Landet Mythia:Kapitel 7

Kapitel 7: Upp-och-hoppa-drycken

 

Uppe på drakarnas höga berg frågade Olle sig vad han höll på med. Drakarna var större än han någonsin hade kunnat föreställa sig, och deras eld var varmare, och de luktade sämre. Han hoppade undan en eldslåga och fortsatte att prata.

Ni får gärna äta upp mig. Men får jag komma med ett tips först? Om ni dränker in mig med spott först så kommer jag att smaka bättre. Jag lovar.”

Han vände sig om och tittade efter gömstället där Elvan och fnytten låg. Skulle de förstå hans plan? Han drog med fingret över kinden för att visa att Elvan skulle gråta, och sen låtsades han samla ihop tårarna och smeta ut dem över en påhittad vinge. Han spände ut armarna och flaxade. Olle ville inte tänka på vad som skulle hända om Elvan inte förstod.

Drakarna hasade närmare Olle. Då ångrade Olle sig. Han ville bara försvinna därifrån. Nu hade hans sista stund kommit. Men elden kom aldrig. Istället var det som om någon hade kastat en hink med illaluktande gelé över honom. Drakspottet rann in överallt: i näsan, i öronen och innanför kläderna. Han hostade till.

Varför dröjde Elvan? Varför räddade hon inte honom? Egentligen var det självklart. Hon hade inte förstått hans meddelande, och nu skulle han dö.

De fyra drakarna tog varsitt djupt andetag. Olle blundade och hoppades att det inte skulle göra ont. Vad orättvist att han inte skulle få leva längre än så här. Men just när elden sprutade ut ur drakarna…

Då kom Elvan flygande och snappade åt sig Olle. Hon flög fortare än vinden, och var borta innan drakarna hade hunnit reagera. När elden hade skingrats var det alldeles tomt där Olle hade stått. Drakarna tittade besviket på varandra och lunkade iväg.

Tack, Elvan”, ropade Olle och kramade henne hårt när de hade kommit en bit bort. Han hostade av drakspottet.

Det där kallas utpressning”, sa Elvan. Hon var inte det minsta glad, och landade på deras gamla gömställe, där fnytten väntade ivrigt.

Men är du inte glad över att kunna flyga igen?” sa Olle.

Du förstår inte alls. Älvorna…”, började Elvan, men så slog hon ut med händerna och vände sig om.

Vingen ser ju helt frisk ut”, sa det röda fnyttet.

Jaja”, morrade Elvan. ”Kom nu, så går vi tillbaka till häxskrället så vi kan komma hem någon gång.”

 

Excellent”, sa Lucrezia när hon fick se Olles plaskvåta kläder. ”Nu harr jag drraksaliv förr en lång tid frramöverr.”

Hon nickade lätt mot Olle, som lyftes upp i luften och svävade bort mot ett kärl som stod i ena hörnet. Sedan började Olles kläder åma och kråma sig, så att drakspottet samlades i kärlet. Det var en mycket märklig känsla, särskilt när håret började röra sig av sig själv. Då gick det rysningar längs Olles ryggrad.

Fårr jag passa på att rrekommderra en inpackning av rruttna ägg? Så att hårret får en rriktigt blek frramtoning.”

Tack, det är bra ändå.”

Snart var Olle alldeles torr så Lucrezia släppte ner honom mjukt på den väldigt långhåriga mattan. Elvan satt med ryggen mot dem, och låtsades titta på en tavla som föreställde en vulkan, eller möjligen en vårta, medan hon kände försiktigt på sin läkta vinge.

Då ska jag barra förrberreda saltet”, sa Lucrezia och lät massor av burkar marschera in i rummet på en lång rad. Burkarna hoppade upp och tömde lite av sitt innehåll i kärlet, medan Lucrezia viftade med händerna.

Olle tittade omväxlande på Lucrezia och Elvan. Han kunde inte bestämma sig för vem av dem som var mest märklig. Och så var det förstås den enorma talande spindeln.

Alors, saltet ärr klarrt!” sa Lucrezia och lät pulvret rinna upp i en mindre burk som hon fångade i handen och visade upp för Olle.

Då går vi”, sa Olle. ”Upp och hoppa, Elvan.”

Elvan reste sig motvilligt och började gå mot dörren.

Vänta! Vad sa du?” sa Lucrezia och slog ut med händerna.

Va?” undrade Olle.

Upp och hoppa! Naturellement!”

Lucrezia klappade händerna och sprang ut ur rummet. Två sekunder senare kom hon tillbaka med en liten flaska som innehöll en blaskig vätska.

Det härr ärr upp-och-hoppa-drryck. Den kan till och med få stenarr att dansa.”

Jaha”, sa Elvan kallt. ”Jag ska tänka på det när jag håller min tangokurs för bitar av granit.”

Nej, Elvan, hon menar att vi inte behöver någon gröt, att vi kan väcka jultomten med den där upp-och-hoppa-drycken.”

Du kunde inte ha kommit på det innan vi träffade ett halvdussin gigantiska levande grillar?” sa Elvan och klämde försiktigt på sin vinge.

Jag beklagarr”, sa Lucrezia. ”Men om vi gårr nu, så kommerr vi hem snabbarre.”

Bra förslag”, sa spindeln med sin djupa basröst.

 

Tomtemor blev lika glad som Olle hade trott att hon skulle bli.

Är det sant?”

Hon vände sig till Olle och ställde saltet på matbordet med en hoppfull min.

Vi tror att det kan fungera”, sa Olle.

Kom då”, sa tomtemor och ledde vägen mot jultomtens lilla stuga, strax bredvid hennes egen.

Utanför höll vättarna fortfarande på med att förbereda jultomtens färd, trots att det var långt ifrån säkert att han någonsin skulle kunna åka. Men inte ens vättarnas buttra ansikten kunde förminska Olles leende. Han skulle få träffa jultomten. Givetvis hade han träffat jultomten varje jul, men att få se honom i hans eget hus – det skulle smälla högre än Abbe som hade varit på Mauritius, eller Johanna som hade en pappa som hade varit världsmästare i curling tre år i rad.

Men det var mer än så. Det här var Olles chans att få ge något tillbaka till jultomten, efter elva julaftnar med massor av paket. Han såg fram emot att få se jultomtens ögon lysa av tacksamhet.

Därför gick Olle in i stugan väldigt försiktigt. Stugan hade ett lågt tak, ett skurat trägolv och julstjärnor i alla rum utom ett, jultomtens sovrum. Där låg jultomten alltså och sov, 364 dagar om året, alla dagar utom julafton.

Det var inget snack om att det där var den riktige jultomten. Han hade ett stort vitt skägg, röd och grå pyjamas, och han till och med luktade juligt. Dessutom omgavs han av ett skimmer runt sängen, som gav honom ett magiskt utseende.

Underbart”, sa Elvan tjurigt. ”Man hör inte bjällerklangen – för alla snarkningar…”

Det är verkligen han”, sa Olle.

Vi sätterr igång, non?” sa Lucrezia och tog fram flaskan med upp-och-hoppa-dryck. Hon drog ur korken, öppnade jultomtens stora mun och hällde några droppar på hans tunga. Sedan kastade hon sig undan och ropade:

Akta err! Han kommerr att farra rrunt som en je ne sais pas.”

De andra hukade sig, men jultomten rörde sig inte ur fläcken bortsett från snarkningarna. Efter en pinsam tystnad undersökte en förvånad Lucrezia den sovande jultomten.

C´est pas possible”, mumlade hon.

Vad är det som har hänt?” frågade Olle.

Jag vet inte”, sa Lucrezia. ”Den härr drrycken ska kunna få en banan att sprringa.”

Jag är ledsen att behöva meddela det, men bananer har inga ben”, sa Elvan.

Upp-och-hoppa-drycken kanske har blivit gammal”, sa Olle.

Lucrezia strök sig över hakan, reste på sig och gick ut ur jultomtens sovrum. Olle och de andra följde efter henne ut ur stugan. De såg henne gå fram till en väldigt sur vätte med famnen full av ved.

Drrick det härr”, sa hon och hällde ner det i hans hals.

Vad håll´ du på mä´?” sa vätten surt.

Sen blev han väldigt förvånad, och därefter försvann han mitt framför ögonen på dem. Bara en stark vind avslöjade att vätten hade övergått till snigelfart till superfart. Han svepte genom folksamlingen, in i jultomtens hus och ut igen, runt ett par renar och sen utom synhåll genom snön.

Jag vill inte dricka ur den flaskan”, sa det blåa fnyttet och gömde sig.

Nu blir det åtminstone lättare att skilja vättarna åt”, sa Elvan.

Och nu vet vi att upp-och-hoppa-drrycken verrkarr”, sa Lucrezia.

Varför fungerade den inte på jultomten då?” frågade Olle.

Tomtemor stirrade efter vätten, men fokuserade plötsligt blicken på Lucrezia och sa fundersamt:

Vad är det i upp-och-hoppa-drycken?”

Åh, det ärr hemligt”, sa Lucrezia.

Innehåller den smörkummin?”

Hurr visste du det?”

Jultomten är immun mot smörkummin.”

Åh, det förrklarrarr saken. Men ni harr en annan plan?”

Olle gick tillbaka in till jultomten för att titta en gång till. Han sov så fridfullt, om man bortser från snarkningarna. Olle fick sådan lust att ruska tag i honom. Om man skakade honom ordentligt kunde han väl inte bara fortsätta sova?

Tomtemor?”

Hon kom in till Olle och jultomten.

Jag tror jag kan lista ut vad du ville. Skaka du. Han kommer inte att vakna.”

Olle buffade till jultomten i sidan, men fick inte någon reaktion tillbaka. Han ryckte honom i skägget, klämde på hans tår så hårt han kunde, hoppade på hans mage, och till slut skrek han så mycket han orkade i jultomtens öra. Inget hände, bortsett från att en av vättarna kom in för att titta på den märkliga människan.

Jo, de´ kun´ en tänk´ sig”, sa han innan han gick igen.

Till slut gav Olle upp.

Det ser ut som om vi får fortsätta leta efter ingredienser”, sa Elvan.

De gick in i tomtemors kök för att komma undan vätten som sprang omkring utom kontroll och för att samla krafterna inför nästa långa och besvärliga resa. Olle skulle just sätta sig vid tomtemors bord när han upptäckte att något saknades.

Var är saltet?”

Han rusade fram till det skåp där tomtemor ställt kentaurmjölken. Kentaurmjölken var också borta. Grötmandeln fanns inte heller där. Någon hade stulit deras ingredienser!

Landet Mythia:Kapitel 6

Kapitel 6: Draknästet

Olle och Elvan kastade sig ner på marken och försökte gjorde sig osynliga de kunde, men båda var väldigt oskyddade på den platta marken. Fnytten gömde sig bakom Elvan.

Den gigantiska draken andades lågor, och värmen spräckte en klippa mitt itu. Efteråt fanns en glödande yta på klippan. Drakens tunga vispade ut och slickade bort lite av den glödande stenen.

Den äter lava”, sa Elvan tyst.

Den ser oss”, viskade Olle.

Då hade vi nog märkt det”, sa Elvan. ”I en halv sekund.”

Men draken vände på huvudet och tittade upp mot sitt hem medan den slickade av den sista lavan. Sen morrade den rysansfullt, och började flaxa med sina vingar så att Olle höll på att blåsa iväg. I sista sekunden fick Elvan tag i honom och höll ner honom. Den gröna besten märkte inget och flög iväg med sina gigantiska vingar.

Elvan reste sig inte förrän draken nästan var hemma. Då hade Olle redan rest sig och tittat om det fanns fler drakar i närheten. Lyckligtvis verkade det inte så. Elvan borstade av sig askan och låtsades som om drakens besök inte hade berört henne.

Jag trodde den skulle vara större”, sa hon.

Den var större”, sa Olle.

Olle ledde vägen upp till en liten klippa där man kunde se upp till drakarnas näste. Han lade sig till rätta mellan två klippblock, tog av sig ryggsäcken och letade igenom den. Elvan låg bredvid och försökte att inte nämna att klippblocket som hon låg på vickade fram och tillbaka.

Hur mycket saker har du i den där?” sa Elvan.

Allt man behöver för att klättra i berg: hakar, rep, talk, en liten värmeplatta för att värma mat.”

Han tog fram en kikare och vände den upp mot klippan.

Ser du drakarna?” frågade det röda fnyttet.

Vad håller de på med?” sa det gröna fnyttet.

Säkert något förfärligt”, sa det blåa fnyttet.

Nej, jag ser ingenting däruppe”, sa Olle och tittade på fnytten. ”Jag vet att det här är lite riskabelt, men om vi ska få tag på drakspott… Det behövs inte så mycket, så ni orkar nog bära det.”

Då bröt Elvan in:

Lite riskabelt, säger du? Menar du att kejsarna från Mini-dynastin ska flyga upp dit och fråga om de kan få lite drakspott?”

Jag litar på dem”, sa Olle och log. ”Det gör tomtemor också.”

Vi tänkte inte fråga drakarna”, sa det gröna fnyttet.

Antagligen ser de inte ens oss”, sa det röda fnyttet.

Och om de skulle se oss, så flyger vi ganska fort”, sa det blåa fnyttet som rycktes med av de andra fnytten.

Elvan bara skakade på huvudet.

Just nu flyger vi ju fortare än vad du gör”, sa det gröna fnyttet.

Hm… Jag antar… att ’lycka till’ är på sin plats. Innan den kungliga begravningen, vill säga.”

Det här kommer att gå bra”, sa Olle. ”Vi håller koll på er.”

Fnytten lyfte från klipporna och satte av mot drakarnas klippa. Deras små kroppar fladdrade i vinden medan de kämpade sig uppåt.

Varför var vi tvungna att göra det här?” sa det röda fnyttet.

Ja, jag gillar inte drakarna”, sa det blåa fnyttet.

Vi bara måste”, sa det gröna fnyttet.

Jag är rädd”, sa det blåa fnyttet och blev gul på magen.

Jag också”, sa det röda fnyttet och blev också gult.

Jag är alltför rädd för att bli gul på magen”, sa det gröna fnyttet. ”Men vi måste ändå fortsätta.”

Resten av flygfärden upp var fnytten tysta. Inte förrän de kom upp till drakarnas näste, en skreva i en klippa som var förvånansvärt mörk och hemsk, började de prata igen. Men de pratade bara om vart de skulle flyga, inte om vad som kunde hända om drakarna fick fatt i dem.

Inuti skrevan fanns det skumma rum som var så stora att flera jätteflygplan skulle få plats i dem, och fnytten kunde knappt se de bortre ändarna, men lyckligtvis var de snabba flygare och kunde leta igenom flera rum på en liten stund. Ingenstans fanns några drakar.

Var är drakarna?” frågade det röda fnyttet.

Jag tycker att det är skönt att vi inte har sett några drakar”, sa det blåa fnyttet.

Ju fortare vi ser en drake, desto fortare kommer vi härifrån”, påminde det gröna fnyttet.

Plötsligt blockerade något väldigt hela synfältet för fnytten. En drake hade rundat ett hörn med sina snabba vingar. Fnytten hann inte stanna utan flög rätt in i drakens mage. Så snart de förstod vad som hade hänt, såg de att draken tittade oförstående på dem. Men sen fattade den!

Fnytten kastade sig i väg åt olika håll, och flög fortare än vad de någonsin hade flugit. De sicksackade genom den stora grottan, så att draken inte skulle träffa dem med sin eld. Draken gav upp ett ilsket morr och följde efter fnytten.

Det blåa fnyttet hamnade på efterkälken, eftersom det var mindre än de andra två fnytten. Rysningarna längs fnyttets rygg blev inte färre av att drakens flåsningar kom närmare. Snart var draken bara tio meter bort, nio, åtta, sju…

Hjääääälp!” ropade det blåa fnyttet.

De andra fnytten såg hur draken var snabbare, och strax skulle det blåa fnyttet vara tillräckligt nära för att draken skulle kunna spruta sin eld.

Flyg hit och dit!” skrek det röda fnyttet.

Det blåa fnyttet bytte riktning, och fick större avstånd till draken. Det svängde igen, och draken hamnade på efterkälken. Men draken lärde sig, och kom närmare igen.

Det hjälper inte!” pep det blåa fnyttet. ”Vad ska jag göra?”

Innan fnytten hann svara bytte det blåa fnyttet riktning igen utan att titta sig ordentligt för, och flög in i en vägg. Draken flinade ondskefullt och flög närmare.

Det blåa fnyttet ropade hjälplöst, för nu tog draken ett djupt andetag för att spruta sin eld, och fnyttet var instängt. Då kom det gröna fnyttet rakt uppifrån. Det fångade upp det blåa fnyttet i sin famn och flög iväg innan draken hade förstått vad som hade hänt.

De styrde kosan mot den stora dörren, och friheten, men draken satte snart fart efter dem igen.

 

Nere på marken tittade Olle och Elvan i varsin del av kikaren. Först hade de inte sett något. Men nu önskade Olle att han inte kunde se vad som hände. Nu kände han sig ansvarig för att fnytten blev jagade.

Om jag bara kunde göra något”, sa han. ”Blända draken med en spegel eller…”

Det är inte ditt fel att solen inte skiner här. Men det ser ut som att fnytten klarar sig”, sa Elvan lugnande.

Och mycket riktigt – i kikaren såg de hur fnytten allt mer drog ifrån draken, med hjälp av akrobatiskt flygande och genom att byta av varandra som drakens byte. Allt såg lovande ut, ända tills Olle fick se något bortanför fnytten.

Det han såg var tio drakar som kom dykande från andra hållet. De flög vinge vid vinge och blockerade fnyttens flyktväg helt.

Plötsligt var drakarna ifatt fnytten och omringade dem. De spärrade ut sina vingar. Olle behövde nästan inte kikaren för att se drakarnas hemska slemgröna ögon, eller för att se att fnytten var så rädda att de lyste gult som små solar. Sen sprutade drakarna eld på dem. De försökte komma undan lågorna, men drakarna fortsatte att spruta sin eld, och snart började fnytten att brinna!

Fnytten föll ner mot marken flera hundra meter nedanför, som löv om hösten. Men de här löven var sotsvarta.

Olle kunde inte ens skrika, så chockad var han. Han bara kollade genom kikaren på hur drakarna återvände till sitt näste utan att titta sig om.

 

Efteråt mindes inte Olle hur han hade tagit sig till klippan där fnytten hade dalat ner, men han gissade att Elvan hade visat honom vart de skulle.

Fnytten hade gjort tre små kratrar i en del av berget där det fanns jord, men kratrarna var tomma, och fnytten själva låg flera meter därifrån. Elvan smög fram, som om hon var rädd att hon skulle väcka dem, och långsamt plockade hon upp fnytten i sin hand. De låg alldeles orörliga. Det gick inte att se vilket som var vilket fnytt, men det spelade ingen roll. Olle kände hur hans ögon fylldes av tårar, och hur det satt något i hans hals som var stort som en tennisboll. Allt var hans fel.

Han tittade nervöst på Elvan för att se om hon tittade på honom. Han ville inte att hon skulle se att han hade tårar i ögonen. Men Elvan hade böjt ner huvudet över sin hand. Grät hon? Hon som inte brydde sig om vad någon tyckte… Hon som verkade så tuff…

Men så var det. Elvan lät sina tårar falla i sin hand – på fnytten. Olle kröp närmare och tittade ner i Elvans kupade hand. Elvans tårar tvättade bort askan från fnytten. Det såg ut som om fnytten rörde på sig. Men det kunde de väl inte göra? Det måste ha varit tårarna som fick det att se ut så. Plötsligt rörde sig ett ben på ett av fnytten, men Elvans tårar föll inte längre. Därefter började fler små ben att skaka på sig, sedan de små armarna. Till slut ställde sig fnytten osäkert upp. Olle trodde inte sina ögon.

Vad…?” sa han. Han skakade till, som om någon hade lagt snö innanför hans jacka. ”Jag förstår inte.”

Hhhhraaakk”, rosslade det gröna fnyttet medan det raglade omkring i Elvans hand. Det stötte ihop med det röda fnyttet och ramlade ihop. Det röda fnyttet verkade ha feber, medan det blåa fnyttet höll om sitt lilla huvud med båda händerna.

Hur gjorde–” började Olle.

Jag gjorde vad jag kunde”, sa Elvan.

Olle förstod fortfarande inte vidden av vad han hade sett.

Men… vad gjorde du med tårarna? Kan du läka med tårarna?” Så kom Olle att tänka på vad som hände hos Nejlika, hur hans arm hade gjort jätteont, och sen var den bra igen. ”Var det så min arm blev normal igen?”

Mina tårar skyndar på läkningen. Det är allt.”

Elvan ställde varsamt ner fnytten på en sten. De försökte hålla balansen medan de pratade:

Tack, Elvan”, sa det röda fnyttet.

Ja, tack”, sa det gröna fnyttet.

Jag är fortfarande yr”, sa det blåa fnyttet. ”Och jag är fortfarande rädd. Men tack, Elvan.”

Försök att flyga”, sa Elvan vänligt.

De tre fnytten hoppade upp i luften, höll sig där en sekund innan de föll ner igen och ramlade ihop.

Det ser inte ut att vara något fel på den statiska elektriciteten, men jag tror att ni måste vila lite innan ni flyger några längre sträckor.”

Hon stoppade fnytten i fickan, och började gå tillbaka mot klippan där hon och Olle hade kikat upp mot drakarnas näste. Bakom henne gick Olle och tittade undrande på Elvans vinge.

Om du kan läka saker med dina tårar, varför har du inte läkt din egen vinge?”

Elvan svarade inte. Hon tittade upp mot klippan. Olle fortsatte att fråga Elvan om hennes vinge, och Elvan fortsatte att undvika att svara. Varje gång försökte hon att föra in samtalet på drakspottet. Olle fick intrycket att Elvan kunde läka vingen, men att hon av någon anledning valde att inte göra det. Han kunde bara inte förstå varför. Han gillade ju henne, och ville att hon skulle må bra. Hon var märklig, den där Elvan, men Olle kunde inte låta bli att tycka om henne ändå. Hon var som en storasyster, fast bättre. Så till slut gav han upp.

Har du några idéer om hur vi ska få tag på drakspottet?” frågade han.

Vi kan ju skicka upp fnytten igen och hoppas på det bästa”, sa Elvan ironiskt.

Olle kände ett sting av dåligt samvete. Fnytten hade nästan dött för att han hade skickat dem, istället för att gå själv. Han tog sin ryggsäck, satte på sig den och började gå mot drakarnas spetsiga klippa. Han kände sig som sin pappa.

Vart ska du? Jag menar, vad ska du göra?”

Jag har en plan”, sa Olle utan att vända sig om.

Elvan slog ut med händerna och satte sig ner på klippan.

Jaja, då sätter jag mig här och hoppas på det bästa.”

 

Det tog Olle två timmar att ta sig upp till en liten avsats, strax hundra meter under drakarnas näste, och där verkade det som om han skulle bli fast. Han hade en utskjutande klippa direkt ovanför sig, så han var tvungen att hålla sig i repet och luta sig ut mot höger för att se uppåt. Väggen hade några små sprickor där man kunde fästa kilarna. Olle tyckte att det var perfekt.

Men innan han hade hunnit sätta igång uppenbarade sig hans pappa på avsatsen bredvid honom. Pappa hade sin utrustning på sig och händerna var fulla med talk. Olle insåg direkt att pappa bara fanns i hans fantasi, men han var ändå glad att se honom.

Olle, ta det försiktigt. Du vet att det är när man är säker på sin sak som man oftast har fel.”

Vad menar du?”

Titta igen på den där väggen. Du ville att den skulle vara säker. Men vad man vill och hur det egentligen är, det är två skilda saker.”

När Olle lutade sig ut igen såg han vad hans pappa menade. Berget hade för många sprickor. Det var farligt att klättra på sprickiga väggar. Om han hade tagit den vägen hade han fallit, och marken var flera hundra meter under honom. Olle lutade sig tillbaka för att tacka sin pappa, men då upptäckte han att han var ensam igen på avsatsen. Bilden av pappa hade försvunnit. Plötsligt kändes det inte lika tryggt där uppe längre.

 

Elvan höll kikaren stadigt riktad mot Olle, men nu kunde hon inte förstå vad han höll på med. Han hade två vägar: en enkel väg till höger, och en krångligare väg till vänster, och Olle hade valt den vänstra. Hon suckade åt människorna i största allmänhet, och tänkte att hon aldrig skulle förstå dem.

Men Olle klättrade långsamt uppåt långt därifrån, och hon kunde bara vänta tills han nådde toppen, för att se vad han hade för plan.

 

Nu är han uppe”, sa det röda fnyttet som tittade i kikaren medan Elvan pillade på sitt tuggummi och långsamt fick bort hårstrå efter hårstrå.

Elvan gick fram till fnytten som hade hand om kikaren.

Olle ställer sig upp. Han sträcker på sig. Han vinkar till oss”, fortsatte det röda fnyttet.

Nu går han mot drakarnas grotta”, sa det blåa fnyttet.

Nu kommer en drake”, skrek det gröna fnyttet.

Fyra drakar”, ropade det blåa fnyttet och blev alldeles gult på magen.

Vad gör Olle?” frågade Elvan. ”Akta er!”

Hon tog kikaren och tittade upp mot drakarnas näste. Då fick hon se hur Olle gick rakt mot drakarna och vinkade vänligt.

De kommer att döda honom…” sa Elvan.

Landet Mythia:Kapitel 1

Kapitel 1: Landet Mythia

Olle kunde inte sova eftersom smällarna skakade hela huset. Han blundade, lade kudden ovanpå huvudet och försökte komma tillbaka till sin dröm. Då kom en ny sprängning. Olle satte sig irriterat upp i sängen och tittade ut mot tunnelbygget som hade stört honom. De sprängde lite då och då så att snön skakade ner från taket på Olles hus.

Då insåg han att det var den första december. Genast blev han mycket gladare, eftersom han älskade julen på samma sätt som vissa människor gillar pannkakor och andra människor bara älskar papegojor. Han hoppade upp ur sängen och började genast öppna sina tre julkalendrar, medan han tänkte att det bara var tjugotre dagar kvar till julafton.

Då visste han inte att hela hans liv skulle förändras den dagen. Han anade inte alls att han skulle få… nä, förresten, det kanske jag inte ska berätta riktigt än. Men vi kommer dit.

I köket satt Olles mamma Kerstin och hans mormor Anna. Mamma läste tidningen, drack kaffe och lyssnade på nyheterna samtidigt, så hon märkte inte ens att Olle kom in i köket. Mormor däremot vinkade från motionscykeln, och ropade ”god morgon” lite för högt, eftersom hon alltid brukade lyssna på musik på högsta volym medan hon cyklade. Olle vinkade tillbaka, och skulle just ta fram sin frukost när telefonen ringde.

”Det kanske är pappa”, tänkte Olle, för han längtade efter att pappa skulle ringa. Pappa var på andra sidan jorden, för att bestiga världens näst högsta berg, K2. Det var inte ens säkert att han skulle hinna hem till jul.

Men det var inte pappa. Det var Kenny, Olles bästa kompis, som bodde tre hus bort. Han hade flera konstiga saker att berätta. Det var så konstiga saker att Olle knappt trodde att de var sanna.

Det visade sig att Olles skola hade brunnit ner under natten. När deras fröken hade hört talas om branden hade hon blivit så rädd och tokig att hon inte kunde jobba. Och rektorn hade varit så trött att han hade gett eleverna ett löfte: om föräldrarna lovade att se till så att barnen läste läxorna hemma, så fick eleverna vara hemma tills vårterminen började!

Vad som gjorde saken riktigt fantastisk var att när Kennys pappa hade hört att Kenny skulle få ledigt från skolan, så föreslog han genast att familjen skulle åka iväg upp till fjällen för en lång semester. Nu bjöd Kenny med Olle på resan – om han fick lov för sin mamma. Om Olle ville följa med skulle han komma hem till Kenny innan klockan elva, för familjen skulle åka prick elva, med eller utan Olle!

Olle blev så uppspelt att han lovade att han skulle komma dit innan han hade frågat mamma. Det var mest det som hans mamma reagerade på.

”Är du fullkomligt tokig?” sa hon. ”Ska du lova såna saker utan att fråga mig först.”

Då kom mormor till Olles undsättning:

”Kerstin, är inte det här rätt bra egentligen? Vi måste ju ändå flytta ut när kommunen bygger sin förbaskade tunnel genom berget, om vi inte vill lyssna på deras evinnerliga sprängningar. Om Olle nu får chansen att åka bort…”

Medan mamma funderade på vad mormor sa, blinkade mormor till Olle. Hon visste precis hur hon skulle få mamma att se Olles sida av saken. Och mindre än fem minuter senare hade Olle fått en lapp med mammas underskrift och höll på att packa sin resväska full med varma tröjor och rejäla skor.

Här kanske det är läge att berätta lite om Olle själv. Han är 12 år gammal, har brunt hår och lite utstående öron. Som jag redan har berättat gillar han julen – fast inte bara paketen, utan allt som har med julen att göra: snön, julmusiken, pepparkaksgubbarna, doften av lussebullar och stearinljus, ja, till och med mörkret och kylan går an.

Men det finns mer att känna till om Olle. Han bor i ett blått hus i byn Vallköping tillsammans med sin mamma (som är 35 år) och sin pappa (som också är 35 år). Eftersom pappa just nu klättrar i berg och mamma jobbar sent nästan varje kväll så bor Olles mormor hos dem. Det är bra, för henne kan man prata med. Det märks nästan inte alls att hon är 57 år gammal.

Annars går Olle i skolan. Hans lärarinna – hon som blev tokig – sa en gång till Olles mamma att Olle skulle kunna göra riktigt bra ifrån sig i skolan, om han ansträngde sig mer. Det är sant, men Olle kan inte låta bli att bli arg när de andra barnen retar honom för hans utstående öron, och det kan man ju förstå.

På fritiden brukar Olle hänga ihop med Kenny. De klättrar rätt ofta i bergen omkring Vallköping, och det finns ett bra berg precis bredvid Olles hus, som de ofta leker på. När Olle och Kenny inte klättrar är Olle ofta ensam, eftersom han inte har några syskon. Han har inte ens en katt att leka med, och det är nog tur för han tål inte katter.

Men åter till berättelsen…

Olle blev svettig bara av att bära ner väskan för trappan. Olles mormor sprang fram och skulle hjälpa honom men Olle satte ner väskan och tog på sig jackan.

”Är det säkert att du inte vill ha hjälp att bära ut väskan?” frågade hon.

”Nej, det är inte så långt. Var är mamma?” sa Olle.

”Hon har åkt till jobbet”, sa mormor.

”Kunde hon inte ha sagt hej då?” sa Olle.

Egentligen var han inte förvånad. Mamma verkade alltid ha bråttom till jobbet. Ibland glömde hon till och med att skjutsa honom till skolan fast hon hade lovat.

”Jaja, vi ses när jag kommer tillbaka”, sa han och kramade mormor.

”Jag har gjort i ordning några mackor åt dig. Och mamma lade lite pengar på byrån vid dörren.”

”Tack så mycket. Jag ringer när vi kommer fram.”

Men mormor fnyste lite på skoj och sa:

”Du kommer säkert att ha så roligt att du glömmer att ringa.”

Om nu saker och ting hade gått som alla hade planerat, då hade Olle tillbringat sitt jullov i fjällen. Men nu föll det sig så att Olle hade glömt något viktigt hemma – sin bergsbestigningsutrustning. Därför ställde han sin tunga resväska bakom ett träd så att det inte skulle skvätta snömodd från bilarna på den, och sen gick han tillbaka hem.

När han kom hem gick han raka vägen ner i källaren där utrustningen fanns. Källaren var inte alls så hemsk som han hade trott när han var liten, men det var inte något ställe man gick till för att ha mysigt. Särskilt inte nu, när kommunen sprängde i berget så att saker skakade ner från hyllorna. Han visste precis var alla delar av hans utrustning fanns, och hade precis plockat upp ryggsäcken med de fastspända hackorna och karbinhakarna, när han hörde en enorm smäll. Kommungubbarna var igång igen!

Han fick på sig ryggsäcken, och trädde på sig ett rep på samma sätt som hans pappa brukade göra. Då kom nästa smäll.

”Vad sjutton…”

Olle höll för ena örat samtidigt som han sträckte sig efter det andra repet. Han skulle precis ta tag i det när han kände ett luftdrag och fick se hur repet ringlade iväg i luften, som om det satt ett snöre i det. Det här var märkligt. Änden drog sig allt närmare en liten öppen lucka i väggen. Olle hade aldrig sett luckan förut. Han tog tag i repet, och plötsligt ryckte det till i handen på honom. Olle tog ett stadigt tag och släppte inte taget.

Plötsligt såg han hur rummet verkade bli större omkring honom. Bänken, dörren, väggen, allt växte! Framför Olle öppnade sig luckan som ett svart gap och svalde Olle med hull och hår…

Resan var det märkligaste av allt. Den kastade Olle upp och ner, samtidigt som allt var kolsvart. Av luftdraget att döma gick resan mycket fort. Ändå landade han mjukt.

Olle kände omkring sig på marken och upptäckte att han satt på ett platt stengolv. Han såg inte mer än ett par decimeter framför sig. Nu önskade han verkligen att han hade hunnit få tag i sin ficklampa. Han rullade ihop repet, och trevade omkring sig. På väggen bakom honom fanns en utskjutande dörrkarm. Men det fanns ingen dörr, så hur hade han kommit dit? Och vart hade han kommit?

Hallå?” ropade han och lät inte alls lika modig som han hade hoppats. Det kom inget svar, och det kanske var lika bra.

Det verkade som om man kunde gå åt båda hållen. Var det en tunnel? Det kanske var kommungubbarnas tunnel, men åt vilket håll skulle han gå för att komma ut? Olle lyssnade om det fanns några ljud att gå efter, men han hörde inget.

Däremot såg han någonting lite längre bort. Det verkade som om tre små ljuspunkter flög omkring. De kom närmare, och ju närmare de kom desto tydligare hördes också ett ljust pipande. Olle backade in mot väggen samtidigt som han tittade nyfiket. Vad var det där för något? Till slut insåg han att det var tre varelser som flög emot honom, samtidigt som de tjattrade sinsemellan. De såg ut som videungar, fast de var ungefär lika stora som en enkrona. Och de flög utan att ha några vingar, hur nu det gick till. Deras pyttesmå ben och armar var randiga, som om de hade strumpor på sig. Dessutom lyste deras magar i olika färger. En av varelserna lyste grönt, en lyste rött och den minsta lyste blått.

När de kom närmare verkade de få syn på Olle och flög snabbt närmare.

God jul, Olle”, sa den gröna varelsen.

Vad skönt att du äntligen är här”, sa den röda varelsen.

Vi har varit så rädda att du inte skulle komma i tid”, sa den blåa varelsen.

Olle förstod knappt vad de små varelserna sa, eftersom de hade så pipiga röster och pratade så fort. Dessutom tyckte han att de hade sagt att de väntade på honom. Hur kunde de veta att han skulle hamna där just nu?

Vad menar ni?” frågade han. ”Har ni väntat på mig?”

Olles frågor fick de små varelserna att börja prata i munnen på varandra, och Olle hörde bara delar av vad de sa. De sa något om att berget höll på att gå sönder och att Olle skulle rädda dem och att jultomten var i fara, och en massa annat.

Lugna ner er”, sa Olle. ”Jag förstår inget. Vilka är ni?”

Va?” sa den blåa lilla varelsen. ”Han vet inte vilka vi är. Hur kan han inte veta vilka vi är? Vi är ju fnytten.”

Fnytten, du vet”, sa den röda varelsen.

Jag har aldrig hört talas om några snitt.”

De små varelserna ryckte till som om Olle hade slagit till dem. Sen flög de omkring som tokiga, medan de sa:

Han har aldrig hört talas om oss. Och han kallade oss snitt.”

Olle blev alldeles generad.

Förlåt. Borde jag veta vilka ni är?”

De små varelserna landade på hans arm och gick bestämt uppför armen mot hans ansikte.

Vet du vem jultomten är?”

Ja”, sa Olle.

Lucia?”

Ja.”

Trollen?”

Ja.”

Älvorna?”

Ja, det är klart att jag vet. Men ingen av de där finns ju, utom jultomten, alltså, för han bor ju på Nordpolen.”

Jaha”, sa den röda varelsen med en sur min. ”Han vet vem jultomten är, men han har aldrig hört talas om fnytten. Har du aldrig hört sagan om fnyttet som flydde från draken och fick prinsessan och hela kungariket?”

Nej”, sa Olle förvirrat.

Du, Olle, det verkar som om du slog i huvudet när du kom hit till Mythia”, sa den gröna varelsen.

Jag börjar tro det jag också”, sa Olle. ”Det finns ju inga talande djur.”

Vi är inga talande djur. Vi är–”

Jag vet”, sa Olle. ”Ni är fnytt.”

Det blåa fnyttet tittade glatt på de andra fnytten och sa:

Nu känner han igen oss.”

Olle ryckte uppgivet på axlarna.

Jaja, nu vet ni vem jag är, och jag vet vilka ni är, men har ni inga namn var och en?”

Nej”, sa det gröna fnyttet.

För en gång kom det en tjej och ville låna våra namn, och vi har aldrig fått tillbaka dem”, sa det röda fnyttet.

Hon besökte Mythia, och sen när hon blev stor skrev hon massor av sagor”, sa det blåa fnyttet.

Hon hette Astrid”, pep det röda fnyttet.

Men nu är det dags att vi träffar tomtemor”, sa det gröna fnyttet.

Fnytt, sagor, Astrid, tomtemor?” frågade Olle. ”Men jag ska ju till fjällen.”

Olle tittade på sin klocka. Den var över elva. Kenny och hans familj skulle åka prick elva. Olle visste att när Kenny sa prick elva, då menade han prick elva. Han hade missat dem. Då spelade det kanske ingen roll om han följde med fnytten en liten stund… Tänk bara om Kenny hade sett det här!

Tack vare fnyttens lysande magar såg Olle att det faktiskt var en tunnel som han hade hamnat i, men den liknade ingen tunnel som han hade sett, utan snarare en korridor, för det fanns massor av tunga trädörrar på vardera sidan om gången. Och korridoren sträckte sig så långt han kunde se åt vardera hållet.

Var är vi någonstans?” frågade Olle.

Den här gången kallas ingenmanslandet”, sa det blåa fnyttet.

Vi är i landet Mythia”, sa det gröna fnyttet.

Det är här alla sagoväsen bor”, sa det röda fnyttet.

Tomtar…” sa det blåa fnyttet.

Älvor…” sa det gröna fnyttet.

Troll…” sa det röda fnyttet.

Sjöjungfrur…” sa det blåa fnyttet.

Tomtar…” sa det gröna fnyttet.

Det har jag redan sagt”, sa det blåa fnyttet.

Ja, fast det bor ju ganska många tomtar här”, sa det gröna fnyttet.

Men, det finns ju inga troll och älvor på riktigt.”

Nej, kanske inte i På-riktigt, om det är där som du bor. Men här i Mythia finns de.”

Nähä”, sa Olle. ”Vem bor där då?”

Fnytten tittade på dörren som Olle pekade på, en kvistig och repig dörr som var svartmålad. Med ens blev alla tre fnytten gula på magen. De flög bort till andra väggen.

Där bor trollkarlen Nejlika”, sa det röda fnyttet kort.

Vad hände med era magar?” frågade Olle.

Vi gillar inte den dörren”, snyftade det blåa fnyttet.

Med de orden svängde fnytten in genom en liten springa i en dörr snett mittemot den svarta dörren och försvann. Det blev alldeles mörkt, men Olle kunde inte minnas att han hade sett något handtag på dörren. Han kände efter, och mycket riktigt var dörren alldeles slät. Han försökte gräva in fingrarna mellan dörren och dörrkarmen, men det gick inte.

Då kom fnytten ut igen.

Varför kommer du inte?” frågade det röda fnyttet.

För att jag inte kan flyga in genom den där springan”, förklarade Olle surt.

Fnytten började fnissa.

Han vet inte hur man öppnar en dörr”, sa det röda fnyttet.

Olle gillade inte att fnytten tyckte att han var dum, och han visade det genom att slå till dörren med sin knytnäve. Då gled dörren upp.

Titta, han visste”, sa det blåa fnyttet.

När Olle tittade in genom den öppna dörren fick han se en hel by därinne. Det här var inte ett rum, det var ett land! Marken var täckt med snö, och kylan gjorde att Olles andedräkt syntes som ett moln framför hans ansikte. Han gick in och pulsade närmare de små husen med de snötyngda taken medan han lyssnade.

Välkommen till Gröteborg”, sa det röda fnyttet. ”Här bor jultomten.”

Gröteborg? Vad är det för ljud?”

Det är bjällerklang. Det låter alltid så härinne.”

Olle gick vidare med fnytten vid sin sida. Han såg några renar på ett fält, och en enorm släde vid ett av husen. Inifrån husen syntes skenet från stearinljus genom rimfrostiga fönster.

De som bor här firar verkligen jul ordentligt”, sa Olle.

Fnytten flög i förväg mot dörren till ett av husen, och in genom en springa. Olle såg inget handtag här heller, så han knackade på och då gled dörren upp. Emot honom strömmade tusentals dofter: saffran, gröt, lack, glögg och knäck, alla på samma gång.

Flytt´ på dä´. Förräst´n, vem ä´ du?” frågade en röst med norrländsk dialekt.

Olle vände sig om, och bakom honom stod en liten, sur gubbe som inte räckte Olle längre upp än till magen, och då var luvan inräknad.

Jag heter Olle.”

Olle!” hördes en annan röst säga, inifrån huset. ”Släpp in honom. Han ska rädda julen.”

Gubben fnyste.

Skull´ dä va´ nåt å rädd´?”

Innan Olle hade hunnit svara hade gubben gått in i stugan med tunga steg. Den gamla gumman som hade ropat kom ut i hallen. Hon såg ut att vara minst åttio år gammal, alldeles rynkig och vithårig. Hon var ungefär lika lång som Olle. Hon torkade av händerna på förklädet, och kastade sig om halsen på Olle.

Olle”, sa gumman. ”Åh, du kom verkligen i sista minuten.”

Olle tog sig loss ur gummans grepp.

Vad pratar du om?”

Jag pratar om tunnelbygget.”

Hon studerade Olle.

Men jag ser att fnytten inte har berättat för dig vad det handlar om. Nåväl, kom in i stugan, så ska jag berätta.”

Olle följde med den lilla gumman in i köket. Det var ett gammaldags kök, med vedeldad spis och knotiga trämöbler och stora grytor. På bordet satt fnytten bredvid varsitt stort tomt fat och spottade kärnor. Tomtemor bjöd Olle att sätta sig ner.

Tunnelbygget måste stoppas”, sa hon.

Varför då?” frågade Olle.

Som svar på Olles fråga kom en enorm smäll, starkare än någon Olle känt när han var hemma. Marken skakade. Grytorna vibrerade. Fönstren dallrade. Från ljusen rann smält stearin ner på bordet. Olle sprang upp och var beredd att ta skydd, när skakningarna slutade.

Du ser själv. Om ett tag kommer tunnelbygget att rasera hela Mythia. Alla som bor här kommer att… försvinna.”

Men kan ni inte flytta till något annat ställe då? Jag och mamma och pappa blir också tvungna att flytta för att kommunen vill bygga sin tunnel.”

Gumman blev med ens sorgsen.

Vet du, från början bodde vi överallt i skogarna. Sen försvann skogarna en efter en, och vi blev tvungna att flytta in i bergen. Sen började bergen också försvinna. Det här är det sista berget vi kan bo i. Det finns inget annat ställe att flytta till. Du är vårt enda hopp nu.”

Både tomtemor och fnytten tittade spänt på honom.

Vad är det ni vill att jag ska göra då? Jag har ingen aning om hur man stoppar ett tunnelbygge.”

Jag förstår att det är mycket att lära sig, men du kommer snart att vänja dig vid Mythia. Du kanske till och med gillar det.”

Varför ber ni inte någon vuxen? Jag är ju bara 12 år.”

Det går inte. Det skulle ta för lång tid att förklara det här för en vuxen, och sen skulle de gå omkring här i Mythia och tänka på sina jobb och på vad de ska laga för mat och hur mycket pengar de får tillbaka på skatten.”

Olle skrattade och smittade tomtemor så att hon också började skratta. Men sen blev hon allvarlig.

Vi har haft koll på dig, Olle. Du är modig och klok och dessutom bryr du dig om julen. Jag litar på dig. I själva verket lägger vi alla våra liv i dina händer… Det kan bli farligt. Men du bestämmer själv om du vill göra det här.”