Nate Haskell

Nate Haskell

Nate Haskell

De senaste säsongerna har seriemördaren Nate Haskell plågat poliserna och kriminalteknikerna i CSI, en av världens bästa TV-serier. Skådespelaren bakom figuren heter Bill Irwin. Egentligen är han mest känd som clown och komisk skådespelare. Han medverkar till exempel i videon till ”Don’t worry, be happy” tillsammans med Robin Williams och sångaren Bobby McFerrin.

Kolla bara:

McFerrin, Irwin, Williams - och här är frågan vem som är mest galen

McFerrin, Irwin, Williams - och här är frågan vem som är mest galen

Alltid lika roligt att få sina fördomar krossade. Faktiskt. Och jag tror att just komiker blir bra i dramatiska roller. Titta bara på Carl-Gustaf Ljungstedt i Mannen på taket. Eller Gösta Ekman i Sjöwall/Wahlöö-filmerna från tidigt 1990-tal. Eller förutnämnde Robin Williams i Uppvaknanden. Eller Whoopie Goldberg som Guinan i Star Trek: The Next Generation. Hasse Alfredson som fabrikören i Den enfaldige mördaren.

Mer sånt! Tänk att få se Fredrik Lindström som våldtäktsman med dåligt samvete, Petra Mede som seriös journalist som stöter på mutbrott, eller Christer Lindarw som pappan som försöker få behålla vårdnaden om sina barn. Eller varför inte Måns Möller som arbetaren som kämpar för att få sin arbetsplatsskada erkänd och tar hjälp av två advokater spelade av Stefan & Krister? Tror du inte att det fungerar? Hmm. Vi får se. Vi får se… Med tanke hur svenska komedier brukar se ut skulle jag inte bli förvånad.

Världens bästa TV-serier

Det är vanskligt att utse ”världens bästa” någonting, men folk är fortfarande otroligt känslomässigt engagerade i TV, och det gör det här ämnet kanske ännu mer irriterande för vissa. Ändå tänkte jag försöka samla ihop de fem TV-serier som av olika anledningar kan sägas tillhöra de bästa i världen. Jag har då bland annat tänkt på hur länge de har gått, hur inflytelserika de varit, helhetstintryck och vilken TV-serie jag helst skulle ha med mig till en öde ö. Som ett exempel: TV-serien Mord och inga visor har gått länge, och tillhör de genrer jag gärna skulle se mer av på TV, men den har inte haft stort inflytande på andra serier. Andra serier som Sopranos har haft stort inflytande, men jag skulle inte vilja ha med mig den till en öde ö.

5 Simpsons

Simpsons

Så här såg Simpsons ut under den period de gick i Tracey Ullmans pratshow

Över 450 avsnitt efter att de började, fortsätter Simpsons att produceras. Bara det är inte bara rekord bland tecknade serier, det är också fortfarande kö bland kändisarna att få vara med som gästskådespelare. Som engelskspråkiga Wikipedia skriver:

It is currently the longest running prime time entertainment program with a consistent setting and recurring characters. While other prime-time shows have run longer, they are all news, sports, anthology or variety programs.

[källa]

(Liten anmärkning: den längsta TV-serien någonsin är Guiding light, som gått i över 15 000 avsnitt.)

4. Frasier

Frasier

Oh, baby I hear the blues is calling, tossed sallad and scrambled eggs...

Det unika med Frasier är dels att det är en sitcom med finess, dels att det är en uppföljare som fått fler utmärkelser än originalet. Dessutom innebär det här att Kelsey Grammer spelat samma rollfigur i tre olika TV-serier, vilket är om inte unikt, så åtminstone sällsynt.

3. CSI

CSI

Originalserien av CSI

Med tre samtidiga TV-serier på tittartoppen från samma franchise är det svårt att frångå hur stort CSI är. Över 500 avsnitt, serietidning, nöjespark, och en kommande långfilm, är också meriterande här. Att rättssystemet påverkas är också tungt vägande argument.

Men mitt tyngsta skäl att ta med CSI på listan är hur serierna har påverkat berättarstilen i moderna kriminalserier. Nu går det inte längre att bortse från hur kriminalteknikerna inverkar i brottsutredningen, men det är också mer detaljerade historier, där både så dåliga serier som The Mentalist och så bra serier som Lie to me har sitt ursprung.

För mig kommer CSI alltid att vara förknippad med förhörsscener där polisen Brass pressar de misstänkta genom att anklaga dem, medan Grissom sitter i bakgrunden och med ett höjt ögonbryn lugnt undrar:

Kan jag få se ditt högra öra?

(eller liknande)

2. Vita huset

Vita huset

Donna Moss, Josh Lyman och Sam Seaborn

Det är inte dåligt av en TV-serie att påverka rättssystemet, men det finns serier som gjort mer än så. Vita huset, en serie som började som det överblivna materialet från Aaron Sorkins filmmanus till Presidenten och miss Wade, har påverkat stora delar av det amerikanska folket att bli intresserad av politik. Vilken annan serie har gjort avsnitt om hur en lag kommer till, vad en pressekreterare gör, och har lärda diskussioner om konstitutionella och demokratiska frågor.

Vita huset var för övrigt en av de första TV-serierna där filmstjärnor frivilligt var med. Tidigare hade skiljelinjen mellan TV och film varit stor, men efter Vita huset gick stjärnorna mer ledigt från ena formen till den andra.

Hedersomnämnanden

* Arkiv X – som fick i skräckgenren på TV igen, och som skapade den stora vågen med serier om utomjordingar under 1990-talet

* Gunsmoke – en av de längsta TV-serierna någonsin, som också inspirerade till en våg av western-serier som vi knappt kan föreställa oss idag. Nästan varannan serie som gjordes var en western-serie under ett par år på 1950-talet. Inte helt olikt hur många svenska serier utspelar sig på 1800-början av 1900-talet.

* Cityakuten – som var en av de första prime-time-serierna att använda såpa-upplägget med flera sammanvävda intriger. Inte min kopp te, men svår att bortse ifrån.

Och nu världens bästa TV-serie:

1. Star Trek

Star Trek

Rödskjortor betyder inte samma sak längre

När det gäller TV-serier är det svårt att komma ifrån att Star Trek torde vara den serie som har påverkat TV-mediet, nej, hela historien mest.

Inte nog med att Star Trek har inspirerat uppfinningar och forskning…

Picard

Tea, Earl Grey, hot!

Inte nog med att vi tack vare Star Trek fick stjärnor…

Inte heller nog med att den gav en positiv syn på världen och att den bröt könsrollsmönster och överskred rasgränserna…

Första kyssen över ras-"gränserna" på TV

Första kyssen över ras-"gränserna" på TV. Bara det att Uhura inte var tjänstefolk inspirerade Whoopie Goldberg.

… inte nog med allt det.

Star Trek var den första TV-serien som fick en andra chans. Det är den enda serien som har två pilotavsnitt.

Och Star Trek var den första TV-serien som fick en hel bok om hur serien kom till. Reklamaren Stephen Edward Poe (som skrev under namnet Stephen Whitfield) var den förste som följde med bakom kulisserna på en TV-serie och skrev en bok om det. Det har blivit fler, om vi säger så, sen dess.

Inte heller nog med att Star Trek-serierna tillsammans finns i drygt 630 avsnitt och ett dussintal filmer, flera hundra skönlitterära böcker (och fackböcker), ett par nöjesparker, språket (”Scotty, beam me up”, ”warp”, etc), mm, mm. Det går nästan inte att överskatta seriens närvaro i vår kultur.

Nej, det är mer än så…

Star Trek mer eller mindre skapade science fiction-genren på TV, vilket i sin tur ledde till att vi fick science fiction på bioduken, vilket ledde till att science fiction-böckerna började sälja utanför den lilla skaran närmast sörjande. I själva verket, vore det som om…

… fiaskot Nudlar och 08:or (1996-1997) hade fått en gigantisk brevkampanj från de stora intellektuella författarna i Sverige som i utkanten av svenskt kulturliv satt och skrev romaner där allting skildrades ur två eller flera synvinklar – och det hade lett till att serien hade återuppväckts, gått i två säsonger till, blivit nerlagd, men sedan inspirerat andra manusförfattare att skriva en serie framgångsrika långfilmer där samma grepp används med vissa variationer – vilket i sin tur gjort att det hade producerats tre mycket, mycket framgångsrika serier i stil med Nudlar och 08:or, och att det senare kommit en EXPLOSION av Rashomon-berättelser i svensk TV, svenska böcker, filmer, tecknade serier och så vidare. En hel industri med tusentals anställda, egna spelregler och konferenser, priser, och internskämt.

Låter det otroligt? Men det var som hände med Star Trek. Och det är också enda gången (som jag vet) som det här har hänt i TV-historien. Åtminstone är det den första gången. Innan Star Trek fanns det inga konferenser för TV-serier – och definitivt inga universitetskurser.

Och det är därför det inte går att sätta någon annan serie som världens bästa serie.

CSI crossover

De tre manliga huvudpersonerna Horatio Caine (David Caruso), Mac Taylor (Gary Sinise) och Ray Langston (Laurence Fishburne)

De tre senaste dagarna har Kanal 5 visat en historia som spänner över de tre olika versionerna av CSI. Sådana här samarbeten görs ibland mellan olika TV-serier. (Länken i förra meningen går till en sajt som har samlat rääääättt många såna ”crossovers”.) Att de skulle göra en crossover mellan de tre serierna var med andra ord bara en tidsfråga.

(Spoilers framöver.)

Nu var det ganska länge sedan jag såg CSI Miami. Det har inte att göra med ”the David Caruso method of acting”, utan med att serien kretsar lite för mycket kring Horatio Caines Jesuskomplex. När originalserien handlade om kriminaltekniker, handlade CSI Miami om en polis som hade mycket med kriminalteknikerna att göra, men jag skulle aldrig lita på ”H” (som han kallas) att jämföra mitt DNA korrekt. Han var lite för upptagen med att se ut och verka coooool. Poängen med att ha en kriminalteknik-serie som inte handlade särskilt mycket om kriminalteknik var aldrig riktigt klar.

CSI New York å andra sidan var lite mer åt rätt håll igen, men det var något som saknades. Jag tror nu att jag vet var det var. Det fanns inte samma känsla av New York som originalserien har av Las Vegas. De har samma stadsvyer, men inte samma kulturbesök som CSI har. Åtminstone inte lika intressanta som alla avvikare som verkar finnas i Las Vegas.

Därför känns bara sådär intressant när de nu gör en crossover. Risken är alltid att avsnitten inte visar någons bästa sida, eller att åtminstone den ena parten bär vad Hank Azaria kom att kalla ”idiotbollen”. Dessutom är det naturligtvis originalserien som har mest att förlora.

Deras lösning var att enbart låta Ray Langston (Laurence Fishburne) åka till de andra två seriernas städer. Det var också en av ”trilogins” största svagheter: avsnitten var inte tillräckligt sammanhållna av rollfigurer för att det skulle kännas angeläget. De enda som blev påverkade av trilogins samtliga avsnitt var nämligen Langston (som har visat sig vara en figur med mycket tillbakahållen ilska) och ett offer (Madeleine Briggs) samt offrets mamma. Visserligen var det synd om både offret och mamman, men vi känner ingen av dem sedan tidigare och har inte fått något riktigt skäl att tycka mer eller mindre om dem än någon av de 100-tals andra brottsoffer som måste ha fått sina fiskar varma vid samma tidpunkt.

Det här handlar om att valet av intrig är mycket slarvigt. Det hela handlar om organstölder, får vi ganska snart veta. Kvinnor kidnappas för att män ska kunna stjäla deras organ och sälja dem vidare. Som fokus väljs en ung kvinna som Langston (och ingen annan verkar det som) av någon anledning blir besatt av att hitta. Han tar därmed över Horatio Caines roll som universums frälsare, vilket inte passar honom. I alla fall inte utan att vi får ett skäl till hans förvandling (förutom ilska har vi också fått bilden av Langston som en eftertänksam typ, snarare än som besatt av unga kvinnors försvinnanden). Hade avsnitten varit bättre skrivna hade åtminstone någon från Miami eller New York smittats av Langstons besatthet.

Apropå det, varför just Miami och New York, bortsett från det faktum att det fanns CSI-serier där? Det gavs ingen logisk förklaring till att de inte besökte Seattle eller Washington. Och nog hade det varit häftigt om Langston hade besökt en stad där det inte fanns någon CSI-serie för närvarande? Jag medger att antalet städer utan egen CSI-serie numera är rätt begränsat, men någon finns det väl? Och tänk om den staden hade en kvinnlig chef. Den närmaste TV-serie-franchisen att jämföra är nämligen Star Trek, där den fjärde serien har en kvinnlig kapten.

Kathryn Janeway, spelad av Kate Mulgrew i Star Trek:Voyager

Det börjar nämligen bli lite likartat med alla CSI med medelålders singelmän i huvudrollen. Varför inte göra något radikalt och ge rodret till en pragmatisk fyrabarnsmamma, eller en nygift ung kvinna som just fått jobbet som chef?

Men åter till Langston och CSI-trilogin. Som sagt, intrigen är bland det svagare jag sett i intrigväg på länge i originalserien. Det blir lätt så när man ska skriva en historia som är 2 timmar lång, och inte har ett halvår på sig. Risken ökar när man bara har en rollfigur som får göra resan. Men kom igen, CSI har ju haft ett par riktigt spännande dubbelavsnitt. Tänk på avsnittet när Nick Stokes blir levande begravd (regisserad av Quentin Tarantino) eller när dockmakaren sätter Sara Sidle i fara. Eller första avsnittet när Grissoms nya medarbetare blir dödad på jobbet och det delvis är Warricks fel. Alla de här avsnitten har en sak gemensamt: det handlar om en av ”våra egna”. Saker blir mycket personliga. Därför är det synd att de förlorade den här möjligheten (för de lär inte göra det igen). De hade ju kunnat:

* låta Horatio (eller Calleigh, eller någon annan) följa med till New York och därefter låta Mac eller Stella följa med tillbaka till Las Vegas (lite som Råttfångaren i Hameln)

* knyta an historier som de tre serierna haft var för sig till ett enda avsnitt, så att man egentligen hade behövt se om avsnitt tidigare i respektive serie för att få den fulla bilden. Jag menar att det skulle räcka med en resumé:

Tidigare i CSI: Miami:

Obducenten tittar upp: ”Hennes lever är borttagen.”

Horatio sätter på sig glasögonen.

* ha bättre skurkar och bättre slut: de där Zetas var nog de mesigaste skurkarna på länge. De lät farliga, men det kom inget av det. Jag hade väntat mig en stor shoot-out eller överlistningsgrej i slutet, där folk från alla tre serierna behövdes för att klara biffen, och sedan 1400 skurkar bakom galler när sista avsnittet var slut. Istället en 28-årig hallick och en medelålders rysk hallick. Med andra ord två hallickar. Ledsen, men det räcker inte. Inte när CSI har haft så originella skurkar som dockmakaren, dockmakarens dotter, en 12-åring, en trollkarl, en dvärg, en som knyter ihop inälvorna på sina offer, etc, etc. Inte ens de ”mellanskurkar” som finns i avsnitt 1 och 2 fungerar särskilt väl.

* ha förändrat något i någon återkommande rollfigurs liv. Det är ju en trilogi. Varför inte en figurs uppgång och fall? Eller före, under och efter? Eller ifrågasätta en omedveten fördom?

* ha ett tema. Rött, blått och vitt? Försoning? Offer? Någonslags tanke, som påverkar oss, medan det påverkar rollfiguren.

En salig soppa, helt enkelt, som hade behövt en rejäl dos med ”nu jävlar”. Eller rättare sagt, en skrivbordskonstruktion utan känsla bakom. Tyvärr.