Osannolika berättelser

Ibland kan man höra om en berättelse att den är osannolik. Det är dåligt. ”Osannolik” ligger högt uppe på listan över omdömen man inte vill ha som författare, tillsammans med ”virrig”, ”tråkig” och ”banal”. (Förutsatt att man inte skriver Douglas Adams-liknande science fiction, där det osannolika verkar ha fått sitt hem.) Men låt mig nyansera det hela lite grand:

Om man skulle skriva sannolika berättelser, skulle det tråka ut absolut varenda läsare! (Icke-cardassisk läsare, kanske jag borde tillägga.)

Det här är en sannolik berättelse:

En man [1] (40 år) jobbar som företagssäljare. Han arbetar ungefär 31 timmar per vecka. Han är gift och har två barn och en silverfärgad Volvo. Han bor i en storstad och åker på en semesterresa per år. Han är tre år från att skiljas (Statistisk årsbok 2013 4.24) men har drygt 40 år kvar att leva (4.27). Han är född i Sverige (4,31). Han utsätts troligen inte för något brott (21.3), men oroar sig för brottsligheten i landet. Om han ändå utsätts för brott klaras det inte upp (21.8). Han mår bra (20.1). Han går på något museibesök, läser ett par böcker, och umgås med vänner. Han har sex ca en gång i veckan men bara med sin fru. Några gånger om året är han med om något osannolikt. Han vinner kanske på en lott, eller träffar en vän på något oväntat ställe.

Ingen kioskvältare! Den berättelsen är för sannolik.

Statistik låter kanske närmast som motsatsen till berättelser. När det inte är lögn förstås. Det ena är matematik, kanske det mest logiska av alla naturvetenskapliga discipliner. Det andra är fiktion, så mänskligt det bara går. Men statistik och berättelser har mer gemensamt än vad man tror. Då tänker jag inte på hur statistik kan användas för att berätta en historia. Jag vill visa på det omvända, att berättelser är statistik. Eller för att vara mer specifik, berättelser bygger på jämförande statistik, d.v.s. sannolikhetslära.

Ian Fleming, som skrev romanerna om James Bond lär ha sagt att hans intriger inte är sannolika, men att de heller inte är omöjliga. (Det finns undantag, framför allt när böckerna sedan blev film, men även i de senare böckerna.) Det är det vi borde ha som utgångspunkt: att berättelserna ska vara möjliga, inte huruvida de är sannolika.

Nästan alla berättelser handlar på ett eller annat sätt om en person eller grupp som ställs inför en situation som är jobbig, och trots att det ser mörkt ut klarar han/hon/de av utmaningen, mot alla odds. Den här grundmyten brukar få representeras av exemplet David och Goliat, där underdoggen David lyckas besegra den förväntade vinnaren. I fiktion förväntar vi oss numera ett ganska stort mått av osannolikhet. Om Goliat skulle vinna, skulle vi bli grymt besvikna. Det här visas på ett tydligt och briljant sätt av Bill Marsilii (något jag säkert skrivit om tidigare):

A Nazi soldier and a young Jewish girl are rolling along the wall, struggling over a loaded Luger when suddenly — BANG! They both freeze.

At this point, as the writer, you stand before three doors. Three ways to go, three possible outcomes for this moment, three choices before you.

Door Number One is the obvious choice: the Nazi’s eyes bulge for a moment and he falls dead to the floor. That’s the choice we’ve all seen a million times, the one that gives us the outcome we want. By making the obvious choice, you’re giving us what we want, but you don’t surprise us in the least. We expected that to happen.

Door Number Two is the dreaded choice: the girl’s eyes bulge and she falls dead to the floor.

Were we surprised? Yes, we were surprised — we did not expect that to happen. But we didn’t expect that to happen because we didn’t want that to happen, and therein lies the danger of choosing Door Number Two. You want to surprise people, but not at the price of making them angry at you.

Dörr nummer två är Goliat-slutet. Därför kan det vara på sin plats att påpeka följande: Vi vill varken ha det sannolika slutet (nazisten) eller det osannolika slutet (tjejen). Vi vill bli överraskade, samtidigt som vi är trygga i att vi inte ska bli för överraskade. Vi vill vara trygga, men också se något nytt. Vi vill ha det geniala slutet! Eller för att tala med Marsilii: dörr nummer tre.

Fotnoter:

1. Jag vet att genomsnittspersonen är en kvinna, men genomsnittspersonen i berättelser är överväldigande övervägande en man. Senaste årets Hollywood-filmer har bara 11% kvinnliga huvudpersoner.

Vi behöver mer, inte mindre

Det kan vara uppenbart för några att vårt utbildningssystem inte är fulländat. Men det är inte heller hela sanningen.

Jag har kommit att tänka på det flera gånger den senaste veckan. Som idag när en journalist intervjuade mig om Wikipedia och frågade varför så många lägger ner tid trots att det är oavlönat. Tidigare har jag då svarat saker som att det inte är annorlunda än att folk lägger ner tid på att heja på fotbollsmatcher oavlönat, eller att träna barn i ishockey utan någon lön. Men den senaste tiden har jag istället svarat på ett sätt som måhända är fyllt av floskler och klyschor, men som jag ändå är helt övertygad om stämmer: bakgrunden till att så många bidrar till Wikipedia är Wikipedias vision.

Tänk dig en värld där varje människa på den här planeten får fri tillgång till världens samlade kunskap. Det är vårt mål.

Jimmy Wales

Att ge alla människor på jorden möjlighet att hitta all kunskap är ett mål som är så fantastiskt långt borta, men ändå så viktigt, att folk kan tänka sig att lägga ner tid på det. Andra har liknande mål, såsom dem som Charlies Leadbeater berättar om i sitt tal på TED. Och det är här klyschorna kommer in: jag tror att den information vi sprider som till slut kommer att förändra världen till det bättre. Med informationen vi låter andra ta del av kommer de kanske kunna bota världssvälten, eller hitta på nya mediciner, eller skapa helt nya former av kultur. Det handlar alltså inte bara om rent altruistiska motiv, att vi ska känna oss bättre för att vi hjälper andra, utan för att vi kanske hjälper oss själva genom att hjälpa andra. (Och som Hans Rosling visat flera gånger om, så är vår bild av ”andra” inte så korrekt som vi kanske tror.) Ja, jag vet, jag är obotligt optimistisk…

Men det betyder inte att jag tycker att allt är bra nu. Några som slagit huvudet på spiken vad gäller saker vi behöver förändra vad gäller utbildning och tankesätt är Sir Ken Robinson och Rory Sutherland. Idag tänkte jag dock tipsa om en helt annan talare: Brian Cox. (Inte skådespelaren Brian Cox, utan fysikern.) Han berättar i ett tal på TED om varför vi behöver mer forskning, inte mindre, och att det betalar sig i slutänden på sätt som det inte alltid går att förutsäga. På något sätt får han också in transistorer, Alexander Fleming och Voyager-skytteln, men exakt hur det får du se i hans tal.

Wikipedia – en spegel av omvärlden

Jag är i tidningen igen… Och anledningen? Jo, häromdagen skrev Per Gahrton på Svenska Dagbladets nätupplaga att Wikipedia är en skendemokrati. Det hela var ett svar på en grej som började i september, skrevs om i media, fortsatte med att riksdagens talman blev involverad, och slutade med att jag skrev ett brev till talmannen där jag erbjöd mig att komma och visa riksdagen hur man redigerar Wikipedia på ett bra sätt. Skrev jag slutade? Nja, i ungefär en månad var det tyst. Sedan hittade Svenska Dagbladet mitt mail och publicerade det. En kort diskussion följde på Wikipedia (där en skribent framförde synpunkten att Wikipedia inte utger sig för att vara en demokrati).

Det var då Per Gahrton skrev sitt debattinlägg, där han antydde något försiktigt att vissa som skrev på Wikipedia hade en agenda. Ja, eller han skrev att det fanns ”lobbyister som tycks ha möjlighet att ägna sig åt Wikipedia på heltid”. Han tog upp Jan Guillous artikel som exempel på ett ställe där snedvridna källor lagts in. Nu är det här ju inget unikt för Wikipedia, men strunt samma.

Jag skrev ett svarsinlägg där jag skrev om Vita huset, Jan Guillou och hur likt Wikipedia är omvärlden. Nu, ett par timmar efter publicering, har det kommit 33 kommentarer och 4 blogginlägg. Många har varit för och emot Wikipedia, vilket kanske är som det ska, men sedan finns det de som skriver om det jag skrev. Och där kommer intressanta saker fram. Uppenbarligen finns det de som tror att kunskap är något som finns separat från omvärlden, som tror att det är möjligt att skriva saker som är helt neutrala. Man kan försöka, och många som skriver på Wikipedia försöker verkligen. Det finns till och med varningsskyltar i några artiklar där det är extra svårt att skapa neutralt innehåll, till exempel politiska områden. Självklart var det sådana saker jag syftade på. Inte att Wikipedia skulle vara något slags tyckande-centrum, à la Flashback. Jag tycker att sådana varningsskyltar är en service för läsaren, ungefär som när Vägverket sätter upp skyltar om att vägen är slirig – inte tycker man att hela Vägverket suger bara för att de sätter upp en skylt istället för att göra något åt det. Tids nog gör Vägverket vad de kan åt saken. Likadant på Wikipedia.

Det finns också de som tycker att jag istället för att ironisera över Per Gahrtons inlägg borde ta upp problemen. Jo, det är ju så politiker brukar göra när någon kritiserar dem. Det ligger i människans natur att vilja försvara sig. Men för tydlighetens skull kan jag villigt erkänna att Wikipedia har brister. Det är, och nu kommer jag att avslöja något mer om människonaturen, i själva verket därför många av oss engagerar sig. Om Wikipedia hade varit felfritt redan från början, hade vi då suttit i timmar för att göra en insats? Det hade ju inte behövts. Jag skulle tro att det är där jag och Per Gahrton är som mest lika: vi vill göra en insats för att göra världen bättre på det sätt som vi bedömer som bäst och lättast. Han var med och startade det första nya partiet som kom in i riksdagen på 70 år (1988 års siffror), har suttit i EU-parlamentet och varit valobservatör i bl.a. Georgien och Indonesien och skrivit ett stort antal böcker. Själv har jag skrivit en av världens första böcker om Wikipedia, deltagit i SM i simning, blivit pappa till världens två bästa barn [neutralitet ifrågasatt] med världens bästa kvinna [helt sant!] och får ofta goda omdömen när jag hjälper folk med deras böcker. Lite olika banor, men poängen är att världen inte var felfri när vi började, och inte lär vara det när vi är klara, men kanske, kanske är den lite, lite bättre. Om Hans Rosling får yttra sig, och i egenskap av professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet, tycker jag att han kan få det, har världen blivit lite bättre. Fast om Gahrton och jag har med saken att göra, det får andra yttra sig om.