Vi säger väl knife som vi brukar

Vid ett tillfälle berättade min sambo följande anekdot för mig och barnen:

– För länge sedan i Småland, innan folk hade TV och reste till andra länder så var det en engelskalärare. Hon fick av olika skäl resa till England. När hon kom tillbaka till Småland sa hon till barnen: ”Vet ni, i England säger de ”najf” när de menar kniv, men vi säger väl ”knife” som vi brukar?” [1]

Berättelsen handlar såklart inte om Småland eller lärare. Den handlar inte heller om en avlägsen tid när folk var dummare än nu.

Den handlar istället vad man gör av den kunskap man stöter på. Tar man emot kunskapen, förändrar sitt beteende och kommer vidare, eller fortsätter man på samma sätt som innan trots att man egentligen vet bättre eller har mer verktyg till sitt förfogande?

Att förändras kan såklart vara förenat med stor möda, för att inte tala om hur pinsamt det kan bli när man tänker på hur fel man hade förut. Det kräver en särskild sorts människa för att gilla att bli rättad eller för att se förändring som något naturligt. Som de flesta människor har jag bilden av mig själv som förändringsbenägen och villig att lyssna på relevant kritik, men som för de flesta människor är det en bild med mycket stor modifikation. Det viktiga är vad man blundar för.

Sedan kan det vara bra att hålla i åtanke att alla gör fel. Det är därför som jag och min sambo försöker uppmuntra våra barn att bli den som ändrar sig först, snarare än att försöka vinna bråket. En gång stod min sambo och vårt största barn i en hetsig diskussion.[2] För dem var samtalet viktigt att vinna, men efter ett par sekunders lyssnande råkade jag kläcka ur mig: ”Nu är ni bra löjliga” med ett leende på läpparna. Det fick båda två att tänka efter. Bråket kanske inte var så viktigt trots allt. Nu för tiden säger både sambon och den äldste sonen ”Nu är vi bra löjliga” lite då och då, när samtalet går i cirklar. Då blir jag stolt, för det betyder att de har brutit sig ur situationen med hjälp av ytterst lite kunskap (perspektiv på situationen).

Så enkelt kan det vara. Man behöver ingen resa till England. Man behöver bara hålla öronen och ögonen öppna, även för sånt som verkar irrelevant. Kanske finns ett verktyg i det någon säger som du kan använda för att lösa viktiga problem i ditt eget liv. Kanske finns det genvägar som du aldrig tänkt på.

Eller så fortsätter du att säga ”knife” för det är ju ändå bekvämast…

 

Fotnoter:

1. Jag har inte lyckats leta reda på ursprunget till den här berättelsen. Om någon känner till ursprunget får den personen gärna kontakta mig eller skriva i kommentarerna nedan.

2. Min sambo hade säkert velat att jag skulle tillägga att det där inte är särskilt vanligt, att vi är som i stort sett vilken familj som helst. Det är vi. Bara för att jag berättar om ett bråk betyder det inte att det är vanligt.

Annonser

Vem slutar först?

Det här kommer inte att handla om mina barn, men i förbigående kommer jag att nämna dem. Jag ber om ursäkt för det.

Inte för att skryta, men… ja, lite kanske. Hemma har vi tre grejer som fungerar bra för att få barnen (ber om ursäkt) att bete sig som människor och mindre som djur. Det här är saker som andra har kommenterat och jag tänkte att det kanske kunde hjälpa någon, göra… något… eller så. Ja. För den som är intresserad följer här de tre sakerna:

1. Väl synligt har vi en lista över saker som familjen vill göra. Barnen (ursäkta) har fått vara med att bestämma vad som ska stå med på listan. Det här har fått effekten att när vi inte har något att göra kan vi titta på listan, göra något och pricka av det. På så sätt slipper vi de där stunderna av ”vad ska vi göra?” och kommer lättare ihåg i efterhand vad vi faktiskt har gjort. En sån lista kan jag rekommendera.

2. Många föräldrar klagar över att de inte får tillräckligt med tid för sig själva och/eller bara för föräldrarna. Vi har inte den fullständiga lösningen, men det här systemet fungerar rätt så bra. Jag har fått vissa dagar lediga och Matilda har fått andra dagar lediga, och vissa dagar är familjedagar. På våra lediga dagar kan vi vara hemma eller åka iväg och träffa kompisar, vilket vi känner för. Resultatet är att vi tycker att det är roligare att träffas, när vi väl träffas, och båda känner att vi får göra saker, utan att det blir orättvist.

3. Det är oundvikligt att barnen (förlåt) blir osams ibland. Istället för att utreda hur det hela började, så börjar vi med att fråga ”så vem slutar först?” Vi säger att vi gillar den som slutar konflikten, d.v.s. vi har gjort en grej av att alltid bli stolta över den av killarna som först säger förlåt, kramas och tröstar den andra. När de väl lugnat ner sig kan man diskutera mer om vad som hände, och då brukar det inte vara lika svårt att få reda på sanningen. Sedan kan vi ha en sansad diskussion om hur vi ska göra nästa gång för att samma grej inte ska hända igen.

Och det är den sistnämnda punkten jag ville diskutera mer, för jag tror att alltför många fokuserar på hur konflikter börjar, snarare än att göra en prestigesak i att avsluta konflikten. Det är ett sätt att ”re-branda” konfliktlösningen.

Ibland uttrycker jag mig rätt klumpigt, framför allt muntligt. Ett sånt tillfälle var när under förra årets Wikimania som ägde rum i Israel.

Jag (till höger) med Sue Gardner (i mitten) och Aaron Muszalski, från Wikimedia Foundation

Jag (till höger) med Sue Gardner (i mitten) och Aaron Muszalski, från Wikimedia Foundation

Efter Wikimania åkte vi, några stycken från Wikimedia Foundation, iväg på en tvådagarsutflykt till Västbanken. Vi ville inte bara besöka ena sidan av konflikten. (För några riktigt snygga bilder från den utflykten, se Guillaume Paumiers Flickr-flöde därifrån.)

Jag ställde, utan att egentligen tänka igenom vad jag sa, följande fråga till några av de smartaste människorna man kunde åka på en bussresa med:

– Hur får man slut på Israel-Palestina-konflikten?

Min tanke var att om det finns några som har lite tankar om det där, så var det personerna jag satt bredvid. Men de bara hö-hö-hö-ade och menade att det var en naiv fråga. Litegrand var det kanske det, men jag var allvarlig.

Det här får mig att tänka på en scen ur ett avsnitt ur Vita huset (en av världens bästa TV-serier), där president Bartlet säger:

Ellie had a teacher named Mr. Pordy, who had no interest in nuance. He asked the class why there’s always been conflict in the Middle East and Ellie raised her hand and said, ”It’s a centuries old religious conflict involving land and suspicions and culture and…” ”Wrong.” Mr. Pordy said, ”It’s because it’s incredibly hot and there’s no water.”

Men, grejen är den att det inte spelar någon roll vad orsaken till den här konflikten är. Grejen är att det inte är coolt i något läger där att faktiskt sluta fred. Den ledare där som börjar en fredsprocess stöter sig med sina egna, för att vara svag, etc. Där ligger det verkliga problemet, att hitta ett sätt att göra det coolt att sluta först.

Där är vi tillbaka i det här med re-branding. Hur får man folk att göra något? Rory Sutherland, som jag länkade till ovan (ordet ”re-branda”), men som är värd mer uppmärksamhet, berättade i sin presentation på TED om Fredrik den store av Preussen som hade problem med att få sin befolkning att äta potatis. Potatisen var en smart upptäckt, men bönderna gillade inte den i början. Så han försökte tvinga dem. Bönderna vägrade, och det fanns till och med folk som blev avrättade för att de vägrade äta potatis. Fredrik försökte då en annan strategi. Han sa att potatis bara var för kungafamiljen, och satte ut vakter kring potatisfälten (med hemliga instruktioner att inte vakta särskilt bra). Eftersom folk resonerade att det som vaktas också måste vara värt att ta, blev det snart en underjordisk potatisodlingsboom. Bingo, potatisen hade fått ett nytt värde.

Sutherland tar ett annat exempel också. Atatürk, som grundade det moderna Turkiet på 1920-talet, ville få bort användningen av slöjor. Istället för att förbjuda slöjan som kunde ha fått negativa effekter, gjorde han det obligatoriskt för alla prostituerade att bära slöja. Därmed var saken löst.

Så, låt oss utse vinnare bland de som slutar konflikten snarare än börjar den. Det är ju ingen mening att folk ska bete sig som barnrumpor (ursäkta) bara för att man håller på att utreda vem som började konflikten. Eller vad tycker du?

Hannibal Heyes och the late, great JD Sumner

När jag var liten hade pappa ett par skämt som han alltid återkom till. Ifall man råkade säga ”Han” sist i en mening eller lite betonat, så dröjde det sällan länge innan han kontrade med ”Hannibal Heyes”. Jag fattade aldrig vad det var.

Så satt jag och slötittade på TV3 en gång för snart åtta år sedan. Döm om min förvåning när en figur dyker upp med det namnet tillsammans med ett annat namn som jag i efterhand kunde minnas pappa lägga till ibland, Kid Curry.

Det blev inte mindre förvånansvärt när det visade sig att TV-serien var riktigt, riktigt bra. Alias Smith and Jones hette den. Än så länge har bara första säsongen släppts på DVD, men jag lyckades fånga ungefär hälften av avsnitten på VHS och det är jag nu mycket nöjd över.

En annan sådan där figur som pappa pratade om var när jag uttryckte hur imponerad jag var av folk med basröster, och framför allt Pierre Isacsson som bl.a. sjöng med i Family Four. Då brukade han kontra med att JD Sumner var världens djupaste bas. Jag brukade hmpfa och strunta i det. Så fick jag höra Now and then (there’s a fool such as I) med Elvis. Jäklar.

Jag började kolla lite mer på nätet och hittade bl.a. den här sköna videon:

Och häromdagen hittade jag den här som faktiskt är helt otrolig:

Ewww… hur fasen kan man?

Tim Storms… Pappa hade rätt. JD Sumner var djupast i världen. Numera är det två andra som har kommit djupare. Och tyvärr får jag väl hålla med om att Sumners djup är fylligare, att Storms knappt är hörbar ibland.

Så varför har inte jag sån röst?

280+ nya meddelanden

Det räcker med att man är lite långsam ett tag med att svara på mailen så blir hela inkorgen full av olästa meddelanden. Själv har jag mer än 280 olästa meddelanden. Sen har jag i och för sig över 1300 meddelanden enbart i inkorgen allt som allt. Jag rensar ibland, men varje dag kommer det säkert trettio nya meddelanden. Tänk om det vore likadant med vanliga brev, att man fick trettio brev om dagen. Stackars brevbärare.

Det påminner mig om att jag försökte förklara vad internet är för min snart treårige son. Pröva gärna det själv. För den som inte har kontakt med några treåringar, kan jag ge följande ledtråd: det här är en människa som tror att man kan leva på godis, kakor och glass! Okej, dåligt exempel. Jag känner mig lite träffad själv.

Men det här är en människa som inte vill lyssna på sina föräldrar.

Eh…

Bättre exempel: det här är en människa som tror att det går att hämta en sak hemma i Sverige när man är på semester i Valencia, inte är fullt pottränad än och tycker att sugrör är *häftiga*.

Så jag gav en lätt tillplattad beskrivning av internet: alla datorer – den i mamma och pappas arbetsrum – och den på mammas jobb och alla andra – sitter ihop med sladdar så att det blir som ett stort nät. Ja, just det, nästan som ett spindelnät. Och sen kan man skicka meddelanden fram och tillbaka.

Kulturrevolution, my ass.

Fast det är klart…

Utan internet skulle man sitta på fisens mosse rätt många dagar. Var skulle man annars få reda på vad Final Fantasy IV handlar om?

Nu åker de snart

De ligger och sover just nu, både flickvännen och sonen, men i morgon bitti åker de iväg i en vecka. Det betyder att jag dels har lägenheten helt och hållet för mig själv, dels att jag kommer att träffa rätt få människor den närmaste veckan.

Jag kommer helt enkelt att gräva ner mig i arbete och det finns en hel del att göra, så det är inte det. Men jag kommer att sakna dem. Jag hoppas bara att jag orkar visa dem att jag längtar efter dem i morgon bitti.

Det slog mig…

Häromdagen blev jag påmind om en grej som hände för något år sedan. Jag pratade med min bror, hans dåvarande flickvän och min flickvän om min systerdotter. Eller vår systerdotter kanske jag ska säga. Jag sa att jag var rätt imponerad av henne. Hon var bara 19 år, men hade redan stadig pojkvän, bil, jobb, bra lägenhet och tillräckligt med pengar för att kunna åka till Eurodisney – och mod att göra det också. I jämförelse med mig som inte hade jobb, inte har bil, och definitivt inte hade pengar till en resa till Eurodisney, var det starkt jobbat.

Min brors dåvarande flickvän blev frostig (i och för sig inget ovanligt i mitt sällskap). Hon tittade på mig och sa: Det där har jag också, och jag är också 19. Underförstått: ”men mig är du inte imponerad av, utan sitter istället och trackar. Och jag har dessutom en motorcykel.”

Jag var kanske inte så vältalig då. Det var jag sällan i hennes sällskap. Men jag sa i alla fall något i stil med: ”Ja, just ja.”

Fast i själva verket fick jag bita mig i tungan för att inte lägga till: ”Men du trivs ju inte med något av det! Du klagar på jobbet, lägenheten, bilen, pojkvännen och de där semestrarna du tar tillsammans med dina föräldrar verkar *så* tråkiga.”

Sån otur att mina tänder var för snabba för tungan. Det hade varit roligt att se hur hon hade reagerat.