NASA vs JAS

Jag brukar inte ofta vara politisk på den här bloggen. Oftare skriver jag om hantverket att skriva,. Men nu har jag en fundering som jag inte har kunnat skaka av mig det senaste halvåret. Det är en ärlig undran, så alla som har svaret (eller ett svar) får gärna lägga det bland kommentarerna nedan.

Låt mig börja med ett citat. Källan är kontroversiell, men strunta i det nu och fundera istället över själva innehållet:

[…] om vinster är det viktigaste, varför säljer inte företag som General Motors crack? Crack är en vara som ger mycket hög vinst. För varje kilo kokain som omvandlas till crack, kan en säljare göra en vinst på 90 000 dollar. Försäljarens vinst på en en-tons-bil är mindre än 2 000 dollar. Crack är också säkrare än bilar. Varje år dör 40 000 människor i bilolyckor. Crack å andra sidan dödar bara några hundra per år. Och det förstör inte miljön.

Så varför säljer inte GM crack? Om vinsten är det viktigaste, varför inte sälja crack?

GM säljer inte crack för att det är olagligt. Varför är det olagligt? För att vi som samhälle har beslutat oss för att crack förstör folks liv. Det förstör hela samhällen. Det krossar själva kärnan i vårt land. Det är därför vi inte skulle låta GM sälja det, oavsett hur mycket vinst de skulle göra.

(Michael Moore, Downsize this (1997), kapitel 33, min översättning)

Självklart finns det nyanser här som Moore inte tar med eftersom han har en annan poäng. Men jag tycker att kärnfrågan är intressant och skulle vilja överföra frågan till svenska förhållanden.

I Sverige har vi statliga kasinon sedan millennieskiftet ungefär. (Hur det gick till har behandlats ganska utförligt i flera böcker, men roligast är Lena Sundström i Saker jag inte förstår (2005), del IV.) Det verkar, på det jag har läst om saken, som att poängen var att få in mer pengar till staten, även om det fanns stora risker för spelberoende, fattigdom och utslagning. Numera jobbar också ett tusental personer på de fyra statliga kasinona, och det är framför allt den delen jag är intresserad av: Jobb på kontroversiella sätt.

Jobbfrågan är viktig. Senaste valet var det en fråga som man diskuterade mycket. Alla har sina egna idéer om hur man ska minska arbetslösheten. Jag har ingen patentlösning där. Men en fråga som jag reagerar på är frågan om JAS. Så här skrev Sydsvenska Dagbladet i augusti:

Hotbilden mot Sverige kräver inte att vi vräker miljarder på nya stridsflygplan, hävdade MP:s Peter Rådberg i går.

Men satsningen på Super-Jas handlar långt ifrån bara om Sveriges förmåga att försvara landet i framtiden eller om att delta i internationella operationer, liknande den i Libyen i fjor.

Ända sedan kalla kriget – då Sverige byggde upp ett av världens starkaste flygvapen för att hejda en befarad sovjetisk invasion – har försvarspolitiken styrts av ett intimt samarbete mellan försvaret, industrin samt regeringen och dess myndigheter.

Socialdemokrater och moderater, men även centerpartister, har varit rörande eniga om att Sverige ska ha en stark försvarsindustri med export till i stort sett alla som vill köpa, demokratier som diktaturer.

En stor och lönsam industri kan förse krigsmakten med vapen – men framför allt skapa jobb.

”Beslutet är nödvändigt för vår försvarsförmåga, men också positivt för svenska jobb, svensk export och svensk forskning och utveckling”, framhöll alliansledarna i går.

Socialdemokraternas Peter Hultqvist instämde: ”Det är viktigt att slå vakt om både industrins kunskap och jobben.”

Hundratusen svenskar arbetar inom försvarsindustrin med underleverantörer. Satsningen på Super-Jas handlar inte minst om dem.

Här kommer vi tillbaka till Moores fråga tidigare. Det är inte olagligt att sälja krigsflygplan, men jag har svårt att försvara det moraliskt. Det är helt enkelt omöjligt att förklara för sina barn att det är fel att slåss, när Sverige samtidigt lägger 90 miljarder kronor (enligt artikeln) på krigsplanet Super-JAS – även om det skulle bli fler jobb på kuppen.

Samtidigt kan jag inte låta bli att le åt sådana här grejer som dyker upp på mitt Facebook-flöde:

(En annan person som uttrycker det lika elegant har jag skrivit om tidigare är Brian Cox. I ett TED-tal berättar han om hur liten budgeten för all forskning är, och hur mycket den ger tillbaka.)

För även om jag förstår att Super-JAS kräver att ny teknik utvecklas, och att det ger fler jobb, så finns det andra områden än krigsindustrin (och spelindustrin) där vi skulle kunna satsa de där 90 miljarderna. Eller bara en del av de pengarna. Vem vet, tänk om vi kunde ägna pengarna åt något som gav mer pengar tillbaka, och som faktiskt var moralistkt riktigt också. Miljö, forskning, andra länders utveckling (som minskar risken för krig och därmed behovet av krigsplan), eller varför inte på barnen?

Det skulle vara något det. ÖB och försvarsstaben står på Bangatan med handskrivna skyltar och säljer syltsnittar.

Det skulle vara något det. ÖB och försvarsstaben står på Bangatan med handskrivna skyltar och säljer syltsnittar.

Men jag vet: jag är en naiv, hippie-älskande, fredsivrare som inte ser helheten. Så upplys mig då! Kommentarsfältet bara väntar på dina briljanta analyser och förslag.

Vi behöver mer, inte mindre

Det kan vara uppenbart för några att vårt utbildningssystem inte är fulländat. Men det är inte heller hela sanningen.

Jag har kommit att tänka på det flera gånger den senaste veckan. Som idag när en journalist intervjuade mig om Wikipedia och frågade varför så många lägger ner tid trots att det är oavlönat. Tidigare har jag då svarat saker som att det inte är annorlunda än att folk lägger ner tid på att heja på fotbollsmatcher oavlönat, eller att träna barn i ishockey utan någon lön. Men den senaste tiden har jag istället svarat på ett sätt som måhända är fyllt av floskler och klyschor, men som jag ändå är helt övertygad om stämmer: bakgrunden till att så många bidrar till Wikipedia är Wikipedias vision.

Tänk dig en värld där varje människa på den här planeten får fri tillgång till världens samlade kunskap. Det är vårt mål.

Jimmy Wales

Att ge alla människor på jorden möjlighet att hitta all kunskap är ett mål som är så fantastiskt långt borta, men ändå så viktigt, att folk kan tänka sig att lägga ner tid på det. Andra har liknande mål, såsom dem som Charlies Leadbeater berättar om i sitt tal på TED. Och det är här klyschorna kommer in: jag tror att den information vi sprider som till slut kommer att förändra världen till det bättre. Med informationen vi låter andra ta del av kommer de kanske kunna bota världssvälten, eller hitta på nya mediciner, eller skapa helt nya former av kultur. Det handlar alltså inte bara om rent altruistiska motiv, att vi ska känna oss bättre för att vi hjälper andra, utan för att vi kanske hjälper oss själva genom att hjälpa andra. (Och som Hans Rosling visat flera gånger om, så är vår bild av ”andra” inte så korrekt som vi kanske tror.) Ja, jag vet, jag är obotligt optimistisk…

Men det betyder inte att jag tycker att allt är bra nu. Några som slagit huvudet på spiken vad gäller saker vi behöver förändra vad gäller utbildning och tankesätt är Sir Ken Robinson och Rory Sutherland. Idag tänkte jag dock tipsa om en helt annan talare: Brian Cox. (Inte skådespelaren Brian Cox, utan fysikern.) Han berättar i ett tal på TED om varför vi behöver mer forskning, inte mindre, och att det betalar sig i slutänden på sätt som det inte alltid går att förutsäga. På något sätt får han också in transistorer, Alexander Fleming och Voyager-skytteln, men exakt hur det får du se i hans tal.