Klantiga bluffmakare

I flera år nu har jag varit intresserad av bluffmakare. Jag antar att det började med filmen ”Blåsningen”, och har lett till att jag har läst en hel del om det. Jag har själv väldigt sällan råkat ut för folk som försöker dra in mig i bluffar, vilket på sätt och vis är skönt, men samtidigt är synd, eftersom jag inte får visa upp hur tapper jag är med mitt svärd och min cape.

I vilket fall som helst fick jag ett mail idag. Det var från Richard Tang och löd:

I work with the Hang Seng Bank Hong Kong.I have a business proposition for you involving the sum of $24.5usd in my bank which I know we will be of mutual benefit to both of us, If interested mail me at:richardtan@nba2k.com.cn
Regards,
Richard Tang.

Läs det noga.

Han har alltså 24,50 dollar på sitt bankkonto och har ett förslag på affär som rör den summan. Tänk om jag skulle kunna få lägga vantarna på så mycket pengar.. Svindlande tanke. Det skulle räcka med hälften, vilket också är det jag gissar att han föreslår, eftersom han också skulle få fördel av det.

Ett korrekturfel, alltså. Vilken tur att en sådan sak stoppade mig från att gå in i någon affärsuppgörelse med honom.

Men det här är inte första gången som jag stöter på fenomenet klantiga bluffmakare. Ofta är de så uppenbara att man förvånas över att folk går på det. Men med tanke på hur automatiserat det är nu, och hur stora summor de lurar av folk, så lönar det sig alltså.

Vad gör man åt sådana här brev? Och vad är det?

Till att börja med: det är en bluff. På svenska kallas det för Nigeriabrev, och går ut på att man ska betala en summa i förskott för att få ut en mycket större summa.

Och jag vet att folk går på det. Jag har vid ett tillfälle räddat en människa från att gå på det. Det var när jag var presskontakt för svenskspråkiga Wikipedia. En dag ringer telefonen och en man med utländsk brytning frågar mig om råd. Han har fått ett erbjudande om att komma till England för att äntligen få sina pengar. Jag varnade honom och sa att risken var ganska stor att han skulle bli rånad eller till och med dödad. Det är så de jobbar.

Polisen gör inget åt det här, eftersom det är för svårt.

Då återstår två strategier:

* man struntar i brevet. Släng det. Svara absolut inte på det. Det här är den strategi de flesta bör välja.

* man leker med dem. Det här kallas för scam baiting. På nätet finns det massor av sajter som har samlat ihop hur folk har fått sådana här lurendrejare att ta bilder på sig själva, skriva långa förklaringar, göra gentjänster, och mycket annat. Det här kan ta lite tid, men det är framför allt tid som de här typerna inte kan ägna åt att blåsa andra. Det är som att uppehålla en rånare så att han inte kan råna någon annan.

Fast här är jag intresserad av vad du tycker. Har du blivit lurad av något sånt här? Har du lurat någon bedragare? Och vad är din favoritblåsning? Svara i kommentarerna.

Manusförfattarens guide:Att intrigera, del 1

Det här är sjunde delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Eftersom just kapitlet om intriger är så långt har jag delat in det i fem sektioner (2, 3, 4, 5). Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Att intrigera

Jag älskar intriger, men intriger är det svåraste som finns. Det går praktiskt taget inte att skriva om intriger.

Så, då kör vi.

Spraaaak, spraaaaak, kkkkrrrr,

Men vänta, vad är–

Spraaaak, kschhhhhhhh, woom, woom, woom…

1863, ett kvarts sekel innan de primitiva filmerna av Louis Le Prince och mer än 60 år innan John Logie Baird uppfann TV:n, gick stora skaror Londonbor på en av stadens många teatrar. Med dagens mått mätt var det en överdådig show och den var fylld till bredden. Det gick nämligen rykten om att ett spöke skulle medverka i pjäsen.

När skådespelarna kom ut på scenen var förväntningarna enorma. Många i publiken tvivlade på spöken, men efter en stund blev det alldeles kallt i lokalen. Och på scenen dök en suddig gestalt upp, från att ha varit genomskinlig till nästan helt klar. Den var vit som ett lakan. Publiken blev helt tyst. Ingen hade sett figuren gå från någon av sceningångarna och luckan i golvet var på en helt annan plats.

Spöket skrämde slag på flera i publiken med sin tysta gestalt – men det skulle snart bli ännu värre. För någon minut senare gjorde spöket sin sorti. Genom en av sina motspelare. Spöket gick rakt in i skådespelaren och försvann!

Nu för tiden går sådant där att fixa med hologram, datorgenererade effekter, projiceringar på rök etc. 1863 fanns ingetdera, eller som sagt varken TV eller film. Men alltihop hände ändå, precis som jag beskrev. Den stora frågan är naturligtvis hur…

 

Huuu...

Huuu...

Vad var det där? Bah, vi fortsätter som om inget hade hänt. Intrigen, alltså…

DEL ETT: KATALYSATORN

Frågan på allas läppar.

”Vad handlar det om?”

Tillsammans med ”Vad händer sen?” är det den fråga som oftast dyker upp när man berättar en historia, oavsett om det gäller att säga vad man tycker om en DVD man har sett eller om man ska analysera en roman av den numera bortglömde 1800-talsförfattaren Nyfarius Nex för tidskriften Litera (med en upplaga på 1500 ex, främst till pensionerade ledamöter i Svenska akademien).

”Vad handlar det om?” Inte ”Var utspelar det sig?” eller ”Vem är huvudpersonen?” Utan ”Vad handlar det om?” Så stor är intrigens makt över oss.

Jag tror att lockelsen med en bra intrig är samma som orsaken till att det inte finns någon vettig beskrivning av hur man skriver en bra intrig: intriger är nämligen mycket svåra att sätta fingret på.

Har du t.ex. sett en intrig i verkligheten?

Det är också därför som det är svårt att skriva en bra intrig. Och det beror på att det inte går att imitera andra intriger. Visst, man kan studera hur bra intrigmakare gör, och det bör man göra, men det vete sjutton om man blir så himla mycket bättre på det än om man försöker själv gång på gång. Riktigt bra blir man nog om man kombinerar båda metoderna, men bäst vore naturligtvis om någon kunde gå till botten med det här med intriger.

Jag säger inte att jag har lyckats. Men jag har i alla fall lyckats hålla mig till ämnet i mer än ett par meningar. Och tanken är att jag ska klara av att rita innanför linjerna hela det här kapitlet.

***

Så kommer vi till det här med den här löjliga missuppfattningen som många har. Jag har den kanske själv också. Det är nog därför jag har längtat så efter att få skriva det här kapitlet. Missuppfattningen handlar om kvalitet. Och sågningen av missuppfattningen ser ut så här:

En intrig avgör aldrig hur bra en berättelse är.

 

Två schyssta bedragare

Två schyssta bedragare

Låt mig förklara: en av mina favoritfilmer är BLÅSNINGEN. Robert Redford och Paul Newman i en av de lurigaste filmerna som finns. (Jag ska inte dröja mig kvar så länge vid det här, så du som inte har den som favorit ska slippa stöna över ännu en hemmablind typ.) Och en del av mig tror fortfarande att det beror på intrigen. Samtidigt vet jag att det är fel.

Blåsningens intrig är visserligen bra, men det är scenerna som gör den så bra.

Och likadant, de värsta filmerna brukar inte ha några större problem med själva intrigerna utan med hur scenerna som bär upp intrigerna ser ut.

Om du inte förstår det här nu, ta det lugnt. Vi kommer tillbaka till det i lite mer detalj. Just nu räcker det med om du försöker tänka på att inte blanda ihop hur intrigen är skriven med hur intrigen presenteras i en berättelse.

Intrigens grunder

Det här är kanske att skriva dig på näsan, så det här ska jag också bara glida förbi innan vi kommer till de riktigt roliga delarna. Mmm, roliga delarna

Ja, vad är en intrig? Och nu menar jag ur en författares perspektiv, inte ur analysperspektiv. Det vill säga, vad innehåller alla intriger, både bra och dåliga?

TID FÖRFLYTER. Det går knappast att undvika att ta upp den. Det viktiga är dock hur mycket tid som förflyter. Vi återkommer till det. Men i grunden motsvarar alltså intriger verb (till skillnad från alla andra berättelseelement som är substantiv, oavsett om de är konkreta eller abstrakta).

ORSAK OCH VERKAN är när något som händer (t.ex. en bil som krockar) får något annat att hända (t.ex. att alla ägg på flaket går sönder). Vilket i sin tur orsakar något annat. Orsakskedjan är grunden till ”vad händer sen?”-frågan.

PROCESSER. Det som händer mellan en verkan och en ny orsak är olika processer. Alla processer har flera steg, t.ex. processen att en kvinna kör en bil börjar med att hon startar bilen och accelererar. Hur länge vi följer en enskild process beror dels på hur komplicerad process det är, men även på dess…

MOTIV. Även om olyckor, sammanträffanden och processer sker dagligen, hela tiden, så är det ju knappast alla som är intressanta. Utan motiv blir orsakskedjan meningslös. Mot slutet kommer de djupaste motiven fram. Och motivet binder också publikens känslor till intrigen.

FOKUS, det vill säga, personer eller liknande som vi följer genom intrigen. De blir representanter för de olika funktionerna i orsakskedjorna, men även grunden för igenkänning.

KONFLIKT är en naturlig följd till motiv och fokus: närhelst någon tycker si, tycker alltid någon annan så. Det gör publiken ännu mer spända. Hur ska det gå?

UPPGIFTEN är målet för konflikten, det vill säga resultatet av hela intrigen. Status quo/förändring eller lyckligt/olyckligt slut, en glidande skala däremellan eller kombinationer därav är det vi har att se fram emot.

Och som sagt, glöm inte det här med att en intrig inte är samma sak som en berättelse.

Med dessa grunder ur vägen kan vi nu komma in på betydligt roligare saker. Till exempel hur man bygger en intrig och

Sprak! Knaster, sprak, spraaaak…

Oj, vad är det som händer?!

KKKKRRSSSCHHHKKKKK… woom, woom, woom…

Hur går det? Jag lämnar dig inte förrän du listat ut det. Spöket på Londonscenen, 1863. Hade de rentav lyckats övertala ett riktigt spöke att göra ett framträdande?

Något årtionde tidigare hade de berömda bröderna Davenport haft stora framgångar med sitt andeskåp där de blev fastbundna och inlåsta av publiken och allsköns oljud och rörelser ändå kom inifrån skåpet. Många var rädda för att bli begravda levande och medier hade seanser runt om i stan. Var stan full av andar?

Ett medium, Daniel Dunglas Home, trodde att han kunde kommunicera med andar och bevisade det genom att sväva ut genom fönstret på tredje våningen och in genom ett annat fönster två meter därifrån, utan någon avsats emellan. Allt inför ett halvdussin pålitliga vittnen.

Med andra ord: varför inte ett spöke? Och om det inte var ett spöke, hur gjordes det då? Var de mer tekniska än vi tidigare anat? Det var ju upplysningens tid. En urmakare skapade miniatyrapparater som föreställde blommor som växte från frö till fullt utslagen på några sekunder. Men ett spöke?

Vad var det där? Underligt… Men i alla fall, nu är vi tillbaka. Måste ha varit någon störning.

Sååå, det där med att bygga en intrig

12 misstag med Sherlock Holmes

Igår var det min och sambons 12-årsdag. Vi har varit ihop i hela 12 år. Det tänkte vi fira genom att gå på bio. Jag är deckarintresserad och hon gillar Robert Downey Jr, och när hon dessutom var för trött för att se Avatar, föll valet på Sherlock Holmes. Jag har tidigare uttryckt viss skepsis mot den filmen, baserat på affischen och trailern. Den skepsisen visade sig vara välgrundad. I själva verket blev jag mycket besviken på filmen. Jag blev så besviken att jag tänker presentera 12 misstag med den filmen, och då pratar jag inte om smågrejer som mickdippar eller klaffel.

Först ett citat från några av de bästa tänkarna inom filmbranschen, Ted Elliot och Terry Rossio:

[…] what is it that draws people to classic properties, only to then get excited about screwing them up? Call it SES, the Starship Enterprise Syndrome. The thought process goes, ”Cool! We get to make a film about the Starship Enterprise!” ”Bitchin’!” ”So, what should we do with it?” ”Uh, I got it… let’s blow it up!” No… how about instead you tell a great story, a classic story that does justice to the franchise? (Källa)

Här hade de en av världens mest berömda figurer, troligen den rollfigur som filmats flest gånger. Så vad gör de med den? Åtminstone 12 misstag:

(Spoilers ahead!)

1. Redan i förra inlägget skrev jag att jag var tveksam till Robert Downey Jr som Sherlock Holmes. Jag gillar honom, men han är inte det minsta lik Sherlock Holmes. Han är amerikan, för att ta det mest uppenbara. Dessutom är han, som min sambo träffande beskrev det, ”för mycket spelevink”. Holmes har gravitas. Han är trots allt universitetsskolad vid en tiddrottning Viktoria regerade. Fanns det verkligen inga brittiska skådespelare som hade kunnat göra rollen rättvisa? Jag är inte förtjust i Jude Law, bland annat för att verkar så dryg att jag hade svårt att heja på honom i Enemy at the gates, men han hade varit bättre än Robert Downey Jr. Clive Owen kanske hade fungerat.

2. Vad handlade filmen om? Grejen med Sherlock Holmes, det som alla vet är att han får ett uppdrag, ett pussel som han ska lösa, och sedan löser han det med hjälp av sitt skarpsinne. Här handlar intrigen om flykten av en dödsdömd fånge och sedan hur Holmes inte gör särskilt mycket för att leta reda på honom. Redan när Holmes och Watson får veta att Lord Blackwood (kan vi ha ett lite mer skurkaktigt namn, tack?) rymt från sin grav fattar vi i publiken att a) han fejkade sin död eller liket stals, och b) Sherlock Holmes kommer att lista ut något direkt. Men inte drar Holmes några som helst slutsatser – som vi får veta förrän i slutet i alla fall (playing fair är tydligen inget för moderna deckarfilmer). Han gör inget som tyder på att han har fattat något utan låter saker och ting ha sin gång.

3. Första gången vi ser Holmes är det naturligtvis viktigt att vi får en bra bild av vem han är. Hans första grej i filmen är att intelligent lista ut exakt hur han ska… slå ner någon. Vi vet inte vem det här är, eller varför det är viktigt att han slås ned, och efter att han har slagits ned får det inga som helst effekter. Scenen hade lika gärna kunnat tas bort utan att vi hade förlorat någonting, bortsett från möjligen en cool voice-over. Den andra enda gången som Holmes drar några slutsatser i bild är under ett annat slagsmål. Som han har gett sig in i frivilligt. Då räknar han också ut hur han ska slå killen för att vinna.Det kommer inga effekter av slagsmålet. Det spelar ingen roll för någonting annat i filmen. Hade det inte varit mycket coolare om vi för första gången i filmhistorien hade fått se hur det hade varit att vara Sherlock Holmes, att tränga in i hans hjärna när han drar sina slutsatser.

4. Det sägs att när man är superintelligent så blir det närmast påfrestande att umgås med normalintelligenta människor, eftersom de inte hänger med. Det är ett drag som finns med lite då och då i TV-serien från 1980-talet, när Holmes tröttnar på att berätta hur han kommer på saker. I den här filmen får man inte alls känslan att Holmes är särskilt intelligent. Han slåss bara. Slagsmål i sig är inget fel. Det finns några riktigt bra slagsmålsscener i filmhistorien. Jag gillar till exempel den här scenen ur Diamantfeber. Den scenen får en effekt. Eller den här scenen från Agent 007 ser rött. Men man vill att slagsmålet ska betyda något för intrigen. Det gör de inte i Sherlock Holmes.

5. Det kanske främsta exemplet på hur ointelligent Holmes är i den här versionen är när han träffar Irene Adler i hennes hotellrum. Han vet om att hon är en brottsling och har blivit överlistad två gånger tidigare (enligt Watson). Ändå dricker han vinet som hon bjuder på. Efter att han hotat henne. Suck. Ett barn hade fattat att han skulle bli förgiftad. Inte ens när hon inte dricker vinet reagerar han. Och det här är Sherlock Holmes?!

6. Filmens skurk sysslar med magi. Magi fungerar inte. Så långt är vi förhoppningsvis överens. Så den stora frågan är hela tiden ”hur gör skurken för att få det att verka som om han kan använda magi?” Den frågan ställer aldrig filmen, troligen i hopp om att vi inte ska ställa den, eftersom vi då drar samma slutsatser som Holmes drar i slutet av filmen. Det hade varit mycket smartare att låta Watson och Lestrade gissa på olika sätt som de här synbarligen övernaturliga sakerna hade kunnat åtstadkommits och sedan låta Holmes såga ner dem, så att vi inte hade haft några teorier kvar i slutet. Och i slutet, så tvingas Holmes ta droger och genomföra en magi-ritual för att komma på svaret. Snälla. Han får gärna sitta med sin fiol och sin pipa och fundera. Men att genomföra ritualer… Bah!

7. Rollfiguren Watson är troligen alltid en av de mest missförstådda rollfigurerna. Han porträtteras ofta som dum (utom i den alldeles utmärkta parodin Ombytta roller på Baker Street), när han i själva verket är publikens ingångpunkt i mysteriet. Det är genom honom vi ser både Holmes och gåtan, och det är han som får någonslags ordning på Holmes. I den här filmen finns det i stort sett ingen skillnad mellan Holmes och Watson. Båda slåss. Watson drar lika mycket slutsatser som Holmes. Vad ska vi då ha Watson till?

8. För ett halvdussin år sedan sade jag en sak till min sambo (som är lärare, bl.a. i svenska) som tydligen har fastnat hos henne. Jag hade nyss läst om romantiska komedier och sa att för att filmen ska bli framgångsrik så ska man som tittare också bli kär i hjälten och hjältinnan. Det ska vara så roligt att vara med dem att man vill att de ska få varandra så att det känns som om man själv har fått sin drömprins eller -prinsessa. Det där gäller inte bara för romantiska komedier. Det är hela hemligheten bakom sådana fantastiska filmer som Blåsningen och De omutbara. Man vill vara med i det gänget. I Sherlock Holmes känner man ingen relation mellan Holmes och Watson. De gnabbas lite, men det är så övertydligt ”vi låtsas att vi är så nära att vi kan gnabbas” att de hade behövt en grov bakgrundshistoria för att få till det.

9. Varför måste varenda film om Holmes inkludera Irene Adler? Hon var med i en enda novell. Poängen med henne var att hon var med i en enda novell. Det blir ungefär som i Star Trek: originalserien, när de hela tiden ska hitta nya sätt för Spock att visa sina känslor. Här är en sjukdom som får dina känslomässiga spärrar att släppa, här är en växt som får dig att… ja just det, släppa på dina känslomässiga spärrar, och så vidare. Till slut blir rollfiguren förvandlad, från logisk tänkare, till en person som inte kan komma ur sina känslomässiga spärrar fort nog. I hela filmen fanns dessutom massor av tecken på att Holmes och Adler hade haft en kärlekshistoria. Det hade de inte. Det var en annan poäng – de fulländade aldrig det som bara var ett par möten. Om de hade haft något mer än så hade spänningen dem emellan försvunnit. Det här kallas inom film- och TV-branschen för ”urst” – UnResolved Sexual Tension. Så fort de har haft sex försvinner den. Titta bara på Par i brott.

10. Varför måste varenda film om Sherlock Holmes ha med Professor Moriarty? Jag kan förstå det här med namnigenkänning, men han är med i en enda novell av Conan Doyle, även om han nämns i ett par till. Grejen är att effekten av Moriarty förminskas om han ligger bakom vartenda brott i Storbritannien och Holmes alltid lyckas fånga honom/förhindra brotten. I den här filmen har de lyckas med halvmesyren att varken ha med Moriarty eller göra honom till skurken. Han hade, precis som Jokern i The Dark Knight, skapat en helt sanslöst komplicerad plan för att få ut ett litet pris. Det här kallas för Rube Goldberg-maskiner. Men varför göra det enkelt för sig?

11. Vi diskuterade slagsmål förut. Jag försöker skilja lite på genrer här. I ett romantiskt drama, såsom Jane Eyre, får det finnas en typ av slagsmål (gärna fäktning). I en komedi finns det en annan typ av slagsmål, som det här. Någonstans på vägen måste Guy Ritchie har misstagit den här filmen för att vara en dålig James Bond-film eller möjligen en riktigt dålig James Bond-film. De har ju en jätte, Dredger, spelad av en wrestlare, och sedan flera fajter runt om i London. Briljant tänkt. En Sherlock Holmes-film ska möjligen ha ett sådant här slagsmål.

12. Jag är en van filmanalytiker, men jag har ägnat rätt mycket tid åt att fundera på vad den här filmen betyder och jag har inget svar. Filmen säger ingenting om någonting. Varken om Sherlock Holmes tid eller om vår egen. Möjligtvis handlar den om att förbereda för en uppföljare (får vi se Professor Moriarty? Ja.). Sherlock Holmes som rollfigur har egentligen ganska mycket att säga om massor av saker, från hur den viktorianska eran såg på saker och ting, till moderna polismetoder när de flesta poliser inte hade en aning om att det fanns fingeravtryck, till hur en idealmänniska ser ut (Nietsche blev säkert influerad av Conan Doyle), till hur man löser problem, till hur jobbigt det är att vara ett geni, till hur jobbigt det är att leva med ett geni, till hur en författare kan uppslukas av en rollfigur, till hur… ja, listan bara fortsätter och fortsätter. Det finns en anledning att så många spelat in filmer om honom. Den här kommer inte att gå till historien. Synd. Men det är så det blir när man faller för Starship Enterprise Syndrome.

Favoriter just nu på YouTube

Lite ovanligt för mig, men här är mina favoriter just nu på YouTube:

10.Kassie DePaiva och Dale Midkiff från TV-serien Time Trax. Framför allt sången Misty Mountain. Jag försökte få tag på den här låten i flera år innan YouTube dök upp.

9. Daft Bodies – Harder, Better, Faster, Stronger. Två tjejer dansar och illustrerar hela texten på sina kroppar. Inte helt politiskt korrekt, kanske, men det finns manliga motsvarigheter – och naturligtvis är de lika bra.

8.James Randi förklarar homeopati och det är först då man förstår hur klockren pseudovetenskap som homeopati verkligen är. För den som behöver en dos av verkligheten rekommenderas Randi.org dagligen, eller åtminstone veckovis. Han ger en miljon dollar till den som kan bevisa att den har övernaturliga förmågor. Antal vinnare? Nja, det har inte varit någon som har kommit så långt. Än.

7. En tribut till kompositören John Williams med hjälp av en a capella-Star wars-sång.

För dig som inte ser det kan jag berätta à la Bullen att det faktiskt inte är den killen i videon som framförde sången.

6. Scott Joplins The entertainer (känd från filmen Blåsningen) i en annorlunda version, nämligen i Ray Conniffs stil.

5. Samma orkester som i nummer sex, Horacio Saavedra, gör om The hues corporations discolåt Rock the boat, den här gången à la Bert Kaempfert. De sätter sig, de här versionerna.

4. Tjeckiska sångerskan Hana Zagorová gör om Johnny Cymbals doo wop-låt, Mister Bassman. På tjeckiska.

3.Fatboy Slims Weapon of choice har fått en fantastisk video med skådespelaren Christopher Walken, som kanske inte är känd för att spela snälla typer på film. Han dansar. Videon har fått en svensk uppföljare med Mikael Persbrandt i samma roll, då som reklam för en fastighetsvärd.

2.Världens troligen bästa korttrollare, Ricky Jay, är i toppform. Jag har sett den här videon kanske tio gånger och trots att jag vet hur det borde gå till kan jag inte se hur han gör.

och slutligen nummer 1:

Captain Disillusion är en hjälte som avslöjar fejkar på YouTube. En välbehövlig och rolig figur. ”Love with your heart. Use your head for everything else.” Prenumerera nu!