Man of Steel suger

Idag/igår var jag och såg Man of Steel. Jag var inte imponerad av trailern (men sånt har lurat mig tidigare) så jag var halvskeptisk redan innan filmen. Men oj. Det där var en dålig film.

Till att börja med: filmen öppnar med att vi får bevittna Stålmannens födelse. Verkligen?! Måste vi börja så långt tillbaka? Vi har ju redan en Stålmannen-film där vi börjar på Krypton och sedan får följa hela hans uppväxt och liv. Behöver vi en till?

Sedan åker vi utomhus på Krypton. En gul sol. Finns det en sak som folk känner till om Krypton, förutom att det är Stålmannens planet och att den är förstörd, så är det att den kretsar kring en röd sol. En detalj? Varför envisas filmskaparna då att göra en stor sak av det?

Härnäst har vi skurken. General Zod (känd från bland annat Stålmannen 2) är skurken. Det är ett bra val. Stålmannen behöver en utmaning. Men så rollbesätter man rollen fel. I Stålmannen 2 har vi Terence Stamp. En bra skådespelare. Här har vi en typ som heter Michael Shannon, som jag knappt känner igen, trots att jag försöker hänga med.

Problemet är inte bara skådespelaren (de flesta skådespelare är okej, till och med Kevin Costner – jag har bara svårt för Russell Crowe, men det återkommer jag till snart), utan rollfiguren. Filmen berättar att kryptonierna avlas fram för ett särskilt syfte, till exempel att bli forskare, ledare eller så. Zod har blivit framavlad för att bli en krigare. Intressant problem – men de ägnar resten av filmen att bevisa att Stålmannen, som aldrig har tränats i närkamp, vapenhantering, kampsport, strategi, taktik, etc, kan besegra Zod, egentligen utan att ens bli svettig.

Så återkommer vi till Russell Crowe. Jag hoppar över den stora luckan i historien: att hans rollfigur, Stålmannens pappa, på något sätt har programmerat ett hologram i ett rymdskepp och skickat iväg det till jorden för 18 000 år sedan där det har frusit fast i isen (det motsvarar Stålmannens Fortress of solitude), långt innan Stålmannen föddes, och på något sätt inkluderade information som hände precis efter att Stålmannens raket åkte! Istället fokuserar jag på herr Crowe själv. Här har vi en skådespelare som inte har ett enda ansiktsuttryck. De flesta skådespelare gillar dödsscener, eftersom det ger dem en chans att spela ut smärta, sorg, förvåning, etc. När Russell Crowe dör (spoiler alert!), då rör han inte en min…

Det där med att ha en bra skurk är A och O, framför allt eftersom Stålmannen är osårbar. Därför behöver man någon som kan sätta hans moral och etik på prov, hota hans närstående och i allmänhet driva historien framåt. Annars blir Stålmannen en rätt irriterande typ. Tyvärr dröjer det nästan 40 minuter innan Stålmannen och Zod möts. Då försöker Zod inte ens övertyga Stålmannen om att gå över på hans sida, utan säger i stort sett bara: ”Vi tänker förstöra den här världen som du har vuxit upp på. Inga problem med dig, va?”

När Zod dyker upp, förresten, kommer en sån där scen vi alla sett tidigare. Utomjordingar skickar meddelanden på alla TV-apparater (och telefoner, så modernt) på olika språk: i Kina får de Zods meddelande på kinesiska, etc. Jag antar att jag är naiv eller så, men finns det inga ställen på jorden där det talas fler än ett språk? På Times Square i New York? Visar man då meddelandet på ett enda språk, baserat på vilket språk som talas av flest människor i närheten? Vad händer då om det råkar vara exakt lika många?

Apropå dumma scener: de är tvungna att ta död på Jonathan Kent för att ge Stålmannen någon slags motiv att ge sig ut i världen. Det gör de genom en tornado, som drabbar en serie bilar (lite tätare mellan bilarna än vad jag hade väntat mig i Smallville!) och en kvarglömd hund i en bil (!). Istället för att Stålmannen/Clark tar hand om det, så gör pappan det. Han fastnar med foten, men klarar sig ut. Tornadon kommer närmare. Men han har lite ont i foten, så han… bara står där! Och vinkar åt Clark att inte rädda honom, eftersom det skulle avslöja hans krafter. Att Clark har räddat flera människor utan att bekymra sig om att dölja det tidigare i filmen (och i livet) låtsas man inte om. Nämnde jag att den där scenen, innan Kevin Costner försvinner i tornadon (men inte ur filmen – de hoppar) är drygt 20 sekunder lång? Till slut sitter man bara och hoppas på att gubben ska försvinna någon gång.

Dialogen är hopplös. Verkligen dålig.

En positiv liten grej är att de har behållt Zods kvinnliga kompanjon (men bytt namn på henne) och dessutom gett dem en tredje partner, som också verkar vara stum. Precis som i Stålmannen 2.

De har med flera bra skådespelare, som enbart verkar vara där för att hämta sin lönecheck eller som inte fick några repliker. Richard Schiff, Toby från Vita huset, har en fantastisk utstrålning och man kunde göra mycket med den rollfiguren. Han har ett par korta repliker, som om rollfiguren blivit nerklippt. Laurence Fishburne är oväntad i rollen som Perry White, men gör ett bra jobb, och har bara några få repliker och ägnar sedan mest tiden åt att reagera på saker utanför bild.

Intrigen har också problem. Jag nämnde förut att det dröjde innan skurken dök upp. Det föranleder mig som vanligt att ställa två frågor:

1. Måste vi lägga så mycket krut på att berätta om ursprunget?

2. Finns det ingen som vill berätta en bra historia om Stålmannen, bortsett från hans ursprung och uppväxt? Jag brukar i det här läget citera något som kallas för SES för Starship Enterprise Syndrome. Det handlar om att konceptet i de flesta Stålmannen-serien fokuserar på ett problem i nutid, inte på hans ursprung. Det är det en sån här film också borde göra.

Allt det här är stora problem. Men det finns ett ännu större problem som sänker hela filmen från en trea (av fem) till en etta. Hela filmen saknar hjärta.

Det här med hjärta är svårt. Vad jag menar är att filmen inte verkar bry sig. Exempelvis sker slutstriden i Metropolis. Zod tänker terraforma Jorden till en ny Krypton, och Stålmannen tänker stoppa Zod mfl. Till hjälp har han armén, flygvapnet, mfl. Byggnad efter byggnad förstörs. Och ingen bryr sig om skadorna. Det är svårt att låta bli att tänka på 11 september ibland, när flygplanen kör in i skyskraporna. Men här finns inga tecken på att det skulle lämna ett stort nationellt trauma. Och de bara fortsätter att demolera. Till slut blir det bara långtråkigt.

Men det är inte bara demolering som tyder på bristande hjärta. Det finns ingen att sympatisera med. Vi vet ju att Stålmannen är osårbar, och vi ser inte ens att han har särskilt svårt med något. Han har ingen utvecklingskurva att tala om. De använder sig inte ens av det gamla (men ganska smarta) tricket att låta Lois Lane hotas mer än högst tillfälligt. Eller hans mamma, som de antyder att de tänkte göra. Stålmannen har helt enkelt ingen motivation att göra någonting och inget mål i livet.

Om han inte bryr sig, då bryr inte vi oss heller. (Det är orsaken till att jag har svårt för Mandomsprovet, där det dröjer jättelänge innan huvudpersonen bryr sig om någonting.)

Jag vet att vissa har svårt för TV-serien Lois & Clark, men den berättade om det här med besök från Krypton på ett mycket bättre sätt i ett trippelavsnitt med början här. Där fick han strida mot ett trettiotal kryptonier som alla hade superkrafter, en ledare värd namnet, flera moraliska krångligheter och en del annat. Den här filmen var bara pinsam. Spara pengarna och gör någonting roligare/mer spännande/mer engagerande istället!

Filmanalys I sista minuten – slutversion

I tre tidigare blogginlägg (1, 2, 3) har jag skrivit om att analysera film. Här kommer det fjärde, och troligen sista, inlägget, där jag kommer att foga samman allt jag har diskuterat för att göra en analys av ”I sista minuten”.

Som i det förra inlägget känner jag mig manad att påpeka att det här är min analys, och inte en objektiv bild av filmen.

I jakten på George Kaplan

Den har kallats allt ifrån ”den första moderna actionfilmen” till ”den slutgiltiga Hitchcock-filmen” (filmens manusförfattare). 1959 års ”I sista minuten” är så innovativ att det är möjligt att båda påståendena stämmer. Redan Saul Bass förtexter, med bokstäver som glider in från sidorna ovanpå ett annat lager med bilder, har blivit en så självklar del av filmvärlden att vi tar den för givet idag. Här signalerar den både huvudpersonen Roger Thornhills liv som reklammakare och den äventyrliga värld han är på väg att träda in i. Och visst är det ett äventyr han råkar in i. Intrigen hade räckt till flera filmer. Bara några av ingredienser manusförfattaren Ernest Lehman och regissören Alfred Hitchock vävde ihop (när de egentligen skulle ha arbetat med en helt annan film) inbegriper: spionage, mord på FN-anställda, romantiska tågresor, biljakter, förrädare, identitetsförvecklingar, faror ovanpå nationalmonument, svåra val, en odyssée över otaliga platser med farliga lockelser, blanka lösa skott, och en vilseledd poliskår. Allihop skulle senare återkomma ett par år senare i den mycket framgångsrika filmserien om den hemlige agenten James Bond. Det var till och med på tal att Cary Grant, skådespelaren bakom Thornhill, skulle dyka upp som Bond. (Commander Bond.net) Hitchcock själv blev tillfrågad ett par år senare om att regissera ”Åskbollen” men valde att koncentrera sig på projektet om seriemördaren Norman Bates i thrillern ”Psycho”.

Handlingen i ”I sista minuten” kretsar ytligt kring vad en rollfigur beskriver som ”vi kan kalla det regeringshemligheter”, och mer än så får vi inte veta. Här mer än kanske i någon annan Hitchcock-film får vi alltså möta en ”MacGuffin”, en term som Hitchcock gjorde så populär att när Mel Brooks senare gjorde parodi på Hitchcock (”Det våras för galningarna”, 1977), så fick Brooks ett meddelande från en herr MacGuffin. Berättelsen är oerhört stram, och bara ett ytterst fåtal minuter presenteras utan att Thornhll finns med, mest iögonenfallande ett klipp iväg till ett agenthögkvarter där intrigens hemlige agent hittats på – han existerar nämligen inte. (Wordplay, Point of view.) Det är den agenten som heter George Kaplan.

Det största äventyret av alla bygger dock inte på biljakter, knivmord och identitetsförväxlingar. För det är när den två gånger skilde cynikern Thornhill får allt svårare att umgås med sin mamma och istället fastnar för den frispråkiga och förföriska Eve Kendall (Eva Marie Saint i sitt livs största roll), som han påbörjar sin förvandling till en vuxen man. Typiskt är att den förväxling som sätter igång intrigen sker när Thornhill ska skicka ett telegram till sin mamma, och att filmen slutar med flera symboler för Thornhills slutliga språng ut i vuxenlivet. Med det här temat är det närmast märkligt att Hitchcock, en regissör som propagerade för att den viktigaste delen av regi-arbetet var rollbesättningen, gav rollen som Thornhills mamma till Jessie Royce Landis, en skådespelerska som var lika gammal som Grant.

Det är också i samspelet mellan Grant och Saint som mycket av den känslomässiga ryggraden i filmen sitter. Från det ögonblick när Eve räddar Thornhill undan polisen och bara minuter därefter visar sig vara i maskopi med den prydlige skurken Vandamm, till scenen på auktionshuset när Thornhill tvingas inse den bittra sanningen om henne, till när han envist försöker rädda henne från Vandamms klor, blir det alltmer Thornhills främsta motivation. Relationen, med kvicka replikskiften och en mer komplicerad kärlekshistoria än tidigare verks krångel med föräldrar som inte godkänner den tilltänkta partnern, bygger mycket på 1940- och -50-talets screwball-komedier, där Grant ofta medverkade. (Filmreference.com)

Förutom Grant och Saint gör James Mason, med sin mycket speciella röst, en stark insats som smugglaren och manipulatören Vandamm. Hans förmåga att få Thornhill att bli lika dåligt lyssnad på som mytens Cassandra är skickligt utförd, när polisen följer med honom för att få reda på hur det egentligen ligger till, och till och med Thornhills mamma tvivlar på honom. Hennes halvt om halvt naiva fråga till mördarna: ”Hade ni verkligen tänkt att mörda min son?” punkterar inte mamman, utan Thornhll, och han känner sig nödgad att fly på egen hand.

Den lågmälta tonen i Masons gestaltning gör Vandamm än mer effektiv som motståndare. Det är lätt att förstå att den unga Eve blev förförd en gång i tiden av hans charm. Masons karriär var nästan lika lång som Hitchcocks, om än kanske inte lika framgångsrik. För nutida tittare är han kanske mest känd som Isaac från York i TV-filmen ”Ivanhoe”.

Vandamm åtföljs ständigt av nykomlingen Martin Landau som hantlangaren Leonard. Trots att han bara har ett fåtal repliker här, fick Landaus karriär en kickstart med ”I sista minuten” och sedan har fortsatt att blomstra. Den kompetente Joe G Carroll gör rollen som professorn, chefen över de agenter som är ute efter Vandamm. Carroll var van vid den typen av pålitliga, akademiska eller medicinska typer och Hitchcock använde honom i flera av sina filmer.

Skådespelare var inte det enda Hitchcock återanvände. I ”I sista minuten” finns flera element som återkommer i flera av hans filmer: det kanske främsta två är hans ständiga rädsla för poliser, något som flera biografer har skildrat, och temat med den oskyldigt anklagade, en historia som återfinns i både ”De 39 stegen” och ”Fel man”. (Engelskspråkiga Wikipedia / Hubpages: ”The many faces of Alfred Hitchcock”.)

Nämnas bör i sammanhanget också Bernhard Herrmann, som skrivit filmmusiken. Herrmann är inte bara kompositör till soundtracket till ”Psycho”, utan har en lång och framgångsrik karriär. Här blandar han dramatiska stråkar med lekfulla melodier, men framför allt vågar han det låta vara tyst.

Varken Hitchcock eller ”I sista minuten” fick några Oscars, även om den blev trefaldigt nominerad (bland annat för bästa manus), men 1995 valdes den in bland de fåtal filmer som skulle bevaras för eftervärlden i Library of Congress, en ära den delar med bland annat ”Ben-Hur” (som norpade alla Oscars som ”I sista minuten” var nominerad till, och fler därtill), ”Casablanca”, ”Trollkarlen från Oz” och ”Lawrence av Arabien”. För moderna ögon är filmen inte bara en tidsbild där några taffliga specialeffekter drar ner intrycket, utan också en god historielektion. Inte minst bör man ha upplevt spänningen när Thornhill tror sig ha stämt möte med en man ute på landsbygden, men istället attackeras av ett besprutningsflygplan med kulspruta. Den scenen har blivit härmad och parodierad så många gånger, att det är lätt att glömma hur den börjar: med nästan fem minuters tystnad. Så genialisk är Hitchcock och Lehman att vi knappt märker hur stämningen byggs upp, innan den möter sitt crescendo i en krasch och en våldsam explosion.

Filmanalys: I sista minuten, förstaversion

Filmanalys I sista minuten – version 1

I det senaste blogginlägget påbörjade jag en filmanalys av ”I sista minuten” för kursen Filmkunskap på Donnergymnasiet. I det här kommer jag att göra en förstaversion av den analysen, och i nästa göra den fulla analysen.

Det här är min analys av filmen, kanske jag ska förtydliga. Det finns många sätt att dela upp ett verk, och även om alla inte är rätt (eftersom de inte förklarar särskilt mycket av det verk de försöker analysera), så finns det definitivt andra analyser man kan göra som är minst lika effektiva som den här.

Nog med företal nu. Dags att faktiskt analysera.

Steg 1

Jag har kvar mina anteckningar från filmen, och det är en bra början. Det innebär att jag kan gå tillbaka i minnet till vad som hände, och även om jag inte har skrivit ner allt, så får minnesanteckningarna mig att tänka på fler saker. Jag lägger till exempel märke till att jag inte skrev ner att det fanns en scen där Vandamm låter sina hejdukar hälla i Thornhill en massa sprit innan de försöker sätta honom i en bil och låta honom köra ihjäl sig. Men den scenen minns jag ändå. Det finns säkert fler sådana exempel, men slutsatsen är ändå att anteckningarna är tillräckligt bra som utgångspunkt. Den som inte har några anteckningar får gärna titta på mina i det förra blogginlägget.

Steg 2

Det andra steget är att göra en kort research-omgång. Jag söker på ”I sista minuten” och ”North by northwest”, som är originaltiteln, på nätet. Två av de första träffarna är Internet Movie DataBase (IMDb) och Wikipedia. Jag känner till hur båda sajterna fungerar. Något som inte alla känner till är att IMDb också är skrivet av sina användare, vilket gör att det inte är en helt tillförlitlig sajt. Men för att orientera sig i ämnet är båda helt okej. Jag tittar framför allt på sektionerna om hur filmen kom till, och andra fakta som kan komma till användning. Eftersom jag vet att nästa steg är en 100-poängsanalys letar jag litegrand efter information som jag kan placera in i de 10 luckorna, men jag nöjer mig inte med första bästa fakta inom varje del, utan noterar ett par-tre av de intressantaste. Samtidigt antecknar jag var jag har hittat informationen. Från filmens sida går jag sedan vidare och kollar skådespelarnas sidor, och en del av sidorna om människorna bakom kameran.

Vid ett par tillfällen hittar jag information som är såpass intressant att jag inte nöjer mig med IMDb eller Wikipedia. I Wikipedia finns en del källhänvisningar, så där är det lätt att gå vidare. Annars gör jag en förfinad sökning på nätet.

Jag har tyvärr ingen bok om Hitchcock eller någon av skådespelarna, men det hade varit bra. För ett större arbete hade jag definitivt gått vidare på skådespelarbiografier, filmhistoria, etc, för att få en mer nyanserad bild.

Steg 3

Nästa steg är att göra en 100-poängsanalys. Det är ganska lätt nu när jag har en massa information, och det är ett bra sätt att kolla så att jag har fått tag på all nödvändig information inför själva analysen.

Så här ser min 100-poängsanalys ut:

Handling: Reklamaren Roger Thornhill blir förväxlad med den hemlige agenten George Kaplan, och när motståndarna lyckas få honom falskt anklagad för mord, tvingas han fly. Han får hjälp av Eve Kendall och blir kär i henne, men inser snart att hon har flera mörka hemligheter.

Tolkning: Ernest Lehman som skrev filmen har påstått att filmen inte går att analysera, vilket gör det än mer lockande att försöka förstå vad filmen handlar om. Det finns inslag av flera av grundmyterna här: Thornhills irrfärder genom USA påminner om Odysséen, inte enbart pga den långa resan med flera stopp på vägen, utan också för att han likt Odysseus tvingas anta andra identiteter, och tvingas välja mellan polisen och mördarna (Scylla och Carybdis). Eve påminner om Kirke som använde sin skönhet för att förvrida männen (både Thornhill och Vandamm blir lurade av henne och hennes skönhet). Jag ser inte riktigt att filmen är en tydlig David och Goliat-historia, även om Thornhill på flera sätt ligger i underläge. Thornhill har ingen riktig slunga, d.v.s. hemligt vapen, och trots att Vandamm har övertaget är han aldrig skrämmande stor. Han lyckas istället manipulera omgivningen, till exempel så att ingen tror Thornhill. Det senare är förstås ett Cassandra-komplex – Thornhill försöker få polisen, sin mamma och andra att tro honom, men Vandamm har sett till att alla bevis är undanröjda. Slutligen är konflikten mellan Thornhill och Vandamm och Eve ett triangeldrama i samma stil som Tristan och Isolde.

Rollfigurer/skådespelare: Som jag konstaterade med hjälp av mina anteckningar i första blogginlägget är de huvudsakliga rollfigurerna enkla att avgöra. Skådespelarna bakom Thornhill, Eve och Vandamm står överst på filmaffischen. Övriga viktiga roller är Leonard, professorn, mamman och polisen. Såväl Cary Grant som Leo G Carroll i rollen som professorn har samarbetat med Hitchcock förut, medan James Mason fortfarande är såpass känd att komiker som Eddie Izzard gör imitationer av honom trots att han dog för många år sedan.

Filmskapare: Det går knappast att förbigå att det här är en av Hitchcocks främsta filmer. För många idag förknippas han kanske mest med Psycho, Fåglarna, och Fönstret mot gården, men de flesta kan säkert nämna fler av hans filmer. Tematiskt passar ”I sista minuten” bra in i Hitchcocks övriga produktion, där temat Oskyldigt anklagad förekommer ofta, till exempel i De 39 stegen. Rädslan för polisen, som Hitchcock ofta har berättat om, finns också med här. Däremot är det här knappast en skräckfilm, trots att Hitchcock ibland kallas skräckflmernas mästare. Andra stora namn bakom kameran är Saul Bass vars förtexterer till den här filmen blev mycket inflytelserika: det var några av de första filmerna där förtexternas inte var statiska skyltar, utan ”gled” in från sidorna av filmen. Bernhard Herrmann som skrivit musiken, och som arbetade med Hithock en hel del, förtjänar också att nämnas.

Historisk kontext: Filmen är en blandning av två genrer: Screwball-komedin, som är en föregångare till den romantiska komedin och som gett filmen dess rappa dialog, och thrillern, som var på uppgång under slutet av 1950-talet. Visserligen har det funnits actionfilmer lika länge som det har gjorts film, men det var först efter andra världskriget som det började bli en genre som blev uppmärksammad även på Oscarsgalor och liknande kulturella ställen. Den här filmen var inte någon vattendelare, men den utgör ändå en viktig milstolpe bland den tidens händelserika filmer.

Samtida kontext: En annan film som kom samma år var ”Ben-Hur”, som snöpligt tog alla Oscars som ”I sista minuten” var nominerad till. Det kom flera thrillers, skräckfilmer och spionfilmer, som fortfarande omtalas, såsom ”Analys av ett mord”, ”Vår man i Havanna”, och ”The house on Haunted Hill”. Stora skådespelare var bl.a. John Wayne, Gregory Peck, James Stewart (som var påtänkt för rollen som Thornhill), Lauren Bacall, Audrey Hepburn, Doris Day och Rock Hudson.

Effekter: Den här filmen är kanske den tydligaste föregångaren till de första James Bond-filmerna, med exotiska resmål, agenter och dubbelagenter, samt jakten på en ofta ganska oförklarad MacGuffin, för övrigt en term som Hitchcock gjorde populär. 1962 när den första Bond-filmen kom föreslogs också Cary Grant att spela huvudrollen. (Wikipedia:Cary Grant) Skådespelerskan Eva Marie Saint blev upptäckt i den här filmen, och spåddes en lysande framtid, men lyckades aldrig upprepa framgången. (imdb:Eva Marie Saint) Som en sidokommentar kan också nämnas att Cary Grants kostym fick en egen beundrarskara och influerade modet i viss grad. (Wikipedia)

Mottagande: Det här anses allmänt vara en av Hitchcocks bästa filmer, en av de första moderna actionfilmerna, och blev år 1995 invald som en av de 100 filmer som skulle bevaras för eftervärlden av amerikanska Library of Congress (Wikipedia). Fortfarande har filmen ett enormt hög stöd på filmkritik-sajten Rotten Tomatoes.

Scen: Utan tvekan är den mest berömda scenen ur ”I sista minuten” den där Thornhill har lurats ut på landet, och ett flygplan jagar honom över en åker. Den finns med på omslaget till de flesta utgåvor av filmen, liksom affischen, och enligt IMDb finns det mer än 20 filmer och TV-serier som på ett eller annat sätt imiterar eller parodierar den scenen, kanske främst James Bond-filmen ”Agent 007 ser rött”, där flygplanet bytts ut mot en helikopter.

Problem: En av de anmärkningsvärda aspekterna av filmen är Cary Grants ålder. Hans mamma i filmen spelas av skådespelerskan Jessie Royce Landis som faktiskt är lika gammal som Cary Grant (båda föddes 1904). Att filmskapare ibland fuskar på det sättet är inte helt ovanligt, men ofta bygger det på att den ena skådespelaren ser mycket äldre ut. Så är inte fallet här. Åldersskillnaden blir ännu tydligare i samspelet med Eve, som sägs vara 26 år gammal. Marie Saint är hela 20 år yngre än Grant. För en nutida publik ter sig också slutscenen på Mount Rushmore en smula kort: sekvensen börjar mindre än tio minuter innan slutet, och det gör att stämningen inte hinner byggas ut ordentligt.

Steg 4

När väl materialet är framlagt gäller det att strukturera upp det på ett bra sätt. Det kommer jag göra i mitt nästa blogginlägg. Med så här mycket skrivet bör det finnas utrymme för en del putsningar och en del beskärningar.

Filmanalys: I sista minuten, anteckningar

Idag visade jag filmen ”I sista minuten” för mina elever. Jag gav dem i uppgift att skriva en filmanalys av den. Här var det jag sa att de skulle tänka på:

* 7000 tecken, inklusive blanksteg och rubrik

* ämne: ”I sista minuten” – rubrik valfri

* löpande text, inte tabell (se länk ovan), utan intressant skrivet

* ta upp det viktigaste, inte vad som helst

* minst 3 källor – fotnoter, såsom databas, biografi eller liknande faktakälla

* inlämning av förstaversion den 29:e mars via epost, slutversion 5 april på papper

* förberedelser:

– titta på filmen

– titta på klockan (för att se när olika element i filmen kommer)

– gå igenom anteckningarna (från de tidigare föreläsningarna/lektionerna)

– ”härma” filmanalysen av ”Pans labyrint” eller den filmanalys de själva valt

– skriv flera versioner

För att visa att jag inte backar för att göra samma sak som eleverna, tänkte jag göra samma sak. Och jag börjar med att presentera mina anteckningar från visningen av filmen. I kommande blogginlägg gör jag min förstaversion, och därefter min slutversion, som kommer att ligga uppe samtidigt som elevernas, eller möjligen något tidigare.

Mina anteckningar

Eftersom det här är rena anteckningar, förekommer det spoilers. Det här är cirkatider och ska inte användas som definitiva minut-för-minut-angivelser.

Förtexterna presenteras på rutmönster som liknar ett hus.

Anslag: stadsbilder, Hitchock förekommer någon halvminut in när han missar bussen

Thornhill dyker upp tidigt, med sin sekreterare, reklamman

7 min – förväxling med Kaplan

15 – mordförsök, flykt

20 – till polisen

25 – polisen tror honom, undersöker

27 – frun vittnar falskt – nämner ”FN”, Thornhill + mamma letar på hotellet efter Kaplan

30 – uppringd av mördaren, möter dem i hissen, flyr, till FN

35 – Townsend, UNIPO

40 – Townsend mördad, CIA-möte, Kaplan finns inte, Vandamm skurken

42 – tågsstationen, ringer mamma, till Chicago, måste hitta Kaplan, biljettluckan

45 – kvinna hjälper honom, middag, Eve Kendall – ”26 and unmarried”

50 – polisen söker igenom tåget, Eve ljuger, kärlek

1,00 – lapp från Eve till Vandamm, går av tåget, byter om medan Eve ringer

1,05 – instruktioner, buss, ”falskt” möte (fel människa)

1,10 – plan attackerar

1,15 – till hotellet i Chicago, Kaplan checkat ut, inser att Eve är förrädare, ser Eve

1,20 – Eve vill säga adjö, Thornhill: ”middag”, Vandamm ringer, Thornhill lurar iväg Eve, följer henne

1,25 – auktion, ser Eve och Vandamm ihop

1,35 – auktionskaos, vill bli gripen, professorn där, förs till flygplatsen, professorn: ”till Rapid City”, ”government secrets”, fortsätt vara Kaplan i 24 timmar, Eve är dubbelagent

1,40 – vid Mt Rushmore, ”återupprätta Vandamms förtroende för Eve”

1,42 – möter Vandamm, köpslår: information mot att Thornhill får döda Eve

1,45 – Eve skjuter Thornhill, flyr, de två träffas igen, Eves bakgrund, kära igen, Eve ska följa med Vandamm

1,50 – på sjukhuset, lurar iväg professorn, ”samarbetare”, flyr till Vandamms hus, tjuvlyssnar, Vandamm övertygad

2,00 – Leonard varnar, ”mikrofilm” i statyn från auktionen, pistolen har lösa skott, övertygar Vandamm om Eves skuld, Thornhill varnar Eve

2,05 Thornhill flyr, Eve stjäl figur, ner för monumentet, Thornhill friar, saker löser sig

2,10 – på tåget, gifta, in i tunnel

Rättelse

Jag skulle vilja passa på att göra en rättelse. Under diskussionen efter filmen gjorde jag ett fel i min analys. Jag nämnde att Roger Thornhills ”död” var det dramaturgiska slutet på berättelsen. Det är förstås inte. Jag vet inte varför jag förfäktade det, men det kan bli en bra läxa för er: ersätt inte era egna tankar med någon annans, utan tänk själv.

Fortsatt arbete

Nu har jag en bra grund att stå på för att göra den dramatiska strukturen: se vilka saker som är de stora vändningarna (förväxlingen med Kaplan, mordet på Townsend, Thornhill blir rekryterad och får veta sanningen), liksom att se vilka som är de största rollfigurerna (Thornhill, Eve, Vandamm, professorn) och vilka av de mindre rollerna som har viktiga funktioner (Townsend, Leonard), samt kanske en början på en idé av vad temat i berättelsen är.

Nästa steg är att göra lite research genom att läsa vad några bra källor skriver om filmen. Därefter kan jag göra en 100-poängsanalys, och efter det kan jag skriva förstaversionen. Den bör jag kunna vara klar med på måndag eller tisdag.

Till mina elever kan jag rekommendera min bok, Manusförfattarens guide, för att ta reda på vad temat är, och för att analysera intrigen. Det finns många bra webbplatser och böcker om att skriva, men inte så många bra skriver på svenska. Sök givetvis på lite olika fraser så att du kan jämföra olika texter och använd så många källor du anser att du behöver (för det som är viktigt).

Lycka till!

Hur man gör en filmanalys

Häromdagen föreläste jag på Donnergymnasiet om dramaturgi och filmanalys. Mina bilder till presentationen finns här, men det finns en sak som jag tänkte förtydliga lite mer. Det mesta kan man annars lära sig i Manusförfattarens guide som finns här på den här bloggen, men jag har skrivit ganska lite tidigare om filmanalys. Visst det finns några korta filmanalyser här, men de är inga fulla analyser. Det betyder inte att jag inte vet hur man gör. Tvärtom…

Så här gör man en riktigt bra filmanalys:

1. Titta på filmen i ett streck, helst utan att tänka alltför mycket.

2. Tänk dig att du maximalt kan få 100 poäng för din filmanalys. Du vill ha 100 poäng.

3. Gå sedan igenom tabellen nedan:

Referat
Gör ett kort referat av handlingen. Låt inte det här ta för mycket utrymme, utan maximalt 2-3 meningar. Avslöja inte slutet.
10 poäng
Roller/skådespelare
Beskriv de viktigaste rollfigurerna och skådespelarna. Spelar någon skådespelare samma roll som den brukar göra, eller har någon gjort en vågad rollbesättning?
10 poäng
Nutida kontext
Nämn vilka andra viktiga filmer som kom ut samtidigt och likheter/skillnader. Följer filmen en trend?
10 poäng
Tolkning
Förklara vad filmen handlar om egentligen, till exempel om det är en modernisering av Askunge-sagan.
10 poäng
Historisk kontext
Vilken genre/ism tillhör filmen? Behandlar den samma historia som andra filmer? ”Blinkar” filmen till andra filmer?
10 poäng
Scen
Beskriv filmens viktigaste scen. Finns det någon replik som kommer att bli ikonisk?
10 poäng
Effekter
Notera om filmen startat någon trend, fått uppföljare, skapat en genre eller liknande.
10 poäng
Filmskapare
Presentera de viktigaste personerna bakom kameran: regissör, manusförfattare, producent, etc. Finns det några typiska element från filmskaparnas sida?
10 poäng
Problem
Ta upp logiska luckor i filmens intrig, tecken på låg budget, dåliga skådespelare, beskrivningar av problem på inspelningsplats, etc. Hur har komiker parodierat filmen?
10 poäng
Mottagande
Ge en överblicksbild av hur filmen har blivit mottagen av publik, kritiker, filmforskare, filmbranschen, mfl. Gå inte in på enskilda betyg. Ta gärna upp priser, såväl positiva som negativa.
10 poäng

4. Försök att skriva åtminstone något om varje ämne så att du får 10 poäng. Har du lyckats få 100 poäng? Fantastiskt!

5. Ibland finns det inget relevant att ta upp. Om det inte finns något att ta upp inom en ruta – skriv ner att det inte finns något att notera. Det kanske inte finns en enda scen som sticker ut. Då skriver du om hur slätstruken filmen är.

6. För vissa filmer finns det saker som man nästan måste ta upp, som till exempel att filmen ”De omutbara” har lånat sin mest berömda scen från klassikern ”Pansarkryssaren Potemkin”. Om du missar att nämna en sådan sak är det samma sak som att du inte tagit upp något om det ämnet. Gör därför lite research och kolla vad andra har skrivit om filmen: Internet Movie Database, Wikipedia, Rotten tomatoes och dagstidningar är fyra källor du bör kolla av.

7. Gör sedan löpande text av de åtminstone tio saker du har noterat. Du ska inte följa ordningen i matrisen ovan och framför allt inte särskilja ämnena från varandra. Koncentrera dig på att göra texten intressant genom precisa formuleringar. Gör texten för lång! Skriv på utan att bekymra dig om längden, och fyll på fler saker allt eftersom du kommer på dem.

8. I sista steget: rensa. Ta bort upprepningar och dåligt språk. (Ta inte bort saker som ger poäng.) Lägg sista handen vid texten genom att läsa igenom texten och rätta alla korrekturfel.

9. Lämna in, lägg ut på nätet eller tryck den.

OBS. Det här sättet att analysera film går förvånansvärt bra att analysera böcker, TV-serier, tecknade serier och musik också.

Leo Gaut

Peter Andersson som Leo Gaut

Peter Andersson som Leo Gaut

Några tankar om den Johan Falk-film som visades på TV4 häromdagen, Leo Gaut. Hela filmen har massor av återkopplingar till den första Falk-filmen, Noll tolerans. Båda har till exempel skottlossningsscener i Nordstan, scener där Gaut tar sig in obemärkt i någon annans lägenhet, scener där Gaut tar emot stryk – bara för att, scener som är avgörande för Falks och Helens förhållande och scener där barn riskerar att utsättas för våld. Ändå har jag inte sagt för mycket, tror jag, eftersom det finns många parallell-historier.

* Spoilers för hela slutet * Spoilers för hela slutet * Spoilers för hela slutet * Spoilers för hela slutet *

Intrigen var okej, men inte mer. Jag saknade någon ”umpf!”-grej. Vad var det för mesig skurk till exempel? Falk själv uttrycker tvekan över ifall det här är polisens spjutspets-avdelning, och vi har verkligen inte sett mycket tecken till det. De förlorar en gisslantagning, lyckas filma ett möte (med typ 40 kameror) och skugga en bil, samt en liten SWAT-liknande inbrytning. ”I’m still waiting to be impressed” som Sean Connery säger i The league of extra-ordinary gentlemen.

Jag blev rätt besviken på slutet. Det var fruktansvärt ologiskt: Falk släpper iväg Gaut. Okej, det kanske jag kan köpa, även om de egentligen inte tillbringat tillräckligt mycket tid tillsammans för att det ska vara en kompisfilm – där sådana saker fungerar. Titta t.ex. på Midnight run där det knappt finns en scen utan att De Niro och Grodin är tillsammans. Nästa steg: ”Det står en bil på baksidan.” Falk hjälper alltså Gaut att fly. Vad hände med svart och vitt, som närmast är Falks kännetecken? Men okej. Och nu kommer det ologiska: Gaut flyr, och med tanke på att han vet om att polisen är efter honom, borde han ligga lågt så att han kan fly. Istället kör han rätt genom en vägspärr, voltar med bilen och dör. Det ska vi tycka är tragiskt. Återigen, det har inte varit någon kompisfilm. Det finns andra orsaker också: Gaut har under filmen skjutit flera personer, har vägrat hjälpa polisen och har (trots Falks beskrivning) rätt dålig relation med familjen – skriker och manipulerar och så vidare. Inte så att jag tycker att det var rätt åt honom att dö. Men jag tyckte inte det var en sån där scen som de ville göra det till heller.

Men det största problemet var den biintrig som vi har vetat om i sex filmer (då räknar jag med en tittare som vetat när han eller hon såg Noll tolerans att det skulle bli nio filmer sammanlagt), nämligen att det finns en kärlekstriangel mellan Johan Falk, Helen och Anja. Det var grymt förutsägbart så fort Helen åkte bort att det, enligt det vanliga svenska mönstret, skulle uppstå en otrohetsaffär mellan Falk och Anja. Och när affären väl är igång väntar vi bara på att slutet ska komma. Det gjorde det nu. Ingen överraskning. Ingen tvist. Vänta här: de försökte göra en grej av att Anja också varit otrogen, men det blev så platt att jag inte kunde låta bli att tugga sönder en kudde. Två otrohetshistorier gör inte den intrigen mer oväntad. Kan de inte ens ha fantasin att göra Helen med barn helt oförberett? Eller att Helen vänder på saken genom att tycka att det var lika bra att han fick det ur sig. Eller att hon tycker att ”men ska vi inte ringa henne och bjuda hit henne för en trekant?”. Vad som helst som hade gjort intrigen värt att vänta på slutet. Om man laddar slutet så mycket måste man ju hitta något tillfredsställande.

Förresten, var det någon mer än jag som tänkte på scenen där Falk och Helen som lite voyeuristisk, eftersom skådespelarna är gifta i verkligheten?

***

Jag hade sett fram emot de här filmerna. Nu visar de sig bara vara ett halvt snäpp bättre än Beck- och Wallander-filmerna. Vilket säger ungefär ingenting. Kan vi inte, för en gångs skull, anstränga oss lite att göra riktigt bra film? Inte bara ”vanliga svenska filmer”. Jag hoppas och hoppas.

Millennium-serien

Det är förstås vanskligt att bedöma en bokserie efter att enbart ha sett filmatiseringarna. Därför gör jag inte det. Alla kommentarer jag gör om Millennium-serien i det här inlägget handlar om filmerna. Jag har ingen relation till Stieg Larssons böcker, förutom den vanliga känslan av att ha missat att läsa böckerna innan de blev filmer. Med vanlig menar jag att den situationen är alltför vanlig för mig. Jag hinner aldrig ikapp att titta och läsa allt innan det har blivit omodernt. På det sättet sorteras en del grejer bort automatiskt.

Men nu skulle det alltså handla om Millennium-serien. Jag tillhör inte den skara som hyllar filmerna. Det finns många skäl till det. Jag tänkte bara gå in lite kort på varför:

Slutet

Begin at the beginning and go on till you come to the end: then stop.

Kungen, Alice i Underlandet av Lewis Carroll

Mitt största problem med filmerna är slutet. Jag tar det först eftersom jag inte tycker att Kungen hade rätt. Slutet är viktigt på många sätt, inte minst för att det är via slutet som vi får vår katharsis. Slutet på Millennium-trilogin är en besvikelse, nej, flera besvikelser.

(Spoilers framöver.)

Jag hörde redan innan jag såg den sista filmen, Luftslottet som sprängdes, att folk var besvikna därför att upplösningen ägde rum i en rättssal. Jag dristar mig till att säga att de flesta som säger så inte har sett eller läst Perry Mason. Eller Ally McBeal. Eller Matlock. Eller På heder och samvete. Eller varför inte några av de tusentals andra TV-serier, böcker, pjäser, filmer och radioteatrar som har rättssalen som arena för sin klimax? Vad de menar är att slutet är dåligt, därför att det inte är spännande. Visst är vi engagerade, därför att vi vill att Lisbeth Salander ska bli friad, men det finns tre stora problem som gör att slutet blir en västgötaklimax:

1. motståndaren i rättssalen (Dr Peter Teleborian) dyker upp för första gången i samma film. Han är dessutom inte särskilt stark som rollfigur och menar gång på gång att Salander är psykotisk, därför att hon har varit hos honom tidigare, därför att hon är psykotisk (cirkelargument någon?). Det här är deras huvudvittne. Det verkar heller inte finnas några andra vittnen, bevis eller resonemang. Polisen har inte brytt sig om att titta efter andra bevis, gissar jag.

2. för att knäcka Teleborian (och därmed hela åtalet) lyckas Salanders kompis spåra den gode doktorns surfningar – och upptäcker då att han är pedofil. Ett trumfkort som bara dimper ner i våra hjältars ficka? Den här tekniken kallas deus ex machina och är en teknik som blev impopulär redan under antiken.

3. Salander lyckas bli fri till 95% på grund av den film hon gjort från när hennes förmyndare våldför sig på henne. Men vi har redan sett filmen! Vi var med när den gjordes och filmen har också nämnts ett antal saker gånger [korrigering]. Det avgörande beviset är alltså inte gömt på något sätt för att på ett dramatiskt sätt plockas fram och förvåna publiken. Istället tittar vi stumt på när domstolens ledamöter tittar på filmen.

Scenerna i rätten är bara slutet på en av intrigerna. Den andra stora intrigen är den oslagbare jätten Ronald Niedermanns flykt och upprepade mordförsök på Salander. Den intrigen slutar så dåligt att det är svårt att accepetera den. Till att börja med dödar Niedermann en man utanför ett hus och går in i huset. En timme senare (i filmen) ärver Salander det huset, ett övergivet tegelbruk. Vad gör hon? Hon åker dit, och går sedan runt där, helt planlöst, tills jätten får för sig att anfalla! Slagsmål följer. Naturligtvis dödar inte Salander Niedermann direkt: hon låter andra göra det. Suck…

Upplägget

Marge: Homer, is this how you pictured married life?
Homer: Yeah, pretty much, except we drove around in a van solving mysteries.

Simpsons, ”A Milhouse divided

När jag hade sett den första filmen, Män som hatar kvinnor, trodde jag att jag hade fattat konceptet: ett omaka deckarpar löser gåtor ihop. För varje ny film, ett nytt fall. Jag tyckte det konceptet fungerade. Följaktligen sköts det konceptet i sank redan i andra filmen. Den handlade mer om Salanders bakgrund än något intressant fall. Och tredje filmen fortsätter att handla om Salander. Det finns ingen uppdragsgivare, fallet tar inga vändningar, och till slut löses allt med något som hände i en biintrig i första filmen. Jajamensan, här har vi tänkt till.

Om man tänker efter är det bara i den första filmen som de två faktiskt gör något ihop, d.v.s. löser ett fall ihop. De träffas nästan inte alls i de två andra filmerna. (Å andra sidan heter serien Millennium, efter tidningen, så att Salander blivit en huvudperson är kanske ett misstag.)

Gubbsjukan

En krönika häromdagen påpekade att kärleken mellan den lesbiska goth-tjejen Lisbeth Salander (som spelas av Noomi Rapace, född 1979) och den bekväme Mikael Blomqvist (spelad av Michael Nyqvist, född 1960) är en fantasi för gubbsjuka. Jag kan hålla med. Det blir lite far-dotter-relation över det hela.

Michael Nyqvist

Jag sorterar in Michael Nyqvist i samma skådespelarfack som Russell Crowe och Mikael Tornving: skådespelare med ett ansiktsuttryck. Jag vet inte att jag skulle vara så mycket bättre, men jag tar inte betalt för att skådespela heller. Med tanke på hur många bra skådespelare det finns, och som aldrig får komma fram, tycker jag att rollen som Blomqvist är tragiskt felbesatt.

Slutsats

Jag kan inte säga att filmerna är dåliga. Framför allt, den första filmen, som egentligen ligger ganska nära Jeffery Deavers bok I samlarens spår, är mycket spännande. Synd att den följdes av två mycket sämre filmer. Jag ska se om jag hinner läsa böckerna vid något tillfälle. Kanske får jag en annorlunda infallsvinkel då. Och när den går på TV kommer jag självklart att följa den. Det är ju en del av mitt jobb…