Landet Mythia:Kapitel 21

Kapitel 21: Duell med prins Bello

 

Olle kunde inte göra annat än att följa med prinsessan Denelene medan hon sprang längs en av skogsstigarna. Han hängde i hennes hand och försökte nå ner till marken. För att vara en vacker och finklädd prinsessa var hon verkligen mycket stark.

Snälla prinsessan, jag är ingen prins. Jag hör inte ens hemma i den här världen. Och jag måste rädda Mythia från–”

En drake?” sa prinsessan hoppfullt och stannade.

Nej, från ett tunnelbygge”, sa Olle.

Prinsessan tänkte efter.

Nej, det kan inte stämma.”

Hon började springa igen och drog åter med sig Olle som en vante.

Jag har aldrig hört talas om någon prins som ska döda ett tunnelbygge. Alltså är det bara något ni säger för att utmana andra prinsar. Men det behöver ni inte göra mer, prins Olle. Jag älskar er redan.”

Olle suckade medan Denelene fortsatte mot slottet.

 

När de kom fram till slottet stod Anna och fnytten redan vid vallgraven och väntade.

Prinsessan stannade tvärt och synade flickan med blomman och de små flygande varelserna. Hon drog fram en liten dolk ur sin klänning och höll den mot Anna.

Vän eller fiende?”

Vi är Olles… jag menar, prinsens vänner”, sa Anna.

Stämmer det, min dyre prins?” sa prinsessan förälskat.

Olle nickade lite besvärat. Då sänkte prinsessan dolken igen.

Min fästmans vänner är mina vänner”, sa hon. ”Välkomna in i kung Dandos slott, Silverstjärna.”

Prinsessan gick ner mot vattnet i vallgraven, vinkade åt de andra att följa efter, och svängde in under vindbryggan. Där fanns en smal gång, en meter ovanför vattnet, och mitt under vindbryggan letade prinsessan fram en dold lucka i träväggen. Prinsessan öppnade luckan och klättrade in. Medan Anna följde efter med blomman i handen frågade Olle:

Hur hann ni ifatt oss? Prinsessan sprang ju hela tiden.”

Jag springer fort”, sa Anna.

Inte fort”, sa Olle medan han klättrade in och stängde luckan.

Nej, men fnytten visade raka vägen istället för den omvägen som ni tog.”

Kom, min prins”, sa prinsessan och ledde vägen genom en låg gång som vek av och som antagligen gick under vallgraven. Innan Olle visste ordet av hade den lilla gången vikit av, och där innanför låg ett rum med gobelänger, förgyllda takmålningar och sirliga stolar.

I en av stolarna satt en böjd gubbe som inte passade in riktigt. Han var knotig och skakade lätt. Det såg ut som om inget förvånade honom.

Precis i tid”, sa gubben darrigt.

Vad menar du?” sa Olle.

Den tid jag hade förutspått, Olle.”

Hur visste du mitt–”

För mig är få saker dolda”, sa gubben.

Det här är Sollerin”, sa prinsessan. ”Han har tillhört hovet i över femtio somrar.”

Och kommer så att göra i tretton höstar till”, sa Sollerin. ”Ni behöver hjälp.”

Ja, kan du hjälpa oss?” sa Anna tveksamt.

Inom kort”, sa Sollerin och vände sig till prinsessan. ”När jag berättade för din far att du skulle hitta din prins idag ville han genast träffa dig. Han går in i Lila Salen om några ögonblick. Gå nu.”

Prinsessan gick baklänges mot en av dörrarna medan hon tittade på Olle. Till slut gick hon ut och stängde dörren.

Jag är ingen prins–” började Olle.

Sch… Det passar sig inte än”, sa Sollerin.

Precis då öppnades dörren igen och prinsessan tittade in.

Sollerin, ta väl hand om våra gäster.”

Den gamle gubben nickade, och så kastade prinsessan Denelene en slängkyss till Olle och försvann igen.

Jag kommer aldrig att få se henne lika lycklig igen”, sa Sollerin medan han reste sig. ”Nu kan vi prata.”

Han tog fram lite pulver ur en ficka och strödde det över blomman som Anna höll i handen. Anna ställde ner blomman på golvet, och snart växte det ut en fot som var alldeles för stor för den lilla blomman. Sen blev stjälken längre och tjockare, tills den fick vingar och Elvans huvud dök upp där bladen hade suttit för mindre än tre sekunder sen. Till slut fick hon tillbaka sitt tuggummi i håret.

Hon tittade på håret, vände sig till Sollerin och sa:

Typiskt. Du har inget mot tuggummi i håret?”

Sollerin sträckte fram en sax.

Det är det enda botemedlet som faktiskt löser problemet.”

Det finns flera hundra världar i Mythia, och åtminstone fyrtio av dem innehåller någon typ av trolldom. Ändå måste jag gå omkring med det här fördömda… Vad tittar ni på?”

Elvan, du har varit en blomma och det första du pratar om är ditt hår”, sa Olle.

Ja?” sa Elvan.

Hon tittade oförstående på dem. Olle nickade mot Sollerin, och plötsligt insåg Elvan vad Olle menade.

Tack…”

Sollerin log och nickade. Elvan slappnade av.

Då var det väl bara en fråga kvar”, sa Elvan. ”Kan du–”

Nej”, sa Sollerin.

Vad menar du?” sa Olle.

Jag kan inte hjälpa er med tillbakaresan så att ni kan stoppa tunnelbygget.”

Det är bara Nejlika som kan skicka oss tillbaka, va?” suckade Olle.

Nej, det finns flera sätt. Men jag talar om prinsessan. Sedan prinsessan var liten har det kommit prinsar och furstar från hela vår värld för att söka prinsessans kärlek. Alla har fått återvända hem tomhänta. Det har gjort kungen rasande. Nu när prinsessan har valt en prins kommer kungen inte låta er gå härifrån.”

Olle skakade på huvudet. Det här var inte bra.

Men då gifter jag mig med henne då och sen ordnar vi till något så att det ser ut som om jag är död, så kan vi fly.”

Men vi hinner inte stanna tills kungen har ordnat ett bröllop”, sa Elvan. ”Tick tack, dagarna går!”

Sollerin skakade på huvudet.

Det är värre än så. Om du gifter dig med prinsessan, då finns det risk för att den svikne prins Bellos far startar krig mot kung Dando. Då kommer miljoner invånare att dö.”

Men om du nu vet vad som kommer att hända i framtiden, varför säger du inte bara vad vi ska göra?” sa Elvan.

Just nu är framtiden i ett vägskäl. Allt hänger på vad Olle gör nu.”

Olle bara stirrade framför sig.

Vår enda chans är att hitta prins Bello”, sa han.

Hur då?” sa Anna. ”Han försvann ju spårlöst.”

Fnytten kan leta”, sa Olle.

Han reste sig och skulle just gå tillbaka genom gången under vallgraven när prinsessan kom tillbaka. I handen hade hon en tårta som var formad som en groda med ett täcke av grön marsipan.

En prinsesstårta?” sa Olle.

Nej, det är en tårta till en prins: prins Olle.” Hon stirrade på gruppen, som verkade ivriga att få gå. ”Vart är ni på väg?”

Han ska… dräpa en drake”, sa Elvan.

Vem är ni?” sa prinsessan till nykomlingen Elvan.

En blomma. Och jag har inte tid att leka tjugo frågor.”

Prinsessan rynkade pannan och ställde ifrån sig tårtan på ett bord.

Jag lyssnar inte på er”, sa hon till Elvan. ”Vart ska ni, min dyre prins?”

Jag ska faktiskt dräpa en drake”, sa Olle.

Vad menar ni, min älskade? Finns det drakar här? Då skickar vi väl hela armén. Ni ska ju snart gifta er. Armén är full av soldater utan nära och kära.”

Sen kom prinsessan på något mer.

Men varför ska ni åka och dräpa en drake nu? Prins Olle, ni har ju mig.”

Ja?” sa Olle.

Vad gör drakar? De vaktar unga prinsessor som inte har tillräckligt avskräckande mödrar. Hade ni tänkt befria en prinsessa till och gifta er med henne också?”

Nej”, sa Olle lamt.

Då följer jag med.”

 

Varför ska vi leta reda på en annan prins?” frågade prinsessan Denelene när de kom ut ur den dolda gången.

Olle skickade iväg fnytten för att leta uppe i luften innan han svarade. Anna och Elvan var också på väg att gå, men Olle höll kvar dem.

Vi behöver honom, för han vet var skatten finns.”

Letar vi efter en skatt?” sa prinsessan förtjust.

Ja, en stor skatt”, sa Olle.

Men varför skickar ni inte iväg era vänner, så går det snabbare?”

De är–”

Livvakter”, sa Anna stramt.

Prinsessan kramade Olles arm och log förföriskt.

Hur ska vi då kunna få tid för oss själva?”

Det kommer ni att få gott om tid till när ni är gifta”, sa Elvan och lutade sig mot ett träd.

Jaha, ni klagar på att ni måste härifrån, och att ni inte har tid för mig, men skattjakter har ni tid med?” sa prinsessan sårat.

Olle slog sig för pannan. Det gick inte att lura prinsessan. De skulle bli tvungna att ta med henne.

Då kom det gröna fnyttet tillbaka och satte sig på Elvans arm. Det pekade in i skogen.

Prinsen är däråt. Han gömmer sig, inte långt härifrån.”

Det är klart”, sa Anna. ”Han ville väl få fler tittar av prinsessan.”

Bra”, sa Elvan till fnyttet. ”Hämta de andra så möts vi där. Vi skyndar oss.”

Innan prinsessan sträckte fram sin arm för att gå i armkrok med Olle skyndade han fram till Elvan och viskade i hennes öra:

När vi träffar prinsen får du övertala honom att låtsas slåss med mig. Jag förlorar och så blir han och prinsessan kära. Kan du göra det?”

Elvan nickade.

 

Prinsen låg lutad mot ett träd, mellan två fallna träd, så att han var helt dold från tre håll. Olle lösgjorde sig från prinsessan och ställde sig framför de andra.

Prins Bello”, ropade han. ”Jag är prins Olle. Det här är min blivande fru, prinsessan Denelene, kung Dandos dotter.”

Prinsen reste sig och stirrade hårt på Olle. Men när han sedan tittade på prinsessan blev den mjuk och kärleksfull. Han slog besviket ner blicken.

Var hälsade, ni sköna, och ni tappre.”

Olle vinkade åt Elvan att gå fram till prins Bello. Prinsen drog genast fram sitt svärd och förberedde sig på strid. Elvan tittade ner på svärdet som pekade mot hennes runda mage och höll ut sina armar från kroppen.

Jag är en älva. Vad väntar du dig av mig?” sa hon. När prinsen inte slappnade av sa hon:

Jag har ett meddelande till dig personligen.”

Hon studerade noggrant skogen omkring dem, som om det fanns spioner i varje buske och vinkade till sig prinsen. Han sänkte svärdet långsamt, men höll det redo ifall Elvan skulle hitta på något.

Elvan gick sakta närmare och viskade i hans öra.

Prinsessan lutade sig fram och försökte se på prinsens ansiktsuttryck vad Elvan viskade, men prinsen såg lika misstänksam ut som förut.

Till slut backade Elvan. Prinsen sänkte svärdet ytterligare och nickade mot Olle. Olle log.

Jag vill kämpa om prinsessan”, sa prinsen plötsligt. ”Hon är alldeles för vacker och klok för att umgås med en sådan svinpäls som er, prins Olle.”

Vad säger ni, prins Bello?” sa prinsessan häpet.

Hon såg inte att prinsens mungipor darrade av munterhet. När som helst skulle han börja skratta, så Olle gav tillbaka med samma mynt:

Om du bara langar hit ett svärd ska jag nog visa dig!”

Så gärna, om du vet vilken ända du ska hålla i!”

Prins Bello rotade bland sina saker och så kastade han upp något i luften. Olle flyttade på sig just innan svärdet träffade marken där hans fot hade varit. Svärdet hade en bred parerstång och glänste i eftermiddagssolen.

Oroa dig inte, prinsessan”, sa prins Bello. ”Jag ska rädda er från den här låghalta åsnan.”

Då hände något som Olle inte hade räknat med. Prinsessan drog upp svärdet ur marken och höll upp det mot prinsen.

Jag kanske inte vill bli räddad av en stinkande buffel-blaffa!”

Nej”, sa Olle. ”Det här är min kamp. Jag måste försvara din ära.”

Varför ska du försvara min ära?” sa prinsessan, men då hade Olle redan tagit svärdet ifrån henne.

Kom igen, din hästfis!” ropade han till prins Bello.

Med det kastade han sig mot prins Bello. Prinsen hoppade vant undan medan han fällde Olle med ett välplacerat ben. Olle rullade ihop sig till en boll och försökte rulla upp igen, men ryggsäcken var i vägen, så han landade på rygg.

Prins Bello tog chansen och stötte svärdet rakt mot Olle!

Olle hann nätt och jämnt undan, men ryggsäcken skulle aldrig bli sig lik igen. Han rusade upp utan svärdet och kastade sig rakt på prinsen. Prinsen hann inte undan utan ramlade raklång i gräset.

Vad håller du på med?” väste Olle. ”Det här är ju på låtsas!”

Hon kommer inte att gå på er bluff om ni inte är död. Dessutom är det här min chans att visa hur tapper och skicklig jag är.”

Prinsen svepte med svärdet farligt nära Olle och medan Olle backade reste han sig.

Din unkna svettkörtel, jag ska nog visa er vem prinsessan borde ha vid sin sida.”

Han gjorde två snabba utfall. Med ens blev Olle väldigt rädd. Det här gick inte alls som han hade tänkt. Han sökte stöd hos Elvan, men istället hörde han hur prinsessan ropade:

Heja prins Olle!”

Det gjorde bara prins Bello mer besluten i att överglänsa Olle. Han gick långsamt närmare, fullständigt medveten om att Olles svärd låg på marken, långt ifrån Olle. Olle backade mer och mer, men snart var prinsen bara någon meter ifrån honom. När Olle backade rätt in i ett träd såg han sin chans. Han sprang kvickt och gömde sig bakom det stora trädet.

Prinsen gick försiktigt runt trädet, medan han flåsade:

Din snortäckta spottkopp, stå stilla och ta det som en man!”

Men Olle fanns inte på andra sidan trädet. För säkerhets skull gick prins Bello vidare ett halvt varv till. Olle fanns inte där heller. Sen tittade han upp.

Då hoppade Olle ner på honom.

Bra klättrat, Olle!” ropade det röda fnyttet.

De ramlade ihop i en enda hög på marken. Olle slog och sparkade så mycket han kunde, men prins Bello hade en ringbrynja så det gjorde nästan mer ont på Olle. Men till slut sprang Olle iväg till sitt svärd och ställde sig i försvarsställning.

Passa dig, för nu kommer jag, din förkrympta sillmjölke”, sa prinsen.

Han reste sig upp, hämtade sitt svärd och gick hotfullt närmare. När han kom tillräckligt nära började han svinga svärdet framför sig. Snart träffade svärden varandra och det slog gnistor om dem. Olle var mycket mindre och svagare så hans svärd höll på att flyga ur händerna på honom, och då passade prins Bello på.

Han gick ännu närmare och slog till Olle med handtaget på svärdet. Olle dåsade i backen. Hela huvudet gjorde ont, och nästan hela kroppen. Men det var inte över, för prins Bello satte ett knä i bröstet på Olle och höll svärdet mot hans hals.

Ge dig!”

Olle hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Prinsens ögon var helt svarta av ilska och Olle trodde att han skulle skada honom på riktigt. Han kände hur halsen snörde ihop sig. Det var jättesvårt att få fram minsta ord:

Jag ger mig.”

Då reste sig prinsen plötsligt upp, skrattade och sa:

Bra val.”

Lite tystare sa han:

Det måste ha sett väldigt realistiskt ut.”

Han stack svärdet i sin slida och gick emot prinsessan.

Åh, min hjälte”, sa prinsessan.

Sedan sprang hon fram till Olle.

Prins Bello stod där och bara stirrade på prinsessan medan hon höll Olle i sin famn. Han förstod inte hur det kunde ha gått så fel. Elvan kom fram och klappade honom tröstande på axeln.

Men plötsligt kom det en iskall vind längs marken. Olle såg hur gräset omkring honom blev frostigt och då började det gå rysningar längs hans ryggrad. Sen kom haglet och slog dem allihop på kinderna och halsen. Olle skyddade såret i pannan med handen och reste sig upp.

Vad är det här?” skrek prinsessan.

Svaret kom i form av en köldvåg som fick allihop att huttra till. Nu förvandlades haglet till en snöstorm. Marken täcktes av snö på några sekunder och blåsten gjorde att gruppen splittrades.

Var är du?” skrek någon. Vem var det? Var det Elvan?

Sen ökade vindstyrkan rejält.

”– äää… aaa… ooo… aaa…” tyckte Olle att han hörde.

Snön täckte Olle där han stod bakom ett träd och försökte ropa till de andra:

Elvan! Anna! Fnytten!”

Men ljudet bara studsade på snön och slukades av stormen. Hur skulle han nu hinna tillbaka för att rädda tunnelbygget? Sen slog det honom – han kanske inte skulle hinna göra någonting om Kung Bore fick tag i honom igen.

Sen blev det helt vindstilla. Det blev tyst. Obehagligt tyst.

Olle vågade knappt titta fram. Visserligen hade han överlevt ett möte med Kung Bore, men den här gången skulle det inte bli lika lätt. Kung Bore skulle vara arg på honom. Snart skulle han komma…

Det började vina, surra och kännas i magen. Trädet som Olle stod vid började skaka. Det började till och med skaka i huvudet. Olle föll ner på knä. Han orkade inte stå upp längre.

Hjälp”, gnydde han.

Ur vinandet hördes Kung Bores röst som krossad is:

Knappast”, viskade den.

Precis som förra gången kom det en stor smäll efteråt. Den här gången lät det så högt att han ramlade omkull. Han blev liggande med slutna ögon. Han märkte inte ens att han frös.

Landet Mythia:Kapitel 20

Kapitel 20: I sagornas värld

 

Aj”, skrek Elvan och drog förnärmat i sin vinge som hade fastnat under Olle.

Det gav Olle en idé.

Anden, jag vill kunna flyga.”

Klungan som låg ovanpå Olle skingrades när Olle svävade upp till taket i ingenmanslandet. Olle skrattade lyckligt. Han behövde inte bry sig om att Anna hoppade och försökte dra ner honom i benen.

Nu kan jag önska mig hur mycket jag vill! Jag vill ha sovmorgnar i skolan. Det räcker om vi börjar klockan tio. Och så vill jag att skolmatsalen ska servera risgrynsgröt minst en gång i veckan. Förresten kanske det inte vore så dumt med lite godis just nu–”

Olle, stopp! Du har allt du behöver”, sa tomtemor.

Nej, det är så mycket mer som jag vill ha”, sa Olle.

Elvan suckade.

Det här är så typiskt människor”, sa hon.

Tyst”, sa Olle. ”Jag önskar att Elvan ska vara tyst.”

Elvan öppnade munnen för att svara, men det kom inte ett ljud från hennes mun. Det lät inte ens om hennes vingar när hon flaxade, eller när hon stampade med foten i golvet. Hon suckade ljudlöst och flög upp till Olle för att dra ner honom.

Sluta. Jag vill att Elvan ska förlora förmågan att flyga.”

Elvans ögon spärrades upp och hon föll. Men innan hon hade fallit för långt slog hon till Olle på kinden. Det hördes inte ett ljud. Inte ens när hon slog i marken hördes det någonting. Elvan stirrade surt på Olle.

Jo”, sa Olle. ”Godiset. Jag vill ha tusen chipspåsar, tusen påsar med ostbågar, tusen drickor och en stor skål med blandat lösgodis, fast mycket lakrits. Du kan lägga det där borta.”

Han pekade på golvet bredvid jultomten. Jultomten flyttade sig genast, och det var tur, för gången täpptes till att fler och fler prasslande påsar och klunkande flaskor.”

Anna som hade tittat på det här med stort intresse vände sig till anden och sa:

Är det verkligen bara Olle som kan önska nu?”

Anden körde fram sina tänder ännu mer.

Mmm, så länge han vill.”

Anna funderade ett litet slag, innan hon vände sig mot Olle som hade flugit fram och grävde bland lösgodiset och så sa hon med sin lenaste röst:

Snälla, Olle, kan inte jag få önska en sak?”

Nej, för om du får önska då blir det din tur, och då kommer du aldrig att ge tillbaka turen till mig.”

Men om du önskar åt mig då?”

Vad vill du ha?” sa Olle misstänksamt med munnen full av lakrits.

Det är så konstigt när Elvan inte kan göra några ljud. Kan hon inte få låta lite? Hon behöver ju inte prata, men det kan väl åtminstone låta lite när hon går, och så kanske hon kan få vissla.”

Det är roligt att vissla”, sa Nejlika.

Jaja”, sa Olle. ”Anden, ge tillbaka Elvan alla andra ljud utom förmågan att tala.”

Alla vände sig mot anden i flaskan. Anna såg särskilt nöjd ut.

Anden å andra sidan såg ilsken ut och slog ihop sina händer, så att det kändes som ett blixtnedslag i Olles huvud. Plötsligt föll han och landade på knäna och handflatorna. Det gjorde jätteont.

Olles pappa sprang emot honom för att ta hand om honom. Men mitt i ett steg försvann pappa. Chipsen och drickorna dunstade bort. Jultomten vände sig mot Olle och täcktes med is igen och blev stilla.

Och till sist skakade Nejlika till. När han fick syn på Olle skrek han:

Din lilla råtta! Jag ska trolla bort dig som jag gjorde med enhörningarna!”

Han sprang emot Olle, men innan han hade kommit fram hade Olle, Elvan och Anna hamnat i andens grotta igen. Anden själv pekade mot labyrinten. Olle var förvirrad.

Varför tog du tillbaka alla önskningar?”

Det var du som tog tillbaka en önskning, och då tog jag tillbaka allihop. Så fungerar det”, sa anden. ”Jag lät Nejlika vara kvar i ingenmanslandet eftersom han borde vara snäll, men det är allt. Gå nu.”

Elvan prövade att vifta med ena handen och nu lät det om henne, men hon såg inte nöjd ut för det.

Människor!”

Som en bekräftelse på Elvans bittra kommentar började andens grotta att skaka. Småstenar började falla och snart också lite större stenar.

Tunnelbygget!” sa Olle.

Oj! Ja, jag kanske ska skicka er tillbaka till rätt tid också…” sa anden förläget och satte sig ner. ”Nu är ni i 1958 igen.” Sen pekade hon igen så att de skulle gå.

Olle ledde vägen mot labyrinten, men när de nästan var framme hörde de klapp-klapp-ljudet igen.

Nejlika är på väg hitåt igen”, sa Olle och såg sig omkring.

Snårskogen var visserligen ganska tät, men alla tre insåg att det inte skulle dröja länge innan Nejlika skulle hitta dem om de gömde sig där. Anna tittade omkring sig och så drog hon tag i Olles hand.

Vart ska vi?” frågade Olle.

Anna ledde honom och Elvan mot andra sidan skogsdungen. De hukade sig, gömde sig bakom träden och spanade ifall Nejlika skulle råka komma ut ur labyrinten just då.

Helt plötsligt var Anna borta. Olle letade bland träden, men han såg henne inte. Elvan stod stilla, tätt tryckt mot ett stort träd. Hon pekade längre bort, och där såg Olle hur Anna hoppade vig som ett rådjur över stockar och stenar. Han satte efter henne. Men snart var hon borta igen. Och när Elvan hann ifatt Olle kunde inte hon heller se vart Anna hade tagit vägen. Han svepte med blicken över alla träd, men såg inget förutom träd och buskar.

Var är du?”

Olle gick fram till den lummiga busken där han hade sett henne senast, och förväntade sig att Anna skulle vara gömd i busken, men det fanns ingen där. Det fanns bara ett dike.

Olle väntade på att Elvan skulle komma fram, och sen gick de ner i diket tillsammans. Buskarna dolde ingången ordentligt.

Diket var en halvmeter brett och lika djupt, och verkade inte alls jordigt eller sandigt, utan snarare glatt som polerat trä. Men snart blev diket desto djupare. När diket var lika djupt som Elvan var lång började gången slutta brant ner.

Olle vände sig mot Elvan och log, men Elvan såg inte särskilt glad ut, så Olle satte sig ner och åkte iväg.

Han landade på fötterna i en mjuk gräsmatta. Bortanför gräsmattan fanns en sagolik skog och en porlande bäck. Anna satt i gräset och väntade på honom, så han formade en tratt av sina händer.

Kom, Elvan, det är fantastiskt här”, sa han.

Olle tittade efter Elvan. När hon till slut kom var det inte glidande utan flygande. Hon landade strax bredvid dem.

Jag brukar komma hit. Det är så vackert här, som i en saga. I själva verket är det här sagornas värld. Vi kan nog gömma oss här tills Nejlika har gett upp.”

Förr eller senare kommer han hit”, sa Olle.

Ja, fast vi är skyddade av Barriären.”

Barriären?” sa Olle.

Den där tunneln. Här innanför går tiden mycket långsammare än i skogen utanför.”

Går tiden långsammare?” sa Olle. ”Hur går det till?”

Elvan drog upp ena ögonbrynet fundersamt och överröstade Olle.

Hur mycket långsammare?”

Ja just ja”, sa Olle. ”Vi har bråttom om vi ska hinna rädda Mythia.” Han tittade på sin klocka. ”Idag är det den 15:e december.”

Jag vet inte hur stor skillnaden är. Men tiden där ute går fortare. Man kan vara här inne i någon timme, och det motsvarar en dag där ute. Mor skäller ofta på mig för att jag försvinner.”

Då måste vi tillbaka snart. Men Nejlika har säkert redan varit där uppe och gått igen.”

Säkert”, sa Elvan sarkastiskt och suckade djupt.

Vad är det med dig?” sa Olle.

Vad är det med mig?!” sa Elvan. ”Du gjorde mig ljudlös. Du tog bort min förmåga att flyga. Du blev alldeles önsketokig. Vad är det med dig?”

Olle satte sig ner i gräset. Han lutade ner huvudet och under flera sekunder sa han ingenting.

Förlåt”, sa han sen. ”Jag vet inte vad som flög i mig.”

Du blev önsketokig”, sa Elvan vasst.

Jaja, men varför blev jag önsketokig?” sa Olle.

Anna klappade Olle på axeln.

Du var trött. Du kanske behövde leka lite. Hur länge var det sen du lekte? Du verkar så allvarlig.”

Jag måste ju rädda Mythia”, sa Olle.

Men du är ju bara… Hur gammal är du?”

Tolv.”

Du är ju bara tolv år”, sa Anna fundersamt. ”Hur kan jag då vara … din mormor.”

Du kommer att bli hans mormor om sisådär 30 år”, sa Elvan. ”Och allt det här är väldigt intressant, men vi har ingen aning om när Nejlika kommer, och tiden där ute går mycket fortare, så jag tror att det vore bra om vi förberedde oss lite för när han kommer.”

Olle och Anna blev lite skamsna.

Du har rätt”, sa Anna. ”Men hur?”

Olle har säkert några idéer”, sa Elvan bitskt. ”Han brukar ha massor av idéer.”

Jag har en idé”, sa Anna innan Olle hade hunnit tänka efter. ”En av oss gömmer sig, medan de andra är kvar här på gräsmattan och börjar prata med Nejlika. Sen kastar den som har gömt sig en sten i huvudet på Nejlika, och då kan vi fly.”

Du glömmer inte något?” sa Elvan. ”Hur ska vi komma hem till vår tid om Nejlika ligger här avsvimmad? Vi kanske ska vänta på att han vaknar, och när han vaknar så kallar vi honom ’snäll’, och hoppas att han skickar Olle och mig 45 år framåt i tiden med ett sista ’Maracas Caracas’?”

Då hördes en röst ovanifrån:

Om det är ett ’Maracas Caracas’ ni vill ha, så ska ni gärna få det!”

Alla tre vände sig om och fick se Nejlika som långsamt svävade ner för rutschkanan, just som han ropade:

Maracas Caracas!”

Olle kastade sig undan för blixten som kom ifrån Nejlikas trollspö. Han sprang mot skogen. Anna och Elvan sprang strax bredvid honom. Nästa blixt träffade nästan Olles fot, så han slängde sig över en trädrot för att ta skydd. Han landade rakt i bäcken.

Elvan och Anna tog också skydd, bakom varsitt träd. Men de var inte säkra för Nejlikas blixtar som fick små brinnande flagor att flyga kring träden. Elvan vände sig om och skulle just springa iväg när hon krockade mot ett träd och ramlade baklänges. Hon hann inte resa på sig innan Nejlika var där.

Olle kravlade i bäcken mot Anna som satt nerkrupen bakom ett träd som hade vält. Hon var alldeles blöt i håret och såg väldigt rädd ut. När Olle kom fram till henne trodde hon att det var Nejlika som kom för att skicka en blixt på henne. Olle viskade:

Det är jag, Olle. Ta det lugnt. Jag ska ordna det här. Inget kommer att hända.”

Men just då började hans ficka att skaka och hoppa, och snart hade tre små, lysande varelser klättrat ut. De gäspade och sträckte på sina runda kroppar.

Har vi missat något?” sa det röda fnyttet med sin pipiga röst.

Åh, är vi i kung Dandos rike?” sa det gröna fnyttet.

Vi gillar sagornas värld”, sa det blåa fnyttet.

Fast det är krångligt att hålla reda på dagarna.”

Anna backade och var på väg att skrika. Olle höll för hennes mun.

Det här är fnytten. Och det här är min mormor”, viskade han. ”Försök att vara tysta nu, för Nejlika jagar oss.”

Fnytten höll sina små fingrar för sina små munnar för att visa att de förstod, men de såg väldigt rädda ut.

Sitt kvar här, så ska jag se vad Nejlika håller på med.”

Han ålade tillbaka genom bäcken, men innan han ens hade hunnit fram till kanten av bäcken slog en blixt ner i gyttjan framför honom så att Olle fick lera i hela ansiktet. Nejlika tittade fram över kanten.

Det är ingen idé att du försöker fly, lilla människa”, sa Nejlika sammanbitet.

Olle reste sig långsamt.

Okej, jag är din fånge. Vad vill du göra nu då?”

Nejlika ryckte tag i Olles jacka och drog fram honom på gräsmattan, mot Elvan.

Vad vill alla elakingar?” skrattade Nejlika. ”Jag vill döda er så klart.”

Men varför det? Det är ju inte särskilt elakt.”

Vad menar du?” sa Nejlika.

Du kommer väl ihåg vad vi pratade om? Allt du gör leder till något gott.”

Där har du fel”, sa Nejlika triumferande. ”Hur skulle det kunna komma något gott ur av att jag dödar er? Det måste ju vara riktigt elakt, till exempel mot dina föräldrar.”

Olle kunde inte ens tänka sig hur hans föräldrar skulle reagera om han skulle dö inuti Mythia. De skulle antagligen inte ens få veta var han var. Om inte hans mormor berättade vart han hade tagit vägen. De skulle aldrig få veta.

Ja, det är sant”, sa Olle med gråten i halsen. Han kunde knappt tänka. ”Men tänk om vi gör något elakt medan vi är här som inte hade hänt om vi inte hade varit här.”

Vad menar du?” sa Nejlika.

Elvan förstod vart Olle ville komma och lade till:

Tänk om vi råkar släppa loss drakarna.”

Eller om vi har med oss någon sjukdom som det inte finns något botemedel för ännu.”

Nejlika funderade en stund, och sen sa han irriterat:

Nu blir jag osäker. Hur ska jag veta vilket som är mest elakt nu?”

Du ser”, sa Olle fundersamt och gick emot Nejlika. ”Vi är elakare än vad du är, och därför får du inte stå i vår väg.”

Ah!” ropade Nejlika förtvivlat. Han stampade med fötterna och skakade på händerna.

Jag kan inte bestämma mig nu. Jag måste ha lite mer betänketid.”

Han högg i luften mot Olle och Elvan med sitt trollspö. Sedan kastade han lite pulver över sig själv och försvann med en puff!

Under tiden kände Olle en fruktansvärd längtan efter att blåsa upp underläppen och säga ’Rrrooaapp’.

Olle”, ropade Anna. ”Du ser ut som en groda.”

Olle trodde att Anna skojade och tänkte skoja tillbaka. Men när han skulle gå fram till henne upptäckte han att det var lättare att ta ett jätteskutt. När han landade såg han att det var långt kvar, så han hoppade igen och igen och igen.

Snart hade han glömt av Anna och Elvan och fnytten, eftersom han hade fått syn på en fluga. Han stack efter den med sina kraftiga bakben och sträckte ut sin långa tunga.

Anna vände sig om efter Elvan, men Elvan fanns inte där.

Var är du?”

Det enda som stack upp ur gräset var en hög blomma. Anna tittade på blomman. Hade den stått där förut?

Elvan?” sa Anna och gick fram till blomman. ”Förresten, hur skulle du kunna svara?”

Hon tittade närmare på blomman. Det gick inte att se om det var Elvan eller inte.

Om det är du, Elvan, så försvinner du nog inte, men det kanske Olle gör. Jag kommer tillbaka.”

Hon hoppade över bäcken och letade efter den lilla grodan medan hon ropade på Olle. Fnytten följde efter. Anna var inte beredd på att de skulle flyga så nära. Hon ryckte till. Fnytten blev lika rädda de och ryckte också till.

Vi vill bara hjälpa till”, sa det gröna fnyttet.

Det får ni väl”, sa Anna. ”Ni kan leta där borta.”

Fnytten flög över bäcken och spanade, medan Anna bläddrade bland de längre grässtråna nere vid vattnet.

Hon fick nästan en chock när något hoppade upp. Grodan skuttade iväg, och Anna sprang efter den, vilket stressade upp grodan ännu mer. Jakten gick över gräs och rötter, tills grodan hoppade ner i en annan del av bäcken och simmade iväg. Anna sprang efter ner i vattnet.

Olle, jag vill ju bara hjälpa dig”, sa hon och stack ner armarna i vattnet. ”Kom, det är bråttom.”

Hon missade grodan eftersom den vek av åt ett annat håll. Anna vadade vidare. Vattnet blev grumligare så Anna fick svårare att se vart grodan simmade, men hon fortsatte att sticka ner händerna.

Tredje gången fick hon tag i den hala men sträva grodan. Hon höll den så att den inte skulle kunna rymma igen.

Är det Olle?” sa det blåa fnyttet.

Ja”, sa Anna och gick ur bäcken. Hennes skor var alldeles fulla med vatten och hon frös lite.

Mer hann hon inte tänka. Det stod någon vid blomman som egentligen var Elvan.

Det var en kille. Han var omkring tjugo år gammal och var väldigt stilig, med ett ansikte som var både klokt och modigt. Han hade mantel och svärd, och han stod på huk vid blomman.

Nej”, skrek Anna, men killen hade redan plockat Elvan-blomman.

Han såg förvirrat på den unga flickan och de små varelserna som kom emot honom.

Det där är ingen vanlig blomma”, sa Anna.

Jag vet, fagra mö. Det är en älvdroppe.”

Det är Elvan”, sa Anna och hytte mot honom med grodan, men killen verkade inte förstå. Han verkade snarare mer förvånad.

Fagra mö, min situation kräver en älvdroppe.”

Vad ska du med Elvan till?” sa det gröna fnyttet.

Killen tittade på fnytten, innan han bestämde sig för att det var bättre att fortsätta prata med flickan.

Fagra mö, älvdroppar är allom bekanta för att kunna hjälpa till med svåra beslut.”

Vad märkligt du pratar”, sa Anna och sträckte sig efter blomman. ”Kan jag få min vän nu?”

Fagra mö, jag önskar att jag kunde erbjuda er blomman, men det kan jag inte.”

Han lyfte upp Elvan och skulle just rycka av ett av bladen när Anna smet fram och ryckte den ifrån honom.

Det här är en förtrollad älva”, sa hon.

Men samtidigt gjorde hon en gest, och då tappade hon grodan. Grodan tog naturligtvis chansen och hoppade tillbaka till bäcken.

Anna försökte springa efter grodan Olle, men då tog killen tag i henne.

Ursäkta mig, fagra mö, men ni har min älvdroppe. Jag behöver den för att avgöra om prinsessan kommer att älska mig eller inte. Min far konungens spågubbe har sagt att vi ska gifta oss, men jag vill vara säker. Ge mig blomman så får ni springa efter er ’vän’ grodan…”

Vilken prinsessa?” sa Anna. ”Vad pratar du om? Och vem är du egentligen?”

Jag ber om ursäkt, fagra mö, för att jag inte introducerat mig. Jag är prins Bello från kung Arkanders rike. Jag är här för att–”

Anna hörde inte slutet av prins Bellos förklaring, för hon vände sig mot skogen med en fundersam min och sprang iväg mot bäcken. När hon kom närmare såg hon att hon hade hört rätt. Det var någon i skogen. Hon smög närmare för att se vem det var.

Prins Bello och fnytten kom snart ifatt Anna. Prinsen skulle just ta ifrån Anna blomman när han också fick se figuren som kom ut mellan två träd.

Det var en flicka i samma ålder som prins Bello. Hon bar en lång klänning och ett flor som hängde ner från en hög strut på hennes huvud. Hon var bedårande vacker. Prinsen blev helt stel. Han flämtade fram:

Prinsessan Denelene. Hon är lika skön som de har berättat, och mer därtill.”

Anna smög närmare, men prinsen högg tag i henne och höll fast henne. Han viskade:

Om prinsessan hittar oss här kommer hon tro att vi smygtittar på henne.”

Men det är ju det vi gör”, viskade Anna tillbaka.

Det är visserligen sant, fagra mö, men vi kan inte låta prinsessan få veta det. Hur skulle prinsessan i sådana fall kunna älska mig? Vi måste gå.”

Prins Bello försökte dra med Anna därifrån, men hon var strängt upptagen med att se vad prinsessan gjorde. Hon stod i profil och tittade på något i sin hand. Vad var det?

Det var en groda.

Det måste vara Olle”, väste Anna.

Men innan Anna hade hunnit göra något lutade sig prinsessan fram och pussade grodan på munnen. Prins Bello slutade att dra i Anna. Han blev som förstenad.

Plötsligt orkade prinsessan inte hålla grodan i handen längre, för grodan förvandlades till en pojke, grodan förvandlades till Olle.

Olle spottade ut resterna av en fluga ur munnen. Prinsessan kunde inte sluta titta på honom och fnissade när Olle tittade på henne.

Jag heter Denelene, dotter till den mäktige kung Dando” sa prinsessan. ”Vem är ni, min dyre prins? Och hur kom det sig att ni har varit en groda?”

Jag är ingen prins”, sa Olle. ”Jag heter Olle. Tack för att ni hjälpte mig, men nu måste jag gå så att jag kan rädda julen.”

Prinsessan lutade sig över honom och sa lugnande:

Ni verkar lite yr, prins Olle, men min trollkarl Sollerin har säkert någon salva så att ni snart blir frisk.”

Hon blir lite generad och tittade ner i marken.

Ni måste bli frisk så att vi kan gifta oss inom kort.”

Gifta oss?” frågade Olle. ”Men–”

Kom så får ni se det slott som kommer att bli vårt”, sa prinsessan och drog med sig Olle.

Kvar i skogsbrynet satt fnytten på Annas arm.

Ska vi frita honom?” sa det röda fnyttet.

Det måste vi”, sa det blåa fnyttet.

Här i sagornas värld måste ju prinsen få prinsessan”, sa det gröna fnyttet.

Och Olle är ju ingen prins”, sa det röda fnyttet.

Prins Bello, vad–”

Anna såg sig om, men prinsen hade försvunnit.