Manusförfattarens guide:Den helige idioten

Det här är sjuttonde delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Tydligen en idiot

Tydligen en idiot

Den helige idioten

Filmvärlden och bokvärlden är full av idioter. Så är det, och det står jag för.

Nu pratar jag inte om producenter som köper dåliga idéer, eller förlag som behandlar människor som skräp, utan om berättelserna. Varenda berättelse du kan komma på innehåller åtminstone en idiot, och om berättelsen inte gjorde det skulle du bli grymt besviken. I själva verket är det inte så konstigt som det låter:

Alla berättelser har hinder mellan protagonisten (hjälten eller huvudpersonen) och målet. Det hinder som alla pratar om är antagonisten, eller skurken. Sen finns det fysiska hinder också – alltifrån låsta dörrar till trasiga verktyg. Den typen av hinder brukar kallas ”war against object”. Men det hinder som publiken identifierar sig mest med, det som går att använda på flest sätt, och det som skapar mest intressanta konflikter – det är dumheten.

Det är också den typ av hinder som är svårast att förklara. Därför pratar ingen om det. Men i själva verket är det alldeles nödvändigt. Varför?

Tänk dig att du tittar på en film med Sir Anthony Hopkins i huvudrollen. Han spelar en man som letar efter sin dotter. När filmen börjar vet han precis var dottern finns, så han åker dit och hämtar henne.

Det låter inte som en särskilt spännande film, va? Du skulle somna, om du inte skulle bli intresserad av vad som skulle hända när pappan och dottern kom hem. Som den vana berättare du är, ser du naturligtvis att det saknas en antagonist. Okej, då lägger vi in en antagonist:

Sir Anthony Hopkins spelar en pappa som letar efter sin dotter. Han vet precis var hon är, så han åker dit. Men där finns hennes elaka pojkvän, som vägrar att släppa henne ifrån sig. Efter en hård kamp lyckas dock Sir Tony vinna över pojkvännen och får med sig sin dotter hem.

Den här versionen var bättre, men fortfarande inte optimal. Så fort du ser dotterns pojkvän lär du fatta vad som håller på att hända, och vem som kommer att vinna av Sir Tony och pojkvännen. Vad gör vi för att hålla greppet om publiken?

Det är då vi tillkallar dårarnas skyddsängel, och ber honom om ett litet lån. Eller i själva verket mer än en handfull lån…

  1. OKUNNIGHET. Det första uppenbara problemet med storyn som den är nu, är att vår käre karaktärsskådespelare vet precis vart han ska. Därför börjar vi med att dölja för honom vart han ska. Han vill träffa sin dotter, men han vet inte vart han ska. Hur man löser situationen är en smaksak – en adress på ett gammalt brev, en ande som berättar det, eller vanligt hederligt detektivarbete. Poängen är att här går det att få in fler personer som kan hjälpa till med varsin del av pusslet. Sir Tony kanske till och med måste ta hjälp av ett proffs för att hitta rätt.
  2. MISSFÖRSTÅND. Men om saken är biff redan här, då kommer publiken att somna i alla fall. Så då lägger vi till ett missförstånd. Hopkins medarbetare trodde kanske att det skulle finnas någon stor belöning vid änden av regnbågen. I själva verket är Sir Tony utfattig. Om saken blir uppenbar direkt för båda parterna, då kan det resultera i nummer 3. Å andra sidan kan resultatet vara dolt för en eller båda av dem en bit av berättelsen, och då handlar det om dumhet nummer 4.
  3. ENVISHET. Säg att missförståndet avslöjas direkt, och privatdeckaren blir vansinnig på vår hjälte, Sir Tony, då är det fråga om envishet. Om båda fastnar i vad som egentligen hände eller vem som är skyldig, kan det orsaka en större konflikt. Den konflikten kan hänga kvar tills efter Sir Tony väl har fått tillbaka sin dotter.
  4. HEMLIGHET. Om å andra sidan ingen av dem förstår att det föreligger ett missförstånd, eller om en av dem inte förstår något, då kan det leda till flera episoder där hemligheten nästan avslöjas. Där går det att hitta mycket stoff. Hemligheten kanske dyker upp igen när Sir Tony väl träffar sin dotter, och det visar sig att han har ytterligare ett motiv att söka upp henne. Han kanske är döende, eller så är han utsänd för att mörda sin ”dotter”. Vitsen är att hemligheten kan vara dold för oss i publiken också.
  5. OMVÄG. Här är faktiskt detektiverna Dupont och Dupond i berättelserna om Tintin det tydligaste exemplet. Deras nyfikenhet och blinda laglydighet gör att de ofta tar tid från huvudberättelsen medan de hamnar i flygplan utan piloter eller råkar bli gripna som sabotörer. I det här fallet kan Sir Tonys reskamrat vara en sådan person som skapar omvägarna, eller så kan det finnas en nitisk sheriff som tycker att de har begått något brott som ställer till det för dem.
  6. KLANTIGHET. När Sir Tony väl träffar sin dotter förväntar vi oss att han ska kunna framföra sitt ärende på ett normalt sätt. Det får inte hända. Så istället kan han bli så nervös att han tar ett par järn för att lugna ner sig, och så slutar det med att han förolämpar dottern så mycket att hon inte vill prata med honom. Eller något liknande…
  7. FEL SLUTSATS. När Sir Tony väl kommer fram till sin dotter är allt inte över. Han har på något sätt fattat fel om hur hennes situation ser ut, och därför agerar han felaktigt – kanske på grund av en hemlighet, eller på grund av ett missförstånd, eller på grund av att han är envis, eller något helt annat.
  8. BLINDHET. Redan när Sir Tony träffar sin hantlangare för första gången kan det finnas en viktig ledtråd till hur de ska besegra den illvillige pojkvännen – och ingen av dem ser det viktiga budskapet som står i tidningen, eller vad det nu kan vara. I efterhand kan de verka helt blinda, och däri ligger dumheten.

Jaja, det här är inte världens bästa exempel eller någon Oscarsvinnande berättelse, men jag hoppas att de ändå ska få fram budskapet: dumhet är viktigt, och man kan egentligen inte få för mycket av det i en berättelse. Perceptiv och intelligent som jag är anar jag att du fortfarande har några frågetecken. Låt mig räta ut dem åt dig:

  • dumhet är lika vanligt i seriösa dramer som i actionfilmer eller komedier. Fast där brukar det kallas något i stil med ”svagheter” eller ”excentriciteter” eller ”personliga särdrag”. Det spelar ingen roll vad det kallas. Om det ligger emellan en karaktär och dess mål, utan att vara en antagonist eller ett fysiskt hinder, då är det här vi pratar om.

    Var gjorde jag av pipan nu igen?

    Var gjorde jag av pipan nu igen?

  • det jag menar med dumhet behöver inte karaktäriseras med öppen mun och en tom blick. Vad jag diskuterar är intrig-dumhet, och sådan lider till och med Sherlock Holmes av ända fram till upplösningen. Det har alltså ingenting med intelligens att göra egentligen, bara med om karaktären använder ”rätt” strategi för att ta sig mot målet eller inte.

Än så länge har vi mest diskuterat dumheten som fenomen, och inte som en del i ditt arbete som författare. Hur använder man dumhet och idioter på ett rent praktiskt sätt? Du sitter säkert med en berättelse just nu och tänker att det här låter som rena gojan: ”använda dumhet”, men faktum är att det är så här många proffs arbetar, även om de inte vet om det. Okej, nu kanske du blev mer intresserad. Så då tar jag tillfället i akt och lägger fram mina tips:

  1. Se alltid till att idioten är lika smart som publiken. Kolla till exempel på Dr Watson i Sherlock Holmes-berättelserna. Folk tycker att han är långsam och dum, men i själva verket finns han med för att förankra berättelsen hos publiken. Genom att Watson är genomsnittligt smart blir Sherlock Holmes en intellektuell gigant i jämförelse. (Men som jag visade ovan, är Sherlock Holmes också en idiot.)

    Dessutom får idiotens fattningsnivå publiken att fastna på samma ställe som idioten, det vill säga att du kan avgöra hur mycket de ska fatta, vilka villospår du vill föra in dem på och så vidare. Om publiken håller ögonen på sin gelike och inte på den faktiska situationen är det mycket enklare att lura dem, så att du sen kan komma med ett stort avslöjande i slutet av berättelsen. Egentligen är det sanslöst vilka grejer man kan undanhålla publiken, om de bara är upptagna av något annat, gärna känslomässigt.

    (Förhoppningsvis kan det här också få bort de dumma frågorna som sitcom-karaktärer ställer bara för att förbereda för en punchline. Det skulle vara underbart!)

  2. Idioter måste alltid ha skäl till att vara idioter, medan genier aldrig behöver några motiv. Om du låter en rollfigur vara dum i en scen, då har du världens chans att göra den mänsklig. Känslor, rädslor, stress, envishet, kulturkrockar – allt sånt fungerar alldeles utmärkt för att skapa en rundad karaktär.

    För att ta ett exempel: om Sigourney Weavers rollfigur i filmen COPYCAT inte hade varit agorafobisk, då hade hon lätt klarat av mördaren (= hon är en idiot, rent dramatiskt sett). Hennes fobier är i stort sett det enda vi behöver få reda på om henne för att tycka att hon är en någorlunda rundad karaktär, men då behöver vi rejält med dumhet, och det får vi. Det dröjer ända tills sista halvtimmen innan Sigourney gör något vettigt arbete med att få fast mördaren. Men, vi får ett bra skäl till att hon stannar hemma: hon blev attackerad för ett par år sen. Vi vet det, eftersom vi har fått se attacken, och hur nära hon var att dödas. Utan en sådan scen, och utan att ett tidigare anfall hade gjort henne hemmabunden, skulle Sigourney bara verka konstig och outvecklad som huvudkaraktär. Nu förstår vi henne, snarare än klandrar henne, eller än värre, tycker att hon är dum bara för att filmen kräver det. (Lägg bara märke till att Sigourneys tillstånd faktiskt har med berättelsen att göra.)

    Å andra sidan behöver vi egentligen ingen närmare förklaring till att hon faktiskt fattar hur det ligger till med mördaren när hon väl kommer ur sitt idiot-stadie. Så länge ledtrådarna finns där, på något sätt, accepterar vi att hon löser gåtan, och i själva verket beundrar vi henne för att hon är smartare än oss. (När det egentligen beror på att hon bara tittar på de fakta och drar de slutsatser som finns.)

  3. Det här sättet att tänka som författare, med idioter och dumhet, gör automatiskt att man tänker ut den ”rätta” lösningen innan man sätter igång med att skriva. Då går det mycket enklare att koncentrera sig på att skriva scenerna så bra som möjligt. Om man inte tänker ut den rätta lösningen först riskerar man att fastna i berättelsen, därför att man hela tiden måste hitta på något mer genialt än det man redan har skrivit. (Se där, ännu en orsak till varför man får skrivkramp!)

    Med andra ord kommer skrivandet handla mer om att sätta upp trovärdiga och oöverstigliga dumhetsspärrar så att varken karaktärerna eller publiken kommer närmare slutet än du vill att de ska komma. Det är därför publiken inte fattar att hela vittnesmålet i De misstänkta är falskt. Det är därför Harrison Ford inte fattar vem som låg bakom mordet på hans fru i Jagad. Så vad tror du att det beror på att man inte listar ut slutet i Den där Mary innan det dyker upp?

  4. I komedier kan hela världen vara tokig. Då kan ett uppenbart tankefel leda till rätt slutresultat. Ett exempel ur Simpsons: den hyperreligiöse grannen till Simpsons, Ned Flanders, har fått vårdnaden om Bart och Lisa och tänker döpa dem. Homer tänker stoppa dopet, men vet inte vart Flanders har åkt.

    HOMER: Okay, okay, don’t panic. To find Flanders, I just have to think like Flanders!

    HOMER’S BRAIN: I’m a big four-eyed lame-o and I wear the same stupid sweater every day, and I…

    HOMER: The Springfield River!

    Och självklart finns Flanders och barnen vid Springfield River. På så sätt verkar inte Homer som ett geni även om han gissar rätt utan några ledtrådar.

  5. Dumheter fungerar bäst när de är i synk med karaktären. Det här betyder rent praktiskt att det är bra att konstruera alla karaktärer med en eller två normal-dumheter. Låt dem göra samma misstag gång på gång, innan de lär sig, fast i olika förklädnader, så där som vanliga människor. Författargurun John Truby kallar det ”fall” och pekar till exempel på besserwissern, som har som mål att imponera på andra, men alltid har fel. (Jaja, det gäller inte bara i komedier, så försök inte…)
  6. Idioter är ett av de bästa sätten att få fram exposition. Tänk bara på THE MATRIX. Första gången Keanu Reeves träffar Laurence Fishburne får han höra hela berättelsen om ”the matrix” och motståndsrörelsen. Utan nykomlingen Keanu hade herr Fishburne aldrig fått sitta och prata, hur underhållande han än är. Det hade blivit för ”on the nose”.

(Det är här som det börjar bli krångligt, för ibland kan man behöva förklara saker i berättelsen trots att alla närvarande vet precis vad det är. Hur gör man då? I romaner går ju att göra utvikningar eller inre monologer, men hur gör man i bildmedier? Den enkla lösningen är naturligtvis att låta en av karaktärerna ”vara dum” för ett ögonblick, så att någon annan kan förklara för publiken. En mer elegant lösning är att göra föremålet eller situationen till något omstritt, så att karaktärerna kan komma i konflikt, och sedan slänga in fakta under konflikten.)

Vid det här laget borde det vara uppenbart att dumhet är ett användbart grepp för författare. Ändå är det först nu som det börjar bli riktigt intressant, för det är nu jag bevisar min tes. Genom att ge dig så mycket matnyttigt på vägen, och genom att ge dig oöverstigliga hinder på vägen, där jag hela tiden låtsas vara på din nivå, samtidigt som vi har vuxit i kunskap tillsammans, har jag lyckats dölja slutet för dig.

Det är inte förrän nu som du verkligen förstår att idioterna, det är vi – du och jag. Vi författare är också idioter. Vi är människor, och vi förstår inte livet precis när vi upplever det, utan med lite eftersläpning. Det är helt okej. I själva verket är det därför som vi kan få kontakt med vår publik. De är som oss. Vi är alla dumma – åtminstone dramatiskt sett!

12 misstag med Sherlock Holmes

Igår var det min och sambons 12-årsdag. Vi har varit ihop i hela 12 år. Det tänkte vi fira genom att gå på bio. Jag är deckarintresserad och hon gillar Robert Downey Jr, och när hon dessutom var för trött för att se Avatar, föll valet på Sherlock Holmes. Jag har tidigare uttryckt viss skepsis mot den filmen, baserat på affischen och trailern. Den skepsisen visade sig vara välgrundad. I själva verket blev jag mycket besviken på filmen. Jag blev så besviken att jag tänker presentera 12 misstag med den filmen, och då pratar jag inte om smågrejer som mickdippar eller klaffel.

Först ett citat från några av de bästa tänkarna inom filmbranschen, Ted Elliot och Terry Rossio:

[…] what is it that draws people to classic properties, only to then get excited about screwing them up? Call it SES, the Starship Enterprise Syndrome. The thought process goes, ”Cool! We get to make a film about the Starship Enterprise!” ”Bitchin’!” ”So, what should we do with it?” ”Uh, I got it… let’s blow it up!” No… how about instead you tell a great story, a classic story that does justice to the franchise? (Källa)

Här hade de en av världens mest berömda figurer, troligen den rollfigur som filmats flest gånger. Så vad gör de med den? Åtminstone 12 misstag:

(Spoilers ahead!)

1. Redan i förra inlägget skrev jag att jag var tveksam till Robert Downey Jr som Sherlock Holmes. Jag gillar honom, men han är inte det minsta lik Sherlock Holmes. Han är amerikan, för att ta det mest uppenbara. Dessutom är han, som min sambo träffande beskrev det, ”för mycket spelevink”. Holmes har gravitas. Han är trots allt universitetsskolad vid en tiddrottning Viktoria regerade. Fanns det verkligen inga brittiska skådespelare som hade kunnat göra rollen rättvisa? Jag är inte förtjust i Jude Law, bland annat för att verkar så dryg att jag hade svårt att heja på honom i Enemy at the gates, men han hade varit bättre än Robert Downey Jr. Clive Owen kanske hade fungerat.

2. Vad handlade filmen om? Grejen med Sherlock Holmes, det som alla vet är att han får ett uppdrag, ett pussel som han ska lösa, och sedan löser han det med hjälp av sitt skarpsinne. Här handlar intrigen om flykten av en dödsdömd fånge och sedan hur Holmes inte gör särskilt mycket för att leta reda på honom. Redan när Holmes och Watson får veta att Lord Blackwood (kan vi ha ett lite mer skurkaktigt namn, tack?) rymt från sin grav fattar vi i publiken att a) han fejkade sin död eller liket stals, och b) Sherlock Holmes kommer att lista ut något direkt. Men inte drar Holmes några som helst slutsatser – som vi får veta förrän i slutet i alla fall (playing fair är tydligen inget för moderna deckarfilmer). Han gör inget som tyder på att han har fattat något utan låter saker och ting ha sin gång.

3. Första gången vi ser Holmes är det naturligtvis viktigt att vi får en bra bild av vem han är. Hans första grej i filmen är att intelligent lista ut exakt hur han ska… slå ner någon. Vi vet inte vem det här är, eller varför det är viktigt att han slås ned, och efter att han har slagits ned får det inga som helst effekter. Scenen hade lika gärna kunnat tas bort utan att vi hade förlorat någonting, bortsett från möjligen en cool voice-over. Den andra enda gången som Holmes drar några slutsatser i bild är under ett annat slagsmål. Som han har gett sig in i frivilligt. Då räknar han också ut hur han ska slå killen för att vinna.Det kommer inga effekter av slagsmålet. Det spelar ingen roll för någonting annat i filmen. Hade det inte varit mycket coolare om vi för första gången i filmhistorien hade fått se hur det hade varit att vara Sherlock Holmes, att tränga in i hans hjärna när han drar sina slutsatser.

4. Det sägs att när man är superintelligent så blir det närmast påfrestande att umgås med normalintelligenta människor, eftersom de inte hänger med. Det är ett drag som finns med lite då och då i TV-serien från 1980-talet, när Holmes tröttnar på att berätta hur han kommer på saker. I den här filmen får man inte alls känslan att Holmes är särskilt intelligent. Han slåss bara. Slagsmål i sig är inget fel. Det finns några riktigt bra slagsmålsscener i filmhistorien. Jag gillar till exempel den här scenen ur Diamantfeber. Den scenen får en effekt. Eller den här scenen från Agent 007 ser rött. Men man vill att slagsmålet ska betyda något för intrigen. Det gör de inte i Sherlock Holmes.

5. Det kanske främsta exemplet på hur ointelligent Holmes är i den här versionen är när han träffar Irene Adler i hennes hotellrum. Han vet om att hon är en brottsling och har blivit överlistad två gånger tidigare (enligt Watson). Ändå dricker han vinet som hon bjuder på. Efter att han hotat henne. Suck. Ett barn hade fattat att han skulle bli förgiftad. Inte ens när hon inte dricker vinet reagerar han. Och det här är Sherlock Holmes?!

6. Filmens skurk sysslar med magi. Magi fungerar inte. Så långt är vi förhoppningsvis överens. Så den stora frågan är hela tiden ”hur gör skurken för att få det att verka som om han kan använda magi?” Den frågan ställer aldrig filmen, troligen i hopp om att vi inte ska ställa den, eftersom vi då drar samma slutsatser som Holmes drar i slutet av filmen. Det hade varit mycket smartare att låta Watson och Lestrade gissa på olika sätt som de här synbarligen övernaturliga sakerna hade kunnat åtstadkommits och sedan låta Holmes såga ner dem, så att vi inte hade haft några teorier kvar i slutet. Och i slutet, så tvingas Holmes ta droger och genomföra en magi-ritual för att komma på svaret. Snälla. Han får gärna sitta med sin fiol och sin pipa och fundera. Men att genomföra ritualer… Bah!

7. Rollfiguren Watson är troligen alltid en av de mest missförstådda rollfigurerna. Han porträtteras ofta som dum (utom i den alldeles utmärkta parodin Ombytta roller på Baker Street), när han i själva verket är publikens ingångpunkt i mysteriet. Det är genom honom vi ser både Holmes och gåtan, och det är han som får någonslags ordning på Holmes. I den här filmen finns det i stort sett ingen skillnad mellan Holmes och Watson. Båda slåss. Watson drar lika mycket slutsatser som Holmes. Vad ska vi då ha Watson till?

8. För ett halvdussin år sedan sade jag en sak till min sambo (som är lärare, bl.a. i svenska) som tydligen har fastnat hos henne. Jag hade nyss läst om romantiska komedier och sa att för att filmen ska bli framgångsrik så ska man som tittare också bli kär i hjälten och hjältinnan. Det ska vara så roligt att vara med dem att man vill att de ska få varandra så att det känns som om man själv har fått sin drömprins eller -prinsessa. Det där gäller inte bara för romantiska komedier. Det är hela hemligheten bakom sådana fantastiska filmer som Blåsningen och De omutbara. Man vill vara med i det gänget. I Sherlock Holmes känner man ingen relation mellan Holmes och Watson. De gnabbas lite, men det är så övertydligt ”vi låtsas att vi är så nära att vi kan gnabbas” att de hade behövt en grov bakgrundshistoria för att få till det.

9. Varför måste varenda film om Holmes inkludera Irene Adler? Hon var med i en enda novell. Poängen med henne var att hon var med i en enda novell. Det blir ungefär som i Star Trek: originalserien, när de hela tiden ska hitta nya sätt för Spock att visa sina känslor. Här är en sjukdom som får dina känslomässiga spärrar att släppa, här är en växt som får dig att… ja just det, släppa på dina känslomässiga spärrar, och så vidare. Till slut blir rollfiguren förvandlad, från logisk tänkare, till en person som inte kan komma ur sina känslomässiga spärrar fort nog. I hela filmen fanns dessutom massor av tecken på att Holmes och Adler hade haft en kärlekshistoria. Det hade de inte. Det var en annan poäng – de fulländade aldrig det som bara var ett par möten. Om de hade haft något mer än så hade spänningen dem emellan försvunnit. Det här kallas inom film- och TV-branschen för ”urst” – UnResolved Sexual Tension. Så fort de har haft sex försvinner den. Titta bara på Par i brott.

10. Varför måste varenda film om Sherlock Holmes ha med Professor Moriarty? Jag kan förstå det här med namnigenkänning, men han är med i en enda novell av Conan Doyle, även om han nämns i ett par till. Grejen är att effekten av Moriarty förminskas om han ligger bakom vartenda brott i Storbritannien och Holmes alltid lyckas fånga honom/förhindra brotten. I den här filmen har de lyckas med halvmesyren att varken ha med Moriarty eller göra honom till skurken. Han hade, precis som Jokern i The Dark Knight, skapat en helt sanslöst komplicerad plan för att få ut ett litet pris. Det här kallas för Rube Goldberg-maskiner. Men varför göra det enkelt för sig?

11. Vi diskuterade slagsmål förut. Jag försöker skilja lite på genrer här. I ett romantiskt drama, såsom Jane Eyre, får det finnas en typ av slagsmål (gärna fäktning). I en komedi finns det en annan typ av slagsmål, som det här. Någonstans på vägen måste Guy Ritchie har misstagit den här filmen för att vara en dålig James Bond-film eller möjligen en riktigt dålig James Bond-film. De har ju en jätte, Dredger, spelad av en wrestlare, och sedan flera fajter runt om i London. Briljant tänkt. En Sherlock Holmes-film ska möjligen ha ett sådant här slagsmål.

12. Jag är en van filmanalytiker, men jag har ägnat rätt mycket tid åt att fundera på vad den här filmen betyder och jag har inget svar. Filmen säger ingenting om någonting. Varken om Sherlock Holmes tid eller om vår egen. Möjligtvis handlar den om att förbereda för en uppföljare (får vi se Professor Moriarty? Ja.). Sherlock Holmes som rollfigur har egentligen ganska mycket att säga om massor av saker, från hur den viktorianska eran såg på saker och ting, till moderna polismetoder när de flesta poliser inte hade en aning om att det fanns fingeravtryck, till hur en idealmänniska ser ut (Nietsche blev säkert influerad av Conan Doyle), till hur man löser problem, till hur jobbigt det är att vara ett geni, till hur jobbigt det är att leva med ett geni, till hur en författare kan uppslukas av en rollfigur, till hur… ja, listan bara fortsätter och fortsätter. Det finns en anledning att så många spelat in filmer om honom. Den här kommer inte att gå till historien. Synd. Men det är så det blir när man faller för Starship Enterprise Syndrome.

Robert Downey Jr som Sherlock Holmes

Jag har haft fel förut angående trailers. Jag har till exempel trott att en film var dålig när den inte var det. Jag har trott att en film var bra när den inte var det. Å andra sidan har jag kanske för höga krav när det gäller trailers: att man ska förstå dem.

I vilket fall som helst: nu kommer inom kort den nya filmen om Sherlock Holmes. Som titelfiguren ser vi Robert Downey Jr, strax innan han åter drar på sig Järnmannen-kostymen. Jag är mycket skeptisk, baserad på trailern. Kolla här bara:

Finn fem fel:

1. Sherlock Holmes med skäggstubb/skägg

2. Sherlock Holmes med halvnakna kvinnor – även om det är Irene Adler (å, vad den historien har haussats upp)

3. Sherlock Holmes slåss mer än han tänker (vilket också var felet med filmen om Sherlock Holmes som ung)

4. Sherlock Holmes är amerikan (eller som vi kallar det: ”låtom oss rollbesätta engelsmannen Robin Hood med amerikanske karaktärsskådespelaren Kevin Costner”-syndromet)

5. Det är svårt att överträffa Jeremy Brett (som just kan ses i rollen på Kanal 9) vad gäller exakta detaljer om karaktärisering, rekvisita och stämning (och att Holmes bär ”deerstalker” är inte särskilt vanligt, men att han bär en ”fedora” är mer Indiana Jones än Sherlock Holmes)

Vad blir slutsatsen? Vill jag verkligen att klassikerna aldrig ska moderniseras och förändras? Nej, självklart inte. Och egentligen spelar kanske rätt få av de här sakerna någon roll – jag menar, Downey Jr kan säkert imitera brittiska accenten rätt bra. Men själv poängen med Sherlock Holmes, såsom den bl.a. presenteras i Sherlock Holmes av HRF Keating, känns avlägsnare än på länge. Ungefär som om någon skulle låta Allsång på Skansen ledas av Janne Josefsson och Sverker Olofsson. Fast nog sjutton kommer jag gå på filmeländet när den väl kommer. Vilket de väl räknar med. Ahhh… precis som med Allsång på Skansen med Janne Josefsson och Sverker Olofsson, alltså. Det är svårt att titta bort när man vet att olyckan är nära.