Landet Mythia:Kapitel 17

Kapitel 17: Snälla Elvan

 

Olle knackade på dörren till Systradal, älvornas värld. Fnytten flög undan när dörren svängde upp och så försvann de in. Olle väntade i dörröppningen.

Kommer du?” sa han.

Elvan tvekade utanför dörren. Hon surade.

Så illa är det väl inte?” sa Olle.

Hur skulle du känna om jag kände på mig att det enda sättet att rädda Mythia vore att spärra in dig i en liten bur tillsammans med Bernhard Fryk och hans syster? Eller om jag ville skicka dig ensam till Nejlika?”

Elvan hade jämfört att gå in i Systradal med allt hemskt mellan himmel och jord ända sedan tomtemor hade kommit på lösningen. Hon hade fortsatt medan tomtemor hade fått Beatrice att vänta ett dygn. Och hon hade inte slutat ännu. Däremot hade Olle slutat att lyssna.

Men en sak hade han förstått innan han slutade att lyssna: Systradal var ett hemskt ställe.

Därför blev Olle förvånad när riket innanför dörren var fyllt av varmt ljus i alla regnbågens färger och runda behagliga former vart man än såg. Så fort Olle kom in i Systradal kände han sig på något sätt välkommen och efterlängtad. Stenarna liknade nästan moln, och marken var så mjuk att man lätt kunde studsa fram. Olle tog avstamp och hoppade jämfota över några stenar. Han landade, men upptäckte att det var svårt att stanna. Det var som en enorm hoppborg.

Kom in, Elvan”, sa Olle. ”Det här är ju kul.”

Jag är glad att du njuter”, sa Elvan kyligt. ”Men jag vill komma härifrån någon gång också. Vi har inte tid att ta hela rundturen.”

Det här är ju underbart”, sa det röda fnyttet.

Kan vi lägga ner den här beundrarklubben nu?” sa Elvan. ”Älvorna är farl–”

Där är de!” sa Olle och pekade på några varelser som stod ett par hundra meter bort. Han sprang vidare på lätta steg och fnytten följde efter så fort de kunde. Elvan kom allt längre och längre efter de andra eftersom hon nöjde sig med att promenera med bestämda steg.

När Olle kom fram upptäckte han att älvorna inte var särskilt lika Elvan. De var nästan genomskinliga, hade svallande hår, och såg så lyckliga ut. Det var så där Olle hade väntat sig att Elvan skulle se ut när han först hörde talas om henne. Nu när hon stånkade fram över stenarna skämdes Olle nästan för henne. Han förstod inte hur Elvan kunde vara släkt med de där vackra älvorna som dansade sin komplicerade luftbalett utan att någonsin se annat än avslappnade ut. Olle vågade knappt andas.

Hallå, ni har gäster!” skrek Elvan till de fyra älvorna.

Genast avbröts dansen och älvorna formade en rad framför Olle, Elvan och fnytten. Olle var fascinerad av dem, och inte ens fnytten kunde vara rädda för dem. Men Elvan knäppte händerna bakom ryggen och rynkade ögonbrynen.

Var hälsad, Elvan”, sa en av älvorna med en röst av siden och sammet. ”Vad gör du här med ett människobarn och tre fnytt?”

Kan ni hålla snattran? Vi behöver era älvtårar för att rädda Mythia.”

Både Olle och fnytten stirrade förvånat på Elvan. Elvan verkade själv förvånad över att hon hade sagt så där.

Men älvorna vände sig mot Olle och sa:

Människobarn, följ med oss.”

Deras röster lät som vatten som porlar i en bäck. När älvorna flög närmare stäckte Olle fram ena handen och vidrörde en av dem. Genast blev han alldeles varm i hela kroppen, ungefär som när han var kär i Linnéa. Fast det här var mer som nära vänner. Han blev pigg, och full av energi. Så Olle följde med dem, och nu struntade han i ifall Elvan följde med eller inte.

Elvan bara suckade, fångade fnytten och la dem i sin ficka innan hon följde efter.

 

En älva landade bredvid Olle på det lilla torget och plockade en lila blomma från en rabatt som innehöll tusentals olika arter. Hon smekte blomman, och snart växte blomman, först bladen, sedan stjälken, och sedan blev den till två blommor, fyra, åtta, och sexton. Olle tog tacksamt emot buketten.

De andra älvorna underhöll Olle med en dansuppvisning i luften. De simmade omkring och gjorde volter och Olle applåderade åt varenda trick.

Precis vad vi behövde”, sa Elvan syrligt. ”En cirkusföreställning.”

Men Olle var trollbunden. Han kunde inte slita ögonen ifrån älvorna.

Elvan tog tag i honom, men Olle bara skakade av sig hennes hand och följde efter älvorna, bort mot en sorlande fontän där en älvkör visade upp sina vackra röster.

När Elvan försökte följa efter, flög en av älvorna in framför henne. Hennes röst var som en vindil:

Han vill inte träffa dig mer.”

Elvan ryckte tag i älvan och knuffade henne åt sidan. Hon sprang ifatt Olle.

Olle, vi måste gå nu! Jultomten behöver din hjälp. Annars blir det Beatrice som tar över hans jobb. Vem vet vad han gör åt tunnelbygget. Om du inte följer med mig kommer hela Mythia att förstöras. Och du med…”

Olle stannade för ett ögonblick, bara länge nog för att säga:

Jag hör hemma här nu.”

De andra älvorna kom nu till Olles beskydd. De blockerade Elvans framfart men trots att de betedde sig hotfullt hade de samma fridfulla röster:

Han vill inte träffa dig mer.”

Olle? Du kan inte följa med dem. De förgiftar dig. Det är så de fungerar.”

Hon vände sig till älvorna.

Jaså, det är så här ni straffar mig? Genom att ta min vän.”

Det är han som har valt”, sa en älva mjukt. ”Gå.”

Elvan tog en sista titt på Olle. Han var fullständigt avslappnad och såg överlycklig ut över att få se älvkören repetera.

Sen gick hon…

 

Det varma, kärleksfulla ljuset hade övergått från en het röd till en tonad orange. Dag hade blivit natt. Ovanför Olle svävade de fyra älvorna och sjöng de olika stämmorna i en ljuvlig vaggsång. Olle hade aldrig kunnat somna när mamma eller pappa sjöng för honom när han var liten, så han trodde inte att han skulle kunna göra det nu heller. Men här kände han sig hemma. Andningen blev långsam och djup. Snart hörde Olle inte vaggsången längre.

 

Dunk!

Han hade fått en lätt smäll i huvudet. Älvorna var borta. Istället stod Elvan på knä bredvid honom. Fnytten flög omkring dem och höll utkik.

Kom igen, det är dags att vakna”, sa Elvan.

Jag hör hemma här”, sa Olle.

Visst”, sa Elvan och böjde sig ner över Olle. Hon knep ihop ögonen och bet ihop munnen. Snart droppade ett par av hennes tårar ner på Olles huvud.

Förändringen blev märklig för Olle. Han började känna att det var kyligt, och att det låg en liten sten under honom, och att ena foten hade somnat. Men framför allt var han trött igen. Han skakade på foten och reste sig sedan upp. Nu visste han vad som behövde göras.

Har vi fått tag på några tårar?” sa han.

Bara mina”, sa Elvan. ”Men nu borde du vara immun mot älvornas hypnotiska makt.”

Olle kände sig dum. Han hade låtit sig bli förtrollad av älvorna. Han hade kört iväg Elvan. Han hade föraktat Elvan. Och han förstod inte ens hur det hade gått till.

Du behöver inte förklara”, sa Elvan. ”Jag vet hur älvorna fungerar. Tror du mig nu när jag säger att jag hellre skulle sitta i en bur med Bernhard Fryk och hans syster?”

Då kom fnytten pilande. De var alldeles uppjagade.

Nu kommer de”, sa det gröna fnyttet.

Ni hinner inte undan”, sa det röda fnyttet.

Och det gjorde de inte. Olle tyckte att Elvan flög fort när hon räddade honom från drakarna, men de här älvorna var mycket mer vana vid att flyga och landade kring Olle och Elvan innan Elvan hade kunnat lyfta. Den här gången såg Olle älvorna mer i sitt rätta ljus. Han hörde deras himmelska röster, men han trodde dem inte.

Du hör till oss”, sa älvorna.

Nej”, sa Olle.

Elvan, vad har du gjort?” sa en av älvorna.

Elvan slog ut med händerna och överlät åt älvorna att dra sina egna slutsatser.

Du har vänt honom ifrån ljuset och värmen”, sa en annan älva.

Du har spillt dina tårar över honom” sa den första älvan.

Du har blivit varnad förut.”

Du är ett hot mot hela Systradal.”

Du är oälvig.”

Du måste straffas.”

Olle satte upp sina händer och sa:

Hörni, vi behöver bara några tårar så att vi kan rädda Mythia, och sen försvinner vi härifrån.”

Tyvärr, människobarn”, sa den första älvan och lade sin hand på Olles kind. ”Det är för sent för det.”

Älvorna flög fram till Elvan, sög tag i henne med sina smala armar, och tillsammans flög de iväg med henne mellan sig. Elvan kastade sig av och an, men hon var fast. Olle sprang efter för att se vart de förde henne, och fnytten hängde på.

 

Det var inte lätt att springa över molnstenarna, och älvorna var så snabba. Därför dröjde det närmare en halvtimme innan Olle och fnytten träffade Elvan igen. Då satt hon mellan fyra pålar som stod med några meters mellanrum i en kvadrat. Olle tittade upp för att se hur höga pelarna var, och fick se att de aldrig slutade. De bara fortsatte upp i himlen tills de blev ett streck och strecket slutade långt däruppe. En älva svävade strax utanför kvadraten. Men vad Olle kunde se fanns det inga väggar mellan pelarna. Så varför gick inte Elvan ut därifrån? Varför var det bara en älva som vaktade Elvan?

När Olle kom närmare hörde han skön musik från dolda högtalare, och vackra bilder på insidorna av pelarna. Konstigt nog kände sig Olle lugnare och lugnare. Elvan däremot var om möjligt surare än vanligt. Älvan som vaktade försökte inte hindra Olle från att gå fram till Elvan. Snart förstod Olle varför, för så fort han närmade sig mellanrummet mellan två pålar fick han en stöt!

Olle blev nästan lika sur som Elvan, och fnytten förstod honom.

Vad är det här för förfärligt fängelse?” sa det röda fnyttet.

Det här är en snäll-cell”, sa älvan hjälpsamt. ”Hon kommer att sitta där tills vi har tillverkat perfekt-älv-medel.”

Vad är det?” sa Olle.

Elvan ställde sig upp och lutade sig mot en av pålarna. Hon sa:

Om man dricker perfekt-älv-medel så blir man som dem: skir, skötsam, och ointresserad av allt annat än att sjunga och dansa.”

Det är väl underbart?” sa älvan.

Släng hellre in ett gäng med troll här i buren”, sa Elvan uppnosigt.

Älvan landade mittemot Elvan och sa:

Du är en älva. Det är dags att du börjar bete dig som en älva.”

Det måste väl hon kunna bestämma själv”, sa Olle.

Det här är ett älvärende och det är redan avgjort.”

Men det är inte rätt”, sa Olle.

Älvan flaxade till och snart var hon uppe i luften, medan hon höll ett vakande öga på Olle, Elvan och fnytten.

Vad gör vi nu?” sa det gröna fnyttet.

Ja, Olle, hitta på något”, sa det blåa fnyttet.

Lägg av. Det går inte att ta sig loss från en snäll-cell”, sa Elvan. ”Ingenting kan komma ut eller in när den är stängd – inte ens ni fnytt. Det krävs fyra älvor för att öppna den. Det är bara älvornas ’godhet’ som kan öppna den. Så stick ni och se om ni kan få tag på några älvtårar. Annars får ni väl nöja er med Beatrice.”

Vad ska du göra då?” sa det röda fnyttet.

Jag stannar väl här ensam och blir en perfekt älva, antar jag. Om ni inte hade några troll att slänga in här?”

Olle gillade inte att Elvan skämtade i en sådan här situation.

Vi går inte utan dig! Hur går det till när någon blir straffad med perfekt-älv-medel?”

Elvan suckade och kastade sig ner på marken med full fart. Hon studsade upp igen och ställde sig mot pålen.

De tar en till drottningen, och så får man dricka det inför henne. Sen går medlet förbi magsäckarna till lungan och runt i kroppen. Det är någon ört i det som gör att ens hjärna släpper ut massor av snällofiner. Efter att man har druckit det går det inte att sluta bete sig som en annan … älva. Men det kommer att vara stenhård bevakning av ceremonin.”

Åh, det låter förfärligt”, sa det röda fnyttet.

Vi gillar dig som du är, Elvan”, sa det blåa fnyttet.

Fnytten flög runt, runt, runt Olles huvud, och han kunde knappt tänka. Men det var fnytten som gav honom lösningen på det hela.

 

Ett par minuter senare kom de tre andra älvorna tillbaka och stannade vid den fjärde. De fyra bevakade Olle medan de släppte Elvan fri från snäll-cellen. Olle hade inte minsta chans att frita henne. Så fort de hade dragit ut Elvan lyfte de upp henne och flög iväg. Olle sprang efter så fort han kunde.

De flög mot ett stort palats på en höjd och det dröjde inte länge innan de var framme.

För Olle tog det desto längre tid. Det blev inte bättre av att språngmarschen gjorde honom åksjuk, och att palatset verkade flytta sig allt längre bort. Efter ett tag förstod Olle att det berodde på att palatset nästan var genomskinligt, så att det var svårt att se exakt var det stod.

Till slut kom han i alla fall fram. Palatset var byggt av likadana molnstenar som allt annat i Systradal, fast genomskinliga. På ena långsidan fanns jättelika portar som stod halvöppna. Inifrån palatset hördes ännu mer körmusik och harptoner. Olle smög in.

Han kom inte långt innan två älvor grep tag i hans armar. De var förvånansvärt starka. Men de verkade inte ha något emot att Olle tittade vidare på ceremonin som höll på därinne.

Palatsets bänkar var nästan fyllt av älvor – alla lika vackra och underbara. Bortsett från den allvarliga kören var det bara en röst som hördes: drottningens. Alla andra väntade spänt på att få se Elvan bli en perfekt älva.

Elvan stod längst fram, mellan sina fyra vakter. Hon såg förvånansvärt kall ut, nästan som om hon inte brydde sig.

Drottningen med sin strålande tiara och sina gnistrande blåa ögon gled sakta fram mot Elvan medan hon mässade på något konstigt språk. Hon tittade inte på Elvan, utan på de andra älvorna i bänkarna. Men snart vände hon sig mot Elvan med sina gnistrande blåa ögon.

Hej”, sa Elvan, som om de hade träffats var som helst annars.

Drottningen svarade inte, utan höjde bara ena handen. Bakom henne kom två älvor fram med en stor dunk och en tratt. Det blev alldeles tyst i palatset. Till och med kören tystnade.

Elvan, du har bedömts vara oälvig. Därför dömer vi dig till att dricka perfekt-älv-medel tills du har blivit älvig.”

Hon sänkte sin hand, och då gick älvorna fram med dunken och tratten. En av älvorna som vaktade Elvan öppnade Elvans mun och höll fast tratten. De andra älvorna hystade upp dunken.

Olle visste inte vilket som var värst: att titta eller att vända bort blicken. Så han gjorde båda två om vartannat. När han hörde hur Elvan hostade och försökte slita sig från sina systrar kunde han knappt hålla sig från att skrika och rusa fram, men älvorna tog ett hårdare tag i hans armar. Lite av perfekt-älv-medlet rann utanför Elvans mun, men älvorna fortsatte att hälla tills dunken var tom. Då lät de Elvan falla till golvet.

Efter någon sekund reste sig Elvan på osäkra ben. Hon gick fram mot drottningen med en trotsig blick. Vakterna ville ställa sig i vägen, men drottningen hindrade dem. Hon tog tag i Elvans haka och rätade upp henne. Elvan såg ut som vanligt – som om hon bara var intresserad av att allt skulle vara överstökat.

Besviken?” sa Elvan. ”För jag har inte…”

Plötsligt tystnade hon. Sen drogs mungiporna uppåt tills de nästan nuddade öronen. Ögonen började lysa. Hela Elvan utstrålade harmoni. Olle hade aldrig trott att det skulle vara möjligt. Sedan neg Elvan inför drottningen.

Då började älvkören sjunga igen, alla älvorna ställde sig upp och klappade sina händer, och de älvor som höll fast Olle släppte och gick med i dansen som började på palatsets golv och slutade strax nedanför dess tak. Elvan dansade bredvid drottningen och verkade inte bry sig ett dugg om Olle.

Olle å andra sidan hade vänt sig om. Han klarade inte av att se Elvan så där, och gick tillbaka mot porten. Men innan han hade kommit ut kände han en hand på sin axel. Det var drottningen som hade landat bredvid honom.

Människobarn, det här var oundvikligt”, sa drottningen. ”Det är så här Elvan alltid har varit, egentligen.”

Jag vet”, sa Olle. ”Men hon var min vän, min bästa vän.”

Han kunde inte hålla tillbaka tårarna och fortsatte att gå ut.

 

Olle satt gömd bakom en större molnsten medan älvornas sånger ekade genom hela Systradal. Till en början hade de inte stört honom, men ju längre tid han satt där, desto svårare var det för honom att stå emot älvornas dragningskraft. Det spelade ingen roll om han höll för öronen. Sången kändes ända ner i magen.

Då hördes ett lätt flaxande. Olle vågade knappt vända sig om, men så hörde han rösten:

Fy sjutton för älvor.”

Olle vände sig om och där stod Elvan. Hon hade sin vanliga min, utan lysande ögon och utan harmoni.

Elvan!” sa Olle. ”Du klarade dig.”

Han kastade armarna runt henne. Elvan drog sig undan lite och sa:

Hmm, jag var tvungen att umgås med älvorna i flera timmar utan att få säga det minsta elakt. Jag tror att jag har slitit av ena smilbandet av allt leende.” Hon höjde ena ögonbrynet. ”Jag vet inte om jag skulle kalla det att klara mig. Fast om det inte hade varit för de här…”

Och så harklade hon sig och spottade ut de tre fnytten i sin hand.

”… Så hade jag aldrig klarat mig därifrån.”

Fnytten var alldeles avslappnade. De verkade inte det minsta rädda. I själva verket log de för fullt.

Hjälp dem”, sa Olle. ”De har sugit upp allt perfekt-älv-medel som du fick i dig och nu har de blivit alldeles älviga.”

De tre fnytten fattade varandras händer och började dansa i Elvans hand, i precis samma mönster som älvorna hade gjort.

Fort, Elvan.”

Ska du hålla tyst eller ska du försöka själv?” sa Elvan och höll upp fnytten mot Olle. Olle bara skakade på huvudet för att visa att han inte ville försöka själv.

När fnytten försökte sjunga som älvorna blev Olle desperat. Deras pipiga röster passade inte alls lika bra att sjunga med.

Kom igen nu, Elvan.”

Då föll de första tårarna ner på fnytten. Inget hände. Elvan droppade fler tårar på dem. Då rätade fnytten på sig och såg hemskt förlägna ut.

Vad har vi gjort?” sa det röda fnyttet.

Vi har väl inte gjort bort oss?” frågade det gröna fnyttet.

Nej då”, sa Olle.

Om man inte–” började Elvan, men Olle knuffade henne i sidan. ”Nej då. Inte alls.”

Fnytten skakade av sig resterna av tårarna. De ökade den statiska elektriciteten så att de skulle kunna lyfta.

Men innan de hann komma iväg försvann Elvans hand. Både Olle och Elvan kastades iväg några meter av en enorm smäll. Fnytten seglade med i tryckvågen, tills de lyckades få igång sin flygförmåga och kunde flyga tillbaka. Då låg Olle och Elvan på marken.

Vad hände?” sa Olle och hostade.

Titta!” sa Elvan. ”Väggen rasar!”

Tvåhundra meter därifrån föll stenarna från väggen mot ingenmanslandet. De rullade ner och studsade på den mjuka marken. Några landade i en hög vid väggen, medan resten studsade vidare åt alla håll.

Sen kom dammet. Ett stort moln sprutade ut ur väggen och kom närmare Olle, Elvan och fnytten. Olle kastade sig ner på marken och skyddade huvudet med armarna som han hade lärt sig av pappa. Gruset haglade ner på Olles rygg, men sanden letade sig in överallt: innanför jackan, inuti byxorna, i skorna, i näsan. Olle flämtade efter luft men fick bara in mer damm.

När han trodde att han skulle kräkas av allt damm lättade molnet och försvann vidare. Det dröjde innan det gick att se något, och luften var torr, men det gick åtminstone att andas. Marken skakade fortfarande av tunnelarbetet, fast inte lika mycket.

Gick det bra, Elvan? Fnytten?”

Det kom inget svar. Olle kände på marken omkring sig. Till slut upptäckte han Elvans fjädriga vinge och sen hennes kropp. Hon rörde sig inte.

Landet Mythia:Kapitel 16

Kapitel 16: Hej tomtegubbar

 

Arbetaren tog på sig sin hjälm och slog igen bildörren och gick fram till Olle och Lucrezia. Han tittade noga på Lucrezia, med sitt bleka ansikte och sina svarta kläder.

Vilka är ni?” morrade arbetaren.

Jag ville barra välsigna tunnelarrbetet”, sa Lucrezia. ”Jag ärr en häxa.”

Olle tittade chockat på Lucrezia. Han hade trott att hon skulle hålla det hemligt.

Det ser så ut”, sa arbetaren ogillande.

Merci”, sa Lucrezia generat och slog ner blicken.

Men vi klarar oss utan dina välsignelser. Stick härifrån innan vi ringer polisen.”

Åh, då harr jag inget val. Pardon”, sa Lucrezia och knäppte med fingrarna.

Arbetaren tystnade mitt i ett ”Hördu” och blev helt stilla. Olle hoppade till. Arbetaren blinkade inte, och andades inte.

Vad hände? Varför rör han inte på sig?”

Han gick fram till arbetaren och tittade närmare. När han petade på honom ropade Lucrezia:

Non! Se upp, lilla människa. Du kan också bli frryst.”

Olle tog försiktigt bort sitt finger och försökte böja det, men fingret var stelt som en pinne.

Vad är det som har hänt?”

Frrysningen harr smittat. Det görr den om man inte väntarr ett parr sekunderr. Ah, det gårr snarrt överr.”

Lucrezia lämnade honom och smörjde in varenda maskin hon såg, och vartenda litet redskap. Under tiden testade Olle sitt finger. Det gjorde inte ont. I själva verket kändes det inte alls. Han kunde bita i fingret utan att det blev minsta märke på det.

Ända tills frysningen försvann, vill säga. Då sjönk tänderna in i fingret rejält, och då gjorde det ont. Olle blåste på fingret men hela handen bultade av smärta.

Nu ärr det bäst att vi gömmerr oss”, sa Lucrezia när hon var klar. ”Förr det härr vill du inte missa.”

Olle tog med sig Lucrezia in i vardagsrummet i sitt hus, och så satte de sig och väntade på vad det nu var som skulle hända. Lucrezia såg sorgsen ut.

Så rrent härr ärr. Stackarre, harr ni inte ens rråd med en orrdentlig spindel? Och varr ärr erra köttätande blommorr? Hurr kan ni bo så härr?”

Vi klarar oss”, sa Olle. ”Men vad är det vi ska få se?”

Effekterrna av guldmejrram är högst märrkliga. Det ärr–”

Då hörde Olle ljud ifrån trappan. Han sprang upp, och mötte mormor. Hon kom traskande i pyjamas och tofflor med håret spretande åt alla håll.

Olle, är du tillbaka?”

Han försökte att styra bort henne från vardagsrummet, men mormor stod redan i dörröppningen och såg Lucrezia i soffan. Olle visste inte vad han skulle säga så han sa:

Det här är min extralärare… Lucrezia Häx… Häckström…”

Häckström?” sa mormor med ett snett leende. ”Vilket märkligt namn.”

Det är franskt”, sa Olle utan att tänka sig för.

Har de ’ä’ i franskan?” sa mormor retsamt.

Olle blev mållös.

Mais oui”, sa Lucrezia. ”Det ärr ett vanligt ljud. Som i s’il vous plaît.”

Mormor skrattade och sa:

Du behöver inte hitta på såna löjliga saker för mig, Olle. Du kommer väl ihåg att jag också har varit där.”

Då hördes arga röster utifrån. Olle och Lucrezia tittade ut genom fönstret, och det lockade med sig mormor. Arbetaren hade vaknat till liv igen och undrade var inkräktarna hade tagit vägen. De andra arbetarna sökte igenom tunneln men hittade inga inkräktare. Till slut pikade de honom för att han hade för livlig fantasi, och så satte de igång att arbeta igen.

Regardez”, sa Lucrezia och satte ihop sina händer under näsan.

Först såg de inget, men så fort arbetarna satte igång sina maskiner igen insåg Olle vad effekten av guldmejram var. Maskinerna gick baklänges!

En borrmaskin lagade hålet i väggen in till Gröteborg. En grävmaskin öste tillbaka sten mot väggen. En lastbil tippade av mer sten på marken. Och vad arbetarna än försökte göra så backade maskinerna och fyllde igen tunneln.

De har blivit galna!” ropade basen för arbetet. ”Stäng av dem!”

Men det gick inte att stänga av maskinerna heller.

Inuti huset skrattade både Olle och mormor åt det de såg, åt arbetarna som kastade sig ur sina förarhytter och tog skydd bland barackerna, medan Lucrezia log nöjt.

 

Whohooo!” jublade Lucrezia när hon och Olle åkte genom Maranga.

När de kom ut i ingenmanslandet igen förväntade sig Olle att få träffa tomtemor, Elvan och de andra igen, men de syntes inte till. Olle kliade sig i ögonen, för nu hade han blivit rejält trött.

De kanske har återvänt till Gröteborg”, sa han och tog täten.

Men innan de ens hade hunnit gå in i Gröteborg blev de stoppade – av tolv jultomtar! Alla tolv var rödklädda och hade stora skägg.

Vilka är ni?” sa Olle till alla tolv.

Vi är jultomtens släktingar”, sa tomtarna samtidigt. ”Vi har just fått reda på att han har problem. Vi vill hjälpa till.”

Vad bra”, sa Olle glatt.

 

Snart stod hela gänget hos tomtemor och jultomten. Väggen ut mot tunnelbygget hade blivit lagad, men det fanns stora sprickor i marken, och här och var låg stora stenblock. Elvan och fnytten var också där, medan vättarna var fullt upptagna med att bärga släden, samla ihop renarna och muttra.

Jultomten mumlade något om varulvar, men tystnade när hans tolv dubbelgångare omringade honom. De petade och klämde och studerade hans skägg och ögon, och så mätte de hur mycket sken som kom ifrån honom. Efter en stund vände de sig mot tomtemor och sa i kör:

Vi har tråkiga nyheter. Vi måste utse en ersättare.”

Ersättare?” sa Olle. ”Ska ni byta ut jultomten?”

En av tomtarna steg fram ur massan av likadana tomtar och sträckte fram handen till tomtemor:

Jag är näste jultomte.”

Han hade en mjuk röst, som verkade väldigt vänlig. Och så fort han hade sagt ordet ’jultomte’ började han att skina extra mycket och luktade genast mycket mer juligt.

Stopp!” ropade Olle. ”Varför behöver jultomten en ersättare?”

Ersättaren böjde sig ner mot Olle och talade vänligt till honom:

Jag förstår att du är orolig, men jag försäkrar dig att vi kommer ta hand om den gamle jultomten på ett bra sätt. Han kommer att få det bra hos de andra pensionerade jultomtarna.”

Men varför måste han få en ersättare?” sa Olle.

Vi kan inte läka honom innan berget är räddat. Och en sjuk jultomte kan inte rädda Mythia. Men behöver du inte oroa dig. Jag har tränat för den här stunden hela mitt liv. Vad heter du förresten?”

Jag heter Olle”, sa Olle.

Och jag heter Beatrice”, sa den nye jultomten och skakade Olles hand.

Heter du Beatrice?”

Ja”, sa Beatrice och strök sitt vita skägg.

Olle fnissade till. Beatrice tittade undrande på honom.

Vadå?”

Olle visste inte vad han skulle säga. Men han kunde inte låta bli att le.

Jag vet inte ifall tomtemor har berättat det, men den före detta jultomten heter Berit.”

Olle var tvungen att bita ihop läpparna.

Och det här är mina kollegor: Boel, Betty, Barbro, Beda, Beata, Belinda, Bella, Britta, Bodil, Birgit och Ulf. Men nu tror jag att det är bäst att jag sätter igång.”

Beatrice gick vidare mot släden. Olle tittade dystert på den gamle jultomten som inte verkade känna igen något eller någon, och som hade förlorat nästan allt sitt sken. Det var hemskt att se. Då bestämde sig Olle.

Kan jag få se på när du förbereder dig?”

Beatrice stannade, vände sig om och log milt.

Det är klart du får. Kom.”

Olle och Beatrice gick fram till släden. Under tiden pratade Beatrice oavbrutet med sin vänliga röst.

Jultomtandet är faktiskt viktigare än vad många människor inser. Det är dessutom mycket svårare. Det går inte bara att åka runt och slänga ut paket och skrocka vänligt. Det krävs massor av träning och energi. Alla ska ju ske på ungefär ett dygn, och då försvinner ju lite tid, eftersom man inte vill störa folk under Kalle Anka eller middagen. Nyckelordet är planering. Man får planera vägen noga så att man slipper åka fram och tillbaka. Sedan är det bra att tänka igenom vilket intryck man vill ge, så att man inte verkar för givmild eller för stressad. Det är ett heltidsjobb, det här.”

Olle sköt in en fråga som han alltid hade funderat över:

Varifrån får ni alla paket? Tillverkar vättarna dem? Det måste vara jättedyrt?”

Ah”, sa Beatrice beundrande. ”Här har vi en människa som har tänkt till. Det är enklare än man tror. Kom så får du se.”

Han visade Olle bakändan av släden, där det fanns en stor säck. Beatrice öppnade säcken och hällde ut några paket i släden. Det blev alldeles fullt med julklappar, stora och små, avlånga och runda, men alla inslagna i olika papper och snören. Olle spärrade upp ögonen, för strömmen med paket slutade inte. Och Beatrice lyfte upp säcken så att julklapparna ramlade ner på snön, men säcken blev inte tommare, och till slut låg det betydligt mer paket på marken än det någonsin gick att trycka ner i säcken. Då släppte Beatrice ner säcken.

En sån skulle du ha, va?”

Han vinkade till sig en av vättarna och sa:

Städar du upp det här?”

Innan vätten hade hunnit dra ner mungiporna drog Beatrice med sig Olle och nickade mot vätten.

De där vättarna lever för att arbeta…”

Olle blängde mot Beatrice. Han gillade inte honom lika mycket som den gamle jultomten.

Är det något mer du vill veta om hur det är att vara jultomte?” sa Beatrice med ett brett leende.

Borde inte du skynda dig ut och rädda berget?” sa Olle.

Jovisst, jag ska bara byta om först.”

Men har du inte rätt kläder på dig?”

Nä, jag tror att det är dags för något nytt. Alla använder ju rött nu för tiden. Vad sägs om det här?”

Beatrice passerade bakom släden utan att stanna, men när han kom fram på andra sidan hade han helt andra kläder. Det var en åtsittande självlysande gul dräkt som inte dolde en enda valk och som dessutom visade hela magen. Olle var nästan tvungen att vända bort blicken.

Snyggt, va? Jag funderar på att ta bort det här skägget också”, sa Beatrice.

Han tog ett nytt varv runt släden, och när han kom fram var han helt skägglös.

Skägget gör att man ser opålitlig ut, som om man döljer något. Och det är många barn som blir rädda för skägget.”

Olle vände sig mot Elvan, men Elvan kunde inte mer än stirra på den gula, skägglösa varelsen. Beatrice tog sig om sin nyrakade haka.

Sedan är det ju det här med julklapparna… Det är lite omodernt att helt enkelt ge bort presenterna, så från och med den här julaftonen börjar vi ta betalt.”

Ta betalt?” sa Olle. Nu trodde han inte på vad han hörde.

Bara en symbolisk summa”, sa Beatrice. ”Vi måste ju avlöna tomtemor, ge renarna mat, ta hand om slitaget på släden, och vättarna skulle säkert uppskatta att få lite pengar så att de kan ta lite semester.”

Men allvarligt talat…” sa Olle.

Vi tog ju betalt förr. I och för sig fick vi mest gröt. Men man måste ju hänga med i utvecklingen. Och nästa år kanske vi kan ta betalt via kontokort också.”

Olle sprang fram till tomtemor.

Måste vi verkligen ersätta jultomten med den där typen? Finns det inget annat sätt? Kan vi inte läka honom på något sätt?”

Svara inte, Fredrik”, sa Beatrice till tomtemor.

Olle…” sa tomtemor ledset.

Men vi måste stoppa det här!” sa Olle.

Det här är det enda sättet att rädda Mythia”, sa Beatrice. ”Det går inte att komma tillbaka när man har blivit pensionerad. Nu är det jag som är jultomte. Och då gör jag som jag tror är bäst för julen i det långa loppet.”

Tomtemor stirrade på Beatrice. Hon sköt ut hakan och sa bestämt:

Nej, du har inte ätit av gröten än. Än så länge är det Berit som är jultomte.”

Hon vände sig till Olle:

Det kan finnas ett sätt att rädda honom, men jag tror inte att Elvan skulle gilla det. Älvornas tårar har magiska egenskaper. De kanske kan läka Berit.”

Olle lyste upp.

Då sticker vi!”

Men när han tittade på Elvan så vände hon honom ryggen.

Aldrig i livet! Jag tänker aldrig återvända dit, ens om det gäller mitt eget liv.”

Sluta med det här nu, Olle och Fredrik. Ni riskerar alla våra liv”, sa Beatrice. ”Det är bara jag som kan rädda Mythia, och det vet ni.”

Landet Mythia:Kapitel 13

Kapitel 13: Sänkta Lucia

Ljusstrimmorna blev allt strimmigare. Till slut visade det sig att de kom från stearinljus som satt på huvudet på en mörkhårig Lucia med lång vit kappa. Hur kunde ljusen tränga igenom mörkret?

Olle tittade närmare på Lucian. Hon verkade inte se Olle där han hade kurat ihop sig. Olle gick fram, men hon verkade fortfarande inte se honom.

Hallå?” sa Olle.

Lucian hoppade till och tittade omkring sig, men verkade inte se Olle, trots att han stod en meter ifrån henne.

Vem där?” sa Lucian och kände runt omkring sig med händerna. Efter ett tag fick hon tag i Olles axlar.

Jag heter Olle. Jag är inte farlig.”

Hon andades ut och lutade sig mot en vägg för att få stöd.

Det såg jag direkt”, sa hon och kisade mot Olle. ”Jag är Lucia.”

Heter du Lucia?” sa Olle utan att egentligen tro henne.

Ja”, sa Lucia och skakade snabbt på huvudet.

Olle tittade på hennes stearinljus och ropade:

Akta ljusen så att du inte får stearin i håret.”

Vilka ljus?” sa Lucia och kände runt omkring sig med händerna.

Ljusen på din krona”, sa Olle förtvivlat och tog tag i Lucias händer och förde upp dem till hennes huvud.

Jaså, de här”, sa Lucia och skrattade. ”Det är inga stearinljus. Det är mina horn. Jag sa ju att jag är Lucia. Känn själv.”

Olle fick känna och det var inga stearinljus på Lucias huvud. Det var horn. Den lilla lågan i toppen på alla sju hornen var inte ens varm trots att den trängde igenom ingenmanslandets mörker, hur de nu gjorde det.

Du är blind, va?” sa Olle.

Nej, hur så?!” sa Lucia och försökte stirra på Olle, men hon kisade bara lite snett på en dörr som inte hade gjort något. Olle vinkade framför hennes ögon, men Lucia såg inget.

Hur kommer det sig då att du inte såg vad jag gjorde?” sa Olle.

Jag är inte blind”, sa Lucia och snyftade. ”Jag är bara lite närsynt.”

Varför har du inte glasögon då?”

Jag ser så dåligt att jag måste ha två glasögon: ett par glasögon för att se, och det andra för att se fram till det andra paret. Men syns det verkligen så tydligt?”

Ja”, sa Olle.

Lucia försökte slå handen i väggen men missade.

Åh, nej, nu kan jag inte visa mig där ute. Alla kommer att skratta åt mig när jag snubblar omkring. Jag kommer att bryta benen. Vem ska då komma med Lucia-bullar? Det här kommer att barka käpprätt åt skogen. Det blir inget Luciafirande i år.”

Men varför tar du inte på dig dina två glasögon?” försökte Olle.

Vem har någonsin sett Lucia med två par glasögon? Förresten är mina bullar säkert inte särskilt goda. Det är inte så lätt att baka när man inte ser så bra. Om jag inte har några bullar, då är det ingen mening alls med att jag går ut. Men hur ska jag nu hitta hem? Jag kommer att irra bort mig och kanske snubbla och bryta benen av mig. Vem ska då ge alla gamla deras Lucia-bullar? Det här barkar käpprätt åt skogen.”

Nej, det här kommer att gå bra. Vi går in och pratar med tomtarna så ska du se att saker löser sig”, sa Olle och hoppades att Lucia hittade till Gröteborg.

Märkligt nog gick Lucia fram till en av dörrarna och knackade på den, och så gick hon in. Olle följde efter och fick se att det var rätt dörr. Där innanför låg snön lika djup som vanligt och stugorna var lika julmysiga som Olle mindes dem.

Hur visste du att det var den här dörren?” sa Olle. Han hade aldrig trott att det skulle vara så lätt.

Hör du inte bjällerklangen?”

Naturligtvis hörde Olle bjällerklangen som fyllde hela Gröteborg. När han tänkte efter hade bjällerklangen antagligen hörts lite svagt ute i ingenmanslandet, men han hade varit för koncentrerad på att han inte kunde se för att tänka på vad han hörde.

De gick vidare mot stugorna medan Lucia fortsatte att pladdra:

Tänk om jag ramlar och smutsar ner min vita kappa. Tror du att jag ska byta till något annat som inte blir fläckigt lika lätt? Fast vad ska jag ta på mig? Om jag ska bestämma själv, då kanske jag kombinerar kläderna fel. Då kommer alla att bli arga på mig. Hur ska det då gå med Lucia-bullarna? Det här barkar–”

Olle knackade hårt på tomtemors dörr för att slippa höra resten. När dörren öppnades såg Olle att stugan hade förvandlats till ett stort kaos. Sprickan i golvet var större. En av väggarna hade rasat. Det fanns bara en enda möbel som fortfarande var hel i hela stugan. Tomtemor kikade fram från köket och för första gången såg hon riktigt bekymrad ut.

Olle, vad skönt att du är tillbaka. Gröten är inte klar än. Se upp för vätten!”

En tornado svepte genom rummet och välte omkull den enda stolen och rörde runt i röran på golvet innan den försvann ut genom en annan dörr.

Vilken vätte?” frågade Lucia och såg sig omkring.

Jaså, blindstyret är här”, sa Elvan. ”Har bullarna bränt vid?”

Va, har bullarna bränt vid?” frågade Lucia oroligt. ”Jag tyckte att jag vaktade dem så noga. Vad ska jag då bjuda på? Det här kommer att barka käpprätt åt skogen.”

Sluta, Elvan”, förmanade tomtemor. ”Lucia, dina bullar verkar jättegoda. Kom så äter vi lite grand.”

För en gångs skull var Olle faktiskt glad över att tomtemor alltid skulle stoppa i dem mat så fort de kom. Han plockade fram de sovande fnytten ur fickan och gav dem till tomtemor som tog fram tre meloner på varsitt fat och la fnytten framför dem. Olle tittade noga på dem, men blev snart distraherad av Elvan.

Vilken tid det tog.”

Olle vände sig om för att svara, men Lucia hann före:

Tycker du? Jag skyndade mig allt jag kan.”

Medan Lucia fortsatte att prata lutade sig tomtemor fram och viskade till Olle:

Lucia brukar komma hit varje år innan det är dags för henne att gå ut. Jag tror att vättarna lugnar ner henne. Säg inget om tunneln bara.”

Men erkänn att det är en genialisk idé att ha en blind bull-leverantör…” sa Elvan lika tyst.

Vad viskar ni om? Är det om mig?” sa Lucia. ”Är det om att jag inte kommer att klara av att gå ut i år? Jag visste det. Det här blir fel. Jag borde inte–”

Lucia, vi fixar det här”, sa Olle.

Fixar vadå?” sa Lucia. ”Vad är det som behöver fixas? Jag visste att ni inte tror att jag klarar av det här. Jag klarar inte av det här. Nu går jag hem igen.”

Hon började gå tillbaka, men eftersom sprickan var i vägen höll hon på att ramla rätt ner. Elvan var snabb med att sträcka ut ena vingen och stoppade henne.

Det kanske inte vore så dumt med lite lugnande medel”, sa Elvan.

Då fick Olle en idé.

Ja, varför inte?” sa han. ”Kom så går vi till Lucrezia och ser om hon har lite sömnmedel så att vi kan söva ner arbetarna. Sen kan Lucia ge dem sömnmedel i bullarna.”

Det är ingen dum idé”, sa det röda fnyttet som nu hade vaknat.

Olle tittade förvånat på fnytten och faten, som nu var helt tomma.

Om Lucia vågar”, sa det blåa fnyttet.

Det är klart att jag vågar”, sa Lucia. ”Jag är bara lite bekymrad för att jag ska ge bullarna till fel människor så att det händer en olycka. Tänk om det händer en olycka!”

Elvan drog med sig Olle och vinkade till sig fnytten.

Nu går vi.”

Lycka till”, sa tomtemor.

Det sista Olle, Elvan och fnytten hörde av Lucia innan dörren stängdes, var att allt säkerligen skulle barka käpprätt åt skogen.

Vad skönt det är att träffa dig igen”, sa Olle till Elvan.

Elvan sa inget utan knackade bara på dörren ut till ingenmanslandet.

Jag har saknat våra äventyr”, sa Olle och klev ut på stengolvet.

Jag trodde nästan att du skulle bli kvar där ute”, sa Elvan och tittade på dörrarna mittemot.

Det trodde jag också”, sa Olle och log.

Elvan gick vidare utan att bry sig om Olle.

Vad har hänt med dörrarna?!”

 

Lucrezia?” ropade Olle. ”Har vi kommit rätt?”

De hade letat reda på vägen tillbaka till Diabologna och Lucrezias slott, men när de kom fram låg det inget slott där, utan bara en stor villa med murgröna som klättrade upp för väggarna och en fontän som sprutade röd- och gulfärgat vatten i olika mönster.

Det beror väl på–”

I samma sekund skakade marken våldsamt. Olle och Elvan kastades till marken. Framför deras ögon vibrerade huset, och sedan bestämde det sig för att falla.

Det började med att hela villan lutade. Bakväggen gav efter och ramlade ihop. Därefter taket, och de andra väggarna följde efter. Allt inuti huset krossades av väggarna. Dånet fick Olle att känna rysningar längs ryggen.

Olle, Elvan och fnytten var framme vid rasmassorna inom några sekunder och letade efter Lucrezia eller någon annan som kunde ha funnits i huset.

Hoppas ingen var här inne när det hände”, sa Olle.

Men ingenstans syntes några kroppar. De lyfte på plankor och tittade under en fönsterkarm när de hörde en röst.

Se upp där”, sa den djupa rösten. ”Ni höll på att bryta av mig ena benet.”

Den som kom framkrypande var den stora spindeln. Hans väst var täckt av småskräp och han haltade på ett av de åtta benen. Fnytten backade lite i luften och höll sig sedan på respektfullt avstånd, medan spindeln klev över rasmassorna.

Var är Lucrezia?” frågade Olle.

Plötsligt hördes en blyg röst.

Gå bort från den där högen.”

Olle, Elvan och fnytten vände sig om. Det var ingen där först. Men sen tittade Näcken fram ifrån bakom ett träd. Han hade sin fiol på axeln och stråken i handen. Han nickade på resterna efter Lucrezias hus och upprepade:

Gå bort från den där högen.”

De fem och spindeln skyndade sig bort. Näcken började gnida på fiolen. Han spelade en rytmisk melodi som växte sig allt starkare och gav Olle en rysning längs ryggraden. Men det var inte det som fick honom att gapa av förvåning. Det var det som hände med huset.

Först reste sig en av dörrkarmarna i takt till musiken. De andra följde efter i samma tempo. Snart dansade några plankor fram till dörrkarmen och betonade taktslagen genom att fästa sig med spik. Väggarna var på plats redan under första versen, övervåningen klättrade upp och gav ett eko till melodislingan i refrängen, och växterna rasslade till i ett fantastiskt trumsolo. Till slut gled fönstren in i sina ramar och blev hela igen, vilket gav en stor klimax på musiken.

På mindre än tre minuter var huset helt igen. Olle tyckte att det som hade hänt såg ut som något ur en Disney-film, men han hade stått mindre än tio meter ifrån alltihop och hade sett allt med egna ögon. Han applåderade och skrattade om vartannat. Näcken tog bort stråken från strängarna.

Du verkar lite mer självsäker nu”, sa Elvan till Näcken.

Jag hjälper bara min fru”, sa Näcken och backade lite nervöst.

Sen kom Lucrezia ut genom dörren och lade armarna i kors. Hon var som vanligt alldeles likblek, men hennes ögon glittrade.

Merci, mon amour. Men något behövs”, sa hon och tittade på huset. Hon gjorde en lätt gest och lade huvudet på sned.

Då skakade huset till. Fönstren spräcktes lätt. Dörrarna hängde sig lite på snedden. Färgen flagnade. Taket fick små hål.

Mon cheri, nu ärr det perrfekt. Vi arrbetarr så excellent ihop.”

Hon gick fram till Näcken och pussade honom på munnen. Olle tittade bort. Elvan knuffade honom i sidan så att han skulle sätta igång och berätta sitt ärende.

Ursäkta Lucrezia”, sa Olle. ”Men vi behöver din hjälp.”

Lucrezia tittade helt kort på Olle, och sa:

Ja så klarrt. Sömnmedel till arrbetarrna. Jag hämtarr det snarrt. Jag ska barra…”

Hon kysste Näcken. Olle tittade bort igen, men när de fortfarande kysstes efter en halv minut harklade han sig för att visa att det var bråttom.

Certainement”, sa Lucrezia och pussade Näcken lite till. Långsamt avslutade hon pussen. Hon blundade ett slag och sedan tittade hon på Olle.

Vill ni verrkligen ha sömnmedel? Ärr det säkerrt att ni inte vill att arrbetarrna ska somna in förr evigt? Jag harr ett alldeles underrbarrt gift i mitt skafferri som–”

Tack, det räcker med vanligt sömnmedel”, sa Olle.

Lucrezia såg märkbart besviken ut.

Nästa gång kanske”, sa Elvan tröstande.

 

Lucrezia och Näcken följde med Olle och Elvan tillbaka till Gröteborg, genom att stå på Bertrams rygg. (Givetvis hade de läkt hans ben först.) I det kolsvarta ingenmanslandet sa Lucrezia en ramsa, och vips kunde fnytten lysa upp mörkret. Sedan fixade hon så att dörrarna återvände till sina vanliga platser. Hon var verkligen bra att ha med.

Väl framme i Gröteborg såg de att tomtemors stuga hade blivit ännu rörigare. Själv stod tomtemor och rörde om i jultomtens julgröt och försökte att ignorera Lucias orolighet, så hon blev bara tacksam när Olle, Elvan och fnytten kom tillbaka med Lucrezia och hennes lilla ask.

Hur går det med gröten?” sa Olle.

Den är snart klar”, sa tomtemor.

Jag är lite osäker när det gäller den här planen. Det kommer att barka käpprätt åt skogen. Tänk om de upptäcker att jag försöker lura dem och hur får vi in sömnmedlet i bullarna och vad händer om jag försäger mig när vi träffas och hur ska jag göra om de vägrar ta emot några bullar och…”

Lucia tystnade självmant när hon hörde musiken som kom utifrån. Som i dvala gick hon ut genom dörren. Utanför stod Näcken, halvt dold bakom en av knutarna, och han spelade på sin fiol.

Jag tänkte att hon kanske behövde lite hjälp att komma ner i varv”, sa Olle till tomtemor. ”Och musik är bra när man ska slappna av. Det är det enda som får mamma att lugna ner sig.”

Han gillarr norrmalt sett inte snö. Av uppenbarra skäl”, sa Lucrezia.

Lucia stampade med foten och gungade med huvudet till Näckens låt. Tomtemor log när hon fick se det och kramade om Olle.

Det här kommer att gå bra!” ropade Lucia. ”Ro hit med bullarna så sticker vi direkt!”

Lugna ner dig”, sa tomtemor. ”Vi måste få in sömnmedlet i bullarna först.”

Tomtemor öppnade Lucrezias ask. Däri låg ett guldfärgat pulver. Färgen påminde väldigt mycket om saffran. Olle log och tog fram bullfatet.

Ingen kommer att se någon skillnad.”

Sen kände han lukten av sömnmedlet.

Det luktar som saffran också, så ingen kommer att känna doften heller. Det här kommer att gå bra.”

 

Olle, Elvan och fnytten följde med Lucia ut i ingenmanslandet och ut genom den mystiska tunneln som ledde till Olles hus. Där visade Lucia Olle en annan väg ut än den som gick genom huset. Hon knackade bara på en del av väggen, och vips befann de sig på utsidan av huset.

Kan man göra sådär överallt?” frågade Olle.

Nej, man måste använda särskilda öppningar. De kallas dörrar”, sa Elvan retsamt övertydligt. ”Man knackar och så går man igenom dem.”

Under tiden försvann Lucia.

Kom, vi följer med”, sa Olle.

Jag tror inte det”, sa Elvan och pekade på sina vingar.

De kikade runt knuten på Olles hus och såg Lucia som var på väg mot tunnelbygget. Snart snubblade hon. Hon fick tillbaka balansen och lyckades rädda alla bullar innan de ramlade på marken. Därefter började hon att känna sig för med fötterna för att inte snubbla igen.

Jaha”, sa Olle. ”Det är därför Lucia skrider fram.”

Så fort Lucia kom fram till tunnelbygget fick hon arbetarnas uppmärksamhet. De samlades runt henne och tog tacksamt emot hennes saffransbullar. Hon verkade inte lika nervös, men det tog väldig tid.

Vad håller de på med?” sa Olle där han stod bakom knuten. ”De borde ju ha somnat nu.”

Något har barkat käpprätt åt skogen. Vi måste få bort Lucia därifrån”, sa Elvan.

Kan inte fnytten locka dem att titta åt ett annat håll?”

Hur då?” sa det röda fnyttet.

Ge dem stötar, kanske”, sa Elvan och låtsades få en rejäl elektrisk stöt i handen.

Nej, det räcker om ni låter lite”, sa Olle.

Fnytten nickade och flög iväg.

 

Arbetarna tuggade med öppna munnar så att halva bullarna föll ur. Resten pillade de bort med fingrarna. De sluddrade något oförståeligt och såg sedan undrande på varandra. En av dem tittade anklagande på Lucia. Då hördes ett ljud från en av barackerna.

Nnngguelll”, sa en av arbetarna så att han dreglade på sin overall.

Snart knakade det igen, den här gången riktigt högt. Arbetarna gick runt hörnet för att undersöka medan de gurglade till varandra. Strax därefter kom ett av fnytten flygande i full karriär.

Kom fort!” pep det till Lucia.

Lucia sprang tillbaka. De hann precis gömma sig bakom knuten till Olles hus när arbetarna kom tillbaka och fick se att Lucia hade försvunnit. Olle kikade fram lite försiktigt, tills arbetarna hade gått tillbaka till arbetet. Då kom de andra fnytten flygande.

Vad hände med bullarna?” frågade Olle.

Jag vet inte”, sa Lucia förtvivlat. ”Det här har barkat käpprätt åt skogen från början till slut.”

Har du kvar någon bulle?” sa Olle.

Lucia sträckte fram fatet, och då fick Olle se att fatet var alldeles fullt.

Men gav du inte arbetarna några bullar?” sa Olle.

Jag fick det här fatet av en vän, så att jag aldrig skulle kunna baka för få bullar. Det vore ju tokigt om man inte hade några bullar när ens enda uppgift att dela ut bullar. Fatet fyller på sig självt. Fast först måste man naturligtvis baka bullarna…”

Olle ryckte till sig en av bullarna och bet av nästan hälften i en enda tugga. När Elvan reagerade ryckte hon till sig resten och försökte få Olle att spotta ut bullen, men Olle hade redan svalt bullen.

Jag är bäst i min klass på att få in lussebullar i mun”, sa han stolt.

Luciabullar”, rättade Lucia.

Vad håller du på med? Du kommer ju att somna.”

Det tror jag inte”, sa Olle och ryckte tillbaka bullen. ”Titta, sömnmedlet är borta! Tänk om något hände i den där tunneln mellan Mythia och vårt hus.”

Maranga”, sa Elvan och ryckte tillbaka bullen. ”Den där tunneln kallas Maranga.” Hon studerade den närmare. ”Det finns några små korn här. Jag undrar om sömnmedlet innehåller något som inte förstoras.”

Förstoras?” sa Olle förvånat. Men så kom han ihåg hur han hamnade i Mythia, hur rummet blev större och större, fast det i själva verket var han som blev mindre. Då måste ju Elvan och tomtemor också vara pyttesmå. Det var antagligen så hela Mythia fick rum i det där berget.

Olle sträckte ut handen mot Luciabullen, men Elvan drog undan den och Olle lyckades bara få en liten bit. Han hittade ett korn från sömnmedlet och slickade på det nyfiket.

Vad gör du?” sa det röda fnyttet.

Fungerar det?” sa det gröna fnyttet.

Guahhh, shajkiet åååsch”, svarade Olle med alldeles slapp tunga.

Elvan rullade med ögonen.

Jag antar att det där betyder att sömnmedlet fungerar, men att vi troligen skulle ha behövt 15 meter stora bullar för att söva arbetarna.”

Pighuhhheee mmmookkliowww”, sa Olle förtvivlat.

Kan vi hjälpa dig”, sa Lucia oroligt.

Jag tror att det bästa du kan göra är att fortsätta din runda så att alla får sina bullar, för vem vet vart det annars barkar?”

Ja, det kanske är bäst”, sa Lucia och gick iväg.

Hhhuuugghhboooääää”, sa Olle.

Antagligen inte förrän i morgon”, sa Elvan som om Olle hade sagt något fullständigt normalt. ”Du dreglar, Olle. Kom så går vi tillbaka.”

 

Marken utanför tomtemors hus var sprucken och snön yrde mer än vanligt, men bjällerklangen omgav alla stugor och vättarna fortsatte sitt arbete med att göra i ordning släden inför jultomtens stora turné.

Men stugan var hel igen. Näcken spelade fortfarande ihop några av möblerna inuti huset, och sen gick det knappt att se vad som hade varit sönder bara för en timme sedan. På bordet stod en tallrik alldeles fylld med ångande het risgrynsgröt.

Tomtemor kom emot dem.

Nu gäller det”, sa hon. ”Snart känner jultomten lukten av gröten och då vaknar han – hoppas jag.”

Hon knackade på dörren och när den hade glidit upp band hon upp den. Hon viftade ångorna mot jultomtens stuga.

Vad menar du med att du hoppas?” sa Olle.

Det är inte alltid som det lyckas att väcka honom tidigare. Jag har försökt några gånger, när det har varit kris, men…”

Men vadå?” sa Olle.

Oftast sover han bara vidare. Men när han vaknar då förändras han. En gång blev han grön om hela kroppen. En gång kunde han inte sluta gråta. Senast ville han behålla julklapparna själv och så blev han arg när vi försökte få honom att dela med sig.”

Hon satte sig ner vid köksbordet.

Men den här gången behöver vi honom mer än någonsin.”

Tomtemor satte sig ner och nu såg hon betydligt äldre ut än vanligt. De andra satte sig bredvid henne och väntade. Gröten spred sin heta doft i hela stugan, och Olle tog tillfället i akt att titta på de andra: den blyge Näcken, den vänliga tomtemor, de tjattriga fnytten, och Elvan. För två veckor sedan kände han inte någon av dem, och nu hörde han ihop med dem. På något sätt var det här hans förtjänst. Snart skulle jultomten komma och äta, och sen skulle han rädda Mythia, och det skulle bero på att Olle hade hjälpt till.

Olle avbröts i sina tankar av ett vinande. Alla stirrade mot dörren.

Men den som kom in var inte jultomten, utan en tornado i form av en förtrollad stackars vätte. Den svepte genom huset i vansinnesfart och förstörde en hylla efter en annan. Tomtemor skyddade jultomtens fat med gröt. De andra tog skydd mot väggarna. Utom Näcken som ställde sig upp, satte fiolen mot axeln och började spela.

Melodin som Näcken spelade var en vaggvisa. Olle försökte följa vätten med blicken, men snart blev han yr och gav upp. Till slut fick Näcken också ge upp. Vätten saktade inte ner. Näcken såg förbryllad ut och ställde sig vid väggen när vätten kom tillbaka och hotade slå ner allt i sin väg.

Han är för snabb för att höra min musik”, sa Näcken för sig själv.

Plötsligt fastnade vätten i en väldig hand. Allt blev stilla.

Olle hann se att handen satt på en imponerande gestalt som täckte upp nästan hela dörröppningen. Han hade ett stort vitt skägg och glimrade. Det var jultomten! Han var vaken! Och han var inte grön och han verkade inte arg. Han verkade snarast förvånad.

God morgon, gubben”, sa tomtemor.

Vilken gubbe?” sa jultomten frågande. Han hade fortfarande vätten hängande i sin hand.

Tomtemor gick fram till honom med en bekymrad min och ledde fram honom till köksbordet medan hon lossade hans grepp om vätten. Hon gav den till Olle, men Olle bara stirrade på jultomten, så hon gav vätten till Elvan. Vätten försökte slita sig, men Elvan höll honom i ett fast grepp. Han lugnade ner sig lite, och såg lika butter ut som vanligt. Elvan gav honom en likadan blick tillbaka, och höll upp honom så att Näcken skulle kunna spela sin lugnande musik för vätten.

Under tiden satte sig jultomten ner och stirrade undrande på gröten.

Du är verkligen jultomten”, sa Olle.

Är jag?” sa jultomten och tittade upp. ”Vad betyder det? Är det mitt jobb?”

Tomtemor satte sig bredvid honom och sa:

Ja, minns du inget? Ät lite julgröt nu så ska du se att minnet kommer tillbaka.”

Vi kan väl hjälpa honom”, sa Olle. ”Du brukar åka runt i en släde till alla barn i hela världen och om man har varit snäll så får man paket.”

Får jag paket av alla barn i världen?” sa jultomten och plötsligt gav han dem alla ett brett leende.

Innan någon hann röra en muskel var jultomten borta.

Landet Mythia:Kapitel 10

Kapitel 10: Kris med ris

De fem trollen slutade springa ett par meter ifrån Olle, Elvan och fnytten, men de fortsatte att gå emot dem med hotfulla steg. Fnytten backade så långt de kunde mot bergsväggen.

Nu är det din tur att rädda oss”, viskade Elvan till Olle.

Min tur?”

Det var jag som räddade oss förra gången.”

Trollen hade nästan nått fram till dem. Nyffe pekade på Olle och säcken.

Ni har tagit vår rissäck!”

Olle svalde nervöst. Till slut tog Elvan ett steg framåt. Hon hängde med hakan och skelade med ögonen igen, och så sa hon:

Nej, Ulo håller ju säcken i handen.”

Hon pekade på Olle och förtydligade:

Ulo. Ulo.”

Trollen granskade Olle. Olle försökte hjälpa till genom att likna ett troll, vilket inte är det lättaste när man är tolv år gammal och ser ut som ett normalt människobarn (med lite för stora öron…). Men trollen nickade och verkade nöjda.

Ulo har säcken”, sa Knygge.

Ja, det har jag”, sa den riktiga Ulo stolt. ”Här är den!”

Ulo höll upp sina händer, som visade sig vara tomma. Olle skyndade sig att hålla upp säcken.

Ja, där är den.”

Påke kliade sig i huvudet. Hon vände sig till de andra och dreglade lite innan hon fick fram sina tankar.

Men vem stal då säcken?”

Olle tittade på den låsta dörren och fick en idé.

De sprang ut genom den där dörren, och sedan låste de efter sig.”

Den här dörren?”

Ja”, sa Elvan.

Knygge gick fram till dörren och slog till den med enorm kraft, så att den sprack på mitten och landade i ingenmanslandet. Trollen gick ut och såg sig om.

De sprang däråt”, sa Olle hjälpsamt och pekade mot bergets innersta.

Tack”, sa Lork.

Fyra av trollen sprang åt det håll som Olle pekade, medan Påke stannade kvar och kliade sig i örat.

Säcktjuvarna sprang däråt”, sa Elvan och pekade.

Ja just det”, sa Påke.

Ska du inte hjälpa till att få tag på dem?”

Jo!”

Men spring då! Åt det hållet.”

Påke gjorde tummen upp och sprang åt fel håll.

 

Den välbekanta bjällerklangen ekade gemytligt genom Gröteborg, och stugorna såg nästan ännu snöigare ut. Olle, Elvan och fnytten hann inte mer än halvvägs förrän tomtemor kom ut och väntade på dem.

Vad skönt att ni är tillbaka”, sa tomtemor. ”Och jag ser att ni har riset med er. Kom in så äter vi lite.”

Tomtemor ledde in Olle, Elvan och fnytten i stugan.

Har ni hittat kentaurmjö–”

Olle avslutade inte meningen, eftersom stugans inre var helt förändrat. Köket hade helsvarta tavlor som hängde på snedden, ett tjockt dammlager täckte allt, och en av vättarna hade blivit förvandlade till en staty i samma ögonblick som han böjde sig ner för att mata tomtemors katt. Häxan Lucrezia var just i färd med att fästa en skylt med texten ”Sparka mig” på vättens stora rumpa.

Ah, den djärrve pojken och den surra älvan! Välkomna tillbaka.”

Tomtemor var lika chockad som de andra.

Lucrezia, vi kom ju överens om–”

Jag vet, jag vet. Jag tänkte barra att ni kanske ville ha lite fint trrots allt, men om ni vill ha hela tallrrikarr och rrena fönsterr, så…”

Hon ryckte på axlarna och sedan gjorde hon en liten rörelse. Plötsligt försvann tavlorna och dammlagret. Tallrikarna staplade sig i en snygg hög och blev skinande rena.

Tack”, sa tomtemor till Lucrezia.

Till slut böjde sig vätten upp och ryckte till sig skylten.

Va´ håll´ du på mä´? Ä´ du int´ riktigt riktig?”

Han rev sönder skylten och satte den under armen samtidigt som han gick ut med en mycket sur min. Fnytten backade därifrån.

Han verkade väldigt arg”, sa det röda fnyttet.

Tomtemor bjöd Olle och Elvan att sätta sig. ”Vi vet fortfarande inte vart ingredienserna har försvunnit, och vem som har tagit dem.”

Det ärr Nejlika som harr tagit dem”, sa Lucrezia och rättade till sin snäva klänning innan hon också satte sig.

Tomtemor lyfte rissäcken och skulle just ställa in den i skåpet, men istället fick hon ett oroligt ansiktsuttryck. Hon ställde ner säcken på golvet och skyndade sig att öppna den. Tomtemor ramlade nästan baklänges av förvåning.

Säcken var full med smågrus.

Olle kastade sig ner och grävde bland gruset, men det fanns inget ris någonstans i säcken. Han tittade upp på Elvan. De suckade samtidigt.

Det här är inte klokt”, sa Elvan. ”Så jag antar att det är helt typiskt för trollen.”

Vi måste tillbaka till trollen också”, sa Olle sammanbitet.

Det här är förfärligt”, sa det röda fnyttet.

 

Dörren till Bröle låg fortfarande som när de såg den sist, på golvet i ingenmanslandet.

De har nog inte kommit tillbaka än.”

Om de nu hittar tillbaka”, sa Elvan spetsigt.

De gick över bitarna av dörren, in i Bröle där det var ständig kväll. Elvan öppnade sin hand och tände en eld. De skyndade vidare, fast försiktigt ifall trollen hade kommit tillbaka och gömde sig någonstans i skogen. Olle såg visserligen inga troll, men det betydde inte att de inte fanns där.

Stigen var lika svår att följa som förra gången, och skuggorna var så långa att det inte var gott att veta vad som var skuggor och vad som rörde sig bland träden.

När de kom fram till trollens by, skyndade sig Olle att leta reda på ingången till den underjordiska grottan där de hade suttit fångna. Han hittade den bredvid en stor sten och kallade till sig Elvan.

Stanna kvar här och vakta så letar jag efter den riktiga rissäcken.”

Elvan nickade.

Men antagligen finns riset inte i en säck. Tänk dumt.”

Nere i grottan var det ännu mörkare än vad Olle mindes. Han trevade sig fram till hålet i väggen och lät fnytten ge honom lite ljus över trollens skafferi. Där fanns gott om spannar och krus, och Olle tänkte leta igenom allihop. Han skruvade av lock, bände upp korkar och lyfte på kupor, men ingenstans hittade han ett enda riskorn.

Var har de gjort av riset?”

De kanske inte har något ris”, sa det gröna fnyttet.

Vad gör vi i så fall?” sa det blåa fnyttet.

Tänk om Nejlika har varit här och tagit riset”, sa det röda fnyttet.

Olle tittade sig omkring i resten av grottan. När han stötte till en tom burk så att den skramlade mot en flaska viskade Elvan ner till dem:

Vad håller ni på med där nere?”

Det finns inget ris”, meddelade det gröna fnyttet.

Har ni tittat överallt?” sa Elvan och kom ner i grottan, medan fnytten flög upp och höll vakt. Elvan började med att titta på några uppenbara ställen, men då sa Olle:

Jag har redan tittat där.”

Så hon gick vidare genom att undersöka alla omöjliga ställen – under krukorna, på undersidorna av hyllorna, och på golvet bakom spannarna. Sedan gick hon bort till fängelsecellen och undersökte alla väggar.

Det finns inget ris här”, sa hon när hon hade tittat överallt. Hon var irriterad.

Trollen kanske bär riset med sig”, sa Olle.

Nu går vi.”

Olle nickade, men då fick han något i håret. Han drog handen genom kalufsen, och fick tag på något litet. Det var ett riskorn! Långsamt vände han blicken mot taket.

Det här är inte klokt”, sa han.

När Elvan fick se vad Olle såg, gapade hon bara.

Rätta mig om jag har fel, men trollen har alltså fäst stora tejpbitar i taket med klistret neråt, och sedan kastat upp riset i taket.”

Varifrån fick de tejpen?” undrade Olle.

Elvan stirrade förvånat på Olle.

Vänta nu, trollen har satt fast riset i taket, och du funderar över var trollen fick tag i tejpen? Du har nog varit hos trollen för länge.”

De kanske har haft ett bröllop här och ville spara riskornen till nästa gång”, sa Olle glatt.

Okej, nu tror jag att det är bäst att vi går”, sa Elvan med en misstänksam min.

Då kom det gröna fnyttet flygande i full fart.

Trollen kommer!”

Det röda fnyttet var inte långt efter.

Trollen är snart här.”

Trollen är vid det första huset nu”, sa det blåa fnyttet som kom sist.

Olle och Elvan tog tag i tejpbitarna och ryckte neråt. De rullade ihop allt till en stor boll med riset på insidan. Elvan lät fnytten landa i sin ficka medan Olle smög mot ingången med tejpbollen under ena armen. Han kikade upp. Trollen var ganska nära, men eftersom det var skymning vågade Olle smyga upp ur grottan, bort mot ett stenröse där han gömde sig. Han vinkade till Elvan att följa efter, och snart smög hon närmare. När hon kom fram gled hon förbi Olle och satte sig mot en stor sten. Trollen verkade inte ha märkt något.

De hade klarat sig så här långt. Nu gällde det bara att ta sig tillbaka till dörren. Olle höll koll på trollen för att se när de hade störst chans att komma undan osedda. Bakom honom hördes plötsligt ett klapprande läte.

Olle vände sig om. Elvan var borta.

Istället stod där ett djur som såg ut som en liten häst med ett kort horn i pannan. Olle hann inte säga något innan djuret viskade:

Sch! Enligt regel 47, avdelning 17, paragraf A och G, måste vi gripa dig. För din egen skull föreslår jag att du följer med så tyst du kan.”

I bakgrunden stod Elvan mellan två andra enhörningar. Olle nickade. Medan den ena enhörningen klickade ihop sina hovar, sa Olle:

Vilka är–”

Men klicket byttes mot ett sörplande läte som inuti ett stort sugrör. Den mörka skymningen i Bröle byttes mot en svart nyans som annars bara finns på kol i magen på en svart katt under en svart filt i en svart gruva. Olle såg inte ens sin egen nästipp. Det gjorde honom rädd.

Hallå?”

Innan någon hade hunnit svara försvann det sugande lätet, och det blev ljust igen. Ljuset brände i Olles ögon. Det första han såg var att Elvan också stod och gnuggade sig i ögonen. Sedan tog någon ifrån Olle tejpbollen. Det var en av enhörningarna som lade den i en plastpåse och klistrade igen den. Hans röst var entonig och tråkig.

Assistent 88326, skicka bevisföremålet, märkt 670042-XVC, till tekniska avdelningen enligt regel 194, avdelning 9, paragraf V.”

En annan enhörning tog påsen med tejpbollen i munnen och galopperade iväg med den innan Olle hade hunnit ta tillbaka den.

Var är vi?” frågade Olle och tittade sig omkring. Allt omkring dem var antingen grått eller fyrkantigt, eller fyrkantigt och grått.

Elvan muttrade syrligt:

Det här är ett vilt partyställe – Mythias frivilligpolis. De älskar regler.”

Poliser?”

Mm, och det betyder att vi har misslyckats med att rädda Mythia. Nu kan det dröja precis hur länge som helst innan vi kommer härifrån.”

Men vi har ju inte gjort något?” sa Olle.

Då tilltalade enhörningen dem igen, utan att växla ton en enda gång:

Enligt regel 56, avdelning 34, paragraf F tänker vi försöka bevisa motsatsen. Vi menar att ni är skyldiga till stöld av fjärde graden, enligt Krellfördragets sjunde kapitel, och inbrott, baserat på Dexterkommissionens nionde artikel, och eventuella vidare överträdelser.”

Elvan gäspade stort.

Vad pratar han om?” sa Olle, som hade lite svårt att hänga med i alla siffror och paragrafer.

Det är allvarliga anklagelser. Enligt Badariutredningens definition av ’allvarliga anklagelser’ naturligtvis.”

Men vi måste ju rädda Mythia. Människorna håller på att gräva en tunnel genom berget, och om vi inte lyckas väcka jultomten innan dess så kommer de att lyckas. Då dör alla som bor i berget! Vad säger era paragrafer om det?”

Enhörningen verkade inte bry sig om vad Olle sa. Han strök bara sitt gråa fyrkantiga skägg och malde på, med samma entoniga röst:

Lagen är entydig inom det här området – både Krellfördragets sjunde kapitel och Dexterkommissionens nionde artikel säger att motivet bakom brottet inte kan tillåtas att påverka rättegångens utgång, för att undvika att någon till exempel dödar en annan individ och hävdar att det är för det allmännas bästa.”

Men vi har ju inte dödat någon”, försökte Olle.

Protokollen från Elliottribunalens femtonde dag visar tydligt på faran med att göra skillnad på olika brottsrubriceringar.”

Elvan fortsatte att gäspa, allt större.

Om ni inte har något mer att tillägga, enligt regel 82, avdelning 6, paragraf N, är det dags att sätta ett datum för rättegången. Passar den tolfte april?”

Den tolfte april? Men tunneln–”

Överdomaren hinner inte komma hit förrän i mitten av april, och med tanke på den fara den anklagade vittnat om får den här rättegången hög prioritet–”

Enhörningens entoniga prat avbröts av en ljudlig duns.

Elvan hade somnat.

Landet Mythia:Kapitel 8

Kapitel 8: Bland skyltar och troll

Olle slängde ut allt ur skåpet utan att bry sig om ifall Elvan hann fånga det eller inte. Till slut hade Elvan famnen full av bägare, krukor, burkar och läglar.

Jag är en älva, ingen bollkalle”, sa hon.

Var är grejerna?” sa Olle. ”Någon måste ha tagit dem!”

Olle gick vidare till nästa skåp. Elvan försökte att stoppa in sakerna i det första skåpet igen, men hon hann inte särskilt långt innan Olle började kasta saker igen. Hon himlade med ögonen och gav efter för det som uppenbarligen var hennes lott i livet: att vara packåsna.

I de andra rummen letade Lucrezia och vättarna. Lucrezia hade sin egen metod att lyfta på möblerna – med magi. Vättarna gjorde också ett bra jobb, trots att de gnetade och klagade hela tiden. Och ibland blev de avbrutna av ett luftdrag som pilade från rum till rum och som nästan liknade en vätte i väldig brådska.

Fnytten flög in bakom en hylla för att leta.

Tänk om det är Nejlika som har tagit ingredienserna”, sa det röda fnyttet.

Det är inte bra”, sa det gröna fnyttet.

Olle stack in sitt huvud och sa:

Om det var Nejlika, varför gjorde han inget mot oss? Borde han inte ha skickat sådana där blixtar efter oss?”

Det vill jag inte ens tänka på”, sa det blåa fnyttet.

Nej, det förstår jag”, sa Olle och återgick till att leta.

Varför är så Olle så elak?” viskade det röda fnyttet.

Han kanske också är rädd”, sa det gröna fnyttet.

Pfft”, sa Elvan som lutade sig mot väggen. ”Alla kan ju inte vara som ni är.”

Fnytten visste inte vad de skulle säga.

När Olle och de andra hade letat igenom hela stugan fyra gånger, och alla hade blivit lagom sura på varandra för att de inte hade varit mer på sin vakt, sa tomtemor:

Nu får det räcka. Vi kommer inte att hitta det här i Gröteborg, inte när alla är så ilskna. Nu sover vi, och i morgon är det nog lika bra att ni fortsätter hämta de andra ingredienserna.”

Olle, Elvan och fnytten hade gått hela dagen genom trollens mörka skogar. Det hade inte varit ljust en enda timme under dagen, och nu var det enda naturliga ljuset en måne som hängde slött ovanför trädtopparna. Först hade skenet från Elvans händer räckt bra, men till slut hade mörkret trängt allt närmare, tills de inte klarade av att se vart de var på väg. Särskilt inte som stigen slingrade sig värre än en full orm. Eftersom de inte ville trilla ner i något djupt hål eller gå in i något träd, bestämde de sig för att slå läger. Elvan gjorde upp en eld och Olle tog fram matsäcken som tomtemor hade skickat med dem och sedan började alla äta.

Har någon av er stött på trollen tidigare?” sa Olle mellan tuggorna.

Vi vet inte särskilt mycket om dem”, sa det gröna fnyttet.

Fast tomtemor har sagt att de är lite långsamma”, sa det röda fnyttet.

Det är väl en underdrift”, sa Elvan. ”Trollen är inte lite långsamma. De är riktigt, riktigt, riktigt dumma.”

Jaha”, sa Olle.

Nej nej nej”, sa Elvan. ”Inte jaha-dumma, utan riktigt, riktigt, riktigt dumma. De är så dumma att man… Nej, det finns inget som skulle kunna visa hur dumma de är. De är fantastiskt, otroligt… riktigt, riktigt, riktigt dumma.

Olle tänkte säga ”jaha” men ändrade sig och sa:

Åhå.”

Det är ju förfärligt”, sa det gröna fnyttet.

Vi måste fortfarande hämta riset”, sa Olle.

Byt inte ämne nu”, sa Elvan. ”Vi pratade om trollen, och att de är riktigt–”

”– Riktigt, riktigt dumma”, sa Olle och hoppades att Elvan inte skulle märka att han inte trodde henne.

Men istället var det han som lade märke till något.

Det stod en skylt framför dem, och Olle var helt säker på att den inte hade stått där förut. Elvan såg den också. På skylten stod det:

Det är faktiskt sant som Elvan säger. Trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma.”

Vad är det där?” sa det blåa fnyttet.

En skylt”, sa Elvan och gick fram till skylten. ”En riktigt, riktigt, riktigt smart skylt.”

Hon undersökte den närmare, men upptäckte inget märkligt med den. Det var helt enkelt en vanlig skylt som inte hade stått där för en minut sen. Elvan vände sig om.

Där ser du.”

Då försvann skylten.

Ser vadå?” sa Olle och gick fram till platsen där skylten hade stått. Det fanns inte ens ett hål i marken. Det här var lite skrämmande. Skyltar brukar varken dyka upp eller försvinna så där.

Var kom den ifrån?” sa Olle. ”Och vart tog den vägen?”

Jag vet in–” började Elvan, men tystnade och nickade mot en punkt bakom Olle. Olle vände sig om. Där fanns en ny skylt.

Varning: Trollen är så dumma att det är lätt att bli arg på dem, men då blir de farliga. Bli absolut inte arga på trollen!

Den här gången sprang Olle fram till skylten och kände på den. Den var av trä och kändes stadig. Han tänkte inte släppa den med blicken. För sig själv tänkte han:

Vilken tokig skylt. Jag har väl inte tänkt bli arg på trollen heller.”

Olle”, sa Elvan, som tittade på en tredje skylt lite längre bort. På den här skylten stod det:

Olle, du kommer visst att bli arg på trollen!”

Olle bara stirrade på skylten. Var han tokig? Ännu värre var det när skylten som han trodde att han höll i sina händer bara försvann. Han hade inte ens märkt att den försvann.

Vad är det här?” sa Olle desperat.

Då försvann den tredje skylten också. Istället dök en fjärde skylt upp.

Vi vill bara varna er för att trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma. Och om man blir arg på dem, så blir de farliga!”

Det här är nog det märkligaste jag har varit med om”, sa Olle.

Hmm”, sa Elvan. ”En gång såg jag en människa som fick in en hel fot i munnen. Det var rätt märkligt.”

Bakom Elvans rygg tog det röda fnyttet tag i ena foten, ryckte loss den från benet och stoppade den i munnen. Efter att ha hållit ut händerna som en cirkusartist inför de andra fnytten, så att de skrattade tyst, tog fnyttet ut foten och satte tillbaka den på benet. Varken Elvan eller Olle såg något av det, men fnytten blev lite muntrare.

Men vad ska vi göra då? Ska vi bara vända tillbaka utan riset?” frågade Olle skyltarna irriterat.

Det kan inte vi avgöra. Vi varnar bara för att trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma.

Ja, vi har fattat det nu! Hur ska vi göra för att få tag på riset?” sa Olle.

En ny skylt kom upp strax framför Olle.

Var lugna, för annars blir trollen farliga.”

Olle tog tag i skylten och sa:

Ja, vi har förstått det!”

Skylten försvann lika hastigt som den hade kommit. Istället stod det en ny skylt strax bredvid Elvan.

Nu är du arg, Olle. Du får inte vara arg när trollen kommer, för det är farligt.”

Hur sjutton ska jag kunna vara lugn när ni upprepar allt gång på gång?” sa Olle och försökte förutsäga var nästa skylt skulle dyka upp. Han gissade fel på flera meter.

Tänk om vi hade varit troll. Då hade varit farliga nu. Ta det lugnt! Ta några djupa andetag. Tänk på något rofyllt…

Olle insåg att skylten hade rätt. Han drog några djupa andetag och satte sig ner. Han tänkte på en ko som stod på en äng och idisslade, och som såg allmänt dum ut. Med ens blev han lugn själv. Fnytten slöt ögonen. Alla tre tänkte på samma sak: hur de hade visat sig riktigt fega och därför klarade livhanken så att de skulle kunna återvända till de andra fnytten. Elvan blundade beslutsamt och tänkte på hur hon sparkade Nejlika i rumpan, och det gjorde henne lugn. Under tiden satte sig fnytten på Olles knä.

Vi tycker inte om de här skyltarna”, sa det gröna fnyttet.

De verkar inte farliga”, sa Olle och började plocka ihop det som var kvar av matsäcken.

Elvan gick fram till Olle och hjälpte till med att hålla upp Olles ryggsäck på ett förvånansvärt lugnt sätt. Av någon anledning såg hon förvånansvärt glad ut.

Det är bra. Håll er lugna bara. Mötet med trollen kommer att gå bra. Förresten, välkomna till Bröle.

Under texten fanns ett ritat leende. Skylten försvann och lämnade Olle, Elvan och fnytten ensamma i den skumma skogen.

”Bröle?” sa Elvan och skakade på huvudet. ”Så vackert.”

De fem vännerna fortsatte på sin resa, lugnade av helt olika orsaker.

Under flera timmar såg varken några skyltar eller troll. Skymningen blev till natt och de slog läger vid sidan av den slingriga stigen. Elvan masserade sina fötter och klagade en hel del innan hon lade sig ner på den torra marken. Hon somnade direkt, och bredvid henne dubbelsov fnytten. Olle försökte sova, men nu kändes det som om halvmörkret var för ljust. Han drog sovsäcken tätare om sig och tänkte att ingen någonsin hade varit med om en så underlig jul som han var med om nu, med troll, älvor och häxor. Om äventyret skulle fortsätta hoppades han att det skulle bli mer julstämning. Mer snö, mer bjällerklang, och givetvis att jultomten skulle vakna. Med den tanken somnade han.

Olle vaknade mitt i natten av att Elvan stod upp. Fnytten flög omkring henne medan hon hummade på en märklig melodi.

”Vad är det?” frågade Olle.

”Det är morgon”, sa Elvan.

Olle tänkte protestera, men så mindes han att det alltid var lika mörkt i Bröle. Mödosamt gick han upp och började packa ihop sin sovsäck.

Plötsligt dunsade ett troll in på stigen! Olle blev rädd, men lyckades behärska sig, och till och med Elvan ryggade tillbaka lite.

Trollet var nästan tre meter långt, men huvudet var större än det borde ha varit, så det såg nästan dubbelt så hemskt ut än det egentligen var. Håret var stripigare än Elvans och tänderna var glesa. Näsan såg ut som en groda som hade bleknat och som nu bara hängde kvar i ansiktet tack vare en stor överläpp.

Olle svalde och fick fram:

Hej, jag heter Olle.”

Trollet tittade dumt på Olle, innan det fick syn på Elvan.

Olle?” sa trollet till Elvan.

Nej, det är jag som heter Olle”, sa Olle hjälpsamt.

Trollet tittade från Olle till Elvan och tillbaka på Olle.

Två Olle?”

Nej, jag heter Olle. Det där är Elvan. Vad heter du?”

Heter jag Vad?” sa trollet. ”Jag trodde att jag hette Ulo.”

Olle skrattade till, för vad skulle han annars göra med någon som var så fantastiskt dum? Han försökte komma till saken.

Vi skulle vilja komma till din by.”

Gå”, sa trollet vänligt.

Fast vi vet inte var din by ligger.”

Då blir det svårt”, sa Ulo och kliade sig i huvudet.

Elvan suckade och sa:

Vi vill veta var din by ligger, så att vi kan hitta dit.”

Vilken bra idé!” sa Ulo och blev tyst.

”… Och var ligger din by?” frågade Elvan.

Jag har varit och plockat bär.”

Elvan himlade med ögonen, men Olle gick närmare och sa:

Var har du bären då?”

Ulo tittade först i sin vänstra hand, och sedan i sin vänstra hand igen, och sedan en tredje gång i sin vänstra näve. Det fanns inga bär där. Han såg förvirrad och besviken ut.

Har ni några bär?”

Nej”, sa Olle.

Då måste jag gå och plocka bär”, sa Ulo.

Nej”, sa Olle, för nu hade han fått en idé. ”Du har bären i andra handen, och nu är du på väg hem. Vilken väg tar du då?”

Vad är det för bär?” sa Ulo och började gå längs stigen med långa, snabba steg.

Det får du se när du kommer hem”, sa Olle.

Vad spännande!” sa Ulo.

Färden tog inte mer än trettio minuter, men då gick de fel två gånger också, innan de kom fram till byn. Att kalla det för by var kanske att överdriva. Det fanns bara tre hus, och de bestod av tre fyra pinnar som stod lutade mot varandra. Men Elvan var glad att komma fram, eftersom hon var andfådd och svettig. Olle hade kunnat fortsätta längre om det hade varit nödvändigt. Ulo gick rakt genom byn.

Ulo, du är hemma nu”, sa Olle.

Ulo stannade och tittade sig omkring. Han öppnade den stora munnen och lät hakan hänga ner på magen. När han fick syn på Olle sa han:

Vem är du?”

Olle”, sa Olle. ”Känner du inte igen dig här?”

Elvan pekade omkring sig med en ironisk min:

Ja, titta, där är stenen, och där är trädet… och där är din fru…”

Hon pekade på ett troll som var mindre än Ulo, men som definitivt var fulare. Ansiktet såg ut som en stor hund hade bitit i det, armarna satt olika högt upp, och kroppen var både rund och krokig på samma gång.

Min fru? Inte någon som är vacker…” sa Ulo.

Det mindre trollet kom fram till dem och frågade:

Vilka är ni?”

Jag heter Olle, och det här är Elvan och fnytten.”

Och det där då?” sa det mindre trollet och pekade på Ulo.

Det här, det är Ulo”, sa Olle.

Heter du också Ulo?” frågade det mindre trollet.

Ja”, sa Ulo.

Nej”, sa det mindre trollet. ”Du heter Knygge. Det är jag som heter Ulo.”

Elvan suckade. Om hon hade haft en klocka, hade hon tittat på den otåligt.

Snälla, var har ni riset?”

Det mindre trollet, den riktiga Ulo, öppnade munnen och dreglade medan hon såg väldigt osäker ut. Frågan var för svår.

Jag måste gå och hämta bär”, sa hon.

Ulo har… jag menar Knygge har redan hämtat bär.”

Knygge sträckte på sig och räckte fram vänstra handen. Han sa stolt:

Bären är i den andra handen.”

Så ni har redan tillräckligt med bär”, sa Olle. ”Nu vill vi veta var riset är.”

Jag vet inte var riset finns”, sa den nya Ulo.

Vem vet var riset finns?” frågade Elvan.

Vet Vem var riset finns?” frågade Knygge och rynkade pannan.

Elvan blundade hårt i ett par sekunder för att lugna ner sig.

Nej, vi vill veta vem som vet var riset finns.”

Det vill jag också”, sa Ulo.

Vi kan ju fråga Vem”, föreslog Knygge.

Olle tittade bort. Han orkade snart inte med mer dumhet.

Vem är det?” frågade Ulo.

Jag vet inte. Vi frågar Påke. Hon vet allt.”

Ja”, sa Ulo. ”Påke är smartast av alla.”

Olle, som hade förlorat hoppet, log plötsligt. När trollen började gå iväg, följde han efter. Elvan lunkade efter med trötta steg. Den här gången behövde hon inte gå särskilt långt förrän trollen stannade och tittade ner på marken.

Där låg ett tredje troll som var minst lika fult som de två tidigare. Lyckligtvis var det för mörkt för att man skulle se hur fult det var. Dessutom låg trollet på mage och tittade ner i marken. Bara svansen pekade rakt upp.

Påke, vi har en fråga”, sa Knygge.

Påke rörde inte på sig.

Vad gör du?” sa Ulo.

Säkert något smart”, sa Knygge och knuffade Ulo i sidan med armbågen medan han log.

Trollet som låg på marken och som kallades för Påke lyfte långsamt på huvudet. Hon såg sig förvirrat omkring.

Varför ligger du här?” sa Ulo.

Jag försökte plocka en trädgren. Det var en fin trädgren.”

Jaha”, sa både Ulo och Knygge, som om det förklarade allt.

Olle gick fram till Påke och böjde sig ner.

Vad har den där trädgrenen att göra med att du ligger här?”

Trädgrenen ville smita.”

Ville trädgrenen smita?” sa Elvan misstänksamt.

Ja, så jag kastade mig över den. Sedan måste jag ha glömt att resa mig upp.”

Påke reste på sig. Där hon hade legat var marken helt nertryckt och torr. En liten, halvt förmultnad och krossad pinne låg mitt i gropen. Den hade inte suttit på ett träd på flera år. Det här blev nästan för mycket för Elvan.

Påke, var är riset? Tala om var riset är.”

Elvan försökte att le, men Påke tittade bara på Olle. Olle försökte ta tillfället i akt och sa:

Var är riset?”

Påke tittade på Elvan, men innan hade fått fram frågan om riset, tittade Påke tillbaka på Olle och pekade på honom. Hon sa:

Jag känner igen dig!”

Det hade Olle inte förväntat sig.

Gör du?”

Jag känner igen dig. Du stod där alldeles nyss…” sa Påke och tänkte efter. ”Nej, nu vet jag, du står ju där nu. Det är därifrån jag känner igen dig.”

Elvan slog sig för pannan.

Ursäkta mig, men vi har lite bråttom eftersom vi håller på att rädda det här berget, men om ni hellre vill hålla på med era dumheter–”

Olle kastade sig fram och höll för Elvans mun, men det var för sent. Trollen hade förstått att Elvan var arg på dem. Nu kom de emot dem med mörka blickar och snabba steg.

Landet Mythia:Kapitel 7

Kapitel 7: Upp-och-hoppa-drycken

 

Uppe på drakarnas höga berg frågade Olle sig vad han höll på med. Drakarna var större än han någonsin hade kunnat föreställa sig, och deras eld var varmare, och de luktade sämre. Han hoppade undan en eldslåga och fortsatte att prata.

Ni får gärna äta upp mig. Men får jag komma med ett tips först? Om ni dränker in mig med spott först så kommer jag att smaka bättre. Jag lovar.”

Han vände sig om och tittade efter gömstället där Elvan och fnytten låg. Skulle de förstå hans plan? Han drog med fingret över kinden för att visa att Elvan skulle gråta, och sen låtsades han samla ihop tårarna och smeta ut dem över en påhittad vinge. Han spände ut armarna och flaxade. Olle ville inte tänka på vad som skulle hända om Elvan inte förstod.

Drakarna hasade närmare Olle. Då ångrade Olle sig. Han ville bara försvinna därifrån. Nu hade hans sista stund kommit. Men elden kom aldrig. Istället var det som om någon hade kastat en hink med illaluktande gelé över honom. Drakspottet rann in överallt: i näsan, i öronen och innanför kläderna. Han hostade till.

Varför dröjde Elvan? Varför räddade hon inte honom? Egentligen var det självklart. Hon hade inte förstått hans meddelande, och nu skulle han dö.

De fyra drakarna tog varsitt djupt andetag. Olle blundade och hoppades att det inte skulle göra ont. Vad orättvist att han inte skulle få leva längre än så här. Men just när elden sprutade ut ur drakarna…

Då kom Elvan flygande och snappade åt sig Olle. Hon flög fortare än vinden, och var borta innan drakarna hade hunnit reagera. När elden hade skingrats var det alldeles tomt där Olle hade stått. Drakarna tittade besviket på varandra och lunkade iväg.

Tack, Elvan”, ropade Olle och kramade henne hårt när de hade kommit en bit bort. Han hostade av drakspottet.

Det där kallas utpressning”, sa Elvan. Hon var inte det minsta glad, och landade på deras gamla gömställe, där fnytten väntade ivrigt.

Men är du inte glad över att kunna flyga igen?” sa Olle.

Du förstår inte alls. Älvorna…”, började Elvan, men så slog hon ut med händerna och vände sig om.

Vingen ser ju helt frisk ut”, sa det röda fnyttet.

Jaja”, morrade Elvan. ”Kom nu, så går vi tillbaka till häxskrället så vi kan komma hem någon gång.”

 

Excellent”, sa Lucrezia när hon fick se Olles plaskvåta kläder. ”Nu harr jag drraksaliv förr en lång tid frramöverr.”

Hon nickade lätt mot Olle, som lyftes upp i luften och svävade bort mot ett kärl som stod i ena hörnet. Sedan började Olles kläder åma och kråma sig, så att drakspottet samlades i kärlet. Det var en mycket märklig känsla, särskilt när håret började röra sig av sig själv. Då gick det rysningar längs Olles ryggrad.

Fårr jag passa på att rrekommderra en inpackning av rruttna ägg? Så att hårret får en rriktigt blek frramtoning.”

Tack, det är bra ändå.”

Snart var Olle alldeles torr så Lucrezia släppte ner honom mjukt på den väldigt långhåriga mattan. Elvan satt med ryggen mot dem, och låtsades titta på en tavla som föreställde en vulkan, eller möjligen en vårta, medan hon kände försiktigt på sin läkta vinge.

Då ska jag barra förrberreda saltet”, sa Lucrezia och lät massor av burkar marschera in i rummet på en lång rad. Burkarna hoppade upp och tömde lite av sitt innehåll i kärlet, medan Lucrezia viftade med händerna.

Olle tittade omväxlande på Lucrezia och Elvan. Han kunde inte bestämma sig för vem av dem som var mest märklig. Och så var det förstås den enorma talande spindeln.

Alors, saltet ärr klarrt!” sa Lucrezia och lät pulvret rinna upp i en mindre burk som hon fångade i handen och visade upp för Olle.

Då går vi”, sa Olle. ”Upp och hoppa, Elvan.”

Elvan reste sig motvilligt och började gå mot dörren.

Vänta! Vad sa du?” sa Lucrezia och slog ut med händerna.

Va?” undrade Olle.

Upp och hoppa! Naturellement!”

Lucrezia klappade händerna och sprang ut ur rummet. Två sekunder senare kom hon tillbaka med en liten flaska som innehöll en blaskig vätska.

Det härr ärr upp-och-hoppa-drryck. Den kan till och med få stenarr att dansa.”

Jaha”, sa Elvan kallt. ”Jag ska tänka på det när jag håller min tangokurs för bitar av granit.”

Nej, Elvan, hon menar att vi inte behöver någon gröt, att vi kan väcka jultomten med den där upp-och-hoppa-drycken.”

Du kunde inte ha kommit på det innan vi träffade ett halvdussin gigantiska levande grillar?” sa Elvan och klämde försiktigt på sin vinge.

Jag beklagarr”, sa Lucrezia. ”Men om vi gårr nu, så kommerr vi hem snabbarre.”

Bra förslag”, sa spindeln med sin djupa basröst.

 

Tomtemor blev lika glad som Olle hade trott att hon skulle bli.

Är det sant?”

Hon vände sig till Olle och ställde saltet på matbordet med en hoppfull min.

Vi tror att det kan fungera”, sa Olle.

Kom då”, sa tomtemor och ledde vägen mot jultomtens lilla stuga, strax bredvid hennes egen.

Utanför höll vättarna fortfarande på med att förbereda jultomtens färd, trots att det var långt ifrån säkert att han någonsin skulle kunna åka. Men inte ens vättarnas buttra ansikten kunde förminska Olles leende. Han skulle få träffa jultomten. Givetvis hade han träffat jultomten varje jul, men att få se honom i hans eget hus – det skulle smälla högre än Abbe som hade varit på Mauritius, eller Johanna som hade en pappa som hade varit världsmästare i curling tre år i rad.

Men det var mer än så. Det här var Olles chans att få ge något tillbaka till jultomten, efter elva julaftnar med massor av paket. Han såg fram emot att få se jultomtens ögon lysa av tacksamhet.

Därför gick Olle in i stugan väldigt försiktigt. Stugan hade ett lågt tak, ett skurat trägolv och julstjärnor i alla rum utom ett, jultomtens sovrum. Där låg jultomten alltså och sov, 364 dagar om året, alla dagar utom julafton.

Det var inget snack om att det där var den riktige jultomten. Han hade ett stort vitt skägg, röd och grå pyjamas, och han till och med luktade juligt. Dessutom omgavs han av ett skimmer runt sängen, som gav honom ett magiskt utseende.

Underbart”, sa Elvan tjurigt. ”Man hör inte bjällerklangen – för alla snarkningar…”

Det är verkligen han”, sa Olle.

Vi sätterr igång, non?” sa Lucrezia och tog fram flaskan med upp-och-hoppa-dryck. Hon drog ur korken, öppnade jultomtens stora mun och hällde några droppar på hans tunga. Sedan kastade hon sig undan och ropade:

Akta err! Han kommerr att farra rrunt som en je ne sais pas.”

De andra hukade sig, men jultomten rörde sig inte ur fläcken bortsett från snarkningarna. Efter en pinsam tystnad undersökte en förvånad Lucrezia den sovande jultomten.

C´est pas possible”, mumlade hon.

Vad är det som har hänt?” frågade Olle.

Jag vet inte”, sa Lucrezia. ”Den härr drrycken ska kunna få en banan att sprringa.”

Jag är ledsen att behöva meddela det, men bananer har inga ben”, sa Elvan.

Upp-och-hoppa-drycken kanske har blivit gammal”, sa Olle.

Lucrezia strök sig över hakan, reste på sig och gick ut ur jultomtens sovrum. Olle och de andra följde efter henne ut ur stugan. De såg henne gå fram till en väldigt sur vätte med famnen full av ved.

Drrick det härr”, sa hon och hällde ner det i hans hals.

Vad håll´ du på mä´?” sa vätten surt.

Sen blev han väldigt förvånad, och därefter försvann han mitt framför ögonen på dem. Bara en stark vind avslöjade att vätten hade övergått till snigelfart till superfart. Han svepte genom folksamlingen, in i jultomtens hus och ut igen, runt ett par renar och sen utom synhåll genom snön.

Jag vill inte dricka ur den flaskan”, sa det blåa fnyttet och gömde sig.

Nu blir det åtminstone lättare att skilja vättarna åt”, sa Elvan.

Och nu vet vi att upp-och-hoppa-drrycken verrkarr”, sa Lucrezia.

Varför fungerade den inte på jultomten då?” frågade Olle.

Tomtemor stirrade efter vätten, men fokuserade plötsligt blicken på Lucrezia och sa fundersamt:

Vad är det i upp-och-hoppa-drycken?”

Åh, det ärr hemligt”, sa Lucrezia.

Innehåller den smörkummin?”

Hurr visste du det?”

Jultomten är immun mot smörkummin.”

Åh, det förrklarrarr saken. Men ni harr en annan plan?”

Olle gick tillbaka in till jultomten för att titta en gång till. Han sov så fridfullt, om man bortser från snarkningarna. Olle fick sådan lust att ruska tag i honom. Om man skakade honom ordentligt kunde han väl inte bara fortsätta sova?

Tomtemor?”

Hon kom in till Olle och jultomten.

Jag tror jag kan lista ut vad du ville. Skaka du. Han kommer inte att vakna.”

Olle buffade till jultomten i sidan, men fick inte någon reaktion tillbaka. Han ryckte honom i skägget, klämde på hans tår så hårt han kunde, hoppade på hans mage, och till slut skrek han så mycket han orkade i jultomtens öra. Inget hände, bortsett från att en av vättarna kom in för att titta på den märkliga människan.

Jo, de´ kun´ en tänk´ sig”, sa han innan han gick igen.

Till slut gav Olle upp.

Det ser ut som om vi får fortsätta leta efter ingredienser”, sa Elvan.

De gick in i tomtemors kök för att komma undan vätten som sprang omkring utom kontroll och för att samla krafterna inför nästa långa och besvärliga resa. Olle skulle just sätta sig vid tomtemors bord när han upptäckte att något saknades.

Var är saltet?”

Han rusade fram till det skåp där tomtemor ställt kentaurmjölken. Kentaurmjölken var också borta. Grötmandeln fanns inte heller där. Någon hade stulit deras ingredienser!

Landet Mythia:Kapitel 6

Kapitel 6: Draknästet

Olle och Elvan kastade sig ner på marken och försökte gjorde sig osynliga de kunde, men båda var väldigt oskyddade på den platta marken. Fnytten gömde sig bakom Elvan.

Den gigantiska draken andades lågor, och värmen spräckte en klippa mitt itu. Efteråt fanns en glödande yta på klippan. Drakens tunga vispade ut och slickade bort lite av den glödande stenen.

Den äter lava”, sa Elvan tyst.

Den ser oss”, viskade Olle.

Då hade vi nog märkt det”, sa Elvan. ”I en halv sekund.”

Men draken vände på huvudet och tittade upp mot sitt hem medan den slickade av den sista lavan. Sen morrade den rysansfullt, och började flaxa med sina vingar så att Olle höll på att blåsa iväg. I sista sekunden fick Elvan tag i honom och höll ner honom. Den gröna besten märkte inget och flög iväg med sina gigantiska vingar.

Elvan reste sig inte förrän draken nästan var hemma. Då hade Olle redan rest sig och tittat om det fanns fler drakar i närheten. Lyckligtvis verkade det inte så. Elvan borstade av sig askan och låtsades som om drakens besök inte hade berört henne.

Jag trodde den skulle vara större”, sa hon.

Den var större”, sa Olle.

Olle ledde vägen upp till en liten klippa där man kunde se upp till drakarnas näste. Han lade sig till rätta mellan två klippblock, tog av sig ryggsäcken och letade igenom den. Elvan låg bredvid och försökte att inte nämna att klippblocket som hon låg på vickade fram och tillbaka.

Hur mycket saker har du i den där?” sa Elvan.

Allt man behöver för att klättra i berg: hakar, rep, talk, en liten värmeplatta för att värma mat.”

Han tog fram en kikare och vände den upp mot klippan.

Ser du drakarna?” frågade det röda fnyttet.

Vad håller de på med?” sa det gröna fnyttet.

Säkert något förfärligt”, sa det blåa fnyttet.

Nej, jag ser ingenting däruppe”, sa Olle och tittade på fnytten. ”Jag vet att det här är lite riskabelt, men om vi ska få tag på drakspott… Det behövs inte så mycket, så ni orkar nog bära det.”

Då bröt Elvan in:

Lite riskabelt, säger du? Menar du att kejsarna från Mini-dynastin ska flyga upp dit och fråga om de kan få lite drakspott?”

Jag litar på dem”, sa Olle och log. ”Det gör tomtemor också.”

Vi tänkte inte fråga drakarna”, sa det gröna fnyttet.

Antagligen ser de inte ens oss”, sa det röda fnyttet.

Och om de skulle se oss, så flyger vi ganska fort”, sa det blåa fnyttet som rycktes med av de andra fnytten.

Elvan bara skakade på huvudet.

Just nu flyger vi ju fortare än vad du gör”, sa det gröna fnyttet.

Hm… Jag antar… att ’lycka till’ är på sin plats. Innan den kungliga begravningen, vill säga.”

Det här kommer att gå bra”, sa Olle. ”Vi håller koll på er.”

Fnytten lyfte från klipporna och satte av mot drakarnas klippa. Deras små kroppar fladdrade i vinden medan de kämpade sig uppåt.

Varför var vi tvungna att göra det här?” sa det röda fnyttet.

Ja, jag gillar inte drakarna”, sa det blåa fnyttet.

Vi bara måste”, sa det gröna fnyttet.

Jag är rädd”, sa det blåa fnyttet och blev gul på magen.

Jag också”, sa det röda fnyttet och blev också gult.

Jag är alltför rädd för att bli gul på magen”, sa det gröna fnyttet. ”Men vi måste ändå fortsätta.”

Resten av flygfärden upp var fnytten tysta. Inte förrän de kom upp till drakarnas näste, en skreva i en klippa som var förvånansvärt mörk och hemsk, började de prata igen. Men de pratade bara om vart de skulle flyga, inte om vad som kunde hända om drakarna fick fatt i dem.

Inuti skrevan fanns det skumma rum som var så stora att flera jätteflygplan skulle få plats i dem, och fnytten kunde knappt se de bortre ändarna, men lyckligtvis var de snabba flygare och kunde leta igenom flera rum på en liten stund. Ingenstans fanns några drakar.

Var är drakarna?” frågade det röda fnyttet.

Jag tycker att det är skönt att vi inte har sett några drakar”, sa det blåa fnyttet.

Ju fortare vi ser en drake, desto fortare kommer vi härifrån”, påminde det gröna fnyttet.

Plötsligt blockerade något väldigt hela synfältet för fnytten. En drake hade rundat ett hörn med sina snabba vingar. Fnytten hann inte stanna utan flög rätt in i drakens mage. Så snart de förstod vad som hade hänt, såg de att draken tittade oförstående på dem. Men sen fattade den!

Fnytten kastade sig i väg åt olika håll, och flög fortare än vad de någonsin hade flugit. De sicksackade genom den stora grottan, så att draken inte skulle träffa dem med sin eld. Draken gav upp ett ilsket morr och följde efter fnytten.

Det blåa fnyttet hamnade på efterkälken, eftersom det var mindre än de andra två fnytten. Rysningarna längs fnyttets rygg blev inte färre av att drakens flåsningar kom närmare. Snart var draken bara tio meter bort, nio, åtta, sju…

Hjääääälp!” ropade det blåa fnyttet.

De andra fnytten såg hur draken var snabbare, och strax skulle det blåa fnyttet vara tillräckligt nära för att draken skulle kunna spruta sin eld.

Flyg hit och dit!” skrek det röda fnyttet.

Det blåa fnyttet bytte riktning, och fick större avstånd till draken. Det svängde igen, och draken hamnade på efterkälken. Men draken lärde sig, och kom närmare igen.

Det hjälper inte!” pep det blåa fnyttet. ”Vad ska jag göra?”

Innan fnytten hann svara bytte det blåa fnyttet riktning igen utan att titta sig ordentligt för, och flög in i en vägg. Draken flinade ondskefullt och flög närmare.

Det blåa fnyttet ropade hjälplöst, för nu tog draken ett djupt andetag för att spruta sin eld, och fnyttet var instängt. Då kom det gröna fnyttet rakt uppifrån. Det fångade upp det blåa fnyttet i sin famn och flög iväg innan draken hade förstått vad som hade hänt.

De styrde kosan mot den stora dörren, och friheten, men draken satte snart fart efter dem igen.

 

Nere på marken tittade Olle och Elvan i varsin del av kikaren. Först hade de inte sett något. Men nu önskade Olle att han inte kunde se vad som hände. Nu kände han sig ansvarig för att fnytten blev jagade.

Om jag bara kunde göra något”, sa han. ”Blända draken med en spegel eller…”

Det är inte ditt fel att solen inte skiner här. Men det ser ut som att fnytten klarar sig”, sa Elvan lugnande.

Och mycket riktigt – i kikaren såg de hur fnytten allt mer drog ifrån draken, med hjälp av akrobatiskt flygande och genom att byta av varandra som drakens byte. Allt såg lovande ut, ända tills Olle fick se något bortanför fnytten.

Det han såg var tio drakar som kom dykande från andra hållet. De flög vinge vid vinge och blockerade fnyttens flyktväg helt.

Plötsligt var drakarna ifatt fnytten och omringade dem. De spärrade ut sina vingar. Olle behövde nästan inte kikaren för att se drakarnas hemska slemgröna ögon, eller för att se att fnytten var så rädda att de lyste gult som små solar. Sen sprutade drakarna eld på dem. De försökte komma undan lågorna, men drakarna fortsatte att spruta sin eld, och snart började fnytten att brinna!

Fnytten föll ner mot marken flera hundra meter nedanför, som löv om hösten. Men de här löven var sotsvarta.

Olle kunde inte ens skrika, så chockad var han. Han bara kollade genom kikaren på hur drakarna återvände till sitt näste utan att titta sig om.

 

Efteråt mindes inte Olle hur han hade tagit sig till klippan där fnytten hade dalat ner, men han gissade att Elvan hade visat honom vart de skulle.

Fnytten hade gjort tre små kratrar i en del av berget där det fanns jord, men kratrarna var tomma, och fnytten själva låg flera meter därifrån. Elvan smög fram, som om hon var rädd att hon skulle väcka dem, och långsamt plockade hon upp fnytten i sin hand. De låg alldeles orörliga. Det gick inte att se vilket som var vilket fnytt, men det spelade ingen roll. Olle kände hur hans ögon fylldes av tårar, och hur det satt något i hans hals som var stort som en tennisboll. Allt var hans fel.

Han tittade nervöst på Elvan för att se om hon tittade på honom. Han ville inte att hon skulle se att han hade tårar i ögonen. Men Elvan hade böjt ner huvudet över sin hand. Grät hon? Hon som inte brydde sig om vad någon tyckte… Hon som verkade så tuff…

Men så var det. Elvan lät sina tårar falla i sin hand – på fnytten. Olle kröp närmare och tittade ner i Elvans kupade hand. Elvans tårar tvättade bort askan från fnytten. Det såg ut som om fnytten rörde på sig. Men det kunde de väl inte göra? Det måste ha varit tårarna som fick det att se ut så. Plötsligt rörde sig ett ben på ett av fnytten, men Elvans tårar föll inte längre. Därefter började fler små ben att skaka på sig, sedan de små armarna. Till slut ställde sig fnytten osäkert upp. Olle trodde inte sina ögon.

Vad…?” sa han. Han skakade till, som om någon hade lagt snö innanför hans jacka. ”Jag förstår inte.”

Hhhhraaakk”, rosslade det gröna fnyttet medan det raglade omkring i Elvans hand. Det stötte ihop med det röda fnyttet och ramlade ihop. Det röda fnyttet verkade ha feber, medan det blåa fnyttet höll om sitt lilla huvud med båda händerna.

Hur gjorde–” började Olle.

Jag gjorde vad jag kunde”, sa Elvan.

Olle förstod fortfarande inte vidden av vad han hade sett.

Men… vad gjorde du med tårarna? Kan du läka med tårarna?” Så kom Olle att tänka på vad som hände hos Nejlika, hur hans arm hade gjort jätteont, och sen var den bra igen. ”Var det så min arm blev normal igen?”

Mina tårar skyndar på läkningen. Det är allt.”

Elvan ställde varsamt ner fnytten på en sten. De försökte hålla balansen medan de pratade:

Tack, Elvan”, sa det röda fnyttet.

Ja, tack”, sa det gröna fnyttet.

Jag är fortfarande yr”, sa det blåa fnyttet. ”Och jag är fortfarande rädd. Men tack, Elvan.”

Försök att flyga”, sa Elvan vänligt.

De tre fnytten hoppade upp i luften, höll sig där en sekund innan de föll ner igen och ramlade ihop.

Det ser inte ut att vara något fel på den statiska elektriciteten, men jag tror att ni måste vila lite innan ni flyger några längre sträckor.”

Hon stoppade fnytten i fickan, och började gå tillbaka mot klippan där hon och Olle hade kikat upp mot drakarnas näste. Bakom henne gick Olle och tittade undrande på Elvans vinge.

Om du kan läka saker med dina tårar, varför har du inte läkt din egen vinge?”

Elvan svarade inte. Hon tittade upp mot klippan. Olle fortsatte att fråga Elvan om hennes vinge, och Elvan fortsatte att undvika att svara. Varje gång försökte hon att föra in samtalet på drakspottet. Olle fick intrycket att Elvan kunde läka vingen, men att hon av någon anledning valde att inte göra det. Han kunde bara inte förstå varför. Han gillade ju henne, och ville att hon skulle må bra. Hon var märklig, den där Elvan, men Olle kunde inte låta bli att tycka om henne ändå. Hon var som en storasyster, fast bättre. Så till slut gav han upp.

Har du några idéer om hur vi ska få tag på drakspottet?” frågade han.

Vi kan ju skicka upp fnytten igen och hoppas på det bästa”, sa Elvan ironiskt.

Olle kände ett sting av dåligt samvete. Fnytten hade nästan dött för att han hade skickat dem, istället för att gå själv. Han tog sin ryggsäck, satte på sig den och började gå mot drakarnas spetsiga klippa. Han kände sig som sin pappa.

Vart ska du? Jag menar, vad ska du göra?”

Jag har en plan”, sa Olle utan att vända sig om.

Elvan slog ut med händerna och satte sig ner på klippan.

Jaja, då sätter jag mig här och hoppas på det bästa.”

 

Det tog Olle två timmar att ta sig upp till en liten avsats, strax hundra meter under drakarnas näste, och där verkade det som om han skulle bli fast. Han hade en utskjutande klippa direkt ovanför sig, så han var tvungen att hålla sig i repet och luta sig ut mot höger för att se uppåt. Väggen hade några små sprickor där man kunde fästa kilarna. Olle tyckte att det var perfekt.

Men innan han hade hunnit sätta igång uppenbarade sig hans pappa på avsatsen bredvid honom. Pappa hade sin utrustning på sig och händerna var fulla med talk. Olle insåg direkt att pappa bara fanns i hans fantasi, men han var ändå glad att se honom.

Olle, ta det försiktigt. Du vet att det är när man är säker på sin sak som man oftast har fel.”

Vad menar du?”

Titta igen på den där väggen. Du ville att den skulle vara säker. Men vad man vill och hur det egentligen är, det är två skilda saker.”

När Olle lutade sig ut igen såg han vad hans pappa menade. Berget hade för många sprickor. Det var farligt att klättra på sprickiga väggar. Om han hade tagit den vägen hade han fallit, och marken var flera hundra meter under honom. Olle lutade sig tillbaka för att tacka sin pappa, men då upptäckte han att han var ensam igen på avsatsen. Bilden av pappa hade försvunnit. Plötsligt kändes det inte lika tryggt där uppe längre.

 

Elvan höll kikaren stadigt riktad mot Olle, men nu kunde hon inte förstå vad han höll på med. Han hade två vägar: en enkel väg till höger, och en krångligare väg till vänster, och Olle hade valt den vänstra. Hon suckade åt människorna i största allmänhet, och tänkte att hon aldrig skulle förstå dem.

Men Olle klättrade långsamt uppåt långt därifrån, och hon kunde bara vänta tills han nådde toppen, för att se vad han hade för plan.

 

Nu är han uppe”, sa det röda fnyttet som tittade i kikaren medan Elvan pillade på sitt tuggummi och långsamt fick bort hårstrå efter hårstrå.

Elvan gick fram till fnytten som hade hand om kikaren.

Olle ställer sig upp. Han sträcker på sig. Han vinkar till oss”, fortsatte det röda fnyttet.

Nu går han mot drakarnas grotta”, sa det blåa fnyttet.

Nu kommer en drake”, skrek det gröna fnyttet.

Fyra drakar”, ropade det blåa fnyttet och blev alldeles gult på magen.

Vad gör Olle?” frågade Elvan. ”Akta er!”

Hon tog kikaren och tittade upp mot drakarnas näste. Då fick hon se hur Olle gick rakt mot drakarna och vinkade vänligt.

De kommer att döda honom…” sa Elvan.