Ny fas i livet

Idag började en ny fas i livet för mig. Jag har skjutit upp det ett tag nu, men för två veckor sedan fick jag äntligen ändan ur vagnen och tog mig iväg.

För mig var det en högst känslomässig resa, av flera skäl. För det första trodde jag aldrig att det skulle hända mig (igen). För det andra har jag dåliga minnen från när det hände förra gången. För det tredje är jag redan ömtålig just nu.

Jag åkte ändå iväg. Det dröjde inte länge innan jag fick min dom.

Jag försökte hålla uppe fasaden när de berättade det – visa mig från min förstående sida. Jag kunde intellektuellt förstå allting de sade, och kunde till och med hålla med. Det skulle bli bättre efteråt.

Men ändå…

Minnena kom tillbaka. Hur arg jag blev förra gången. Hur jag var i stort sett ensam på lågstadiet om att vara drabbad. Hur mamma försökte trösta mig. Hon kunde ju relatera till det. Men hon kunde inte förstå hur det var för mig.

Georgia Thomas: Ally, what makes your problems so much bigger than everybody else’s?
Ally McBeal: They’re mine.

[Ally McBeal: Säsong 1, Avsnitt 19: Happy Birthday, Baby]

Jag funderade mycket på hur det skulle gå med jobbet nu. Å andra sidan kunde jag knappt göra mitt jobb nu. Något var tvungen att förändras. Det var lika bra att inse. Jag var som vem som helst.

Optikern: Du är så översynt att du egentligen borde ha ont i huvudet.

Jag: Men det har jag inte.

Optikern: Dina muskler i ögonen arbetar hela tiden. Det är därför du ser sämre på kvällarna. Du kommer att behöva ha glasögonen på dig i stort sett hela tiden.

Jag: Jaha.

[För två veckor sen. Fritt ur minnet.]

Sen fick jag pröva ut bågar. Hur gör man det? Vad ska man tänka på? Har jag ett runt eller ett avlångt ansikte? Vad passar med mitt röd/brun/numera allt gråare hår? Och min frisyr?

Och sen väntan.

I två veckor.

Under den tiden började jag fundera igen. Minnena dök upp igen. Jag fick glasögon på lekis. Jag var inte den ende med glasögon på skolan, men det kändes så. (Kanske var det så att de andra med glasögon inte räknades. Vilket inte gjorde det roligare att bli en i det gänget.)

Jag växte upp i ingenstans. I Östansjö. Det ligger utanför Hallsberg, som i stort sett bara är känt för att man byter tåg där i bland (numera alltmer sällan). Östansjö är vischan, och när jag säger att jag växte upp i Östansjö så menar jag att vi bodde i absoluta utkanten av Östansjö. Om det är lätt att blåsa igenom Östansjö med bil utan att märka mer än skylten, så bodde vi så att man kunde se skylten. Det var med andra ord en grogrund för raggarkulturen, Kenneth & the knutters, Eddie Meduza och hårdrock. Anledningen till att det här har med saken att göra är att glasögon är något man inte vill ha i den kulturen. Ett exempel:

[Ifall länken inte fungerar, så är det Eddie Meduzas ”Glasögonorm”.]

Jag var så arg på att jag var tvungen att ha glasögon att jag knövlade ihop dem. (Det blev inte bättre när läkarna tyckte att jag skulle ha en lapp på ena glasögat, så att jag såg ut som en annan pirat. Det var innan det blev modernt med pirater, ska jag kanske tillägga.) Det var samma sak som för Edda i Handbok för handlösa.

Till slut bestämde de sig för att jag klarade mig utan glasögon, och jag var sååå glad. Jag trodde att det var något permanent. Jag har alltid sett bra. Haft bra blick. Hittat saker. Sett detaljer. Så hur skulle jag kunna ha dålig syn?

Men nu har det blivit allt jobbigare att läsa. Det betyder att jag inte riktigt kan göra mitt jobb. Det gick så långt att jag tröttnade på att läsa böcker! Jag fick blunda med högerögat för att kunna se lite bättre. Det där med att läsa i sängen var i stort sett kört. Att läsa för barnen blev allt svårare. Jag blev ärligt talat rätt nere.

Men efter besöket hos optikern kom en annan sorts tankar också. Jag började längta efter att få mina glasögon. Jag ville kunna se igen.

Så inspirerade jag min sambo att gå till optikern. Hennes glasögon kom snabbare än mina, och hon blev så nöjd. Nu kunde hon slappna av. Och hon blev inte lika trött på kvällarna. Varför skulle det dröja hela två veckor för mina brillor?

Idag fick jag sms:et. Glasögonen var klara. Jag åkte dit. Fick pröva, de fixade lite med dem, jag fick skötseltips, och varningen om att de är rätt starka, så att det kunde kännas konstigt ett tag.

Konstigt?!

Jag såg så bra. Om jag såg detaljer förut så är det inget mot var jag gör nu. Jag såg varenda por på killen bakom disken.

Sen såg jag mig själv i spegeln. Det kändes som om jag hade såna här på mig:

Men jag vet inte. Det kanske blir bättre. Jag har fortfarande lite svårt att bedöma avstånd. Det ser ut som om jag har förstorat texten till max på skärmen när jag skriver det här, och jag får lite motion blur när jag vrider på huvudet. Dessutom är det helt märkligt när jag tar av mig glasögonen.

Det kommer ta lite tid att vänja sig.

Men här är i alla fall de första bilderna på mig så som jag kommer se ut framöver.

 

Och lite mindre allvarlig.

Det är också de första bilderna på mitt bibliotek som jag har lagt ut 🙂

Nu ska jag snart iväg och hämta barnen, så får vi se vad de säger. Det påminner mig om att jag nu kommer att träffa massor av folk som kommer titta och undra. Då är jag i alla fall glad över en sak och det är att optikern gav mig en så målande beskrivning av mitt synfel att jag kommer att kunna använda den:

Optikern: Du är så översynt att du egentligen borde ha ont i huvudet.

Det är som sagt fritt ur minnet, så det är möjligt att det inte var exakt så hon sa och hon kanske till och med skulle vända sig mot den beskrivningen, men för mig ger den en slags trygghet. Jag tänker på hur många gånger man har varit hos doktorn eller på andra ställen och kommer hem för att berätta om det:

Sambo: Hur var det nu?

Jag: Jaa, han sa någonting om att jag borde ha… att jag hade… eh… det var någon slags blod… det var något fel på blodet.

Sambo: Blodförgiftning? Blodförtunnande medel? För lite blodplasma? För mycket blodplasma? Vad?

Jag: Tja, det var nog inget allvarligt för han såg ju lugn ut.

Tänk om fler gjorde som min optiker – och gav en något att berätta för alla andra.

Med vänliga hälsningar,

Numera glasögonorm