Landet Mythia:Kapitel 7

Kapitel 7: Upp-och-hoppa-drycken

 

Uppe på drakarnas höga berg frågade Olle sig vad han höll på med. Drakarna var större än han någonsin hade kunnat föreställa sig, och deras eld var varmare, och de luktade sämre. Han hoppade undan en eldslåga och fortsatte att prata.

Ni får gärna äta upp mig. Men får jag komma med ett tips först? Om ni dränker in mig med spott först så kommer jag att smaka bättre. Jag lovar.”

Han vände sig om och tittade efter gömstället där Elvan och fnytten låg. Skulle de förstå hans plan? Han drog med fingret över kinden för att visa att Elvan skulle gråta, och sen låtsades han samla ihop tårarna och smeta ut dem över en påhittad vinge. Han spände ut armarna och flaxade. Olle ville inte tänka på vad som skulle hända om Elvan inte förstod.

Drakarna hasade närmare Olle. Då ångrade Olle sig. Han ville bara försvinna därifrån. Nu hade hans sista stund kommit. Men elden kom aldrig. Istället var det som om någon hade kastat en hink med illaluktande gelé över honom. Drakspottet rann in överallt: i näsan, i öronen och innanför kläderna. Han hostade till.

Varför dröjde Elvan? Varför räddade hon inte honom? Egentligen var det självklart. Hon hade inte förstått hans meddelande, och nu skulle han dö.

De fyra drakarna tog varsitt djupt andetag. Olle blundade och hoppades att det inte skulle göra ont. Vad orättvist att han inte skulle få leva längre än så här. Men just när elden sprutade ut ur drakarna…

Då kom Elvan flygande och snappade åt sig Olle. Hon flög fortare än vinden, och var borta innan drakarna hade hunnit reagera. När elden hade skingrats var det alldeles tomt där Olle hade stått. Drakarna tittade besviket på varandra och lunkade iväg.

Tack, Elvan”, ropade Olle och kramade henne hårt när de hade kommit en bit bort. Han hostade av drakspottet.

Det där kallas utpressning”, sa Elvan. Hon var inte det minsta glad, och landade på deras gamla gömställe, där fnytten väntade ivrigt.

Men är du inte glad över att kunna flyga igen?” sa Olle.

Du förstår inte alls. Älvorna…”, började Elvan, men så slog hon ut med händerna och vände sig om.

Vingen ser ju helt frisk ut”, sa det röda fnyttet.

Jaja”, morrade Elvan. ”Kom nu, så går vi tillbaka till häxskrället så vi kan komma hem någon gång.”

 

Excellent”, sa Lucrezia när hon fick se Olles plaskvåta kläder. ”Nu harr jag drraksaliv förr en lång tid frramöverr.”

Hon nickade lätt mot Olle, som lyftes upp i luften och svävade bort mot ett kärl som stod i ena hörnet. Sedan började Olles kläder åma och kråma sig, så att drakspottet samlades i kärlet. Det var en mycket märklig känsla, särskilt när håret började röra sig av sig själv. Då gick det rysningar längs Olles ryggrad.

Fårr jag passa på att rrekommderra en inpackning av rruttna ägg? Så att hårret får en rriktigt blek frramtoning.”

Tack, det är bra ändå.”

Snart var Olle alldeles torr så Lucrezia släppte ner honom mjukt på den väldigt långhåriga mattan. Elvan satt med ryggen mot dem, och låtsades titta på en tavla som föreställde en vulkan, eller möjligen en vårta, medan hon kände försiktigt på sin läkta vinge.

Då ska jag barra förrberreda saltet”, sa Lucrezia och lät massor av burkar marschera in i rummet på en lång rad. Burkarna hoppade upp och tömde lite av sitt innehåll i kärlet, medan Lucrezia viftade med händerna.

Olle tittade omväxlande på Lucrezia och Elvan. Han kunde inte bestämma sig för vem av dem som var mest märklig. Och så var det förstås den enorma talande spindeln.

Alors, saltet ärr klarrt!” sa Lucrezia och lät pulvret rinna upp i en mindre burk som hon fångade i handen och visade upp för Olle.

Då går vi”, sa Olle. ”Upp och hoppa, Elvan.”

Elvan reste sig motvilligt och började gå mot dörren.

Vänta! Vad sa du?” sa Lucrezia och slog ut med händerna.

Va?” undrade Olle.

Upp och hoppa! Naturellement!”

Lucrezia klappade händerna och sprang ut ur rummet. Två sekunder senare kom hon tillbaka med en liten flaska som innehöll en blaskig vätska.

Det härr ärr upp-och-hoppa-drryck. Den kan till och med få stenarr att dansa.”

Jaha”, sa Elvan kallt. ”Jag ska tänka på det när jag håller min tangokurs för bitar av granit.”

Nej, Elvan, hon menar att vi inte behöver någon gröt, att vi kan väcka jultomten med den där upp-och-hoppa-drycken.”

Du kunde inte ha kommit på det innan vi träffade ett halvdussin gigantiska levande grillar?” sa Elvan och klämde försiktigt på sin vinge.

Jag beklagarr”, sa Lucrezia. ”Men om vi gårr nu, så kommerr vi hem snabbarre.”

Bra förslag”, sa spindeln med sin djupa basröst.

 

Tomtemor blev lika glad som Olle hade trott att hon skulle bli.

Är det sant?”

Hon vände sig till Olle och ställde saltet på matbordet med en hoppfull min.

Vi tror att det kan fungera”, sa Olle.

Kom då”, sa tomtemor och ledde vägen mot jultomtens lilla stuga, strax bredvid hennes egen.

Utanför höll vättarna fortfarande på med att förbereda jultomtens färd, trots att det var långt ifrån säkert att han någonsin skulle kunna åka. Men inte ens vättarnas buttra ansikten kunde förminska Olles leende. Han skulle få träffa jultomten. Givetvis hade han träffat jultomten varje jul, men att få se honom i hans eget hus – det skulle smälla högre än Abbe som hade varit på Mauritius, eller Johanna som hade en pappa som hade varit världsmästare i curling tre år i rad.

Men det var mer än så. Det här var Olles chans att få ge något tillbaka till jultomten, efter elva julaftnar med massor av paket. Han såg fram emot att få se jultomtens ögon lysa av tacksamhet.

Därför gick Olle in i stugan väldigt försiktigt. Stugan hade ett lågt tak, ett skurat trägolv och julstjärnor i alla rum utom ett, jultomtens sovrum. Där låg jultomten alltså och sov, 364 dagar om året, alla dagar utom julafton.

Det var inget snack om att det där var den riktige jultomten. Han hade ett stort vitt skägg, röd och grå pyjamas, och han till och med luktade juligt. Dessutom omgavs han av ett skimmer runt sängen, som gav honom ett magiskt utseende.

Underbart”, sa Elvan tjurigt. ”Man hör inte bjällerklangen – för alla snarkningar…”

Det är verkligen han”, sa Olle.

Vi sätterr igång, non?” sa Lucrezia och tog fram flaskan med upp-och-hoppa-dryck. Hon drog ur korken, öppnade jultomtens stora mun och hällde några droppar på hans tunga. Sedan kastade hon sig undan och ropade:

Akta err! Han kommerr att farra rrunt som en je ne sais pas.”

De andra hukade sig, men jultomten rörde sig inte ur fläcken bortsett från snarkningarna. Efter en pinsam tystnad undersökte en förvånad Lucrezia den sovande jultomten.

C´est pas possible”, mumlade hon.

Vad är det som har hänt?” frågade Olle.

Jag vet inte”, sa Lucrezia. ”Den härr drrycken ska kunna få en banan att sprringa.”

Jag är ledsen att behöva meddela det, men bananer har inga ben”, sa Elvan.

Upp-och-hoppa-drycken kanske har blivit gammal”, sa Olle.

Lucrezia strök sig över hakan, reste på sig och gick ut ur jultomtens sovrum. Olle och de andra följde efter henne ut ur stugan. De såg henne gå fram till en väldigt sur vätte med famnen full av ved.

Drrick det härr”, sa hon och hällde ner det i hans hals.

Vad håll´ du på mä´?” sa vätten surt.

Sen blev han väldigt förvånad, och därefter försvann han mitt framför ögonen på dem. Bara en stark vind avslöjade att vätten hade övergått till snigelfart till superfart. Han svepte genom folksamlingen, in i jultomtens hus och ut igen, runt ett par renar och sen utom synhåll genom snön.

Jag vill inte dricka ur den flaskan”, sa det blåa fnyttet och gömde sig.

Nu blir det åtminstone lättare att skilja vättarna åt”, sa Elvan.

Och nu vet vi att upp-och-hoppa-drrycken verrkarr”, sa Lucrezia.

Varför fungerade den inte på jultomten då?” frågade Olle.

Tomtemor stirrade efter vätten, men fokuserade plötsligt blicken på Lucrezia och sa fundersamt:

Vad är det i upp-och-hoppa-drycken?”

Åh, det ärr hemligt”, sa Lucrezia.

Innehåller den smörkummin?”

Hurr visste du det?”

Jultomten är immun mot smörkummin.”

Åh, det förrklarrarr saken. Men ni harr en annan plan?”

Olle gick tillbaka in till jultomten för att titta en gång till. Han sov så fridfullt, om man bortser från snarkningarna. Olle fick sådan lust att ruska tag i honom. Om man skakade honom ordentligt kunde han väl inte bara fortsätta sova?

Tomtemor?”

Hon kom in till Olle och jultomten.

Jag tror jag kan lista ut vad du ville. Skaka du. Han kommer inte att vakna.”

Olle buffade till jultomten i sidan, men fick inte någon reaktion tillbaka. Han ryckte honom i skägget, klämde på hans tår så hårt han kunde, hoppade på hans mage, och till slut skrek han så mycket han orkade i jultomtens öra. Inget hände, bortsett från att en av vättarna kom in för att titta på den märkliga människan.

Jo, de´ kun´ en tänk´ sig”, sa han innan han gick igen.

Till slut gav Olle upp.

Det ser ut som om vi får fortsätta leta efter ingredienser”, sa Elvan.

De gick in i tomtemors kök för att komma undan vätten som sprang omkring utom kontroll och för att samla krafterna inför nästa långa och besvärliga resa. Olle skulle just sätta sig vid tomtemors bord när han upptäckte att något saknades.

Var är saltet?”

Han rusade fram till det skåp där tomtemor ställt kentaurmjölken. Kentaurmjölken var också borta. Grötmandeln fanns inte heller där. Någon hade stulit deras ingredienser!

Landet Mythia:Kapitel 6

Kapitel 6: Draknästet

Olle och Elvan kastade sig ner på marken och försökte gjorde sig osynliga de kunde, men båda var väldigt oskyddade på den platta marken. Fnytten gömde sig bakom Elvan.

Den gigantiska draken andades lågor, och värmen spräckte en klippa mitt itu. Efteråt fanns en glödande yta på klippan. Drakens tunga vispade ut och slickade bort lite av den glödande stenen.

Den äter lava”, sa Elvan tyst.

Den ser oss”, viskade Olle.

Då hade vi nog märkt det”, sa Elvan. ”I en halv sekund.”

Men draken vände på huvudet och tittade upp mot sitt hem medan den slickade av den sista lavan. Sen morrade den rysansfullt, och började flaxa med sina vingar så att Olle höll på att blåsa iväg. I sista sekunden fick Elvan tag i honom och höll ner honom. Den gröna besten märkte inget och flög iväg med sina gigantiska vingar.

Elvan reste sig inte förrän draken nästan var hemma. Då hade Olle redan rest sig och tittat om det fanns fler drakar i närheten. Lyckligtvis verkade det inte så. Elvan borstade av sig askan och låtsades som om drakens besök inte hade berört henne.

Jag trodde den skulle vara större”, sa hon.

Den var större”, sa Olle.

Olle ledde vägen upp till en liten klippa där man kunde se upp till drakarnas näste. Han lade sig till rätta mellan två klippblock, tog av sig ryggsäcken och letade igenom den. Elvan låg bredvid och försökte att inte nämna att klippblocket som hon låg på vickade fram och tillbaka.

Hur mycket saker har du i den där?” sa Elvan.

Allt man behöver för att klättra i berg: hakar, rep, talk, en liten värmeplatta för att värma mat.”

Han tog fram en kikare och vände den upp mot klippan.

Ser du drakarna?” frågade det röda fnyttet.

Vad håller de på med?” sa det gröna fnyttet.

Säkert något förfärligt”, sa det blåa fnyttet.

Nej, jag ser ingenting däruppe”, sa Olle och tittade på fnytten. ”Jag vet att det här är lite riskabelt, men om vi ska få tag på drakspott… Det behövs inte så mycket, så ni orkar nog bära det.”

Då bröt Elvan in:

Lite riskabelt, säger du? Menar du att kejsarna från Mini-dynastin ska flyga upp dit och fråga om de kan få lite drakspott?”

Jag litar på dem”, sa Olle och log. ”Det gör tomtemor också.”

Vi tänkte inte fråga drakarna”, sa det gröna fnyttet.

Antagligen ser de inte ens oss”, sa det röda fnyttet.

Och om de skulle se oss, så flyger vi ganska fort”, sa det blåa fnyttet som rycktes med av de andra fnytten.

Elvan bara skakade på huvudet.

Just nu flyger vi ju fortare än vad du gör”, sa det gröna fnyttet.

Hm… Jag antar… att ’lycka till’ är på sin plats. Innan den kungliga begravningen, vill säga.”

Det här kommer att gå bra”, sa Olle. ”Vi håller koll på er.”

Fnytten lyfte från klipporna och satte av mot drakarnas klippa. Deras små kroppar fladdrade i vinden medan de kämpade sig uppåt.

Varför var vi tvungna att göra det här?” sa det röda fnyttet.

Ja, jag gillar inte drakarna”, sa det blåa fnyttet.

Vi bara måste”, sa det gröna fnyttet.

Jag är rädd”, sa det blåa fnyttet och blev gul på magen.

Jag också”, sa det röda fnyttet och blev också gult.

Jag är alltför rädd för att bli gul på magen”, sa det gröna fnyttet. ”Men vi måste ändå fortsätta.”

Resten av flygfärden upp var fnytten tysta. Inte förrän de kom upp till drakarnas näste, en skreva i en klippa som var förvånansvärt mörk och hemsk, började de prata igen. Men de pratade bara om vart de skulle flyga, inte om vad som kunde hända om drakarna fick fatt i dem.

Inuti skrevan fanns det skumma rum som var så stora att flera jätteflygplan skulle få plats i dem, och fnytten kunde knappt se de bortre ändarna, men lyckligtvis var de snabba flygare och kunde leta igenom flera rum på en liten stund. Ingenstans fanns några drakar.

Var är drakarna?” frågade det röda fnyttet.

Jag tycker att det är skönt att vi inte har sett några drakar”, sa det blåa fnyttet.

Ju fortare vi ser en drake, desto fortare kommer vi härifrån”, påminde det gröna fnyttet.

Plötsligt blockerade något väldigt hela synfältet för fnytten. En drake hade rundat ett hörn med sina snabba vingar. Fnytten hann inte stanna utan flög rätt in i drakens mage. Så snart de förstod vad som hade hänt, såg de att draken tittade oförstående på dem. Men sen fattade den!

Fnytten kastade sig i väg åt olika håll, och flög fortare än vad de någonsin hade flugit. De sicksackade genom den stora grottan, så att draken inte skulle träffa dem med sin eld. Draken gav upp ett ilsket morr och följde efter fnytten.

Det blåa fnyttet hamnade på efterkälken, eftersom det var mindre än de andra två fnytten. Rysningarna längs fnyttets rygg blev inte färre av att drakens flåsningar kom närmare. Snart var draken bara tio meter bort, nio, åtta, sju…

Hjääääälp!” ropade det blåa fnyttet.

De andra fnytten såg hur draken var snabbare, och strax skulle det blåa fnyttet vara tillräckligt nära för att draken skulle kunna spruta sin eld.

Flyg hit och dit!” skrek det röda fnyttet.

Det blåa fnyttet bytte riktning, och fick större avstånd till draken. Det svängde igen, och draken hamnade på efterkälken. Men draken lärde sig, och kom närmare igen.

Det hjälper inte!” pep det blåa fnyttet. ”Vad ska jag göra?”

Innan fnytten hann svara bytte det blåa fnyttet riktning igen utan att titta sig ordentligt för, och flög in i en vägg. Draken flinade ondskefullt och flög närmare.

Det blåa fnyttet ropade hjälplöst, för nu tog draken ett djupt andetag för att spruta sin eld, och fnyttet var instängt. Då kom det gröna fnyttet rakt uppifrån. Det fångade upp det blåa fnyttet i sin famn och flög iväg innan draken hade förstått vad som hade hänt.

De styrde kosan mot den stora dörren, och friheten, men draken satte snart fart efter dem igen.

 

Nere på marken tittade Olle och Elvan i varsin del av kikaren. Först hade de inte sett något. Men nu önskade Olle att han inte kunde se vad som hände. Nu kände han sig ansvarig för att fnytten blev jagade.

Om jag bara kunde göra något”, sa han. ”Blända draken med en spegel eller…”

Det är inte ditt fel att solen inte skiner här. Men det ser ut som att fnytten klarar sig”, sa Elvan lugnande.

Och mycket riktigt – i kikaren såg de hur fnytten allt mer drog ifrån draken, med hjälp av akrobatiskt flygande och genom att byta av varandra som drakens byte. Allt såg lovande ut, ända tills Olle fick se något bortanför fnytten.

Det han såg var tio drakar som kom dykande från andra hållet. De flög vinge vid vinge och blockerade fnyttens flyktväg helt.

Plötsligt var drakarna ifatt fnytten och omringade dem. De spärrade ut sina vingar. Olle behövde nästan inte kikaren för att se drakarnas hemska slemgröna ögon, eller för att se att fnytten var så rädda att de lyste gult som små solar. Sen sprutade drakarna eld på dem. De försökte komma undan lågorna, men drakarna fortsatte att spruta sin eld, och snart började fnytten att brinna!

Fnytten föll ner mot marken flera hundra meter nedanför, som löv om hösten. Men de här löven var sotsvarta.

Olle kunde inte ens skrika, så chockad var han. Han bara kollade genom kikaren på hur drakarna återvände till sitt näste utan att titta sig om.

 

Efteråt mindes inte Olle hur han hade tagit sig till klippan där fnytten hade dalat ner, men han gissade att Elvan hade visat honom vart de skulle.

Fnytten hade gjort tre små kratrar i en del av berget där det fanns jord, men kratrarna var tomma, och fnytten själva låg flera meter därifrån. Elvan smög fram, som om hon var rädd att hon skulle väcka dem, och långsamt plockade hon upp fnytten i sin hand. De låg alldeles orörliga. Det gick inte att se vilket som var vilket fnytt, men det spelade ingen roll. Olle kände hur hans ögon fylldes av tårar, och hur det satt något i hans hals som var stort som en tennisboll. Allt var hans fel.

Han tittade nervöst på Elvan för att se om hon tittade på honom. Han ville inte att hon skulle se att han hade tårar i ögonen. Men Elvan hade böjt ner huvudet över sin hand. Grät hon? Hon som inte brydde sig om vad någon tyckte… Hon som verkade så tuff…

Men så var det. Elvan lät sina tårar falla i sin hand – på fnytten. Olle kröp närmare och tittade ner i Elvans kupade hand. Elvans tårar tvättade bort askan från fnytten. Det såg ut som om fnytten rörde på sig. Men det kunde de väl inte göra? Det måste ha varit tårarna som fick det att se ut så. Plötsligt rörde sig ett ben på ett av fnytten, men Elvans tårar föll inte längre. Därefter började fler små ben att skaka på sig, sedan de små armarna. Till slut ställde sig fnytten osäkert upp. Olle trodde inte sina ögon.

Vad…?” sa han. Han skakade till, som om någon hade lagt snö innanför hans jacka. ”Jag förstår inte.”

Hhhhraaakk”, rosslade det gröna fnyttet medan det raglade omkring i Elvans hand. Det stötte ihop med det röda fnyttet och ramlade ihop. Det röda fnyttet verkade ha feber, medan det blåa fnyttet höll om sitt lilla huvud med båda händerna.

Hur gjorde–” började Olle.

Jag gjorde vad jag kunde”, sa Elvan.

Olle förstod fortfarande inte vidden av vad han hade sett.

Men… vad gjorde du med tårarna? Kan du läka med tårarna?” Så kom Olle att tänka på vad som hände hos Nejlika, hur hans arm hade gjort jätteont, och sen var den bra igen. ”Var det så min arm blev normal igen?”

Mina tårar skyndar på läkningen. Det är allt.”

Elvan ställde varsamt ner fnytten på en sten. De försökte hålla balansen medan de pratade:

Tack, Elvan”, sa det röda fnyttet.

Ja, tack”, sa det gröna fnyttet.

Jag är fortfarande yr”, sa det blåa fnyttet. ”Och jag är fortfarande rädd. Men tack, Elvan.”

Försök att flyga”, sa Elvan vänligt.

De tre fnytten hoppade upp i luften, höll sig där en sekund innan de föll ner igen och ramlade ihop.

Det ser inte ut att vara något fel på den statiska elektriciteten, men jag tror att ni måste vila lite innan ni flyger några längre sträckor.”

Hon stoppade fnytten i fickan, och började gå tillbaka mot klippan där hon och Olle hade kikat upp mot drakarnas näste. Bakom henne gick Olle och tittade undrande på Elvans vinge.

Om du kan läka saker med dina tårar, varför har du inte läkt din egen vinge?”

Elvan svarade inte. Hon tittade upp mot klippan. Olle fortsatte att fråga Elvan om hennes vinge, och Elvan fortsatte att undvika att svara. Varje gång försökte hon att föra in samtalet på drakspottet. Olle fick intrycket att Elvan kunde läka vingen, men att hon av någon anledning valde att inte göra det. Han kunde bara inte förstå varför. Han gillade ju henne, och ville att hon skulle må bra. Hon var märklig, den där Elvan, men Olle kunde inte låta bli att tycka om henne ändå. Hon var som en storasyster, fast bättre. Så till slut gav han upp.

Har du några idéer om hur vi ska få tag på drakspottet?” frågade han.

Vi kan ju skicka upp fnytten igen och hoppas på det bästa”, sa Elvan ironiskt.

Olle kände ett sting av dåligt samvete. Fnytten hade nästan dött för att han hade skickat dem, istället för att gå själv. Han tog sin ryggsäck, satte på sig den och började gå mot drakarnas spetsiga klippa. Han kände sig som sin pappa.

Vart ska du? Jag menar, vad ska du göra?”

Jag har en plan”, sa Olle utan att vända sig om.

Elvan slog ut med händerna och satte sig ner på klippan.

Jaja, då sätter jag mig här och hoppas på det bästa.”

 

Det tog Olle två timmar att ta sig upp till en liten avsats, strax hundra meter under drakarnas näste, och där verkade det som om han skulle bli fast. Han hade en utskjutande klippa direkt ovanför sig, så han var tvungen att hålla sig i repet och luta sig ut mot höger för att se uppåt. Väggen hade några små sprickor där man kunde fästa kilarna. Olle tyckte att det var perfekt.

Men innan han hade hunnit sätta igång uppenbarade sig hans pappa på avsatsen bredvid honom. Pappa hade sin utrustning på sig och händerna var fulla med talk. Olle insåg direkt att pappa bara fanns i hans fantasi, men han var ändå glad att se honom.

Olle, ta det försiktigt. Du vet att det är när man är säker på sin sak som man oftast har fel.”

Vad menar du?”

Titta igen på den där väggen. Du ville att den skulle vara säker. Men vad man vill och hur det egentligen är, det är två skilda saker.”

När Olle lutade sig ut igen såg han vad hans pappa menade. Berget hade för många sprickor. Det var farligt att klättra på sprickiga väggar. Om han hade tagit den vägen hade han fallit, och marken var flera hundra meter under honom. Olle lutade sig tillbaka för att tacka sin pappa, men då upptäckte han att han var ensam igen på avsatsen. Bilden av pappa hade försvunnit. Plötsligt kändes det inte lika tryggt där uppe längre.

 

Elvan höll kikaren stadigt riktad mot Olle, men nu kunde hon inte förstå vad han höll på med. Han hade två vägar: en enkel väg till höger, och en krångligare väg till vänster, och Olle hade valt den vänstra. Hon suckade åt människorna i största allmänhet, och tänkte att hon aldrig skulle förstå dem.

Men Olle klättrade långsamt uppåt långt därifrån, och hon kunde bara vänta tills han nådde toppen, för att se vad han hade för plan.

 

Nu är han uppe”, sa det röda fnyttet som tittade i kikaren medan Elvan pillade på sitt tuggummi och långsamt fick bort hårstrå efter hårstrå.

Elvan gick fram till fnytten som hade hand om kikaren.

Olle ställer sig upp. Han sträcker på sig. Han vinkar till oss”, fortsatte det röda fnyttet.

Nu går han mot drakarnas grotta”, sa det blåa fnyttet.

Nu kommer en drake”, skrek det gröna fnyttet.

Fyra drakar”, ropade det blåa fnyttet och blev alldeles gult på magen.

Vad gör Olle?” frågade Elvan. ”Akta er!”

Hon tog kikaren och tittade upp mot drakarnas näste. Då fick hon se hur Olle gick rakt mot drakarna och vinkade vänligt.

De kommer att döda honom…” sa Elvan.

Landet Mythia:Kapitel 5

Kapitel 5: Häxkonster och konstiga häxor

När bockarna kom närmare och omringade Olle och Elvan såg Olle att det var något konstigt med dem. De var gjorda av halm. Men på något sätt hindrade det inte att de rörde på sig. I själva verket gjorde det nästan saken värre.

Vad gör vi nu?” sa Olle.

Hur sjutton skulle jag kunna veta det?” sa Elvan. ”Jag håller på att ramla ner.”

Halmbockarna skrapade med sina hovar och fortsatte att frusta.

Vad vill ni?” sa Olle.

Om halmbockarna förstod vad Olle sa, så visade de inga tecken på det. De bara stirrade på Elvan med sina svarta, ogenomträngliga ögon. När Elvan rörde på sig följde de hennes rörelser med huvudena.

De stirrar på spannen”, sa Elvan.

Ni kan inte få mjölken”, sa Olle. ”Vi måste ha den själva.”

Fnytten, har ni några idéer?” sa Elvan.

Nej”, sa det gröna fnyttet, som nu hade blivit gult precis som de andra fnytten.

Halmbockarna sträckte sina framhovar mot spannen, men Elvan gömde den bakom ryggen och vände ryggen mot Olle, så att spannen inte skulle vara oskyddad.

Är det säkert att du inte kan flyga?” sa Olle.

Har du inte lagt märke till att min vinge är bruten?” sa Elvan.

Elvan, gör någonting!” sa Olle och nu lät han verkligen rädd.

Elvan blundade och så sträckte hon ut ena armen. När hon tittade igen, slog det upp en stor låga i hennes hand. Flamman gjorde att halmbockarna backade på sina pålar, medan Olle snurrade runt för att se vad Elvan gjorde. Hon måttade med elden allt närmare halmbockarna, och till slut lät hon elden hoppa ut mot den närmaste halmbocken. Elden höll på att snudda halmbocken. Den hade inget val, utan hoppade bakåt för att inte fatta eld, och sen vände den och studsade den iväg mot den andra sidan av dalgången. De andra halmbockarna hoppade efter utan att titta sig om.

När de hade hunnit iväg en bit stängde Elvan handen, och då skrattade Olle.

Hur gjorde du det där?” sa han. ”Det där var ju fantastiskt!”

Alla älvor kan göra så där”, sa Elvan kort.

Men du tänkte väl inte tända eld på halmbockarna?” sa det blåa fnyttet.

Det är ingen riktig eld”, sa Elvan. ”Älvor kan inte skada någon levande varelse.”

Ni älvor är så häftiga!” sa Olle.

Jo”, sa Elvan utan att egentligen mena det. ”Nu fortsätter vi.”

 

Olle förstod fortfarande inte varför Elvan var på så dåligt humör när han knackade på dörren till Gröteborg. Hon hade ju trots allt räddat deras liv. Men han hoppades att hon skulle bli gladare av att höra bjällerklangen och känna julstämningen hemma hos jultomten. Tji fick han.

Snön låg fortfarande lika djup och byn såg ännu mer sagolik när vättarna putsade släden, ryktade renarna och bar fram hö, men ju närmare Olle och Elvan kom, desto mer såg Olle hur vättarna slet med sammanbitna tänder, utan någon julglädje. De sjöng inte ens, som de gör i Kalle Anka, utan var alldeles tysta.

Kommer ni att bli klara till jul?” undrade Olle artigt.

Vad men´ du?” sa en vätte surt. ”Sku´ vi int´ slit´ hårt nok?”

Jag menar… Det ser bra ut”, sa Olle förvirrat.

Jo”, sa vätten medan han andades in. Han gick iväg utan ett ord.

Det är ingen idé att försöka”, sa tomtemor ifrån dörröppningen till den mysiga stugan. ”De bara är sådana.”

Jag vet. Jag har träffat Elvan”, sa Olle. ”Jag kan inte låta bli att försöka ändå.”

Nej, det kan du inte, va? Och det tycker jag om dig för, Olle”, sa tomtemor och gav Olle en kram. Olle gjorde loss sig och tog av sig ryggsäcken, och så tog han fram den röda grötmandeln. Spannen stod på marken.

Det är bäst att du tar hand om mjölken så att den inte surnar.”

Tomtemor tog spannen och ledde vägen in i stugan:

Apropå surnar, var har du gjort av Elvan?”

Hon ville inte följa med in. Det var för kallt, tyckte hon.”

Ja, det är lite kallt här i Gröteborg. Men visst är hon en underbar älva?” sa tomtemor och ställde in mjölken i ett särskilt skåp.

Ja, det är hon, men varför vill hon inte prata om de andra älvorna?”

Åh, det är en lång historia”, sa tomtemor.

Jag är inte riktigt säker, men jag tror att hon gjorde något med min arm. För Nejlika sköt en blixt på den, och–”

Nejlika?” ropade tomtemor. ”Är Nejlika i farten? Då kanske det är bäst att du återvänder hem till din familj, Olle.”

Nej, det kan jag inte göra. Jag måste hämta–”

Det finns många farliga figurer här i Mythia, och Nejlika är elak…”

Vi måste rädda Mythia – var det inte det du sa förra gången jag var här? Och då sa du att du litade på mig. Jag måste vidare till häxorna.”

Tomtemor tog sig om hakan och suckade.

I det här huset bestämmer vi ingenting på fastande mage.”

Hon tog av locket på sin grötgryta och öste upp en rejäl portion till Olle.

 

Dörren in till häxornas värld ledde till en tät, mörk skog. Olle tyckte att hela skogen verkade magisk, som om det inte gick att vara säker på något där. Träden lutade sig över stigen och grenarna såg nästan ut att vilja fånga både Elvan och Olle. Det blev heller inte bättre av att Elvan inte kunde sluta att berätta olika skräckberättelser om skogsrået – en magisk varelse som bodde i de här skogarna, och som inte hade någon rygg. Elvan berättade att skogsrået brukade skrika högt som om hon behövde hjälp, och när man hade kommit bort från stigen så var man vilse.

Plötsligt hördes ett hemskt skrik, men Elvan sa att det bara var en uggla. Olle var inte säker, och lyssnade noga resten av vägen. Han försökte intala sig själv att de bara skulle få saltet så att de kunde gå tillbaka till jultomtens värld, men det gick inte. Han kom bara att tänka på alla andra häxor han hade hört talas om: Pomperipossa och de andra, som brukade äta barn eller förtrolla dem till åsnor. Det ville inte Olle vara med om.

Fnytten vred sig oroligt i luften, och snart blev Elvan illa till mods. Sen hörde Olle också de sorgsna tonerna från en ensam fiol någonstans inuti skogen.

Vad ska vi göra?” frågade det röda fnyttet.

Olle svalde och sa:

Vi ser efter om det är en häxa.”

Är det inte bättre att gå längs vägen?” frågade det gröna fnyttet.

Nej, Olle blir gärna uppäten”, sa Elvan. ”Kom.”

Olle var inte längre sugen på att gå in i skogen, men Elvan traskade in bland grenarna och Olle blev tvungen att följa efter. Han sprang ikapp Elvan, just som de såg en ensam figur som satt bakom ett träd. Men när de kom runt trädet satt det ingen där längre. Olle tittade sig omkring och fick se figuren bakom ett annat träd. Han gick dit, men där fanns det inte heller någon. Fast lite längre bort…

Elvan la sin hand på Olles axel och såg irriterad ut.

På det där sättet får du aldrig fatt i honom. Du kommer bara att virra bort dig.”

Hon höjde rösten mot figuren:

Hallå, kom hit istället. Näcken!”

Hon satte händerna i sidorna och väntade på att figuren skulle visa sig. Till slut tittade en blyg man med skägg och bar överkropp fram. När Olle gick närmare ryggade mannen tillbaka och höll fram fiolen som en sköld. Olle stannade på tio meters avstånd.

Är det du som är Näcken?” frågade Olle med sin snällaste röst.

Mannen spanade in i skogen, som för att se om det fanns några faror där.

Hur så?”

Vi letar efter en häxa”, sa Olle. ”Vet du var häxorna bor?”

Jag vet var en häxa bor, Lucrezia. Vi är gifta”, sa Näcken blygsamt.

Låt mig gissa: Det är hon som står för giftet?” sa Elvan.

Kan du ta oss till henne?” sa Olle.

Hon julstökar”, sa Näcken. ”Man stör inte Lucrezia när hon julstökar.”

Men det här är ett nödläge”, sa Olle. ”Om vi inte får tag på salt till jultomtens gröt då kommer hela berget att bli förstört. Snälla, hjälp oss.”

Näcken sniffade osäkert i luften.

Det blir på er egen risk. Följ musiken”, sa han och gömde sig bakom trädet igen.

Eftersom de inte hörde någon musik gick Olle fram, men det fanns ingen på andra sidan trädet. Då började den där sorgsna melodin ljuda igen, längre in i skogen. Elvan ryckte på axlarna och travade på mot musikens källa.

Ibland försvann ljudet av den ensamma fiolen, men de hittade snart melodin igen. Inte en enda gång såg de Näcken. Och det var nära att de hade missat det stora slottet som låg i en glänta också. Det liksom smög sig på dem när de inte tittade, och plötsligt stod det bara där framför dem, med en vägg som sträckte sig hundratals meter upp i luften. Tornen och tinnarna och skyttevärnen syntes knappt däruppe, men framför dem låg den kalla vallgraven och en nerfälld vindbrygga.

Hur kan ett slott bara dyka upp så där?” sa Olle.

Det är en häxa som bor här”, sa Elvan som om det förklarade allt.

Så fort de kom in i det fuktiga och kyliga valvet hissades vindbryggan upp i sina kättingar och stängde in dem. Stengolvet där innanför var täckt av sörjig rödlera. Längre in stod några träbord i brand och hotade att sätta eld på ett halmtak. Olle skyndade in och letade efter vatten. Turligt nog stod en full hink strax bredvid, och Olle skulle just hälla vattnet över elden när han hörde en röst.

Non!”

Olle hann precis se en kvinna med alldeles vitt ansikte och en tajt svart klänning innan hon ryckte hinken ifrån honom. Hon ställde ner den och vände sig sen lugnt till honom igen. Hon hade ett besynnerligt sätt att rulla tungan när hon sa ”r”.

L´essence… Jag beklagarr, ni prratarr inte frranska… Eh, den bensinen ska inte användas förrän julafton.”

Bensin?” frågade Olle. ”Har du… Varför har du… Vad håller du på med?”

Jag julstökarr”, sa häxan och putade med sina svartmålade läppar. ”Ni fårr förrlåta, men jag ärr inte rriktigt klarr än. Vill ni hjälpa till att sprrida ut dammet i biblioteket?… Åh, förrlåt, det kanske ärr lika brra att vi prratarr om saltet till jultomten, non?

Ja”, sa Olle. ”Men hur visste du det?”

Du kan läsa tankar, va?” sa Elvan.

Oui, min lilla älva, det kan jag. S´il vous plaît?” sa häxan Lucrezia och vinkade åt dem att följa henne in genom ett stenvalv.

Jag heterr Lucrrezia. Välkomna till Diabologna! Det ärr mitt slott.”

De kom in i ett rum med helt svarta tavlor och uppstoppade blommor hängande på väggarna. På ett bord med tre vanliga träben och ett skelettben satt en enorm spindel med väst och prickig fluga. Olle tittade ner på sina fötter som var helt dolda av en väldigt långhårig matta.

Du har en lite egen smak”, sa Elvan som studerade en staty av två grisar som bara hade ett huvud.

Jag harr en stolt släkt”, sa Lucrezia.

Vem har inte det?” sa en djup basröst.

Olle vände sig om och undrade varifrån rösten kom, men där fanns bara den enorma spindeln.

Mina förrfäderr och förrmödrrar har utforskat värrlden. Waterrloo, Falklandsöarrna, hos Nerro i Rrom – alla turristfällor. Släkten ärr väldigt viktig”, sa Lucrezia. ”Jag serr att du kommerr frrån en lång rrad människorr som varrit i Mythia.”

Gör jag?” sa Olle.

Din moderr och hennes moderr, och flerra förre henne. Ända sen Sarra och Måns irrade sig hit och rräddade mammutarrna. Ni borr i det blåa huset, n´est ce pas? Det ärr en gåva frrån mammutarrna.”

Grattis”, sa den djupa basrösten igen, och Olle tittade återigen mot rösten, men såg bara spindeln som stirrade på honom med sina många mörka ögon.

Under tiden vände sig Lucrezia mot Elvan.

Och du kommerr frrån–”

Jag vet varifrån jag kommer”, sa Elvan.

Åh, jag förrstårr”, sa Lucrezia.

Skarpt”, sa Elvan ironiskt. ”Så telepatisk man kan vara.”

Lucrezia vände sig till fnytten, som hade satt sig långt ifrån den enorma spindeln, så att de inte skulle bli uppätna.

Och ni, errs majestät–”

Va? Ers majestät?” skrattade Elvan. ”Okej, då vet vi hur duktig du är…”

Lucrezia tystnade och neg djupt.

Ska vi kanske ta det merr prrivat?” frågade hon allvarligt.

Hon ledde in fnytten i ett avgränsande rum, och innan Elvan hade hunnit följa efter slog dörren igen så hårt att Olle trodde att den skulle lossna från gångjärnen. Elvan blev alldeles paff och gnuggade sig om näsan.

”’Ers majestät’… Det kan knappast vara bra när en häxa blir galen.”

 

Under tiden strödde Lucrezia ut mer damm på ett bord för att göra det extra fint för fnytten att landa på.

Jag berr verrkligen om urrsäkt förr att det ärr så rrent härr inne, errs majestät.”

Jag skulle uppskatta om du inte sa något mer till Olle och Elvan”, sa det blåa lilla fnyttet. ”De vet inget om mitt uppdrag som prins, och mina föräldrar har förbjudit mig att berätta något.”

Prrinsen harr verrkligen visat storrt mod”, sa Lucrezia.

Åh, säg inte så där”, sa det blåa fnyttet. ”Jag hade hoppats att jag skulle ha lärt mig massor av rädsla sen vi flög hemifrån.”

Tänk bara på hur långt bort vi satte oss från din spindel”, sa det röda fnyttet.

Berrtrram? Han ärr ofarrlig. Han äterr barra sparris.”

Precis”, sa det gröna fnyttet. ”Och vi satte oss i andra änden av rummet. Fegt, va?”

Mycket”, sa Lucrezia. ”Men låt oss diskuterra saltet…”

 

Utanför dörren gick Elvan runt och tittade på alla märkliga föremål som Lucrezias släkt hade samlat på sig genom åren. Elvan sa ironiskt:

Vad tror du? Är det en prins och två livvakter, eller är det en kung, en drottning och en prinsessa, eller kanske en drottning, en kejsare och en hovnarr?”

Nja”, sa Olle med ett leende. ”Jag tror att vi får se upp med vad vi säger när fnytten är med. Vi får undvika sådana ord som prinskorv och drottningsylt–”

Och hovtång.”

De skrattade. Då öppnades dörren och fnytten flög före Lucrezia in i rummet. Fnytten satte sig långt ifrån den enorma spindeln och skakade lite av rädsla.

Är audiensen över?” frågade Elvan oskyldigt. ”Får häxorna några konungsliga bidrag?”

Olle skrattade och Elvan log nöjt.

Det visade sig att jag inte klarrarr av att läsa fnyttens tankarr”, sa Lucrezia. ”Men vi harr ett större prroblem: jag harr inget salt kvarr.”

Inget salt alls?” sa Olle. ”Vad har hänt?”

Inget, ibland tarr salt slut.”

Var får man tag på mer då?”

Man tillverrkarr, åtminstone om man ärr häxa. Men jag harr inget drraksaliv.”

Vem har det?” sa den djupa basrösten. Olle tittade direkt på spindeln, och fick se hur spindeln öppnade munnen igen. ”Förutom drakarna?”

Olle stirrade förvånat på spindeln och sa långsamt:

Alltså måste vi gå in i drakarnas värld.”

Det här blir bara bättre och bättre”, sa Elvan och suckade.

 

Drakarnas tillhåll låg bortanför Diabologna, berättade Lucrezia, och hon gav dem en karta så att de skulle kunna hitta dit. Fnytten höll på att somna, så Lucrezia trollade fram sovplatser i vardagsrummet och lämnade dem att sova.

Elvan och fnytten somnade direkt, men Olle tyckte att rummet lät konstigt: små pip, knorrningar och harklingar, som om det var någon som bodde där. Varje gång Olle sprang upp och tittade efter, blev rummet tyst. Till slut orkade han inte vara vaksam längre och somnade.

På morgonen vaknade han av att bordet dansade, medan ljuskronan i taket svingade sig fram och tillbaka. Olle satte sig upp, och då blev hela rummet tyst och stilla. Det enda spåret av att något hade hänt var att bordet var tyst på ett skamset sätt. Det var alldeles omöjligt att få Elvan att tro på, så han riktade in sig på drakarna istället.

Drakarna var det enda Olle kunde prata om under frukosten, trots att Lucrezia hade fixat en grandios frukost med bläckplättar, mjöl, grötlimpa, ostmarshaller, stekta skosnören, färska svindruvor, kaviartårta och flera kakfat överfulla med mardrömmar. Elvan tog för sig och ägnade hela frukosten att berätta om en vampyr som skulle ha tappat tänderna om det inte hade varit för hennes rådiga ingripande.

Olle lyssnade knappt, utan studerade kartan istället. Resan skulle bli farlig, det förstod han. Först var man tvungen att gå på en smal utskjutande hylla på ett berg, där man skulle falla flera hundra meter om man ramlade, och sen genom en liten gång för att över huvud taget komma till drakarnas värld.

 

Drakarnas värld var fylld av mörka klippor som nådde upp till himlen, och varma källor som bubblade över med lava. Längst upp på ett av de spetsigare bergen överblickade drakarnas näste hela området. Luften var full av svavel – så där som det luktar om man tänder en miljard tändstickor samtidigt.

Olle och Elvan gick en omväg för att slippa lavaströmmarna, och därför var de tvungna att gå klättra ner i dalen mellan två branta klippväggar. De höll sig krampaktigt fast i klipporna med båda händerna, och pratade bara för att varna varandra om lösa stenar, men så fort de kom ner på den släta marken återtog de samtalet.

Har du några planer på hur vi ska få tag på drakspottet?” sa Elvan.

Nej”, sa Olle.

Självklart inte”, sa Elvan ironiskt. ”Varför frågade jag ens? Vi väntar med att planera tills drakarna kastar sig över oss.”

Hon vände sig till fnytten och härmade Lucrezias sätt att prata:

Om inte vårra fnytt-härrskarre harr någrra idéerr?”

Fnytten drog sig förnärmade undan medan de tjattrade sinsemellan.

Hur skulle vi kunna planera innan vi vet hur det ser ut?” frågade Olle. ”Dessutom tycker jag att du också–”

Tyst” sa Elvan plötsligt.

Du behöver väl inte–”

Sch! En drake…”

Elvan pekade upp i luften, och där fanns det mest skrämmande Olle någonsin hade sett: en drake. Den var stor som en buss, hade spetsiga vingar och den sprutade eld mot en sten. Stenen förvandlades till aska. Olle backade. Sen insåg han att det inte fanns något att gömma sig bakom.