Innehållet i innehållsförteckningen

(Jag skriver väldigt sällan om mat, ifall det var det du trodde att jag skulle skriva om.)

Skrivande går ut på många saker. Därför finns det mycket skrivet om det. En del bra. Jag har själv skrivit något som kan verka som motsatsen till det jag tänkte skriva om nu. Då skrev jag att de flesta kurser på universitet och i handböcker ägnar så himla mycket tid åt att beskriva hur man ska hålla på med formalian att de glömmer det viktiga. Det är sant och viktigt: formalian är bara en formsak… Men nu tänkte jag ta upp en bit formalia som är viktig.

Under mitt yrkesliv som författare har jag lärt mig en sak som jag inte hade väntat mig (bortsett från vad den viktigaste nyckeln till framgång är), nämligen att jobba med innehållsförteckningen.

De flesta bläddrar säkert bara förbi innehållsförteckningen när de öppnar en bok. Jag har fått mer och mer respekt för den och läser ofta igenom den noggrant innan jag går vidare till nästa steg. Anledningen till det är att jag vet hur svårt det är att få till en bra innehållsförteckning.

Det här kan låta lite kontraintuitivt för den som inte skriver: visst skriver man texten och så kommer innehållsförteckningen av sig själv? Nja, i själva verket ligger ofta innehållsförteckningen som en del av arbetet. Man planerar ungefär vad man har tänkt att skriva, och sedan använder åtminstone jag ett ordbehandlingsprogram som uppdaterar innehållsförteckningen automatiskt medan jag skriver. På det sättet får jag bra överblick över texten.

För mig har det gått så långt att jag numera har svårt att skriva om jag inte får till innehållsförteckningen. Inte minst för att innehållsförteckningen hänger så nära ihop med temat. Att skriva utan att ha en bra innehållsplanering betyder helt enkelt att man skriver saker som man sedan kommer att ta bort (eller värre: behåller trots att det borde tas bort) – eller att man missar sånt som man borde ha med. Innehållsförteckningen har räddat mig många gånger från att glida ut i oväsentligheter.

Generellt sett finns det inte så många sorters innehållsförteckningar:

  • novellsamlingen/antologin – en lång lista av i stort sett fristående texter. Här finns alltifrån Lyckad nedfrysning av herr Moro till How not to write a screenplay av Denny Martin Flynn och Den stulna njuren av Bengt af Klintberg.
  • progressionen – som följer en berättelse steg för steg och ofta liknar kapitlen på en DVD. Den här typen finns i nästan alla skönlitterära böcker. Ibland finns det inga kapitelrubriker. Det gör inget. Det går ändå att analysera fram vad som skulle kunna vara innehållsförteckningen.
  • kronologin – där vi får en tidslinje över allting som har med ett visst ämne att göra, låt säga krypton i Simon Singhs Kodboken. (Ofta är kronologin så genialiskt upplagd att den förutom kronologin i varje avsnitt också tar upp en färdighet som vi behöver för att kunna ta till oss det sista avsnittet, vilket är ett starkt tecken på att boken har skrivits baklänges.)
  • den geografiska – som är en variant av kronologin och går igenom plats efter plats. Till och med mycket lokalt som alla böcker om hur man lär sig tyda kroppsspråk. (Böcker som What every body is saying av Joe Navarro skiljer ut sig genom att faktiskt vara baserade på baslinjer och akademiskt tänkande)
  • den frågeinriktade – som inom ett ämne går igenom ett gäng disparata frågor. En av de mest omtalade böckerna med en sådan innehållsförteckning är Freakonomics av Steven Levitt och Stephen Dubner: ”Vad har skollärare och sumobrottare gemensamt?”, ”Vad är det för likhet mellan Ku Klux Klan och en grupp fastighetsmäklare?” och ”Varför bor knarklangare kvar hos mamma?” är tre exempel ur den bokens innehållsförteckning. En annan författare som arbetar med den typen av innehållsförteckning är Professor Richard Wiseman.
  • den tematiska – som jag kanske gillar bäst och som utgår ifrån att ett ämne kan delas in i olika synvinklar, motsatser eller standardfrågor. Oftast är den här uttömmande och går igenom allt som går att tänka sig att ta upp om ämne, till exempel Working wounded av Bob Rosner eller Reclaiming history av Vincent Bugliosi. (Tvärtom vad det kan verka behöver själva texten inte vara heltäckande, men innehållsförteckningen tar upp alla relevanta frågor.) Det här behöver inte bara vara facklitteratur. Jeffery Deaver är en av mina favoritförfattare, eftersom hans skönlitteratur är tematiskt uttömmande. Jag har själv fokuserat på just den här modellen eftersom den är ganska enkel för mig. Det gäller bara att hitta så många aspekter på texten som möjligt så har man hux flux skrivit så många sidor som man hade tänkt.
  • den utvalt koncentrerade – som i mitt tycke är den svåraste. Den går ut på att man väljer ut några av de tematiska poängerna och gör en grej av att välja bort överrubriker tills man bara har fyra-fem stycken, och sedan fokuserar man som fasen på underrubrikerna och själva texten. Man fyller texten med anekdoter, historier och annat som är svåra att koncentrera till rubriker. En av anledningarna till att den här modellen är den svåraste är att det är svårt med anekdoter och historier. Man måste ha något att säga som förlorar något på att förkortas till ”en pojke i djungeln guidas tillbaka till människobyn av en panter”. Det kan vara rollfigurer som gör berättelsen svår att förkorta, men om det ska ge något, måste det finnas något sedelärande i historien. Vi vill ju höra samma berättelse om och om igen. I vår kultur har vi dock inte kvar vanan att berätta berättelser, och jag är själv mycket dålig på det. Det är något jag försöker träna på.

Ser man på! Själva blogginlägget har blivit nästan som en liten innehållsförteckning. Kan du identifiera vilken sort det är?

Vi säger väl knife som vi brukar

Vid ett tillfälle berättade min sambo följande anekdot för mig och barnen:

– För länge sedan i Småland, innan folk hade TV och reste till andra länder så var det en engelskalärare. Hon fick av olika skäl resa till England. När hon kom tillbaka till Småland sa hon till barnen: ”Vet ni, i England säger de ”najf” när de menar kniv, men vi säger väl ”knife” som vi brukar?” [1]

Berättelsen handlar såklart inte om Småland eller lärare. Den handlar inte heller om en avlägsen tid när folk var dummare än nu.

Den handlar istället vad man gör av den kunskap man stöter på. Tar man emot kunskapen, förändrar sitt beteende och kommer vidare, eller fortsätter man på samma sätt som innan trots att man egentligen vet bättre eller har mer verktyg till sitt förfogande?

Att förändras kan såklart vara förenat med stor möda, för att inte tala om hur pinsamt det kan bli när man tänker på hur fel man hade förut. Det kräver en särskild sorts människa för att gilla att bli rättad eller för att se förändring som något naturligt. Som de flesta människor har jag bilden av mig själv som förändringsbenägen och villig att lyssna på relevant kritik, men som för de flesta människor är det en bild med mycket stor modifikation. Det viktiga är vad man blundar för.

Sedan kan det vara bra att hålla i åtanke att alla gör fel. Det är därför som jag och min sambo försöker uppmuntra våra barn att bli den som ändrar sig först, snarare än att försöka vinna bråket. En gång stod min sambo och vårt största barn i en hetsig diskussion.[2] För dem var samtalet viktigt att vinna, men efter ett par sekunders lyssnande råkade jag kläcka ur mig: ”Nu är ni bra löjliga” med ett leende på läpparna. Det fick båda två att tänka efter. Bråket kanske inte var så viktigt trots allt. Nu för tiden säger både sambon och den äldste sonen ”Nu är vi bra löjliga” lite då och då, när samtalet går i cirklar. Då blir jag stolt, för det betyder att de har brutit sig ur situationen med hjälp av ytterst lite kunskap (perspektiv på situationen).

Så enkelt kan det vara. Man behöver ingen resa till England. Man behöver bara hålla öronen och ögonen öppna, även för sånt som verkar irrelevant. Kanske finns ett verktyg i det någon säger som du kan använda för att lösa viktiga problem i ditt eget liv. Kanske finns det genvägar som du aldrig tänkt på.

Eller så fortsätter du att säga ”knife” för det är ju ändå bekvämast…

 

Fotnoter:

1. Jag har inte lyckats leta reda på ursprunget till den här berättelsen. Om någon känner till ursprunget får den personen gärna kontakta mig eller skriva i kommentarerna nedan.

2. Min sambo hade säkert velat att jag skulle tillägga att det där inte är särskilt vanligt, att vi är som i stort sett vilken familj som helst. Det är vi. Bara för att jag berättar om ett bråk betyder det inte att det är vanligt.

Det är roligt med språk

Som gammal lingvist har jag alltid haft ett stort intresse för språk. Det finns så mycket roliga språkgrejer. Bara det där med att det finns många skämt som bygger på missförståelse eller dubbla betydelser är något många uppskattar. Men jag tänkte gå lite djupare än så. Här är några av mina favoriter:

The phonetic labyrinth/The chaos

Jag läste den här dikten själv någon gång på gymnasiet. Då kallades den The phonetic labyrinth. Men tydligen har den funnits sedan 1920 då den nederländske läraren Gerard Nolst Trenité (1870-1946) inkluderade den i sin textbok Drop Your Foreign Accent. Den finns i flera versioner på nätet, men den kompletta versionen finns här och heter ”The chaos”.

Så här börjar den:

Dearest creature in creation

Studying English pronunciation,

I will teach you in my verse

Sounds like corpse, corps, horse and worse.

I will keep you, Susy, busy,

Make your head with heat grow dizzy;

Tear in eye, your dress you’ll tear;

Queer, fair seer, hear my prayer.

Pray, console your loving poet,

Make my coat look new, dear, sew it!

Men för de flesta utan engelska som modersmål är texten så svår att utläsa att man kan behöva en guide. Som tur är finns det en inläst version här (mp3).

The the impotence of proofreading

Du läste rätt. Det finns vissa fel i rubriken.

Poeten Taylor Mali har skrivit dikten ”The the impotence of proofreading” som skickligt väver samman flera roliga felstavningar/Freudianska felsägningar. Så här börjar den:

Has this ever happened to you?

You work very horde on a paper for English clash

And then get a very glow raid (like a D or even a D=)

and all because you are the word¹s liverwurst spoiler.

Proofreading your peppers is a matter of the the utmost impotence.

Man kan se Taylor Mali läsa hela dikten (och då blir några av de där felsägningarna lite tydligare) på YouTube, se nedan.

På svenska finns här såväl Gösta Ekman och Robert Broberg som gör samma sak. Tidigare, kanske man ska tillägga.

Inte någon dubbel negativ, inte

Språkfilosofen JL Austin var en av de största lingvisterna. Det är i stort sett honom vi har att tacka att talet betraktas som en akt (något som kan påverka verkligheten och inte bara beskriva den). Under en föreläsning på 1950-talet beskrev Austin att två negativa delar av en sats betyder att satsen blir positiv, som i följande fall: ”Det är inte dumt”, vilket betyder: ”Det är bra”. Det här finns i många språk och brukar förklaras med termen litotes. Men, menade Austin, det finns inga språk där två positiva delar av en sats betyder att satsen blir negativ.

En annan professor, Sidney Morgenbesser, satt längst bak i salen och svarade bara:

– Yeah, right.

[Källa]

Cupertino-effekten

I staden Cupertino i Californien ligger Apples huvudkontor. Det har lett till att staden Cupertino finns i de flesta stavningsprogram. Ordet cooperation finns av någon anledning inte alls i lika många stavningsprogram, och det har gjort att programmet själv eller med lite hjälp byter till Cupertino. Det här kallas för Cupertino-effekten. Lingvistikbloggen Language log har skrivit utförligt om det, och jag har själv gjort en lista över saker som mitt ordbehandlingsprogram föreslår.

Nu har jag hittat fler roliga förekomster:

* tvåmeterstyp – mästerstycke

* steroidbehandling – asteriodbehandling

* Tolstoj – solstoj

* ibuprofen – profetian

* stämningsdödare – stämningsdöpare

* kvarsittning – kvarnsittning

* bullshit – bullshiit

* samsyn – damsyn

* Laestadius – planeringsstadium

* trakassera – tärnkassera

Rätta språkfel

Det finns många språkfel som är myter i engelskan. Här är en som har skrivit underhållande om det. Här är en mer vetenskaplig genomgång av en av de vanligaste myterna, den delade infinitivet. På svenska har vi annars ”han är äldre än mig/jag”-frågan och många andra.

Ordböcker är häftiga

Och till sist ett slag för lexikografen Erin McKean som i en föreläsning om ordböcker på TED 2007.