Man of Steel suger

Idag/igår var jag och såg Man of Steel. Jag var inte imponerad av trailern (men sånt har lurat mig tidigare) så jag var halvskeptisk redan innan filmen. Men oj. Det där var en dålig film.

Till att börja med: filmen öppnar med att vi får bevittna Stålmannens födelse. Verkligen?! Måste vi börja så långt tillbaka? Vi har ju redan en Stålmannen-film där vi börjar på Krypton och sedan får följa hela hans uppväxt och liv. Behöver vi en till?

Sedan åker vi utomhus på Krypton. En gul sol. Finns det en sak som folk känner till om Krypton, förutom att det är Stålmannens planet och att den är förstörd, så är det att den kretsar kring en röd sol. En detalj? Varför envisas filmskaparna då att göra en stor sak av det?

Härnäst har vi skurken. General Zod (känd från bland annat Stålmannen 2) är skurken. Det är ett bra val. Stålmannen behöver en utmaning. Men så rollbesätter man rollen fel. I Stålmannen 2 har vi Terence Stamp. En bra skådespelare. Här har vi en typ som heter Michael Shannon, som jag knappt känner igen, trots att jag försöker hänga med.

Problemet är inte bara skådespelaren (de flesta skådespelare är okej, till och med Kevin Costner – jag har bara svårt för Russell Crowe, men det återkommer jag till snart), utan rollfiguren. Filmen berättar att kryptonierna avlas fram för ett särskilt syfte, till exempel att bli forskare, ledare eller så. Zod har blivit framavlad för att bli en krigare. Intressant problem – men de ägnar resten av filmen att bevisa att Stålmannen, som aldrig har tränats i närkamp, vapenhantering, kampsport, strategi, taktik, etc, kan besegra Zod, egentligen utan att ens bli svettig.

Så återkommer vi till Russell Crowe. Jag hoppar över den stora luckan i historien: att hans rollfigur, Stålmannens pappa, på något sätt har programmerat ett hologram i ett rymdskepp och skickat iväg det till jorden för 18 000 år sedan där det har frusit fast i isen (det motsvarar Stålmannens Fortress of solitude), långt innan Stålmannen föddes, och på något sätt inkluderade information som hände precis efter att Stålmannens raket åkte! Istället fokuserar jag på herr Crowe själv. Här har vi en skådespelare som inte har ett enda ansiktsuttryck. De flesta skådespelare gillar dödsscener, eftersom det ger dem en chans att spela ut smärta, sorg, förvåning, etc. När Russell Crowe dör (spoiler alert!), då rör han inte en min…

Det där med att ha en bra skurk är A och O, framför allt eftersom Stålmannen är osårbar. Därför behöver man någon som kan sätta hans moral och etik på prov, hota hans närstående och i allmänhet driva historien framåt. Annars blir Stålmannen en rätt irriterande typ. Tyvärr dröjer det nästan 40 minuter innan Stålmannen och Zod möts. Då försöker Zod inte ens övertyga Stålmannen om att gå över på hans sida, utan säger i stort sett bara: ”Vi tänker förstöra den här världen som du har vuxit upp på. Inga problem med dig, va?”

När Zod dyker upp, förresten, kommer en sån där scen vi alla sett tidigare. Utomjordingar skickar meddelanden på alla TV-apparater (och telefoner, så modernt) på olika språk: i Kina får de Zods meddelande på kinesiska, etc. Jag antar att jag är naiv eller så, men finns det inga ställen på jorden där det talas fler än ett språk? På Times Square i New York? Visar man då meddelandet på ett enda språk, baserat på vilket språk som talas av flest människor i närheten? Vad händer då om det råkar vara exakt lika många?

Apropå dumma scener: de är tvungna att ta död på Jonathan Kent för att ge Stålmannen någon slags motiv att ge sig ut i världen. Det gör de genom en tornado, som drabbar en serie bilar (lite tätare mellan bilarna än vad jag hade väntat mig i Smallville!) och en kvarglömd hund i en bil (!). Istället för att Stålmannen/Clark tar hand om det, så gör pappan det. Han fastnar med foten, men klarar sig ut. Tornadon kommer närmare. Men han har lite ont i foten, så han… bara står där! Och vinkar åt Clark att inte rädda honom, eftersom det skulle avslöja hans krafter. Att Clark har räddat flera människor utan att bekymra sig om att dölja det tidigare i filmen (och i livet) låtsas man inte om. Nämnde jag att den där scenen, innan Kevin Costner försvinner i tornadon (men inte ur filmen – de hoppar) är drygt 20 sekunder lång? Till slut sitter man bara och hoppas på att gubben ska försvinna någon gång.

Dialogen är hopplös. Verkligen dålig.

En positiv liten grej är att de har behållt Zods kvinnliga kompanjon (men bytt namn på henne) och dessutom gett dem en tredje partner, som också verkar vara stum. Precis som i Stålmannen 2.

De har med flera bra skådespelare, som enbart verkar vara där för att hämta sin lönecheck eller som inte fick några repliker. Richard Schiff, Toby från Vita huset, har en fantastisk utstrålning och man kunde göra mycket med den rollfiguren. Han har ett par korta repliker, som om rollfiguren blivit nerklippt. Laurence Fishburne är oväntad i rollen som Perry White, men gör ett bra jobb, och har bara några få repliker och ägnar sedan mest tiden åt att reagera på saker utanför bild.

Intrigen har också problem. Jag nämnde förut att det dröjde innan skurken dök upp. Det föranleder mig som vanligt att ställa två frågor:

1. Måste vi lägga så mycket krut på att berätta om ursprunget?

2. Finns det ingen som vill berätta en bra historia om Stålmannen, bortsett från hans ursprung och uppväxt? Jag brukar i det här läget citera något som kallas för SES för Starship Enterprise Syndrome. Det handlar om att konceptet i de flesta Stålmannen-serien fokuserar på ett problem i nutid, inte på hans ursprung. Det är det en sån här film också borde göra.

Allt det här är stora problem. Men det finns ett ännu större problem som sänker hela filmen från en trea (av fem) till en etta. Hela filmen saknar hjärta.

Det här med hjärta är svårt. Vad jag menar är att filmen inte verkar bry sig. Exempelvis sker slutstriden i Metropolis. Zod tänker terraforma Jorden till en ny Krypton, och Stålmannen tänker stoppa Zod mfl. Till hjälp har han armén, flygvapnet, mfl. Byggnad efter byggnad förstörs. Och ingen bryr sig om skadorna. Det är svårt att låta bli att tänka på 11 september ibland, när flygplanen kör in i skyskraporna. Men här finns inga tecken på att det skulle lämna ett stort nationellt trauma. Och de bara fortsätter att demolera. Till slut blir det bara långtråkigt.

Men det är inte bara demolering som tyder på bristande hjärta. Det finns ingen att sympatisera med. Vi vet ju att Stålmannen är osårbar, och vi ser inte ens att han har särskilt svårt med något. Han har ingen utvecklingskurva att tala om. De använder sig inte ens av det gamla (men ganska smarta) tricket att låta Lois Lane hotas mer än högst tillfälligt. Eller hans mamma, som de antyder att de tänkte göra. Stålmannen har helt enkelt ingen motivation att göra någonting och inget mål i livet.

Om han inte bryr sig, då bryr inte vi oss heller. (Det är orsaken till att jag har svårt för Mandomsprovet, där det dröjer jättelänge innan huvudpersonen bryr sig om någonting.)

Jag vet att vissa har svårt för TV-serien Lois & Clark, men den berättade om det här med besök från Krypton på ett mycket bättre sätt i ett trippelavsnitt med början här. Där fick han strida mot ett trettiotal kryptonier som alla hade superkrafter, en ledare värd namnet, flera moraliska krångligheter och en del annat. Den här filmen var bara pinsam. Spara pengarna och gör någonting roligare/mer spännande/mer engagerande istället!

Gökboet och protagonsten igen

Kort efter att jag skrivit om vem som är protagonisten i filmen Gökboet (nej, det är inte indianen Bromden…) så var min sambo på ett nytt möte med sin kurs. Där diskuterade man just det här med antagonister och protagonister igen. Och en av dem anmärkte just att det var hövdingen som var protagonisten.

Homer skriker

Homer skriker

Jag fattar inte hur man kan tro det! Han är protagonisten i *romanen* Gökboet. Det är som att tro att det är Don McLean som sjunger ensam på Madonnas version av American Pie för att det var han som gjorde originalet eller att det var Edward Munch som gjorde bilden här bredvid, eftersom det var Munch som gjorde förlagan.

Vad handlar det här om? Jo, det kan vara ganska lätt att förstå att jag som inte har en timmes utbildning i hur man mekar med bilar inte ska säga till någon vad de olika delarna under en motorhuv heter. Däremot verkar folk tycka att det är så enkelt med berättelser och texter att vem som helst kan få tycka till och ha lika stor expertis inom området. ”Det finns ju ändå inga fasta regler.” Struntprat. Det är klart att det finns regler. Det finns inte bara troper. Det finns faktiskt klara och ganska enkla regler. Några av dem finns beskrivna i olika skrivböcker. Några av dem finns beskrivna på Wordplay. Men lättast är kanske att faktiskt fråga en expert. Ta kontakt med någon som har läst, studerat, forskat, prövat, och gjort fel och blivit rättad, snarare av en som aldrig haft händerna oljiga.

Vem är protagonist i Gökboet?

Min sambo håller för tillfället på att skriva en uppsats om antagonister för en kurs hon går. Märkligt nog finns det nästan ingenting skrivet om antagonister, bortsett från att de är en films eller en romans skurk i motsats till dess protagonist som är hjälten.

Varför ville hon då skriva om antagonister från början? Hur fick hon idén? Från mig, naturligtvis. Jag har nämligen skrivit en bok om hur man skriver och däri finns ett kapitel om just antagonister. Strunt samma att jag sa till henne att det knappt finns något mer skrivet; hon hade bestämt sig. Så jag tog reda på vad jag hade och efter att ha läst det magra materialet började hon leta på internet. ”Inte ens Wikipedia har särskilt mycket,” sa hon besviket. ”Nä,” sa jag menande.

Så började hon berätta om det lilla hon hade hittat. Det var någon grej om Gökboet och så fort hon sa titeln visste jag vad som skulle komma. Jag suckade och hängde med huvudet. ”Vem är det som är huvudperson i Gökboet?” frågade hon. ”Jack Nicholson, d.v.s. McMurphy,” svarade jag. ”Men…” började hon och jag avbröt henne med ett ”Neeeej. Chief Bromden är berättare i romanen som filmen bygger på. Det är bara i Sverige som det finns folk som har fattat det som att Chief Bromden skulle vara huvudpersonen.”

”När jag inte hittade något på antagonist”, fortsatte hon, ”sökte jag på ‘drivande karaktär’ och då hittade jag en text om att det skulle vara chief Bromden som är protagonisten, eftersom det är han som utvecklas mest.” Då var jag färdig att lägga mig i fosterställning.

Karaktärers förändring

Jag har hört varianter på det där påståendet i flera år, att definitionen på en protagonist skulle vara att det är den rollfigur som förändras mest, och att antagonisten inte skulle förändras alls. Det är så mycket fel med den definitionen att jag knappt vet var jag ska börja, men jag ska ändå försöka bringa lite reda i den här soppan.

För det första skulle jag vilja ha ett enda bevis för det påståendet. Ett enda bevis, det är allt jag begär! Det finns inte. Om du hittar en enda film, bok eller text där protagonisten känns igen på att den förändras och antagonisten på att den inte förändras, då ska jag inte bara hitta dussintals motexempel, eller visa att det är en illusion utan också förklara varför det är irrelevant. Mer om det snart.

För det andra skulle jag vilja ha en definition på ”att förändras”. Består inte livet av förändring? Strunt samma, för vissa saker gäller för livet i allmänhet och annat för berättelser, så låt oss koncentrera oss på berättelser. Okej, jag skulle se någon rollfigur med mer än en replik som *inte* genomgår en förändring. Möjligen förändras protagonisten *mer* än antagonisten, men som jag skrev ovan är det knappast det mest viktiga draget för en protagonist.

För det tredje är förändring i sig ett mycket dubbeleggat svärd. En rollfigur som förändras riskerar med varje förändring att förlora den lockelse den kan ha haft i början av berättelsen, vilket gör att varje förändring protagonisten måste vara liten och mycket välmotiverad för att inte riskera att förlora publiken. Ett exempel: vem förändras mest i Casablanca? Rick, Victor Lazlo eller Ilsa eller rentav någon av de andra? Ricks förändring är otroligt subtil.

För det fjärde är det långt ifrån alltid som protagonisten lär sig berättelsens tema. Berättelsen kan nämligen visa upp berättelsens tema genom att protagonisten aldrig lär sig något eller ser sammanhanget.

Kan vi släppa den här myten nu?

Åter till Gökboet

Då har vi ytterligare en missuppfattning att ta hand om: Bromden förändras inte mest.

Jag förstår inte riktigt hur man kan påstå att Bromdens förvandling från tyst till talande till flyende på något sätt skulle kunna utmana McMurphys förvandling från motvillig fånge till i motsatsrelation till syster Ratched till nyfiken på de andra fångarna till upprorsmakare till straffad till lobotomerad – till död!

Möjligen betraktas Bromden som protagonist därför att han överlever filmen. I så fall skulle inte Maximus (Russel Crowe) vara protagonisten i Gladiator enbart för att han dör. Eller för att ta en helt annan typ av berättelse: Skorpan i Bröderna Lejonhjärta är med andra ord inte protagonisten, enligt det här sättet att se saken. (Fnys!)

Hallå, det här är inte svårt. Framför allt om man inte gör det svårare än vad det behöver vara. Några kännetecken om man är osäker:

I Skyskrapan brinner finns det två protagonister. Steve McQueen står först, men Paul Newman står överst, som en kompromiss

* vilken av rollfigurerna finns med på filmens eller bokens omslag?

* vilken av rollfigurerna spelas av den mest kände skådespelaren?

* vems är antagonisten? D.v.s. vem har mest konflikt med antagonisten?

* om du ska återberätta handlingen, vilken rollfigur kan du *inte* ta bort och ändå ha en förståelig intrig?

* vilken rollfigur är det tänkt att man ska identifiera sig med mest eller under längst tid?

Varför göra det svårare än så?

Gökboet, schmökboet

Låt mig avsluta med att säga att jag inte riktigt gillar Gökboet. Jag tycker den är rätt intetsägande. Jag kan inte identifiera mig med McMurphy, tycker att miljön är motbjudande och har svårt för nedåtslutet. Kanske beror det på att filmen är rätt predikande. ”Åh, det är hemskt på våra mentalsjukhus.” Boken skrevs från början just för att avslöja hur illa det var, så det kanske inte är så konstigt, men det behöver inte betyda att man tycker att det är intressant. Se bara på hur många som inte köper Faktum eller Situation Stockholm varje månad.

Men det förändrar inte att jag tycker illa om när folk misshandlar filmen genom att analysera den så hopplöst fel. Nästa gång någon påstår att Bromden är protagonist tänker jag nog säga att det är syster Ratched som är protagonist – ”för hon driver ju berättelsen”.

Så vad hände med sambons uppsats?

Jag lyckades efter många om och men tipsa henne om några ställen där man nämner antagonister, men i ärlighetens namn nämner hon min bok säkert fyra gånger utanför litteraturförteckningen. På 1,5 sida.

(Och vill man köpa min bok så finns den på www.vulkan.se under titeln Manusförfattarens guide. Sen finns den på den här bloggen också.)