Landet Mythia:Kapitel 12

Kapitel 12: Plastgranen

Fnytten pilade iväg genom vindlingarna och gångarna inuti Bernhard Fryks huvud. Tätt efter dem kom något som de inte kunde urskilja riktigt, något som de inte ens ville se. De gälla skriken som hjärnspöket förde med sig var tillräckligt förfärliga. Men avståndet till fnytten minskade hela tiden.

Vi kommer inte att hinna undan”, sa det röda fnyttet.

Vi kanske kan gömma oss”, sa det gröna fnyttet.

Var då?”

Det gröna fnyttet fick se att det blåa fnyttet började bli gul på magen.

Se upp så att du inte drar in luft nu!”

Va?” sa det blåa fnyttet.

De andra fnytten såg hur det blåa fnyttet växte lite i storlek.

Hur ska vi nu komma ut genom trumhinnan?” sa det röda fnyttet.

 

Bernhard Fryk skakade till som om någon hade slagit honom på käften. Han och Olle satt i bilen, men nu stannade han bilen och tog sig om vänstra örat. Olle undrade vad det var som hände.

När smärtan gick över tittade Bernhard Fryk sig omkring.

Vad gör jag i bilen? Vem är du?”

Då förstod Olle. Fnytten hade förlorat kontrollen över Bernhard Fryk.

Nu minns jag. Vad har du… Atschoo!”

Prosit”, sa Olle.

Bernhard Fryk kliade sig på näsan, mer och mer. Han klöste, försökte snyta sig, nös och drog efter andan om vartannat. Till slut flög två små fnytt ut genom ena näsborren. Bernhard Fryk ropade till. En sekund senare klättrade det blåa fnyttet ut genom näsborren. Det var större än de andra – nästan lika stort som det brukade vara.

Vad hände?” sa Olle.

Jag glömde att hålla andan”, sa det blåa fnyttet.

Det är inte så konstigt”, sa det röda fnyttet.

Men nu kan hjärnspöket inte få tag på oss längre”, sa det gröna fnyttet.

Hjärnspöket?” sa Olle.

Bernhard tittade argt på Olle.

Det här kan ge allvarliga konsekvenser för dina målsmän.”

Till och med hans utskällningar är tråkiga”, sa det röda fnyttet.

Men han har hjärnspöken”, påminde det blåa fnyttet.

Jag har inga…” började Bernhard Fryk, innan han insåg att han pratade med varelser som såg ut som videungar och som flög. ”Jag måste härifrån.”

Han klev ut ur bilen och skakade på huvudet. Olle sa:

Snart kommer han ihåg allt som hände, och då kommer han att sätta igång tunnelbygget igen. Vi måste skynda oss att få kontroll över honom igen.”

Det går inte”, sa det röda fnyttet.

Det finns hjärnspöken därinne”, sa det gröna fnyttet.

Det blåa fnyttet hade nästan blivit blått igen, men nu blev det allt gulare.

Jag vill inte in i hans huvud igen”, sa det blåa fnyttet.

Okej”, sa Olle. ”Vi hittar på något annat. Men först måste vi tillbaka in i Mythia.”

 

Det visade sig svårare än vad Olle hade trott. För på uppfarten till Olles hus stod Olles mammas bil.

Olle stoppade ner fnytten i sin ficka, och var på sin vakt när han öppnade ytterdörren. Hur gärna han än ville träffa mamma och mormor efter nästan två veckor inuti berget så var det här inte rätt tillfälle. Han smög in och torkade av sig skorna för att inte lämna några spår.

Då kom mamma ut i hallen med sin jacka.

Olle, kom du också nu? Var har du väskan?”

Här”, sa Olle och höll upp sin ryggsäck.

Den stora väskan menar jag. Säg inte att du har glömt den. Och vad du ser ut. Fanns det inget rinnande vatten där ni var?”

Olle tittade på sig själv. Han var verkligen smutsig, men det var först nu han hade tänkt på det. Byxorna var slitna också, och skorna hade blivit mörkare sen Olle var hos drakarna. Men mormor avbröt mamma genom att komma ut och ge Olle en kram.

Vad skönt att du är tillbaka. Har du haft en bra resa?”

Jodå”, sa Olle. ”Det har varit spännande, men–”

Du får berätta över en kopp varm choklad.”

Nej”, sa mamma. ”Olle ska hämta sin väska. Annars blir det jag som får göra det.”

Men Kerstin, ser du inte att pojken är trött?”

Det gör inget. Jag kan hämta den”, sa Olle. Han ville inte att det skulle bli så där som det brukade bli mellan mamma och mormor, så han gick igen.

Hur ska jag nu komma tillbaka till Mythia?” sa Olle till fnytten.

Kan du inte smyga ner i källaren?” sa det blåa fnyttet.

Då kommer de att undra vart jag tog vägen, och så kommer mamma att ringa polisen. Vad ska jag då säga när jag kommer tillbaka?”

Vi kanske kan flyga in i deras huvuden”, sa det gröna fnyttet.

Eller så öppnar det sig något tillfälle att smita.”

Ja, kanske”, sa Olle, men han trodde knappast det. ”Det kanske är bäst att ni flyger tillbaka och berättar vad som har hänt för tomtemor.”

Nej, vi vill vara hos dig”, sa det blåa fnyttet.

Vi kanske kan hjälpa dig på något sätt”, sa det gröna fnyttet.

Lyckligtvis stod väskan kvar där Olle hade glömt den. Han torkade av den och tog med den hem. När Olle traskade upp för trappan till dörren öppnade mormor dörren.

Jag tror inte att mamma tänkte vara så elak förut. Hon har bara arbetat så mycket.”

Jag vet”, sa Olle och ställde ifrån sig väskan i hallen. ”Men hon är alltid trött.”

Mormor satte sig ner på huk och kramade Olle hårt.

Men jag har saknat dig… Och det tror jag att mamma också har gjort.”

Det tror jag när jag ser det.”

Äsch, kom, så gör vi något ihop.”

Hon reste på sig och tog honom i handen. Olle tänkte på Mythia och tunnelbygget. Han försökte protestera, men då sa mormor:

Nej du, du försvinner inte någonstans. Jag ser på dig att du tänkte sticka över till Kenny, men Kenny kan vänta. Vi har saker att göra här.”

Med de orden ledde hon in Olle i köket. Där stod mamma med ett förkläde på sig. På bordet låg tre kavlar, mjöl och massor av pepparkaksformar. I mitten låg en stor bunke med pepparkaksdeg. Olle fick ett förkläde.

Ska vi se vem som kan göra flest plåtar?” sa mormor. ”Du vann förra året, men i år tänker jag inte låta dig vinna.”

Låta mig vinna?” sa Olle upprört och så kastade han en av kavlarna till mormor som fångade den i ena handen. ”Då sätter vi igång.”

 

Kvart över sju på kvällen hade Olle, mamma och mormor bakat så många plåtar med pepparkakor att burkarna hade tagit slut. Från början hade Olle och mormor tävlat själva, men när mamma såg hur kul det var, deltog hon också i tävlingen. Köket var varmt, så medan mamma öppnade fönstret åt Olle och mormor upp det allra sista av degen.

Jag hoppas att ni har lite kraft kvar, för nu är det dags att klä granen”, sa mormor.

Jag har inte ens sett granen”, sa Olle. ”Var har ni fått tag–”

Vi har samma som förra året”, sa mamma.

Nej, inte plastgranen”, sa Olle besviket.

Olles ficka började plötsligt röra på sig och små kvävda läten hördes.

Fnytt!”

Fnytt! Fnytt!”

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

Oj”, sa Olle och viskade mot fickan. ”Prosit. Prosit!”

Det blev tyst från fickan. Olle försökte låtsas som ingenting.

Ska vi sätta igång att klä granen då?”

Ja, det är väl lika bra att vi får det överstökat”, sa mamma.

Hon verkade inte ha hört något, men mormor tittade märkligt på Olle. Olle ledde vägen in i vardagsrummet medan han höll handen för fickan.

Jag hämtar väl julpyntet då”, sa mormor fundersamt och gick ner i källaren.

Det var en rätt ordinär plastgran – rak, full av gröna barr och formad som en perfekt kon. Olle tyckte att den såg hemsk ut.

Du vet väl att vi inte kommer att vara här på julafton?” sa mamma.

Ja”, sa Olle.

Han kom att tänka på att hans familj påminde om varelserna i Mythia. De skulle också vara tvungna att flytta på grund av tunneln. Fast skillnaden var att Olles familj alltid kunde flytta någon annanstans. Och de skulle bara flytta tillfälligt, tills tunneln var klar. Då skulle varelserna i Mythia inte finnas kvar.

Fnytt!”

Fnytt! Fnytt!”

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

Olle väcktes ur sina tankar.

Prosit!” sa han.

Den här gången hörde mamma allt.

Vad var det där?”

Hon gick fram till Olle och vände ut och in på hans ficka. De tre fnytten trillade ner i hennes hand, medan de fortsatte att rulla omkring, utan någon kontroll över hur stora de var eller vilken färg de hade. De lyfte från mammas hand och sicksackade i luften. Mamma trodde inte sina ögon och började slå efter dem med en tidning.

Nej”, sa Olle. ”Sluta. Det där är–”

Försvinn, era små… Vad är det för något?!”

Prosit!” ropade Olle, och snart återgick fnytten till sina vanliga utseenden. ”Fort, kom!” fortsatte Olle och sprang ut i hallen.

Åh, det där var jobbigt”, sa det röda fnyttet.

Vad är det där? Kan de prata?” sa Olles mamma sammanbitet och gick närmare med tidningen i högsta hugg.

Det här är fnytt. De är inte farliga”, försökte Olle.

Försvinn, era äckliga små monster! Bort från min son!”

Mamman slog mot Olles hand, där fnytten satt. Olle sprang förbi mamma, och hon satte efter. In i köket, runt bordet och tillbaka ut i vardagsrummet, och hela tiden slog mamma efter fnytten med tidningen. Olle sprang in på toaletten och låste dörren.

Ni måste in i hennes skalle”, sa Olle snabbt. ”Sudda ut minnet av det här innan mormor kommer upp.”

Olles mamma bankade på dörren.

Det blir svårt”, sa det röda fnyttet.

Men vi måste klara det”, sa det gröna fnyttet.

Olle låste upp och öppnade dörren. Fnytten tog sats och flög ut genom springan. Där ute flaxade mamman omkring sig.

De anfaller mig”, ropade hon.

Fnytten siktade noga, drog ett djupt andetag och satte fart in i mammas huvud. Olle såg genom dörrspringan hur mamma hoppade omkring och skakade på huvudet.

 

Skakningarna gjorde att fnytten fick svårt att komma fram till rätt ställe i Olles mammas hjärna. Allt därinne rörde på sig och fnytten fick flyga försiktigt för att inte stöta till något känsligt. Till slut kom de fram. De satte igång att ge ifrån sig små stötar och snart slutade allt att skaka.

Vi klarade det”, sa det röda fnyttet.

Men nu måste vi ta bort hennes minnen av oss”, sa det gröna fnyttet.

De flög vidare längs den gråa hjärnan och landade en bit längre bort.

Här borde det vara”, sa det gröna fnyttet och satte igång att ge ifrån sig små stötar. Det bildades små märken på mammas hjärna av stötarna. Fnytten lyssnade. De hörde lite avlägset hur mamma verkade förvirrad och frågade vad hon gjorde med en tidning i handen.

Då var vi väl klara”, sa det röda fnyttet.

Vänta ett tag”, sa det gröna fnyttet. ”Kommer ni inte ihåg vad som hände förut?”

Vadå?” sa det blåa fnyttet.

Det där konstgjorda… som vi är allergiska mot”, sa det gröna fnyttet.

Som vi absolut inte får bli allergiska mot här inne”, sa det röda fnyttet.

Ja, just det”, sa det blåa fnyttet.

Vi kanske kan göra något åt det”, sa det gröna fnyttet. ”Tänk om Olles mamma också var allergisk! Då skulle hon nog slänga ut… det som vi är allergiska mot.”

Fnytten skrattade tillsammans och flög iväg för att ge mamman en ny allergi. Men när de kom fram upptäckte de något mycket märkligt. På mammas hjärna fanns det små märken, som liknade dem som de själva hade gjort.

Det ser ut som om det har varit några andra fnytt här före oss”, sa det röda fnyttet.

Andra än oss? Vilka då? Varför skulle några andra fnytt flyga in i Olles mammas huvud?” sa det blåa fnyttet.

De har suddat ut minnen”, sa det gröna fnyttet.

Varför då?” sa det blåa fnyttet.

Det gröna och det röda fnyttet skakade på axlarna. De visste inte.

 

Fnytten funderade fortfarande flera timmar senare när de satt tillsammans med Olle i hans rum. De sa inget om vad de hade hittat, eftersom Olle var så glad över att mamma hade gjort sig av med plastgranen.

Nu satt Olle och väntade på att hans mamma och mormor skulle tro att han hade somnat så att de kunde sitta och titta på TV i lugn och ro. Han tittade på sina saker: affischerna, böckerna och skivorna. Allt kändes så litet och tråkigt efter allt han hade varit med om i Mythia. Han längtade inte ens efter att få sova i sin säng. Han hade vant sig vid att sova i en sovsäck på marken och känna lukten av en nyss släckt eldstad och höra Elvans snarkningar. Han saknade Elvan, men nu skulle han snart få träffa henne igen.

När det hade gått en halvtimme tog han på sig sin ryggsäck och stoppade ner fnytten i fickan och sen smög han ner för trappan. Han klev längst in på varje trappsteg för att det inte skulle höras. Redan halvvägs ner hörde han att de tittade på TV, och att mormor satt på sin motionscykel. Mamma hade inte sagt något om fnytten efter att de hade varit inuti hennes huvud, och det var konstigt, för Olle kom ihåg precis allt som hände.

Tyst som en mus tassade han genom köket. Han hade just öppnat källardörren när mormor kom ut i köket med en handduk runt nacken. Olle stod alldeles stilla, men mormor såg honom. Först trodde han att hon skulle undra vart han var på väg, men det gjorde hon inte. Hon vände sig ut mot vardagsrummet. Hon skulle säga åt mamma!

Men det gjorde hon inte heller.

Kerstin, vill du ha något att dricka medan jag ändå är uppe?”

Ja, lite saft kanske”, sa mamma. ”Tack.”

Olle bara stirrade på mormor. Vad höll hon på med? Hon skulle ju skvallra, och så skulle han få gå och lägga sig efter en rejäl utfrågning av mamma. Istället lutade hon sig fram och viskade:

Akta dig för Nejlika. Jag ser till så att din mamma inte får reda på något. Förresten, hälsa till fnytten. Och kom tillbaka snart.”

Hon tog ut en tillbringare med saft och blinkade åt Olle. Sen försvann hon ut i vardagsrummet igen, och Olle stod ensam kvar. Han var inte riktigt säker på vad som just hade hänt, men när varken mamma eller mormor kom ut i köket och när ingen utskällning verkade komma, så fortsatte Olle mot källaren.

 

Resan var lika märklig den här gången. Han kastades upp och ner. Det var kolsvart. Och det blåste i hans hår som om det gick mycket fort.

Men när han sedan landade på stengolvet var det något som var annorlunda. Det var alldeles mörkt i hela korridoren, inte halvdunkelt. Olle tog fram fnytten ur sin ficka.

Kan ni lysa vägen till tomtarnas värld?”

Javisst”, sa det röda fnyttet. ”Kom.”

Fnytten tog i för allt vad de kunde och började skimra starkare i mörkret. Men på något sätt såg inte Olle bättre för det. Hur starkt fnytten än lyste hände inget. Det var som om ingenmanslandet slukade allt ljus.

Vad är det som händer?” sa Olle.

Vi orkar inte skina starkare”, sa det gröna fnyttet.

Förlåt”, sa det blåa fnyttet.

Det är inte ert fel”, sa Olle. ”Jag tror att Nejlika har gjort något med ingenmanslandet.”

Olle tyckte att fnytten skiftade färg till gult, fast han var inte säker.

Som tur var visste fnytten var Gröteborg låg, så de flög före, och om Olle höll sig tätt bakom dem kunde han urskilja lite av deras glöd. Snart var de framme och Olle knackade på dörren.

Den här dörren känns annorlunda”, sa han när dörren svängde upp. ”Tomtarnas dörr är av ljust trä, och den här ser mörk ut. Och känn, den är alldeles vind och sned, inte alls som dörren till Gröteborg.”

Han tittade in genom dörröppningen. Världen där innanför var åskig och skränig och det blåste något förskräckligt. Långt bort stod ett jättestort träd, och lite närmare satt en enslig figur och matade två korpar. Olle undrade vad det kunde vara för sagofigurer.

Var är bjällerklangen?” frågade det röda fnyttet.

Var är snön?” sa det gröna fnyttet.

Jag tror inte att det här är rätt dörr”, sa det blåa fnyttet.

Har vi gått fel?” sa Olle.

Han gick ut i ingenmanslandet igen och så fort fnytten också hade kommit ut slog dörren igen. Olle gick till dörren bredvid till vänster och kände på den. Den hade sirliga mönster och en liten ram, och det hade inte tomtarnas dörr. Han prövade dörren till höger om den åskiga världen också, men Olle kunde inte minnas att dörren till tomtarnas värld hade massor av spikar i sig.

Någon kanske har flyttat på dörrarna”, sa Olle. ”Det måste ha varit Nejlika.”

Det är ju förfärligt”, sa det gröna fnyttet.

Hur ska vi nu hitta tillbaka?” sa det röda fnyttet.

Olle tänkte på alla dörrar han hade sett i ingenmanslandet när han först kom till Mythia. Det var ju hur många som helst. Han skulle just föreslå att de skulle gå från dörr till dörr när han märkte att fnytten hade förlorat lite av sin lyskraft. De flög långsammare.

Vad har hänt?” sa Olle bekymrat.

Vi är hungriga”, sa det gröna fnyttet.

Det var evigheter sen vi fick mat”, sa det blåa fnyttet.

Vi orkar snart inte lysa längre”, sa det röda fnyttet.

Eller flyga”, sa det gröna fnyttet.

Hur ska du då hitta tillbaka till Gröteborg i tid, Olle?” sa det röda fnyttet.

Jag vet inte. Jag får försöka hinna med så många dörrar jag kan innan ni slocknar helt.”

Men Nejlika kanske väntar på dig bakom någon av dörrarna”, sa det blåa fnyttet.

Jag måste ändå”, sa Olle.

Olle satte igång att känna på dörrarna i ingenmanslandet, en efter en, men alla var för smala, för släta, för gropiga, för repiga, för illaluktande, för slibbiga, för spetsiga, eller för låga. Under tiden falnade skenet från fnytten allt mer.

Jag är så trött”, sa det blåa fnyttet och föll ihop i Olles hand. Samtidigt slocknade ljuset från dess mage. De andra fnytten såg lidande ut.

Vi kämpar vidare så länge vi kan”, sa det röda fnyttet.

Fortsätt testa dörrar”, sa det gröna fnyttet.

Olle sprang och kände på dörrarna på vänster sida medan ljuset från fnytten blev allt svagare. Ingenstans fanns tomtarnas dörr, men det fanns många dörrar kvar. Hur många visste han inte, men han visste att det nu var dubbelt så viktigt att komma till Gröteborg.

Snart slocknade de andra fnytten också. Olle stannade och lade ner fnytten i sin ficka. Om han tappade dem i mörkret kanske han skulle trampa på dem, och det fick inte hända.

När han var klar hördes ett ljud.

Det kom från kolmörkret, men var det ett andetag, eller klor som rispade marken, eller var det ett hotfullt rop? Olle tittade åt båda hållen, men såg inget. Han kände efter nästa dörr och fick en sticka i handen. Han bet ihop tänderna för att inte avslöja var han var. Nu hade han hittat Nejlikas dörr.

Ljudet återkom, men från vilket håll? Ena sekunden lät det som om det kom från höger, nästa sekund lät det som om det kom från vänster.

Plötsligt syntes det några ljusstrimmor i mörkret. De kom närmare, långsamt och skrämmande. Olle försökte att hålla andan…

Landet Mythia:Kapitel 11

Kapitel 11: I huvudet på Bernhard Fryk

Elvans sladdriga kropp låg pedantiskt rakt på en av enhörningarnas ryggar, medan Olle fick gå själv. De förde honom genom sin gråa och fyrkantiga by längs en liten väg som var full av skyltar om vad man fick och inte fick göra. Alla gick i raka led med allvarliga miner.

Olle försökte berätta hur viktigt det var att han fick tillbaka riset så att han skulle kunna rädda Mythia, men de lyssnade inte. Han höjde rösten, men då pekade hans vakter på en skylt som sa att det var förbjudet att höja rösten enligt Stadsfridsbalkens 12:e kapitel. Hela byn fick Olle att känna sig slarvig.

Under turen vaknade Elvan med ett ryck. Hon hoppade ner från enhörningens rygg och tittade sig omkring.

Vi måste enligt regel 375, avdelning 4, paragraf J be er att följa med oss till er nya inhysningslokal, instiftad enligt Fomsafördragets tredje stycke”, sa den ene av deras vakter med en tonlös röst.

Elvan fick svårare och svårare att hålla ögonen öppna, och när enhörningen började prata om Fomsafördraget somnade hon igen. Olle undrade om enhörningarna visste att Elvan skulle somna, men de visade inga tecken på att le nöjt. De bara lyfte upp Elvan på den ena enhörningens rygg och travade vidare.

När de äntligen kom fram till fängelset var det den enda byggnaden med någon färg över huvud taget. Väggarna hade så många färger att det var svårt att räkna dem alla. Och formerna var runda och vänliga. Enhörningarna såg nästan lite skrämda ut. Olle å andra sidan såg förväntansfull ut. Men på insidan var det ändå ett fängelse, hur glada väggarna än var. Plötsligt slog det Olle att han kanske inte skulle få träffa mamma och pappa och mormor förrän i april. Det blev inte bättre av att han och Elvan föstes in i ett litet rum med bara en enda stol, inga sängar och kala väggar. Det enda som bröt av det gråa var en liten låda som satt på en av väggarna. Enhörningarna satte Elvan i stolen och låste dörren från utsidan.

Olle satte sig för att tänka, men det dröjde inte mer än ett par minuter innan han somnade. Han drömde att han var hemma. Mamma hade tagit ledigt i två veckor så att de skulle kunna umgås innan jul. De skulle baka pepparkakor och skriva julkort tillsammans. Kanske skulle de till och med hinna pynta plastgranen innan–

Fnytt!”

Fnytt! Fnytt!”

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

På något sätt fanns fnytten med i Olles dröm. De skakade och bytte färg.

Prosit!” sa Olle i sömnen.

Tack!”

Det fick bli en riktig gran, bestämde han i drömmen.

Han vaknade i stolen. Elvan stod framför honom.

Du tog sovmorgon idag”, sa hon.

Olle sträckte på sig och gäspade. Elvan fortsatte medan hon härmade Olle:

God morgon på dig också, Elvan. Vad bra att du har ägnat hela natten åt att försöka hitta en väg ut ur den här cellen. Har det gått bra? Inte. Är du trött? Okej, då får du sova en stund i stolen.”

Elvan blinkade surt och vinkade åt Olle att resa sig. När han hade gjort det kastade hon sig ner i stolen så att Olle var rädd att den skulle gå sönder. Han sa:

Det måste ha varit du som satte mig i stolen medan jag sov, så du behöver väl inte låta som om det var jag som knuffade ur dig ur stolen.”

Hm”, knorrade Elvan.

Hittade du någon väg ut?” sa Olle, för att få Elvan på bättre humör, men Elvan bara pekade med hela armen mot dörren.

Där. Nu skulle jag uppskatta om jag kunde få sova.”

Hur kommer det sig att du blir så trött här?” frågade Olle.

Det är inte bara jag som är trött här”, sa Elvan och klappade mjukt på fickan där fnytten låg. ”Fnytten försökte hålla sig vakna, men de dubbelsomnar hela tiden.”

Elvan slöt ögonen på ett sätt som fick Olle att förstå att det var bäst att han inte störde henne på ett tag. Olle vände sig om, tills han insåg att det inte fanns något annat att titta på i deras rum förutom en sovande älva och den där lådan. Han gick närmare lådan. Det var en radio. Han skruvade på den. Alla stationer var fyllda av enhörningar som diskuterade lagar och paragrafer med tonlösa röster. Han stängde av den igen. Elvan såg ut att ha somnat ännu djupare. Enhörningarna var verkligen märkliga. Olle hade aldrig träffat några som var så tråkiga.

Han satte sig ner och började tänka. Hur skulle de ta sig därifrån? Tänk om de inte hade kommit därifrån när tunneln kom! Olle försökte att inte fundera på det, utan att koncentrera sig på att hitta en lösning.

När det knackade på dörren hade han hittat en lösning. Elvan öppnade ena ögat medan Olle gick fram till dörren och sa:

Kom in.”

Enligt anvisningarna i RELF:s andra klausul är vi här för att överlämna er mat, lagad på det sätt som beskrivs i KIM-48 och serverad–”

Kom in!” sa Olle.

Dörren öppnades osäkert av två enhörningar med varsin grå matbricka. Olle vinkade in dem. De kom in i cellen.

Vet ni vad det är som går och går men aldrig kommer till dörren?” sa Olle till enhörningarna.

Enhörningarna funderade ett tag och sen sa en av dem:

Det står skrivet i Fliisdoktrinen att individer i vårt yrke inte får diskutera med misstänkta brottslingar–”

Men kan ni inte bara gissa?” sa Olle.

Enhörningarna bet ihop sina käkar för att visa att de minsann inte tänkte gissa.

Klockan”, svarade Olle till slut.

De två enhörningarna lät plötsligt andfådda. Sen släppte de ifrån sig ett kluckande läte, som förvandlades till ett skratt, och sen blev det ett storgarv. Olle kunde inte titta på dem utan att skratta. Enhörningarna gick omkring i cellen medan de kiknade av skratt. Då sa Olle:

Två tomater gick över vägen. Då blev den ene överkörd. Då sa den andre: ’Kom nu ketchup så går vi.’”

Elvan vaknade av enhörningarnas hysteriska skratt och fnytten kunde inte heller undgå att höra det. De tittade sig nyvakna omkring och fick se två enhörningar som höll sig om magarna medan de skrattade så att tårarna rann. Olle viskade till dem:

Nu sticker vi.”

Vad är det som har hänt?” sa Elvan medan hon reste sig och de gick ut genom dörren.

Jag har hittat enhörningarnas svaghet – de har aldrig skrattat, så de är väldigt känsliga för humor.”

I korridoren fanns fler enhörningar som vaktade utgångarna. Olle gick närmare och berättade en till rolig historia som inte var särskilt rolig.

Min hund har ingen nos. – Hur luktar den då? – Hemskt.”

Vakterna fnissade till, och sen låg de plötsligt och vred sig i skrattkramper. Elvan bara stirrade på dem.

Skulle det där vara roligt?”

Olle drog med sig Elvan därifrån, och så letade de reda på var enhörningarnas tekniska avdelning låg. Som tur var fanns det gott om skyltar dit. Och så fort de blev stoppade berättade Olle en ny rolig historia, medan Elvan tittade på utan att le det minsta.

När de väl kom till den tekniska avdelningen hittade de inte bara tejpbollen med ris, utan också grötmandeln, saltet och kentaurmjölken!

Titta här”, sa Olle stolt.

Nja”, sa Elvan. ”Titta här.”

Hon hade hittat en lapp. På lappen stod det att enhörningarna hade tagit ingredienserna från Nejlika, som hade brutit mot åtminstone 500 regler. Därför fick han sitta i en cell hos enhörningarna tills överdomaren skulle komma – alltså någon gång i mitten av april. Olle log brett.

Det var Olle som kom först in i tomtemors stuga igen när de kom tillbaka. Han gav henne ingredienserna och satte sig ner i soffan med andan i halsen.

Nu kan du sätta igång med gröten”, sa han.

Lugna ner dig några hekto”, sa tomtemor. ”Det tar minst en hel dag för gröten att koka ordentligt.”

En hel dag?” sa Olle nedslaget.

Då kom Elvan och fnytten in i stugan.

Det tar en hel dag för gröten att koka”, sa Olle till Elvan.

Går det inte att skynda på det lite?” försökte Elvan.

Nej, då får den ingen verkan”, sa tomtemor och satte sig bredvid Olle.

Innan Olle hann svara kastade sig tomtemor in i väggen. Olle stirrade förvånat på henne, ända tills stolen som han satt på lyfte sig och tippade av honom.

Vad är det som händer?” ropade det blåa fnyttet.

Hela huset skakade. Tomtemor klämdes fast mellan bordet och väggen. Hennes skrik tävlade med ett djupt muller från bergets inre. Snart dåsade en taklampa i golvet. Den höll på att krossa fnytten, men de kastade sig undan och satte sig i taket.

Se upp”, sa Olle, när han hörde hur golvet började spricka.

Snart splittrades golvet i två delar under deras fötter. Olle hoppade åt ena sidan och tog skydd vid ena väggen. Då ramlade en tavla ner och slog Olle i pannan. Han fick jätteont och kröp ihop tills oljudet slutade.

Det kändes som om det hade hållit på i en halvtimme. Sen sa Elvan:

Kan någon hjälpa mig?”

Olle tittade sig omkring. Hela rummet var sönder. Soffan, bordet och en lampa låg i en enda hög med träflisor, så att det var omöjligt att se vad som var vad. Tomtemor satt med ingredienserna i famnen och armarna som skydd ovanför huvudet. Upp ur sprickan i golvet pekade två korta, tjocka ben.

Kan någon hjälpa mig idag?”

Olle och tomtemor sprang fram till Elvan och ryckte upp benen, så att resten av Elvan följde efter.

Det där var fruktansvärt obekvämt”, sa Elvan och borstade av sina vingar.

Olle kisade genom dammet.

Har ingredienserna klarat sig?” frågade han.

Det verkar så”, sa tomtemor.

Jag satt fast”, sa Elvan, som tyckte att de hade slutat prata om henne för tidigt.

Det där måste ha varit de kraftigaste skakningarna hittills”, sa det röda fnyttet.

Ja, vi måste stoppa dem nu. Vi klarar snart inte mer.”

Elvan suckade när hon insåg att samtalet inte skulle handla mer om henne, och så frågade hon:

Vad ska vi göra då?”

Vi måste stoppa tunnelbygget själva.”

Vi har försökt”, sa tomtemor. ”Det är svårt, eftersom de vuxna inte tror på oss längre. Det är bara jultomten som kan stoppa den här katastrofen.”

Olle funderade ett slag.

Men vi kanske kan fördröja arbetet lite, tills jultomten vaknar. Kom, fnytten. Jag har en idé. Vi ska göra ett litet besök.”

Olle smög upp genom källaren, genom köket, och sedan vidare ut på gatan. Han såg att mamma inte var hemma, men det var ju inte så konstigt. Hon arbetar ju jämt, tänkte Olle. När de kom ut i friska luften tog Olle upp fnytten ur fickan. Trots alla gatlyktor såg man att himlen var full av stjärnor.

Ser ni? Vad vackert det är! Jag har inte sett himlen på över en vecka.”

Han stannade och tittade.

Vad menar du?” sa det gröna fnyttet.

Vi har ju en himmel i Mythia”, sa det röda fnyttet.

Tänkte du inte på månen i trollens värld?” sa det gröna fnyttet.

Och på snön i tomtarnas värld?” sa det blåa fnyttet.

Jo…” sa Olle tveksamt. ”Hur går det till?”

Det är häxorna och trollkarlarna som har ordnat det åt oss”, sa det röda fnyttet.

Vad praktiskt det måste vara att bo med sådana som kan trolla!” sa Olle. ”Men jag har ju er.”

Olle och fnytten kom fram till kommunhuset strax efter lunch. De hade tagit alla genvägar Olle kunde. Därför var Olle snöig på axlarna. Han borstade av sig medan fnytten satte sig på handtaget till dörren. Då kom en sur tant och tog tag i handtaget, men hon släppte det lika fort. Hon skakade handen.

Jag fick en stöt. Det måste ha varit statisk elektricitet”, sa hon för sig själv.

Olle sa inget. När tanten hade gått in letade han efter fnytten. De satt på undersidan av handtaget.

Var det ni som gav henne en stöt?”

Fnytten fnissade.

Vi gör så ibland”, skrattade det röda fnyttet.

Olle tog upp fnytten och lade dem i sin ficka igen innan han öppnade dörren och gick in i den stora hallen. Det ekade lika mycket som förra gången han var där, tillsammans med mormor, när mormor försökte stoppa tunnelbygget. Olle försökte komma ihåg hur det var man gick. Var det trapporna eller hissen? Han chansade på trapporna.

Två trappor upp fick han se rätt skylt. ”Bernhard Fryk, byrådirektör” stod det med stora bokstäver. Olle slank in genom dörren och hamnade i en reception. Där satt en kvinna som såg ut att vara lika gammal som Elvan, fast utan vingar på ryggen och tuggummi i håret.

Jag vill träffa Bernhard Fryk”, sa Olle. ”Det är min farfar.”

Åh, han har inte berättat något om dig, men jag antar att det bara är att gå in. Det är längst bort i korridoren.”

Olle skämdes lite för att han hade ljugit för tjejen. Bernhard Fryk var inte alls hans farfar. Men Olle var ju tvungen att rädda Mythia, och då tyckte han att han fick ljuga lite. Han fortsatte längs den beiga korridoren tills han kom till den sista dörren. Det satt en dörrskylt som berättade att rummet tillhörde Bernhard Fryk.

Därinne satt Bernhard Fryk i vit skjorta och slips. Han hade en stram snedbena i sitt gråa hår, och han såg bister ut. Han läste, och lade inte märke till Olle, förrän Olle gick fram till hans stora skrivbord. Han tittade inte upp utan sa bara:

Vad vill du?”

Jag heter Olle Dahlberg – ” började Olle.

Bernhard Fryk avbröt honom genom att hålla upp ett pekfinger samtidigt som han fortsatte att läsa.

Är det om tunneln? Då får du prata med byggnadsstyrelsen på våning fem. Jag har inte tid med fler avbrott.”

Olle stack handen i fickan och kände hur fnytten klättrade upp i hans hand. Han tog fram handen igen.

Den där tunneln är farlig”, sa han.

Bernhard Fryk rättade till slipsen, fast det inte behövdes, och så sa han:

Vi har gjort arkeologiska, geologiska, ekologiska och landskapsmässiga avvägningar, utan att finna några hinder för tunnelbygget. Jag tror till och med att byggfirman använder miljövänligt bränsle.”

Han slutade inte för ett ögonblick att läsa, och därför såg han inte hur Olle sträckte fram handen mot honom. På handen satt fnytten.

Flyg in i hans huvud och se till så att han stoppar tunneln”, viskade Olle.

Fnytten lyfte, drog in magarna så att de blev mindre, och så flög de rakt emot Bernhard Fryks välklippta hår. De tog sikte på hans högra öra. Bernhard Fryk såg något i ögonvrån och viftade till med handen, men fnytten var snabbare och flög förbi handen, in i örat.

För första gången tittade Bernhard Fryk upp från sina papper.

Vad var det där?”

Han stack in ett finger i örat och försökte få tag på fnytten, men det var för sent.

Fnytt kallas de. De flyger med hjälp av statisk elektricitet, och de kan få folk att göra saker genom att flyga in i deras öron. Och de bor i det där berget som ni borrar i.”

Plötsligt drogs byrådirektör Bernhard Fryks mungipor upp i ett leende.

Självklart ska jag se till så att tunnelbygget blir stoppat. Men först ska jag dansa!”

Han skruvade på radion som stod i fönstret, och bytte radiostation från en massa prat till popmusik. Olle försökte få med honom ut, men Bernhard Fryk drog sig undan och började röra sig till musiken. Han klappade händerna och skakade på rumpan i takt till musiken.

Wow!” ropade Bernhard Fryk. ”Det här svänger ju rejält. (Pust) Som jag har längtat efter att få (pust) dansa igen.”

Kom nu”, sa Olle.

Utanför dörren stoppades de av Bernhard Fryks kollegor som undrade varifrån oljudet kom. När de fick syn på den märkliga dansen ryggade de tillbaka. Olle drog med sig Bernhard Fryk därifrån, medan arbetskamraterna stirrade efter dem.

Han mår inte så bra”, sa Olle. ”Vi går hem.”

Det där var hans barnbarn”, förklarade hon som satt i receptionen.

Visst dansar jag bra?” sa Bernhard Fryk och sparkade upp dörren till trapporna. Han satte sig på ledstången och gled neråt. Olle sprang efter och ropade:

Fnytten, ni behöver inte stänga av hans kontroller riktigt så mycket. Jag hinner inte med.”

Tjohoo!”

Bernhard Fryk hoppade ner från ledstången och sprang ut genom dörren. Olle var en bit efter. När han kom ut var Bernhard Fryk borta. Olle tittade omkring sig, men han måste ha rundat ett hörn.

Plötsligt kom en bil farande. Däcken tjöt när bilen tvärnitade mitt framför Olle. Det var Bernhard Fryk som öppnade dörren och sa åt Olle att hoppa in. Olle skyndade sig att hoppa in, och direkt när Olle hade spänt fast säkerhetsbältet tryckte Bernhard Fryk på gaspedalen så att snön yrde bakom dem.

Det är ingen fara”, sa Bernhard Fryk när han såg att Olle var rädd. ”Jag har en syster som är polis, så jag åker nog inte i fängelse. Hahaha! Se upp där, bil-drulle! Jag ska svänga här.”

Ett par minuter senare kom Bernhard Fryks bil in på Olles gata i över hundra kilometer i timmen. Den gjorde en sladd och ställde sig mellan två baracker. Bernhard Fryk var ute ur bilen innan bilen hade stannat. Han kastade sig ner på marken och gjorde en ängel i snön.

Kom nu”, sa Olle och drog Bernhard Fryk i armen. ”Vi måste prata med de här farbröderna.”

Jaja”, sa Bernhard Fryk besviket och klev upp ur snön.

Olle borstade bort snön från hans rygg.

Nu måste du skärpa dig. Du får inte göra som du gjorde med den där tanten med hunden igen. Förstår du?”

Bernhard Fryk knuffade bort Olle, eftersom han inte ville bli avborstad.

Hör du vad jag säger?” sa Olle.

Jaja”, sa Bernhard Fryk.

Vad sa jag då?”

Jag vet inte.”

Det är fult att spottas.”

Inget kul får man ha”, sa Bernhard Fryk, tills han fick syn på en grävmaskin. ”Titta, en grävmaskin.”

Bernhard!”

Olle blängde på Bernhard Fryk med sin mest hotfulla blick.

Nu går du fram till gubbarna och säger så där som jag sa till dig förut.”

Bernhard Fryk suckade och körde ner händerna riktigt djupt i fickan.

Haaaallllåååå! Kan ni sluta att arbeta ett tag?!”

Arbetarna fick syn på Bernhard Fryk och stängde av sina maskiner. Det blev tyst. Han som bestämde över tunnelbygget kom fram till Bernhard Fryk och Olle och tog av sig hörselskydden.

Fryk, vad gör du här? Kommer du för att kolla så att vi inte slösar med spik?”

Olle nickade åt Bernhard Fryk att sätta igång. Bernhard Fryk rynkade ögonbrynen och sa med sin allvarligaste stämma:

Vi har upptäckt att tunneln riskerar att starta en hydrologisk katastrof. Avbryt genast arbetet.”

Men vi har ju hållit på i flera veckor med det här”, sa arbetaren. ”Vad är det för katastrof du pratar om?”

Jag kan tyvärr inte gå in på det, men ni måste avbryta arbetet nu.”

Så här kan du inte göra.”

Jag har just gjort det. Om du vill ändra på det här får du ta upp frågan med kommunens tunnelutskott, och det är jag. Tunneln måste stoppas.”

Arbetaren stirrade Bernhard Fryk rätt in i ögonen. Bernhard Fryk snörpte på munnen.

Säg åt dem att packa ihop. Om ni är snälla, ska jag se till så att ni får lön fram tills jul ändå.”

Till slut vek arbetaren bort blicken och slängde sina hörselskydd i marken. Han gick tillbaka till de andra arbetarna. Bakom hans rygg började Bernhard Fryk att fnissa.

Jag klarade det! Jag lurade honom!”

För första gången vara Olle och Bernhard Fryk glada tillsammans. Men det skulle de inte vara länge.

Inuti Bernhard Fryks huvud hörde fnytten ett ljud. Det kom inifrån huvudet. Det blåa fnyttet slutade att styra om Bernhard Fryks hjärnsignaler och lyssnade noga.

Tänk om det är någon här inne.”

Dumheter”, sa det röda fnyttet. ”Vem skulle vara här inne?”

Förutom vi”, sa det gröna fnyttet.

Ni har väl hört talas om hjärnspöken”, sa det blåa fnyttet.

Det finns inga hjärnspöken”, sa det gröna fnyttet.

Det är så människor säger när någon är tokig bara”, sa det röda fnyttet.

Men Bernhard Fryk kanske är tokig”, sa det blåa fnyttet oroligt.

Innan de andra fnytten hann svara sjöng det till i synapserna. Något grått och genomskinligt kom flygande emot dem med väldig fart. Det såg faktiskt ut som ett spöke.