den lilla gången vikit av, och där innanför låg ett rum med gobelänger, förgyllda takmålningar och sirliga stolar.

I en av stolarna satt en böjd gubbe som inte passade in riktigt. Han var knotig och skakade lätt. Det såg ut som om inget förvånade honom.

Precis i tid”, sa gubben darrigt.

Vad menar du?” sa Olle.

Den tid jag hade förutspått, Olle.”

Hur visste du mitt–”

För mig är få saker dolda”, sa gubben.

Det här är Sollerin”, sa prinsessan. ”Han har tillhört hovet i över femtio somrar.”

Och kommer så att göra i tretton höstar till”, sa Sollerin. ”Ni behöver hjälp.”

Ja, kan du hjälpa oss?” sa Anna tveksamt.

Inom kort”, sa Sollerin och vände sig till prinsessan. ”När jag berättade för din far att du skulle hitta din prins idag ville han genast träffa dig. Han går in i Lila Salen om några ögonblick. Gå nu.”

Prinsessan gick baklänges mot en av dörrarna medan hon tittade på Olle. Till slut gick hon ut och stängde dörren.

Jag är ingen prins–” började Olle.

Sch… Det passar sig inte än”, sa Sollerin.

Precis då öppnades dörren igen och prinsessan tittade in.

Sollerin, ta väl hand om våra gäster.”

Den gamle gubben nickade, och så kastade prinsessan Denelene en slängkyss till Olle och försvann igen.

Jag kommer aldrig att få se henne lika lycklig igen”, sa Sollerin medan han reste sig. ”Nu kan vi prata.”

Han tog fram lite pulver ur en ficka och strödde det över blomman som Anna höll i handen. Anna ställde ner blomman på golvet, och snart växte det ut en fot som var alldeles för stor för den lilla blomman. Sen blev stjälken längre och tjockare, tills den fick vingar och Elvans huvud dök upp där bladen hade suttit för mindre än tre sekunder sen. Till slut fick hon tillbaka sitt tuggummi i håret.

Hon tittade på håret, vände sig till Sollerin och sa:

Typiskt. Du har inget mot tuggummi i håret?”

Sollerin sträckte fram en sax.

Det är det enda botemedlet som faktiskt löser problemet.”

Det finns flera hundra världar i Mythia, och åtminstone fyrtio av dem innehåller någon typ av trolldom. Ändå måste jag gå omkring med det här fördömda… Vad tittar ni på?”

Elvan, du har varit en blomma och det första du pratar om är ditt hår”, sa Olle.

Ja?” sa Elvan.

Hon tittade oförstående på dem. Olle nickade mot Sollerin, och plötsligt insåg Elvan vad Olle menade.

Tack…”

Sollerin log och nickade. Elvan slappnade av.

Då var det väl bara en fråga kvar”, sa Elvan. ”Kan du–”

Nej”, sa Sollerin.

Vad menar du?” sa Olle.

Jag kan inte hjälpa er med tillbakaresan så att ni kan stoppa tunnelbygget.”

Det är bara Nejlika som kan skicka oss tillbaka, va?” suckade Olle.

Nej, det finns flera sätt. Men jag talar om prinsessan. Sedan prinsessan var liten har det kommit prinsar och furstar från hela vår värld för att söka prinsessans kärlek. Alla har fått återvända hem tomhänta. Det har gjort kungen rasande. Nu när prinsessan har valt en prins kommer kungen inte låta er gå härifrån.”

Olle skakade på huvudet. Det här var inte bra.

Men då gifter jag mig med henne då och sen ordnar vi till något så att det ser ut som om jag är död, så kan vi fly.”

Men vi hinner inte stanna tills kungen har ordnat ett bröllop”, sa Elvan. ”Tick tack, dagarna går!”

Sollerin skakade på huvudet.

Det är värre än så. Om du gifter dig med prinsessan, då finns det risk för att den svikne prins Bellos far startar krig mot kung Dando. Då kommer miljoner invånare att dö.”

Men om du nu vet vad som kommer att hända i framtiden, varför säger du inte bara vad vi ska göra?” sa Elvan.

Just nu är framtiden i ett vägskäl. Allt hänger på vad Olle gör nu.”

Olle bara stirrade framför sig.

Vår enda chans är att hitta prins Bello”, sa han.

Hur då?” sa Anna. ”Han försvann ju spårlöst.”

Fnytten kan leta”, sa Olle.

Han reste sig och skulle just gå tillbaka genom gången under vallgraven när prinsessan kom tillbaka. I handen hade hon en tårta som var formad som en groda med ett täcke av grön marsipan.

En prinsesstårta?” sa Olle.

Nej, det är en tårta till en prins: prins Olle.” Hon stirrade på gruppen, som verkade ivriga att få gå. ”Vart är ni på väg?”

Han ska… dräpa en drake”, sa Elvan.

Vem är ni?” sa prinsessan till nykomlingen Elvan.

En blomma. Och jag har inte tid att leka tjugo frågor.”

Prinsessan rynkade pannan och ställde ifrån sig tårtan på ett bord.

Jag lyssnar inte på er”, sa hon till Elvan. ”Vart ska ni, min dyre prins?”

Jag ska faktiskt dräpa en drake”, sa Olle.

Vad menar ni, min älskade? Finns det drakar här? Då skickar vi väl hela armén. Ni ska ju snart gifta er. Armén är full av soldater utan nära och kära.”

Sen kom prinsessan på något mer.

Men varför ska ni åka och dräpa en drake nu? Prins Olle, ni har ju mig.”

Ja?” sa Olle.

Vad gör drakar? De vaktar unga prinsessor som inte har tillräckligt avskräckande mödrar. Hade ni tänkt befria en prinsessa till och gifta er med henne också?”

Nej”, sa Olle lamt.

Då följer jag med.”

 

Varför ska vi leta reda på en annan prins?” frågade prinsessan Denelene när de kom ut ur den dolda gången.

Olle skickade iväg fnytten för att leta uppe i luften innan han svarade. Anna och Elvan var också på väg att gå, men Olle höll kvar dem.

Vi behöver honom, för han vet var skatten finns.”

Letar vi efter en skatt?” sa prinsessan förtjust.

Ja, en stor skatt”, sa Olle.

Men varför skickar ni inte iväg era vänner, så går det snabbare?”

De är–”

Livvakter”, sa Anna stramt.

Prinsessan kramade Olles arm och log förföriskt.

Hur ska vi då kunna få tid för oss själva?”

Det kommer ni att få gott om tid till när ni är gifta”, sa Elvan och lutade sig mot ett träd.

Jaha, ni klagar på att ni måste härifrån, och att ni inte har tid för mig, men skattjakter har ni tid med?” sa prinsessan sårat.

Olle slog sig för pannan. Det gick inte att lura prinsessan. De skulle bli tvungna att ta med henne.

Då kom det gröna fnyttet tillbaka och satte sig på Elvans arm. Det pekade in i skogen.

Prinsen är däråt. Han gömmer sig, inte långt härifrån.”

Det är klart”, sa Anna. ”Han ville väl få fler tittar av prinsessan.”

Bra”, sa Elvan till fnyttet. ”Hämta de andra så möts vi där. Vi skyndar oss.”

Innan prinsessan sträckte fram sin arm för att gå i armkrok med Olle skyndade han fram till Elvan och viskade i hennes öra:

När vi träffar prinsen får du övertala honom att låtsas slåss med mig. Jag förlorar och så blir han och prinsessan kära. Kan du göra det?”

Elvan nickade.

 

Prinsen låg lutad mot ett träd, mellan två fallna träd, så att han var helt dold från tre håll. Olle lösgjorde sig från prinsessan och ställde sig framför de andra.

Prins Bello”, ropade han. ”Jag är prins Olle. Det här är min blivande fru, prinsessan Denelene, kung Dandos dotter.”

Prinsen reste sig och stirrade hårt på Olle. Men när han sedan tittade på prinsessan blev den mjuk och kärleksfull. Han slog besviket ner blicken.

Var hälsade, ni sköna, och ni tappre.”

Olle vinkade åt Elvan att gå fram till prins Bello. Prinsen drog genast fram sitt svärd och förberedde sig på strid. Elvan tittade ner på svärdet som pekade mot hennes runda mage och höll ut sina armar från kroppen.

Jag är en älva. Vad väntar du dig av mig?” sa hon. När prinsen inte slappnade av sa hon:

Jag har ett meddelande till dig personligen.”

Hon studerade noggrant skogen omkring dem, som om det fanns spioner i varje buske och vinkade till sig prinsen. Han sänkte svärdet långsamt, men höll det redo ifall Elvan skulle hitta på något.

Elvan gick sakta närmare och viskade i hans öra.

Prinsessan lutade sig fram och försökte se på prinsens ansiktsuttryck vad Elvan viskade, men prinsen såg lika misstänksam ut som förut.

Till slut backade Elvan. Prinsen sänkte svärdet ytterligare och nickade mot Olle. Olle log.

Jag vill kämpa om prinsessan”, sa prinsen plötsligt. ”Hon är alldeles för vacker och klok för att umgås med en sådan svinpäls som er, prins Olle.”

Vad säger ni, prins Bello?” sa prinsessan häpet.

Hon såg inte att prinsens mungipor darrade av munterhet. När som helst skulle han börja skratta, så Olle gav tillbaka med samma mynt:

Om du bara langar hit ett svärd ska jag nog visa dig!”

Så gärna, om du vet vilken ända du ska hålla i!”

Prins Bello rotade bland sina saker och så kastade han upp något i luften. Olle flyttade på sig just innan svärdet träffade marken där hans fot hade varit. Svärdet hade en bred parerstång och glänste i eftermiddagssolen.

Oroa dig inte, prinsessan”, sa prins Bello. ”Jag ska rädda er från den här låghalta åsnan.”

Då hände något som Olle inte hade räknat med. Prinsessan drog upp svärdet ur marken och höll upp det mot prinsen.

Jag kanske inte vill bli räddad av en stinkande buffel-blaffa!”

Nej”, sa Olle. ”Det här är min kamp. Jag måste försvara din ära.”

Varför ska du försvara min ära?” sa prinsessan, men då hade Olle redan tagit svärdet ifrån henne.

Kom igen, din hästfis!” ropade han till prins Bello.

Med det kastade han sig mot prins Bello. Prinsen hoppade vant undan medan han fällde Olle med ett välplacerat ben. Olle rullade ihop sig till en boll och försökte rulla upp igen, men ryggsäcken var i vägen, så han landade på rygg.

Prins Bello tog chansen och stötte svärdet rakt mot Olle!

Olle hann nätt och jämnt undan, men ryggsäcken skulle aldrig bli sig lik igen. Han rusade upp utan svärdet och kastade sig rakt på prinsen. Prinsen hann inte undan utan ramlade raklång i gräset.

Vad håller du på med?” väste Olle. ”Det här är ju på låtsas!”

Hon kommer inte att gå på er bluff om ni inte är död. Dessutom är det här min chans att visa hur tapper och skicklig jag är.”

Prinsen svepte med svärdet farligt nära Olle och medan Olle backade reste han sig.

Din unkna svettkörtel, jag ska nog visa er vem prinsessan borde ha vid sin sida.”

Han gjorde två snabba utfall. Med ens blev Olle väldigt rädd. Det här gick inte alls som han hade tänkt. Han sökte stöd hos Elvan, men istället hörde han hur prinsessan ropade:

Heja prins Olle!”

Det gjorde bara prins Bello mer besluten i att överglänsa Olle. Han gick långsamt närmare, fullständigt medveten om att Olles svärd låg på marken, långt ifrån Olle. Olle backade mer och mer, men snart var prinsen bara någon meter ifrån honom. När Olle backade rätt in i ett träd såg han sin chans. Han sprang kvickt och gömde sig bakom det stora trädet.

Prinsen gick försiktigt runt trädet, medan han flåsade:

Din snortäckta spottkopp, stå stilla och ta det som en man!”

Men Olle fanns inte på andra sidan trädet. För säkerhets skull gick prins Bello vidare ett halvt varv till. Olle fanns inte där heller. Sen tittade han upp.

Då hoppade Olle ner på honom.

Bra klättrat, Olle!” ropade det röda fnyttet.

De ramlade ihop i en enda hög på marken. Olle slog och sparkade så mycket han kunde, men prins Bello hade en ringbrynja så det gjorde nästan mer ont på Olle. Men till slut sprang Olle iväg till sitt svärd och ställde sig i försvarsställning.

Passa dig, för nu kommer jag, din förkrympta sillmjölke”, sa prinsen.

Han reste sig upp, hämtade sitt svärd och gick hotfullt närmare. När han kom tillräckligt nära började han svinga svärdet framför sig. Snart träffade svärden varandra och det slog gnistor om dem. Olle var mycket mindre och svagare så hans svärd höll på att flyga ur händerna på honom, och då passade prins Bello på.

Han gick ännu närmare och slog till Olle med handtaget på svärdet. Olle dåsade i backen. Hela huvudet gjorde ont, och nästan hela kroppen. Men det var inte över, för prins Bello satte ett knä i bröstet på Olle och höll svärdet mot hans hals.

Ge dig!”

Olle hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Prinsens ögon var helt svarta av ilska och Olle trodde att han skulle skada honom på riktigt. Han kände hur halsen snörde ihop sig. Det var jättesvårt att få fram minsta ord:

Jag ger mig.”

Då reste sig prinsen plötsligt upp, skrattade och sa:

Bra val.”

Lite tystare sa han:

Det måste ha sett väldigt realistiskt ut.”

Han stack svärdet i sin slida och gick emot prinsessan.

Åh, min hjälte”, sa prinsessan.

Sedan sprang hon fram till Olle.

Prins Bello stod där och bara stirrade på prinsessan medan hon höll Olle i sin famn. Han förstod inte hur det kunde ha gått så fel. Elvan kom fram och klappade honom tröstande på axeln.

Men plötsligt kom det en iskall vind längs marken. Olle såg hur gräset omkring honom blev frostigt och då började det gå rysningar längs hans ryggrad. Sen kom haglet och slog dem allihop på kinderna och halsen. Olle skyddade såret i pannan med handen och reste sig upp.

Vad är det här?” skrek prinsessan.

Svaret kom i form av en köldvåg som fick allihop att huttra till. Nu förvandlades haglet till en snöstorm. Marken täcktes av snö på några sekunder och blåsten gjorde att gruppen splittrades.

Var är du?” skrek någon. Vem var det? Var det Elvan?

Sen ökade vindstyrkan rejält.

”– äää… aaa… ooo… aaa…” tyckte Olle att han hörde.

Snön täckte Olle där han stod bakom ett träd och försökte ropa till de andra:

Elvan! Anna! Fnytten!”

Men ljudet bara studsade på snön och slukades av stormen. Hur skulle han nu hinna tillbaka för att rädda tunnelbygget? Sen slog det honom – han kanske inte skulle hinna göra någonting om Kung Bore fick tag i honom igen.

Sen blev det helt vindstilla. Det blev tyst. Obehagligt tyst.

Olle vågade knappt titta fram. Visserligen hade han överlevt ett möte med Kung Bore, men den här gången skulle det inte bli lika lätt. Kung Bore skulle vara arg på honom. Snart skulle han komma…

Det började vina, surra och kännas i magen. Trädet som Olle stod vid började skaka. Det började till och med skaka i huvudet. Olle föll ner på knä. Han orkade inte stå upp längre.

Hjälp”, gnydde han.

Ur vinandet hördes Kung Bores röst som krossad is:

Knappast”, viskade den.

Precis som förra gången kom det en stor smäll efteråt. Den här gången lät det så högt att han ramlade omkull. Han blev liggande med slutna ögon. Han märkte inte ens att han frös.

Landet Mythia:Kapitel 20

Kapitel 20: I sagornas värld

 

Aj”, skrek Elvan och drog förnärmat i sin vinge som hade fastnat under Olle.

Det gav Olle en idé.

Anden, jag vill kunna flyga.”

Klungan som låg ovanpå Olle skingrades när Olle svävade upp till taket i ingenmanslandet. Olle skrattade lyckligt. Han behövde inte bry sig om att Anna hoppade och försökte dra ner honom i benen.

Nu kan jag önska mig hur mycket jag vill! Jag vill ha sovmorgnar i skolan. Det räcker om vi börjar klockan tio. Och så vill jag att skolmatsalen ska servera risgrynsgröt minst en gång i veckan. Förresten kanske det inte vore så dumt med lite godis just nu–”

Olle, stopp! Du har allt du behöver”, sa tomtemor.

Nej, det är så mycket mer som jag vill ha”, sa Olle.

Elvan suckade.

Det här är så typiskt människor”, sa hon.

Tyst”, sa Olle. ”Jag önskar att Elvan ska vara tyst.”

Elvan öppnade munnen för att svara, men det kom inte ett ljud från hennes mun. Det lät inte ens om hennes vingar när hon flaxade, eller när hon stampade med foten i golvet. Hon suckade ljudlöst och flög upp till Olle för att dra ner honom.

Sluta. Jag vill att Elvan ska förlora förmågan att flyga.”

Elvans ögon spärrades upp och hon föll. Men innan hon hade fallit för långt slog hon till Olle på kinden. Det hördes inte ett ljud. Inte ens när hon slog i marken hördes det någonting. Elvan stirrade surt på Olle.

Jo”, sa Olle. ”Godiset. Jag vill ha tusen chipspåsar, tusen påsar med ostbågar, tusen drickor och en stor skål med blandat lösgodis, fast mycket lakrits. Du kan lägga det där borta.”

Han pekade på golvet bredvid jultomten. Jultomten flyttade sig genast, och det var tur, för gången täpptes till att fler och fler prasslande påsar och klunkande flaskor.”

Anna som hade tittat på det här med stort intresse vände sig till anden och sa:

Är det verkligen bara Olle som kan önska nu?”

Anden körde fram sina tänder ännu mer.

Mmm, så länge han vill.”

Anna funderade ett litet slag, innan hon vände sig mot Olle som hade flugit fram och grävde bland lösgodiset och så sa hon med sin lenaste röst:

Snälla, Olle, kan inte jag få önska en sak?”

Nej, för om du får önska då blir det din tur, och då kommer du aldrig att ge tillbaka turen till mig.”

Men om du önskar åt mig då?”

Vad vill du ha?” sa Olle misstänksamt med munnen full av lakrits.

Det är så konstigt när Elvan inte kan göra några ljud. Kan hon inte få låta lite? Hon behöver ju inte prata, men det kan väl åtminstone låta lite när hon går, och så kanske hon kan få vissla.”

Det är roligt att vissla”, sa Nejlika.

Jaja”, sa Olle. ”Anden, ge tillbaka Elvan alla andra ljud utom förmågan att tala.”

Alla vände sig mot anden i flaskan. Anna såg särskilt nöjd ut.

Anden å andra sidan såg ilsken ut och slog ihop sina händer, så att det kändes som ett blixtnedslag i Olles huvud. Plötsligt föll han och landade på knäna och handflatorna. Det gjorde jätteont.

Olles pappa sprang emot honom för att ta hand om honom. Men mitt i ett steg försvann pappa. Chipsen och drickorna dunstade bort. Jultomten vände sig mot Olle och täcktes med is igen och blev stilla.

Och till sist skakade Nejlika till. När han fick syn på Olle skrek han:

Din lilla råtta! Jag ska trolla bort dig som jag gjorde med enhörningarna!”

Han sprang emot Olle, men innan han hade kommit fram hade Olle, Elvan och Anna hamnat i andens grotta igen. Anden själv pekade mot labyrinten. Olle var förvirrad.

Varför tog du tillbaka alla önskningar?”

Det var du som tog tillbaka en önskning, och då tog jag tillbaka allihop. Så fungerar det”, sa anden. ”Jag lät Nejlika vara kvar i ingenmanslandet eftersom han borde vara snäll, men det är allt. Gå nu.”

Elvan prövade att vifta med ena handen och nu lät det om henne, men hon såg inte nöjd ut för det.

Människor!”

Som en bekräftelse på Elvans bittra kommentar började andens grotta att skaka. Småstenar började falla och snart också lite större stenar.

Tunnelbygget!” sa Olle.

Oj! Ja, jag kanske ska skicka er tillbaka till rätt tid också…” sa anden förläget och satte sig ner. ”Nu är ni i 1958 igen.” Sen pekade hon igen så att de skulle gå.

Olle ledde vägen mot labyrinten, men när de nästan var framme hörde de klapp-klapp-ljudet igen.

Nejlika är på väg hitåt igen”, sa Olle och såg sig omkring.

Snårskogen var visserligen ganska tät, men alla tre insåg att det inte skulle dröja länge innan Nejlika skulle hitta dem om de gömde sig där. Anna tittade omkring sig och så drog hon tag i Olles hand.

Vart ska vi?” frågade Olle.

Anna ledde honom och Elvan mot andra sidan skogsdungen. De hukade sig, gömde sig bakom träden och spanade ifall Nejlika skulle råka komma ut ur labyrinten just då.

Helt plötsligt var Anna borta. Olle letade bland träden, men han såg henne inte. Elvan stod stilla, tätt tryckt mot ett stort träd. Hon pekade längre bort, och där såg Olle hur Anna hoppade vig som ett rådjur över stockar och stenar. Han satte efter henne. Men snart var hon borta igen. Och när Elvan hann ifatt Olle kunde inte hon heller se vart Anna hade tagit vägen. Han svepte med blicken över alla träd, men såg inget förutom träd och buskar.

Var är du?”

Olle gick fram till den lummiga busken där han hade sett henne senast, och förväntade sig att Anna skulle vara gömd i busken, men det fanns ingen där. Det fanns bara ett dike.

Olle väntade på att Elvan skulle komma fram, och sen gick de ner i diket tillsammans. Buskarna dolde ingången ordentligt.

Diket var en halvmeter brett och lika djupt, och verkade inte alls jordigt eller sandigt, utan snarare glatt som polerat trä. Men snart blev diket desto djupare. När diket var lika djupt som Elvan var lång började gången slutta brant ner.

Olle vände sig mot Elvan och log, men Elvan såg inte särskilt glad ut, så Olle satte sig ner och åkte iväg.

Han landade på fötterna i en mjuk gräsmatta. Bortanför gräsmattan fanns en sagolik skog och en porlande bäck. Anna satt i gräset och väntade på honom, så han formade en tratt av sina händer.

Kom, Elvan, det är fantastiskt här”, sa han.

Olle tittade efter Elvan. När hon till slut kom var det inte glidande utan flygande. Hon landade strax bredvid dem.

Jag brukar komma hit. Det är så vackert här, som i en saga. I själva verket är det här sagornas värld. Vi kan nog gömma oss här tills Nejlika har gett upp.”

Förr eller senare kommer han hit”, sa Olle.

Ja, fast vi är skyddade av Barriären.”

Barriären?” sa Olle.

Den där tunneln. Här innanför går tiden mycket långsammare än i skogen utanför.”

Går tiden långsammare?” sa Olle. ”Hur går det till?”

Elvan drog upp ena ögonbrynet fundersamt och överröstade Olle.

Hur mycket långsammare?”

Ja just ja”, sa Olle. ”Vi har bråttom om vi ska hinna rädda Mythia.” Han tittade på sin klocka. ”Idag är det den 15:e december.”

Jag vet inte hur stor skillnaden är. Men tiden där ute går fortare. Man kan vara här inne i någon timme, och det motsvarar en dag där ute. Mor skäller ofta på mig för att jag försvinner.”

Då måste vi tillbaka snart. Men Nejlika har säkert redan varit där uppe och gått igen.”

Säkert”, sa Elvan sarkastiskt och suckade djupt.

Vad är det med dig?” sa Olle.

Vad är det med mig?!” sa Elvan. ”Du gjorde mig ljudlös. Du tog bort min förmåga att flyga. Du blev alldeles önsketokig. Vad är det med dig?”

Olle satte sig ner i gräset. Han lutade ner huvudet och under flera sekunder sa han ingenting.

Förlåt”, sa han sen. ”Jag vet inte vad som flög i mig.”

Du blev önsketokig”, sa Elvan vasst.

Jaja, men varför blev jag önsketokig?” sa Olle.

Anna klappade Olle på axeln.

Du var trött. Du kanske behövde leka lite. Hur länge var det sen du lekte? Du verkar så allvarlig.”

Jag måste ju rädda Mythia”, sa Olle.

Men du är ju bara… Hur gammal är du?”

Tolv.”

Du är ju bara tolv år”, sa Anna fundersamt. ”Hur kan jag då vara … din mormor.”

Du kommer att bli hans mormor om sisådär 30 år”, sa Elvan. ”Och allt det här är väldigt intressant, men vi har ingen aning om när Nejlika kommer, och tiden där ute går mycket fortare, så jag tror att det vore bra om vi förberedde oss lite för när han kommer.”

Olle och Anna blev lite skamsna.

Du har rätt”, sa Anna. ”Men hur?”

Olle har säkert några idéer”, sa Elvan bitskt. ”Han brukar ha massor av idéer.”

Jag har en idé”, sa Anna innan Olle hade hunnit tänka efter. ”En av oss gömmer sig, medan de andra är kvar här på gräsmattan och börjar prata med Nejlika. Sen kastar den som har gömt sig en sten i huvudet på Nejlika, och då kan vi fly.”

Du glömmer inte något?” sa Elvan. ”Hur ska vi komma hem till vår tid om Nejlika ligger här avsvimmad? Vi kanske ska vänta på att han vaknar, och när han vaknar så kallar vi honom ’snäll’, och hoppas att han skickar Olle och mig 45 år framåt i tiden med ett sista ’Maracas Caracas’?”

Då hördes en röst ovanifrån:

Om det är ett ’Maracas Caracas’ ni vill ha, så ska ni gärna få det!”

Alla tre vände sig om och fick se Nejlika som långsamt svävade ner för rutschkanan, just som han ropade:

Maracas Caracas!”

Olle kastade sig undan för blixten som kom ifrån Nejlikas trollspö. Han sprang mot skogen. Anna och Elvan sprang strax bredvid honom. Nästa blixt träffade nästan Olles fot, så han slängde sig över en trädrot för att ta skydd. Han landade rakt i bäcken.

Elvan och Anna tog också skydd, bakom varsitt träd. Men de var inte säkra för Nejlikas blixtar som fick små brinnande flagor att flyga kring träden. Elvan vände sig om och skulle just springa iväg när hon krockade mot ett träd och ramlade baklänges. Hon hann inte resa på sig innan Nejlika var där.

Olle kravlade i bäcken mot Anna som satt nerkrupen bakom ett träd som hade vält. Hon var alldeles blöt i håret och såg väldigt rädd ut. När Olle kom fram till henne trodde hon att det var Nejlika som kom för att skicka en blixt på henne. Olle viskade:

Det är jag, Olle. Ta det lugnt. Jag ska ordna det här. Inget kommer att hända.”

Men just då började hans ficka att skaka och hoppa, och snart hade tre små, lysande varelser klättrat ut. De gäspade och sträckte på sina runda kroppar.

Har vi missat något?” sa det röda fnyttet med sin pipiga röst.

Åh, är vi i kung Dandos rike?” sa det gröna fnyttet.

Vi gillar sagornas värld”, sa det blåa fnyttet.

Fast det är krångligt att hålla reda på dagarna.”

Anna backade och var på väg att skrika. Olle höll för hennes mun.

Det här är fnytten. Och det här är min mormor”, viskade han. ”Försök att vara tysta nu, för Nejlika jagar oss.”

Fnytten höll sina små fingrar för sina små munnar för att visa att de förstod, men de såg väldigt rädda ut.

Sitt kvar här, så ska jag se vad Nejlika håller på med.”

Han ålade tillbaka genom bäcken, men innan han ens hade hunnit fram till kanten av bäcken slog en blixt ner i gyttjan framför honom så att Olle fick lera i hela ansiktet. Nejlika tittade fram över kanten.

Det är ingen idé att du försöker fly, lilla människa”, sa Nejlika sammanbitet.

Olle reste sig långsamt.

Okej, jag är din fånge. Vad vill du göra nu då?”

Nejlika ryckte tag i Olles jacka och drog fram honom på gräsmattan, mot Elvan.

Vad vill alla elakingar?” skrattade Nejlika. ”Jag vill döda er så klart.”

Men varför det? Det är ju inte särskilt elakt.”

Vad menar du?” sa Nejlika.

Du kommer väl ihåg vad vi pratade om? Allt du gör leder till något gott.”

Där har du fel”, sa Nejlika triumferande. ”Hur skulle det kunna komma något gott ur av att jag dödar er? Det måste ju vara riktigt elakt, till exempel mot dina föräldrar.”

Olle kunde inte ens tänka sig hur hans föräldrar skulle reagera om han skulle dö inuti Mythia. De skulle antagligen inte ens få veta var han var. Om inte hans mormor berättade vart han hade tagit vägen. De skulle aldrig få veta.

Ja, det är sant”, sa Olle med gråten i halsen. Han kunde knappt tänka. ”Men tänk om vi gör något elakt medan vi är här som inte hade hänt om vi inte hade varit här.”

Vad menar du?” sa Nejlika.

Elvan förstod vart Olle ville komma och lade till:

Tänk om vi råkar släppa loss drakarna.”

Eller om vi har med oss någon sjukdom som det inte finns något botemedel för ännu.”

Nejlika funderade en stund, och sen sa han irriterat:

Nu blir jag osäker. Hur ska jag veta vilket som är mest elakt nu?”

Du ser”, sa Olle fundersamt och gick emot Nejlika. ”Vi är elakare än vad du är, och därför får du inte stå i vår väg.”

Ah!” ropade Nejlika förtvivlat. Han stampade med fötterna och skakade på händerna.

Jag kan inte bestämma mig nu. Jag måste ha lite mer betänketid.”

Han högg i luften mot Olle och Elvan med sitt trollspö. Sedan kastade han lite pulver över sig själv och försvann med en puff!

Under tiden kände Olle en fruktansvärd längtan efter att blåsa upp underläppen och säga ’Rrrooaapp’.

Olle”, ropade Anna. ”Du ser ut som en groda.”

Olle trodde att Anna skojade och tänkte skoja tillbaka. Men när han skulle gå fram till henne upptäckte han att det var lättare att ta ett jätteskutt. När han landade såg han att det var långt kvar, så han hoppade igen och igen och igen.

Snart hade han glömt av Anna och Elvan och fnytten, eftersom han hade fått syn på en fluga. Han stack efter den med sina kraftiga bakben och sträckte ut sin långa tunga.

Anna vände sig om efter Elvan, men Elvan fanns inte där.

Var är du?”

Det enda som stack upp ur gräset var en hög blomma. Anna tittade på blomman. Hade den stått där förut?

Elvan?” sa Anna och gick fram till blomman. ”Förresten, hur skulle du kunna svara?”

Hon tittade närmare på blomman. Det gick inte att se om det var Elvan eller inte.

Om det är du, Elvan, så försvinner du nog inte, men det kanske Olle gör. Jag kommer tillbaka.”

Hon hoppade över bäcken och letade efter den lilla grodan medan hon ropade på Olle. Fnytten följde efter. Anna var inte beredd på att de skulle flyga så nära. Hon ryckte till. Fnytten blev lika rädda de och ryckte också till.

Vi vill bara hjälpa till”, sa det gröna fnyttet.

Det får ni väl”, sa Anna. ”Ni kan leta där borta.”

Fnytten flög över bäcken och spanade, medan Anna bläddrade bland de längre grässtråna nere vid vattnet.

Hon fick nästan en chock när något hoppade upp. Grodan skuttade iväg, och Anna sprang efter den, vilket stressade upp grodan ännu mer. Jakten gick över gräs och rötter, tills grodan hoppade ner i en annan del av bäcken och simmade iväg. Anna sprang efter ner i vattnet.

Olle, jag vill ju bara hjälpa dig”, sa hon och stack ner armarna i vattnet. ”Kom, det är bråttom.”

Hon missade grodan eftersom den vek av åt ett annat håll. Anna vadade vidare. Vattnet blev grumligare så Anna fick svårare att se vart grodan simmade, men hon fortsatte att sticka ner händerna.

Tredje gången fick hon tag i den hala men sträva grodan. Hon höll den så att den inte skulle kunna rymma igen.

Är det Olle?” sa det blåa fnyttet.

Ja”, sa Anna och gick ur bäcken. Hennes skor var alldeles fulla med vatten och hon frös lite.

Mer hann hon inte tänka. Det stod någon vid blomman som egentligen var Elvan.

Det var en kille. Han var omkring tjugo år gammal och var väldigt stilig, med ett ansikte som var både klokt och modigt. Han hade mantel och svärd, och han stod på huk vid blomman.

Nej”, skrek Anna, men killen hade redan plockat Elvan-blomman.

Han såg förvirrat på den unga flickan och de små varelserna som kom emot honom.

Det där är ingen vanlig blomma”, sa Anna.

Jag vet, fagra mö. Det är en älvdroppe.”

Det är Elvan”, sa Anna och hytte mot honom med grodan, men killen verkade inte förstå. Han verkade snarare mer förvånad.

Fagra mö, min situation kräver en älvdroppe.”

Vad ska du med Elvan till?” sa det gröna fnyttet.

Killen tittade på fnytten, innan han bestämde sig för att det var bättre att fortsätta prata med flickan.

Fagra mö, älvdroppar är allom bekanta för att kunna hjälpa till med svåra beslut.”

Vad märkligt du pratar”, sa Anna och sträckte sig efter blomman. ”Kan jag få min vän nu?”

Fagra mö, jag önskar att jag kunde erbjuda er blomman, men det kan jag inte.”

Han lyfte upp Elvan och skulle just rycka av ett av bladen när Anna smet fram och ryckte den ifrån honom.

Det här är en förtrollad älva”, sa hon.

Men samtidigt gjorde hon en gest, och då tappade hon grodan. Grodan tog naturligtvis chansen och hoppade tillbaka till bäcken.

Anna försökte springa efter grodan Olle, men då tog killen tag i henne.

Ursäkta mig, fagra mö, men ni har min älvdroppe. Jag behöver den för att avgöra om prinsessan kommer att älska mig eller inte. Min far konungens spågubbe har sagt att vi ska gifta oss, men jag vill vara säker. Ge mig blomman så får ni springa efter er ’vän’ grodan…”

Vilken prinsessa?” sa Anna. ”Vad pratar du om? Och vem är du egentligen?”

Jag ber om ursäkt, fagra mö, för att jag inte introducerat mig. Jag är prins Bello från kung Arkanders rike. Jag är här för att–”

Anna hörde inte slutet av prins Bellos förklaring, för hon vände sig mot skogen med en fundersam min och sprang iväg mot bäcken. När hon kom närmare såg hon att hon hade hört rätt. Det var någon i skogen. Hon smög närmare för att se vem det var.

Prins Bello och fnytten kom snart ifatt Anna. Prinsen skulle just ta ifrån Anna blomman när han också fick se figuren som kom ut mellan två träd.

Det var en flicka i samma ålder som prins Bello. Hon bar en lång klänning och ett flor som hängde ner från en hög strut på hennes huvud. Hon var bedårande vacker. Prinsen blev helt stel. Han flämtade fram:

Prinsessan Denelene. Hon är lika skön som de har berättat, och mer därtill.”

Anna smög närmare, men prinsen högg tag i henne och höll fast henne. Han viskade:

Om prinsessan hittar oss här kommer hon tro att vi smygtittar på henne.”

Men det är ju det vi gör”, viskade Anna tillbaka.

Det är visserligen sant, fagra mö, men vi kan inte låta prinsessan få veta det. Hur skulle prinsessan i sådana fall kunna älska mig? Vi måste gå.”

Prins Bello försökte dra med Anna därifrån, men hon var strängt upptagen med att se vad prinsessan gjorde. Hon stod i profil och tittade på något i sin hand. Vad var det?

Det var en groda.

Det måste vara Olle”, väste Anna.

Men innan Anna hade hunnit göra något lutade sig prinsessan fram och pussade grodan på munnen. Prins Bello slutade att dra i Anna. Han blev som förstenad.

Plötsligt orkade prinsessan inte hålla grodan i handen längre, för grodan förvandlades till en pojke, grodan förvandlades till Olle.

Olle spottade ut resterna av en fluga ur munnen. Prinsessan kunde inte sluta titta på honom och fnissade när Olle tittade på henne.

Jag heter Denelene, dotter till den mäktige kung Dando” sa prinsessan. ”Vem är ni, min dyre prins? Och hur kom det sig att ni har varit en groda?”

Jag är ingen prins”, sa Olle. ”Jag heter Olle. Tack för att ni hjälpte mig, men nu måste jag gå så att jag kan rädda julen.”

Prinsessan lutade sig över honom och sa lugnande:

Ni verkar lite yr, prins Olle, men min trollkarl Sollerin har säkert någon salva så att ni snart blir frisk.”

Hon blir lite generad och tittade ner i marken.

Ni måste bli frisk så att vi kan gifta oss inom kort.”

Gifta oss?” frågade Olle. ”Men–”

Kom så får ni se det slott som kommer att bli vårt”, sa prinsessan och drog med sig Olle.

Kvar i skogsbrynet satt fnytten på Annas arm.

Ska vi frita honom?” sa det röda fnyttet.

Det måste vi”, sa det blåa fnyttet.

Här i sagornas värld måste ju prinsen få prinsessan”, sa det gröna fnyttet.

Och Olle är ju ingen prins”, sa det röda fnyttet.

Prins Bello, vad–”

Anna såg sig om, men prinsen hade försvunnit.

Landet Mythia:Kapitel 18

Kapitel 18: Kung Bore

 

Elvan!” ropade Olle och satte sig med hennes huvud i sitt knä. Han borstade bort sanden ur hennes ansikte så att han skulle kunna höra om hon andades. Det gjorde hon, men bara knappt. Olle fick en sugande känsla i magen.

Då fick han se något vitt på hennes huvud. Det var klibbigt och varmt. Olle hade ingen aning om vad det var.

Ffff”, sa det gröna fnyttet. ”Vi fick sand i ögonen och öronen och ölonen.”

Vad har hänt med Elvan?” sa det blåa fnyttet.

Jag vet inte. Vad är det här vita?”

Han kände på marken, men där fanns inget vitt och klibbigt. Däremot fanns det en hård sten från klippväggen.

Det är Elvans blod”, sa det gröna fnyttet och backade.

Det blev alldeles svart i Olles huvud. Han gillade inte blod, inte ens vitt blod. Speciellt inte vitt blod, bestämde han sig för. Men han kunde inte bara lämna henne där. Plötsligt blev han arg på Elvan för att hon hade blivit skadad. Han skakade henne. Då kom fnytten och satte sig på honom.

Vad gör du?” sa det gröna fnyttet.

Sluta, snälla Olle”, sa det röda fnyttet.

Du skrämmer oss”, sa det blåa fnyttet.

Olle släppte ner Elvan försiktigt, och då vaknade hon. Hon tittade sig omkring.

Är jag tillbaka i Systradal? Vänta, nu minns jag”, sa hon och kände på tuggummit som fortfarande satt fast i hennes hår. ”Tunneln, jultomten, perfekt-älv-medel… Det har inte varit en bra månad.”

Hon reste sig på skrangliga ben. Olle tog henne under armen och snart fick han hela hennes vikt på sig. Hon var inte lätt, och framför allt var det inte lätt att stötta henne över den gummiartade marken ända bort till dörren.

 

Tomtemor, jultomten och vättarna väntade i ingenmanslandet igen. När tomtemor fick se Olle, Elvan och fnytten sprang hon fram och hjälpte Olle stötta Elvan. Jultomten stod förvirrad kvar och stirrade ut i luften.

Vad i hela Mythia är det som har hänt?” sa tomtemor.

En sten”, sa Olle. ”Systradal är på väg att rivas. Men vi måste tillbaka in dit. Annars kommer älvorna att hamna under två miljoner stenar.”

God jul?” sa jultomten prövande.

Tomtemor nickade uppmuntrande till jultomten medan hon släpade fram Elvan till vättarna. Vättarna var inbegripna i en hetsig diskussion:

Hur bli’ dä’ nu?” sa en av vättarna.

Jo”, sa en annan.

Innan den hetsiga diskussionen blev till ett gräl tog tomtemor tag i skägget på en av vättarna, och snabbt som ögat drog hon ut ett av hårstråna. Vätten blängde surt på tomtemor.

Sku’ dä’ va’ nödvändi’?”

Sen körde han ner händerna djupare i fickorna och ställde sig längre bort från tomtemor.

Tomtemor slickade på båda ändarna av skäggstråt och fäste det över Elvans sår. Märkligt nog slutade såret att blöda. Det vita sögs upp, kanterna kring såret gled ihop, och tio sekunder senare fanns det inte ett spår av något sår. Då tog tomtemor bort hårstrået och tittade Elvan i ögonen. Hon verkade piggare. Olle log mot henne.

Välkommen tillbaka.”

Då dök de tolv tomtarna upp igen. Alla såg likadana ut, utom två. Beatrice hade sin gula dräkt med den stora glipan på magen, och en annan hade en svart kostym med slips och mörka solglasögon. Slipstomten gick väldigt nära Beatrice.

Vad är det här?” sa Olle.

Jag har beslutat mig för att jag behöver en livvakt. Tänk på vad som skulle hända ifall någon stal säcken eller släden. Bodil!”

Bodil, slipstomten, ställde sig emellan Beatrice och Olle.

Det här är ju inte klokt”, sa Olle.

Jag håller med”, sa Beatrice. ”Ska inte jultomten kunna färdas fritt utan att ha livvakter? Men det är ju för barnens skull, och föräldrarna har nog inget emot en lite högre avgift för att se sina barn glada på julafton.”

Det här funkar inte. Vänta ett tag”, sa Olle. ”Vi kommer snart tillbaka. Jultomten är inte riktigt pensionerad än. Vi ska bara… Vi kommer snart.”

Han drog med sig Elvan och fnytten i Systradal igen. Den här gången var Elvan ännu mer motvillig.

Vad ska vi hit in och göra?”

Dina systrar kommer dö om vi inte får ut dem.”

Och?” sa Elvan. ”De ville ju inte att vi skulle gå härifrån förra gången. Vad får dig att tro att vi ska kunna få alla att flytta härifrån?”

Vi behöver inte få alla att vilja flytta”, sa Olle kryptiskt.

 

Olle, Elvan och fnytten passerade snäll-cellen på väg till palatset, och då kunde Elvan inte låta bli att stanna till. Hon gick fram till en av pålarna och kände på den med handen. Men snart drog hon bort handen och började gå igen. Hon förklarade aldrig för Olle eller fnytten vad hon tänkte, och de frågade aldrig.

 

Palatset hade inte blivit särskilt skadat av tunnelborrningarna, men det var desto smutsigare. Några älvor höll på och tvättade det, men palatset var stort och det var mycket kvar att göra.

Det var ganska många älvor kvar i palatset, och de dansade fortfarande runt i de höga valven. Men drottningen stod på marken och lät sig förtjusas av de andra. Olle gick fram till henne. Några vakter hindrade honom från att gå ända fram, men det var inte Olle som drottningen var intresserad av.

Elvan, du är fortfarande oälvig. Hur kunde du undvika att bli påverkad av perfekt-älv-medlet?” sa drottningen.

Det visade sig att jag redan var perfekt”, sa Elvan.

Olle sträckte sig mot drottningen och sa:

Om ni inte följer med oss nu så kommer ni att dö när tunnelbygget kommer hit till Systradal. Tunneln är snart här. Alla skakningar och explosioner, det kommer från tunnelbygget.”

Vi lever för vår dans och vår sång”, sa drottningen. ”Vi hör hemma här. Vi tänker inte fly.”

Elvan”, sa Olle manande. ”Nu!”

Elvan lutade sig fram och fällde flera tårar på drottningens nakna axel innan hon hann dra sig undan. Drottningen skyndade sig att torka bort tårarna med ärmen och ropade sen:

Vakter!”

Flera vakter dök upp och omringade dem. De väntade ivrigt på nästa order. Men drottningen började skaka lätt, som om hon frös. Marken vibrerade svagt.

Jag hoppas att mina tårar fortfarande fungerar på älvor”, sa Elvan.

Ja, för vi måste härifrån nu”, sa Olle.

Vakterna tog hårdare tag i Olle och ville dra iväg med honom, men drottningen höjde en hand mot vakterna.

Samla ihop alla älvor. Vi måste ge oss av.”

Hon vände sig om och stirrade de tveksamma vakterna i ögonen.

Nu!”

Det blev fart på vakterna och de skyndade sig att utföra drottningens order. Elvan och Olle visste inte riktigt vad de skulle förvänta sig av drottningen.

Kom nu, ärthjärnor”, sa drottningen över alla älvor och gick ut ur palatset.

Olle trodde inte sina öron (så stora de nu var). Elvan sa bara:

Varför har jag inte kommit på den idén tidigare? Då hade det gått att leva här.”

 

Olle, Elvan och fnytten ledde älvorna mot ingenmanslandet, genom förstörelsen som tunnelbygget hade skapat och genom skakande och muller. Under tiden lade de märke till att älvorna hade förändrats.

Kunde vi inte ha tagit en ännu längre väg?” sa en älva sarkastiskt.

Det där tuggummit är ju snyggt, Elvan. Som en egen liten matsäck”, sa en annan.

Olle var tvungen att dra Elvan i armen för att förhindra att hon gav tillbaka ett ännu elakare svar, och det gjorde inte Elvan särskilt glad att det var hon som var målet för de flesta skämten.

Men när dörren hade slagit igen bakom hela gänget älvor, närmare ett hundratal, och alla stod i ingenmanslandet, blev de med ens mindre kaxiga. Några började bli vita eller blåa av köld. Några svepte vingarna om sig. Andra trippade omkring och gnuggade sina axlar varma.

Nu är ni inte lika kaxiga längre. Jag fryser också”, sa Elvan. ”Men hör ni mig klaga?”

Nästan jämt”, svarade en älva.

Olle klarade inte av de ständiga bråken mellan Elvan och älvorna och sa tröstande:

Det kommer att gå över. Nu har vi viktigare saker att tänka på.”

Han vände sig till alla älvor och höjde rösten:

Jultomten är den ende som kan rädda Mythia. Men tyvärr är han alldeles konstig, eftersom vi väckte honom för tidigt. Om ni hjälper oss med jultomten så får ni snart återvända till Systradal och värmen.”

Ett ögonblick”, sa Beatrice. ”Tjänsten som jultomte är min nu. Här behövs inga älvtårar.”

Vi vill ha den gamle jultomten”, sa Olle.

Beatrice skrattade och pekade på den gamle jultomten som satt med tomtemor på golvet vid väggen. Jultomten verkade väldigt gammal. Han stirrade tomt framför sig med öppen mun. Inte ens tomtemor verkade tro att det skulle gå att rädda honom längre.

Menar du honom? Han borde ha blivit pensionerad för länge sen. Förstår du inte att det är hans fel att det är så få barn som tror på jultomten numera?! Om han får fortsätta kommer julen snart att försvinna. Vi kan inte låta det hända!”

Livvaktstomten Bodil ställde sig framför Beatrice och lade armarna i kors på ett hotfullt sätt.

Då hördes ett dropp-dropp-dropp!

Alla vände sig om och fick se att jultomten var alldeles blöt. Älvdrottningen och flera av älvorna stod lutade över jultomten och lät sina tårar falla på hans ansikte. Beatrice sprang fram och försökte torka av jultomten, men det dröjde inte länge innan förändringen började.

Jultomtens tomma blick blev fast och intelligent. Munnen stängdes, dreglet torkades bort ur skägget, läpparna formades till ett självsäkert leende. Slutligen blev skenet om honom så starkt att det nästan sved i ögonen om man tittade rakt mot honom. Olle tittade bort tills skenet bleknade lite, men han kunde inte låta bli att känna sig stolt. Det var han som hade klarat av att väcka jultomten tidigt.

Var det något mer innan jag går ut och räddar Mythia?” frågade jultomten med en kraftig stämma.

Jultomtens tolv släktingar backade långsamt. Sen vände de sig om och sprang djupare in i berget.

God jul”, skrek Olle efter dem och skrattade. Nu var han säker på att Mythia skulle räddas.

Jag kommer snart tillbaka”, sa jultomten och gick iväg mot ingången till Maranga.

Jultomten hann gå precis tre steg innan en kall vind blåste så hårt att han gled tillbaka hela vägen. Den korta pusten följdes av en till. Snart fylldes ingenmanslandet av kringflygande snöflingor och hagel. Olle hittade en liten nisch i väggen där han gömde sig för blåsten. Han skrek till de andra:

Ta skydd i någon av världarna. Vilken som helst.”

Ropet fördes bort av den starka vinden och Olle var inte säker på att någon hörde honom. Han försökte ta sig till Elvan, men så fort han stack ut benet i ingenmanslandet tog vinden tag i det och drog med sig det så långt det kunde. Olle tog tag i bergväggen och lyckades dra in benet igen.

Lika plötsligt som snöfallet började så slutade det.

Olle tittade misstänksamt ut i gången. Tomtemor stod i nischen mittemot, och där fanns också fnytten. Vättarna hade tagit skydd bakom jultomten. Trots att hela ingenmanslandet var fyllt av snödrivor fanns det inte en snöflinga på jultomten och han stod där som en stolt staty. Sist av alla kom Elvan fram. Hon var alldeles täckt av snö och borstade ilsket av sig.

Älvorna syntes ingenstans, så de hade väl hunnit in genom någon av dörrarna, tänkte Olle snabbt. Sen började han undra över snöstormen.

Det där var märkligt. Hur kan det finnas snöstormar inuti Mythia?”

De andra var för upptagna med att svara, men snart hördes ett högt vinande som kom allt närmare. Olle tittade åt båda hållen i ingenmanslandet, men det syntes ingenting. Sen blev vinandet ett surr, och sedan ett muller och sedan ett avgrundsljud som fick Olles mage ett skaka. Olle höll sig om magen för att försöka stilla vibrationerna. Snön och tröttheten fick honom att darra.

Det var jag som startade snöstormen”, viskade ljudet.

Sen kom en smäll som fick Olle att se dubbelt!

Det tog flera sekunder innan Olle lyckades försäkra sig om att huvudet fortfarande satt fast. Då såg han en jättelik figur som stod i en blänkande vagn bakom en vit häst med ljusblå man. Han hade ett skägg som gick ner på magen, en krona som glänste som kristall och iskalla blåa ögon.

Kung Bore…” sa tomtemor ängsligt.

När Olle hörde att tomtemor var rädd för Kung Bore backade han ytterligare. Han ville inte att det skulle göra ont. Men Kung Bore var inte intresserad av Olle, utan av jultomten.

Det är min tur.”

Han hade knappt öppnat munnen, och ändå ekade orden genom ingenmanslandet vindlande gångar.

Jag är trött på att stå tillbaka för dig. Nu är det Kung Bores tid.”

Ursäkta, men jag tror inte att det skulle vara en bra idé.”

Orden kom direkt från Olles mun. Han hade inte tänkt säga dem, men så gjorde han det i alla fall. När han hade stängt munnen kom han på massor av skäl att inte säga det som han nyss hade sagt – som att Kung Bore verkade kunna styra över snöstormar. Och det blev värre, för han fortsatte att prata:

Barnen föredrar nog jultomten framför en sån som dig.”

Kung Bore svarade inte. Han gav ett elakt leende och så pekade han på jultomten med ena pekfingret. Från fingerspetsen kom ett starkt sken, ungefär som när Olles mormor svetsade. Olle hann knappt andas innan en isig spets slungades direkt mot jultomten.

Ena stunden stod jultomten där livs levande, redo att stoppa tunnelbygget. Nästa sekund hade han förvandlats till en pelare av is. Olle sprang fram. Inuti ispelaren stod en mycket förvånad jultomte. Tillsammans med tomtemor, Elvan och fnytten knackade Olle på isen. De slog och hackade med stenar, men det blev inte ens en spricka.

Olle kände hur hans händer knöts i ren och skär ilska mot den gigantiske Kung Bore. Det blev inte bättre av att Kung Bore kastade likadana blixtar mot vättarna.

Hördu. Du skad’ ju folk mä’ di där blixt’n”, hann en av vättarna få fram innan han också blev en isstod. Kung Bores iskalla skratt spreds genom ingenmanslandet.

Vi låter honom gå”, sa Elvan plötsligt. ”Så kan vi tina upp jultomten när han har gått.”

Det kan vi inte göra. Tänk på skadan han skulle göra där ute”, sa tomtemor sorgset.

Hur ska vi stoppa honom då?” sa Elvan.

Varken Elvan eller tomtemor tänkte på Olle förrän fnytten pickade tomtemor på kinden.

Vart är Olle på väg?” sa det röda fnyttet.

Han går mot Kung Bore”, sa det gröna fnyttet.

Elvan, tomtemor och fnytten tystnade när Olle gick fram mot Kung Bore. Han verkade lite rädd, men det var fullt förståeligt. Det som inte var förståeligt var att Olle gick fram till Kung Bore medan Kung Bore höll på att frysa ner vättarna.

När Kung Bore fick syn på Olle sträckte Olle upp händerna för att visa att han var ofarlig.

Jag heter Olle”, sa han och satte sig ner på marken. ”Förlåt för det jag sa förut. Jag hade fel. Nu för tiden gillar alla barn våld, och du skulle kunna bli en bra förebild.”

Kung Bore såg tveksamt på honom.

Vad vill du?” viskade han.

Olle ramlade nästan omkull av luftdraget.

Jag är inget vanligt människobarn”, sa Olle. ”Jag har blivit tränad av både häxor och trollkarlar här i Mythia, och jag har en present som kan göra det enklare för dig att ta över världen där ute.”

Ge mig den”, viskade Kung Bore hotfullt.

Jag måste förbereda den först. Men receptet är hemligt, så du får inte titta.”

Kung Bore nickade, och så satte sig Olle med ryggen åt dem alla. Under tiden gick de kvarvarande vättarna och gömde sig bakom jultomten. Tomtemor, Elvan och fnytten hade inte heller någon aning om vad Olle höll på med. Alla väntade lika spänt. Kung Bore sträckte på halsen, men Olle gömde det han höll på med och stirrade surt på honom.

Efter ett par minuter reste sig Olle upp. I handen höll han en liten kopp. Han sträckte den mot Kung Bore och bugade.

Här. Drick det här så kommer människorna att lyda din minsta vink. Men bara om du dricker det i ett svep. Ingen tvekan.”

Kung Bore tog emot koppen. Han viskade:

I ett svep. Sen är det min tur.”

Han svepte i sig innehållet i koppen och kastade den på marken.

Nu–” väste Kung Bore, men han kom inte längre, för hans mage började smälta. Resten av kroppen rykte lätt, och paniken dök upp i Kung Bores kalla ansikte. ”Neej!” ropade han.

Men inget kunde hindra honom från att smälta. Han ramlade ihop och började rinna ut över stengolvet. Inte ens hästen och vagnen kunde behålla sina former. Snart fanns det bara små pölar av iskallt vatten kvar av den hemske Kung Bore.

Varm choklad”, sa Olle. ”Jag kom på att jag hade en värmeplatta i ryggsäcken.”

Elvan slog till honom på armen.

Du får lägga av att skrämma oss så där”, sa hon.

Ja, vi blev förfärligt rädda”, sa det blåa fnyttet.

Det blev jag också”, sa Olle. ”Men jag var ju tvungen att göra något för att rädda Mythia.”

Han kände på jultomtens isstod.

Vad är det här? Det är inte vanlig is.”

Hahahahahahahahaha!”

Olle vände sig om. Där stod Nejlika! Men det var ju omöjligt. Enhörningarna hade ju gripit honom och skulle inte döma honom förrän i april. Hur hade han kommit ut? Tänk om han hade skadat enhörningarna.

Nu blev Olle riktigt rädd. Han kom ihåg hur ont det gjorde i armen senast han träffade Nejlika.

Det här är underbart elakt”, sa Nejlika. ”Men saker och ting kommer att bli ännu värre. Tro mig, lilla människa. Mycket värre.”

Trollkarlen Nejlika svängde sitt trollspö över Olle, Elvan, fnytten och sig själv medan han fortsatte att skratta.

Plötsligt försvann snön, tomtemor, isstoderna med jultomten och vättarna. Olle letade överallt i ingenmanslandet, men de fanns ingenstans.

Var har du gjort av dem?” ropade Olle.

De är kvar där de var. Det är vi som har förflyttat oss.”

Vart då?” frågade Elvan.

Nej, nej”, pep Nejlika. ”Frågan är inte vart vi har rest utan till vilken tid. Vi har rest tillbaka i tiden till 1958.”

Varför?” sa Olle.

1958 lät jämt och bra. Och nu kommer ni aldrig att kunna stoppa tunnelbygget eller rädda jultomten och Mythia… Den här gången ska det inte kunna komma något gott ur det jag har gjort. Jag är elak! Hahahahahahaha!”

Landet Mythia:Kapitel 17

Kapitel 17: Snälla Elvan

 

Olle knackade på dörren till Systradal, älvornas värld. Fnytten flög undan när dörren svängde upp och så försvann de in. Olle väntade i dörröppningen.

Kommer du?” sa han.

Elvan tvekade utanför dörren. Hon surade.

Så illa är det väl inte?” sa Olle.

Hur skulle du känna om jag kände på mig att det enda sättet att rädda Mythia vore att spärra in dig i en liten bur tillsammans med Bernhard Fryk och hans syster? Eller om jag ville skicka dig ensam till Nejlika?”

Elvan hade jämfört att gå in i Systradal med allt hemskt mellan himmel och jord ända sedan tomtemor hade kommit på lösningen. Hon hade fortsatt medan tomtemor hade fått Beatrice att vänta ett dygn. Och hon hade inte slutat ännu. Däremot hade Olle slutat att lyssna.

Men en sak hade han förstått innan han slutade att lyssna: Systradal var ett hemskt ställe.

Därför blev Olle förvånad när riket innanför dörren var fyllt av varmt ljus i alla regnbågens färger och runda behagliga former vart man än såg. Så fort Olle kom in i Systradal kände han sig på något sätt välkommen och efterlängtad. Stenarna liknade nästan moln, och marken var så mjuk att man lätt kunde studsa fram. Olle tog avstamp och hoppade jämfota över några stenar. Han landade, men upptäckte att det var svårt att stanna. Det var som en enorm hoppborg.

Kom in, Elvan”, sa Olle. ”Det här är ju kul.”

Jag är glad att du njuter”, sa Elvan kyligt. ”Men jag vill komma härifrån någon gång också. Vi har inte tid att ta hela rundturen.”

Det här är ju underbart”, sa det röda fnyttet.

Kan vi lägga ner den här beundrarklubben nu?” sa Elvan. ”Älvorna är farl–”

Där är de!” sa Olle och pekade på några varelser som stod ett par hundra meter bort. Han sprang vidare på lätta steg och fnytten följde efter så fort de kunde. Elvan kom allt längre och längre efter de andra eftersom hon nöjde sig med att promenera med bestämda steg.

När Olle kom fram upptäckte han att älvorna inte var särskilt lika Elvan. De var nästan genomskinliga, hade svallande hår, och såg så lyckliga ut. Det var så där Olle hade väntat sig att Elvan skulle se ut när han först hörde talas om henne. Nu när hon stånkade fram över stenarna skämdes Olle nästan för henne. Han förstod inte hur Elvan kunde vara släkt med de där vackra älvorna som dansade sin komplicerade luftbalett utan att någonsin se annat än avslappnade ut. Olle vågade knappt andas.

Hallå, ni har gäster!” skrek Elvan till de fyra älvorna.

Genast avbröts dansen och älvorna formade en rad framför Olle, Elvan och fnytten. Olle var fascinerad av dem, och inte ens fnytten kunde vara rädda för dem. Men Elvan knäppte händerna bakom ryggen och rynkade ögonbrynen.

Var hälsad, Elvan”, sa en av älvorna med en röst av siden och sammet. ”Vad gör du här med ett människobarn och tre fnytt?”

Kan ni hålla snattran? Vi behöver era älvtårar för att rädda Mythia.”

Både Olle och fnytten stirrade förvånat på Elvan. Elvan verkade själv förvånad över att hon hade sagt så där.

Men älvorna vände sig mot Olle och sa:

Människobarn, följ med oss.”

Deras röster lät som vatten som porlar i en bäck. När älvorna flög närmare stäckte Olle fram ena handen och vidrörde en av dem. Genast blev han alldeles varm i hela kroppen, ungefär som när han var kär i Linnéa. Fast det här var mer som nära vänner. Han blev pigg, och full av energi. Så Olle följde med dem, och nu struntade han i ifall Elvan följde med eller inte.

Elvan bara suckade, fångade fnytten och la dem i sin ficka innan hon följde efter.

 

En älva landade bredvid Olle på det lilla torget och plockade en lila blomma från en rabatt som innehöll tusentals olika arter. Hon smekte blomman, och snart växte blomman, först bladen, sedan stjälken, och sedan blev den till två blommor, fyra, åtta, och sexton. Olle tog tacksamt emot buketten.

De andra älvorna underhöll Olle med en dansuppvisning i luften. De simmade omkring och gjorde volter och Olle applåderade åt varenda trick.

Precis vad vi behövde”, sa Elvan syrligt. ”En cirkusföreställning.”

Men Olle var trollbunden. Han kunde inte slita ögonen ifrån älvorna.

Elvan tog tag i honom, men Olle bara skakade av sig hennes hand och följde efter älvorna, bort mot en sorlande fontän där en älvkör visade upp sina vackra röster.

När Elvan försökte följa efter, flög en av älvorna in framför henne. Hennes röst var som en vindil:

Han vill inte träffa dig mer.”

Elvan ryckte tag i älvan och knuffade henne åt sidan. Hon sprang ifatt Olle.

Olle, vi måste gå nu! Jultomten behöver din hjälp. Annars blir det Beatrice som tar över hans jobb. Vem vet vad han gör åt tunnelbygget. Om du inte följer med mig kommer hela Mythia att förstöras. Och du med…”

Olle stannade för ett ögonblick, bara länge nog för att säga:

Jag hör hemma här nu.”

De andra älvorna kom nu till Olles beskydd. De blockerade Elvans framfart men trots att de betedde sig hotfullt hade de samma fridfulla röster:

Han vill inte träffa dig mer.”

Olle? Du kan inte följa med dem. De förgiftar dig. Det är så de fungerar.”

Hon vände sig till älvorna.

Jaså, det är så här ni straffar mig? Genom att ta min vän.”

Det är han som har valt”, sa en älva mjukt. ”Gå.”

Elvan tog en sista titt på Olle. Han var fullständigt avslappnad och såg överlycklig ut över att få se älvkören repetera.

Sen gick hon…

 

Det varma, kärleksfulla ljuset hade övergått från en het röd till en tonad orange. Dag hade blivit natt. Ovanför Olle svävade de fyra älvorna och sjöng de olika stämmorna i en ljuvlig vaggsång. Olle hade aldrig kunnat somna när mamma eller pappa sjöng för honom när han var liten, så han trodde inte att han skulle kunna göra det nu heller. Men här kände han sig hemma. Andningen blev långsam och djup. Snart hörde Olle inte vaggsången längre.

 

Dunk!

Han hade fått en lätt smäll i huvudet. Älvorna var borta. Istället stod Elvan på knä bredvid honom. Fnytten flög omkring dem och höll utkik.

Kom igen, det är dags att vakna”, sa Elvan.

Jag hör hemma här”, sa Olle.

Visst”, sa Elvan och böjde sig ner över Olle. Hon knep ihop ögonen och bet ihop munnen. Snart droppade ett par av hennes tårar ner på Olles huvud.

Förändringen blev märklig för Olle. Han började känna att det var kyligt, och att det låg en liten sten under honom, och att ena foten hade somnat. Men framför allt var han trött igen. Han skakade på foten och reste sig sedan upp. Nu visste han vad som behövde göras.

Har vi fått tag på några tårar?” sa han.

Bara mina”, sa Elvan. ”Men nu borde du vara immun mot älvornas hypnotiska makt.”

Olle kände sig dum. Han hade låtit sig bli förtrollad av älvorna. Han hade kört iväg Elvan. Han hade föraktat Elvan. Och han förstod inte ens hur det hade gått till.

Du behöver inte förklara”, sa Elvan. ”Jag vet hur älvorna fungerar. Tror du mig nu när jag säger att jag hellre skulle sitta i en bur med Bernhard Fryk och hans syster?”

Då kom fnytten pilande. De var alldeles uppjagade.

Nu kommer de”, sa det gröna fnyttet.

Ni hinner inte undan”, sa det röda fnyttet.

Och det gjorde de inte. Olle tyckte att Elvan flög fort när hon räddade honom från drakarna, men de här älvorna var mycket mer vana vid att flyga och landade kring Olle och Elvan innan Elvan hade kunnat lyfta. Den här gången såg Olle älvorna mer i sitt rätta ljus. Han hörde deras himmelska röster, men han trodde dem inte.

Du hör till oss”, sa älvorna.

Nej”, sa Olle.

Elvan, vad har du gjort?” sa en av älvorna.

Elvan slog ut med händerna och överlät åt älvorna att dra sina egna slutsatser.

Du har vänt honom ifrån ljuset och värmen”, sa en annan älva.

Du har spillt dina tårar över honom” sa den första älvan.

Du har blivit varnad förut.”

Du är ett hot mot hela Systradal.”

Du är oälvig.”

Du måste straffas.”

Olle satte upp sina händer och sa:

Hörni, vi behöver bara några tårar så att vi kan rädda Mythia, och sen försvinner vi härifrån.”

Tyvärr, människobarn”, sa den första älvan och lade sin hand på Olles kind. ”Det är för sent för det.”

Älvorna flög fram till Elvan, sög tag i henne med sina smala armar, och tillsammans flög de iväg med henne mellan sig. Elvan kastade sig av och an, men hon var fast. Olle sprang efter för att se vart de förde henne, och fnytten hängde på.

 

Det var inte lätt att springa över molnstenarna, och älvorna var så snabba. Därför dröjde det närmare en halvtimme innan Olle och fnytten träffade Elvan igen. Då satt hon mellan fyra pålar som stod med några meters mellanrum i en kvadrat. Olle tittade upp för att se hur höga pelarna var, och fick se att de aldrig slutade. De bara fortsatte upp i himlen tills de blev ett streck och strecket slutade långt däruppe. En älva svävade strax utanför kvadraten. Men vad Olle kunde se fanns det inga väggar mellan pelarna. Så varför gick inte Elvan ut därifrån? Varför var det bara en älva som vaktade Elvan?

När Olle kom närmare hörde han skön musik från dolda högtalare, och vackra bilder på insidorna av pelarna. Konstigt nog kände sig Olle lugnare och lugnare. Elvan däremot var om möjligt surare än vanligt. Älvan som vaktade försökte inte hindra Olle från att gå fram till Elvan. Snart förstod Olle varför, för så fort han närmade sig mellanrummet mellan två pålar fick han en stöt!

Olle blev nästan lika sur som Elvan, och fnytten förstod honom.

Vad är det här för förfärligt fängelse?” sa det röda fnyttet.

Det här är en snäll-cell”, sa älvan hjälpsamt. ”Hon kommer att sitta där tills vi har tillverkat perfekt-älv-medel.”

Vad är det?” sa Olle.

Elvan ställde sig upp och lutade sig mot en av pålarna. Hon sa:

Om man dricker perfekt-älv-medel så blir man som dem: skir, skötsam, och ointresserad av allt annat än att sjunga och dansa.”

Det är väl underbart?” sa älvan.

Släng hellre in ett gäng med troll här i buren”, sa Elvan uppnosigt.

Älvan landade mittemot Elvan och sa:

Du är en älva. Det är dags att du börjar bete dig som en älva.”

Det måste väl hon kunna bestämma själv”, sa Olle.

Det här är ett älvärende och det är redan avgjort.”

Men det är inte rätt”, sa Olle.

Älvan flaxade till och snart var hon uppe i luften, medan hon höll ett vakande öga på Olle, Elvan och fnytten.

Vad gör vi nu?” sa det gröna fnyttet.

Ja, Olle, hitta på något”, sa det blåa fnyttet.

Lägg av. Det går inte att ta sig loss från en snäll-cell”, sa Elvan. ”Ingenting kan komma ut eller in när den är stängd – inte ens ni fnytt. Det krävs fyra älvor för att öppna den. Det är bara älvornas ’godhet’ som kan öppna den. Så stick ni och se om ni kan få tag på några älvtårar. Annars får ni väl nöja er med Beatrice.”

Vad ska du göra då?” sa det röda fnyttet.

Jag stannar väl här ensam och blir en perfekt älva, antar jag. Om ni inte hade några troll att slänga in här?”

Olle gillade inte att Elvan skämtade i en sådan här situation.

Vi går inte utan dig! Hur går det till när någon blir straffad med perfekt-älv-medel?”

Elvan suckade och kastade sig ner på marken med full fart. Hon studsade upp igen och ställde sig mot pålen.

De tar en till drottningen, och så får man dricka det inför henne. Sen går medlet förbi magsäckarna till lungan och runt i kroppen. Det är någon ört i det som gör att ens hjärna släpper ut massor av snällofiner. Efter att man har druckit det går det inte att sluta bete sig som en annan … älva. Men det kommer att vara stenhård bevakning av ceremonin.”

Åh, det låter förfärligt”, sa det röda fnyttet.

Vi gillar dig som du är, Elvan”, sa det blåa fnyttet.

Fnytten flög runt, runt, runt Olles huvud, och han kunde knappt tänka. Men det var fnytten som gav honom lösningen på det hela.

 

Ett par minuter senare kom de tre andra älvorna tillbaka och stannade vid den fjärde. De fyra bevakade Olle medan de släppte Elvan fri från snäll-cellen. Olle hade inte minsta chans att frita henne. Så fort de hade dragit ut Elvan lyfte de upp henne och flög iväg. Olle sprang efter så fort han kunde.

De flög mot ett stort palats på en höjd och det dröjde inte länge innan de var framme.

För Olle tog det desto längre tid. Det blev inte bättre av att språngmarschen gjorde honom åksjuk, och att palatset verkade flytta sig allt längre bort. Efter ett tag förstod Olle att det berodde på att palatset nästan var genomskinligt, så att det var svårt att se exakt var det stod.

Till slut kom han i alla fall fram. Palatset var byggt av likadana molnstenar som allt annat i Systradal, fast genomskinliga. På ena långsidan fanns jättelika portar som stod halvöppna. Inifrån palatset hördes ännu mer körmusik och harptoner. Olle smög in.

Han kom inte långt innan två älvor grep tag i hans armar. De var förvånansvärt starka. Men de verkade inte ha något emot att Olle tittade vidare på ceremonin som höll på därinne.

Palatsets bänkar var nästan fyllt av älvor – alla lika vackra och underbara. Bortsett från den allvarliga kören var det bara en röst som hördes: drottningens. Alla andra väntade spänt på att få se Elvan bli en perfekt älva.

Elvan stod längst fram, mellan sina fyra vakter. Hon såg förvånansvärt kall ut, nästan som om hon inte brydde sig.

Drottningen med sin strålande tiara och sina gnistrande blåa ögon gled sakta fram mot Elvan medan hon mässade på något konstigt språk. Hon tittade inte på Elvan, utan på de andra älvorna i bänkarna. Men snart vände hon sig mot Elvan med sina gnistrande blåa ögon.

Hej”, sa Elvan, som om de hade träffats var som helst annars.

Drottningen svarade inte, utan höjde bara ena handen. Bakom henne kom två älvor fram med en stor dunk och en tratt. Det blev alldeles tyst i palatset. Till och med kören tystnade.

Elvan, du har bedömts vara oälvig. Därför dömer vi dig till att dricka perfekt-älv-medel tills du har blivit älvig.”

Hon sänkte sin hand, och då gick älvorna fram med dunken och tratten. En av älvorna som vaktade Elvan öppnade Elvans mun och höll fast tratten. De andra älvorna hystade upp dunken.

Olle visste inte vilket som var värst: att titta eller att vända bort blicken. Så han gjorde båda två om vartannat. När han hörde hur Elvan hostade och försökte slita sig från sina systrar kunde han knappt hålla sig från att skrika och rusa fram, men älvorna tog ett hårdare tag i hans armar. Lite av perfekt-älv-medlet rann utanför Elvans mun, men älvorna fortsatte att hälla tills dunken var tom. Då lät de Elvan falla till golvet.

Efter någon sekund reste sig Elvan på osäkra ben. Hon gick fram mot drottningen med en trotsig blick. Vakterna ville ställa sig i vägen, men drottningen hindrade dem. Hon tog tag i Elvans haka och rätade upp henne. Elvan såg ut som vanligt – som om hon bara var intresserad av att allt skulle vara överstökat.

Besviken?” sa Elvan. ”För jag har inte…”

Plötsligt tystnade hon. Sen drogs mungiporna uppåt tills de nästan nuddade öronen. Ögonen började lysa. Hela Elvan utstrålade harmoni. Olle hade aldrig trott att det skulle vara möjligt. Sedan neg Elvan inför drottningen.

Då började älvkören sjunga igen, alla älvorna ställde sig upp och klappade sina händer, och de älvor som höll fast Olle släppte och gick med i dansen som började på palatsets golv och slutade strax nedanför dess tak. Elvan dansade bredvid drottningen och verkade inte bry sig ett dugg om Olle.

Olle å andra sidan hade vänt sig om. Han klarade inte av att se Elvan så där, och gick tillbaka mot porten. Men innan han hade kommit ut kände han en hand på sin axel. Det var drottningen som hade landat bredvid honom.

Människobarn, det här var oundvikligt”, sa drottningen. ”Det är så här Elvan alltid har varit, egentligen.”

Jag vet”, sa Olle. ”Men hon var min vän, min bästa vän.”

Han kunde inte hålla tillbaka tårarna och fortsatte att gå ut.

 

Olle satt gömd bakom en större molnsten medan älvornas sånger ekade genom hela Systradal. Till en början hade de inte stört honom, men ju längre tid han satt där, desto svårare var det för honom att stå emot älvornas dragningskraft. Det spelade ingen roll om han höll för öronen. Sången kändes ända ner i magen.

Då hördes ett lätt flaxande. Olle vågade knappt vända sig om, men så hörde han rösten:

Fy sjutton för älvor.”

Olle vände sig om och där stod Elvan. Hon hade sin vanliga min, utan lysande ögon och utan harmoni.

Elvan!” sa Olle. ”Du klarade dig.”

Han kastade armarna runt henne. Elvan drog sig undan lite och sa:

Hmm, jag var tvungen att umgås med älvorna i flera timmar utan att få säga det minsta elakt. Jag tror att jag har slitit av ena smilbandet av allt leende.” Hon höjde ena ögonbrynet. ”Jag vet inte om jag skulle kalla det att klara mig. Fast om det inte hade varit för de här…”

Och så harklade hon sig och spottade ut de tre fnytten i sin hand.

”… Så hade jag aldrig klarat mig därifrån.”

Fnytten var alldeles avslappnade. De verkade inte det minsta rädda. I själva verket log de för fullt.

Hjälp dem”, sa Olle. ”De har sugit upp allt perfekt-älv-medel som du fick i dig och nu har de blivit alldeles älviga.”

De tre fnytten fattade varandras händer och började dansa i Elvans hand, i precis samma mönster som älvorna hade gjort.

Fort, Elvan.”

Ska du hålla tyst eller ska du försöka själv?” sa Elvan och höll upp fnytten mot Olle. Olle bara skakade på huvudet för att visa att han inte ville försöka själv.

När fnytten försökte sjunga som älvorna blev Olle desperat. Deras pipiga röster passade inte alls lika bra att sjunga med.

Kom igen nu, Elvan.”

Då föll de första tårarna ner på fnytten. Inget hände. Elvan droppade fler tårar på dem. Då rätade fnytten på sig och såg hemskt förlägna ut.

Vad har vi gjort?” sa det röda fnyttet.

Vi har väl inte gjort bort oss?” frågade det gröna fnyttet.

Nej då”, sa Olle.

Om man inte–” började Elvan, men Olle knuffade henne i sidan. ”Nej då. Inte alls.”

Fnytten skakade av sig resterna av tårarna. De ökade den statiska elektriciteten så att de skulle kunna lyfta.

Men innan de hann komma iväg försvann Elvans hand. Både Olle och Elvan kastades iväg några meter av en enorm smäll. Fnytten seglade med i tryckvågen, tills de lyckades få igång sin flygförmåga och kunde flyga tillbaka. Då låg Olle och Elvan på marken.

Vad hände?” sa Olle och hostade.

Titta!” sa Elvan. ”Väggen rasar!”

Tvåhundra meter därifrån föll stenarna från väggen mot ingenmanslandet. De rullade ner och studsade på den mjuka marken. Några landade i en hög vid väggen, medan resten studsade vidare åt alla håll.

Sen kom dammet. Ett stort moln sprutade ut ur väggen och kom närmare Olle, Elvan och fnytten. Olle kastade sig ner på marken och skyddade huvudet med armarna som han hade lärt sig av pappa. Gruset haglade ner på Olles rygg, men sanden letade sig in överallt: innanför jackan, inuti byxorna, i skorna, i näsan. Olle flämtade efter luft men fick bara in mer damm.

När han trodde att han skulle kräkas av allt damm lättade molnet och försvann vidare. Det dröjde innan det gick att se något, och luften var torr, men det gick åtminstone att andas. Marken skakade fortfarande av tunnelarbetet, fast inte lika mycket.

Gick det bra, Elvan? Fnytten?”

Det kom inget svar. Olle kände på marken omkring sig. Till slut upptäckte han Elvans fjädriga vinge och sen hennes kropp. Hon rörde sig inte.