Taktkänsla

Häromdagen skrev en vän till mig en öppen fråga på Facebook: ”vad heter ”pacing” på svenska när det gäller hur fort handlingen i en roman rör sig framåt? Tempokontroll?”

Det kom flera förslag. Jag som har sysslat med lektörsgrejer i flera år kunde inte låta bli att kommentera att det inte riktigt finns något begrepp på svenska, eftersom svenska författare inte verkar ha koll på vad pacing är för något. Det är nämligen ett av de vanligaste problemen som jag stöter på – tillsammans med man saknar en antagonist, att man inte kramar ur allt ur citronen, och att man skriver om för tråkiga saker. (Inte bara i sånt jag får i uppdrag att läsa heller, men det är en bisak.)

Pacing är ett berättartekniskt sätt att variera tempot i en text så att viktiga, spännande, intressanta och/eller genre-relaterade saker framträder tydligt för läsaren, medan oviktiga, ospännande, ointressanta saker förblir i bakgrunden. Det senare motsvaras i fotografier av partier utan fokus och i film av bortklippta scener, medan det tidigare motsvaras av fotografiers fokuspunkter och klassiska musikstyckens mer ljudintensiva partier.

Med tanke på hur viktigt det här är, finns det inte mycket skrivet om det. Jag har inte hittat mycket om det trots att jag har flera hyllmeter skrivarlitteratur, följer flera skrivbloggar och skrivforum, är med i flera författargrupper och diskuterar med andra skrivande människor regelbundet. Jag läser inte så mycket forskning om skrivande som jag kanske borde, men jag tycker att jag borde ha blivit tipsad om det här av de andra som läser sådant. Dock har jag tidigare skrivit om lite liknande saker i mitt blogginlägg ”Innehållet i innehållsförteckningen” och på ett annat ställe, som jag kommer till snart.

En utvikning om utvikningar

Att lägga fokus på viktiga saker och att inte ägna utrymme åt oväsentligheter kan låta som något man gör naturligt. Tyvärr är det långt ifrån så de flesta arbetar. Många skriver berättelser från början till slut, med någon slags synopsis som grund. Jag säger inte att det måste vara ett misstag. I en duktig författares händer, kan allt hända. De flesta hamnar dock i en situation där man antingen inte vill hålla sig nära synopsiset eller kan hålla sig nära synopsiset. Det kan ha många olika orsaker, men resultatet är nästan oundvikligen något som jag lite ovilligt kallar utvikningar. Anledningen till att jag är lite emot termen utvikningar här, är att det kan låta som att det är något bra, något som ger färg och must åt skildringen. Så är det nästan aldrig. Utvikningarna spär ut historien och gör att man till slut inte ser var huvudspåret går någonstans.

Nu vet jag hur många som läser det här tänker: ”men om det ‘nästan aldrig’ är så, då kanske min utvikning är ett av undantagen”. Det kan naturligtvis förhålla sig så att du sitter på ett av de undantagen. Så hur vet man om en utvikning är bra eller inte? Två kännetecken är ganska tydliga:

  • när du kommer på utvikningen så får du en fantastisk kittlande känsla av att ha knäckt en kod/löst en gåta! Du har med andra ord en utvikning som löser ett problem som du tidigare inte hade insett när du skrev synopsiset
  • utvikningen går inte att ta bort. D.v.s. du skadar texten om du skulle ta bort utvikningen. Och då syftar jag inte på att texten skulle bli mindre vacker eller för kort, utan att det skulle uppstå en logisk lucka. Huvudpersonen får plötsligt ingen orsak att rymma hemifrån, eller vännen visar sig plötsligt sakna empati i praktiken.

Fokusera på rätt saker

Åter till huvudfrågan om hur man fokuserar texten rätt (lägg märke till att utvikningen ovan inte går att ta bort, eftersom det då skulle uppstå obesvarade frågor)!

Ett enkelt sätt att lägga fokuset på rätt ställen är att bara börja tänka på vad som är viktigt. Det är inte svårt, men de flesta missar det i listan över vad de gör under resans gång. (Komma på en idé → utveckla idén → lägga saker i rätt ordning → bestämma vilka som är de viktigaste bitarna → skriva någon slags synopsis → skriva själva texten → putsa, skaffa feedback och putsa mer → skicka ut den)

”Börja tänka?” Är det min stora lösning? Nja. Att bestämma vad som är viktigt är ganska enkelt – man kan exempelvis sätta utropstecken i marginalen på de ställen i synopsiset där viktiga saker händer – men det är också bara det första steget.

Det andra steget är att faktiskt sätta fokuset på de viktiga sakerna. Om vi går tillbaka till definitionen ovan, och liknelsen med fotografikonsten: hur sätter man något i fokus i en text?

Det finns två sätt att svara på den frågan. Det första är lite kortare: Man ger det viktiga mer utrymme, såsom jag skrev i Innehållet i innehållsförteckningen. Den stora kärleksberättelsen i en romantisk berättelse på 200 sidor kanske får 120 sidor, medan B-intrigen med det mystiska arvet får 40 sidor och de två mer allmänmänskligt intressanta historierna om trädgårdsmästaren respektive den döende butlern får 20 sidor var. Då har vi delat upp boken efter vad som är viktigt och lagt fokuset därefter. Enkelt, men effektivt. Ingen kan undgå att fatta att butlern inte är det viktiga, och det blir lätt att skriva baksidan, eftersom vi vet klart vilken story som dominerar, vilket också gör att vi inte säger för mycket om vad som ska hända.

Det längre svaret kretsar kring de tre tidpunkterna före, under och efter.

Före

Innan vi träffar på det viktiga, oavsett om det är en person, en händelse eller en känsla, så finns det enkla sätt att fokusera läsarens uppmärksamhet på det. Det kallas att ladda något. Om du skriver om mötet med en statsminister, så kan du ladda den personen genom att låta huvudpersonen få genomgå flera säkerhetsrutiner, intervjuer från flera underhuggare, inställda möten, orimliga krav från staben, frågor från andra som också vill träffa statsministern, etc. Ju fler olika hinder vi tvingas genomgå, desto viktigare person/händelse. Det är här man märker vad som är billig TV: det går att få träffa statsministern utan några särskilda hinder. För att ta ett annat exempel: förväntningarna inför att ha sex med någon första gången är högre än den 150:e gången, inte minst eftersom det tar längre tid att komma dit och vägen är mer hinderfylld. Om den 150:e gången vore lika osäker och krävde samma tid, skulle det kunna göra den lika spännande (och det är kanske inte det enda målet med ett längre förhållande). Fundera på vad du skulle kunna ladda varje viktig grej med.

Ofta är det här ett tillfälle att ta upp byråkrati, krångliga personer, brist på resurser för att kunna nå målet och självförtroendekriser eller inre konflikter inom gruppen. Ju nervösare folk är, desto bättre, oavsett om de försöker dölja det, eller försäger sig på ett komiskt sätt, eller börjar bråka inbördes.

Rent språkligt är det här ett tillfälle då man gärna kan använda sig av adverb och adjektiv, långa meningar och fylliga beskrivningar. Dialogen däremot bör vara mer målinriktad.

Under

Viktiga händelser bör inte heller passera för snabbt, och det bästa sättet att dra ut på dem utan att det irriterar läsaren är att göra det till en längre sekvens, med flera delar. Varje del har då den klassiska dramaturgiska uppbyggnaden med en början, mitt och slut, men slutet vävs samman med nästa början, så att det blir en helhet.

Mitt tips är att arbeta med delmål här. Om händelsen går ut på att huvudpersonen ska hitta sin syster och övertyga henne att följa med, och vi har laddat systern och hindren ordentligt (se ovan). Då kan delmålen vara att huvudpersonen ska få systern för sig själv (återkommande avbrott), få systern att glömma en tidigare oförrätt, visa systern hur allvarlig situationen är, ge goda skäl för att de ska ge sig av, svara på systerns motargument, försvara sig fysiskt mot systerns medhjälpare, fånga in systern igen, och ge sig av. Istället för en dialog på två sidor, kan det här dras ut över 10 sidor eller mer. Framför allt om man inte är så fastlåst vid 1600-talets idéer om de dramatiska enheterna, och låter personerna gå från rum till rum, och personer komma in och gå ut.

Här får man också tänka på att föra in oväntade element, och inte enbart köra rakt fram. Det är lättare att göra än man kan tro, men man måste ha tänkt tanken att man ska göra det också…

Små hinder i form av till exempel icke-fungerande apparater, låsta dörrar och klädproblem är vanliga att fokusera skildringen på.

De viktiga delarna brukar traditionellt skildras i kortare meningar, färre beskrivande delar och mer strömlinjeformat språk. Inte lika poetiskt. Här återberättar man inte vad som händer, utan följer det så nära man bara kan. Dialog återges ordagrant. Personers reaktioner följs ”i slowmotion”, så att allting blir tydligare.

Efter

Se till att läsaren inte går ifrån det viktiga för snabbt genom att hålla ögonen på vad som just hände. Låt personerna reagera på ett sätt som visar att det var viktigt. Då hjälper du också till att göra historien mindre förutsägbar utan att du behöver anstränga dig för att hitta på fler saker.

Det kanske inte borde behöva sägas, men min erfarenhet är att det är bra att göra det ändå: Låt det viktiga få effekter på det som händer efteråt. Ärr, trauman, nya infallsvinklar på livet, mindre pengar, mer pengar, nya lagar, personer som dör, kärlek som slocknar, och så vidare.

Efter-delen kännetecknas ofta av ett mer nostalgiskt språk, jämförelser, och känslor. Det betyder inte alltid långa meningar, till exempel ifall personen fått ett trauma. Men det brukar åtminstone inte vara lika kortfattat som under-delen.

Så hur gör man något oviktigt?

Är det bara att ge något lite utrymme för att det ska bli oviktigt?

Nej.

Man kan svepa förbi flera oviktiga saker på kort tid, det är sant, men det är inte det enda verktyget.

Man kan till exempel använda sig av stereotyper och klyschor för att antyda att något inte är viktigt. Eller så kan man strunta i att namnge oviktiga personer och platser. Man kan hoppa över reflekteringar kring det som händer, eftersom ingen känner någonting. Man kan undvika att lägga dialog där. Man kan låta bli att lägga in utvikningar där. Man kan låta folk börja längta efter nästa grej.

Taktkänsla

Det kan dröja ett tag innan man lär sig hur man ska blanda viktiga och oviktiga grejer. För mycket viktiga grejer, så blir texten lätt överspänd eller stirrig – och det gör den oläsbar. För lite viktiga saker, då finns det ingen orsak att läsa den. På samma sätt som när det gäller att bli expert, så finns det metoder för att korta ner tiden det tar att lära sig det.

Ett sätt är att lyssna på musik. Det är inte helt översättbart, men man kan lära sig en del av hur låtar och låttexter är uppbyggda.

Ett annat sätt är att läsa bra författare och härma dem.

Ett tredje sätt är att ta hjälp av lektörer som mig. Kontakta mig gärna om du vill ha hjälp eller undrar något.

Berätta det igen, men på samma sätt

Senaste veckan eller så har jag stött på flera blogginlägg, bilder och andra texter som handlar om en och samma sak. Eller de gör det i mitt huvud i alla fall. Alla föräldrar och alla som är nära barn borde känna igen det här direkt, men även andra har det i sig. Det var därför jag skrev ganska utförligt om det för några år sedan under titeln Remixen som recept för odödlighet.

Development Hell

Den här gången var det en bok jag köpte i USA som satte igång tankegången, nämligen Tales From Development Hell: The Greatest Movies Never Made? av David Hughes. Boken berättar om ett antal filmidéer, filmmanus och filmproduktioner som av olika anledningar aldrig blivit färdiga eller förändrats kraftigt under arbetets gång. En del av de där filmerna som aldrig blev av låter spännande, bland annat en film baserad på Jean Eugène Robert-Houdin, en av världens mest inflytelserika trollkarlar. Det var han som först gjorde trollkonster på teatrar och salonger, istället för på gator, och det var han som först använde ”vanliga” kläder (aftonkläder, d.v.s. frack), istället för maskerade sig till kines eller gick i vida rockar med många fickor. Och han åkte till krigsskådeplatsen Algeriet för att kämpa mot en lokal trollkarl om vem som var världens mäktigaste. Men det var inte det jag skulle berätta om…

Jag tar det från en annan vinkel.

OriginalitetDrew Chrstie tecknade Allergy to Originality

Tidningen New York Times gjorde nyligen en ”debattartikel” (op-ed) i form av en film av Drew Christie, som kallades ”Allergy to Originality”, där den ene figuren tyckte att det var synd att så många filmer nu för tiden var uppföljare och adaptioner (till skillnad från den gamla goa tiden, antar jag). Svaret är… tja, totalroligt.

Närhelst frågan om uppföljare, adaptationer och så dyker upp brukar jag tänka på Polti. Som i Georges Polti. 1868 förklarade han efter en utförlig studie att det bara finns 36 dramatiska situationer, och att alla konstnärer återkommer till dem gång på gång.

Därför brukar jag inte anstränga mig för att hitta på något nytt, utan bara skapa något som är bra. I betydelsen att det åtminstone inte är dåligt. Det är svårt i sig.

Det här blir riktigt intressant när man arbetar med en text eller dylikt som bygger på något annat. För allt sånt arbete hänger på att man både tar hänsyn till källmaterialet och struntar i det, samtidigt. Ens första mål måste vara att man är effektiv, d.v.s. att det får en rejäl effekt.

Och det är här vi kommer in på Jon Peters.

Jon Peters

Oddsen är ganska bra att du inte har en aning om vem Jon Peters är. På sätt och vis önskar jag att jag inte hade råkat ut för honom heller. Ungefär som den där hemska boken

Nu känner inte jag honom personligen, och eftersom jag bara läst om honom, så är jag lite tveksam inför att sprida några rykten om honom, men… det här kommer från flera från varandra oberoende personer – och vad viktigare är, det har en poäng som skulle vara sann även om allt jag skriver om Peters skulle vara falskt.

Det första jag hörde om Jon Peters var att han var en amerikansk filmproducent. Han har flera rätt framgångsrika filmer på sitt CV; filmer som var de mest sedda sina år och även efteråt, filmer som fått efterföljare, filmer som dragit in miljontals dollar, filmer som vunnit Oscar, och filmer som startat trender. Om man bara tittar på en lista över några av hans filmer är det en imponerande läsning:

En stjärna föds 1976, Tom i bollen 1980, En amerikansk varulv i London 1981, Flashdance 1983, Purpurfärgen 1985, Grottbjörnens folk 1986, Who’s That Girl 1987, 24 timmars jakten 1987, Häxorna i Eastwick 1987, Rain Man 1988, De dimhöljda bergens gorillor 1988, Tango & Cash 1989, Batman 1989, Fåfängans fyrverkeri 1990, Batman Återkomsten 1992, Wild Wild West 1999, Ali 2001, Superman Returns 2006, Man of Steel 2013

 Men så fort man får veta mer om Peters inser man att framgångarna har varit trots hans inblandning i filmerna, inte på grund av den.

Här är ett exempel på hans brist på talang:

Neil Gaiman

Neil Gaiman

Två av Hollywoods mest framgångsrika manusförfattare, Ted Elliot & Terry Rossio, lyckades få Hollywood att nappa på författaren Neil Gaimans grafiska roman Sandman, en av de mest omskrivna grafiska romanerna någonsin. De fick till och med uppdraget att skriva manuset. Allt var bra, tills, som de skriver:

”Producer Jon Peters got himself attached to the project. We took a meeting with him. We were unimpressed with his story sense (it took twenty minutes just to get across this idea: Sandman, the King of Dreams, is captured. Twenty minutes).”

Men sådana historier kan förstås vara myter. Men därefter började cirkusen:

  • Peters fick studion att vägra ta emot manuset för att det var ”olevererbart”, trots att Gaiman var nöjd med det
  • När en annan författare fick manuset och tog bort en enda scen fick manuset plötsligt grönt ljus för förproduktion, och Gaiman var fortfarande nöjd
  • Manuset skrevs om av en fjärde författare, och nu var inte Gaiman nöjd länge.
  • Dessutom sparkades regissören Roger Avary, manusförfattaren bakom Pulp fiction och De hänsynslösa (tillsammans med Quentin Tarantino).
  • Fler författare kopplades in, och manuset blev längre och längre ifrån källmaterialet. Till slut tog Gaiman sin hand från projektet (något som inte har någon praktisk betydelse, men som är ett kraftigt betyg åt produktionen).

Den här historien har några ytterligare delar som kan läsas om både i Tales from development hell och på Ted Elliot & Terry Rossios webbplats, Wordplay.

Och det är faktiskt Wordplay som bäst beskriver min poäng. Jag vet att jag har använt det här citatet förut, men det kommer delvis få en ny poäng här:

[…] what is it that draws people to classic properties, only to then get excited about screwing them up? Call it SES, the Starship Enterprise Syndrome. The thought process goes, “Cool! We get to make a film about the Starship Enterprise!” “Bitchin’!” “So, what should we do with it?” “Uh, I got it… let’s blow it up!” No… how about instead you tell a great story, a classic story that does justice to the franchise? [Källa]

Starship Enterprise Syndrome, alltså.

Det fattas inte exempel på hur Peters och andra lider av Starship Enterprise Syndrome. Det mest kända exemplet från Peters är kanske filmen Stålmannen V. Efter en Oscarsvinnande film om Stålmannen, en okej film, och en film som får många kritiska omdömen, och en fjärde film som… har vissa problem… tänkte sig filmbolaget att de skulle göra en reboot av Stålmannen-filmerna. En av de som kallades in för att presentera idéer var Kevin Smith. Han har senare beskrivit några av Peters idéer. Bland annat ville han ha Sean Penn i rollen som Stålmannen, eftersom Penn hade… den rätta mordiska blicken. Smith blev förvånad. Dräkten skulle vara helt annorlunda, med svarta inslag. Smith gapade. Och Stålmannen skulle dö. Smith var inte helt glad. Filmen blev sedan nerlagd, ända tills Peters lyckades få igenom rätt många av sina andra idéer i Superman Returns. Som sågas rätt roligt här.

Apropå roligt, förresten, Elliot och Rossio från tidigare har varit med om en utifrån ganska rolig grej med adaptationen av Robert A. Heinleins roman The puppet masters. Läs om hela den grejen här.

Okej, dags att komma till poängen nu

Det verkar ligga i människans natur att vilja höra samma saga om och om igen. Min äldste son ville förut se ett enskilt avsnitt av Thomas och vännerna gång på gång, medan min yngste fastnat för Pippi Långstrump. När min sambo var liten älskade hon en sekvens ur Askungen när hennes styvsystrar blev gröna av avund. Själv såg jag en hel rad olika filmer gång på gång, gjorde listor och analyserade dem framlänges och baklänges. Fortfarande läser jag gärna om böcker – eller liknande böcker. Jag gissar att trygghet är en av orsakerna till att man gör så.

Men det är också något jag tänker på i mitt arbetsliv. När jag skapar något nytt, remixar jag sådant andra gjort och återberättar det bästa, Som talaren sa i den andra länken i det här blogginlägget, Austin Kleon: – Det finns inte bra och dålig konst. Det finns bara konst som är värd att stjäla [i betydelsen plagiera] och konst som inte är värd att stjäla.

Jag skulle dock vilja lägga till en sak: – När man sedan har stulit måste man också se till att man gör det bra. Många tror säkert att ordspråket om bra och dåliga konstnärer som stjäl respektive inspireras ska tolkas så här: ”om man är en stor konstnär så får man stjäla [plagiera]”. Så är det naturligtvis inte. Ordspråket betyder: ”man får stjäla [plagiera] så länge man gör något bra av det, d.v.s. blir en bra konstnär” För att göra det konkret: ABBA har motsatt sig att artister samplar deras musik, tills Madonna ville låna en snutt, just för att hon gjorde något bra av det. George Lucas har å andra sidan inte tyckt att någon har gjort sig riktigt värd av att plagiera Stjärnornas krig, även om jag tycker att det finns en del kandidater. Kristina så klart. Hade jag varit Lucas, kanske jag hade gjort samma sak när jag tänkte på hur mycket (mestadels dåliga) parodier, pastischer, och hyllningar som gjorts genom åren.

Det är svårare än man tror att hålla sig innanför linjerna när man ritar. Men det är också viktigt att försöka, så att man inte drabbas av Starship Enterprise Syndrome.

—-

En vän till mig (hej, Kajsa!) föreslår då och då att jag borde börja twittra. Den här typen av blogginlägg är orsaken till att jag inte kommer göra det. Jag försöker skriva koncentrerat, men av någon anledning får jag inte bort utvikningar, följdresonemang, bakgrunder och flera exempel ur mitt sätt att skriva 🙂 Tur att vi kompletterar varandra.