Landet Mythia:Kapitel 9

Kapitel 9: Flykten från trollgården

Inte ens fem minuter senare hade Ulo och Knygge burit iväg Olle och Elvan till byn och pressat ner dem i en underjordisk grotta medan Påke övervakade det hela. Grottan stank av en blandning av fotsvett, gödsel och olja till lamporna som lyste upp halvmörkret. Längst in fanns ett galler som skilde den ena delen av rummet från det andra. Knygge puttade in Olle och Elvan i den lilla fängelsehålan och låste in dem.

Nyffe! Lork!” ropade Påke.

Strax dök två troll till upp. De såg ut som jättelika bulldoggar, men de vaggade från sida till sida som kameler. De hade sett löjliga ut om det inte hade varit för att de hade armar som skulle kunna lyfta varsin häst.

Vakta dem! De är elaka!” sa Påke till nykomlingarna och pekade på Olle och Elvan. Sedan gick Påke, Ulo och Knygge upp ur grottan.

Olle skulle just klaga på Elvan, men Elvan hann före och klagade på sig själv:

Bravo, Elvan, det där klarade du fint. Skyltarna var ju så otydliga. Får jag aldrig nog av att spärra in Olle och mig själv i burar av alla möjliga storlekar?”

Framför dem satt Nyffe och Lork med undrande miner.

Vem pratar hon med?” sa Nyffe, som hade en tunga som var lite för lång.

Hon kanske pratar med dig”, föreslog Lork med den trånga jackan.

Elvan himlade med ögonen och började dra isär sina hårstrån för att kanske få bort det där förbaskade tuggummit en gång för alla. Då fick Olle syn på en stor nyckel på ett bord bakom Nyffe och Lork. Han skulle just viska något till Elvan, när han insåg att någon tittade på dem.

Det var Nyffe som stod med ansiktet nära gallret och gungade fram och tillbaka, samtidigt som han tittade på Elvan. Elvan stirrade tillbaka och började gunga huvudet på samma sätt. Då log Nyffe.

Nu fungerar spegeln igen. Ett tag fungerade den inte, men nu rör sig huvudet där inne också.”

Elvan suckade och la huvudet i handen. Då gjorde Nyffe det också.

Det är en bra spegel”, sa Lork. ”Den reagerar fort.”

Elvan skrattade till.

Det här är inte sant”, sa hon.

Då log Nyffe också så att man såg hela hans långa tunga. Han slutade inte ens när Elvan blev allvarlig igen. Lork tittade nyfiket på honom, och sedan på Elvan. Nyffe fortsatte att le.

Nyffe, är du kär i spegelbilden?”

Nyffe såg chockad ut och blev alldeles röd i hela ansiktet. Han stammade fram:

Nej, jag… öh… haha… nej… jag tycker bara att… jag känner igen spegelbilden…”

Lork skrattade med hela munnen.

Du är visst kär i spegelbilden!”

Nej”, sa Nyffe generat och vände sig till Elvan. ”Har inte vi träffats tidigare? Eller har du någon yngre syster som inte har klet i håret, någon som inte är lika smutsig och tjock?”

Elvan suckade, men Olle kunde inte hjälpa att han tyckte att det var roligt att se ett troll vara kär i Elvan. Framför allt var det kul att se hur Elvan reagerade.

Jag har sett dig förut”, sa Nyffe. ”För länge sen.”

Jovisst”, sa Elvan ironiskt. ”Så ofta som jag har varit här i trollens värld så är det inte konstigt. Och jag hade definitivt kommit ihåg dig, med den tungan. Hur kan du äta med den där i munnen?”

Äta?” sa Lork. ”Jag är hungrig.”

Båda trollen gick bort till en liten håla i väggen där det stod burkar och säckar. De tog fram varsin korg med äpplen och satte sig på det smutsiga jordgolvet. De hällde ut några äpplen på marken, hukade sig och nafsade på äpplena.

Ska ni verkligen äta på det här smutsiga golvet?” sa Elvan.

Öh, nej”, sa Lork och tittade på jordgolvet.

Lork och Nyffe krafsade i äpplena i korgarna igen, och utan ett ord tog de med sig korgarna upp ur grottan. Olle hörde hur de hällde ut äpplena igen på marken utanför, och började äta igen.

Vad hände egentligen?” sa Olle.

Jag vet inte. Jag får ont i huvudet av de där saftskallarna.”

Hon lade sig ner och det dröjde inte länge innan hon snarkade högt. Olle satt vaken och väntade på att trollen skulle komma tillbaka, men när han hörde att trollen hade glömt bort var grottan fanns så orkade han inte vänta längre och lutade sig mot ena väggen och somnade.

 

Olle vaknade återigen i halvmörkret av att fnytten knackade honom på axeln. Elvan hade av allt att döma nyss satt sig upp och gnuggade nu sömnen ur ögonen.

Titta där”, sa det blåa fnyttet och pekade på något metalliskt på ett bord i andra änden av grottan.

Det är en nyckel”, sa det röda fnyttet.

Va?” sa Olle entusiastiskt. ”Inga troll här. Då tar vi tillfället i akt.”

Elvan suckade och sa:

Att ni inte hämtade nyckeln direkt så att vi kunde få sova lite längre.”

Lyssna inte på henne”, sa Olle. ”Flyg nu.”

Fnytten flög iväg mot bordet och nyckeln. Snart var de framme och prövade att lyfta den. Fnytten ansträngde sig, men nyckeln var stor och tung, så de klarade knappt att rubba den. De försökte öka den statiska elektriciteten så att de skulle kunna lyfta.

Å-hej, å-hå”, stönade fnytten.

De orkade dra nyckeln över hela bordsskivan, men så fort de inte hade golvet under sig föll de platt i marken och höll på att krossas under nyckeln.

Det gick bra”, sa det gröna fnyttet som såg lite vimmelkantigt ut.

Fnytten tog tag i nyckeln igen, men den var fortfarande för tung, och den låg alldeles för långt bort för att Olle eller Elvan skulle kunna nå den. Olle insåg att de aldrig skulle orka lyfta den innan trollen kom tillbaka. Han slog handen i gallret. Då fick han en idé.

Han tog av sig ryggsäcken och tog ut ett rep. Han kastade ena änden till fnytten.

Fäst repet i nyckeln så drar jag hit det.”

Så snart fnytten hade knutit fast repet runt nyckelns hals började Olle dra i repet, försiktigt så att inte trollen skulle höra. Fnytten flög in i buren och väntade tills Olle hade fått tag på nyckeln. Han trängde armen igenom gallret och försökte få in nyckeln i låset.

Det gick inte.

Det var fel nyckel!

Olle dunkade huvudet mot gallret och tittade besviket på Elvan.

Perfekt”, sa Elvan. ”Mer tid ihop med Einstein och hans vänner. Och nu pratar jag inte om dig.”

Olle rynkade näsan åt Elvans elakhet. Då kom Nyffe och Lork ner i grottan igen med tomma korgar och fulla magar. Lorks trånga jacka var nu ännu trängre. Olle gick fram till gallret och sa:

Snälla, släpp ut oss för annars kommer hela trollbyn att förstöras när människorna gör en tunnel genom berget.”

Men… det finns väl ingen tunnel genom berget?” sa Lork.

Nej, inte än, men snart kommer det att finnas en tunnel som förstör alla världar här i Mythia. Om ni inte släpper oss, alltså.”

Vad pratar han om?” sa Nyffe.

Jag trodde att du lyssnade, så jag petade mig i näsan. Titta”, sa Lork och visade upp ett finger.

Det var inte dåligt”, sa Nyffe imponerat.

Förresten, det var det här fingret”, sa Lork och visade upp ett annat finger.

Olle suckade och viskade till Elvan:

Vi kommer aldrig härifrån. Jag kommer aldrig mer att få träffa mamma och pappa. Och det kommer aldrig mer att bli jul. Vi kommer att ruttna här nere – eller rättare sagt så kommer vi att dö när tunneln kommer, och tur är väl det, för då slipper vi att bli lika dumma som trollen…”

Han satte sig ner på jordgolvet och lät fnytten landa på ena knäet. Men Elvan såg plötsligt lite gladare ut. Hon knackade på gallret och lät hakan hänga ner på magen så att hon såg betydligt dummare ut.

Hörni, det kliar så fruktansvärt på ena vingen.”

Det kanske är en loppa”, sa Lork.

Eller en fluga”, sa Nyffe.

Eller en svamp”, sa Lork.

Det är inte det”, sa Elvan och krafsade på ena vingen. ”Jag skulle så gärna klia mig, och det vet ju alla att det bästa att klia sig med är en nyckel. Snälla, kan jag få låna en nyckel?”

Lork sträckte ner handen i fickan och tog fram en nyckel. Utan att blinka tog Elvan den och började klia sig frenetiskt på ena vingen. Olle trodde knappt sina ögon.

Åh, det där var skönt!” stönade Elvan. ”Helt fantastiskt!”

Hon lade ner nyckeln i sin ficka samtidigt som hon fortsatte prata:

Förresten, ni kommer väl ihåg att Påke ville att ni skulle hämta den hopfällbara… interna… över…liggande… öh, spirometer-klocke…fram…skruvaren?”

Till vadå?” sa Lork.

Jag vet inte”, sa Elvan. ”Fråga Påke.”

Just då kom Påke ner i grottan, följd av Ulo och Knygge. Elvan kunde inte låta bli att himla med ögonen.

Vilken tur vi har”, sa Elvan dystert. Men då fortsatte Olle:

Ja, vilken tur vi har.” Han vände sig till Påke samtidigt som han skelade med ögonen för att se lite dummare ut. ”Lork och Nyffe kommer inte ihåg var den hopfällbara–”

Olle vinkade att Elvan skulle hjälpa till. Elvan sa:

”– interna överliggande klock-framskruvaren…”

”– spirometer-klocke-framskruvaren…” rättade Olle.

Tack”, sa Elvan ironiskt.

Olle fortsatte till Påke:

Ja, var den finns, och du ville att de skulle hämta den, så nu kanske det är bäst att ni tre visar dem…”

Påke tittade anklagande på Lork och Nyffe och så sa hon:

Ja, det är nog bäst! Jag har ju visat dig så många gånger…”

De fem trollen gick upp ur grottan. Så fort de var utom synhåll tog Elvan fram nyckeln, låste upp och gick ut ur buren. Olle följde efter.

Nu tar vi riset och sticker”, sa Olle.

De gick till samma håla där Lork och Nyffe fått tag på sina äppelkorgar. Där låg en säck som det stod ‘Ris’ på. Olle tog säcken på ryggen, eftersom det var lättare än att få Elvan att bära den. Elvan gick före till grottans öppning och kikade upp.

Undrar hur länge de kommer att leta efter den där saken”, sa hon.

Den hopfällbara interna–”

Olle!” sa Elvan med rynkade ögonbryn. ”Vi behöver inte leka troll längre.”

Olle följde efter Elvan upp på fasta marken och mot dörren som ledde ut ur Bröle. Fnyttens statiska elektricitet gav dem inte mycket ljus att navigera efter, så Elvan höll upp handen och lät en liten låga flamma upp så att de inte skulle gå vilse.

Jag hoppas att tomtemor har hittat kentaurmjölken, saltet och grötmandeln så att vi slipper gå tillbaka och hämta mer. Vi har varit med om tillräckligt hittills”, sa Olle.

Elvan nickade.

Med lite tur kan jag gå hem snart. Men med tanke på vilken tur vi har haft, så får jag väl springa runt här i Mythia tills tunneln förstör allt.”

Så illa blir det nog inte”, sa Olle.

Han lade handen på Elvans vinge och fick till och med ett halvt leende till svar. Då kom ett fruktansvärt vrål från trollens by.

De har tagit vår rissäck!”

Det var Ulo som ropade. Snart hörde Olle och Elvan hur de andra trollen samlade sig och diskuterade saken. Ett par sekunder senare började marken skaka när fem troll kom springande rakt emot dem. Den här gången verkade de riktigt ilskna.

Hjälp, trollen kommer!” pep det blåa fnyttet och satte av mot dörren.

Olle började också springa. Bakom honom släckte Elvan elden i sin hand innan hon följde efter, så att hon skulle kunna ta sig fram fortare. Å andra sidan blev det rätt mörkt omkring dem.

Kan vi inte flyga till dörren istället?” frågade Olle.

Vet du hur svårt det är att flyga i mörkret?” svarade Elvan.

Vi vet hur svårt det är”, sa det röda fnyttet.

Då snubblade Elvan och föll ett par meter innan hon landade. Olle vände sig om.

Hur gick det?”

Fortsätt springa!”

Olle rusade vidare genom skogen med säcken på ryggen, samtidigt som dunsarna från trollen kom allt närmare. De hade ju så mycket längre ben. Bakom honom hörde han hur Elvan pustade och stånkade.

De är snart ifatt oss”, sa Olle.

Ja”, sa Elvan.

Vad ska vi göra? Ska vi dela på oss?”

Nej, vi håller ihop”, flåsade Elvan.

Ska vi ge dem riset då, och komma tillbaka senare?”

Det är nu eller aldrig”, sa Elvan.

De sprang för allt vad de var värda. Det var svårt att avgöra hur långt bakom dem trollen var, men de syntes inte än. Olle tvingade sig att inte tänka på trollen, utan på den ringlande stigen. Sen kände han hur en hand ryckte tag i hans axel och kastade honom åt sidan.

Han landade rakt i en buske. Den som hade kastat honom föll ovanpå honom, och de rullade runt, runt, innan de stannade. Det var Elvan.

Sch”, viskade hon.

Hon tryckte ner Olle bland buskarna. Det dröjde inte många sekunder innan trollen sprang förbi så att marken skakade.

Långsamt reste sig Olle och Elvan. En liten stund senare kom fnytten tillbaka.

Vart tog ni vägen?”

Vi tog den andra vägen hit”, sa Elvan. ”Den kortaste vägen – vi stannade kvar. Kom, så kanske vi kan lura bort trollen.”

De tog en liten omväg medan fnytten höll utkik efter trollen. Flera gånger höll trollen på att hitta dem, men varje gång lyckades Olle och Elvan komma undan i sista stund. Efter flera timmar med den här livsfarliga kurragömman blev Olle trött och de bestämde sig för att hitta en plats där de kunde slå läger för natten. En trång klyfta blev deras räddning och de turades om att sova medan den andre höll vakt. Fnytten var alldeles för utmattade av all flygning för att kunna låta bli att dubbelsova.

Olle väckte Elvan när klockan var nio på morgonen. Då var det varken mörkare eller ljusare än det hade varit klockan fyra, eller för den delen mitt på dagen.

Jag börjar känna mig lika dum som trollen”, sa Elvan med en stor gäspning. ”Det är något med det här mörkret.”

Ja”, sa Olle, medan han stirrade ut genom klyftan. Han tyckte att han såg en rörelse. Var det ett troll?

Det var det. Trollen kom lunkande och tittade under varje sten på väg direkt mot deras lilla klyfta.

Kom”, sa Olle.

De klättrade ut ur sitt skydd och började smygspringa runt trollen i en vid cirkel. Men snart hörde Olle ett skrik.

Där är de!” skrek Knygge.

Vilka då?” frågade Påke.

De elaka”, sa Lork.

Ojoj”, sa det röda fnyttet.

Då fick Olle se berget och dörren som ledde ut i ingenmanslandet. Den var inte mer än tio meter bort. Olle pressade på sig själv, och sprang så fort han orkade medan han höll hårdare i säcken som hoppade på hans axel.

Olle hann först till dörren och knackade febrilt på den, men dörren rörde sig inte alls. Elvan kom fram och knackade också, men dörren var stilla. Tillsammans försökte de dra upp dörren, men det gick inte.

Någon har låst dörren”, sa Elvan.

Det måste vara någon på utsidan”, sa det gröna fnyttet.

Vem–” började Olle säga.

Det spelar ingen roll”, sa Elvan. ”För nu är trollen här…”

Landet Mythia:Kapitel 8

Kapitel 8: Bland skyltar och troll

Olle slängde ut allt ur skåpet utan att bry sig om ifall Elvan hann fånga det eller inte. Till slut hade Elvan famnen full av bägare, krukor, burkar och läglar.

Jag är en älva, ingen bollkalle”, sa hon.

Var är grejerna?” sa Olle. ”Någon måste ha tagit dem!”

Olle gick vidare till nästa skåp. Elvan försökte att stoppa in sakerna i det första skåpet igen, men hon hann inte särskilt långt innan Olle började kasta saker igen. Hon himlade med ögonen och gav efter för det som uppenbarligen var hennes lott i livet: att vara packåsna.

I de andra rummen letade Lucrezia och vättarna. Lucrezia hade sin egen metod att lyfta på möblerna – med magi. Vättarna gjorde också ett bra jobb, trots att de gnetade och klagade hela tiden. Och ibland blev de avbrutna av ett luftdrag som pilade från rum till rum och som nästan liknade en vätte i väldig brådska.

Fnytten flög in bakom en hylla för att leta.

Tänk om det är Nejlika som har tagit ingredienserna”, sa det röda fnyttet.

Det är inte bra”, sa det gröna fnyttet.

Olle stack in sitt huvud och sa:

Om det var Nejlika, varför gjorde han inget mot oss? Borde han inte ha skickat sådana där blixtar efter oss?”

Det vill jag inte ens tänka på”, sa det blåa fnyttet.

Nej, det förstår jag”, sa Olle och återgick till att leta.

Varför är så Olle så elak?” viskade det röda fnyttet.

Han kanske också är rädd”, sa det gröna fnyttet.

Pfft”, sa Elvan som lutade sig mot väggen. ”Alla kan ju inte vara som ni är.”

Fnytten visste inte vad de skulle säga.

När Olle och de andra hade letat igenom hela stugan fyra gånger, och alla hade blivit lagom sura på varandra för att de inte hade varit mer på sin vakt, sa tomtemor:

Nu får det räcka. Vi kommer inte att hitta det här i Gröteborg, inte när alla är så ilskna. Nu sover vi, och i morgon är det nog lika bra att ni fortsätter hämta de andra ingredienserna.”

Olle, Elvan och fnytten hade gått hela dagen genom trollens mörka skogar. Det hade inte varit ljust en enda timme under dagen, och nu var det enda naturliga ljuset en måne som hängde slött ovanför trädtopparna. Först hade skenet från Elvans händer räckt bra, men till slut hade mörkret trängt allt närmare, tills de inte klarade av att se vart de var på väg. Särskilt inte som stigen slingrade sig värre än en full orm. Eftersom de inte ville trilla ner i något djupt hål eller gå in i något träd, bestämde de sig för att slå läger. Elvan gjorde upp en eld och Olle tog fram matsäcken som tomtemor hade skickat med dem och sedan började alla äta.

Har någon av er stött på trollen tidigare?” sa Olle mellan tuggorna.

Vi vet inte särskilt mycket om dem”, sa det gröna fnyttet.

Fast tomtemor har sagt att de är lite långsamma”, sa det röda fnyttet.

Det är väl en underdrift”, sa Elvan. ”Trollen är inte lite långsamma. De är riktigt, riktigt, riktigt dumma.”

Jaha”, sa Olle.

Nej nej nej”, sa Elvan. ”Inte jaha-dumma, utan riktigt, riktigt, riktigt dumma. De är så dumma att man… Nej, det finns inget som skulle kunna visa hur dumma de är. De är fantastiskt, otroligt… riktigt, riktigt, riktigt dumma.

Olle tänkte säga ”jaha” men ändrade sig och sa:

Åhå.”

Det är ju förfärligt”, sa det gröna fnyttet.

Vi måste fortfarande hämta riset”, sa Olle.

Byt inte ämne nu”, sa Elvan. ”Vi pratade om trollen, och att de är riktigt–”

”– Riktigt, riktigt dumma”, sa Olle och hoppades att Elvan inte skulle märka att han inte trodde henne.

Men istället var det han som lade märke till något.

Det stod en skylt framför dem, och Olle var helt säker på att den inte hade stått där förut. Elvan såg den också. På skylten stod det:

Det är faktiskt sant som Elvan säger. Trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma.”

Vad är det där?” sa det blåa fnyttet.

En skylt”, sa Elvan och gick fram till skylten. ”En riktigt, riktigt, riktigt smart skylt.”

Hon undersökte den närmare, men upptäckte inget märkligt med den. Det var helt enkelt en vanlig skylt som inte hade stått där för en minut sen. Elvan vände sig om.

Där ser du.”

Då försvann skylten.

Ser vadå?” sa Olle och gick fram till platsen där skylten hade stått. Det fanns inte ens ett hål i marken. Det här var lite skrämmande. Skyltar brukar varken dyka upp eller försvinna så där.

Var kom den ifrån?” sa Olle. ”Och vart tog den vägen?”

Jag vet in–” började Elvan, men tystnade och nickade mot en punkt bakom Olle. Olle vände sig om. Där fanns en ny skylt.

Varning: Trollen är så dumma att det är lätt att bli arg på dem, men då blir de farliga. Bli absolut inte arga på trollen!

Den här gången sprang Olle fram till skylten och kände på den. Den var av trä och kändes stadig. Han tänkte inte släppa den med blicken. För sig själv tänkte han:

Vilken tokig skylt. Jag har väl inte tänkt bli arg på trollen heller.”

Olle”, sa Elvan, som tittade på en tredje skylt lite längre bort. På den här skylten stod det:

Olle, du kommer visst att bli arg på trollen!”

Olle bara stirrade på skylten. Var han tokig? Ännu värre var det när skylten som han trodde att han höll i sina händer bara försvann. Han hade inte ens märkt att den försvann.

Vad är det här?” sa Olle desperat.

Då försvann den tredje skylten också. Istället dök en fjärde skylt upp.

Vi vill bara varna er för att trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma. Och om man blir arg på dem, så blir de farliga!”

Det här är nog det märkligaste jag har varit med om”, sa Olle.

Hmm”, sa Elvan. ”En gång såg jag en människa som fick in en hel fot i munnen. Det var rätt märkligt.”

Bakom Elvans rygg tog det röda fnyttet tag i ena foten, ryckte loss den från benet och stoppade den i munnen. Efter att ha hållit ut händerna som en cirkusartist inför de andra fnytten, så att de skrattade tyst, tog fnyttet ut foten och satte tillbaka den på benet. Varken Elvan eller Olle såg något av det, men fnytten blev lite muntrare.

Men vad ska vi göra då? Ska vi bara vända tillbaka utan riset?” frågade Olle skyltarna irriterat.

Det kan inte vi avgöra. Vi varnar bara för att trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma.

Ja, vi har fattat det nu! Hur ska vi göra för att få tag på riset?” sa Olle.

En ny skylt kom upp strax framför Olle.

Var lugna, för annars blir trollen farliga.”

Olle tog tag i skylten och sa:

Ja, vi har förstått det!”

Skylten försvann lika hastigt som den hade kommit. Istället stod det en ny skylt strax bredvid Elvan.

Nu är du arg, Olle. Du får inte vara arg när trollen kommer, för det är farligt.”

Hur sjutton ska jag kunna vara lugn när ni upprepar allt gång på gång?” sa Olle och försökte förutsäga var nästa skylt skulle dyka upp. Han gissade fel på flera meter.

Tänk om vi hade varit troll. Då hade varit farliga nu. Ta det lugnt! Ta några djupa andetag. Tänk på något rofyllt…

Olle insåg att skylten hade rätt. Han drog några djupa andetag och satte sig ner. Han tänkte på en ko som stod på en äng och idisslade, och som såg allmänt dum ut. Med ens blev han lugn själv. Fnytten slöt ögonen. Alla tre tänkte på samma sak: hur de hade visat sig riktigt fega och därför klarade livhanken så att de skulle kunna återvända till de andra fnytten. Elvan blundade beslutsamt och tänkte på hur hon sparkade Nejlika i rumpan, och det gjorde henne lugn. Under tiden satte sig fnytten på Olles knä.

Vi tycker inte om de här skyltarna”, sa det gröna fnyttet.

De verkar inte farliga”, sa Olle och började plocka ihop det som var kvar av matsäcken.

Elvan gick fram till Olle och hjälpte till med att hålla upp Olles ryggsäck på ett förvånansvärt lugnt sätt. Av någon anledning såg hon förvånansvärt glad ut.

Det är bra. Håll er lugna bara. Mötet med trollen kommer att gå bra. Förresten, välkomna till Bröle.

Under texten fanns ett ritat leende. Skylten försvann och lämnade Olle, Elvan och fnytten ensamma i den skumma skogen.

”Bröle?” sa Elvan och skakade på huvudet. ”Så vackert.”

De fem vännerna fortsatte på sin resa, lugnade av helt olika orsaker.

Under flera timmar såg varken några skyltar eller troll. Skymningen blev till natt och de slog läger vid sidan av den slingriga stigen. Elvan masserade sina fötter och klagade en hel del innan hon lade sig ner på den torra marken. Hon somnade direkt, och bredvid henne dubbelsov fnytten. Olle försökte sova, men nu kändes det som om halvmörkret var för ljust. Han drog sovsäcken tätare om sig och tänkte att ingen någonsin hade varit med om en så underlig jul som han var med om nu, med troll, älvor och häxor. Om äventyret skulle fortsätta hoppades han att det skulle bli mer julstämning. Mer snö, mer bjällerklang, och givetvis att jultomten skulle vakna. Med den tanken somnade han.

Olle vaknade mitt i natten av att Elvan stod upp. Fnytten flög omkring henne medan hon hummade på en märklig melodi.

”Vad är det?” frågade Olle.

”Det är morgon”, sa Elvan.

Olle tänkte protestera, men så mindes han att det alltid var lika mörkt i Bröle. Mödosamt gick han upp och började packa ihop sin sovsäck.

Plötsligt dunsade ett troll in på stigen! Olle blev rädd, men lyckades behärska sig, och till och med Elvan ryggade tillbaka lite.

Trollet var nästan tre meter långt, men huvudet var större än det borde ha varit, så det såg nästan dubbelt så hemskt ut än det egentligen var. Håret var stripigare än Elvans och tänderna var glesa. Näsan såg ut som en groda som hade bleknat och som nu bara hängde kvar i ansiktet tack vare en stor överläpp.

Olle svalde och fick fram:

Hej, jag heter Olle.”

Trollet tittade dumt på Olle, innan det fick syn på Elvan.

Olle?” sa trollet till Elvan.

Nej, det är jag som heter Olle”, sa Olle hjälpsamt.

Trollet tittade från Olle till Elvan och tillbaka på Olle.

Två Olle?”

Nej, jag heter Olle. Det där är Elvan. Vad heter du?”

Heter jag Vad?” sa trollet. ”Jag trodde att jag hette Ulo.”

Olle skrattade till, för vad skulle han annars göra med någon som var så fantastiskt dum? Han försökte komma till saken.

Vi skulle vilja komma till din by.”

Gå”, sa trollet vänligt.

Fast vi vet inte var din by ligger.”

Då blir det svårt”, sa Ulo och kliade sig i huvudet.

Elvan suckade och sa:

Vi vill veta var din by ligger, så att vi kan hitta dit.”

Vilken bra idé!” sa Ulo och blev tyst.

”… Och var ligger din by?” frågade Elvan.

Jag har varit och plockat bär.”

Elvan himlade med ögonen, men Olle gick närmare och sa:

Var har du bären då?”

Ulo tittade först i sin vänstra hand, och sedan i sin vänstra hand igen, och sedan en tredje gång i sin vänstra näve. Det fanns inga bär där. Han såg förvirrad och besviken ut.

Har ni några bär?”

Nej”, sa Olle.

Då måste jag gå och plocka bär”, sa Ulo.

Nej”, sa Olle, för nu hade han fått en idé. ”Du har bären i andra handen, och nu är du på väg hem. Vilken väg tar du då?”

Vad är det för bär?” sa Ulo och började gå längs stigen med långa, snabba steg.

Det får du se när du kommer hem”, sa Olle.

Vad spännande!” sa Ulo.

Färden tog inte mer än trettio minuter, men då gick de fel två gånger också, innan de kom fram till byn. Att kalla det för by var kanske att överdriva. Det fanns bara tre hus, och de bestod av tre fyra pinnar som stod lutade mot varandra. Men Elvan var glad att komma fram, eftersom hon var andfådd och svettig. Olle hade kunnat fortsätta längre om det hade varit nödvändigt. Ulo gick rakt genom byn.

Ulo, du är hemma nu”, sa Olle.

Ulo stannade och tittade sig omkring. Han öppnade den stora munnen och lät hakan hänga ner på magen. När han fick syn på Olle sa han:

Vem är du?”

Olle”, sa Olle. ”Känner du inte igen dig här?”

Elvan pekade omkring sig med en ironisk min:

Ja, titta, där är stenen, och där är trädet… och där är din fru…”

Hon pekade på ett troll som var mindre än Ulo, men som definitivt var fulare. Ansiktet såg ut som en stor hund hade bitit i det, armarna satt olika högt upp, och kroppen var både rund och krokig på samma gång.

Min fru? Inte någon som är vacker…” sa Ulo.

Det mindre trollet kom fram till dem och frågade:

Vilka är ni?”

Jag heter Olle, och det här är Elvan och fnytten.”

Och det där då?” sa det mindre trollet och pekade på Ulo.

Det här, det är Ulo”, sa Olle.

Heter du också Ulo?” frågade det mindre trollet.

Ja”, sa Ulo.

Nej”, sa det mindre trollet. ”Du heter Knygge. Det är jag som heter Ulo.”

Elvan suckade. Om hon hade haft en klocka, hade hon tittat på den otåligt.

Snälla, var har ni riset?”

Det mindre trollet, den riktiga Ulo, öppnade munnen och dreglade medan hon såg väldigt osäker ut. Frågan var för svår.

Jag måste gå och hämta bär”, sa hon.

Ulo har… jag menar Knygge har redan hämtat bär.”

Knygge sträckte på sig och räckte fram vänstra handen. Han sa stolt:

Bären är i den andra handen.”

Så ni har redan tillräckligt med bär”, sa Olle. ”Nu vill vi veta var riset är.”

Jag vet inte var riset finns”, sa den nya Ulo.

Vem vet var riset finns?” frågade Elvan.

Vet Vem var riset finns?” frågade Knygge och rynkade pannan.

Elvan blundade hårt i ett par sekunder för att lugna ner sig.

Nej, vi vill veta vem som vet var riset finns.”

Det vill jag också”, sa Ulo.

Vi kan ju fråga Vem”, föreslog Knygge.

Olle tittade bort. Han orkade snart inte med mer dumhet.

Vem är det?” frågade Ulo.

Jag vet inte. Vi frågar Påke. Hon vet allt.”

Ja”, sa Ulo. ”Påke är smartast av alla.”

Olle, som hade förlorat hoppet, log plötsligt. När trollen började gå iväg, följde han efter. Elvan lunkade efter med trötta steg. Den här gången behövde hon inte gå särskilt långt förrän trollen stannade och tittade ner på marken.

Där låg ett tredje troll som var minst lika fult som de två tidigare. Lyckligtvis var det för mörkt för att man skulle se hur fult det var. Dessutom låg trollet på mage och tittade ner i marken. Bara svansen pekade rakt upp.

Påke, vi har en fråga”, sa Knygge.

Påke rörde inte på sig.

Vad gör du?” sa Ulo.

Säkert något smart”, sa Knygge och knuffade Ulo i sidan med armbågen medan han log.

Trollet som låg på marken och som kallades för Påke lyfte långsamt på huvudet. Hon såg sig förvirrat omkring.

Varför ligger du här?” sa Ulo.

Jag försökte plocka en trädgren. Det var en fin trädgren.”

Jaha”, sa både Ulo och Knygge, som om det förklarade allt.

Olle gick fram till Påke och böjde sig ner.

Vad har den där trädgrenen att göra med att du ligger här?”

Trädgrenen ville smita.”

Ville trädgrenen smita?” sa Elvan misstänksamt.

Ja, så jag kastade mig över den. Sedan måste jag ha glömt att resa mig upp.”

Påke reste på sig. Där hon hade legat var marken helt nertryckt och torr. En liten, halvt förmultnad och krossad pinne låg mitt i gropen. Den hade inte suttit på ett träd på flera år. Det här blev nästan för mycket för Elvan.

Påke, var är riset? Tala om var riset är.”

Elvan försökte att le, men Påke tittade bara på Olle. Olle försökte ta tillfället i akt och sa:

Var är riset?”

Påke tittade på Elvan, men innan hade fått fram frågan om riset, tittade Påke tillbaka på Olle och pekade på honom. Hon sa:

Jag känner igen dig!”

Det hade Olle inte förväntat sig.

Gör du?”

Jag känner igen dig. Du stod där alldeles nyss…” sa Påke och tänkte efter. ”Nej, nu vet jag, du står ju där nu. Det är därifrån jag känner igen dig.”

Elvan slog sig för pannan.

Ursäkta mig, men vi har lite bråttom eftersom vi håller på att rädda det här berget, men om ni hellre vill hålla på med era dumheter–”

Olle kastade sig fram och höll för Elvans mun, men det var för sent. Trollen hade förstått att Elvan var arg på dem. Nu kom de emot dem med mörka blickar och snabba steg.

Landet Mythia:Kapitel 5

Kapitel 5: Häxkonster och konstiga häxor

När bockarna kom närmare och omringade Olle och Elvan såg Olle att det var något konstigt med dem. De var gjorda av halm. Men på något sätt hindrade det inte att de rörde på sig. I själva verket gjorde det nästan saken värre.

Vad gör vi nu?” sa Olle.

Hur sjutton skulle jag kunna veta det?” sa Elvan. ”Jag håller på att ramla ner.”

Halmbockarna skrapade med sina hovar och fortsatte att frusta.

Vad vill ni?” sa Olle.

Om halmbockarna förstod vad Olle sa, så visade de inga tecken på det. De bara stirrade på Elvan med sina svarta, ogenomträngliga ögon. När Elvan rörde på sig följde de hennes rörelser med huvudena.

De stirrar på spannen”, sa Elvan.

Ni kan inte få mjölken”, sa Olle. ”Vi måste ha den själva.”

Fnytten, har ni några idéer?” sa Elvan.

Nej”, sa det gröna fnyttet, som nu hade blivit gult precis som de andra fnytten.

Halmbockarna sträckte sina framhovar mot spannen, men Elvan gömde den bakom ryggen och vände ryggen mot Olle, så att spannen inte skulle vara oskyddad.

Är det säkert att du inte kan flyga?” sa Olle.

Har du inte lagt märke till att min vinge är bruten?” sa Elvan.

Elvan, gör någonting!” sa Olle och nu lät han verkligen rädd.

Elvan blundade och så sträckte hon ut ena armen. När hon tittade igen, slog det upp en stor låga i hennes hand. Flamman gjorde att halmbockarna backade på sina pålar, medan Olle snurrade runt för att se vad Elvan gjorde. Hon måttade med elden allt närmare halmbockarna, och till slut lät hon elden hoppa ut mot den närmaste halmbocken. Elden höll på att snudda halmbocken. Den hade inget val, utan hoppade bakåt för att inte fatta eld, och sen vände den och studsade den iväg mot den andra sidan av dalgången. De andra halmbockarna hoppade efter utan att titta sig om.

När de hade hunnit iväg en bit stängde Elvan handen, och då skrattade Olle.

Hur gjorde du det där?” sa han. ”Det där var ju fantastiskt!”

Alla älvor kan göra så där”, sa Elvan kort.

Men du tänkte väl inte tända eld på halmbockarna?” sa det blåa fnyttet.

Det är ingen riktig eld”, sa Elvan. ”Älvor kan inte skada någon levande varelse.”

Ni älvor är så häftiga!” sa Olle.

Jo”, sa Elvan utan att egentligen mena det. ”Nu fortsätter vi.”

 

Olle förstod fortfarande inte varför Elvan var på så dåligt humör när han knackade på dörren till Gröteborg. Hon hade ju trots allt räddat deras liv. Men han hoppades att hon skulle bli gladare av att höra bjällerklangen och känna julstämningen hemma hos jultomten. Tji fick han.

Snön låg fortfarande lika djup och byn såg ännu mer sagolik när vättarna putsade släden, ryktade renarna och bar fram hö, men ju närmare Olle och Elvan kom, desto mer såg Olle hur vättarna slet med sammanbitna tänder, utan någon julglädje. De sjöng inte ens, som de gör i Kalle Anka, utan var alldeles tysta.

Kommer ni att bli klara till jul?” undrade Olle artigt.

Vad men´ du?” sa en vätte surt. ”Sku´ vi int´ slit´ hårt nok?”

Jag menar… Det ser bra ut”, sa Olle förvirrat.

Jo”, sa vätten medan han andades in. Han gick iväg utan ett ord.

Det är ingen idé att försöka”, sa tomtemor ifrån dörröppningen till den mysiga stugan. ”De bara är sådana.”

Jag vet. Jag har träffat Elvan”, sa Olle. ”Jag kan inte låta bli att försöka ändå.”

Nej, det kan du inte, va? Och det tycker jag om dig för, Olle”, sa tomtemor och gav Olle en kram. Olle gjorde loss sig och tog av sig ryggsäcken, och så tog han fram den röda grötmandeln. Spannen stod på marken.

Det är bäst att du tar hand om mjölken så att den inte surnar.”

Tomtemor tog spannen och ledde vägen in i stugan:

Apropå surnar, var har du gjort av Elvan?”

Hon ville inte följa med in. Det var för kallt, tyckte hon.”

Ja, det är lite kallt här i Gröteborg. Men visst är hon en underbar älva?” sa tomtemor och ställde in mjölken i ett särskilt skåp.

Ja, det är hon, men varför vill hon inte prata om de andra älvorna?”

Åh, det är en lång historia”, sa tomtemor.

Jag är inte riktigt säker, men jag tror att hon gjorde något med min arm. För Nejlika sköt en blixt på den, och–”

Nejlika?” ropade tomtemor. ”Är Nejlika i farten? Då kanske det är bäst att du återvänder hem till din familj, Olle.”

Nej, det kan jag inte göra. Jag måste hämta–”

Det finns många farliga figurer här i Mythia, och Nejlika är elak…”

Vi måste rädda Mythia – var det inte det du sa förra gången jag var här? Och då sa du att du litade på mig. Jag måste vidare till häxorna.”

Tomtemor tog sig om hakan och suckade.

I det här huset bestämmer vi ingenting på fastande mage.”

Hon tog av locket på sin grötgryta och öste upp en rejäl portion till Olle.

 

Dörren in till häxornas värld ledde till en tät, mörk skog. Olle tyckte att hela skogen verkade magisk, som om det inte gick att vara säker på något där. Träden lutade sig över stigen och grenarna såg nästan ut att vilja fånga både Elvan och Olle. Det blev heller inte bättre av att Elvan inte kunde sluta att berätta olika skräckberättelser om skogsrået – en magisk varelse som bodde i de här skogarna, och som inte hade någon rygg. Elvan berättade att skogsrået brukade skrika högt som om hon behövde hjälp, och när man hade kommit bort från stigen så var man vilse.

Plötsligt hördes ett hemskt skrik, men Elvan sa att det bara var en uggla. Olle var inte säker, och lyssnade noga resten av vägen. Han försökte intala sig själv att de bara skulle få saltet så att de kunde gå tillbaka till jultomtens värld, men det gick inte. Han kom bara att tänka på alla andra häxor han hade hört talas om: Pomperipossa och de andra, som brukade äta barn eller förtrolla dem till åsnor. Det ville inte Olle vara med om.

Fnytten vred sig oroligt i luften, och snart blev Elvan illa till mods. Sen hörde Olle också de sorgsna tonerna från en ensam fiol någonstans inuti skogen.

Vad ska vi göra?” frågade det röda fnyttet.

Olle svalde och sa:

Vi ser efter om det är en häxa.”

Är det inte bättre att gå längs vägen?” frågade det gröna fnyttet.

Nej, Olle blir gärna uppäten”, sa Elvan. ”Kom.”

Olle var inte längre sugen på att gå in i skogen, men Elvan traskade in bland grenarna och Olle blev tvungen att följa efter. Han sprang ikapp Elvan, just som de såg en ensam figur som satt bakom ett träd. Men när de kom runt trädet satt det ingen där längre. Olle tittade sig omkring och fick se figuren bakom ett annat träd. Han gick dit, men där fanns det inte heller någon. Fast lite längre bort…

Elvan la sin hand på Olles axel och såg irriterad ut.

På det där sättet får du aldrig fatt i honom. Du kommer bara att virra bort dig.”

Hon höjde rösten mot figuren:

Hallå, kom hit istället. Näcken!”

Hon satte händerna i sidorna och väntade på att figuren skulle visa sig. Till slut tittade en blyg man med skägg och bar överkropp fram. När Olle gick närmare ryggade mannen tillbaka och höll fram fiolen som en sköld. Olle stannade på tio meters avstånd.

Är det du som är Näcken?” frågade Olle med sin snällaste röst.

Mannen spanade in i skogen, som för att se om det fanns några faror där.

Hur så?”

Vi letar efter en häxa”, sa Olle. ”Vet du var häxorna bor?”

Jag vet var en häxa bor, Lucrezia. Vi är gifta”, sa Näcken blygsamt.

Låt mig gissa: Det är hon som står för giftet?” sa Elvan.

Kan du ta oss till henne?” sa Olle.

Hon julstökar”, sa Näcken. ”Man stör inte Lucrezia när hon julstökar.”

Men det här är ett nödläge”, sa Olle. ”Om vi inte får tag på salt till jultomtens gröt då kommer hela berget att bli förstört. Snälla, hjälp oss.”

Näcken sniffade osäkert i luften.

Det blir på er egen risk. Följ musiken”, sa han och gömde sig bakom trädet igen.

Eftersom de inte hörde någon musik gick Olle fram, men det fanns ingen på andra sidan trädet. Då började den där sorgsna melodin ljuda igen, längre in i skogen. Elvan ryckte på axlarna och travade på mot musikens källa.

Ibland försvann ljudet av den ensamma fiolen, men de hittade snart melodin igen. Inte en enda gång såg de Näcken. Och det var nära att de hade missat det stora slottet som låg i en glänta också. Det liksom smög sig på dem när de inte tittade, och plötsligt stod det bara där framför dem, med en vägg som sträckte sig hundratals meter upp i luften. Tornen och tinnarna och skyttevärnen syntes knappt däruppe, men framför dem låg den kalla vallgraven och en nerfälld vindbrygga.

Hur kan ett slott bara dyka upp så där?” sa Olle.

Det är en häxa som bor här”, sa Elvan som om det förklarade allt.

Så fort de kom in i det fuktiga och kyliga valvet hissades vindbryggan upp i sina kättingar och stängde in dem. Stengolvet där innanför var täckt av sörjig rödlera. Längre in stod några träbord i brand och hotade att sätta eld på ett halmtak. Olle skyndade in och letade efter vatten. Turligt nog stod en full hink strax bredvid, och Olle skulle just hälla vattnet över elden när han hörde en röst.

Non!”

Olle hann precis se en kvinna med alldeles vitt ansikte och en tajt svart klänning innan hon ryckte hinken ifrån honom. Hon ställde ner den och vände sig sen lugnt till honom igen. Hon hade ett besynnerligt sätt att rulla tungan när hon sa ”r”.

L´essence… Jag beklagarr, ni prratarr inte frranska… Eh, den bensinen ska inte användas förrän julafton.”

Bensin?” frågade Olle. ”Har du… Varför har du… Vad håller du på med?”

Jag julstökarr”, sa häxan och putade med sina svartmålade läppar. ”Ni fårr förrlåta, men jag ärr inte rriktigt klarr än. Vill ni hjälpa till att sprrida ut dammet i biblioteket?… Åh, förrlåt, det kanske ärr lika brra att vi prratarr om saltet till jultomten, non?

Ja”, sa Olle. ”Men hur visste du det?”

Du kan läsa tankar, va?” sa Elvan.

Oui, min lilla älva, det kan jag. S´il vous plaît?” sa häxan Lucrezia och vinkade åt dem att följa henne in genom ett stenvalv.

Jag heterr Lucrrezia. Välkomna till Diabologna! Det ärr mitt slott.”

De kom in i ett rum med helt svarta tavlor och uppstoppade blommor hängande på väggarna. På ett bord med tre vanliga träben och ett skelettben satt en enorm spindel med väst och prickig fluga. Olle tittade ner på sina fötter som var helt dolda av en väldigt långhårig matta.

Du har en lite egen smak”, sa Elvan som studerade en staty av två grisar som bara hade ett huvud.

Jag harr en stolt släkt”, sa Lucrezia.

Vem har inte det?” sa en djup basröst.

Olle vände sig om och undrade varifrån rösten kom, men där fanns bara den enorma spindeln.

Mina förrfäderr och förrmödrrar har utforskat värrlden. Waterrloo, Falklandsöarrna, hos Nerro i Rrom – alla turristfällor. Släkten ärr väldigt viktig”, sa Lucrezia. ”Jag serr att du kommerr frrån en lång rrad människorr som varrit i Mythia.”

Gör jag?” sa Olle.

Din moderr och hennes moderr, och flerra förre henne. Ända sen Sarra och Måns irrade sig hit och rräddade mammutarrna. Ni borr i det blåa huset, n´est ce pas? Det ärr en gåva frrån mammutarrna.”

Grattis”, sa den djupa basrösten igen, och Olle tittade återigen mot rösten, men såg bara spindeln som stirrade på honom med sina många mörka ögon.

Under tiden vände sig Lucrezia mot Elvan.

Och du kommerr frrån–”

Jag vet varifrån jag kommer”, sa Elvan.

Åh, jag förrstårr”, sa Lucrezia.

Skarpt”, sa Elvan ironiskt. ”Så telepatisk man kan vara.”

Lucrezia vände sig till fnytten, som hade satt sig långt ifrån den enorma spindeln, så att de inte skulle bli uppätna.

Och ni, errs majestät–”

Va? Ers majestät?” skrattade Elvan. ”Okej, då vet vi hur duktig du är…”

Lucrezia tystnade och neg djupt.

Ska vi kanske ta det merr prrivat?” frågade hon allvarligt.

Hon ledde in fnytten i ett avgränsande rum, och innan Elvan hade hunnit följa efter slog dörren igen så hårt att Olle trodde att den skulle lossna från gångjärnen. Elvan blev alldeles paff och gnuggade sig om näsan.

”’Ers majestät’… Det kan knappast vara bra när en häxa blir galen.”

 

Under tiden strödde Lucrezia ut mer damm på ett bord för att göra det extra fint för fnytten att landa på.

Jag berr verrkligen om urrsäkt förr att det ärr så rrent härr inne, errs majestät.”

Jag skulle uppskatta om du inte sa något mer till Olle och Elvan”, sa det blåa lilla fnyttet. ”De vet inget om mitt uppdrag som prins, och mina föräldrar har förbjudit mig att berätta något.”

Prrinsen harr verrkligen visat storrt mod”, sa Lucrezia.

Åh, säg inte så där”, sa det blåa fnyttet. ”Jag hade hoppats att jag skulle ha lärt mig massor av rädsla sen vi flög hemifrån.”

Tänk bara på hur långt bort vi satte oss från din spindel”, sa det röda fnyttet.

Berrtrram? Han ärr ofarrlig. Han äterr barra sparris.”

Precis”, sa det gröna fnyttet. ”Och vi satte oss i andra änden av rummet. Fegt, va?”

Mycket”, sa Lucrezia. ”Men låt oss diskuterra saltet…”

 

Utanför dörren gick Elvan runt och tittade på alla märkliga föremål som Lucrezias släkt hade samlat på sig genom åren. Elvan sa ironiskt:

Vad tror du? Är det en prins och två livvakter, eller är det en kung, en drottning och en prinsessa, eller kanske en drottning, en kejsare och en hovnarr?”

Nja”, sa Olle med ett leende. ”Jag tror att vi får se upp med vad vi säger när fnytten är med. Vi får undvika sådana ord som prinskorv och drottningsylt–”

Och hovtång.”

De skrattade. Då öppnades dörren och fnytten flög före Lucrezia in i rummet. Fnytten satte sig långt ifrån den enorma spindeln och skakade lite av rädsla.

Är audiensen över?” frågade Elvan oskyldigt. ”Får häxorna några konungsliga bidrag?”

Olle skrattade och Elvan log nöjt.

Det visade sig att jag inte klarrarr av att läsa fnyttens tankarr”, sa Lucrezia. ”Men vi harr ett större prroblem: jag harr inget salt kvarr.”

Inget salt alls?” sa Olle. ”Vad har hänt?”

Inget, ibland tarr salt slut.”

Var får man tag på mer då?”

Man tillverrkarr, åtminstone om man ärr häxa. Men jag harr inget drraksaliv.”

Vem har det?” sa den djupa basrösten. Olle tittade direkt på spindeln, och fick se hur spindeln öppnade munnen igen. ”Förutom drakarna?”

Olle stirrade förvånat på spindeln och sa långsamt:

Alltså måste vi gå in i drakarnas värld.”

Det här blir bara bättre och bättre”, sa Elvan och suckade.

 

Drakarnas tillhåll låg bortanför Diabologna, berättade Lucrezia, och hon gav dem en karta så att de skulle kunna hitta dit. Fnytten höll på att somna, så Lucrezia trollade fram sovplatser i vardagsrummet och lämnade dem att sova.

Elvan och fnytten somnade direkt, men Olle tyckte att rummet lät konstigt: små pip, knorrningar och harklingar, som om det var någon som bodde där. Varje gång Olle sprang upp och tittade efter, blev rummet tyst. Till slut orkade han inte vara vaksam längre och somnade.

På morgonen vaknade han av att bordet dansade, medan ljuskronan i taket svingade sig fram och tillbaka. Olle satte sig upp, och då blev hela rummet tyst och stilla. Det enda spåret av att något hade hänt var att bordet var tyst på ett skamset sätt. Det var alldeles omöjligt att få Elvan att tro på, så han riktade in sig på drakarna istället.

Drakarna var det enda Olle kunde prata om under frukosten, trots att Lucrezia hade fixat en grandios frukost med bläckplättar, mjöl, grötlimpa, ostmarshaller, stekta skosnören, färska svindruvor, kaviartårta och flera kakfat överfulla med mardrömmar. Elvan tog för sig och ägnade hela frukosten att berätta om en vampyr som skulle ha tappat tänderna om det inte hade varit för hennes rådiga ingripande.

Olle lyssnade knappt, utan studerade kartan istället. Resan skulle bli farlig, det förstod han. Först var man tvungen att gå på en smal utskjutande hylla på ett berg, där man skulle falla flera hundra meter om man ramlade, och sen genom en liten gång för att över huvud taget komma till drakarnas värld.

 

Drakarnas värld var fylld av mörka klippor som nådde upp till himlen, och varma källor som bubblade över med lava. Längst upp på ett av de spetsigare bergen överblickade drakarnas näste hela området. Luften var full av svavel – så där som det luktar om man tänder en miljard tändstickor samtidigt.

Olle och Elvan gick en omväg för att slippa lavaströmmarna, och därför var de tvungna att gå klättra ner i dalen mellan två branta klippväggar. De höll sig krampaktigt fast i klipporna med båda händerna, och pratade bara för att varna varandra om lösa stenar, men så fort de kom ner på den släta marken återtog de samtalet.

Har du några planer på hur vi ska få tag på drakspottet?” sa Elvan.

Nej”, sa Olle.

Självklart inte”, sa Elvan ironiskt. ”Varför frågade jag ens? Vi väntar med att planera tills drakarna kastar sig över oss.”

Hon vände sig till fnytten och härmade Lucrezias sätt att prata:

Om inte vårra fnytt-härrskarre harr någrra idéerr?”

Fnytten drog sig förnärmade undan medan de tjattrade sinsemellan.

Hur skulle vi kunna planera innan vi vet hur det ser ut?” frågade Olle. ”Dessutom tycker jag att du också–”

Tyst” sa Elvan plötsligt.

Du behöver väl inte–”

Sch! En drake…”

Elvan pekade upp i luften, och där fanns det mest skrämmande Olle någonsin hade sett: en drake. Den var stor som en buss, hade spetsiga vingar och den sprutade eld mot en sten. Stenen förvandlades till aska. Olle backade. Sen insåg han att det inte fanns något att gömma sig bakom.

Landet Mythia:Kapitel 4

Kapitel 4: Kentaurmjölken

 

Olle slog handen i väggen, så ilsken var han. Eftersom det var en klippvägg hände inget, förutom att Olle fick ont i handen. Den var dessutom så våt och hal att inte ens Olles pappa skulle kunna klättra upp för den. Det fanns inte ett enda fotfäste.

Åh, jag blir så arg när jag tänker på att gubben i snön lurade mig att hoppa ner här”, sa Olle.

Elvan svarade inte utan visslade bara uppåt. Då kom fnytten nerflygande och satte sig på Elvans axel. Olle var så arg att han inte ville prata med fnytten just då, och han märkte knappt att Elvan viskade till dem, eftersom han gick omkring och muttrade om gubben i snön. När fnytten flög upp ur gropen igen stirrade Olle efter dem.

Sticker de bara?”

Elvan ställde sig i vägen och sa lugnt:

Du är inte den ende som kan komma på idéer. Jag sa åt dem att knyta fast repet i ett träd och fira ner andra änden hit.”

Olle stannade.

Jaha. Men gubben i snön är fortfarande där uppe, och vi har ingen aning om var kentaurerna bor.”

Varför är du så arg?”

Varför är du så hemlighetsfull?” svarade Olle surt, men Elvan tänkte inte låta Olle komma undan så lätt.

Vad är det med gubben i snön som irriterar dig? Är det att han lurade dig? Du bryr dig för mycket om vad andra tycker om dig.”

Han kastade snö! Han skrattade åt oss! Han–”

Han lurade dig, och du måste alltid vara smartast. Är det inte så?”

Någon måste ju tänka”, sa Olle med en pik till Elvan. ”Inte undra på att du inte behöver vara arg.”

Vet du, jag bryr mig inte om vad någon tycker om mig, storöra.”

Elvan tittade upp och log.

Nu kommer fnytten med repet.”

 

Väl uppe igen gick Olle och knöt upp repet från trädet, medan han tittade efter gubben i snön. Det var på sätt och vis tur att han gjorde det, för annars hade han inte känt att barken var avskalad på baksidan av trädet.

Elvan, jag tror att jag har hittat något.”

Elvan och Olle tittade närmare på trädet.

Gubben i snön kan göra spår i snön, men kan han göra bitmärken på träd?” sa Olle. ”Jag tror att vi har hittat de första riktiga spåren efter kentaurerna. Och då borde vi kunna hitta fler spår på träden, där de har ätit.”

Bravo!” ropade fnytten.

Elvan log och sa:

Du ser – du lever för utmaningar.”

Vänta, var det därför du kallade mig ’storöra’? För att utmana mig?”

Du är så förutsägbar. Kom nu, så letar vi bitmärken.”

 

Olle, Elvan och fnytten följde träden med avskalad bark tills de fick se två livs levande kentaurer med brun päls och tjocka manar. De hade hästöron och fyra ben och svansar. Annars såg de rätt mänskliga ut. Just nu stod de vid ett vägskäl.

Vi kanske borde gå till höger”, sa den lite större kentauren undrande.

Ja”, sa den andra som hade vita fläckar, ”eller också går vi till vänster.”

Du har nog rätt”, sa den stora kentauren. ”Fast jag vet inte…”

Höger ser ju fint ut”, sa den vitfläckiga kentauren.

Vänster ser inte heller så dumt ut.”

Olle kunde inte hålla sig längre utan gick fram till kentaurerna. Han sa:

Hej, jag heter Olle…”

Kentaurerna bytte en blick och gjorde tecken åt den andra att presentera dem. Sen började båda samtidigt:

Vi heter–”

De slutade och nickade åt varandra igen. Så började de samtidigt igen:

Förlåt, ta det du.”

De tystnade, och sen försökte de igen, samtidigt:

Vi heter–”

Båda blev tysta igen, och väntade på att den andra skulle börja. Olle tog tillfället i akt att peka på kentauren med vita fläckar.

Börja du.”

Ska jag?”

Ja, börja du”, sa den större kentauren.

Var ska jag börja?”

Elvan himlade med ögonen, men Olle sa:

Vad heter ni?”

Jag… eller ska jag börja med henne? Hon heter Mianka, och jag kallas Valenka… Räcker våra namn, eller…?”

Ja, det räcker bra. Det här är Elvan och fnytten. Vi skulle behöva er hjälp.”

Med vadå? Om vi får fråga…?” sa Mianka.

Vi skulle behöva lite kentaurmjölk”, sa Elvan.

Jaha”, sa Valenka. ”Det där tror jag inte att vi får besluta om själva.”

Nej”, sa Mianka. ”Eller…?

Då går vi och pratar med någon som får bestämma det”, sa Olle.

Mianka skrapade förläget med ena hoven och sa:

Det är just det som är problemet. Vi… håller på och…”

”– vi försöker bestämma–” sa Valenka.

”– vi har inte riktigt–” sa Mianka.

Vem bestämmer om vi kan få någon mjölk?” frågade Olle.

Öh, ja, det är–” sa Mianka med en blick på Valenka.

De har inte en aning”, tolkade Elvan.

Vilken väg är det till er by?” frågade Olle.

Mianka och Valenka tittade vilset omkring sig. Elvan suckade och lutade sig fram mot Olle.

Är du förvånad över att varelser som inte kunde bestämma sig för ifall de skulle vara människor eller hästar inte hittar hem?” Hon tänkte efter. ”Förresten, med bara människor och hästar att välja emellan skulle jag också ha problem.”

Olle höjde handen mot Elvan för att tysta henne, och sen gick han fram till Mianka och Valenka.

Jag kanske kan hjälpa er. Vilken väg brukar ni ta?”

Och så började Olle att lära två kentaurer att bestämma sig.

 

Två dagar senare kom Mianka och Valenka galopperande in i kentaurbyn med Olle och Elvan på sina ryggar. Elvan var lagom road och satt med armarna i kors. Fnytten låg i Elvans ficka, så att de skulle slippa flyga ikapp med kentaurerna. Olle var trött efter nästan två dagars ständigt bestämmande, men nu hade han nästan lyckats lära Mianka och Valenka att bestämma sig.

Olle och Elvan tittade sig omkring på det halvfärdiga torget, med sina halvfärdiga hus och upptrampade stigar som växlade storlek lika ofta som de växlade riktning. Under tiden kallade Mianka och Valenka ihop resten av byn med hjälp av en stor klocka.

Alla kentaurer, vi har en stor nyhet”, sa Mianka.

Pratar hon med oss?” frågade en kentaur osäkert, men ingen visste säkert, så Mianka och Valenka ringde i klockan igen.

Lyssna på oss. Vi har med oss några gäster” sa Valenka och pekade på Olle och Elvan.

Är det säkert att det där är gäster?” sa en ängslig kentaur. ”Eller är det någon annan som redan har frågat det…?”

Olle kände att Mianka och Valenka höll på att förlora greppet om publiken, så han ställde sig bredvid Valenka och sa:

Vi är gäster, och vi behöver hjälp. Vi behöver kentaurmjölk.”

Har vi någon kentaurmjölk?” frågade en ljushårig kentaur.

Vem skulle annars ha det?” frågade Elvan ironiskt.

Jag vet inte. Men det kanske finns någon här som vet?” sa samma kentaur.

Vi vet att ni har kentaurmjölk”, sa Olle. ”Men vi gör så här: jag pekar på en av er, och om den kentauren har mjölk så får vi den. Finns det några problem med det?”

Det blir jättebra”, sa Mianka och Valenka samtidigt och nickade så ivrigt att de andra nästan var säkra på att det inte fanns några problem med Olles förslag.

Elvan studerade Mianka och Valenka. Något var fel, men vad?

Olle pekade på en av kentaurerna. Naturligtvis blev den generad och undrade om Olle inte ville försöka igen. Olle svarade att någon fick hjälpa honom att mjölka och pekade på en annan kentaur. Det blev lite kaos när två kentaurer inte var säkra vem Olle hade pekat på, men sen satte en kentaur igång att mjölka en annan.

Under tiden log Mianka och Valenka så mycket att Elvan blev nervös. Något var definitivt fel…

Tack för hjälpen”, sa Olle när kentaurerna hade fyllt en hel spann med mjölk och spänt ett lock på så att mjölken inte skulle skvimpa över. ”Och tack för mjölken. Men nu måste vi gå.”

Men när Olle och Elvan började gå tillbaka, ställde sig Mianka och Valenka i vägen. Valenka sa:

Vi kan nog inte låta er gå.”

Är ni säkra?” skojade Elvan.

Ja, vi är säkra”, sa Mianka.

Är vi?” frågade en kentaur.

Ja, det är vi”, sa Valenka.

Varför får vi inte gå?” frågade Olle.

Vi behöver er hjälp”, sa Mianka, och vände sig till alla kentaurer. ”För om de här två stannar, då kan de hjälpa oss med alla besvärliga beslut.”

Elvan suckade och korsade armarna.

Att jag inte fattade att något sånt här skulle komma.”

Olle kan bli vår kung”, fortsatte Mianka.

Eller vår president”, sa Valenka.

Ni har ju sett hur snabbt han kommer fram till vad vi ska göra.”

När insikten väl nådde de andra kentaurerna spred sig en glädjens stämning i kentaurernas halvfärdiga by.

Ska vi jubla?” frågade en av kentaurerna osäkert.

Jag tänkte det först, men så…”, började en annan kentaur.

 

Fnytten vaknade från sin vila. De var hungriga och lite yra, så därför klättrade de upp ur Elvans smutsiga ficka för att se om det fanns någon mat i närheten. De tittade sig omkring och fick se att Elvan satt på golvet och pillade med tuggummit som satt fast i hennes hår. Det var inget konstigt med det.

Däremot kände de inte igen sig alls när det gällde rummet i övrigt. Halvsydda gardiner som hängde på sniskan, en stor bur där Olle satt med en krona på huvudet och en lång rad med kentaurer som stod och väntade med obestämda miner.

Åh”, sa det gröna fnyttet oroligt. ”Olle är tillfångatagen.”

Det är ju förfärligt”, sa det blåa fnyttet.

Men varför fritar inte Elvan honom?” sa det röda fnyttet.

Vi frågar henne”, sa det gröna fnyttet.

De flög upp till Elvans axel och lade märke till att Elvan satt och stirrade rakt in i en vägg. Hon kunde inte ha varit mer uttråkad om hon så hade fått lyssna på all världens väderleksrapporter i streck. Det enda som visade att hon över huvud taget levde var att hon pillade med sitt hår och att hon då och då suckade.

Elvan, varför hjälper du inte Olle att komma härifrån?”

Jag har försökt”, sa Elvan. ”Han vill inte. Han har ju blivit kung, så han tror att han ska hinna klart innan mjölken surnar. Det har han sagt sen i går kväll. Under tiden står mjölken och blir förstörd.”

Hinna klart med vadå?” frågade det gröna fnyttet.

Lyssna själva.”

Fnytten flög bort till Olles bur och försökte följa ett av Olles många samtal.

Hej, kung Olle… Eller ska jag kalla dig president Olle?” sa en kentaur.

Det räcker med Olle. Vad har du för problem?”

Jag vet inte om jag skulle kalla det ’problem’, kanske mer en frågeställning eller ett spörsmål. I alla fall, så undrar jag vilken väg jag ska ta hem.”

Varför tar du inte den närmaste?” sa Olle.

Ja, det skulle jag ju kunna göra, men det finns en annan väg som är mycket vackrare och som jag inte brukar gå lika ofta.”

Men ta den då”, sa Olle.

Å andra sidan är jag inte säker på hur man går då.”

Men gör så här då”, sa Olle. ”Det sitter en karta där på väggen. Titta på den noga, och sen går du den spännande vägen.”

Tack, kung eller president Olle”, sa kentauren och gick mot utgången. De andra kentaurerna applåderade försiktigt. Olle log stolt.

Innan nästa kentaur hade kommit fram flög fnytten upp till Olles ansikte.

Olle, vi måste ta med mjölken till tomtemor!” sa det gröna fnyttet.

Skynda dig, så flyr vi”, sa det röda fnyttet.

Olle tittade knappt på dem.

Jag behövs här. Ser ni inte att de behöver hjälp. Och jag är snart klar… Nästa kentaur!”

Framför honom stod en kö med vilsna kentaurer som aldrig tycktes ta slut. Fnytten flög bort en bit.

Vad ska vi göra?” sa det blåa fnyttet.

Han kommer aldrig att bli klar”, sa det röda fnyttet.

Och han fattar inte det heller”, sa det gröna fnyttet, och tänkte efter. ”Det finns bara ett sätt. Vi måste flyga in.”

In i Olle?” sa det röda fnyttet.

Vågar vi det?” frågade det blåa fnyttet.

Vi måste”, sa det gröna fnyttet och satte av mot Olles närmaste öra.

På vägen tog de ett djupt andetag och drog in magen, och då blev de så små att de skulle ha kunnat spela fotboll på spetsen av en kniv. Sen flög de in i Olles öra utan att Olle märkte något.

Det var mörkt där, så det var tur att de var självlysande. Hörselgången var ganska stor och från väggarna vajade stora hårstrån långsamt, som om de ville få tag på fnytten.

Akta er”, sa det blåa fnyttet.

Sch!” viskade det röda fnyttet. ”Annars hör Olle att vi är här.”

Framför dem tornade trumhinnan upp sig som en stor vägg. Fnytten flög närmare hinnan som vibrerade lätt av alla ljud. De letade efter ett veck som de kunde komma igenom och snart hittade de ett. När de hade krupit igenom trumhinnan flög de vidare in mot hjärnan.

 

Utanför tittade en kentaur under lugg och sa:

Jag vet inte om jag borde komma hit och fråga egentligen…”

Olle skulle just svara, men så tystnade han och blev stilla, som om han lyssnade. Kentaurerna i kön såg förvirrade ut. Till slut lutade Mianka sig fram emot buren och frågade Olle:

Vad är det som har hänt?”

Jag vet inte…” sa Olle långsamt. ”Jag har så svårt att bestämma mig. Det kanske är… Nej, jag vet inte.”

Elvan tittade plötsligt upp och studerade Olle. Hon gick fram till buren med spannen i handen.

Olle?”

Jag vet ingenting säkert längre”, sa Olle. ”Ingenting! Är det dag eller natt? Är jag verkligen jag? Var…? Hur…? Jag kan nog inte vara kung längre… eller var det president?”

Kentaurerna blev ännu osäkrare. De undrade vad som hade hänt?

Tänk om vi har slitit ut honom”, sa en kentaur med skräck i rösten.

Det kanske är bäst att vi går”, sa en annan kentaur och sökte stöd hos de andra. De andra trodde att det kanske var en bra idé, och efter en stunds debatt gav de sig av.

När den sista kentauren hade gått flög fnytten ut ur Olles öra och fick tillbaka sina normala storlekar. Olle höll upp sin ena hand och lät fnytten landa där. Han sa:

Vad gjorde ni?”

Vi pratade direkt med din hjärna”, sa det gröna fnyttet.

I alla fall, tack för att ni fick mig att förstå att jag inte kunde hjälpa alla innan mjölken surnade. Vad tror du, Elvan, hinner vi till tomtemor i tid?”

För all del”, sa Elvan trumpet. ”Ingen orsak att tacka mig.”

Tack, Elvan”, sa Olle. ”Fast var det inte du som inte brydde dig om vad folk tycker om dig?”

Hm, får jag påminna om att vi hamnade i den sitsen för att du hellre sitter i fängelse och är omtyckt än riskerar att inte bli omtyckt…” sa Elvan. ”Ska vi gå?”

Det sitter en karta här utanför. Då kanske vi inte behöver rida på kentaurerna på tillbakavägen.”

Det skulle spara en hel del tid”, sa Elvan.

Kartan satt uppe med fyra olika sorters spikar, och bredvid fanns en skylt med texten ’Här bredvid sitter kartan’.

Här är vi”, sa Olle, ”där det står ’Här bor vi nog’. Och vi ska väl till ’Antagligen dörren till de andra rikena’.”

Det är för långt”, sa det röda fnyttet.

Vi kommer aldrig hinna fram innan mjölken blir sur”, sa det gröna fnyttet.

Jo, kanske”, sa Olle. ”Om vi kommer över den där dalgången.”

Men vad betyder det här?” sa det blåa fnyttet och landade på ett område på kartan som var utmärkt med ’Kanske halmområde’.

Halmområde?” sa Olle.

Det har jag aldrig hört talas om”, sa Elvan.

Ska vi chansa?” frågade Olle.

 

Senare kom Olle, Elvan och fnytten fram till dalgången, och då visade det sig att den var gigantisk. Olle trodde inte att hans rep ens skulle nå över, och det skulle ta för lång tid att klättra ner och sedan upp på andra sidan. Men så upptäckte Elvan något märkligt.

Någon hade ställt massvis med långa pålar från dalgångens botten med ungefär en meters mellanrum, i ett besynnerligt sicksack-mönster. Om man hoppade från påle till påle kanske det skulle gå att komma över.

Vem hoppar först?” sa Olle.

Jaja”, sa Elvan uppgivet och hoppade ut till den första plattformen med spannen i handen. Hon fick snart tillbaka balansen och tog ett till skutt.

Olle hoppade snart efter, och eftersom han var van vid att klättra i berg kom han snart ikapp Elvan. Hopp, hopp, paus. Hopp, hopp, paus. Strax ovanför dem flög fnytten, för att inte vara i vägen. Plötsligt stannade Elvan på en påle.

Vad är det där?”

Olle tittade åt det som Elvan pekade. Med ens önskade han att han inte hade tittat, för något mycket skrämmande kom rakt emot dem…

Det var ett tjugotal getabockar och de studsade i hög hastighet över pålarna, som om det hade varit på fast mark. De frustade och blängde stint på Olle och Elvan.

Olle försökte backa, tills han insåg att han stod på en liten påle, långt ovanför den kalla, hårda marken, och att det inte fanns någonstans att fly.

Landet Mythia:Kapitel 3

Kapitel 3: Den fruktansvärde snömannen

 

Rummet mellan de fyra stenväggarna var mindre än tre meter långt och lika brett. Där flög fnytten omkring och tjattrade ängsligt.

Vad ska vi göra nu?” sa det röda fnyttet.

Vi kommer att svälta ihjäl”, sa det gröna fnyttet.

Har någon med sig något att äta?”

Jag har ju mitt tuggummi”, svarade Elvan kallt och satte sig mot ena väggen, medan Olle undersökte repet som försvann in i väggen.

Vill du att jag ska hjälpa dig med att titta på repet?” sa hon.

Olle reagerade inte, utan fortsatte bara att känna på väggen.

Har du prövat med ’Sesam, öppna dig’?” sa Elvan. Hon suckade och ryckte på axlarna. ”Den här räddningsoperationen var verkligen lyckad. Från en bur med galler, till en annan bur utan.”

Plötsligt flyttade sig väggen som Elvan lutade sig mot utåt så att Elvan ramlade baklänges. Hon reste sig snabbt och stirrade föraktfullt på väggen. Men Olle stirrade bara på väggen.

Vad säger ni, vill ni härifrån?”

Jaa”, ropade fnytten.

Hur skulle det gå till?”

Det här repet låg här när väggen flyttade sig. Nu har det fastnat. Det här är en levande labyrint! Så om vi lägger oss ner på marken borde väggen klättra över oss också, som den gjorde med repet.”

Då hörde de en åskknall som fick fnytten att falla och studsa i marken flera gånger. Olle höll för öronen, eftersom ljudet studsade mellan väggarna så att det ringde i öronen, och Elvan hade svårt att stå rakt. Det rök lätt från väggen bakom dem.

Nejlika”, sa Elvan. ”Han har kommit loss, och nu är han inte att leka med. Vi får hoppas att du har rätt om väggen, för om vi är kvar här när han kommer, då är vi sålda.”

Fnytten var fortfarande yra och raglade fram. Elvan tog fnytten i sin hand och stoppade dem i en ficka. Hon lade sig så nära väggen det gick och sneglade oroligt mot Nejlikas håll.

En ny smäll fick rummet att vibrera, och små stenar lossade från väggarna. Ljudet ekade i Olles huvud. Elvan höll på att krossa fnytten mot stengolvet men i sista sekunden lyckades hon kupa handen runt fickan.

Han kommer närmare. Snart faller den där väggen.”

Då började väggen framför dem skrapa över golvet, emot dem. Elvans sida av väggen rörde sig snabbare och hon såg nästan rädd ut. Först fastnade hennes händer under väggen. Elvan skrek, ända tills hennes armar också täcktes. Då blev hon helt tyst. Olle kunde bara titta på när väggen kröp upp över hennes axlar och huvud. Snart hördes hennes skrik bara som en avlägsen mistlur. Efter tio sekunder försvann Elvans sista tå. Olle gjorde sig så platt han kunde och höll andan.

Plötsligt sprängde Nejlika väggen med en tredje smäll. Rummets väggar kastade tillbaka ljudet rakt in i Olles öron, om och om igen. Bitar av sten haglade överallt. Olle blev tvungen att hosta av allt damm som fyllde rummet.

Vad gör du på golvet, lilla människa?

Olle kunde bara hoppas att det skyddande dammlagret inte skulle lägga sig förrän väggen hade svalt honom helt, så att Nejlika inte skulle hitta honom. Då kände han något dra honom hårt i armen. Det var väggen som hade börjat klättra över honom och tryckte ner honom i marken så att Olle trodde att armen skulle gå av. Olle bet ihop tänderna för att inte skrika.

Var är du? Jag hittar dig snart”, tjöt Nejlika.

När väggen hade klättrat upp på Olles kropp och pressat ut luften ur hans lungor, vände Olle på huvudet för att se om dammet hade klarnat. Det första han fick se var Nejlikas ilskna ansikte som tittade rakt på honom.

Han höjde trollspöet.

Snälla”, sa Olle, som inte kunde röra sig ur fläcken.

Jag är inte snäll!” morrade Nejlika.

Han siktade på Olle och grymtade fram en trollformel:

Maracas Caracas!”

Olle såg hur trollspöet började glöda. Det här var sista chansen. Vad skulle han göra eller säga? Vad kunde han göra eller säga? Det kanske fanns ett sätt…

Tack, Nejlika.”

Nejlikas kropp spändes av motvilja.

JAG HATAR ORDET ’TACK’! JAG HATAR DET!”

Medan Nejlika stampade i marken kröp väggen allt längre över Olle. Om han hade tur kanske han skulle hinna undan. Men Nejlika höjde sitt trollspö igen och riktade det rätt mot honom.

Maracas Caracas!”

 

Långt bort i fjärran kände Olle doften av julmust. Ett tag trodde han att han var hemma, med mormor. Han vände sig om men såg inte var lukten kom ifrån. Han insåg att det berodde på att han blundade, så han öppnade ögonen. Han var hos Elvan, och fnytten var också där. Genom fönstret syntes hur de fortfarande låg kottar överallt – kanske till och med lite mer nu än förra gången. Var kom de ifrån?

Sen kom minnena tillbaka… Nejlika! Var han där?

Han tittade sig desperat omkring, men de enda han såg var Elvan och fnytten. Fnytten satt vid varsin tom tallrik, medan Elvan satt med fötterna på bordet och pillade med sitt hår.

Elvan? Fnytten?”

Både Elvan och fnytten kom fram till sängen.

God morgon. Du behöver inte vara orolig. Vi lyckades slinka undan från Nejlika”, sa Elvan nöjt.

Den här gången”, sa det blåa fnyttet.

Tack vare en fin insats av undertecknad”, sa Elvan.

Hur är det med dig, Olle?” sa det röda fnyttet.

Vi har varit så oroliga”, sa det gröna fnyttet.

Du har sovit så förfärligt länge”, sa det blåa fnyttet.

Hur länge har jag sovit?” sa Olle.

Ja, jag skulle tro att ni människor skulle säga att det är den tredje nisember”, sa Elvan.

December”, rättade det röda fnyttet.

Elvan ryckte på axlarna och sa till Olle:

Pröva att röra armen.”

Då kom minnena tillbaka. Nejlika hade skjutit en blixt på honom, så att det hade gjort jätteont i armen, ondare än ont. Armen hade varit blodig. Men när han tittade ner såg armen ut som vanligt och den kändes som vanligt. Han rörde på den och då fungerade den som vanligt också. Olle rynkade pannan.

Hur gick det här till?”

Elvan bytte hastigt ämne:

Är du hungrig?”

Nej. Vad har hänt med min arm?” sa Olle.

Du ser hungrig ut. Jag fixar lite mat. Blir trollmansbiff med potatisgurka bra?”

Hon gick ut. Olle vände sig till fnytten, som hade satt sig på hans mage:

Varför vill hon inte berätta vad det är som har hänt? Och vad är det som har hänt?”

Då kom Elvan tillbaka med famnen full av mat. Hon slängde ner den på bordet framför Olle och drog bordet närmare sängen. Maten såg inte ut som något Olle hade ätit förut, men han var så hungrig att han inte kunde låta bli att smaka. Det var som att äta stuvade kuddar, fast godare, faktiskt förvånansvärt gott. Mellan tuggorna fortsatte han att fråga ut Elvan:

Var fick du maten ifrån? Eller vill du inte berätta det heller?”

Fnytten berättade varför ni är här”, sa Elvan kallt. ”Och de enfaldiga människornas tunnelbygge måste stoppas.” Hon stoppade in handen i en ficka och tog fram en alldeles röd mandel och gav den till Olle. ”Här är grötmandeln. När du är klar med maten, föreslår jag att ni fortsätter på er ’shoppingtur’.”

Olle tog emot grötmandeln med en undrande min.

Tack, men varför är du så mystisk?”

Elvan drog vingarna tätare om sig och spände axlarna.

Jag umgås inte särskilt mycket.”

 

När Olle var klar med maten tog han därför på sig sin ryggsäck igen och gick emot dörren genom högarna med kottar. Elvan följde med ut, men istället för att följa med Olle, gick hon till den pyntade julgranen. Olle vände sig om och hörde hur Elvan sa något till julgranen. Då växte det ut en ny gren mitt bland de andra. Från den nya grenen bildades en bubbla som blev större och gulare tills den såg ut ungefär som en apelsin. I själva verket såg det precis ut som en apelsin. Den lossnade och landade i Elvans hand, och så började hon skala den.

Olle knackade på dörren och blev utsläppt. Först därefter funderade han på vad det var han hade sett därinne. Hade julgranen tillverkat en apelsin på mindre än en minut? Han höll ut armen för fnytten att sätta sig på, och de landade elegant bredvid varandra.

Vad var det där för något?”

Det var en riktig julgran”, sa det gröna fnyttet.

Det är den sista julgranen som finns kvar”, sa det röda fnyttet.

Vad menar ni?” sa Olle. ”Vi brukar ju ha en julgran varje jul. I år har vi visserligen en plastgran, men–”

Fnytt!”

Fnytt! Fnytt!”

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

Fnytten ramlade omkring på Olles arm som om de hade blivit alldeles tokiga. De bytte färg och storlek minst två-tre gånger varje sekund och hela tiden lät de ”Fnytt!” så att det ekade i tunneln. Olle visste inte vad han skulle göra annat än att försöka se till så att de inte trillade i golvet, vilket inte var det lättaste.

Plötsligt öppnades Elvans dörr och Elvan kom utspringande.

Vad har du gjort?”

Hon vände sig mot fnytten, som såg alldeles, ja… förfärliga ut, och så sa hon:

Prosit!”

Lika kvickt som anfallet hade börjat, slutade det. Fnytten blev stilla i Olles hand och de slutade växla färg och storlek. De var fortfarande medtagna av det som hade hänt.

Tack, Elvan”, sa det röda fnyttet.

Vi sa ju att vi var allergiska mot konstgjorda julgranar”, sa det gröna fnyttet.

Plastgranar?” sa Olle.

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

Fnytten började ramla omkring igen. Elvan himlade med ögonen.

Prosit!” sa hon, och då blev fnytten stilla igen. ”Kan du sluta med det där?”

Så ni blir allergiska till och med om man säger… det där ordet?” sa Olle.

Ja”, sa det gröna fnyttet och försökte hålla sig på benen.

Förlåt”, sa Olle.

Det gör inget”, sa det röda fnyttet.

Bara du inte gör om det”, sa det blåa fnyttet.

Olle kände sig dum, men han kunde fortfarande inte släppa gåtan med julgranen. Han vände sig till Elvan.

Hur fick du tag i den där apelsinen?”

Vi försökte ju berätta”, sa det röda fnyttet.

Elvan suckade och sa:

För länge sen fanns det hur många julgranar som helst i skogarna. Men när människorna råkade få se dem, började de dekorera sina hem med dem. I vanlig ordning kunde människorna inte sluta i tid utan högg ner varenda en – utom den som står hemma hos mig. För att slippa känna dåligt samvete har människorna fortsatt att klä ut vanliga granar till julgranar, men det är bara de riktiga julgranarna som kan ge vilka frukter som helst.”

Jaha. Men var kommer alla kottar ifrån?” sa Olle.

Typiskt att jag skulle få besök när julgranen är förkyld. Den nyser kottar”, sa Elvan. ”Men nu är det väl dags att vi fortsätter efter nästa ingrediens?”

Hon gick iväg längs tunneln med raska steg. Olle bara stirrade efter henne.

Kommer ni?” frågade Elvan.

Ja, självklart”, sa Olle och skyndade efter Elvan.

Hon såg bestämd ut medan hon studerade dörrarna som de passerade. Olle lutade sig fram för att se hennes ansiktsuttryck och sa:

Hur kommer det sig att du vill följa med?”

Det första stället som Nejlika kommer att leta på är hemma hos mig. Att bara vänta hemma skulle vara lika illa som att strunta i att tunneln kommer.”

Men om Nejlika ville komma, då skulle han väl redan ha kommit?” sa Olle.

Nja”, sa Elvan. ”Det är svårare man tror att hitta i Mythia. Det är bland annat därför som jag inte bara kan låta dig vandra omkring i Mythia ensam med fnytten.”

Olle ställde sig framför Elvan och blockerade hennes väg.

Jag tror att du vill följa med.”

Så fort Olle hade sagt så, insåg han att han också ville att Elvan skulle följa med. Av någon anledning gillade han henne. Men Elvan stannade inte ens, utan vred sig åt sidan och knackade på den närmaste dörren som gled upp lite tveksamt.

Tack för den briljanta analysen”, sa hon och gick in.

Olle tittade efter Elvan som stod i ett snötäckt landskap med vidsträckta ängar och skogsdungar här och var. Han gick in efter henne, och fnytten följde efter medan de tjattrade sinsemellan. I landskapet fanns små stigar som ringlade sig över de små kullarna som om de inte visste vart de skulle. Konstigt nog var det nästan vindstilla.

Jag antar att vi ska hämta kentaurmjölk härnäst”, sa Elvan medan hon gick längs en av stigarna.

Ja. Vad är kentaurer egentligen?”

De är inte farliga”, sa det blåa fnyttet.

Men de är lite underliga”, sa det gröna fnyttet.

De–” började det röda fnyttet.

Det kanske går fortare om jag tar den korta versionen”, sa Elvan. ”De har fyra ben, men överkropparna ser ut som älvor utan vingar. Jag tror att de kom söderifrån.”

Varelserna i Mythia är verkligen underliga”, sa Olle.

Vad menar du? Människorna har ju konstgjorda granar, krig, danser som förlöjligar grodor–” började Elvan.

Jaja”, sa Olle.

”– pengar, bilar, skor med höga sulor, sommarstugor–”

Jaja”, sa Olle igen.

”– vuxna som målar sig i ansiktet, gränser mellan olika länder, klockor, skvaller, kolsyrade drickor, folk som arbetar med att skriva krångligt–”

Jag förstår”, sa Olle.

” – tävlingar, bröllop, svält, pannband–”

Sch!” sa Olle och tittade på marken.

”– dagböcker–”

Titta, spår!” sa Olle. ”Hovar. Det är nog kentaurerna. De leder däråt.”

Han pekade mot ett stort fält, medan Elvan undersökte spåren noga.

Kentaurer brukar gå i flock”, sa Elvan. ”Så vems fotspår är det här?”

Det kanske är gubben i snön”, sa det blåa fnyttet.

Fy, vad hemskt”, sa det röda fnyttet.

Vem är gubben i snön?” sa Olle.

Han finns lite varstans där det finns snö”, sa Elvan. ”Han brukar roa sig med att leda folk åt fel håll.”

Vilket håll ska vi gå då för att inte hamna fel? Ditåt eller ditåt?”

Medan Olle fortfarande pratade träffades han av en snöboll, rakt i nacken, så att snön rann in innanför kläderna.

Hahahahahaha!”

Olle snurrade runt för att se vem det var som kastade snöbollen och skrattade. Först såg han ingen, men sen insåg han att skrattet kom från en snöhög en bit bort. I mitten av snöhögen fanns två ögon, en näsa och en mun. Munnen fortsatte att skratta. Olle kände en rysning längs ryggraden, strax bredvid den kalla snön.

Ni kommer aldrig att hitta hem igen”, sa gubben i snön och skrattade.

Olle, Elvan och fnytten tittade sig omkring för att se om de hittade vägen tillbaka, men spåren efter dem hade försvunnit. Och porten som de gick in genom syntes ingenstans. Fnytten blev gula på sina små magar och kurade ihop på Olles axel. Konstigt nog gav det Olle styrka att prata med gubben i snön.

Vänta, vi är här för att rädda landet Mythia”, sa Olle. ”Om du hjälper oss, kommer du att rädda både andras och ditt eget liv.”

Gubben i snön slutade att skratta. Han rynkade ögonbrynen.

I såna fall, vad kan jag göra för er?”

Elvan såg misstänksam ut, men Olle sa:

Var bor kentaurerna? Vi måste träffa dem.”

Åh, det är enkelt”, sa gubben i snön. På marken framför dem bildades en stor pil som pekade åt höger mot en skogsdunge som låg på en höjd.

Olle tackade och ledde vägen mot skogsdungen.

Bakom dem försvann deras fotspår utan att de märkte något. Olle fäste blicken på skogsdungen för att inte tappa bort den bland de andra dungarna, men innan de ens hade hunnit halvvägs ryckte Elvan tag i honom och fick honom att stanna.

Vad gör du?” frågade Olle.

Elvan kände försiktigt på snön framför dem med sina tår, och då försvann snön ner i en klyfta som verkade oändligt djup. Olle backade snabbt.

Det där var nära.”

Hahahahaha!” skrattade gubben i snön från en annan snödriva. ”Ni ramlade nästan ner. Hahahaha!”

Din idiot, vi håller ju på och räddar dig”, sa Olle.

Jaja, förlåt, jag kunde inte hjälpa det. Det ligger i min natur”, sa gubben i snön, och snödrivan tycktes rycka på axlarna. ”Men jag vet när jag ska sluta. Kentaurerna bor där borta, på andra sidan klyftan.”

Men den här gången tänkte Olle inte bli lurad.

Då går vi åt det här hållet”, sa han och vände helt om.

Nej”, ropade gubben i snön.

är det åt det här hållet”, sa Olle och fick med sig de andra.

Det finns fler hål i marken åt det här hållet”, sa gubben i snön.

Jag tror inte på dig längre”, sa Olle.

Okej”, sa gubben i snön tungt. ”Kentaurerna bor däråt, åt det hållet ni går.”

Nu började Olle tveka. Han sneglade på Elvan.

Då kan det inte vara åt det hållet, va?”

Elvan höjde fundersamt på ena ögonbrynet, men blev avbruten av gubben i snön:

Jo! Ni var på väg åt rätt håll.”

Tack”, sa Olle. ”Då vet jag åt vilket håll vi ska gå.”

Han, Elvan och fnytten återtog sin resa mot skogsdungen, men snart dök gubben i snön upp framför dem.

Ni får gärna försöka åt det här hållet, men det är fel.”

Hur ska vi nu hitta rätt?” sa Olle. ”Hur ska man veta när en som alltid ljuger talar sanning?”

Ja, nu har han snart ljugit om alla vägar” sa det röda fnyttet.

Förresten, det är däråt”, sa gubben i snön. ”Eller ditåt. Hahahaha!”

Olle kände sig alltmer osäker, och som många andra som är osäkra blev Olle arg. Han tyckte att allt var snögubbens fel. Därför tog han ett jätteskutt och landade precis där gubbens ansikte hade varit. Men gubbens ansikte satt på en annan snödriva och log brett. Olle drog av sig ryggsäcken och kastade den hårt i marken, och sen tog han sats för att pricka gubbens ansikte. Han missade igen, och på nytt dök ansiktet upp, den här gången ganska nära hans fötter. Men när Olle skulle hoppa, ropade Elvan:

Neeeej!”

Det var för sent. Olle landade, men stannade inte. Marken gav vika, och både Olle och Elvan försvann ner i djupet.

De hamnade i en hög på botten. Hela kroppen värkte, tyckte Olle. Elvan gnuggade sin ömma vinge.

Du har inga fler idéer? Du vill inte starta krig mot trollen eller så?”

Hon ställde sig upp, men hålet var alldeles för djupt för att hon skulle nå upp. Olle tänkte efter.

Vänta så tar vi mitt rep.”

Han letade omkring sig, men så mindes han. Repet låg i väskan, och väskan låg däruppe.

Landet Mythia:Kapitel 2

Kapitel 2: De fyra ingredienserna

Så fort Olle hade bestämt sig för att hjälpa till – hur skulle han kunna låta bli? – öppnade tomtemor sitt skafferi och visade honom en salig röra.

Titta här”, sa tomtemor och pekade in i skafferiet där alla burkar, askar, lådor, påsar och säckar hade ramlat ner från sina hyllor. Innehållet låg blandat på golvet och bildade den saliga röran. ”Det här hände vid en av explosionerna. Hur ska jag nu kunna göra gröt till jultomten?”

Vad har jultomten med tunnelbygget att göra?” sa Olle.

Tro det eller ej, men vi har redan försökt att stoppa tunnelbygget: brev till kommunen, hot, förtrollningar, dåligt väder. Allting har misslyckats. Vårt enda hopp är jultomten. För honom är ingenting omöjligt. Han kan stoppa Bernhard Fryk. Ja, det är han som står bakom tunnelbygget.”

Men vad har gröten med tunnelbygget att göra då?”

Jultomten är bara vaken en enda dag om året, på julafton–”

Va?” sa Olle.

Hur skulle han annars orka med att dela ut alla julklappar, om han inte sov ordentligt?” sa det röda fnyttet.

Ja, det är klart”, sa Olle.

Det enda som kan väcka jultomten, det är julgröten”, sa tomtemor. ”Och ingredienserna ligger där på golvet.”

Jag förstår. Så var skaffar man mer av de där ingredienserna?”

Inte var som helst, och det är där du kommer in.”

Tomtemor tog fram en papperslapp och skrev något på den. Hon visade den för Olle.

Först och främst måste man få tag på salt.”

Vi har salt hemma”, sa Olle.

Inte sådant salt som jag behöver. Det här är häx-salt. Det måste tillredas av en häxa.”

Olle läste på lappen. Nästa sak på listan var grötris.

I sådana fall spelar det kanske ingen roll att vi har ris hemma heller.”

Nej, det här riset finns bara hos trollen.”

Finns riset bara hos trollen?” sa det blåa fnyttet.

Varför måste det vara just hos trollen?” sa det röda fnyttet.

Vi gillar inte trollen”, sa det blåa fnyttet.

Varför inte?” frågade Olle.

Vi gillar inte att prata om trollen heller”, svarade det blåa fnyttet.

Olle stirrade på fnytten. De var så märkliga.

Kentaurmjölken finns hos kentaurerna, va?” sa han sen.

Ja”, sa tomtemor.

Var finns grötmandeln då?”

Tomtemor suckade.

Det vet jag inte.”

Hon gjorde en paus och kliade sig på hakan.

Den enda som kanske vet var det finns grötmandlar heter Elvan.”

Olle rynkade pannan fundersamt.

Men hur ska jag hitta till de här ställena?”

Ta med dig fnytten”, sa tomtemor. ”De har nyligen ätit så det ska nog inte bli några problem.”

Men trollen då?” sa det blåa fnyttet.

Ja, kan inte Olle gå själv till trollen?” sa det röda fnyttet.

Vi får väl se. Flyg nu”, sa tomtemor.

Fnytten flög iväg. Tomtemor klappade om Olle och sa:

Du kommer att klara det här med fnyttens hjälp. De är mycket modigare än vad de tror.”

Varför gör inte du det här själv?” sa Olle plötsligt.

Jag önskar att jag kunde. Men jag måste se till så att det inte händer något med jultomten. Dessutom är jag inte lika pigg i benen som jag en gång var.”

Okej”, sa Olle. ”Jag kommer tillbaka så snart jag kan.”

 

På väg från tomtemors hus till den steniga korridoren funderade Olle på allt som hade hänt sen i morse. Först var han rädd att någon skulle sakna honom där hemma, men så kom han att tänka på att Kenny skulle tro att han hade ändrat sig, medan hans mamma antagligen inte skulle sakna honom på nästan två veckor. Och de där fyra grejerna skulle väl ändå inte ta fjorton dagar att hämta?! Han kunde ju ringa och berätta var han var, men han var inte säker på att mobiltelefonen skulle fungera här i Mythia. Förresten verkade det här stället vara väldigt mysigt, med bjällerklang, pudersnö och trevliga varelser, även om de kanske var lite underliga.

Apropå underliga, ute i korridoren väntade fnytten på honom.

Ska vi ta den där Elvan först?” sa han.

Bra idé, Olle. Hon bor här borta”, sa det gröna fnyttet och flög bort till en av dörrarna. Olle gick ifatt fnytten och knackade på dörren, som knarrade upp och visade en helt annorlunda värld än den där tomtemor bodde.

Väggarna var släta, himlen var oskyldigt grå och marken knastrade under Olles fötter. Den var nämligen alldeles full av kottar. Men det fanns bara ett enda träd i Elvans rike, och det var en stor julgran som var full med pynt och ljus. Julgranen stod strax bredvid en sliten liten koja, som var det enda huset i den lilla världen.

Varifrån kommer alla kottar? De kan väl knappast vara från en enda gran allihop?” sa Olle. Han fortsatte fram till kojan, och upptäckte att det inte fanns någon därinne. Möblerna var välta och en tallrik låg på golvet. Nog för att kojan var stökig och ostädad, men Olle tyckte ändå att något verkade fel därinne.

Det var något som var fel utanför också. Den där julgranen med stjärnan, halmänglar, smällkarameller, kulörta lyktor, små stearinljus, glitter och minijulklappar, den passade heller inte in. Varför skulle någon klä en gran utan att städa sitt hem först? Olle gick fram till granen och fick se att den inte satt fast i en julgransfot.

Det är en riktig gran!” sa han.

Vilken tur”, sa det röda fnyttet.

Ja, vi har verkligen tur idag”, sa det gröna fnyttet.

Vi är allergiska mot de där förfärliga konstgjorda granarna.”

Är ni allergiska mot plast–”

Fnytten avbröt honom.

Usch, det är förfärligt!” sa det röda fnyttet.

Vi börjar nysa”, sa det blåa fnyttet.

Det är väl inte så farligt?”

När vi nyser, då händer mest konstiga saker”, sa det gröna fnyttet.

Jag vill inte nysa”, snyftade det blåa fnyttet och kröp ihop.

Såja”, tröstade de andra fnytten. ”Vi kommer nog inte att börja nysa. Lyssna inte på Olle.”

De gröna och röda fnytten gav Olle en ilsken blick. Olle fattade piken och vände sig därifrån, och då fick han se ett ställe där kottarna inte täckte snön helt. Han gick närmare och sopade undan kottarna från området. Där fanns två helt olika spår. Det ena såg ut att vara från nätta små fötter, och Olle drog slutsatsen att det var Elvans. Bredvid dem fanns större spår, som var en halvmeter långa men smalare än hans egna fotspår.

Kom och titta”, sa han till fnytten. ”Känner ni igen spåren?”

Medan fnytten flög dit, fortsatte han att sopa undan kottarna för att se var spåren slutade. Fnytten fick se spåren, och då gulnade de på sina magar och tittade nervöst på varandra.

Det ser ut som Elvans fotspår”, sa det gröna fnyttet med andan i halsen.

Ja, fast vems är de andra fotspåren?” sa Olle.

Han hade kommit fram till slutet på spåren. Helt plötsligt försvann Elvans fotspår och de långsmala fotspåren. Det såg ut som om de hade flugit iväg.

Vilka kan flyga här i Mythia?”

Vi kan flyga”, sa det blåa fnyttet.

Ja, fast kan ni bära en älva?” sa Olle skarpt.

Nej.”

Älvorna kanske”, sa det gröna fnyttet.

Det här ser inte ut som fotspår efter en älva”, sa Olle. ”Och då är jag ändå ingen expert på fotspår.”

Det sägs att trollen kan flyga”, sa det blåa fnyttet.

Hur skulle troll kunna flyga?” sa det röda fnyttet.

Jultomtens renar kan ju flyga”, sa det blåa fnyttet.

Men bara med släden och jultomten”, sa det gröna fnyttet.

Vilka mer då?” sa Olle stressat.

Fnytten tittade på varandra igen. Till slut sa det blåa fnyttet:

Nejlika kan flyga…”

Alla tre fnytten blev gula igen och skakade, så rädda var de. Men Olle sa:

Då får vi gå till honom.”

 

Olle knackade på Nejlikas svarta dörr och fick en flisa i knogen.

Det här börjar inte bra”, sa han, men så gick han in i alla fall.

Därinne var det mörkt, bortsett från en ljus prick en bit bort. Marken var fuktig och lite halkig.

Har någon av er varit här förut?”

Fnytten bytte en nervös blick, och så sa det gröna fnyttet:

Oftast kommer Nejlika till de andra världarna.”

Den ljusa pricken var en rund öppning. Bortanför den fanns en kal vägg som sträckte sig oändligt långt åt båda hållen och som nådde ända upp till taket. Rakt framför dem fanns den enda ingången, en långsmal glugg. Olle kikade försiktigt in genom gluggen. Rakt fram fanns en likadan vägg, men både till vänster och höger svängde gångarna efter bara några meter.

En labyrint”, sa Olle. ”Vänta.”

Han tog fram ett rep ur sin väska och rullade ut det. Sen fäste han det under en stor sten på utsidan av labyrinten.

Nu hittar vi ut igen.”

Han gick in genom gluggen. Fnytten flög tveksamt efter. De letade sig långsamt fram mellan stenväggarna, och varje gång de kom fram till en vägg gick Olle till vänster.

 

Så fort de kom ut på andra sidan av labyrinten fäste Olle sitt rep igen.

Vi lyckades”, sa det röda fnyttet.

Ja, Olle är duktig på labyrinter”, sa det gröna fnyttet.

Jag tyckte att den här labyrinten var förfärlig”, sa det blåa fnyttet.

Men när de vände sig fick de se något ännu mer förfärligt. Nejlikas hus var stort och skraltigt, och såg ut som om det skulle kunna anfalla vilken sekund som helst.

Vi stannar helst här”, sa det gröna fnyttet.

Nej, kom nu”, sa Olle.

Han gick fram till den höga porten och knackade på. Den här dörren öppnade inte sig själv. Efter ett tag hördes ett dovt hasande och sen slängdes dörren upp, samtidigt som någon pep ilsket:

Vem är det som stör mig?!”

Framför Olle fanns de längsta fötter han någonsin sett. De hade blåa mockasiner. De långa benen som pekade upp ur skorna var insvepta i en blå kappa och stödde upp en kutryggig kropp, och på den satt Nejlikas skäggiga huvud, och allra högst satt en trollkarlsstrut. Hela kroppen var ilsken.

Åh, förlåt om vi störde”, sa Olle försiktigt.

Nu gjorde ni det! Vad vill ni?”

Vi undrar bara–”

Du är människa!” tjöt Nejlika.

Jag vet”, sa Olle. ”Men vi ville veta om du–”

Försvinn!”

Fnytten hade redan flugit tillbaka en bit, och Olle höll på att också vända, men så fick han se en liten bur bakom Nejlika. I buren satt en fet, smutsig varelse med vingar och tovigt hår. Det såg ut som en blandning mellan en älva och ett troll. Genast sprang Olle förbi Nejlika och fram till den underliga fången.

Vad är det som har hänt?”

PANG!

Olle vände sig om och fick se att Nejlika hade slagit igen porten innan fnytten hade hunnit in. Han slog för en regel och skrattade.

Nu har jag er! Soppan kommer räcka i flera månader.”

Tänker du äta upp oss?” sa Olle skakat.

Mmm, soppa på älvor är mums för magen, och med lite människa i den så blir den ännu bättre.”

Inifrån den lilla buren hörde plötsligt Olle hur Nejlikas fånge pratade:

Han har nog inte läst klart sagan om Hans och Greta än.”

Fången tittade trotsigt på Nejlika och fortsatte:

Du vet att den slutar med att häxan blir inknuffad i ugnen, va? Du vet att det fungerar med trollkarlar med?”

Olle rynkade pannan åt den konstiga fången, men innan han hade hunnit säga något hade den ilske Nejlika svarat med ett skratt:

Troll-älva, den här ugnen är alldeles för liten för mig, men den är alldeles lagom för er.”

Nejlika svängde sitt trollspö och vips hade han trollat fram en bur till. Han knuffade till Olle så att Olle ramlade in i buren, och så stängde han snabbt dörren, och låste. När Olle tittade längtansfullt på nyckeln knackade Nejlika på den med sitt trollspö, och så var den borta.

Vad du är elak”, sa Olle.

Och du är oerhört skarpsynt”, sa Nejlika. ”Jag är fruktansvärt elak.”

Hur menar du då?” sa fången i buren bredvid Olles, med en ironisk min.

Jag är ond, hemsk, avskyvärd, lömsk, stygg, usel!” skrek Nejlika.

Jag håller med”, sa älvan, ”och du kan väl knappast äta upp någon som tycker precis som du gör?”

Illvillig!” ropade Nejlika och gick därifrån.

Han läste nog synonymordlistor istället för sagor när han var liten”, sa älvan.

När Olle tittade närmare på älvan fick han se att hennes älvdräkt var söndrig och smutsig. Men hon verkade inte särskild bekymrad, och eftersom hon var betydligt äldre än honom, litade han på henne. Hon satte igång att pilla med sitt hår.

Jag heter Olle”, sa han.

Elvan”, sa hon kort och tittade på håret.

Hur länge har du… Vad håller du på med?”

Jag lär mig dansa. Vad tror du? Jag har fått något i håret.”

Vadå?”

Tuggummi.”

Är det säkert att du är en älva?”

Vad menar du? Att alla älvor inte är tjocka, lortiga och har brutna–”

Hon tystnade och tittade på sitt hår igen. Olle tittade på hennes ena vinge som pekade i en konstig vinkel och var svullen.

Oj”, sa Olle medlidsamt. ”Vad har hänt?”

Tyst, där borta!” skrek Nejlika. Han kom närmare och hytte med trollspöet mot Olle. ”Jag hatar snällhet! Finns det något menlösare och dummare än snälla varelser?!”

Då kom fnytten flygande genom en springa i ett fönster, men när de fick höra Nejlikas anfall höll de på att vända. Men Olle fick syn på dem och ropade tillbaka dem.

Vad händer?” frågade det gröna fnyttet.

Nejlika ska äta upp oss”, sa Elvan.

Han säger att han är ond”, sa Olle.

Hu!” sa det röda fnyttet.

Olle studerade Nejlika noga, och sen sa han mystiskt:

Men jag är inte riktigt säker på att jag tror att Nejlika är elak.”

Nejlika var så arg så att han skakade.

Vad menar du, din… människa? Jag är elak.”

Bevisa det då. Vad har du gjort som är elakt?”

Ja, till exempel har jag knuffat ett träd så att det förstörde en lada.”

Menar du ladan på Klistervägen?” sa Olle. ”Den skulle ändå rivas.”

Attans”, sa Nejlika. ”Men det var jag som gjorde så att den där polisen bröt benet i höstas. Jag skakade stegen så att han ramlade. Hahahaha!”

Fnytten skakade av rädsla.

Han är hemsk”, sa det blåa fnyttet.

Ja, det är jag”, sa Nejlika.

Men det var inte så hemskt”, sa Olle. ”Om han inte hade ramlat av stegen, så hade han fått en jättestark stöt av borrmaskinen, för det var något fel på den. Och då hade han dött. Men när han hamnade på sjukhuset träffade han en sjuksköterska som han blev kär i.”

Hurra”, ropade det röda fnyttet.

Tyst!” sa Nejlika. ”Jag ska nog bevisa att jag är hemsk. Du måste ha hört talas om den där dammen som rasade, så att vattnet nästan dränkte hela dalen? Det var jag.”

Det är klart jag hörde talas om det. Men hörde inte du att när de letade efter delar av bron, så hittade de guld? Med hjälp av det guldet byggde de upp dammen igen. Och så gjorde de en ny slalombacke.”

Nejlika borrade ögonen i Olle.

Men jag satte i alla fall eld på din skola. Ha!”

Var det du som satte eld på skolan? Din…”, morrade Olle, men sen kom han att tänka på en sak. ”Men då är det du som är orsaken till att jag är här.”

Nejlika tittade Olle spänt in i ögonen. Han såg missnöjd ut.

Det är inte sant! Allt jag gör blir… bra! Jag är inte elak.”

Olle trodde inte sina ögon. Nejlika grät av ilska och stampade i golvet. Han kastade sitt trollspö i backen, och då förvandlade det pallen som fnytten satt på till en liten glasbur, så att de också var fast. Elvan hade slutat att peta bland sina hårstrån och tittade spänt på Olle. Hon nickade åt honom att fortsätta.

Om du vill kan jag hjälpa dig att bli elak”, sa Olle.

Vad säger du?” sa det gröna fnyttet. ”Ska du hjälpa honom att äta upp oss?”

Nejlika granskade Olle, och frågade:

Kan du hjälpa mig att bli elak? I sådana fall lovar jag att inte äta upp dig.”

Du ser! Det är därför jag vet att vet att du inte är ond. Om du hade varit elak skulle du definitivt äta upp mig.”

Men jag ljög. Det är ju fult att ljuga. Då är jag lite elak i alla fall”, sa Nejlika hoppfullt.

Nej”, sa Olle. ”Du måste bli bra mycket elakare om du ska kunna kalla dig elak.”

Det här ska vi berätta för tomtemor”, sa det röda fnyttet.

Hur då?” sa Nejlika. ”Hur kan jag bli riktigt elak?”

Om du släpper ut mig så ska jag visa dig.”

Skulle jag släppa loss dig?”

Hur ska jag annars kunna visa dig?”

Nejlika trollade fram nyckeln och öppnade buren. Olle trängde sig ut genom den smala öppningen och mumlade ett tack.

Jag avskyr ordet ’tack’. Det är så snällt”, sa Nejlika och kisade misstänksamt mot Olle.

Olle skyndade sig att le. Han sa:

Det visste jag väl. Det var därför jag sa ’tack’. Jag är expert på elakheter.”

Han skrattade så elakt han kunde. Sen tog han av sig sin ryggsäck och tog fram ett annat rep. Han spände repet mellan händerna som han hade sett någon göra på TV och sa:

För att bli riktigt elak måste man träna. Det första man måste lära sig är reptricket. Du har väl hört talas om reptricket? Inte? Då är det inte undra på att du inte kan göra något elakt. Sträck fram händerna.”

Nejlika sträckte tveksamt fram händerna. Olle band ihop Nejlikas handleder med flera knutar. Han tappade ena änden av repet på marken, och var tvungen att böja sig ner och plocka upp den innan han kunde slutföra knuten.

Du försöker inga tricks, va?” sa Nejlika. ”Du vet väl att det inte är någon match att trolla bort repet med trollspöet?”

Ja, självklart”, sa Olle nervöst.

Vad är det elaka då?”

Det är att sno ditt trollspö”, sa Olle och gjorde just det. Han sprang fram till Elvans bur. Nejlika försökte ta tag honom, men då upptäckte han att Olle hade bundit ihop hans ben också. Det var det han hade gjort när han låtsades tappa repet. Innan Nejlika hade kommit fram, hade Olle fritagit Elvan och fnytten.

Stanna! Jag ska nog få tag på er.”

Fnytten flög i förväg och pressade upp regeln, så att porten gled upp. Elvan och Olle kastade sig ut genom dörren och sprang iväg från huset. Halvvägs framme vid labyrinten kastade Olle upp Nejlikas trollspö på taket så att Nejlika inte skulle hitta det. Sen tog han sitt rep och ledde vägen in i labyrinten.

 

Vi trodde nästan att du var elak”, sa det röda fnyttet.

Ja, det var förfärligt”, sa det blåa fnyttet.

Du är rätt smart”, sa Elvan.

Det tycker inte min lärarinna”, svarade Olle.

Då hördes ett skrapljud från någonstans längre fram i labyrinten. Olle och Elvan tittade omkring sig, men de såg eller hörde inget mer, så de sprang vidare efter repet medan Olle virade upp repet på armen – ända tills de kom fram till en vägg. Repet fortsatte in i vägen!

Hur har det här gått till?”

Elvan pekade på öppningen bakom dem, och sa:

Så där.”

Ena väggen flyttade sig! Den rörde sig långsamt tills den hade stängt in Olle, Elvan och fnytten helt. De kom varken fram eller tillbaka.

Landet Mythia:Kapitel 1

Kapitel 1: Landet Mythia

Olle kunde inte sova eftersom smällarna skakade hela huset. Han blundade, lade kudden ovanpå huvudet och försökte komma tillbaka till sin dröm. Då kom en ny sprängning. Olle satte sig irriterat upp i sängen och tittade ut mot tunnelbygget som hade stört honom. De sprängde lite då och då så att snön skakade ner från taket på Olles hus.

Då insåg han att det var den första december. Genast blev han mycket gladare, eftersom han älskade julen på samma sätt som vissa människor gillar pannkakor och andra människor bara älskar papegojor. Han hoppade upp ur sängen och började genast öppna sina tre julkalendrar, medan han tänkte att det bara var tjugotre dagar kvar till julafton.

Då visste han inte att hela hans liv skulle förändras den dagen. Han anade inte alls att han skulle få… nä, förresten, det kanske jag inte ska berätta riktigt än. Men vi kommer dit.

I köket satt Olles mamma Kerstin och hans mormor Anna. Mamma läste tidningen, drack kaffe och lyssnade på nyheterna samtidigt, så hon märkte inte ens att Olle kom in i köket. Mormor däremot vinkade från motionscykeln, och ropade ”god morgon” lite för högt, eftersom hon alltid brukade lyssna på musik på högsta volym medan hon cyklade. Olle vinkade tillbaka, och skulle just ta fram sin frukost när telefonen ringde.

”Det kanske är pappa”, tänkte Olle, för han längtade efter att pappa skulle ringa. Pappa var på andra sidan jorden, för att bestiga världens näst högsta berg, K2. Det var inte ens säkert att han skulle hinna hem till jul.

Men det var inte pappa. Det var Kenny, Olles bästa kompis, som bodde tre hus bort. Han hade flera konstiga saker att berätta. Det var så konstiga saker att Olle knappt trodde att de var sanna.

Det visade sig att Olles skola hade brunnit ner under natten. När deras fröken hade hört talas om branden hade hon blivit så rädd och tokig att hon inte kunde jobba. Och rektorn hade varit så trött att han hade gett eleverna ett löfte: om föräldrarna lovade att se till så att barnen läste läxorna hemma, så fick eleverna vara hemma tills vårterminen började!

Vad som gjorde saken riktigt fantastisk var att när Kennys pappa hade hört att Kenny skulle få ledigt från skolan, så föreslog han genast att familjen skulle åka iväg upp till fjällen för en lång semester. Nu bjöd Kenny med Olle på resan – om han fick lov för sin mamma. Om Olle ville följa med skulle han komma hem till Kenny innan klockan elva, för familjen skulle åka prick elva, med eller utan Olle!

Olle blev så uppspelt att han lovade att han skulle komma dit innan han hade frågat mamma. Det var mest det som hans mamma reagerade på.

”Är du fullkomligt tokig?” sa hon. ”Ska du lova såna saker utan att fråga mig först.”

Då kom mormor till Olles undsättning:

”Kerstin, är inte det här rätt bra egentligen? Vi måste ju ändå flytta ut när kommunen bygger sin förbaskade tunnel genom berget, om vi inte vill lyssna på deras evinnerliga sprängningar. Om Olle nu får chansen att åka bort…”

Medan mamma funderade på vad mormor sa, blinkade mormor till Olle. Hon visste precis hur hon skulle få mamma att se Olles sida av saken. Och mindre än fem minuter senare hade Olle fått en lapp med mammas underskrift och höll på att packa sin resväska full med varma tröjor och rejäla skor.

Här kanske det är läge att berätta lite om Olle själv. Han är 12 år gammal, har brunt hår och lite utstående öron. Som jag redan har berättat gillar han julen – fast inte bara paketen, utan allt som har med julen att göra: snön, julmusiken, pepparkaksgubbarna, doften av lussebullar och stearinljus, ja, till och med mörkret och kylan går an.

Men det finns mer att känna till om Olle. Han bor i ett blått hus i byn Vallköping tillsammans med sin mamma (som är 35 år) och sin pappa (som också är 35 år). Eftersom pappa just nu klättrar i berg och mamma jobbar sent nästan varje kväll så bor Olles mormor hos dem. Det är bra, för henne kan man prata med. Det märks nästan inte alls att hon är 57 år gammal.

Annars går Olle i skolan. Hans lärarinna – hon som blev tokig – sa en gång till Olles mamma att Olle skulle kunna göra riktigt bra ifrån sig i skolan, om han ansträngde sig mer. Det är sant, men Olle kan inte låta bli att bli arg när de andra barnen retar honom för hans utstående öron, och det kan man ju förstå.

På fritiden brukar Olle hänga ihop med Kenny. De klättrar rätt ofta i bergen omkring Vallköping, och det finns ett bra berg precis bredvid Olles hus, som de ofta leker på. När Olle och Kenny inte klättrar är Olle ofta ensam, eftersom han inte har några syskon. Han har inte ens en katt att leka med, och det är nog tur för han tål inte katter.

Men åter till berättelsen…

Olle blev svettig bara av att bära ner väskan för trappan. Olles mormor sprang fram och skulle hjälpa honom men Olle satte ner väskan och tog på sig jackan.

”Är det säkert att du inte vill ha hjälp att bära ut väskan?” frågade hon.

”Nej, det är inte så långt. Var är mamma?” sa Olle.

”Hon har åkt till jobbet”, sa mormor.

”Kunde hon inte ha sagt hej då?” sa Olle.

Egentligen var han inte förvånad. Mamma verkade alltid ha bråttom till jobbet. Ibland glömde hon till och med att skjutsa honom till skolan fast hon hade lovat.

”Jaja, vi ses när jag kommer tillbaka”, sa han och kramade mormor.

”Jag har gjort i ordning några mackor åt dig. Och mamma lade lite pengar på byrån vid dörren.”

”Tack så mycket. Jag ringer när vi kommer fram.”

Men mormor fnyste lite på skoj och sa:

”Du kommer säkert att ha så roligt att du glömmer att ringa.”

Om nu saker och ting hade gått som alla hade planerat, då hade Olle tillbringat sitt jullov i fjällen. Men nu föll det sig så att Olle hade glömt något viktigt hemma – sin bergsbestigningsutrustning. Därför ställde han sin tunga resväska bakom ett träd så att det inte skulle skvätta snömodd från bilarna på den, och sen gick han tillbaka hem.

När han kom hem gick han raka vägen ner i källaren där utrustningen fanns. Källaren var inte alls så hemsk som han hade trott när han var liten, men det var inte något ställe man gick till för att ha mysigt. Särskilt inte nu, när kommunen sprängde i berget så att saker skakade ner från hyllorna. Han visste precis var alla delar av hans utrustning fanns, och hade precis plockat upp ryggsäcken med de fastspända hackorna och karbinhakarna, när han hörde en enorm smäll. Kommungubbarna var igång igen!

Han fick på sig ryggsäcken, och trädde på sig ett rep på samma sätt som hans pappa brukade göra. Då kom nästa smäll.

”Vad sjutton…”

Olle höll för ena örat samtidigt som han sträckte sig efter det andra repet. Han skulle precis ta tag i det när han kände ett luftdrag och fick se hur repet ringlade iväg i luften, som om det satt ett snöre i det. Det här var märkligt. Änden drog sig allt närmare en liten öppen lucka i väggen. Olle hade aldrig sett luckan förut. Han tog tag i repet, och plötsligt ryckte det till i handen på honom. Olle tog ett stadigt tag och släppte inte taget.

Plötsligt såg han hur rummet verkade bli större omkring honom. Bänken, dörren, väggen, allt växte! Framför Olle öppnade sig luckan som ett svart gap och svalde Olle med hull och hår…

Resan var det märkligaste av allt. Den kastade Olle upp och ner, samtidigt som allt var kolsvart. Av luftdraget att döma gick resan mycket fort. Ändå landade han mjukt.

Olle kände omkring sig på marken och upptäckte att han satt på ett platt stengolv. Han såg inte mer än ett par decimeter framför sig. Nu önskade han verkligen att han hade hunnit få tag i sin ficklampa. Han rullade ihop repet, och trevade omkring sig. På väggen bakom honom fanns en utskjutande dörrkarm. Men det fanns ingen dörr, så hur hade han kommit dit? Och vart hade han kommit?

Hallå?” ropade han och lät inte alls lika modig som han hade hoppats. Det kom inget svar, och det kanske var lika bra.

Det verkade som om man kunde gå åt båda hållen. Var det en tunnel? Det kanske var kommungubbarnas tunnel, men åt vilket håll skulle han gå för att komma ut? Olle lyssnade om det fanns några ljud att gå efter, men han hörde inget.

Däremot såg han någonting lite längre bort. Det verkade som om tre små ljuspunkter flög omkring. De kom närmare, och ju närmare de kom desto tydligare hördes också ett ljust pipande. Olle backade in mot väggen samtidigt som han tittade nyfiket. Vad var det där för något? Till slut insåg han att det var tre varelser som flög emot honom, samtidigt som de tjattrade sinsemellan. De såg ut som videungar, fast de var ungefär lika stora som en enkrona. Och de flög utan att ha några vingar, hur nu det gick till. Deras pyttesmå ben och armar var randiga, som om de hade strumpor på sig. Dessutom lyste deras magar i olika färger. En av varelserna lyste grönt, en lyste rött och den minsta lyste blått.

När de kom närmare verkade de få syn på Olle och flög snabbt närmare.

God jul, Olle”, sa den gröna varelsen.

Vad skönt att du äntligen är här”, sa den röda varelsen.

Vi har varit så rädda att du inte skulle komma i tid”, sa den blåa varelsen.

Olle förstod knappt vad de små varelserna sa, eftersom de hade så pipiga röster och pratade så fort. Dessutom tyckte han att de hade sagt att de väntade på honom. Hur kunde de veta att han skulle hamna där just nu?

Vad menar ni?” frågade han. ”Har ni väntat på mig?”

Olles frågor fick de små varelserna att börja prata i munnen på varandra, och Olle hörde bara delar av vad de sa. De sa något om att berget höll på att gå sönder och att Olle skulle rädda dem och att jultomten var i fara, och en massa annat.

Lugna ner er”, sa Olle. ”Jag förstår inget. Vilka är ni?”

Va?” sa den blåa lilla varelsen. ”Han vet inte vilka vi är. Hur kan han inte veta vilka vi är? Vi är ju fnytten.”

Fnytten, du vet”, sa den röda varelsen.

Jag har aldrig hört talas om några snitt.”

De små varelserna ryckte till som om Olle hade slagit till dem. Sen flög de omkring som tokiga, medan de sa:

Han har aldrig hört talas om oss. Och han kallade oss snitt.”

Olle blev alldeles generad.

Förlåt. Borde jag veta vilka ni är?”

De små varelserna landade på hans arm och gick bestämt uppför armen mot hans ansikte.

Vet du vem jultomten är?”

Ja”, sa Olle.

Lucia?”

Ja.”

Trollen?”

Ja.”

Älvorna?”

Ja, det är klart att jag vet. Men ingen av de där finns ju, utom jultomten, alltså, för han bor ju på Nordpolen.”

Jaha”, sa den röda varelsen med en sur min. ”Han vet vem jultomten är, men han har aldrig hört talas om fnytten. Har du aldrig hört sagan om fnyttet som flydde från draken och fick prinsessan och hela kungariket?”

Nej”, sa Olle förvirrat.

Du, Olle, det verkar som om du slog i huvudet när du kom hit till Mythia”, sa den gröna varelsen.

Jag börjar tro det jag också”, sa Olle. ”Det finns ju inga talande djur.”

Vi är inga talande djur. Vi är–”

Jag vet”, sa Olle. ”Ni är fnytt.”

Det blåa fnyttet tittade glatt på de andra fnytten och sa:

Nu känner han igen oss.”

Olle ryckte uppgivet på axlarna.

Jaja, nu vet ni vem jag är, och jag vet vilka ni är, men har ni inga namn var och en?”

Nej”, sa det gröna fnyttet.

För en gång kom det en tjej och ville låna våra namn, och vi har aldrig fått tillbaka dem”, sa det röda fnyttet.

Hon besökte Mythia, och sen när hon blev stor skrev hon massor av sagor”, sa det blåa fnyttet.

Hon hette Astrid”, pep det röda fnyttet.

Men nu är det dags att vi träffar tomtemor”, sa det gröna fnyttet.

Fnytt, sagor, Astrid, tomtemor?” frågade Olle. ”Men jag ska ju till fjällen.”

Olle tittade på sin klocka. Den var över elva. Kenny och hans familj skulle åka prick elva. Olle visste att när Kenny sa prick elva, då menade han prick elva. Han hade missat dem. Då spelade det kanske ingen roll om han följde med fnytten en liten stund… Tänk bara om Kenny hade sett det här!

Tack vare fnyttens lysande magar såg Olle att det faktiskt var en tunnel som han hade hamnat i, men den liknade ingen tunnel som han hade sett, utan snarare en korridor, för det fanns massor av tunga trädörrar på vardera sidan om gången. Och korridoren sträckte sig så långt han kunde se åt vardera hållet.

Var är vi någonstans?” frågade Olle.

Den här gången kallas ingenmanslandet”, sa det blåa fnyttet.

Vi är i landet Mythia”, sa det gröna fnyttet.

Det är här alla sagoväsen bor”, sa det röda fnyttet.

Tomtar…” sa det blåa fnyttet.

Älvor…” sa det gröna fnyttet.

Troll…” sa det röda fnyttet.

Sjöjungfrur…” sa det blåa fnyttet.

Tomtar…” sa det gröna fnyttet.

Det har jag redan sagt”, sa det blåa fnyttet.

Ja, fast det bor ju ganska många tomtar här”, sa det gröna fnyttet.

Men, det finns ju inga troll och älvor på riktigt.”

Nej, kanske inte i På-riktigt, om det är där som du bor. Men här i Mythia finns de.”

Nähä”, sa Olle. ”Vem bor där då?”

Fnytten tittade på dörren som Olle pekade på, en kvistig och repig dörr som var svartmålad. Med ens blev alla tre fnytten gula på magen. De flög bort till andra väggen.

Där bor trollkarlen Nejlika”, sa det röda fnyttet kort.

Vad hände med era magar?” frågade Olle.

Vi gillar inte den dörren”, snyftade det blåa fnyttet.

Med de orden svängde fnytten in genom en liten springa i en dörr snett mittemot den svarta dörren och försvann. Det blev alldeles mörkt, men Olle kunde inte minnas att han hade sett något handtag på dörren. Han kände efter, och mycket riktigt var dörren alldeles slät. Han försökte gräva in fingrarna mellan dörren och dörrkarmen, men det gick inte.

Då kom fnytten ut igen.

Varför kommer du inte?” frågade det röda fnyttet.

För att jag inte kan flyga in genom den där springan”, förklarade Olle surt.

Fnytten började fnissa.

Han vet inte hur man öppnar en dörr”, sa det röda fnyttet.

Olle gillade inte att fnytten tyckte att han var dum, och han visade det genom att slå till dörren med sin knytnäve. Då gled dörren upp.

Titta, han visste”, sa det blåa fnyttet.

När Olle tittade in genom den öppna dörren fick han se en hel by därinne. Det här var inte ett rum, det var ett land! Marken var täckt med snö, och kylan gjorde att Olles andedräkt syntes som ett moln framför hans ansikte. Han gick in och pulsade närmare de små husen med de snötyngda taken medan han lyssnade.

Välkommen till Gröteborg”, sa det röda fnyttet. ”Här bor jultomten.”

Gröteborg? Vad är det för ljud?”

Det är bjällerklang. Det låter alltid så härinne.”

Olle gick vidare med fnytten vid sin sida. Han såg några renar på ett fält, och en enorm släde vid ett av husen. Inifrån husen syntes skenet från stearinljus genom rimfrostiga fönster.

De som bor här firar verkligen jul ordentligt”, sa Olle.

Fnytten flög i förväg mot dörren till ett av husen, och in genom en springa. Olle såg inget handtag här heller, så han knackade på och då gled dörren upp. Emot honom strömmade tusentals dofter: saffran, gröt, lack, glögg och knäck, alla på samma gång.

Flytt´ på dä´. Förräst´n, vem ä´ du?” frågade en röst med norrländsk dialekt.

Olle vände sig om, och bakom honom stod en liten, sur gubbe som inte räckte Olle längre upp än till magen, och då var luvan inräknad.

Jag heter Olle.”

Olle!” hördes en annan röst säga, inifrån huset. ”Släpp in honom. Han ska rädda julen.”

Gubben fnyste.

Skull´ dä va´ nåt å rädd´?”

Innan Olle hade hunnit svara hade gubben gått in i stugan med tunga steg. Den gamla gumman som hade ropat kom ut i hallen. Hon såg ut att vara minst åttio år gammal, alldeles rynkig och vithårig. Hon var ungefär lika lång som Olle. Hon torkade av händerna på förklädet, och kastade sig om halsen på Olle.

Olle”, sa gumman. ”Åh, du kom verkligen i sista minuten.”

Olle tog sig loss ur gummans grepp.

Vad pratar du om?”

Jag pratar om tunnelbygget.”

Hon studerade Olle.

Men jag ser att fnytten inte har berättat för dig vad det handlar om. Nåväl, kom in i stugan, så ska jag berätta.”

Olle följde med den lilla gumman in i köket. Det var ett gammaldags kök, med vedeldad spis och knotiga trämöbler och stora grytor. På bordet satt fnytten bredvid varsitt stort tomt fat och spottade kärnor. Tomtemor bjöd Olle att sätta sig ner.

Tunnelbygget måste stoppas”, sa hon.

Varför då?” frågade Olle.

Som svar på Olles fråga kom en enorm smäll, starkare än någon Olle känt när han var hemma. Marken skakade. Grytorna vibrerade. Fönstren dallrade. Från ljusen rann smält stearin ner på bordet. Olle sprang upp och var beredd att ta skydd, när skakningarna slutade.

Du ser själv. Om ett tag kommer tunnelbygget att rasera hela Mythia. Alla som bor här kommer att… försvinna.”

Men kan ni inte flytta till något annat ställe då? Jag och mamma och pappa blir också tvungna att flytta för att kommunen vill bygga sin tunnel.”

Gumman blev med ens sorgsen.

Vet du, från början bodde vi överallt i skogarna. Sen försvann skogarna en efter en, och vi blev tvungna att flytta in i bergen. Sen började bergen också försvinna. Det här är det sista berget vi kan bo i. Det finns inget annat ställe att flytta till. Du är vårt enda hopp nu.”

Både tomtemor och fnytten tittade spänt på honom.

Vad är det ni vill att jag ska göra då? Jag har ingen aning om hur man stoppar ett tunnelbygge.”

Jag förstår att det är mycket att lära sig, men du kommer snart att vänja dig vid Mythia. Du kanske till och med gillar det.”

Varför ber ni inte någon vuxen? Jag är ju bara 12 år.”

Det går inte. Det skulle ta för lång tid att förklara det här för en vuxen, och sen skulle de gå omkring här i Mythia och tänka på sina jobb och på vad de ska laga för mat och hur mycket pengar de får tillbaka på skatten.”

Olle skrattade och smittade tomtemor så att hon också började skratta. Men sen blev hon allvarlig.

Vi har haft koll på dig, Olle. Du är modig och klok och dessutom bryr du dig om julen. Jag litar på dig. I själva verket lägger vi alla våra liv i dina händer… Det kan bli farligt. Men du bestämmer själv om du vill göra det här.”