Känner du dig kritiserad?

Det här är mitt 300:e inlägg på den här bloggen 🙂

Just nu lägger jag in en massa gamla texter som jag skrivit för Vulkan, men som försvunnit i internets gömmor. Det här är det fjärde i serien.

Känner du dig kritiserad?

Näst efter skrivkramp skulle jag tro att det folk som inte är vana att skriva mest associerar med skrivande är att det är för jäkligt att bli kritiserad. Det är så hemskt att de flesta hellre har skrivkramp än att utsätta sig för risken. Därför finns det en stor poäng med att skriva om kritik – eller feedback, som nog är en bättre term. Det finns framför allt tre saker man bör känna till om feedback, och ingen av dem är att man ska försöka att inte ta det personligt. Det är omöjligt att låta bli att ta kritik mot något man har arbetat med och lagt ner sin själ riktigt personligt. Så istället finns det tre andra saker jag tänkte på:

1. Kritiken kommer

Oavsett hur mycket du förbereder dig, så kommer kritiken. Det är bara att vänja sig vid att allt och alla har en åsikt och att det kommer att göra ont. Det är också bara att vänja sig vid att den mening man har arbetat med i två veckor troligen kommer att missförstås. Allt går nämligen att missförstå.

Det här betyder bland annat att man aldrig ska ge någon en text innan man själv är färdig. Om du är nervös för att visa texten, finns det säkert en orsak till det, men å andra sidan…

2. En text blir aldrig färdig

Det är en myt att texter blir färdiga. Författare blir trötta på texterna, tiden tar slut, etc, men utan de hindren finns det inget som säger att texten är helt färdig. Så oavsett om du tar kritiken på allvar och försöker införa alla förslag eller inte, så finns det alltid mer feedback du kan få. Alltid!

Jag har ibland haft att göra med folk vars texter jag har blivit ombedd att kommentera, gjort omfattande beskrivningar av problem och sätt att lösa dem, varit rädd för att de ska gå under av mängden kommentarer, och sedan sett att personen inte verkat ta åt sig över huvud taget. Personen går glatt vidare, utan att förstå hur stora problemen är. Först brukar jag bli irriterad då, men jag har börjat respektera dem – de har verkligen fattat det här med att en text aldrig blir helt färdig. Och de har fattat en sak till:

3. Handlingar talar tydligare än ord

Kritik är bara ord. Att lämna in en text är en handling. Det är handlingarna som räknas. Det här betyder att den feedback jag gav till personen i punkten ovan, bara är ord. De trumfas av att personen har a) skrivit texten från början, och b) kanske lämnar in texten. Utan att någon skriver texten från början finns det ingen mening med att ge kritik. Och om orden fått effekten att man låtit bli att lämna in texten, då har man inte insett kraften i handlingen ”att lämna in en text”.

Med andra ord: tillåt dig ibland att bli en sådan där som glatt verkar vara oförstående, men som i själva verket gått sönder inombords – och ändå lämnar in texten. Då har handlingen vunnit över ordet. Igen.

Då är världen som den ska igen.

Du behöver inte skämmas…

Efter drygt tio år som lektör (bland annat för Vulkan) har jag mött många olika reaktioner på mina rekommendationer. Jag har fått tillbaka glada utrop från folk som har ”hittat” sin egen text, jag har mött stönanden över hur mycket som återstår av arbetet, jag har fått frågetecken och utropstecken i mail efter mail, jag har insett att världen går att se på väldigt olika sätt, och jag har mötts av tystnad.

Ibland kan det vara tur att de är tysta...

Ibland kan det vara tur att de är tysta…

Men den vanligaste kommentaren jag får är… en ursäkt. Så här går det till:

Jag lämnar mina rekommendationer. Det tar en tid, och sedan kommer ett svar där författaren skriver att han eller hon tyckte att kommentarerna var bra, särskilt X eller Y. Men han eller hon har inte följt alla instruktioner. Ibland har författaren låtit någon annan läsa texten och den hade andra synpunkter, och så sammanförde författaren det bästa från båda. Slutligen kommenterar han eller hon att jag säkert inte kommer att bli nöjd och ber om ursäkt.

Det här är alltså en av de vanligaste reaktionerna, och det följer just det här mönstret. (Jag skriver inte det här för att peka ut någon, eller för att driva med hur lika folk är, utan för att… ja, jag kommer till det.)

Jag brukar alltid svara en variant av följande:

Vad roligt att du börjar känna dig färdig med texten. Du behöver dock inte ursäkta dig för att du gör som du tycker blir bäst eller känna att du måste försvara dig för att du inte använder alla mina rekommendationer. Det var aldrig avsikten att du skulle göra som jag sade. Tvärtom gillar jag att du snarare tänker själv än förlitar dig på andras åsikter. Jag är heller inte så arrogant att jag tror att enbart jag kan hjälpa dig att göra texten så bra den kan bli (även om jag naturligtvis har stor erfarenhet och kan ta dig en lång bit på vägen). För att texten ska bli så bra som möjligt är det viktigt att du tänker på texten ur olika synvinklar, med hjälp av input från andra. Vad resultatet blir spelar egentligen mindre roll, för om du får den typen av hjälp en gång, så kommer du tänka på ett annat sätt inför nästa text. Om du beslutar dig för att inte ändra någonting så har du åtminstone tänkt över det, och om du bestämmer dig för att gå åt helt motsatta hållet, då har du gjort något som du inte hade gjort annars.

Mitt mål är att texten ska bli så bra som möjligt. Men det är inte jag som ska skriva den. Därför är det du som beslutar vad som är ”bra”. Jag inte bara respekterar dina beslut angående det; jag gillar inte att ta ansvaret för andras texter.

Och därmed kommer vi till frågan om varför jag skriver om det här. Svaret är att få vet vad en lektör gör. En del tror att lektörer som jag beordrar författare att slakta sina älsklingar. Så gör inte de flesta lektörer (de tänker nog på förlagsredaktörer). De läser istället texten och speglar den så att författaren enklare förstår vad den innehåller, förstår vari problemen ligger, och hur den kan göra texten bättre. Det är en slags majevtik. Författaren ska göra allt jobb, eftersom det är författaren som vill ta åt sig äran. Lektören blir som mest tackad i förordet.

Varför är det viktigt att känna till vad en lektör gör? Den enkla förklaringen är att det gör det enklare att jobba ihop om båda har samma bild av vilka arbetsuppgifter den andra har. Den personliga förklaringen är dock viktigare för mig. Det känns lite märkligt att bli ”anklagad” för att vara en sådan person som förväntar sig att andra ska ge upp sina texter, helt förändra dem efter mitt godtycke och därefter förändra dem på flera sätt som ofta talar mot varandra. Framför allt när jag så gärna blir överbevisad om att jag har fel.

Som Toby Ziegler säger i ett avsnitt av Vita huset: ”Why don’t you pick your section of the speech. Fight with me about it, and I’ll lose, and then I can call in the next group.” (He shall from time to time) Jag ”förlorar” gärna ett par fajter, för jag vet att det finns stora chanser att jag kommer att vinna i slutänden. Det är bara det att jag ofta har några viktiga poänger bland mina förslag, och det är inte alltid de är uppenbara. Så länge jag får ”vinna” dem…

Wallmans salonger

För några år sedan, innan mamma och jag lärde känna varandra som vuxna, var jag inne i en period som arbetslös. Mamma, som ville hjälpa till, tänkte att jag som ville skriva för TV och därmed vill hålla på med TV och dessutom har hållit på med teater, föreslog vid ett tillfälle att jag skulle söka in till Wallmans salonger.

Wallmans salonger, för den som inte känner till det, är en blandning mellan teater och restaurang. Servitörerna showar, liksom all annan personal där. De som får delta är ofta nyutbildade musikalartister eller personer inom showbusiness som behöver ett sidokneg.

Mamma kom alltså med det där tipset för flera år sedan, men det dröjde ganska länge innan jag kunde prata ordentligt med mamma efter det. Anledningen var att den som känner mig det minsta har svårt att föreställa sig mig på Wallmans salonger. Det gjorde ont att mamma inte kände mig så väl att hon kunde föreslå något sånt.

Men det här handlar inte om min mamma. Mamma och jag har fått en mycket bättre relation idag, och jag uppskattar henne mycket mer nu än vad jag någonsin gjorde när jag var liten. De som känner mig nu ska veta att de flesta positiva egenskaper jag har kommer från min mamma.

Ändå använder jag uttrycket ”Wallmans salonger” i mitt huvud ibland. Framför allt använder jag det när jag tänker på bedömning av texter, något som jag sysslar med ganska ofta. Häromdagen blev uttrycket aktuellt igen när jag drogs in i en diskussion på Facebook om feedback och kritik.

En vanligt metod för att ge feedback är nämligen en metod som kan kallas för PNP eller positiv – negativ – positiv. Man börjar med att ge ett positivt omdöme (”du fångade verkligen stämningen”), fortsätter med att berätta vilka saker som är negativa ‒ eller som vissa vill försköna det: ‘saker som kan förbättras’ ‒ och avslutar med något positivt för att skribenten ska gå därifrån med en positiv känsla.

Jag har själv fått den typen av feedback, och jag märker numera direkt när den är på väg. Jag tror inte att jag är ensam om det heller. De personer som jag har pratat med om det här berättar att de ofta fokuserar på det ena av omdömena, d.v.s. hela alltihop är bara dåligt eller bara bra.

Själv resonerar jag så här, att personen som läser min text ofta har ett positivt eller ett negativt helhetsintryck, och skyndar förbi antingen de positiva omdömena eller de negativa. Till och med om personen bemödat sig om att ta upp exakt lika många omdömen i båda kolumnerna, så märker man vilket som känns viktigast för läsaren. Man kan bland annat se på kroppsspråk, tilltal och antal minuter personen ägnar åt var och en av omdömena. Framför allt märker man det dock på konkretiseringsgraden: saker som man egentligen mest tar upp för att verka rättvis är vagare och mer svepande, medan det man faktiskt tycker är mer specifikt.

Jag tycker inte man ska hålla på med den typen av formulariserad feedback. Folk vänjer sig och ”spolar” i huvudet fram till det omdöme de själva eller kritikern tycker är viktigast och struntar i det andra.

Börja inte med det negativa. Börja inte med det positiva. Vad återstår då?

Det första jag alltid brukar göra är att se till att jag inte föreslår för någon annan att de ska söka jobb på Wallmans salonger.

Med det menar jag att jag börjar ställa frågor för att ta reda på vad det är för text som skribenten var ute efter att skriva. ”Har jag fattat det rätt att du gillar Monty Python och försöker skriva något i samma stil?”

Att börja med att försöka ta reda på mer bakgrundsfakta, istället för att utgå ifrån att man vet vad som kan göra texten bättre, är nyckeln till att ge bra feedback. Om personen egentligen ville skriva något i stil med Jens Lapidus och misslyckats så att du tror att det är ett försök att skriva Monty Python-liknande, då kan du ge feedback tills du blir blå och ändå bara få resultatet att ni blir missnöjda båda två.

Till yttermera visso kommer det att sluta med att författaren gör som han eller hon själv vill. Du har då lagt ner tid i onödan på feedback som aldrig ens kom i närheten av att vara värdefull.

Du föreslog Wallmans salonger, när svaret kunde ha varit: ”Du borde nog starta ett eget företag.” Eller vad som nu är relevant.

Bränt barn skyr elden… men missar översvämningen

Det här är ett allmänmänskligt problem. Jag har varit med om det hundratals gånger, både hos andra och hos mig själv. Det är en form av temporär blindhet eller tillfälliga skygglappar.

Jag upptäckte det först när jag gav folk tips om vad de borde göra för att skriva bättre. Lite då och då fick jag mothugg i vissa av mina kommentarer.

Vadå?! Vad menar du med att tredje akten är lite svag?

Vadå?! Vad menar du med att tredje akten är lite svag?

Såklart: mothuggen kan ha berott på att jag hade fel, fast inte alla mothugg. Om så vore, hade jag inte kunnat leva på att ge folk kommentarer så länge.

Det intressanta är att mothuggen ibland kom i formen: ”Men min svensklärare sa åt mig…”

Nu är svenskalärare och skrivträning ett kapitel för sig, och det kommer jag säkert tillbaka till, men det var inte det jag tänkte på. Det viktiga här kan sammanfattas med ordspråket ”bränt barn skyr elden… men missar översvämningen”.

Aj, jag har bränt mitt finger!

Aj, jag har bränt mitt finger!

När man skrivit en text, och någon kritiserar det man har gjort, då är det väldigt lätt att man fokuserar så starkt på det man fått kritik på framöver, att man helt enkelt glömmer bort det mesta annat. Om någon har sagt åt dig att du skriver dålig dialog så kommer du att lägga all fokus på att skriva bättre dialog. Samtidigt blundar du för att du kan ha andra problem. Intrigen kanske suger, men du missar det för att du tittar på dialogen.

Riktigt illa blir det när problemet är större än så, till exempel att någon säger till dig att du verkar ha svårt att umgås med en viss typ av människor, då blir det lätt så att du fokuserar dina ansträngningar på att bli bättre på det. Samtidigt blundar du för att du kan ha andra problem. Din inskränkthet kanske hindrar dig från att komma någonvart, men det missar du för att du tittar på ditt problem att umgås med en viss typ av människor.

Att komma tillrätta med de här två nivåerna av samma problem är inte helt lätt. För det visar sig nämligen att de som har störst problem med det här också är de som har svårast att inse sitt problem. Nej, det är inte helt rätt. Deras problem är inte brist på insikt, utan att de aktivt motarbetar insikten, eftersom de fokuserar så mycket på ”sitt stora problem” att det inte finns plats för något annat. ”Mitt problem ÄR dialogerna” eller ”mitt problem Är att prata med den typen av människor”.

Det finns två stora problem med det sättet att tänka:

Det ena är att det finns många fler potentiella saker att glömma bort än den enda saken eller de få sakerna som man orkar fokusera på. Man missar alltså alltid fler saker än man får till. Fokuserar man på dialoger missar man idé, research, intrig, struktur, synvinkel, miljöbeskrivning, rollfigurer, subtext, korrekturläsning och mycket, mycket annat. Då tenderar det att bli en väldigt ensidig överarbetad text.

Det andra problemet med att fokusera på en sak är att det väldigt ofta är så att andra aspekter hänger ihop för att orsaka symptom. Ett problem med dialogen ligger kanske i researchen, rollfigurerna eller strukturen, eller på alla de ställena tillsammans. Med andra ord, problemet ligger kanske inte alltid där man tror att det gör. Därför måste man alltid börja med att ta reda på vad problemet är egentligen.

Helt enkelt, berättande är mer komplicerat än så. Och livet naturligtvis också.

När man visar den som motarbetar insikten vad problemet *också* kan bero på, brukar man hamna i samma sorts process som den där omstridda sorgeprocessen:

  • förnekelse
  • ilska
  • köpslående
  • depression
  • acceptans

Det här kan vara ganska underhållande att vara med om, särskilt om man kan se det utifrån.

Ja, jag tror... att jag... förstår...?

Ja, jag tror… att jag… förstår…?

Å andra sidan, i andra fall får man så mycket mothugg att det är svårt att göra något vettigt. Då är det enda man kan göra att le och backa långsamt med händerna upplyfta tills man kommit en bit därifrån och sedan springa som attan.

Jag... eh... ska bara hämta... mer... eh... någonting. Kommer snart!

Jag… eh… ska bara hämta… mer… eh… någonting. Kommer snart!