Nä, du skriver inte som den där stora författaren…

De senaste dagarna har sajten I write like fått enorm uppmärksamhet. Sajten tillhandahåller en tjänst där man skriver in en av sina texter i en textruta och så jämför ett dataprogram den texten med ett ökande antal berömda författares alster och innan man vet ordet av så har man blivit jämförd med Mark Twain, Margaret Atwood, Stephen King, James Joyce. Det här har naturligtvis blivit populärt. Vem vill inte kunna säga ”Jag skriver precis som Dan Brown!”? (Okej, dåligt exempel…)

Men faktiskt, oavsett hur roligt det än är, så, nä, du skriver inte som den där stora författaren. Och du vet om det. Men låt mig ändå förklara varför det inte är så.

Margaret Atwood

Margaret Atwood skriver som Stephen King

Margaret Atwood-problemet

Enligt uppgift lämnade Margaret Atwood in ett textprov. Det jämfördes med databasen. Liknade hennes alster, låt säga Margaret Atwoods stil? Nej, Stephen Kings stil. Låt mig bara göra en kort WTF-analys här. Så här beskrivs Atwood som författare på engelskspråkiga Wikipedia:

The Economist called her a ”scintillating wordsmith” and an ”expert literary critic”, but commented that her logic does not match her prose in Payback: Debt and the Shadow Side of Wealth,[6] a book which commences with the conception of debt and its kinship with justice. Atwood claims that this conception is ingrained in the human psyche, manifest as it is in early historical peoples, who matched their conceptions of debt with those of justice as typically exemplified by a female deity. Atwood holds that, with the rise of Ancient Greece, and especially the installation of the court system detailed in Aeschylus‘s Oresteia, this deity has been replaced by a more thorough conception of debt.

[Källa.]

Stephen King å andra sidan beskrivs så här:

He also has a simple definition for talent in writing: ”If you wrote something for which someone sent you a check, if you cashed the check and it didn’t bounce, and if you then paid the light bill with the money, I consider you talented.”[38]

och:

Although critical reaction to King’s work has been mostly positive, he has occasionally come under fire from academic writers.

Science fiction editors John Clute and Peter Nichols [50] offer a largely favorable appraisal of King, noting his ”pungent prose, sharp ear for dialogue, disarmingly laid-back, frank style, along with his passionately fierce denunciation of human stupidity and cruelty (especially to children) [all of which rank] him among the more distinguished ‘popular’ writers.”

[Källa.]

Javisst, jag ser likheten direkt.

Urvalsproblemet

Det finns något som heter falsk dikotomi, som betyder att man bara anger två möjliga alternativ. I vissa fall är dikotomin på riktigt: man är antingen levande eller död, man har antingen fyllt 18 år eller inte, etc. Men i många fall finns det fler möjliga alternativ och det är då dikotomin är falsk. ”Du är antingen med oss eller mot oss.

I det här fallet finns inte möjligheten att ens text faktiskt inte liknar någonting. Det betyder att programmet väljer den författare som ligger närmast. Om urvalet är 20 författare är det alltså en chans på 20 att mina texter liknar Stephen Kings, nästan oavsett hur dålig jag är på att skriva – det kan ju bero på exakt vad jag väljer att klistra in i textrutan.

Det största problemet

Det för mig in på det absolut största problemet, nämligen att man möjligen kan skriva ungefär på samma sätt som James Joyce eller Mark Twain – på ordnivå. Men dataprogrammet klarar inte av att analysera ordvalörer, hur man strukturerar upp stycken (mer än genom att räkna tecken, ord eller meningar per stycke), hur man strukturerar upp hela texten i kapitel/sekvenser, och kanske framför allt tematik. Som vi såg ovan med Atwood/King är kanske inte stilen särskilit lik, men det är tematiken som skiljer dem åt ordentligt. Det finns liksom ingen risk att man skulle råka plocka upp en Stephen King och missta den för en Margaret Atwood – eller ännu mer så kanske för Mark Twain, som har en helt annan eras sätt att skriva.

Jaha?

Varför lägger jag ut texten om sådana här oväsentligheter? Litegrand tycker jag att det handlar om bristande respekt. Även om vi har olika smak och stil, så kräver det en hel del arbete för att bli en bra författare.

Och allt det här mynnar ut i en och samma fråga: än sen om du kan skriva som världens bästa författare (vem nu det skulle vara)! Utmaningen är inte stil. Det svåra är att sitta ner och faktiskt skriva. Inte en kort text i en textruta på en hafsigt programmerad websajt, utan mycket mycket längre texter. Att vara uthållig, tålmodig och skriva om tills texten glänser. Det är det som är skillnaden mellan stora och små författare.

Da Vinci-koden är som Arkiv X

Tom Hanks och Audrey Tautou från Da Vinci-koden, framför Mona Lisa

Tom Hanks och Audrey Tautou från Da Vinci-koden, framför Mona Lisa

Igår gick Da Vinci-koden på TV3. Eftersom jag inte såg den när den gick på bio (jag hade nyligen läst den i bokform – ja, jag vet att jag är sen ibland…), tänkte jag att det kan vara spännande att se vad de har gjort med den. (I och med att Änglar och demoner kommer snart har det här kanske lite aktuellt ändå.) Så var det spännande?

Det var det, fast kanske inte såsom de hade tänkt sig. Efter att Dan Browns bok kommit ut har det nämligen skrivits en del om plagiat och vad som är sant i boken. Det gjorde att jag läste på om ämnet och dessutom har jag en annan synvinkel på saken än vad filmen har. Men låt oss ta det i tur och ordning.

Titeln på boken och filmen

Till att börja med, låt oss komma överens om en sak: Leonardo var från Vinci. Han hette alltså inte Da Vinci i efternamn, lika lite som Karlsson på taket heter ”På taket” i efternamnet. En mer korrekt titel hade varit Leonardo-titeln, fast jag medger att Da Vinci-koden är klatschigare. Den här kampen kan jag nog nästan glömma att vinna.

Fast det är en annan sak med titeln. Det finns inte särskilt mycket Da Vinci-koder i berättelsen. Framför allt slutar det inte med någon Da Vinci-kod, vilket gör att varken kryptografen eller symbolprofessorn har särskilt mycket att dekryptera/avkoda. Heter verket Da Vinci-koden, då bör faktiskt Leonardo haft mer med saken att göra än att måla en tavla, som kanske/kanske inte kan användas för att stödja en teori. Med tanke på att Leonardo faktiskt höll på en hel del med koder (att tvingas läsa en spegelskrift räknas inte som en stor Da Vinci-kod, tycker jag), hade det funnits massor man kunde göra: koder gömda i hans målningar (vilket faktiskt förekommer), eller bland hans anteckningsböcker (à la National treasure) eller någon helt nyupptäckt Leonardo-artefakt. Tja…

Frisyren

Rätt många har klagat på filmen av en enda orsak: Tom Hanks frisyr. Jag säger bara två saker. 1. Skaffa ett liv. 2. Kolla in killen i Erasmus-reklamen: http://www.erasmusstudent.se/ Plötsligt verkar Hanks faktiskt se ut som en, vänta på det… en professor…

Historien

Sen kommer vi äntligen till huvudämnet. Jag tänker inte uppehålla mig särskilt länge vid det faktum att historien är påhittad och snodd. Så klart är den det. Det är allt skönlitterärt. Jag tänker inte ens klaga på Priorere de Sion-delen. För min del skiljer det sig inte från S.P.E.C.T.R.E. i James Bond-filmerna: det är en skurkorganisation. Och att delar av en kyrka får vara skurkar i en film och en bok har jag inga problem med. Det får alla typer av organisationer förr eller senare.

Nej, det jag tänker diskutera är dels Maria Magdalena-grejen och Robert Langdons professionalism, eftersom det är det verken kretsar kring.

I’ll never be Maria Magdalena

Ja, det är sant att Maria Magdalena troligen inte var en sköka (eller hora som vi säger nu för tiden), utan att hon baktalades av kyrkan efter kyrkomötet i Nicocae. Var hon Jesus fru som Da Vinci-koden säger? Spelar roll.

I vilket fall som helst finns det inga trovärdiga källor om henne, d.v.s. källor utanför de texter som valts in i bibeln och de som blivit apokryfiska (med andra ord uteslutits ur bibeln). Det testamente hon möjligen skrivit är från åtminstone 60 år efter Jesus död, så då lär hon ha varit närmare 100 bast, förutsatt att hon inte var mycket yngre än Jesus, i vilket fall hon kan ha varit så ung som 80… Jag vet inte om jag skulle lita alltför mycket på en text som skrevs ett halvt århundrade efter händelsen av en kvinna som troligen var senil eller i alla fall partisk. Ah, och nu förutsätter vi att de andra texterna är sanna? Nej, inte jag i alla fall. Troligen kommer Star Trek att om 2000 år att behandlas på motsvarande sätt: Uhura-avsnitten har raderats för att skuffa undan kvinnan, och vad står i vers och kapitel X av Gamla och Nya Testamenten (originalserien, respektive Next Generation, Deep Space Nine, Voyager och Enterprise)? Det ser vi redan tecken på, så det är bara att fortsätta. Och Roddenberry som redan vände sig om i sin grav när bajoranernas religiositet behandlades som något positivt i Deep Space Nine, kommer att rotera som en propeller.

Än sen…?

Men åter till Da Vinci-koden. Okej, låt säga då att allt som Teabag, förlåt Teabing, säger är sant, att graalen hittas och att det här skulle komma ut. Hemska tanke? Nä.

Är det någon som skulle bli förvånad ifall Vatikanen skulle ha en hemlig militär makt? Är det någon som skulle bry sig ifall det dök upp någon som påstod sig vara Jesus ättling? Ens utanför amerikanska talk-shower? Och finns det någon som läst boken eller sett filmen som tänker ”åh, nej, så här får det inte vara: Jesus får inte haft sex, han får inte ha fått ättlingar, han får inte ha varit en vanlig människa”? I så fall kanske inte Da Vinci-koden var din kopp te från början. Hallå, det är en thriller. Och jultomten finns faktiskt, så du behöver inte ha mardrömmar.

”Professor” Langdon

Som i så många fall börjar Da Vinci-koden med att försöka etablera hur smart huvudpersonen är, bara för att i nästa ögonblick se till att han eller hon knappt förstår vad en symbol är. Kom igen, en professor som inte vet vad en kryptex är? Bra jobbat.

Men det är inte den scenen jag tänker på. Den scenen jag tänker på är den här (se bilden nedan):

Ian McKellen som Teabing

Ian McKellen som Teabing förklarar för professor Langdon och agent Neveu vad den heliga graalen är

Jag har redan skrivit en hel uppsats om Arkiv X. Den finns med in min bok ”Manusförfattarens guide” (tillgänglig via Vulkan.se). Men det finns en svaghet i Arkiv X som jag inte skrev särskilt mycket om där, nämligen de där återkommande scenerna där Fox Mulder (konspirationsteoretikern och beteendevetaren) försöker övertala Dana Scully (skeptikern och läkaren). Deras samtal är ofta intressanta, men så finns den här delen:

MULDER: Vi har ett mord. En man blev knivskuren. Alla dörrar är slutna inifrån och alla fönster också. (UNDERTEXT: Det är omöjligt.)

SCULLY: Fanns det någon gas? (UNDERTEXT: Det är inte alls omöjligt.)

MULDER: Nej. (UNDERTEXT: Det är visst omöjligt.)

SCULLY: Fanns det en möjlighet att offret låste dörrarna efter han blivit knivskuren? (UNDERTEXT: Sluta säg att det är omöjligt.)

MULDER: Hans huvud hittades tre meter ifrån honom, så nej… Min gissning är att han blev halshuggen av ett monster som kan gå genom väggar. (UNDERTEXT: Min gissning är att han blev halshuggen av ett monster som kan gå genom väggar.)

SCULLY: Va? Det finns inga monster som kan gå genom väggar. (UNDERTEXT: Jag står enbart ut med dig för att du är så snygg.)

MULDER: Men tänk om det fanns monster som kunde gå genom väggar. (UNDERTEXT: Jag vet.)

SCULLY: Okej. I så fall, vad skulle hindra dem från att sjunka ner i marken? (UNDERTEXT: Ha, där fick jag dig.)

MULDER: Ehhh, men tänk om det här monstret hade hittat på ett sätt att undvika att sjunka ner i marken. (UNDERTEXT: Snälla, tro mig.)

SCULLY: Okej, då åker vi och letar efter ett monster som kan gå genom väggar och dessutom har hittat på ett sätt att undvika att sjunka ner i marken. Var börjar vi?

Hela scenen med Teabing (som kallas Graal-fanatiker, förresten, för den som undrar vad hans utbildningsnivå är) påminner om en sådan Arkiv X-scen. Teabing försöker just med ”tänk om”-grejen. Och här ligger problemet med ”professor” Langdon. Hade han varit något värd (vilket han själv medger att han inte är, ”flera andra hade varit bättre än jag”), hade han satt stopp tidigt för Teabings teorier och förklarat att det kanske är roligt att spekulera, men att de kanske borde åka därifrån innan de blir fasttagna.

Fast vad hade det varit för berättelse då?

Å andra sidan lyckades nog Monty Python bäst med just jakten på den helige graal. Tätt följd av Indiana Jones 3.

En sak som jag dock inte hört något om, är att lösningen på koden (och här finns det en rejäl spoiler, kanske jag ska tillägga för den som inte vill veta mer, ehh, jag lägger in en bild så att du inte råkar se av misstag…)

Massiv spoiler

Massiv spoiler

Jo, alltså att lösningen till kryptexen var ganska bra, men att jag aldrig sett någon kommentera att äpplet ibland anses vara den frukt som växte på kunskapens träd.