Tolkade rollfigurer

Efter gårdagens film satt jag och Stefan Högberg och diskuterade länge. Vi försökte säga positiva saker om Man of Steel, men lyckades bara efter enorma exempel av självbehärskning. Så snart gled vi över på andra saker. En av sakerna var rätt intressant, och jag tänkte dela med mig av den.

Vi diskuterade varför de senaste filmerna om Stålmannen var så dåliga, medan de senaste filmerna om Batman har blivit så populära. Min hypotes var att det följer en av adaptationens grundregler:

Dåliga böcker blir bra filmer. Bra böcker blir dåliga filmer.

Den grundregeln gäller inte jämt, men den gäller tillräckligt ofta för att vara nyttig. Med härledning ur den regeln menade jag att konceptet Stålmannen är bättre än konceptet om Batman/Läderlappen. Stålmannen är enkel att förstå (övermänniska bekämpar brott men är känslig för kryptonit och magi, och har en hemlig identitet), och framför allt är konceptet inte särskilt motsägelsefullt.

Batman å andra sidan försöker vara för många saker samtidigt: en playboy-miljonär som klär ut sig till brotsbekämpande fladdermus-figur pga ett trauma i barndomen.

Konflikten ligger i orden ”playboy-miljonär” och ”trauma i barndomen”. Om man gör film av det kan man antingen betona det ena eller det andra.

Stefan är seriefantast och har läst många äventyr med Batman (som startade redan 1939). Hans bild av Batman är att det är en hårdkokt noir-serie  om att leta reda på (deckare) och skada (hämndhistoria) brottslingar som samhället inte kommer åt (önskedröm). Mitt första möte med Batman var dock TV-serien från 1960-talet. Ni vet: Adam West, Burt Ward och BIFF, BAM, POW!

Saken är den att båda tolkningarna har stöd där i originalmaterialet. På sätt och vis gör det Batman till en av de rollfigur som kan tolkas på mest olika sätt. Vi gick igenom en hel rad franchiser inom populärkultur som finns både i serie-, bok-, film- och TV-form, och vi kunde inte hitta någon rollfigur som har tolkats lika olika, och båda tolkningarna finns i originalmaterialet. Sherlock Holmes, Tarzan, Fantomen, Bionic Woman, Charlie’s angels, Star Trek, etc, etc har alla parodierats, även inom kanon, och Buffy, Arkiv X, Xena, Scrubs, mfl, mfl TV-serier har också brutit mot den ”vanliga” genren, men här är det egentligen inte fråga om parodi eller tillfälliga experiment, utan olika tolkningar av materialet.

Det finns en figur som kanske skulle komma ifråga: James Bond. Beroende på manusförfattare, regissör, skådespelare och tidsera har olika sorters filmer producerats. Alla har stöd i Flemings böcker, mer eller mindre, och precis som i fallet med Batman har olika publik tagit olika verk till sitt hjärta. Det finns helt enkelt folk som gillar endera sorten.

Ett annat exemplet vi kom på var Hamlet som genom tiderna har tolkats på i stort sett två sätt:

1) Hamlet är tokig/deprimerad

2) Hamlet spelar tokig/deprimerad för att avslöja sin fars mördare.

Finns det fler sådana exempel där rollfiguren har tolkats (av film/TV-producenterna, inte av recensenter) mer olikt? Ge gärna svar i kommentarerna nedan.

Manusförfattarens guide:Hur man håller en TV-serie fräsch år efter år

Det här är tjugotredje delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Anmärkning: Det här kapitlet var ursprungligen en uppsats jag skrev 2001. Jag har valt att inte uppdatera den trots att den är lite inaktuell, eftersom mina förutsägelser visat sig stämma hyfsat väl.

Inledning

Det är rätt svårt att hålla ett förhållande fräscht efter ett par år, när den första förälskelsen har lagt sig. Många misslyckas.

Men så finns de några som verkar ha gett sig den på att inte hamna i den grå vardagens djupa hjulspår. De lägger ner energi på att låta relationen växa. Mycket energi. Och tid.

Ibland kan det verka som om det är kört. Men misströsta icke. Det finns knep att hålla förhållandets näsa över vattenytan.

Nu syftar jag inte på kärleksförhållanden. Det skulle krävas mycket mer utrymme för att skriva om något sådant. Förresten finns det redan tonvis med sådana tips.

Jag syftar på hur man håller relationen mellan en TV-serie och dess publik fräsch medan åren och säsongerna går. Här finns det lite mindre litteratur. (Å andra sidan är primärmaterialet mer offentligt och lättillgängligt än när det gäller folks kärleksförhållanden…)

Ett av de få exemplen är Göran Everdahl. Trots att han diskuterar såpoperor, har han identifierat åtta steg som många serier går igenom:

  1. Tvål-operan föds – med oroande sociala ambitioner
  2. Svinpälsen tar över
  3. Konflikterna vässas [”den första skurken räcker inte till utan behöver förstärkning.”]
  4. Tvåloperans höjdpunkt [”det finns något slösaktigt med idéflödet under denna tid … Det en tevetittare minns av en såpa åratal senare härstammar vanligen från denna guldålder.”]
  5. Total överhettning [”kryddade för mycket – med intriger, knarksmuggling, incest, spökvisioner och galningar. En ny psykopat lurade bakom varje hörn … alla (har) redan spanat in varandra, lurat varandra, baktalat varandra, haft sex och även varit gifta med varandra”]
  6. De populäraste skådespelarna hoppar av [”ofta blir skurkarna snällare”]
  7. Tvåloperan får konstgjord andning [”försöka återfå den gamla stämningen genom att ta tillbaka en populär karaktär”]
  8. Tvåloperan dör, förnedrad och sörjd av ingen

Sett ur den synvinkeln handlar den här uppsatsen om steg 4-7. (Everdahl (1998), s 120-9. Tyvärr tar Everdahl inte upp några metoder att hålla serien fräsch, som fungerar, utan kritiserar bara metoder som inte fungerar.)

Vad ska man göra när en serie känns sliten?

Jag (och andra) har lagt märke till att det finns ett antal åtgärder som är vanligare än andra, när en serie känns sliten eller går på tomgång. Här följer en kort genomgång av några av åtgärderna:

  1. NYA ROLLFIGURER. Ett av de bästa exemplen på att det kan är Ally McBeal, där varje säsong tycks innebära att advokatbyrån får ännu en anställd. I säsong 4 har Ally McBeal 10 reguljära rollfigurer, mot 7 i seriens början (då har ändå en dött och en slutat…).Idealiskt skapar de nya rollfigurerna nya typer av konflikter (som Seven of Nine i Star Trek Voyager), och kan till och med ta över hela serien (som Fonzie i Gänget och jag/Happy days), men oftast blir det nya blodet syrefattigt efter bara en säsong eller så.
  2. HOTA FRANCHISEN/FÄLLAN. (Med ”franchise” menar jag här den grundläggande situationen i en TV-serie. Ett exempel är kompanjonskapet som Remington Steele och Laura Holt har i detektivbyrån Remington Steele. ”Fällan” avser här det som håller ihop två eller flera rollfigurer i en serie, till exempel familjeförhållandet i Svensson, Svensson.) Precis som ett land enas när det blir hotat av yttre fiender tenderar en franchise att förenas (och få bättre tittarsiffror…) när en mäktig fiende dyker upp. I Rederiet dök Silver upp med ett finansiellt hot, medan Frasiers plötsliga avsked från radiostationen i Frasier gjorde att publiken satt på helspänn. Ju större hot, desto högre tittarsiffror – mer eller mindre.Det är visserligen sant att franchisen ofta hotas i var och vartannat avsnitt, men här talar jag om mer utdragna hot (upp till halva säsonger), som faktiskt ofta genomförs – så att det verkar helt förlorat. Men målet är hela tiden att komma tillbaka till status quo.
  3. FULLBORDA FÖRVÄNTNINGARNA. Förväntningarna här är av romantisk art. Ibland kallas de urst (för ”Un-Resolved Sexual Tension”). Det hände mellan Lois Lane och Clark Kent i Lois & Clark: The New Adventures of Superman. Och mellan Maddy och David i Par i brott/Moonlighting. Okej, det är tillfredsställande i ett eller ett par avsnitt, och man vill verkligen att paret ska få bli ett par, men oftast ställer det till mer problem än innan. För vad händer efter man har blivit ihop?Problem i ett förhållande är helt enkelt inte lika roliga att se på som längtandet.Den de stora problemen för serierna som ”fullbordar” beror på en annan sak: naturen avskyr vakuum. Om man tar bort spänningen som finns i ett ofullbordat förhållande, måste man ersätta den med något annat, annars minskar den totala mängden spänning.
  4. MER OCH MER LÅNGSÖKTA INTRIGER. Det kan låta som en rätt dum idé, men det blir svårare och svårare att hitta på nya berättelser till en serie som har gått länge. Och alla ”bra” idéer brukar vara slut någonstans vid säsong tre eller fyra. Så varför inte ösa på ordentligt?Låta MacGyver svimma och drömma att han är en riddare? Har hänt.Låta IMF-teamet i Mission: Impossible stöta på en egyptisk statsman som låter en underhuggare klä ut sig till mumie när han mördar fiender? Har hänt.Låta Minbarin Delenn i Babylon 5 förvandlas till människa när hon kommer ut ur sin kokong? Har hänt.Ut-ur-kroppen-upplevelser, exorcismer, och UFO:n i såpor. Jodå. Bara att acceptera… eller?
  5. HA MED KÄNDISAR. Kändisar drar tittare. Även kallat ”Det är det där avsnittet av Simpsons där David Duchovny är med”-fenomenet.Båda gruppernas fan-klubbar samsas vid samma verk, är tanken. Lite naivt. Å andra sidan, om man lyckas utnyttja kändisens talang, går det att komma långt. Heather Locklear drog väl inte ner Spin city direkt, och Vänner/Friends går knappt en vecka utan kändisar: Winona Ryder, Tom Selleck, Alicia Silverstone…
  6. SEX. Den här är väl inte direkt oväntad. Sex säljer, så mer sex säljer mer, eller? Charlies änglar/Charlie’s angels, Baywatch och Pacific blue har ju hållit ganska länge. Problemet här kan vara att det är svårt att hitta berättelser där sexet kommer in naturligt – eller där det leder till konflikt.
  7. BYTA FRANCHISE. En mer permanent förändring kan i vissa fallet vara det sista hoppet för en döende serie. Ibland fungerar det, som i fallet med Rättvisans män/Jake and the Fatman, där serien flyttade från LA till Hawaii och tillbaka (men där få andra saker förändrades).Men oftare betyder förändringen att serien dör snabbare. När The A-team:s tittarsiffror sjönk efter fyra år, blev de forna armé-rymlingarna fast, och hamnade i militärens tjänst – och samtidigt bytte serien stil, från humor och panache till allvar och (i viss mån) drama. Efter en halv säsong lades serien ner. Viktigt att tänka på: ändra aldrig genre mitt i en series liv.Ett annat exempel är sitcomen Jesse som bytte grundförutsättningar så ofta att det var svårt att hänga med, och följaktligen… ingen succé.
  8. GÖR EN UPPFÖLJARE. Uppföljare har många fördelar: skådespelarna kostar mindre eftersom de inte är lika kända, rätt många tittare kommer att hänga kvar från förra serien, och det går att göra om samma berättelser en gång till med små variationer. Och det finns en fördel till: man kan få skådespelare från originalserien att göra bejublade gästspel…Bra exempel här: Frasier, Star Trek-serierna, Melrose place.

De här sätten som jag har räknat upp är alla ganska vanliga. Inget konstigt. Å andra sidan är det få av dem som en manusförfattare kan råda över, och det är få som verkligen fungerar.

Så nu är det dags att vi går in på mer ovanliga (och handfasta) sätt att hålla en serie fräsch, oförutsägbar och populär.

För att göra det på ett överblickbart sätt kommer resten av den här uppsatsen att utgå ifrån en TV-serie som de flesta känner till och har tillgång till, Arkiv X/The X-files. (Den här uppsatsen utgår från de sju första säsongerna, innan David Duchovny slutade som Mulder, och ersattes av Robert Patrick som John Doggett. De senaste uppgifterna (sept -01) lyder annars att Gillian Anderson också hoppar av serien. (TV Tome, http://www.tvtome.com).)

ARKIV X

Eftersom Arkiv X är så pass väletablerat ska jag inte uppehålla mig alltför länge vid att beskriva historien, men det finns några saker som kan vara bra att hålla reda på.

Arkiv X började visas i USA i september 1993. Konceptet är enkelt nog: två FBI-utredare (en skeptiker och en troende) försöker lösa paranormala mysterier. Redan där finns ett av problemen. Som Brian Lowry skriver i sin guide till de två första säsongerna av Arkiv X:

”[…] other than the Star Trek franchise and its various spin-offs, there had been little track record for science fiction in the decade that preceded the series, and aside from the occasional oddity like Twin peaks, shows that dared to be just plain weird from time to time were even more scarce.” (Lowry (1995), s 1-2.)

Ändå hade det kunnat slutat med att serien hade blivit en i mängden eller nerlagd. Som tur var innehöll serien mer än bara brottsutredningar och UFO:n. Den var skrämmande. Eftersom det inte fanns något annat som var skrämmande på TV hade Arkiv X en bra chans. Att serien dessutom höll så pass hög kvalitet, har gjort att den har fått flera efterföljare, både av Carter själv och av andra.

Dessutom, som Brooks och Marsh skriver i sin encyklopedi över prime-time-serier:

The X-files was a cult hit with viewers who […] believed there was indeed a government cover-up” (Brooks och Marsh (1995), s 1150.)

Enligt seriens skapare Chris Carter tog Arkiv X fasta på att så många som tre procent av USA:s befolkning i en undersökning hävdat att de hade blivit bortförda av utomjordingar (Lowry (1995), s 11.), och andra undersökningar hade visat att en stor del av amerikanerna tror på UFO:n.

Den typen av koppling till vad publiken intresserar sig för, går ännu längre. Som Lowry skriver i sin uppföljande bok, guiden till säsong tre:

”[…] the show he [Chris Carter] envisioned would be much more than that [”alien of the week”], exploring not simply monsters and aliens, but the deeper, still unexamined mysteries and nightmares of our postmodern society” (Lowry (1996), s x)

Och redaktionen använder mycket av sin tid till att göra research om sina ämnen, för att skapa ett djup i berättelserna. När Mulder och Scully stöter på vampyrer i ”Bad blood”, till exempel, kan Mulder hålla en veritabel föreläsning om olika sorters vampyrer. Det gör att tittarna känner att de kan lita på berättarna.

Å andra sidan har det hänt saker som gör att publiken aldrig kan slappna av helt. I sista avsnittet av första säsongen (”The Erlenmeyer flask”) dödas Deep throat helt plötsligt. Sedan dess har X, Deep throats efterföljare, också dödats (enligt principen ”kill your darlings”, kanske?). Men viktigare ändå, berättelserna är så komplexa att det ofta är svårt ens för erfarna författare att avgöra hur det ska sluta innan slutet väl kommer.

Ytterligare en faktor i Arkiv X som är värd att nämnas är relationen mellan Mulder och Scully. Chris Carter ville redan från början etablera att Mulder och Scully inte skulle bli ihop (Lowry (1995), s 16.), att de i stället är jämnbördiga kollegor och vänner, men det förändrar inte tittarnas fantasier om vad som skulle kunna hända. Och när Mulder och Scully nästan kysser varandra i filmen, då drog hela biosalongen efter andan.

Smart eller bara en överlevnadsstrategi? Varför inte både och?

ÅTERKOMMANDE HISTORIER OCH TEMAN I ARKIV X

Men Carters vision om en serie som skulle utforska det postmoderna samhällets fasor är ingen garanti mot att upprepa sig. I själva verket finns det rätt tydliga mönster. Här är några historier och teman som dyker upp gång på gång:

  1. ”ALIENS”. Utomjordingarna är populära. Fram till säsong 7:s slut har 43 avsnitt – av 161 – på ett eller annat sätt handlat om ”aliens”. (Då har jag ändå inte räknat is-larven i Ice och andra liknande varelser.) De flesta dubbel- och trippelavsnitten handlar om UFO:n och aliens (av 16 flerdelade avsnitt handlar 15 om aliens).Det går dessutom att klassificera utomjordingarna: skepnadsbytare, små grå, osynliga, energier som besätter människor, monsterliknande varelser, och de som bara åker omkring i sina UFO:n.
  2. MÖRDARE. Mass- och seriemördare har faktiskt varit med i fler avsnitt: 49 av 161. Värt att lägga märke till är att det är få avsnitt där mördarnas linjer saknar paranormala övertoner: de är ofta besatta/sjuka, inblandade i konspirationen att hålla utomjordingarna hemliga, utsatta för något hemskt experiment, eller kommer tillbaka från de döda.
  3. MÄNNISKOR MED ÖVERMÄNSKLIGA FÖRMÅGOR. Väldigt vanliga. Från Eugene Tooms (som kan komma in överallt) i det tredje avsnittet figurerar övermänskliga förmågor i åtminstone 44 avsnitt.Några exempel: styra eld eller blixtar eller andras viljor eller en docka eller vädret, gå genom väggar, röra sig fortare än ögat, döda folk med sin skugga, projicera sina tankar på fotografier, se framtiden eller genom en mördares ögon, förvandla sitt utseende, bli osynlig, ge önskningar och vrida huvudet 360 grader.
  4. MONSTER. Monstren är nästan lika populära. Av 161 avsnitt handlar minst 26 om olika typer av monster. Monstren är i och för sig ofta lika mordiska som mördarna, men de agerar mer på instinkt, äter ofta (specifika) delar av sina offer och brukar likna olika djur till formen. Ibland får religiösa undertoner genom att präster blandas in i intrigerna.Här finns både etablerade monster, som vampyrer, zombier, halvmänniskor som bor i skogen, och till och med missbildade, men det finns också nya monster, som utväxtmonstret (”Humbug”), vattenmonstret (”Agua mala”) och sopmonstret (”Arcadia”).
  5. SJUKDOMAR. Olika sjukdomar och smittor förekommer i mer än 16 avsnitt. Från regeringstartade virusepidemier, via experiment som gör att ens huvud exploderar om man inte tar sig västerut fort, till en gigantisk drog-svamp.
  6. SPECIELLA PLATSER. Många avsnitt kan också presenteras i termer av ”Mulder och Scully åker till….”: ett indianreservat, NASA, ett vulkanforskningsläger, ett ålderdomshem, en plastikkirurgiklinik, eller ett spökhus. Här är det svårt att dra gränsen för vad som är befogat och vad som är gjort för att det är coolt, och det blir ofta en smaksak.Vanliga platser är annars fängelser, isolerade platser (till exempel Arktis eller båtar) och laboratorier.
  7. DJUR. Farliga djur anfaller vid åtminstone sju tillfällen. Bin, ormar, krokodiler, kattdjur…Djuren agerar sällan ensamma, utan förekommer som en del av en förbannelse, som ett skydd mot inkräktare eller som testobjekt.
  8. KONSPIRATIONER. Den sista stora gruppen är konspirationsdelen. Här är det svårt att ens göra ett överslag över antalet, eftersom de flesta avsnitt innehåller någon form av nertystning. Nästan vartenda avsnitt avslutas ju med att Mulder och Scully åker hem tomhänta, för att bevisen eller vittnena har försvunnit. Men vad som är en del av konspirationen och vad som beror på andra faktorer är svårt att avgöra.

Det går att se vissa linjer: cancerlinjen, Mulders syster, Krycek, den svarta oljan, familjen Spender och Cigarette-Smoking Man, och de är intressanta ur många olika aspekter, men jag avstår från att göra en närmare undersökning av den delen av serien.

Favoritberättelser

Innan vi går vidare vill jag ta tillfället i akt att påpeka att den här listan över återkommande historier och teman i Arkiv X absolut inte är tänkt som en kritik av serien på något sätt. Inte alls. Jag tycker om Arkiv X.

Vad är då poängen?

Jo, alla serier har vissa favoritberättelser, och det är inget fel med det. Favoritberättelser är i själva verket både oundvikliga och önskvärda.

De är oundvikliga därför att det finns ett begränsat antal berättelser. Eftersom en serie bygger på ett begränsat koncept, med fasta karaktärer och ganska fasta miljöer (jag låtsas inte om antologiserier som Twilight zone, men jag vet att de finns) vore det svårt att göra väldigt olika avsnitt, om man skulle göra 161 stycken.

Favoritberättelser är också önskvärda, därför att publiken känner igen serien på det sättet. Om manusen går för långt utanför ramarna, känns serien splittrad, och hela franchisen blir hotad.

Dessutom hör favoritberättelserna till seriens genre. Varje genre och subgenre har ett antal etablerade berättelser. Det är lättast att se i såpor, eftersom det finns så många avsnitt, men faktum är att det gäller alla serier.

Listan ovan är helt enkelt Arkiv X:s genres etablerade berättelser.

Men, och här kommer min poäng: en series framgång bygger till ganska stor del på vad man gör med sina favoritberättelser. Hur man berättar, inte vad. Man skapar en franchise när man väljer ut ett antal karaktärer, en genre, och utsätter karaktärerna för olika varianter av genrens, och sina egna, favoritberättelser.

Med andra ord, det går inte att berätta vad som helst.

Det där är stort, och det har stora konsekvenser, så därför behöver vi en liten andningspaus. Lite tid att ta in allt. Under tiden tar vi upp några välbehövliga termer och begrepp. Det är kul med kunskap…

TERMER OCH BEGREPP

Struktur

Oavsett om man pratar om aktindelning (3, 4, 5, 7 eller 10) (det här är ett minfält, och jag tänker inte gå in i det innan någon röjer området), eller om disposition av de händelser man vill ha med i en berättelse, är struktur det ord man söker. Allt handlar om att sätta ihop en berättelse på ett så effektivt sätt som möjligt.

Men struktur kan också innebära att man knyter ihop två eller flera separata berättelser. De tre vanligaste sätten att ha flera berättelser i samma verk är:

  1. PARALLELLA SKEENDEN. Väldigt vanligt i Arkiv X, där till exempel Mulder förhör en misstänkt, medan Scully obducerar ett offer. Berättelsernas mål är i viss mån samma, och knyts ofta ihop vid flera tillfälen.
  2. FRISTÅENDE SKEENDEN. Också vanligt i Arkiv X. Det kan illustreras med att Scully undersöker ett fall, medan Mulder letar efter sin syster. De olika berättelserna har egentligen inget med varandra att göra, men knyts ofta ihop tematiskt, och har ändå beröringspunkter. På det här sättet går det att hitta lösningen till den ena linjen i den andra, och därmed undvika ”deus ex machina”/”kavalleriet kommer”-lösningar.
  3. RAMBERÄTTELSE OCH BERÄTTELSEN/-SERNA INNANFÖR RAMEN. Mindre vanligt, åtminstone i Arkiv X, men det förekommer. Vi återkommer till den här strukturen.

Intrig/plot vs story vs beats

Terry Rossio och Ted Elliot skriver i en av sina kolumner om intriger:

”The plot of your screenplay is what happens. The story is the particular way you choose to reveal what happens. The two don’t have to be the same. […] Very rarely is telling the plot the most effective way to tell a story.”

(”Plot devices” i Wordplay, http://www.wordplayer.com/)

Beats å tredje sidan, är enheterna man använder för att visa upp intrigen längs storyns axel.

Jag vet att det finns andra betydelser av ordet ”beat”, men den här är den enda som har med strukturen att göra. Andra har med dialog att göra eller går att ersätta med ”stund”. En synonym för ”beat” som det används här, skulle kunna vara ”scen” och/eller ”sekvens”.

Kronologi vs bruten kronologi

Storyns axel (hur man berättar intrigen) kan antingen vara kronologisk eller icke-kronologisk.

En kronologisk story kan ha, och har ofta, ellipser, det vill säga uteslutna partier, och parallella berättelser, men inga hopp bakåt i tiden.

En story med bruten kronologi däremot kan hoppa fram och tillbaka i tiden nästan som den vill, men man brukar ändå hålla orsakssambandet logiskt. Bruten orsakskedja kan göra att publiken inte förstår, och därför tappar intresset. (Morgan Jensen, föreläsning om bruten kronologi, Institutet för högre TV-utbildning (2001))

Synvinkel

Som Terry Rossio, bland andra, har konstaterat är synvinkel (point of view) i filmiska berättelser ett lurigt begrepp. Det är mer komplext än synvinkel i prosa, och går dessutom att använda på många olika nivåer: hur en kamera tittar på något ur en specifik rollfigurs perspektiv, vem man följer i en scen (vem som är scenens protagonist), vem som är protagonist i hela berättelsen, och, på ett mer övergripande sätt, vilket budskap berättelsen har. (”Point of view” i Wordplay, http://www.wordplayer.com/)

Av de olika nivåerna är det valet av protagonist i ens berättelse som har störst betydelse – det är den nivån som bestämmer vilka beats man kan ha med utan att berättelsen känns splittrad.

Valet av synvinkel kan bland annat hjälpa till med att skapa beundran för någon. I pilotavsnittet, till exempel, följer vi först Dana Scully när hon får sina hemliga order. Hon går sedan och träffar Mulder – och då har han redan listat ut vad hennes order går ut på. Scullys roll här kallas ingångskaraktär, eller POV-person (för Point Of View).

Att börja ett pilotavsnitt med en nybörjare i seriens värld är ett vanligt knep, som både introducerar världen och seriens karaktär på ett spännande sätt. (Jfr till exempel C.S.I., och Förhäxad/Charmed, men även filmer och böcker använder sig av den här strategin. Varje gång en ny James Bond-skådespelare ska introduceras, och första mötet med Sherlock Holmes är tydliga exempel.)

Med de här begreppen etablerade kan vi fortsätta in i det som är riktigt intressant, själva kärnpunkten, hur man håller en serie fräsch år efter år.

Läs vidare bara.

KNEPEN SOM ARKIV X ANVÄNDER

Kronologiska avsnitt

Mönstret

De allra flesta avsnitten av Arkiv X följer en kronologisk linje, eller två kronologiska linjer. Pilotavsnittet är ett bra exempel på det:

Det börjar med ett mysterium (utomjordingar för bort flicka), Mulder och Scully kallas dit, lägger märke till en del ledtrådar och nya frågor (vad är det för saker offren har inopererade i näsan?), och får till slut fram en del svar (polischefens son är inblandad och utomjordingarna försvinner), men när de åker hem med bevisen tar Cigarette-Smoking Man hand om bevisen.

Mönstret är väl numera ganska bekant.

Vad som kanske inte är bekant är hur mönstret håller serien spännande.

För det första: det är ganska sällan Mulder eller Scully medverkar i teasern, vilket ger en hel del utrymme för variation – vi lär känna nya karaktärer och nya miljöer i nästan varje teaser, och inte bara en nytt monster eller ett nytt mysterium.

Men prologerna får en annan effekt också. Genom att inte ha med huvudpersonerna i teasern, skapas en osäkerhet. Kommer personerna att klara sig? Om Mulder och Scully hade varit med, hade vi kunnat vara säkra på att i alla fall de skulle kunna klara sig på något sätt. Nu kan vi inte det.

För det andra: samma typ av spänning återfinner vi i avsnittssluten. Vi är så programmerade, från andra serier, från alla möjliga berättelser, att det ska finnas ett tydligt slut. Så när Arkiv X tänjer på regeln, låter bevisen försvinna eller förövarna går upp i rök, skapar det också spänning. Ska de lyckas få fast skurken den här gången? Får de behålla bevisen? Om inte den här veckan så kanske nästa. (Här finns också en viktig läxa: när man har byggt upp en hemlighet så länge som Arkiv X gjorde med till exempel Cigarette-Smoking man är det näst intill omöjligt att infria förväntningarna, och än mindre överträffa dem. Tricket ligger i att alltid ha fler mysterier, som är ännu större och svårare. Jfr Terry Rossio och Ted Elliots kolumn om ”The off-screen movie”, Wordplay, http://www.wordplayer.com/)

Lägg också märke till att seriens budskap är att man inte ska lita på någon, att det finns mer saker i vår värld än vad vi vanligtvis erkänner – och då blir formen är en avspegling av innehållet.

Dessutom, som Chris Carter lär ha sagt: ”man kan inte slänga på utomjordingar handklovar”. (Lowry (1995), s 20)

För det tredje: genom att man upprepar mönstret blir tittarna vana vid serien, och då kan de lättare koncentrera sig på detaljerna – variationerna av bemötanden från poliser, vittnen och offer, till exempel. Det för med sig att man efter hand kan hoppa över element som inte för berättelsen framåt. Men det betyder också att man inte behöver anstränga sig lika mycket för att chocka publiken – när den vet hur det brukar vara, då känns avvikelserna större.

Viktigast av allt när det gäller detaljkunnandet är ändå att det kan föra med sig att publiken tror sig kunna seriens ”värld”, att den försöker förutsäga vad som ska hända, och kanske till och med börjar tro på att den kan existera!

Avvikelserna

Men Arkiv X använder flera sätt att variera sina kronologiska berättelser. (Några av exemplen i den här listan är inte helt kronologiska, men poängen är att de skulle kunna ha varit det.) De här är mindre vanliga än mönstret, vilket kanske säger sig själv:

  1. ”IN MEDIAS RES”. (direkt översatt ”Rakt in i sakerna”. Motsatsen, det vanliga sättet att berätta, kallas då ”ordo naturalis) Ett enkelt knep för att överraska publiken är att börja berättelsen någonstans mitt i. I stället för den vanliga ”attack plus Mulder och Scully åker till brottsplatsen”-grejen, börjar vi mitt i en utredning, där Mulder och Scully vet vad som händer, men tittarna inte vet det. Tittarna blir då detektiver, som får lägga pussel om orsaken till att Mulder och Scully är där, och vad som har hänt sedan de kom dit.Det allra bästa exemplet på det här är ”The Pine Bluff variant”, där vi kommer rätt in i en FBI-operation, men där det verkar som om Mulder låter skurken gå. Scully är i samma situation som publiken, så hon undersöker det hela, och efter ett tag kommer hon i kapp. Samtidigt som vi.
  2. GENRE OCH STIL. Vanligtvis tillhör Arkiv X inte en genre, utan är en blandning av skräck, kriminaldrama, action, och science fiction, med ett stänk av humor. Proportionerna mellan de olika genrerna är en av de saker som ger Arkiv X sin personlighet. Men efter ett tag kan genren bli begränsande.Räddningen är hur redaktionen ser på varje avsnitt, nämligen som en minifilm. (Lowry (1996), s ix) Det ger utrymme för variationer. Ett avsnitt kan vara som en romantisk komedi (”Rain king”), ett annat surrealistiskt (”The post-modern Prometheus”), ett tredje doku-drama (”X-cops”). Ett genrebyte kan också hjälpa till att ge psykologisk tyngd åt ett avsnitt, som när Mulder blir besatt av ondska i ”Grotesque”.I vissa fall är bara delar i en annan genre, som inledningen av ”Drive” (”direktsänd” nyhetsrapport), eller den komiska spegeldansen i ”Dreamland”.Några av de mest omtalade avsnitten är annars avsnitten som har en större proportion humor än vanligt, till exempel ”Humbug” (om cirkusfreaks), ”Quagmire” (om sjöodjuret Big blue) och ”How the ghosts stole Christmas” (om spökhus).Några avsnitt använder annars den brutna kronologin för komiska syften, men de återkommer vi till.
  3. ANNAN SYNVINKEL ÄN MULDER OCH SCULLYS. De flesta avsnitt har inte bara Mulder och Scully som ingångskaraktärer. Ofta finns det en eller två personer till (förutom offren i teasern). De vanligaste typerna är polisen/sheriffen som hjälper till med utredningen, en närstående till ett offer, och den förklädde skurken. Då och då finns en figur med som jag har valt att kalla ”den tredje protagonisten” – en figur som har sitt eget mål, men vars berättelse länkas ihop med Mulder och/eller Scullys genom ett fall. Ett exempel på en sådan är Krycek i ”Tunguska” och ”Terma”.Ibland får monster också vara ingångskaraktär, men då i mindre omgång. De har mest enstaka kamerainställningar, från när de spanar på tilltänkta offer. Bara i ett avsnitt har synvinkeln varit monstrets helt och hållet, ”Hungry”. Där är Mulder och Scully nästan antagonister. (Shapiro (2001), 42-43.)Vissa avsnitt låter Mulder och Scully bli bipersoner. Det började med att Scully blev kidnappad av utomjordingar (Gillian Anderson, som spelar Scully, var gravid), så att Mulder blev ensam huvudperson i ”3”. Senare fick Mulder och Scullys chef, Skinner, ett ”eget” avsnitt (”Avatar”), och efter det har bland andra ”the lone gunmen”, Cigarette-Smoking Man, Scully, och Mulders pappa varit huvudpersoner.En av fördelarna med det här är att det går att utforska en rollfigur ordentligt, och en annan är att de andra skådespelarna kan ta lite ledigt den veckan.
  4. ANNAN TIDSPERIOD. Eftersom vi inte får bryta kronologin inom avsnittet än, finns det två sätt att göra det här på:
    1. genom att låta avsnittet utspela sig i dåtidDet här är ett bra sätt att visa seriens eller enskilda karaktärers backstory på ett mer sammanhängande sätt – hur blev det som det blev? Genom att vi vet hur nutidens värld ser ut kan det orsaka en hel del historiska ironier. Problemet är att man inte har stora insatser. Någon som lever i nutiden kan ju inte dö i dåtid.I Arkiv X finns det ett avsnitt som utspelar sig helt i dåtid: första mötet mellan Mulder och ”the lone gunmen” (avsnittet utspelas dels i dåtid, dels i som en flashback i dåtiden, men det utspelar sig helt i dåtid, och hade kunnat berättas kronologiskt).
    2. genom att låta avsnittet börja i dåtid och sedan övergå till nutidEtt exempel: Filmen X-files – Fight the future börjar på stenåldern, och går sedan över till nutid. Det här för med sig samma fördelar och nackdelar som förra varianten, men dessutom går det att kommentera det som har hänt i dåtid. Den typiska berättelsen här är annars ”förbannelsen kastas plus förbannelsen visar sig”-storyn, som i otaliga mumiefilmer. ”Förbannelsen” blir en tidsinställd bomb som någon råkar stöta till, och sätta igång igen.
  5. UPPFÖLJARE. Vid ett par tillfällen har populära karaktärer fått komma tillbaka: Tooms, Pusher, Donnie Pfaster, och inte minst ”the lone gunmen”. Men inte för sin egen skull, utan för berättelsernas skull: Tooms släpps fri, och då sätter han dit Mulder så att han kan fortsätta äta levrar, Pusher rymmer för att hämnas, Donnie Pfaster blir fritagen av en godtrogen präst, men försöker fullfölja attacken mot Scully, och ”the lone gunmen” kan man alltid lita på när man behöver hjälp med att hacka sig in någonstans eller om man behöver information ”off the record”.(Efter spin-off-serien Millenium:s slut dök huvudpersonen där, Frank Black, upp som en tredje protagonist i avsnittet ”Millenium”.)
  6. LIVE-KONTAKT. Den här kategorin är så ovanlig att jag bara har kunnat hitta den i ett avsnitt: ”Mind’s eye”. En tredje protagonist ser genom en mördares ögon samtidigt som mördaren begår sina brott. Tekniskt sett bryts aldrig kronologin, men den här kategorin är ett fenomen som, bortsett från den betydligt vardagligare versionen – att se något på direkt-TV eller via en monitor, bara sker i science fiction-serier. (Jämför till exempel avsnittet ”She’s a man, baby, a man!” ur serien Förhäxad/Charmed, där den synska Phoebe får psykisk kontakt med en demon och ser vad den ser.)

Det kanske också ska sägas att avsnittet ”Synchrony”, som handlar om en tidsresenär, rent formmässigt är kronologiskt, trots ämnet. Ingenstans lämnar vi nutiden, vilket är mer än vad vi kan säga om nedanstående berättelser…

Avsnitt med bruten kronologi

Antalet avsnitt med bruten kronologi i Arkiv X är svårt att få fram. Bland annat därför att vissa avsnitt innehåller små brott i kronologin, till exempel korta flashbacks. Andra avsnitt innehåller flera typer av brott i tidslinjen – ska de i så fall räknas en eller flera gånger? Vidare, hur gör man exempelvis när det förekommer flera flashbacks i samma avsnitt?

Jag beslöt mig för att undvika de där frågorna och i stället rikta in mig på vilka konsekvenser den icke-kronologiska formen får på upplevelsen. (Delar av det här kapitlet bygger på Morgan Jensens föreläsningar om bruten och icke-linjär struktur (2001), Cowgill (1999), kap10, och Wordplays kolumn om synvinklar, ”Point of view”, http://www.wordplayer.com/) Vi börjar, som med de kronologiska, med mönstret.

Mönstret

Med mönster, menar jag här, hur många andra serier gör för att bryta kronologin. Arkiv X däremot använder bara sällan de här teknikerna.

  1. FLASHBACK/FLASHFORWARD. Det här sättet att bryta mot kronologin är så enkelt att det nästan inte ens är ett brott. Det är mer en förseelse. (Cowgill (1999) räknar inte flashbacks/flashforward till ”non-linear films”, eftersom ”the main plot of these films still proceed in a chronological order”, s 149.) Ändå är det något som är tillräckligt komplicerat för att kräva att det annonseras ut både i förväg och efteråt. Ibland är bilden dessutom lite suddig eller förvrängd. Så viktig är alltså kronologin. (Att det är viktigt för redaktionen också märks bland annat i plats- och tidsangivelserna vid nästan varje scenbyte.)Flashforward är ett begrepp som är mindre vanligt än flashback, men det illustreras på ett tydligt sätt i till exempel ”Clyde Bruckman’s final repose”, där tittarna får se vad den synske Clyde ”ser”, vilket sedan också utspelas i nutiden, med vissa variationer. (Jag håller mina formuleringar lite svävande här, eftersom jag inte vill avslöja för mycket av slutet.)Flashbacks är förhållandevis sällsynta i Arkiv X. Anledningen är bland annat att serien har så öppen synvinkel att vi inte behöver några flashbacks. Dessutom målar fantasin ofta upp mer skrämmande bilder än vad en flashback klarar av.
  2. ILLUSION/DRÖM. Genom att använda illusioner och drömmar går det att kasta alla kronologiska begrepp ut genom fönstret. Andra begrepp också.Ett par exempel på det här är Mulders visioner i ”The blessing way” där Mulder träffar sin döda pappa och den döda källan Deep throat, Mulder och Scullys gemensamma och enskilda drogfantasier i ”Field trip”, och Robert Modells manipulationer i ”Pusher”.Drömmar och illusioner används traditionellt som en av två saker: ett sätt att ge exposition, och som en overklig värld som det kan vara svårt att ta sig ifrån. En kombination mellan dem är ofta väldigt effektiv. Ett exempel ur en annan serie, där drömmarna också kombineras på ett effektivt sätt med mysterieformen, är den dansande dvärgen i Twin peaks.

    I Arkiv X:s värld passar de in, på grund av en fjärde funktion: illusioner och drömmar kan vara mycket skrämmande…

  3. RAMBERÄTTELSE PLUS BERÄTTELSEN INNANFÖR RAMEN. Skolexemplet här är naturligtvis Decamerone (av Boccacchio, 1350-55), men tekniken används ofta än idag. Det finns antagligen flera anledningar till att tekniken fortfarande fungerar och används.Den påminner oss om någon som berättar en saga, vilket ger en trygghetskänsla. (Vilket är en av orsakerna till att filmen De misstänkta/The usual suspects lurade publiken.) Eftersom Arkiv X inte vill skapa någon trygghetskänsla, använder man inte den här tekniken, mer än något enstaka tillfälle. (”The unnatural” till exempel.)Den sparar pengar, eftersom en berättare och vanligen flera lyssnare, innebär att man slipper filma dyra actionscener eller använda flera platser.

Avvikelserna

Några av de vanligaste sätten att bryta mot kronologin, är inte särskilt vanliga i Arkiv X. Varför?

Svaren finns bland annat i redaktionens mål: att göra serien unik. Att bara använda de vanligaste sätten, skulle inte göra serien originell. Det finns redan tillräckligt många som arbetar med de enklaste medlen. Och Arkiv X-författarna, med Chris Carter i spetsen, har inte riktat sig till den dummare delen av publiken. (Lowry (1996), s xi)

En annan förklaring ligger i Arkiv X:s genre. När man gör en paranormal skräckserie med konspirationsinslag, duger inte de vanliga tricken. Då skulle överraskningseffekten utebli.

  1. CIRKULÄR HANDLING. Grovt sett finns det två varianter av cirkulär handling: en där slutet tas upp i början, fast det då är oförklarligt (filmerna Sunset boulevard, Citizen Kane med flera), och en där någon annan del av berättelsen får inleda berättelsen. Den senare varianten är ganska vanlig i Arkiv X (”Colony”/”End game”, Unrequited”, ”Bad blood”, ”Hollywood A.D.” är några exempel.)Det går till så här: en klimaktisk scen innan förtexterna (”in medias res”), efter förtexterna kommer en skylt, till exempel ”48 timmar tidigare”. Vi får se vad som ledde fram till den klimaktiska scenen, och sedan hur scenen slutar, och vad som kommer efteråt. Klimax-scenen används med andra ord som teaser.Eftersom Arkiv X till stor del handlar om oförklarliga fenomen, passar den här tekniken rätt bra in i serien. Det ökar på mysteriet, om huvudpersonerna agerar på ett underligt/ovanligt sätt.

    Och en sak till: genom att inte avsluta scenen får man två bieffekter. Dels vill tittarna veta hur det ska gå, dels känns det som om man har dragit historien vidare två steg förbi det väntade slutet, om man tar den klimaktiska scenen från mitten av berättelsen.

  2. MULTIPLA SYNVINKLAR I KONFLIKT. Avsnitten ”José Chung’s From outer space” och ”Bad blood” (och andra i mindre mån) berättar storyn genom att låta flera personer referera samma skeende ur sin synvinkel – ge sina teorier, visa sin personlighet och sina övertygelser. Eftersom flera personer berättar om samma sak, kan det orsaka konflikter. I själva verket är en av poängerna att synvinklarna skiljer sig åt, att man inte kan vara säker på vem som har rätt.Men de multipla synvinklarna används inte bara för att skapa osäkerhet. I själva verket tillhör både ”José Chung’s From outer space” och ”Bad blood” de mest komiska avsnitten, delvis på grund av att vi får se hur olika Mulder och Scully ser på samma situation. (Det går så långt i ”Bad blood” att Mulder rättar ”Scullys” platsangivelse: från Davey Crockett Motor Court till Sam Houston Motor Lodge…)(I den fjärde säsongsguiden till Arkiv X berättar författaren till ”Bad blood” hur idén kom till – den inspirerades av ett avsnitt av gamla Dick van Dyke show, så visst lönar det sig med klassisk utbildning… Meisler (1999), s 170.)

    Det kan vara svårt att planera de olika synvinklarna, men det tar mindre tid i anspråk eftersom storyn tar så mycket tid att man behöver mindre intrig.

  3. Tidsloop – Avsnittet ”Monday”I ”Monday” får tittaren se Mulder gå igenom samma dag, om och om igen. Det som skiljer tidsloop-avsnittet ”Monday” från filmen MÅNDAG HELA VECKAN, som är den självklara jämförelsepunkten för många är dels att det inte är någon av huvudpersonerna som är medveten om att det är en tidsloop, utan en tredje protagonist, dels att loopen inte börjar om varje morgon.I och med den tredje protagonisten, vars mål är samma som Bill Murrays i Måndag hela veckan – att komma ur loopen, skapas en del av tematiken. Hennes deprimerade och trötta tillstånd är mer tematiskt passande för Arkiv X-världen än för en romantisk komedi.

    Loopens slut är viktigt. Varför?

    För att det innehåller vad författaren till ett tidsloop-avsnitt i Star Trek – The next generation kallar ”the ultimate teaser” (Nemecek (1995), s 195.). I STTNG handlade det om att spränga Enterprise. I Arkiv X om att döda Mulder och Scully – på riktigt (ingen fejkad död, som i ”Gethsemane”/”Redux I-II”). Insatserna är alltså höga – huvudpersonernas liv – och lösningen är inte ”den perfekta dagen”, utan att den tredje protagonisten måste offra sitt liv. Inget uppåt-slut, men det passar genren.

    Men som vanligt i Arkiv X används formen också för att skapa humor, som till exempel Mulders olika försök att undvika att ramla över sina skor. Humorn och byte av synvinkel (till Scully respektive den tredje protagonisten) döljer bland annat det som skulle kunna bli monotont efter några loopar.

    Givetvis blir det mer komplicerat att filma ett sådant här avsnitt, med alla detalj-skillnader mellan looparna att hålla reda på, men å andra sidan går det fort att skriva, av samma anledning som med tidsloop-avsnitt.

  4. EPISODISKT – AVSNITTET ”MUSINGS OF A CIGARETTE-SMOKING MAN”. När tillräckligt många hade blivit intresserade av ”Cancer man”, var det dags att göra ett biografiskt avsnitt om honom. Eftersom redaktionen ville etablera hur aktiv konspiratören har varit (åter passande för genren), presenteras avsnittet i korta segment från olika tidsperioder: från morden på JFK och Martin Luther King, från när Arkiv X återöppnades av Mulder, när Scully blev Mulders partner, och slutligen nutid.Men samtidigt, i dialog berättas om andra operationer som är mer komiska, och avsnittet avslutas också med en vändning: hela avsnittet bygger på vad ”the lone gunmen” har läst i en bok som är skriven av ”the cigarette-smoking man”.De separata berättelserna är egentligen fristående berättelser, men har ett syfte, en karaktär och ett tema gemensamma. Därför blir berättelsen inte spretig, men däremot kan det vara riskabelt att göra ett biografiskt avsnitt om en så pass marginell karaktär.
  5. TIDSRESA OCH PARALLELL HANDLING – AVSNITTET ”TRIANGLE”. Avsnittet ”Triangle” är unikt på flera sätt:Till att börja med har det en visuell stil som bryter av mot Arkiv X:s vanliga. Bortsett från reklamavbrotten finns det bara ett fåtal vanliga klipp i hela avsnittet, på samma sätt som i Hitchcocks REPET eller De Palmas SNAKE EYES (som kom samma år som ”Triangle” – en slump? Hmm…)En annan sak med den visuella stilen – vid ganska många tillfällen ser vi två skeenden samtidigt i bild: ett i nutid, ett i dåtid. I själva verket leker avsnittet med tittaren vid ett tillfälle, där Mulder och Scully ser ut att vara på väg att springa in i varandra fast de egentligen är där med 49 års mellanrum… (Det finns fler exempel på metoden parallella skeenden i olika tidsperioder: MacGyver-avsnittet ”Blood brothers”, Star Trek – The next generation-avsnittet ”Time’s arrow I-II”, filmen DÖD PÅ NYTT, för att bara nämna ett par.)

    … Vilket beror på att det här är det enda tillfället där en av huvudpersonernas nutida jag befinner sig i en annan tidsperiod, det vill säga har rest i tiden.

    Dessutom, i dåtiden finns seriens vanliga skådespelare med i andra roller: Scully spelar en professors assistant, Skinner, Jeffrey Spender och ”cigarette-smoking man” spelar nazister. (Samma sak är inte helt oerhört i andra serier. I Lois & Clark – The new adventures of Superman: ”Soul mates” finns de reguljära rollfigurerna med i tre tidsperioder. I Star Trek – Deep space nine: ”Far beyond the stars” finns skådespelarna med utan masker i 1930-talets USA. Och i Simpsons-avsnittet ”Simpson bible stories” föreställer Homer med flera kända bibliska figurer.)

    Avsnittet är dock mer komplicerat än så, för i slutet avslöjas det att allt kan ha varit Mulders illusion. I vanlig Arkiv X-anda ges det inga klara svar, utan tolkningen beror på vilken sida skepticism-troende-skalan man befinner sig på.

FRAMTIDEN FÖR OCH MED ARKIV X – NYA TRICKS

Med sju säsonger bakom sig (åtta i USA) och alla ovanstående metoderna redan använda, kanske det känns som om sätten att variera favoritberättelserna börjar ta slut.

Ingalunda.

I själva verket finns det ganska många sätt kvar att berätta på:

  1. PARALLELLA UNIVERSA. Den här formen av berättelse har många gemensamheter med tidsrese-berättelser (det kan till exempel vara svårt att bestämma om en tidsresa rent dramatiskt är ett kronologiskt brott eller bara en resa till en annan plats. Förändras framtiden/nutiden av ens närvaro i dåtiden eller inte?), men här handlar det om en person som hamnar i en alternativ verklighet – såsom verkligheten hade kunnat ha sett ut. (Jfr filmen EN ANDRA CHANS, Star Trek – The next generation-avsnittet ”Tapestry” och ett sent avsnitt ur Dallas, där vi får se hur Southfork hade sett utan J.R. . ”Mirror, mirror” ur Star Trek låter personer från varsitt parallellt universum hamna i varandras universa.) Det skulle till exempel kunna handla om vad som hade hänt om Scully inte hade blivit FBI-agent utan fortsatt med sin läkar-karriär.Arkiv X snuddar vid den här formen i ”Biogenesis/The sixth extinction I-II”. Där fantiserar en medvetslös Mulder om ett liv utanför arbetet med Deep throat fortfarande vid liv.
  2. TVÅ ALTERNATIVA UTVECKLINGAR. Ett liknande skeende får man om man låter två parallella universa skiljas åt inuti berättelsen, som i filmen Sliding doors. Hur utvecklas framtiden beroende på vilka val man gör och slumpen? är de viktiga frågorna här.
  3. BAKLÄNGESAVSNITT. I pjäsen ”Betrayal” av Harold Pinter visas scenerna i omvänd ordning, vilket får en absurd effekt. Seinfeld-avsnittet ”Betrayal” (med rikliga Pinter-allusioner) gör likadant, för komikens skull. Där går man till och med så långt att prosit kommer före nysningen.Ändå finns det en logisk kedja kvar, nämligen fråge-kedjan. Vi undrar hela tiden varför folk gör som de gör. Det skulle kunna vara thriller/skräck-elementet i ett tänkbart Arkiv X-avsnitt – att vi inte har en aning om varför det blev som det blev. (I vanlig ordning skulle det säkert finnas några komiska poänger också.)
  4. HELA AVSNITTET UTSPELAR SIG I FRAMTIDEN. Efter ett kort besök i dåtiden för Mulder (eventuellt) i ”Triangle”, skulle det vara intressant att besöka den framtidsvärld som man pratar om i ”Synchrony” – där alla kan resa i tiden och göra vad de vill.Men tidsresor framåt skulle också kunna medföra hittills okända faror – ny teknik, nya konspirationer, andra koalitioner, och nya monster.
  5. GENRE- OCH STILBYTEN. Med tanke på hur många genre- och stilbyten Arkiv X redan har genomgått temporärt, är det få riktigt självklara val kvar. Jag tvivlar till exmpel på att Arkiv X skulle göra som Ally McBeal (musikal), som MacGyver (western), som Simpsons (sitcom), eller bli episkt, kostymdrama, barn/ungdom eller såpa. Men kanske rättegångsdrama, eller sjukhusdrama (här är ”all things” (sic) på gränsen till att passa in), eller abstrakt film. Arkiv X kommer säkert att hitta fler genrer att blanda med.Det är inte helt otänkbart heller att Arkiv X möter andra serier. Sådana tankar har varit uppe tidigare, om till exempel Unsolved mysteries (Meisler (1999), s 156.). Begränsningar finns bland annat i produktionsbolag, men det skulle till exempel vara intressant att se John Cage i Ally McBeal få ta hand om ett fall ur Arkiv X, eller se vad som händer när folket i Stargate S-1 ställer till det för jorden, och det blir ett fall för Arkiv X.Och det är nog inte helt uteslutet att Arkiv X blir fler filmer i framtiden.
  6. TREDJE PROTAGONIST BLIR ENSAM PROTAGONIST. Efter alla tidigare variationer: Mulder och Scully, Mulder och Scully plus tredje protagonist, Mulder och/eller Scully plus reguljär rollfigur, reguljär rollfigur plus Mulder eller Scully, etc, skulle det vara intressant att se om serien fortfarande håller utan varken de reguljära rollfigurerna eller huvudpersonerna.Det skulle kunna ske på åtminstone två sätt: antingen genom andra som jobbar med Arkiv X (tidigare eller senare) (vilket man flörtade med i ”Travelers”, som handlade om Mulders pappa, men där var Mulder med i ramberättelsen), eller också utan Arkiv X över huvud taget.Den svåra frågan är hur man skulle knyta det avsnittet till resten av serien. Några förslag: genom hot som har figurerat i andra avsnitt (monster, andar, sjukdomar, etc), genom samma förmågor, eller genom stil, genre och tematik.
  7. ICKE-LOGISK STRUKTUR. Genom att gå ifrån orsak-verkan-kedjan, och ibland låta verkan komma före orsaken, som till exempel i PULP FICTION, skulle berättelsen bli mindre förutsägbar – det säger sig själv – men det skulle också kräva betydligt mer av tittarna. (Kanske för mycket. Fast vi pratar ju om Arkiv X-tittare, så kanske inte…)Det ställer högre krav på författarna också, eftersom varje scen måste säga så mycket mer, än att bara vara spännande. De individuella scenerna måste nästan vara egna enheter, så att tittarna temporärt kan tappa fotfästet.Den här formen hör annars mer till konst-film, där publiken inte har reklampauser, eller en hel series backstory att ta hänsyn till.
  8. CLIP SHOW. Lyckligtvis har Arkiv X fortfarande klarat sig undan detta gissel. Vad det rör sig om är avsnitt där budgeten inte räcker till till annat än en ramberättelse och klipp från tidigare avsnitt. (Exempel på sådana är MacGyver: ”Unfinished business”, Star Trek – the next generation: ”Shades of grey”, Simpsons: ”So it has come to this – The Simpsons clip show”. Men fenomenet är inte unikt för TV: THE TRAIL OF THE PINK PANTHER är bara ett filmexempel. Under andra världskriget användes den här metoden när skådespelare och regissörer och budgetar saknades.)(I stället brukar Arkiv X och andra publiksuccéer ha timslånga ”dokumentärer” utan ramhandlingar, som ligger mellan säsongerna.)

Säkert finns det fler tänkbara sätt att berätta, och det skulle inte förvåna mig om redaktionen bakom Arkiv X uppfinner några nya eller blandar de här friskt.

AVSLUTNING

Vad kan vi lära oss av det här?

Vad betyder allt det här? Alla brott mot kronologin?

Och på vilket sätt kan det här vara till nytta för andra?

Och hur vanligt är det egentligen?

Som jag redan har nämnt kan andra sätt att berätta än det linjära, kronologiska, vara ett sätt att spara intrig.

En berättelse med multipla synvinklar i konflikt (som filmerna RASHOMON och SNAKE EYES, Arkiv X-avsnittet ”Bad blood” eller Star Trek – The next generation-avsnittet: ”A matter of perspective” eller, för den delen, dussintals deckare) kräver, om det är tre synvinklar, bara en tredjedel så lång intrig. (Däremot kräver den tre gånger så djup intrig. Intrigdjup är ett ämne som man inte hör särskilt mycket om, men vad det betyder hänger ihop med vad Wordplay kallar ”off-screen movie”, vad som händer där kameran inte tittar just nu. Idealiskt, men ganska sällan, har en manusförfattare nämligen koll på vad precis varenda rollfigur i berättelsen har för sig i ett givet ögonblick. Bättre koll på off-screen movie:n ger större möjlighet att skapa en trovärdig värld och förväntan, men också att förbrylla och överraska tittarna. Se ”Off-screen movie” i Wordplay, http://www.wordplayer.com/)

En tidsloop-berättelse kräver ännu mindre intrig, beroende på hur många gånger vi får se loopen. (Här måste intrigdjupet vara ännu större än vid multipla synvinklar.)

Det episodiska kan vara ett bekvämt sätt att knyta ihop mindre berättelser för att skapa en tematisk helhet. Helt enkelt när man känner att man inte kan berätta om en särskild sak i mer än ett par minuter.

Samma sak gäller för ramberättelsen.

Den cirkulära handlingen, å andra sidan, är bra av en helt annan anledning. I och för sig behöver man lite mindre intrig, eftersom åtminstone en scen går att återanvända, men det är så lite att det är negligerbart. Vad den här modellen lär oss, är i stället att koncentrera oss på att börja idésökandet (när vi skriver) med att leta efter scener som verkar absurda, och att sedan hitta logiska förklaringar till dem.

Med andra ord: modellen följer skapandeprocessen på ett lämpligt sätt.

Parallella universa-berättelser å sin sida skapar stort utrymme för karaktärerna med hjälp av kontrasten till den vanliga världen. Därför krävs ganska mycket energi till att skapa den parallella världen, precis som för tidsresor.

Parallella utvecklingar, däremot, skrivs egentligen som två parallella linjer, fast med samma personer inblandade. Det ger utmärkt tillfälle att studera karaktärerna. Utrymmet brukar delas ganska broderligt mellan linjerna, så det betyder dubbelt så mycket av hälften så mycket intrig. Det kan vara värt att lägga märke till att man ofta har varsin genre på utvecklingarna.

Att byta protagonist ger nya möjligheter att testa både franchisen och de omgivande karaktärerna – för att se vilka outnyttjade resurser som finns till hands. Det kan också ge färska perspektiv både på de vanliga huvudkaraktärerna och på de nya karaktärerna.

Genom att byta genre och stil kan man leka med publikens förväntningar, men också krossa en del myter om serien, vad gäller till exempel djup. Det är också ett tillfälle till stor humor, och till allusioner, referenser och homager.

Baklänges-berättelser är antagligen den berättarform som kräver störst utrymme, men också den form som kräver mest planering. Eftersom vi redan vet hur det kommer att gå, är det karaktärernas motiv till att göra som de har gjort som kan förändra vår bild av det som har hänt.

Icke-logiska berättelser bryter visserligen orsak-verkan-kedjan, men det finns ofta andra kedjor som håller ihop berättelsen. Det kan vara treaktsstrukturer eller tematiska strukturer, men utrymmet för intrigen minskar egentligen bara med så mycket som krävs för att förklara var i berättelsen vi är för publiken.

Över huvud taget kan det verka som om de här icke-kronologiska sätten att berätta skulle betona intrigen mer än karaktärerna. I själva verket blir det tvärtom.

Varför då?

Jo, för att publiken behöver mer tid på sig att förstå storyn, det vill säga att länka samman det som händer. Då händer två saker: dels tvingas författarna kapa i allt material som inte för intrigen framåt, eftersom sättet att berätta ”genar” mellan de viktiga scenerna.

Dels tvingas publiken att förlita sig på karaktärerna. (I viss mån även på arenan.) Publiken börjar titta oerhört noga på hur karaktärerna reagerar på det som händer, för att se vad som är en lämplig reaktion, eftersom de inte kan vara helt säkra själva på vad det är som händer.

I praktiken

Om det är svårt att försöka räkna hur många gånger Arkiv X bryter mot det kronologiska berättandet, då borde det vara omöjligt att ens uppskatta hur vanligt det är över lag i olika TV-serier. Tumregeln är dock att ju mer komplicerat brott mot kronologin eller franchisens konventioner, desto ovanligare.

Det betyder att det inte är särskilt ovanligt med ”in medias res”-avsnitt, medan till exempel baklängesberättelser är oerhört ovanliga.

Å andra sidan är ambitiösa serier som Arkiv X ganska sällsynta på TV. Det är inte många som använder lika många kronologiska brott (och tänjningar av franchisen). Vad beror det på?

Jag tror inte att det beror på att publiken inte kan förstå storyn om intrigen är komplicerad. Publiken förstår mer än vad man tror.

I själva verket kan en del av de mest komplicerade sätten att berätta bli uppskattade just därför att de komplicerar storyn. Arkiv X-avsnitten ”Bad blood” och ”José Chung’s From outer space” är bra exempel på det. En del producenter har svårt att acceptera den tesen, och försöker därför förenkla intrigerna (och berättelserna), vilket resulterar i att berättelsen förlorar i logik. (Se till exempel ”The audience is listening” i Wordplay, http://www.wordplayer.com/)

Problemet tror jag snarare ligger på två nivåer:

  1. DET ÄR SVÅRT ATT SKRIVA ICKE-KRONOLOGISKA BERÄTTELSER. Till och med författare har svårt att skaka av sig det konventionella sättet att berätta – både när det gäller franchisens vanliga stil, och kronologiska hänsyn. Dessutom krävs det lite mer tydlighet när det gäller var och när en scen utspelar sig för att publiken ska förstå.
    Samtidigt kan det vara svårt för författare att komma så nära en karaktär som krävs för att göra storyn spännande när intrigen är komplicerad. Det krävs mer research, mer tankearbete och mer självrannsakan.
    Inte undra på att det är färre som gör det…

  2. DET KAN VARA SVÅRT ATT RÄTTFÄRDIGA ATT HA EN KOMPLICERAD INTRIG NÄR DET ÄR LIKA ENKELT ATT HA EN RÄTTFRAM. Utan tillräckliga skäl att göra något speciellt, då blir det lättare att göra det vanliga. Men det är mer än bara en attityd-fråga. Mycket mer.
    Det är en genre-fråga.
    Arkiv X använder sina ”brott” för att stödja genren och temat. Genom den cirkulära handlingen börjar avsnitten med ett udda beteende eller en udda situation (science fiction-genren), och sedan får vi förklaringen till det (deckare), och det leder till en väpnad konflikt (thriller/action).
    Andra synvinklar används både för att förvarna om hemskheter (monster), och för att övertyga oss om att fienden finns överallt (konspirationen). Illusioner används ofta för att sätta skräck i oss/göra oss osäkra.
    När Arkiv X använder ramberättelser är det sällan vi kan lita på berättelsen innanför ramen helt (temat ”Trust no one”). Tidsloopen berättar om det oundvikliga ödet. Och multipla synvinklar i konflikt berättar om hur mångfacetterad Sanningen (med stort s) är.
    Det är likadant i Seinfeld. Där används en typ av intrig (baklänges-berättande) för att skapa humor.
    I Lois & Clark – The new adventures of Superman används resor till parallella dimensioner och andra tidsepoker för att ställa till nya svårigheter för Stålmannen, både som superhjälte och på det romantiska planet.
    Det finns ett mönster här.
    Sättet att berätta är anpassat för att seriens genre.
    Det gäller alltså att tänka till lite innan man väljer en tidsloop eller ett episodiskt avsnitt. Och eftersom alla serier inte är lika utvecklade varken i tema eller genre – är det inte alltid det går. (Det går säkert att göra en större undersökning av det här ämnet, men jag har inte utrymme för det här.)

Avslutningsvis vill jag bara påpeka två saker: för det första att det är väldigt vanligt i Arkiv X att använda flera kronologi-brott/franchise-brott i samma berättelse, och kombinera dem på ett intrikat sätt. Hur man kombinerar är upp till var och en, men grundelementen är de sätt att berätta som jag har räknat upp ovan.

För det andra går det inte att låta ett sätt att berätta bära en hel berättelse. Med andra ord: förlita dig inte på till exempel en tidsloop. Vad som händer i tidsloopen är minst lika viktigt. Och det är där Arkiv X har lyckats. De har fortsatt att hitta nya varianter av monster, förmågor och farliga djur.

Låt oss hoppas att de fortsätter ett bra tag till.

Världens bästa TV-serier

Det är vanskligt att utse ”världens bästa” någonting, men folk är fortfarande otroligt känslomässigt engagerade i TV, och det gör det här ämnet kanske ännu mer irriterande för vissa. Ändå tänkte jag försöka samla ihop de fem TV-serier som av olika anledningar kan sägas tillhöra de bästa i världen. Jag har då bland annat tänkt på hur länge de har gått, hur inflytelserika de varit, helhetstintryck och vilken TV-serie jag helst skulle ha med mig till en öde ö. Som ett exempel: TV-serien Mord och inga visor har gått länge, och tillhör de genrer jag gärna skulle se mer av på TV, men den har inte haft stort inflytande på andra serier. Andra serier som Sopranos har haft stort inflytande, men jag skulle inte vilja ha med mig den till en öde ö.

5 Simpsons

Simpsons

Så här såg Simpsons ut under den period de gick i Tracey Ullmans pratshow

Över 450 avsnitt efter att de började, fortsätter Simpsons att produceras. Bara det är inte bara rekord bland tecknade serier, det är också fortfarande kö bland kändisarna att få vara med som gästskådespelare. Som engelskspråkiga Wikipedia skriver:

It is currently the longest running prime time entertainment program with a consistent setting and recurring characters. While other prime-time shows have run longer, they are all news, sports, anthology or variety programs.

[källa]

(Liten anmärkning: den längsta TV-serien någonsin är Guiding light, som gått i över 15 000 avsnitt.)

4. Frasier

Frasier

Oh, baby I hear the blues is calling, tossed sallad and scrambled eggs...

Det unika med Frasier är dels att det är en sitcom med finess, dels att det är en uppföljare som fått fler utmärkelser än originalet. Dessutom innebär det här att Kelsey Grammer spelat samma rollfigur i tre olika TV-serier, vilket är om inte unikt, så åtminstone sällsynt.

3. CSI

CSI

Originalserien av CSI

Med tre samtidiga TV-serier på tittartoppen från samma franchise är det svårt att frångå hur stort CSI är. Över 500 avsnitt, serietidning, nöjespark, och en kommande långfilm, är också meriterande här. Att rättssystemet påverkas är också tungt vägande argument.

Men mitt tyngsta skäl att ta med CSI på listan är hur serierna har påverkat berättarstilen i moderna kriminalserier. Nu går det inte längre att bortse från hur kriminalteknikerna inverkar i brottsutredningen, men det är också mer detaljerade historier, där både så dåliga serier som The Mentalist och så bra serier som Lie to me har sitt ursprung.

För mig kommer CSI alltid att vara förknippad med förhörsscener där polisen Brass pressar de misstänkta genom att anklaga dem, medan Grissom sitter i bakgrunden och med ett höjt ögonbryn lugnt undrar:

Kan jag få se ditt högra öra?

(eller liknande)

2. Vita huset

Vita huset

Donna Moss, Josh Lyman och Sam Seaborn

Det är inte dåligt av en TV-serie att påverka rättssystemet, men det finns serier som gjort mer än så. Vita huset, en serie som började som det överblivna materialet från Aaron Sorkins filmmanus till Presidenten och miss Wade, har påverkat stora delar av det amerikanska folket att bli intresserad av politik. Vilken annan serie har gjort avsnitt om hur en lag kommer till, vad en pressekreterare gör, och har lärda diskussioner om konstitutionella och demokratiska frågor.

Vita huset var för övrigt en av de första TV-serierna där filmstjärnor frivilligt var med. Tidigare hade skiljelinjen mellan TV och film varit stor, men efter Vita huset gick stjärnorna mer ledigt från ena formen till den andra.

Hedersomnämnanden

* Arkiv X – som fick i skräckgenren på TV igen, och som skapade den stora vågen med serier om utomjordingar under 1990-talet

* Gunsmoke – en av de längsta TV-serierna någonsin, som också inspirerade till en våg av western-serier som vi knappt kan föreställa oss idag. Nästan varannan serie som gjordes var en western-serie under ett par år på 1950-talet. Inte helt olikt hur många svenska serier utspelar sig på 1800-början av 1900-talet.

* Cityakuten – som var en av de första prime-time-serierna att använda såpa-upplägget med flera sammanvävda intriger. Inte min kopp te, men svår att bortse ifrån.

Och nu världens bästa TV-serie:

1. Star Trek

Star Trek

Rödskjortor betyder inte samma sak längre

När det gäller TV-serier är det svårt att komma ifrån att Star Trek torde vara den serie som har påverkat TV-mediet, nej, hela historien mest.

Inte nog med att Star Trek har inspirerat uppfinningar och forskning…

Picard

Tea, Earl Grey, hot!

Inte nog med att vi tack vare Star Trek fick stjärnor…

Inte heller nog med att den gav en positiv syn på världen och att den bröt könsrollsmönster och överskred rasgränserna…

Första kyssen över ras-"gränserna" på TV

Första kyssen över ras-"gränserna" på TV. Bara det att Uhura inte var tjänstefolk inspirerade Whoopie Goldberg.

… inte nog med allt det.

Star Trek var den första TV-serien som fick en andra chans. Det är den enda serien som har två pilotavsnitt.

Och Star Trek var den första TV-serien som fick en hel bok om hur serien kom till. Reklamaren Stephen Edward Poe (som skrev under namnet Stephen Whitfield) var den förste som följde med bakom kulisserna på en TV-serie och skrev en bok om det. Det har blivit fler, om vi säger så, sen dess.

Inte heller nog med att Star Trek-serierna tillsammans finns i drygt 630 avsnitt och ett dussintal filmer, flera hundra skönlitterära böcker (och fackböcker), ett par nöjesparker, språket (”Scotty, beam me up”, ”warp”, etc), mm, mm. Det går nästan inte att överskatta seriens närvaro i vår kultur.

Nej, det är mer än så…

Star Trek mer eller mindre skapade science fiction-genren på TV, vilket i sin tur ledde till att vi fick science fiction på bioduken, vilket ledde till att science fiction-böckerna började sälja utanför den lilla skaran närmast sörjande. I själva verket, vore det som om…

… fiaskot Nudlar och 08:or (1996-1997) hade fått en gigantisk brevkampanj från de stora intellektuella författarna i Sverige som i utkanten av svenskt kulturliv satt och skrev romaner där allting skildrades ur två eller flera synvinklar – och det hade lett till att serien hade återuppväckts, gått i två säsonger till, blivit nerlagd, men sedan inspirerat andra manusförfattare att skriva en serie framgångsrika långfilmer där samma grepp används med vissa variationer – vilket i sin tur gjort att det hade producerats tre mycket, mycket framgångsrika serier i stil med Nudlar och 08:or, och att det senare kommit en EXPLOSION av Rashomon-berättelser i svensk TV, svenska böcker, filmer, tecknade serier och så vidare. En hel industri med tusentals anställda, egna spelregler och konferenser, priser, och internskämt.

Låter det otroligt? Men det var som hände med Star Trek. Och det är också enda gången (som jag vet) som det här har hänt i TV-historien. Åtminstone är det den första gången. Innan Star Trek fanns det inga konferenser för TV-serier – och definitivt inga universitetskurser.

Och det är därför det inte går att sätta någon annan serie som världens bästa serie.

Da Vinci-koden är som Arkiv X

Tom Hanks och Audrey Tautou från Da Vinci-koden, framför Mona Lisa

Tom Hanks och Audrey Tautou från Da Vinci-koden, framför Mona Lisa

Igår gick Da Vinci-koden på TV3. Eftersom jag inte såg den när den gick på bio (jag hade nyligen läst den i bokform – ja, jag vet att jag är sen ibland…), tänkte jag att det kan vara spännande att se vad de har gjort med den. (I och med att Änglar och demoner kommer snart har det här kanske lite aktuellt ändå.) Så var det spännande?

Det var det, fast kanske inte såsom de hade tänkt sig. Efter att Dan Browns bok kommit ut har det nämligen skrivits en del om plagiat och vad som är sant i boken. Det gjorde att jag läste på om ämnet och dessutom har jag en annan synvinkel på saken än vad filmen har. Men låt oss ta det i tur och ordning.

Titeln på boken och filmen

Till att börja med, låt oss komma överens om en sak: Leonardo var från Vinci. Han hette alltså inte Da Vinci i efternamn, lika lite som Karlsson på taket heter ”På taket” i efternamnet. En mer korrekt titel hade varit Leonardo-titeln, fast jag medger att Da Vinci-koden är klatschigare. Den här kampen kan jag nog nästan glömma att vinna.

Fast det är en annan sak med titeln. Det finns inte särskilt mycket Da Vinci-koder i berättelsen. Framför allt slutar det inte med någon Da Vinci-kod, vilket gör att varken kryptografen eller symbolprofessorn har särskilt mycket att dekryptera/avkoda. Heter verket Da Vinci-koden, då bör faktiskt Leonardo haft mer med saken att göra än att måla en tavla, som kanske/kanske inte kan användas för att stödja en teori. Med tanke på att Leonardo faktiskt höll på en hel del med koder (att tvingas läsa en spegelskrift räknas inte som en stor Da Vinci-kod, tycker jag), hade det funnits massor man kunde göra: koder gömda i hans målningar (vilket faktiskt förekommer), eller bland hans anteckningsböcker (à la National treasure) eller någon helt nyupptäckt Leonardo-artefakt. Tja…

Frisyren

Rätt många har klagat på filmen av en enda orsak: Tom Hanks frisyr. Jag säger bara två saker. 1. Skaffa ett liv. 2. Kolla in killen i Erasmus-reklamen: http://www.erasmusstudent.se/ Plötsligt verkar Hanks faktiskt se ut som en, vänta på det… en professor…

Historien

Sen kommer vi äntligen till huvudämnet. Jag tänker inte uppehålla mig särskilt länge vid det faktum att historien är påhittad och snodd. Så klart är den det. Det är allt skönlitterärt. Jag tänker inte ens klaga på Priorere de Sion-delen. För min del skiljer det sig inte från S.P.E.C.T.R.E. i James Bond-filmerna: det är en skurkorganisation. Och att delar av en kyrka får vara skurkar i en film och en bok har jag inga problem med. Det får alla typer av organisationer förr eller senare.

Nej, det jag tänker diskutera är dels Maria Magdalena-grejen och Robert Langdons professionalism, eftersom det är det verken kretsar kring.

I’ll never be Maria Magdalena

Ja, det är sant att Maria Magdalena troligen inte var en sköka (eller hora som vi säger nu för tiden), utan att hon baktalades av kyrkan efter kyrkomötet i Nicocae. Var hon Jesus fru som Da Vinci-koden säger? Spelar roll.

I vilket fall som helst finns det inga trovärdiga källor om henne, d.v.s. källor utanför de texter som valts in i bibeln och de som blivit apokryfiska (med andra ord uteslutits ur bibeln). Det testamente hon möjligen skrivit är från åtminstone 60 år efter Jesus död, så då lär hon ha varit närmare 100 bast, förutsatt att hon inte var mycket yngre än Jesus, i vilket fall hon kan ha varit så ung som 80… Jag vet inte om jag skulle lita alltför mycket på en text som skrevs ett halvt århundrade efter händelsen av en kvinna som troligen var senil eller i alla fall partisk. Ah, och nu förutsätter vi att de andra texterna är sanna? Nej, inte jag i alla fall. Troligen kommer Star Trek att om 2000 år att behandlas på motsvarande sätt: Uhura-avsnitten har raderats för att skuffa undan kvinnan, och vad står i vers och kapitel X av Gamla och Nya Testamenten (originalserien, respektive Next Generation, Deep Space Nine, Voyager och Enterprise)? Det ser vi redan tecken på, så det är bara att fortsätta. Och Roddenberry som redan vände sig om i sin grav när bajoranernas religiositet behandlades som något positivt i Deep Space Nine, kommer att rotera som en propeller.

Än sen…?

Men åter till Da Vinci-koden. Okej, låt säga då att allt som Teabag, förlåt Teabing, säger är sant, att graalen hittas och att det här skulle komma ut. Hemska tanke? Nä.

Är det någon som skulle bli förvånad ifall Vatikanen skulle ha en hemlig militär makt? Är det någon som skulle bry sig ifall det dök upp någon som påstod sig vara Jesus ättling? Ens utanför amerikanska talk-shower? Och finns det någon som läst boken eller sett filmen som tänker ”åh, nej, så här får det inte vara: Jesus får inte haft sex, han får inte ha fått ättlingar, han får inte ha varit en vanlig människa”? I så fall kanske inte Da Vinci-koden var din kopp te från början. Hallå, det är en thriller. Och jultomten finns faktiskt, så du behöver inte ha mardrömmar.

”Professor” Langdon

Som i så många fall börjar Da Vinci-koden med att försöka etablera hur smart huvudpersonen är, bara för att i nästa ögonblick se till att han eller hon knappt förstår vad en symbol är. Kom igen, en professor som inte vet vad en kryptex är? Bra jobbat.

Men det är inte den scenen jag tänker på. Den scenen jag tänker på är den här (se bilden nedan):

Ian McKellen som Teabing

Ian McKellen som Teabing förklarar för professor Langdon och agent Neveu vad den heliga graalen är

Jag har redan skrivit en hel uppsats om Arkiv X. Den finns med in min bok ”Manusförfattarens guide” (tillgänglig via Vulkan.se). Men det finns en svaghet i Arkiv X som jag inte skrev särskilt mycket om där, nämligen de där återkommande scenerna där Fox Mulder (konspirationsteoretikern och beteendevetaren) försöker övertala Dana Scully (skeptikern och läkaren). Deras samtal är ofta intressanta, men så finns den här delen:

MULDER: Vi har ett mord. En man blev knivskuren. Alla dörrar är slutna inifrån och alla fönster också. (UNDERTEXT: Det är omöjligt.)

SCULLY: Fanns det någon gas? (UNDERTEXT: Det är inte alls omöjligt.)

MULDER: Nej. (UNDERTEXT: Det är visst omöjligt.)

SCULLY: Fanns det en möjlighet att offret låste dörrarna efter han blivit knivskuren? (UNDERTEXT: Sluta säg att det är omöjligt.)

MULDER: Hans huvud hittades tre meter ifrån honom, så nej… Min gissning är att han blev halshuggen av ett monster som kan gå genom väggar. (UNDERTEXT: Min gissning är att han blev halshuggen av ett monster som kan gå genom väggar.)

SCULLY: Va? Det finns inga monster som kan gå genom väggar. (UNDERTEXT: Jag står enbart ut med dig för att du är så snygg.)

MULDER: Men tänk om det fanns monster som kunde gå genom väggar. (UNDERTEXT: Jag vet.)

SCULLY: Okej. I så fall, vad skulle hindra dem från att sjunka ner i marken? (UNDERTEXT: Ha, där fick jag dig.)

MULDER: Ehhh, men tänk om det här monstret hade hittat på ett sätt att undvika att sjunka ner i marken. (UNDERTEXT: Snälla, tro mig.)

SCULLY: Okej, då åker vi och letar efter ett monster som kan gå genom väggar och dessutom har hittat på ett sätt att undvika att sjunka ner i marken. Var börjar vi?

Hela scenen med Teabing (som kallas Graal-fanatiker, förresten, för den som undrar vad hans utbildningsnivå är) påminner om en sådan Arkiv X-scen. Teabing försöker just med ”tänk om”-grejen. Och här ligger problemet med ”professor” Langdon. Hade han varit något värd (vilket han själv medger att han inte är, ”flera andra hade varit bättre än jag”), hade han satt stopp tidigt för Teabings teorier och förklarat att det kanske är roligt att spekulera, men att de kanske borde åka därifrån innan de blir fasttagna.

Fast vad hade det varit för berättelse då?

Å andra sidan lyckades nog Monty Python bäst med just jakten på den helige graal. Tätt följd av Indiana Jones 3.

En sak som jag dock inte hört något om, är att lösningen på koden (och här finns det en rejäl spoiler, kanske jag ska tillägga för den som inte vill veta mer, ehh, jag lägger in en bild så att du inte råkar se av misstag…)

Massiv spoiler

Massiv spoiler

Jo, alltså att lösningen till kryptexen var ganska bra, men att jag aldrig sett någon kommentera att äpplet ibland anses vara den frukt som växte på kunskapens träd.