Landet Mythia:Kapitel 9

Kapitel 9: Flykten från trollgården

Inte ens fem minuter senare hade Ulo och Knygge burit iväg Olle och Elvan till byn och pressat ner dem i en underjordisk grotta medan Påke övervakade det hela. Grottan stank av en blandning av fotsvett, gödsel och olja till lamporna som lyste upp halvmörkret. Längst in fanns ett galler som skilde den ena delen av rummet från det andra. Knygge puttade in Olle och Elvan i den lilla fängelsehålan och låste in dem.

Nyffe! Lork!” ropade Påke.

Strax dök två troll till upp. De såg ut som jättelika bulldoggar, men de vaggade från sida till sida som kameler. De hade sett löjliga ut om det inte hade varit för att de hade armar som skulle kunna lyfta varsin häst.

Vakta dem! De är elaka!” sa Påke till nykomlingarna och pekade på Olle och Elvan. Sedan gick Påke, Ulo och Knygge upp ur grottan.

Olle skulle just klaga på Elvan, men Elvan hann före och klagade på sig själv:

Bravo, Elvan, det där klarade du fint. Skyltarna var ju så otydliga. Får jag aldrig nog av att spärra in Olle och mig själv i burar av alla möjliga storlekar?”

Framför dem satt Nyffe och Lork med undrande miner.

Vem pratar hon med?” sa Nyffe, som hade en tunga som var lite för lång.

Hon kanske pratar med dig”, föreslog Lork med den trånga jackan.

Elvan himlade med ögonen och började dra isär sina hårstrån för att kanske få bort det där förbaskade tuggummit en gång för alla. Då fick Olle syn på en stor nyckel på ett bord bakom Nyffe och Lork. Han skulle just viska något till Elvan, när han insåg att någon tittade på dem.

Det var Nyffe som stod med ansiktet nära gallret och gungade fram och tillbaka, samtidigt som han tittade på Elvan. Elvan stirrade tillbaka och började gunga huvudet på samma sätt. Då log Nyffe.

Nu fungerar spegeln igen. Ett tag fungerade den inte, men nu rör sig huvudet där inne också.”

Elvan suckade och la huvudet i handen. Då gjorde Nyffe det också.

Det är en bra spegel”, sa Lork. ”Den reagerar fort.”

Elvan skrattade till.

Det här är inte sant”, sa hon.

Då log Nyffe också så att man såg hela hans långa tunga. Han slutade inte ens när Elvan blev allvarlig igen. Lork tittade nyfiket på honom, och sedan på Elvan. Nyffe fortsatte att le.

Nyffe, är du kär i spegelbilden?”

Nyffe såg chockad ut och blev alldeles röd i hela ansiktet. Han stammade fram:

Nej, jag… öh… haha… nej… jag tycker bara att… jag känner igen spegelbilden…”

Lork skrattade med hela munnen.

Du är visst kär i spegelbilden!”

Nej”, sa Nyffe generat och vände sig till Elvan. ”Har inte vi träffats tidigare? Eller har du någon yngre syster som inte har klet i håret, någon som inte är lika smutsig och tjock?”

Elvan suckade, men Olle kunde inte hjälpa att han tyckte att det var roligt att se ett troll vara kär i Elvan. Framför allt var det kul att se hur Elvan reagerade.

Jag har sett dig förut”, sa Nyffe. ”För länge sen.”

Jovisst”, sa Elvan ironiskt. ”Så ofta som jag har varit här i trollens värld så är det inte konstigt. Och jag hade definitivt kommit ihåg dig, med den tungan. Hur kan du äta med den där i munnen?”

Äta?” sa Lork. ”Jag är hungrig.”

Båda trollen gick bort till en liten håla i väggen där det stod burkar och säckar. De tog fram varsin korg med äpplen och satte sig på det smutsiga jordgolvet. De hällde ut några äpplen på marken, hukade sig och nafsade på äpplena.

Ska ni verkligen äta på det här smutsiga golvet?” sa Elvan.

Öh, nej”, sa Lork och tittade på jordgolvet.

Lork och Nyffe krafsade i äpplena i korgarna igen, och utan ett ord tog de med sig korgarna upp ur grottan. Olle hörde hur de hällde ut äpplena igen på marken utanför, och började äta igen.

Vad hände egentligen?” sa Olle.

Jag vet inte. Jag får ont i huvudet av de där saftskallarna.”

Hon lade sig ner och det dröjde inte länge innan hon snarkade högt. Olle satt vaken och väntade på att trollen skulle komma tillbaka, men när han hörde att trollen hade glömt bort var grottan fanns så orkade han inte vänta längre och lutade sig mot ena väggen och somnade.

 

Olle vaknade återigen i halvmörkret av att fnytten knackade honom på axeln. Elvan hade av allt att döma nyss satt sig upp och gnuggade nu sömnen ur ögonen.

Titta där”, sa det blåa fnyttet och pekade på något metalliskt på ett bord i andra änden av grottan.

Det är en nyckel”, sa det röda fnyttet.

Va?” sa Olle entusiastiskt. ”Inga troll här. Då tar vi tillfället i akt.”

Elvan suckade och sa:

Att ni inte hämtade nyckeln direkt så att vi kunde få sova lite längre.”

Lyssna inte på henne”, sa Olle. ”Flyg nu.”

Fnytten flög iväg mot bordet och nyckeln. Snart var de framme och prövade att lyfta den. Fnytten ansträngde sig, men nyckeln var stor och tung, så de klarade knappt att rubba den. De försökte öka den statiska elektriciteten så att de skulle kunna lyfta.

Å-hej, å-hå”, stönade fnytten.

De orkade dra nyckeln över hela bordsskivan, men så fort de inte hade golvet under sig föll de platt i marken och höll på att krossas under nyckeln.

Det gick bra”, sa det gröna fnyttet som såg lite vimmelkantigt ut.

Fnytten tog tag i nyckeln igen, men den var fortfarande för tung, och den låg alldeles för långt bort för att Olle eller Elvan skulle kunna nå den. Olle insåg att de aldrig skulle orka lyfta den innan trollen kom tillbaka. Han slog handen i gallret. Då fick han en idé.

Han tog av sig ryggsäcken och tog ut ett rep. Han kastade ena änden till fnytten.

Fäst repet i nyckeln så drar jag hit det.”

Så snart fnytten hade knutit fast repet runt nyckelns hals började Olle dra i repet, försiktigt så att inte trollen skulle höra. Fnytten flög in i buren och väntade tills Olle hade fått tag på nyckeln. Han trängde armen igenom gallret och försökte få in nyckeln i låset.

Det gick inte.

Det var fel nyckel!

Olle dunkade huvudet mot gallret och tittade besviket på Elvan.

Perfekt”, sa Elvan. ”Mer tid ihop med Einstein och hans vänner. Och nu pratar jag inte om dig.”

Olle rynkade näsan åt Elvans elakhet. Då kom Nyffe och Lork ner i grottan igen med tomma korgar och fulla magar. Lorks trånga jacka var nu ännu trängre. Olle gick fram till gallret och sa:

Snälla, släpp ut oss för annars kommer hela trollbyn att förstöras när människorna gör en tunnel genom berget.”

Men… det finns väl ingen tunnel genom berget?” sa Lork.

Nej, inte än, men snart kommer det att finnas en tunnel som förstör alla världar här i Mythia. Om ni inte släpper oss, alltså.”

Vad pratar han om?” sa Nyffe.

Jag trodde att du lyssnade, så jag petade mig i näsan. Titta”, sa Lork och visade upp ett finger.

Det var inte dåligt”, sa Nyffe imponerat.

Förresten, det var det här fingret”, sa Lork och visade upp ett annat finger.

Olle suckade och viskade till Elvan:

Vi kommer aldrig härifrån. Jag kommer aldrig mer att få träffa mamma och pappa. Och det kommer aldrig mer att bli jul. Vi kommer att ruttna här nere – eller rättare sagt så kommer vi att dö när tunneln kommer, och tur är väl det, för då slipper vi att bli lika dumma som trollen…”

Han satte sig ner på jordgolvet och lät fnytten landa på ena knäet. Men Elvan såg plötsligt lite gladare ut. Hon knackade på gallret och lät hakan hänga ner på magen så att hon såg betydligt dummare ut.

Hörni, det kliar så fruktansvärt på ena vingen.”

Det kanske är en loppa”, sa Lork.

Eller en fluga”, sa Nyffe.

Eller en svamp”, sa Lork.

Det är inte det”, sa Elvan och krafsade på ena vingen. ”Jag skulle så gärna klia mig, och det vet ju alla att det bästa att klia sig med är en nyckel. Snälla, kan jag få låna en nyckel?”

Lork sträckte ner handen i fickan och tog fram en nyckel. Utan att blinka tog Elvan den och började klia sig frenetiskt på ena vingen. Olle trodde knappt sina ögon.

Åh, det där var skönt!” stönade Elvan. ”Helt fantastiskt!”

Hon lade ner nyckeln i sin ficka samtidigt som hon fortsatte prata:

Förresten, ni kommer väl ihåg att Påke ville att ni skulle hämta den hopfällbara… interna… över…liggande… öh, spirometer-klocke…fram…skruvaren?”

Till vadå?” sa Lork.

Jag vet inte”, sa Elvan. ”Fråga Påke.”

Just då kom Påke ner i grottan, följd av Ulo och Knygge. Elvan kunde inte låta bli att himla med ögonen.

Vilken tur vi har”, sa Elvan dystert. Men då fortsatte Olle:

Ja, vilken tur vi har.” Han vände sig till Påke samtidigt som han skelade med ögonen för att se lite dummare ut. ”Lork och Nyffe kommer inte ihåg var den hopfällbara–”

Olle vinkade att Elvan skulle hjälpa till. Elvan sa:

”– interna överliggande klock-framskruvaren…”

”– spirometer-klocke-framskruvaren…” rättade Olle.

Tack”, sa Elvan ironiskt.

Olle fortsatte till Påke:

Ja, var den finns, och du ville att de skulle hämta den, så nu kanske det är bäst att ni tre visar dem…”

Påke tittade anklagande på Lork och Nyffe och så sa hon:

Ja, det är nog bäst! Jag har ju visat dig så många gånger…”

De fem trollen gick upp ur grottan. Så fort de var utom synhåll tog Elvan fram nyckeln, låste upp och gick ut ur buren. Olle följde efter.

Nu tar vi riset och sticker”, sa Olle.

De gick till samma håla där Lork och Nyffe fått tag på sina äppelkorgar. Där låg en säck som det stod ‘Ris’ på. Olle tog säcken på ryggen, eftersom det var lättare än att få Elvan att bära den. Elvan gick före till grottans öppning och kikade upp.

Undrar hur länge de kommer att leta efter den där saken”, sa hon.

Den hopfällbara interna–”

Olle!” sa Elvan med rynkade ögonbryn. ”Vi behöver inte leka troll längre.”

Olle följde efter Elvan upp på fasta marken och mot dörren som ledde ut ur Bröle. Fnyttens statiska elektricitet gav dem inte mycket ljus att navigera efter, så Elvan höll upp handen och lät en liten låga flamma upp så att de inte skulle gå vilse.

Jag hoppas att tomtemor har hittat kentaurmjölken, saltet och grötmandeln så att vi slipper gå tillbaka och hämta mer. Vi har varit med om tillräckligt hittills”, sa Olle.

Elvan nickade.

Med lite tur kan jag gå hem snart. Men med tanke på vilken tur vi har haft, så får jag väl springa runt här i Mythia tills tunneln förstör allt.”

Så illa blir det nog inte”, sa Olle.

Han lade handen på Elvans vinge och fick till och med ett halvt leende till svar. Då kom ett fruktansvärt vrål från trollens by.

De har tagit vår rissäck!”

Det var Ulo som ropade. Snart hörde Olle och Elvan hur de andra trollen samlade sig och diskuterade saken. Ett par sekunder senare började marken skaka när fem troll kom springande rakt emot dem. Den här gången verkade de riktigt ilskna.

Hjälp, trollen kommer!” pep det blåa fnyttet och satte av mot dörren.

Olle började också springa. Bakom honom släckte Elvan elden i sin hand innan hon följde efter, så att hon skulle kunna ta sig fram fortare. Å andra sidan blev det rätt mörkt omkring dem.

Kan vi inte flyga till dörren istället?” frågade Olle.

Vet du hur svårt det är att flyga i mörkret?” svarade Elvan.

Vi vet hur svårt det är”, sa det röda fnyttet.

Då snubblade Elvan och föll ett par meter innan hon landade. Olle vände sig om.

Hur gick det?”

Fortsätt springa!”

Olle rusade vidare genom skogen med säcken på ryggen, samtidigt som dunsarna från trollen kom allt närmare. De hade ju så mycket längre ben. Bakom honom hörde han hur Elvan pustade och stånkade.

De är snart ifatt oss”, sa Olle.

Ja”, sa Elvan.

Vad ska vi göra? Ska vi dela på oss?”

Nej, vi håller ihop”, flåsade Elvan.

Ska vi ge dem riset då, och komma tillbaka senare?”

Det är nu eller aldrig”, sa Elvan.

De sprang för allt vad de var värda. Det var svårt att avgöra hur långt bakom dem trollen var, men de syntes inte än. Olle tvingade sig att inte tänka på trollen, utan på den ringlande stigen. Sen kände han hur en hand ryckte tag i hans axel och kastade honom åt sidan.

Han landade rakt i en buske. Den som hade kastat honom föll ovanpå honom, och de rullade runt, runt, innan de stannade. Det var Elvan.

Sch”, viskade hon.

Hon tryckte ner Olle bland buskarna. Det dröjde inte många sekunder innan trollen sprang förbi så att marken skakade.

Långsamt reste sig Olle och Elvan. En liten stund senare kom fnytten tillbaka.

Vart tog ni vägen?”

Vi tog den andra vägen hit”, sa Elvan. ”Den kortaste vägen – vi stannade kvar. Kom, så kanske vi kan lura bort trollen.”

De tog en liten omväg medan fnytten höll utkik efter trollen. Flera gånger höll trollen på att hitta dem, men varje gång lyckades Olle och Elvan komma undan i sista stund. Efter flera timmar med den här livsfarliga kurragömman blev Olle trött och de bestämde sig för att hitta en plats där de kunde slå läger för natten. En trång klyfta blev deras räddning och de turades om att sova medan den andre höll vakt. Fnytten var alldeles för utmattade av all flygning för att kunna låta bli att dubbelsova.

Olle väckte Elvan när klockan var nio på morgonen. Då var det varken mörkare eller ljusare än det hade varit klockan fyra, eller för den delen mitt på dagen.

Jag börjar känna mig lika dum som trollen”, sa Elvan med en stor gäspning. ”Det är något med det här mörkret.”

Ja”, sa Olle, medan han stirrade ut genom klyftan. Han tyckte att han såg en rörelse. Var det ett troll?

Det var det. Trollen kom lunkande och tittade under varje sten på väg direkt mot deras lilla klyfta.

Kom”, sa Olle.

De klättrade ut ur sitt skydd och började smygspringa runt trollen i en vid cirkel. Men snart hörde Olle ett skrik.

Där är de!” skrek Knygge.

Vilka då?” frågade Påke.

De elaka”, sa Lork.

Ojoj”, sa det röda fnyttet.

Då fick Olle se berget och dörren som ledde ut i ingenmanslandet. Den var inte mer än tio meter bort. Olle pressade på sig själv, och sprang så fort han orkade medan han höll hårdare i säcken som hoppade på hans axel.

Olle hann först till dörren och knackade febrilt på den, men dörren rörde sig inte alls. Elvan kom fram och knackade också, men dörren var stilla. Tillsammans försökte de dra upp dörren, men det gick inte.

Någon har låst dörren”, sa Elvan.

Det måste vara någon på utsidan”, sa det gröna fnyttet.

Vem–” började Olle säga.

Det spelar ingen roll”, sa Elvan. ”För nu är trollen här…”

Landet Mythia:Kapitel 8

Kapitel 8: Bland skyltar och troll

Olle slängde ut allt ur skåpet utan att bry sig om ifall Elvan hann fånga det eller inte. Till slut hade Elvan famnen full av bägare, krukor, burkar och läglar.

Jag är en älva, ingen bollkalle”, sa hon.

Var är grejerna?” sa Olle. ”Någon måste ha tagit dem!”

Olle gick vidare till nästa skåp. Elvan försökte att stoppa in sakerna i det första skåpet igen, men hon hann inte särskilt långt innan Olle började kasta saker igen. Hon himlade med ögonen och gav efter för det som uppenbarligen var hennes lott i livet: att vara packåsna.

I de andra rummen letade Lucrezia och vättarna. Lucrezia hade sin egen metod att lyfta på möblerna – med magi. Vättarna gjorde också ett bra jobb, trots att de gnetade och klagade hela tiden. Och ibland blev de avbrutna av ett luftdrag som pilade från rum till rum och som nästan liknade en vätte i väldig brådska.

Fnytten flög in bakom en hylla för att leta.

Tänk om det är Nejlika som har tagit ingredienserna”, sa det röda fnyttet.

Det är inte bra”, sa det gröna fnyttet.

Olle stack in sitt huvud och sa:

Om det var Nejlika, varför gjorde han inget mot oss? Borde han inte ha skickat sådana där blixtar efter oss?”

Det vill jag inte ens tänka på”, sa det blåa fnyttet.

Nej, det förstår jag”, sa Olle och återgick till att leta.

Varför är så Olle så elak?” viskade det röda fnyttet.

Han kanske också är rädd”, sa det gröna fnyttet.

Pfft”, sa Elvan som lutade sig mot väggen. ”Alla kan ju inte vara som ni är.”

Fnytten visste inte vad de skulle säga.

När Olle och de andra hade letat igenom hela stugan fyra gånger, och alla hade blivit lagom sura på varandra för att de inte hade varit mer på sin vakt, sa tomtemor:

Nu får det räcka. Vi kommer inte att hitta det här i Gröteborg, inte när alla är så ilskna. Nu sover vi, och i morgon är det nog lika bra att ni fortsätter hämta de andra ingredienserna.”

Olle, Elvan och fnytten hade gått hela dagen genom trollens mörka skogar. Det hade inte varit ljust en enda timme under dagen, och nu var det enda naturliga ljuset en måne som hängde slött ovanför trädtopparna. Först hade skenet från Elvans händer räckt bra, men till slut hade mörkret trängt allt närmare, tills de inte klarade av att se vart de var på väg. Särskilt inte som stigen slingrade sig värre än en full orm. Eftersom de inte ville trilla ner i något djupt hål eller gå in i något träd, bestämde de sig för att slå läger. Elvan gjorde upp en eld och Olle tog fram matsäcken som tomtemor hade skickat med dem och sedan började alla äta.

Har någon av er stött på trollen tidigare?” sa Olle mellan tuggorna.

Vi vet inte särskilt mycket om dem”, sa det gröna fnyttet.

Fast tomtemor har sagt att de är lite långsamma”, sa det röda fnyttet.

Det är väl en underdrift”, sa Elvan. ”Trollen är inte lite långsamma. De är riktigt, riktigt, riktigt dumma.”

Jaha”, sa Olle.

Nej nej nej”, sa Elvan. ”Inte jaha-dumma, utan riktigt, riktigt, riktigt dumma. De är så dumma att man… Nej, det finns inget som skulle kunna visa hur dumma de är. De är fantastiskt, otroligt… riktigt, riktigt, riktigt dumma.

Olle tänkte säga ”jaha” men ändrade sig och sa:

Åhå.”

Det är ju förfärligt”, sa det gröna fnyttet.

Vi måste fortfarande hämta riset”, sa Olle.

Byt inte ämne nu”, sa Elvan. ”Vi pratade om trollen, och att de är riktigt–”

”– Riktigt, riktigt dumma”, sa Olle och hoppades att Elvan inte skulle märka att han inte trodde henne.

Men istället var det han som lade märke till något.

Det stod en skylt framför dem, och Olle var helt säker på att den inte hade stått där förut. Elvan såg den också. På skylten stod det:

Det är faktiskt sant som Elvan säger. Trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma.”

Vad är det där?” sa det blåa fnyttet.

En skylt”, sa Elvan och gick fram till skylten. ”En riktigt, riktigt, riktigt smart skylt.”

Hon undersökte den närmare, men upptäckte inget märkligt med den. Det var helt enkelt en vanlig skylt som inte hade stått där för en minut sen. Elvan vände sig om.

Där ser du.”

Då försvann skylten.

Ser vadå?” sa Olle och gick fram till platsen där skylten hade stått. Det fanns inte ens ett hål i marken. Det här var lite skrämmande. Skyltar brukar varken dyka upp eller försvinna så där.

Var kom den ifrån?” sa Olle. ”Och vart tog den vägen?”

Jag vet in–” började Elvan, men tystnade och nickade mot en punkt bakom Olle. Olle vände sig om. Där fanns en ny skylt.

Varning: Trollen är så dumma att det är lätt att bli arg på dem, men då blir de farliga. Bli absolut inte arga på trollen!

Den här gången sprang Olle fram till skylten och kände på den. Den var av trä och kändes stadig. Han tänkte inte släppa den med blicken. För sig själv tänkte han:

Vilken tokig skylt. Jag har väl inte tänkt bli arg på trollen heller.”

Olle”, sa Elvan, som tittade på en tredje skylt lite längre bort. På den här skylten stod det:

Olle, du kommer visst att bli arg på trollen!”

Olle bara stirrade på skylten. Var han tokig? Ännu värre var det när skylten som han trodde att han höll i sina händer bara försvann. Han hade inte ens märkt att den försvann.

Vad är det här?” sa Olle desperat.

Då försvann den tredje skylten också. Istället dök en fjärde skylt upp.

Vi vill bara varna er för att trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma. Och om man blir arg på dem, så blir de farliga!”

Det här är nog det märkligaste jag har varit med om”, sa Olle.

Hmm”, sa Elvan. ”En gång såg jag en människa som fick in en hel fot i munnen. Det var rätt märkligt.”

Bakom Elvans rygg tog det röda fnyttet tag i ena foten, ryckte loss den från benet och stoppade den i munnen. Efter att ha hållit ut händerna som en cirkusartist inför de andra fnytten, så att de skrattade tyst, tog fnyttet ut foten och satte tillbaka den på benet. Varken Elvan eller Olle såg något av det, men fnytten blev lite muntrare.

Men vad ska vi göra då? Ska vi bara vända tillbaka utan riset?” frågade Olle skyltarna irriterat.

Det kan inte vi avgöra. Vi varnar bara för att trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma.

Ja, vi har fattat det nu! Hur ska vi göra för att få tag på riset?” sa Olle.

En ny skylt kom upp strax framför Olle.

Var lugna, för annars blir trollen farliga.”

Olle tog tag i skylten och sa:

Ja, vi har förstått det!”

Skylten försvann lika hastigt som den hade kommit. Istället stod det en ny skylt strax bredvid Elvan.

Nu är du arg, Olle. Du får inte vara arg när trollen kommer, för det är farligt.”

Hur sjutton ska jag kunna vara lugn när ni upprepar allt gång på gång?” sa Olle och försökte förutsäga var nästa skylt skulle dyka upp. Han gissade fel på flera meter.

Tänk om vi hade varit troll. Då hade varit farliga nu. Ta det lugnt! Ta några djupa andetag. Tänk på något rofyllt…

Olle insåg att skylten hade rätt. Han drog några djupa andetag och satte sig ner. Han tänkte på en ko som stod på en äng och idisslade, och som såg allmänt dum ut. Med ens blev han lugn själv. Fnytten slöt ögonen. Alla tre tänkte på samma sak: hur de hade visat sig riktigt fega och därför klarade livhanken så att de skulle kunna återvända till de andra fnytten. Elvan blundade beslutsamt och tänkte på hur hon sparkade Nejlika i rumpan, och det gjorde henne lugn. Under tiden satte sig fnytten på Olles knä.

Vi tycker inte om de här skyltarna”, sa det gröna fnyttet.

De verkar inte farliga”, sa Olle och började plocka ihop det som var kvar av matsäcken.

Elvan gick fram till Olle och hjälpte till med att hålla upp Olles ryggsäck på ett förvånansvärt lugnt sätt. Av någon anledning såg hon förvånansvärt glad ut.

Det är bra. Håll er lugna bara. Mötet med trollen kommer att gå bra. Förresten, välkomna till Bröle.

Under texten fanns ett ritat leende. Skylten försvann och lämnade Olle, Elvan och fnytten ensamma i den skumma skogen.

”Bröle?” sa Elvan och skakade på huvudet. ”Så vackert.”

De fem vännerna fortsatte på sin resa, lugnade av helt olika orsaker.

Under flera timmar såg varken några skyltar eller troll. Skymningen blev till natt och de slog läger vid sidan av den slingriga stigen. Elvan masserade sina fötter och klagade en hel del innan hon lade sig ner på den torra marken. Hon somnade direkt, och bredvid henne dubbelsov fnytten. Olle försökte sova, men nu kändes det som om halvmörkret var för ljust. Han drog sovsäcken tätare om sig och tänkte att ingen någonsin hade varit med om en så underlig jul som han var med om nu, med troll, älvor och häxor. Om äventyret skulle fortsätta hoppades han att det skulle bli mer julstämning. Mer snö, mer bjällerklang, och givetvis att jultomten skulle vakna. Med den tanken somnade han.

Olle vaknade mitt i natten av att Elvan stod upp. Fnytten flög omkring henne medan hon hummade på en märklig melodi.

”Vad är det?” frågade Olle.

”Det är morgon”, sa Elvan.

Olle tänkte protestera, men så mindes han att det alltid var lika mörkt i Bröle. Mödosamt gick han upp och började packa ihop sin sovsäck.

Plötsligt dunsade ett troll in på stigen! Olle blev rädd, men lyckades behärska sig, och till och med Elvan ryggade tillbaka lite.

Trollet var nästan tre meter långt, men huvudet var större än det borde ha varit, så det såg nästan dubbelt så hemskt ut än det egentligen var. Håret var stripigare än Elvans och tänderna var glesa. Näsan såg ut som en groda som hade bleknat och som nu bara hängde kvar i ansiktet tack vare en stor överläpp.

Olle svalde och fick fram:

Hej, jag heter Olle.”

Trollet tittade dumt på Olle, innan det fick syn på Elvan.

Olle?” sa trollet till Elvan.

Nej, det är jag som heter Olle”, sa Olle hjälpsamt.

Trollet tittade från Olle till Elvan och tillbaka på Olle.

Två Olle?”

Nej, jag heter Olle. Det där är Elvan. Vad heter du?”

Heter jag Vad?” sa trollet. ”Jag trodde att jag hette Ulo.”

Olle skrattade till, för vad skulle han annars göra med någon som var så fantastiskt dum? Han försökte komma till saken.

Vi skulle vilja komma till din by.”

Gå”, sa trollet vänligt.

Fast vi vet inte var din by ligger.”

Då blir det svårt”, sa Ulo och kliade sig i huvudet.

Elvan suckade och sa:

Vi vill veta var din by ligger, så att vi kan hitta dit.”

Vilken bra idé!” sa Ulo och blev tyst.

”… Och var ligger din by?” frågade Elvan.

Jag har varit och plockat bär.”

Elvan himlade med ögonen, men Olle gick närmare och sa:

Var har du bären då?”

Ulo tittade först i sin vänstra hand, och sedan i sin vänstra hand igen, och sedan en tredje gång i sin vänstra näve. Det fanns inga bär där. Han såg förvirrad och besviken ut.

Har ni några bär?”

Nej”, sa Olle.

Då måste jag gå och plocka bär”, sa Ulo.

Nej”, sa Olle, för nu hade han fått en idé. ”Du har bären i andra handen, och nu är du på väg hem. Vilken väg tar du då?”

Vad är det för bär?” sa Ulo och började gå längs stigen med långa, snabba steg.

Det får du se när du kommer hem”, sa Olle.

Vad spännande!” sa Ulo.

Färden tog inte mer än trettio minuter, men då gick de fel två gånger också, innan de kom fram till byn. Att kalla det för by var kanske att överdriva. Det fanns bara tre hus, och de bestod av tre fyra pinnar som stod lutade mot varandra. Men Elvan var glad att komma fram, eftersom hon var andfådd och svettig. Olle hade kunnat fortsätta längre om det hade varit nödvändigt. Ulo gick rakt genom byn.

Ulo, du är hemma nu”, sa Olle.

Ulo stannade och tittade sig omkring. Han öppnade den stora munnen och lät hakan hänga ner på magen. När han fick syn på Olle sa han:

Vem är du?”

Olle”, sa Olle. ”Känner du inte igen dig här?”

Elvan pekade omkring sig med en ironisk min:

Ja, titta, där är stenen, och där är trädet… och där är din fru…”

Hon pekade på ett troll som var mindre än Ulo, men som definitivt var fulare. Ansiktet såg ut som en stor hund hade bitit i det, armarna satt olika högt upp, och kroppen var både rund och krokig på samma gång.

Min fru? Inte någon som är vacker…” sa Ulo.

Det mindre trollet kom fram till dem och frågade:

Vilka är ni?”

Jag heter Olle, och det här är Elvan och fnytten.”

Och det där då?” sa det mindre trollet och pekade på Ulo.

Det här, det är Ulo”, sa Olle.

Heter du också Ulo?” frågade det mindre trollet.

Ja”, sa Ulo.

Nej”, sa det mindre trollet. ”Du heter Knygge. Det är jag som heter Ulo.”

Elvan suckade. Om hon hade haft en klocka, hade hon tittat på den otåligt.

Snälla, var har ni riset?”

Det mindre trollet, den riktiga Ulo, öppnade munnen och dreglade medan hon såg väldigt osäker ut. Frågan var för svår.

Jag måste gå och hämta bär”, sa hon.

Ulo har… jag menar Knygge har redan hämtat bär.”

Knygge sträckte på sig och räckte fram vänstra handen. Han sa stolt:

Bären är i den andra handen.”

Så ni har redan tillräckligt med bär”, sa Olle. ”Nu vill vi veta var riset är.”

Jag vet inte var riset finns”, sa den nya Ulo.

Vem vet var riset finns?” frågade Elvan.

Vet Vem var riset finns?” frågade Knygge och rynkade pannan.

Elvan blundade hårt i ett par sekunder för att lugna ner sig.

Nej, vi vill veta vem som vet var riset finns.”

Det vill jag också”, sa Ulo.

Vi kan ju fråga Vem”, föreslog Knygge.

Olle tittade bort. Han orkade snart inte med mer dumhet.

Vem är det?” frågade Ulo.

Jag vet inte. Vi frågar Påke. Hon vet allt.”

Ja”, sa Ulo. ”Påke är smartast av alla.”

Olle, som hade förlorat hoppet, log plötsligt. När trollen började gå iväg, följde han efter. Elvan lunkade efter med trötta steg. Den här gången behövde hon inte gå särskilt långt förrän trollen stannade och tittade ner på marken.

Där låg ett tredje troll som var minst lika fult som de två tidigare. Lyckligtvis var det för mörkt för att man skulle se hur fult det var. Dessutom låg trollet på mage och tittade ner i marken. Bara svansen pekade rakt upp.

Påke, vi har en fråga”, sa Knygge.

Påke rörde inte på sig.

Vad gör du?” sa Ulo.

Säkert något smart”, sa Knygge och knuffade Ulo i sidan med armbågen medan han log.

Trollet som låg på marken och som kallades för Påke lyfte långsamt på huvudet. Hon såg sig förvirrat omkring.

Varför ligger du här?” sa Ulo.

Jag försökte plocka en trädgren. Det var en fin trädgren.”

Jaha”, sa både Ulo och Knygge, som om det förklarade allt.

Olle gick fram till Påke och böjde sig ner.

Vad har den där trädgrenen att göra med att du ligger här?”

Trädgrenen ville smita.”

Ville trädgrenen smita?” sa Elvan misstänksamt.

Ja, så jag kastade mig över den. Sedan måste jag ha glömt att resa mig upp.”

Påke reste på sig. Där hon hade legat var marken helt nertryckt och torr. En liten, halvt förmultnad och krossad pinne låg mitt i gropen. Den hade inte suttit på ett träd på flera år. Det här blev nästan för mycket för Elvan.

Påke, var är riset? Tala om var riset är.”

Elvan försökte att le, men Påke tittade bara på Olle. Olle försökte ta tillfället i akt och sa:

Var är riset?”

Påke tittade på Elvan, men innan hade fått fram frågan om riset, tittade Påke tillbaka på Olle och pekade på honom. Hon sa:

Jag känner igen dig!”

Det hade Olle inte förväntat sig.

Gör du?”

Jag känner igen dig. Du stod där alldeles nyss…” sa Påke och tänkte efter. ”Nej, nu vet jag, du står ju där nu. Det är därifrån jag känner igen dig.”

Elvan slog sig för pannan.

Ursäkta mig, men vi har lite bråttom eftersom vi håller på att rädda det här berget, men om ni hellre vill hålla på med era dumheter–”

Olle kastade sig fram och höll för Elvans mun, men det var för sent. Trollen hade förstått att Elvan var arg på dem. Nu kom de emot dem med mörka blickar och snabba steg.

Manusförfattarens guide:Den helige idioten

Det här är sjuttonde delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Tydligen en idiot

Tydligen en idiot

Den helige idioten

Filmvärlden och bokvärlden är full av idioter. Så är det, och det står jag för.

Nu pratar jag inte om producenter som köper dåliga idéer, eller förlag som behandlar människor som skräp, utan om berättelserna. Varenda berättelse du kan komma på innehåller åtminstone en idiot, och om berättelsen inte gjorde det skulle du bli grymt besviken. I själva verket är det inte så konstigt som det låter:

Alla berättelser har hinder mellan protagonisten (hjälten eller huvudpersonen) och målet. Det hinder som alla pratar om är antagonisten, eller skurken. Sen finns det fysiska hinder också – alltifrån låsta dörrar till trasiga verktyg. Den typen av hinder brukar kallas ”war against object”. Men det hinder som publiken identifierar sig mest med, det som går att använda på flest sätt, och det som skapar mest intressanta konflikter – det är dumheten.

Det är också den typ av hinder som är svårast att förklara. Därför pratar ingen om det. Men i själva verket är det alldeles nödvändigt. Varför?

Tänk dig att du tittar på en film med Sir Anthony Hopkins i huvudrollen. Han spelar en man som letar efter sin dotter. När filmen börjar vet han precis var dottern finns, så han åker dit och hämtar henne.

Det låter inte som en särskilt spännande film, va? Du skulle somna, om du inte skulle bli intresserad av vad som skulle hända när pappan och dottern kom hem. Som den vana berättare du är, ser du naturligtvis att det saknas en antagonist. Okej, då lägger vi in en antagonist:

Sir Anthony Hopkins spelar en pappa som letar efter sin dotter. Han vet precis var hon är, så han åker dit. Men där finns hennes elaka pojkvän, som vägrar att släppa henne ifrån sig. Efter en hård kamp lyckas dock Sir Tony vinna över pojkvännen och får med sig sin dotter hem.

Den här versionen var bättre, men fortfarande inte optimal. Så fort du ser dotterns pojkvän lär du fatta vad som håller på att hända, och vem som kommer att vinna av Sir Tony och pojkvännen. Vad gör vi för att hålla greppet om publiken?

Det är då vi tillkallar dårarnas skyddsängel, och ber honom om ett litet lån. Eller i själva verket mer än en handfull lån…

  1. OKUNNIGHET. Det första uppenbara problemet med storyn som den är nu, är att vår käre karaktärsskådespelare vet precis vart han ska. Därför börjar vi med att dölja för honom vart han ska. Han vill träffa sin dotter, men han vet inte vart han ska. Hur man löser situationen är en smaksak – en adress på ett gammalt brev, en ande som berättar det, eller vanligt hederligt detektivarbete. Poängen är att här går det att få in fler personer som kan hjälpa till med varsin del av pusslet. Sir Tony kanske till och med måste ta hjälp av ett proffs för att hitta rätt.
  2. MISSFÖRSTÅND. Men om saken är biff redan här, då kommer publiken att somna i alla fall. Så då lägger vi till ett missförstånd. Hopkins medarbetare trodde kanske att det skulle finnas någon stor belöning vid änden av regnbågen. I själva verket är Sir Tony utfattig. Om saken blir uppenbar direkt för båda parterna, då kan det resultera i nummer 3. Å andra sidan kan resultatet vara dolt för en eller båda av dem en bit av berättelsen, och då handlar det om dumhet nummer 4.
  3. ENVISHET. Säg att missförståndet avslöjas direkt, och privatdeckaren blir vansinnig på vår hjälte, Sir Tony, då är det fråga om envishet. Om båda fastnar i vad som egentligen hände eller vem som är skyldig, kan det orsaka en större konflikt. Den konflikten kan hänga kvar tills efter Sir Tony väl har fått tillbaka sin dotter.
  4. HEMLIGHET. Om å andra sidan ingen av dem förstår att det föreligger ett missförstånd, eller om en av dem inte förstår något, då kan det leda till flera episoder där hemligheten nästan avslöjas. Där går det att hitta mycket stoff. Hemligheten kanske dyker upp igen när Sir Tony väl träffar sin dotter, och det visar sig att han har ytterligare ett motiv att söka upp henne. Han kanske är döende, eller så är han utsänd för att mörda sin ”dotter”. Vitsen är att hemligheten kan vara dold för oss i publiken också.
  5. OMVÄG. Här är faktiskt detektiverna Dupont och Dupond i berättelserna om Tintin det tydligaste exemplet. Deras nyfikenhet och blinda laglydighet gör att de ofta tar tid från huvudberättelsen medan de hamnar i flygplan utan piloter eller råkar bli gripna som sabotörer. I det här fallet kan Sir Tonys reskamrat vara en sådan person som skapar omvägarna, eller så kan det finnas en nitisk sheriff som tycker att de har begått något brott som ställer till det för dem.
  6. KLANTIGHET. När Sir Tony väl träffar sin dotter förväntar vi oss att han ska kunna framföra sitt ärende på ett normalt sätt. Det får inte hända. Så istället kan han bli så nervös att han tar ett par järn för att lugna ner sig, och så slutar det med att han förolämpar dottern så mycket att hon inte vill prata med honom. Eller något liknande…
  7. FEL SLUTSATS. När Sir Tony väl kommer fram till sin dotter är allt inte över. Han har på något sätt fattat fel om hur hennes situation ser ut, och därför agerar han felaktigt – kanske på grund av en hemlighet, eller på grund av ett missförstånd, eller på grund av att han är envis, eller något helt annat.
  8. BLINDHET. Redan när Sir Tony träffar sin hantlangare för första gången kan det finnas en viktig ledtråd till hur de ska besegra den illvillige pojkvännen – och ingen av dem ser det viktiga budskapet som står i tidningen, eller vad det nu kan vara. I efterhand kan de verka helt blinda, och däri ligger dumheten.

Jaja, det här är inte världens bästa exempel eller någon Oscarsvinnande berättelse, men jag hoppas att de ändå ska få fram budskapet: dumhet är viktigt, och man kan egentligen inte få för mycket av det i en berättelse. Perceptiv och intelligent som jag är anar jag att du fortfarande har några frågetecken. Låt mig räta ut dem åt dig:

  • dumhet är lika vanligt i seriösa dramer som i actionfilmer eller komedier. Fast där brukar det kallas något i stil med ”svagheter” eller ”excentriciteter” eller ”personliga särdrag”. Det spelar ingen roll vad det kallas. Om det ligger emellan en karaktär och dess mål, utan att vara en antagonist eller ett fysiskt hinder, då är det här vi pratar om.

    Var gjorde jag av pipan nu igen?

    Var gjorde jag av pipan nu igen?

  • det jag menar med dumhet behöver inte karaktäriseras med öppen mun och en tom blick. Vad jag diskuterar är intrig-dumhet, och sådan lider till och med Sherlock Holmes av ända fram till upplösningen. Det har alltså ingenting med intelligens att göra egentligen, bara med om karaktären använder ”rätt” strategi för att ta sig mot målet eller inte.

Än så länge har vi mest diskuterat dumheten som fenomen, och inte som en del i ditt arbete som författare. Hur använder man dumhet och idioter på ett rent praktiskt sätt? Du sitter säkert med en berättelse just nu och tänker att det här låter som rena gojan: ”använda dumhet”, men faktum är att det är så här många proffs arbetar, även om de inte vet om det. Okej, nu kanske du blev mer intresserad. Så då tar jag tillfället i akt och lägger fram mina tips:

  1. Se alltid till att idioten är lika smart som publiken. Kolla till exempel på Dr Watson i Sherlock Holmes-berättelserna. Folk tycker att han är långsam och dum, men i själva verket finns han med för att förankra berättelsen hos publiken. Genom att Watson är genomsnittligt smart blir Sherlock Holmes en intellektuell gigant i jämförelse. (Men som jag visade ovan, är Sherlock Holmes också en idiot.)

    Dessutom får idiotens fattningsnivå publiken att fastna på samma ställe som idioten, det vill säga att du kan avgöra hur mycket de ska fatta, vilka villospår du vill föra in dem på och så vidare. Om publiken håller ögonen på sin gelike och inte på den faktiska situationen är det mycket enklare att lura dem, så att du sen kan komma med ett stort avslöjande i slutet av berättelsen. Egentligen är det sanslöst vilka grejer man kan undanhålla publiken, om de bara är upptagna av något annat, gärna känslomässigt.

    (Förhoppningsvis kan det här också få bort de dumma frågorna som sitcom-karaktärer ställer bara för att förbereda för en punchline. Det skulle vara underbart!)

  2. Idioter måste alltid ha skäl till att vara idioter, medan genier aldrig behöver några motiv. Om du låter en rollfigur vara dum i en scen, då har du världens chans att göra den mänsklig. Känslor, rädslor, stress, envishet, kulturkrockar – allt sånt fungerar alldeles utmärkt för att skapa en rundad karaktär.

    För att ta ett exempel: om Sigourney Weavers rollfigur i filmen COPYCAT inte hade varit agorafobisk, då hade hon lätt klarat av mördaren (= hon är en idiot, rent dramatiskt sett). Hennes fobier är i stort sett det enda vi behöver få reda på om henne för att tycka att hon är en någorlunda rundad karaktär, men då behöver vi rejält med dumhet, och det får vi. Det dröjer ända tills sista halvtimmen innan Sigourney gör något vettigt arbete med att få fast mördaren. Men, vi får ett bra skäl till att hon stannar hemma: hon blev attackerad för ett par år sen. Vi vet det, eftersom vi har fått se attacken, och hur nära hon var att dödas. Utan en sådan scen, och utan att ett tidigare anfall hade gjort henne hemmabunden, skulle Sigourney bara verka konstig och outvecklad som huvudkaraktär. Nu förstår vi henne, snarare än klandrar henne, eller än värre, tycker att hon är dum bara för att filmen kräver det. (Lägg bara märke till att Sigourneys tillstånd faktiskt har med berättelsen att göra.)

    Å andra sidan behöver vi egentligen ingen närmare förklaring till att hon faktiskt fattar hur det ligger till med mördaren när hon väl kommer ur sitt idiot-stadie. Så länge ledtrådarna finns där, på något sätt, accepterar vi att hon löser gåtan, och i själva verket beundrar vi henne för att hon är smartare än oss. (När det egentligen beror på att hon bara tittar på de fakta och drar de slutsatser som finns.)

  3. Det här sättet att tänka som författare, med idioter och dumhet, gör automatiskt att man tänker ut den ”rätta” lösningen innan man sätter igång med att skriva. Då går det mycket enklare att koncentrera sig på att skriva scenerna så bra som möjligt. Om man inte tänker ut den rätta lösningen först riskerar man att fastna i berättelsen, därför att man hela tiden måste hitta på något mer genialt än det man redan har skrivit. (Se där, ännu en orsak till varför man får skrivkramp!)

    Med andra ord kommer skrivandet handla mer om att sätta upp trovärdiga och oöverstigliga dumhetsspärrar så att varken karaktärerna eller publiken kommer närmare slutet än du vill att de ska komma. Det är därför publiken inte fattar att hela vittnesmålet i De misstänkta är falskt. Det är därför Harrison Ford inte fattar vem som låg bakom mordet på hans fru i Jagad. Så vad tror du att det beror på att man inte listar ut slutet i Den där Mary innan det dyker upp?

  4. I komedier kan hela världen vara tokig. Då kan ett uppenbart tankefel leda till rätt slutresultat. Ett exempel ur Simpsons: den hyperreligiöse grannen till Simpsons, Ned Flanders, har fått vårdnaden om Bart och Lisa och tänker döpa dem. Homer tänker stoppa dopet, men vet inte vart Flanders har åkt.

    HOMER: Okay, okay, don’t panic. To find Flanders, I just have to think like Flanders!

    HOMER’S BRAIN: I’m a big four-eyed lame-o and I wear the same stupid sweater every day, and I…

    HOMER: The Springfield River!

    Och självklart finns Flanders och barnen vid Springfield River. På så sätt verkar inte Homer som ett geni även om han gissar rätt utan några ledtrådar.

  5. Dumheter fungerar bäst när de är i synk med karaktären. Det här betyder rent praktiskt att det är bra att konstruera alla karaktärer med en eller två normal-dumheter. Låt dem göra samma misstag gång på gång, innan de lär sig, fast i olika förklädnader, så där som vanliga människor. Författargurun John Truby kallar det ”fall” och pekar till exempel på besserwissern, som har som mål att imponera på andra, men alltid har fel. (Jaja, det gäller inte bara i komedier, så försök inte…)
  6. Idioter är ett av de bästa sätten att få fram exposition. Tänk bara på THE MATRIX. Första gången Keanu Reeves träffar Laurence Fishburne får han höra hela berättelsen om ”the matrix” och motståndsrörelsen. Utan nykomlingen Keanu hade herr Fishburne aldrig fått sitta och prata, hur underhållande han än är. Det hade blivit för ”on the nose”.

(Det är här som det börjar bli krångligt, för ibland kan man behöva förklara saker i berättelsen trots att alla närvarande vet precis vad det är. Hur gör man då? I romaner går ju att göra utvikningar eller inre monologer, men hur gör man i bildmedier? Den enkla lösningen är naturligtvis att låta en av karaktärerna ”vara dum” för ett ögonblick, så att någon annan kan förklara för publiken. En mer elegant lösning är att göra föremålet eller situationen till något omstritt, så att karaktärerna kan komma i konflikt, och sedan slänga in fakta under konflikten.)

Vid det här laget borde det vara uppenbart att dumhet är ett användbart grepp för författare. Ändå är det först nu som det börjar bli riktigt intressant, för det är nu jag bevisar min tes. Genom att ge dig så mycket matnyttigt på vägen, och genom att ge dig oöverstigliga hinder på vägen, där jag hela tiden låtsas vara på din nivå, samtidigt som vi har vuxit i kunskap tillsammans, har jag lyckats dölja slutet för dig.

Det är inte förrän nu som du verkligen förstår att idioterna, det är vi – du och jag. Vi författare är också idioter. Vi är människor, och vi förstår inte livet precis när vi upplever det, utan med lite eftersläpning. Det är helt okej. I själva verket är det därför som vi kan få kontakt med vår publik. De är som oss. Vi är alla dumma – åtminstone dramatiskt sett!

Ibland är det roligt med fördomar, del 2

En av mina kompisar tyckte att jag borde ha mer fördomsfulla videos. Jag är inte nödbedd. Efter den senaste om tyskar, har turen kommit till det stora landet i väst.

Men, det här betyder naturligtvis inte att tyskarna slipper fler skämt – eller gör de det?