Kantarellteater

Igår var jag och min sambo på musikalen Familjen Addams. Det finns mycket att säga om den, men jag tänker fokusera på en aspekt, nämligen ett ord som jag hörde för länge sen: kantarellteater, och varför det passar in här.

Kantarellteater går att beskriva så här: En person kommer in på scenen iförd bruna kläder och en bred hatt med lameller undertill och ett lite ljusare skärp. Han eller hon säger: ”Jag är en kantarell.”

När man sitter i publiken tänker man ”no shit, Sherlock”, eftersom det är så fruktansvärt tydligt att det är det som personen föreställer. Om det är ett barn så kan man förlåta det och till och med tycka att det är lite sött, men när vuxna gör det i en teaterföreställning – eller på många andra ställen, som vi ska se – så är det en av de mest irriterande saker man kan göra.

Vi såg Familjen Addams i Göteborg, och jag skyller egentligen inte det här på de som satte upp föreställningen där, utan på dem som skrev pjäsen. Här är ett exempel – i själva verket det första ur föreställningen: handlingen kretsar kring Wednesday Addams som blir kär i en ”vanlig” kille och hilarities ensue. Man kan tycka vad man vill om den gamla klyschan, men vi struntar i det och fokuserar på kantarellteatergrejen. Intrigen startas när Onkel Fester helt sonika berättar för alla (inklusive publiken) att Wednesday är kär i den där killen. Vi får inte se dem ihop förrän långt senare. Vi får hela historiens inledning presenterad för oss, istället för visad.

Hade det bara varit den grejen så hade det väl inte varit några problem. Men hela föreställningen bygger på att de berättar exakt vad de tänker. Inga nyanser. Inget dolt.

Hade det bara varit den grejen (också) så hade jag kanske kunnat leva med det, men nu var det dessutom en musikal. En musikal innehåller musiknummer. Av olika skäl brukar man inte använda musiknumren för att föra handlingen framåt. Det kan exempelvis vara svårt att höra vad folk sjunger.

Med andra ord: Replikerna berättar exakt vad som händer (”jag är en kantarell”), genom hela handlingen. Dessutom stannar de handlingen ibland för att sjunga om det de precis har pratat i klarspråk om (♪”Jag är en kantarell”♪).

Att se att det här är ett problem är rätt grundläggande. De flesta barn lär sig det snabbt. Men även om barn lär sig det, så kan man såklart behöva betona det, och särskilt se till att de som precis börjat med något kreative inte sysslar med det. Chip Kidd pratade om det när det gäller formgivning av bokomslag på TED. Massor av skrivarsajter rekommenderar hur man ska göra när man visar istället för berättar. (En del problematiserar det hela.) De har alla poänger. Jag tror inte att man fixar hela problemet med Familjen Addams-manuset om man skulle ta bort kantarellteatern. Men det finns ett större problem!

Inte nog med att kantarellteater skriver publiken på näsan (något som de flesta inte gillar), det är också en garanti för att det inte finns något under ytan. Om man berättar allt tråkar man ut publiken. Wordplay skriver (som alltid) briljant om det ska göras för film här.

Själv har jag skrivit om det i Manusförfattarens guide, när jag förklarade hur man håller publikens ögon på en boll för att göra berättelsen mindre transparent. För kantarellteater är inte bara tråkigt för att vi vet allting, utan också tråkigt för att det är så lätt att räkna ut slutet när vi har alla fakta. Genom att ljuga, låta bli att berätta och berätta på ett omständligt sätt så blir det svårare att räkna ut vad resultatet ska bli.

Och det är ju guld!

Annonser

Yta, yta, yta

Jag fortsätter att lägga upp gamla texter från Vulkans nerlagda blogg.

Yta, yta, yta

I många fall bryr jag mig inte särskilt mycket om ytan när jag jobbar som manusredaktör. Jag vet nämligen av erfarenhet att det engelska uttrycket för ”att inte döma hunden efter håren” stämmer – att man inte ska döma en bok efter dess omslag. Jag har läst bra böcker som har presenterats dåligt och snygga böcker som har varit riktigt dåliga. Nuförtiden är det ju ganska lätt att göra en text snygg genom formatmallar, rubriker, bilder och annat, så ofta brukar det vara ett tecken på att bokens text inte är särskilt genomarbetad om den har många bilder. Likadant är det min erfarenhet att om en bok kommer till mig och har ett färdigt omslag, så behöver texten en hel del arbete – och omslaget också, och då är jag ändå inte grafiskt kunnig.

Naturligtvis tycker jag att själva texten i boken är viktig – det är den som avgör om den första läsaren kommer att rekommendera den till någon annan, oavsett om det är ett proffs eller inte – men jag har fått alltmer intresse och respekt för sättning och grafik också. Det är trots allt så att folk ser både omslaget och hur texten ser ut innan de börjar läsa vad det står i boken. Alldeles för få skribenter intresserar sig för hur deras böcker ser ut, och missar därför viktiga läsare som aldrig skulle tänka sig att plocka upp en bok som ser ointressant eller ”fel” ut. Det går naturligtvis att göra något åt det: läs på om bokdesign själv, gör flera olika egna försök, fråga vänner och bekanta, jämför med andra böcker i genren, och kanske den smartaste lösningen, fråga någon expert.