Vad är viktigare än verkligheten?

Falk, igen

(Det här blogginlägget börjar med en sektion om Johan Falk, men det kommer annat viktigare lite längre ner!)

För ett tag sedan hörde jag ett program på radio, där en polis intervjuades om polisens arbete med informatörer, bland annat Peter Rätz. Rätz är en av förebilderna till figuren Frank Wagner i filmerna om Johan Falk. Eftersom polisen i fråga skrivit manus till Johan Falk och varit konsult för filmserien fick han följande fråga:

– Så du tycker att de stämmer överens med verkligheten, gissar jag då.

– Det är så här att det finns inga andra svenska filmer som är i närheten av det, utan Johan Falk är de som är absolut närmast verkligheten. Sen… det kan ju inte vara 100 procent verklighetstroget, för då blir det ju tråkigt.

– Man får twitcha [?] litegrand?

– Men det är absolut så nära verkligheten som det bara går.

– Hur duktiga är svenska kriminalförfattare på att härma verkligheten, tycker du?

– Det finns några stycken som jag tycker är ganska bra. Men den stora merparten är jävligt dåliga, för att prata klarspråk.

– Mmm.

– Man har inte koll på någonting, utan det bjuds ju in den ena efter den andra i polisutredningarna. Det är svärmor och svärfar och ex och syrror och psykologer, och allt möjligt som ska hjälpa till.

– Och så är det inte i verkligheten?

– Nej, det är klart att det inte är. Det innebär ju att den här utredaren begår brott från första till sista sidan – vilket i och för sig inte är ett stort problem, så, men det är så orealistiskt att jag har svårt att läsa det.

Jag har inget emot att man ställer de här frågorna till en polis som tidigare var chef för den relativt hemliga SSI (Sektionen för särskilda insatser).

Vad jag däremot har problem med är två saker:

1. Att man fortsätter att använda Frank Wagner i varenda Johan Falk-film. Efter två-tre filmer insåg man att det bara finns tre historier om Wagner:

  • ”åh, vad jobbigt det är att leva ett dubbelliv där man föreställer en skurk och samtidigt skvallrar för polisen”
  • ”titta, han varvar sitt hemska jobb med en söt familj” och
  • ”nu slutar han som informatör – nej, nu! Nej, nu! Bara en sista gång…”.

Nu är det dags att gå vidare. Döda Wagner och låt det ske publikt så att allmänheten får reda på vad GSI håller på med, så att de får en PR-affär på halsen. Det går till och med att göra dödsscenen i slow motion om man vill göra det mer dramatiskt. Låtsas som om det ska ta slut och bygg vidare historien efter det.

2. Att det…

Förresten, det andra jag har problem med är så stort att resten av det här blogginlägget kommer att handla om det. Jag gör en ny rubrik, en stor en.

Realism

Det andra problemet med situationen är att man utgår ifrån att alla berättelser ska utspela sig i verkligheten, att allting ska vara realism. Som polis Tage säger: ”så nära verkligheten som det bara går”. Det är bra. Underförstått: allt som inte är så nära verkligheten som det bara går är dåligt. Eller sämre, i alla fall. Programledarna ställer inga följdfrågor och framför inga motargument. Jag ser det beteendet ofta. Men låt mig berätta lite mer om realism innan jag återkommer till varför jag har svårt för det här sättet att tänka.

Olika typer av realism

Till att börja med kan det behöva slås fast att det finns olika typer av realism. I Wikipedia-artikeln nämns bland annat ”skildra omvärlden […] ur ett mer eller mindre objektivt och vetenskapligt perspektiv”, sociorealism, neorealism och diskbänksrealism. Som antonymer nämns till exempel romantik, fantasi och naturmystik. Nationalencyklopedin skriver att realismen försöker ”framställa sannolika, främst vardagliga sammanhang och förhållanden”. Både den gamla Martin Beck-filmen Mannen på taket och Ingemar Bergmans filmer sägs vara realism.

Det här är ren och skär diskbänksoptimism.

Det här är ren och skär diskbänksoptimism.

Varför realism?

Det kräver förstås oerhörd skicklighet att göra saker realistiska. Titta bara på folk som gör hyperrealistiska teckningar, som den här:

Det krävs lika stor skicklighet för att få fram realism i film och TV. Skådespelare ägnar mycket tid åt att försöka göra sina rörelser, repliker och skildringar så verklighetstrogna som möjligt. Man anställer coacher och lärare inom de mest underliga kunskapsområdena för att det ska bli mer trovärdigt. Men varför? Poängen med att göra saker realistiska är att tittaren ska känna igen sig och få en spegelbild av verkligheten. Det är delvis en fråga om trygghet, att man ska kunna relatera till en bekant version av verkligheten snarare än något främmande (hu!), men det handlar också om samma sak som vetenskapen handlar om, nämligen att hitta det som inte är personligt, utan allmängiltigt. Ju fler som känner att det här verket skildrar en verklighet som de känner igen, desto fler av dem kommer att känna sig sammankopplade med verket, är teorin. Men det finns ett undantag, även inom realismen.

Inte ens realism betyder verkligheten

Som polis Tage säger finns det vissa saker som man, oavsett hur mycket realism man är ute efter, tar bort. I de flesta filmer tar man bort mycket av det följande: toalettbesök, tandborstning, sömn, resor, måltider, läkarbesök, kallprat (något jag skrivit om tidigare), mathandling, sjukdomar, hämtning på dagis, städande, TV-tittande, slösurfande, borttappning av mobil eller liknande, läsning av morgontidning, träning och motion, tvätt, disk, duka fram inför måltid, telefonsamtal från mamma, väntan på att resa ska börja, väntan på sotare eller annan hantverkare, etc, etc. I stort sett allting som gör berättelsen för vanilj tas bort – eller ”markeras”, d.v.s. visas upp i förbigående eller bara inledningen/avslutningen av det, för att man ska fatta att det också händer.

Ibland använder man just sådana tråkiga saker för att tittaren ska fatta att det finns ett vanligt liv, och på något sätt ökar det realismen. Jag minns exempelvis ett avsnitt av den brittiska deckarserien om Jane Tennisson, med Helen Mirren i huvudrollen. I en scen skrubbar hon sitt badkar. Det är så ovanligt att skildra såna vardagliga saker på film, att man genast tycker att serien är mer realistisk. Lägg gärna märke till hur ofta personer blir straffade på film genom att göra den här typen av städjobb. Men det finns alltså en övre gräns för hur mycket realism vi tål.

Vad är det för fel med realism, då?

Nu när vi har kommit hit, så är jag redo att förklara varför jag tycker att det som sades i intervjun och som jag ser så ofta i diskussioner om litteratur, film och TV i Sverige är allvarligt nog att skriva ett långt blogginlägg om.

Visst kan realism vara en bra sak. Det skapar trovärdighet, som i allmänhet gör berättelser bättre. Men ska det verkligen hindra att man berättar andra typer av berättelser? Varför måste alla skriva realistiskt? Vad finns det för andra typer av berättelser? Och vad får det för effekt om man bara tillåter en typ av historier?

Som jag tidigare har beskrivit görs det ungefär 40 svenska filmer varje år. Antalet TV-serier (drama) är ännu färre, eftersom det kräver en större investering, något som i stort sett bara SVT och TV4 har råd med, och egentligen bara SVT har lust med längre. Av dem är pinsamt få någonting annat än realism. Det görs enstaka filmer och TV-serier som utspelar sig i dåtid: Arn, Selma Lagerlöf, Nobel, Snapphanar, Kocken, etc, men historiska filmer bryter inte särskilt mycket mot realismen, om man ska se lite nyktert på det. Eller de måste inte vara orealistiska, för att vara noggrann.

Liten ursäkt, så här i mitten av texten

Innan jag fortsätter vill jag passa på att be om ursäkt. Jag vet att alla svenska filmer och TV-serier och böcker inte är så här. Det är kanske orättvist att klanka ner på dem så här i grupp. Framför allt när jag varken kan undersöka dem alla eller har gjort mer än enstaka nerslag i den svenska fiktionskulturen. (Det är för mycket klyschor för min smak, särskilt som man brukar anklaga andra länders fiktionskultur vara fyllt med klyschor.)

Men håll med om att det är så här! Det är så här diskussionen går. Se bara exemplet i början av texten. Realism är normalläget. Det är det jag klankar ner på. Mer ursäkt än så kan det inte bli frågan om.

 Motsatsen till realism – tempo

Enligt den teori som förhärskar så bygger bra historier på att tempot är lågt, eftersom det är det i verkligheten. Som vi har sett bryter Falk-filmerna delvis mot det här. Men idealet verkar vara att tempot i filmen/TV-serien ska vara ungefär samma som verkligheten. Det här sättet att tänka fick sig en rejäl push framåt 2001 när TV-serien 24 låtsades skildra ett dygn i realtid, men i själva verket har det funnits med sedan antiken och Aristoteles, och fick en renässans under 1600-talet när författarna François Hédelin och Jean Chapelain spred idéerna och användandet av de dramatiska enheterna: tiden, rummet och handlingen. Idealet enligt dem var att en pjäs skulle utspela sig i realtid, i ett rum och med en händelsekedja.

Det finns flera motsatser till det här. Man kan låta historien spänna över längre tid, eller man kan göra som Måndag hela veckan m.fl. filmer och använda sig av icke-kronologiskt berättande. Men det jag tänkte mest på är förtätning, d.v.s. att man pressar ihop så mycket material man bara kan på kortast möjliga tid under delar av en berättelse. Det här kan låta som att det bara rör poesi och Tomas Tranströmer och så, men det gör det inte. Två exempel på detta:

Hitchcocks I sista minuten, där slutscenen består av en serie mycket korta klipp. På bara några sekunder får vi hela upplösningen, infångandet av skurken, samt hela framtiden för huvudpersonerna, inklusive symbolik.

Hämnd AB, som den här bloggen har fått sitt namn efter, där inledningen av det första avsnittet ser ut så här:

* en rädd kvinna i ett tomt kontor, klipp till hemma hos kvinnan, hennes dotter svarar i telefon, kvinnan ber att få prata med pappan, kvinnan berättar om att hennes chef förskingrar pengar, maken varnar henne att sticka därifrån (54 sekunder)

* en man dyker upp i kontoret, bryter samtalet, stryper kvinnan ovanpå en fotokopiator (40 sekunder, sammanlagt 1,34)

* mördaren ringer en knarkhandlare och meddelar att han röjt undan bevisen, knarkhandlaren beordrar honom att ringa advokat, mördaren tas till rättegång men säger sig vara oskyldig (41 sekunder, sammanlagt 2,15)

* offrets make får se bilder från kopiatorn som knyter mördaren till brottet (30 sekunder, sammanlagt 2,45)

* försvarsadvokaten yrkar på att bilderna är fejkade och bygger upp en historia om att offret gick på antidepressiva droger och var otrogen (47 sekunder, sammanlagt 3,32)

* juryn förklarar mördaren oskyldig, maken är skakad och hans dotter drömmer mardrömmar, (26 sekunder, sammanlagt 3,58)

* maken får ett kuvert med sju tidningsartiklar: tre om personer som klarat sig undan lagen eller varit oskyldigt anklagade, respektive tre om hur den riktiga personen åkt dit, därefter en artikel om hans frus mördare, och en lapp med ett telefonnummer (61 sekunder, sammanlagt 4,59)

* Mr Chapel dyker upp och förklarar sin affärsidé, att sätta rätt person bakom galler (56 sekunder, sammanlagt 5,55)

I de flesta andra TV-serier hade de sex första punkterna ovan varit grunden för ett helt avsnitt eller en hel film. Här är det bakgrunden till det som sedan blir intrigen för avsnittet, nämligen hur Mr Chapel ser till att personerna straffar sig själva.

Det här med förtätning kräver att man markerar även sånt som inte är skoläder (sånt som tar en rollfigur från plats A till plats B). Med ”markerar” syftar jag på att man gör en kortare skiss, snarare än att visa hela processen. Istället för att visa hela familjemiddagen när den inte är viktig för berättelsen, så visar man bara ett kort klipp från när familjen är samlad kring bordet. Så här gör man hela tiden i reklamfilmer, vilket har gjort att vissa associerar det med reklam och därför ser ner på det. Men om man har något viktigare att berätta, och ger oviktiga saker lite utrymme istället för mycket utrymme, då är man en god berättare. Bara för att reklamvärlden har anammat ett grepp måste det inte vara förbrukat eller smutsigt. Det krävs bara att man gör något som reklam aldrig gör: man ger någonting annat mer utrymme. En dålig berättare ger allt lika mycket utrymme.

Motsatsen till realism – trovärdighet

En annan detalj i realismen handlar, som jag skrev ovan, om trovärdighet. Man räknar kallt med att svenska folket tycker att det bara är realistiska saker som är trovärdiga. Det är möjligt att de har rätt i det – om det inte vore för att det finns tusentals exempel på att det är fel. Trovärdighet är nämligen inte det enda sättet att se på saken. Ta Sagan om ringen. Jag tror inte att någon menar att Frodo och gänget är realistiska rollfigurer, att actionscenerna och miljöerna är verklighetstrogna eller att stilen går att beskriva som med fötterna på jorden. Det har gått bra för de filmerna ändå, om man säger så. (I själva verket kommer man ner på 123:e plats bland de mest besökta filmerna i världen innan man kommer till något realistiskt, och då har jag räknat Rädda menige Ryan som en realistisk film. Några kanske skulle räkna Titanic, nr 2 på listan, som en realistisk film, men kom igen: den lever på sina specialeffekter.) Bland de svenska filmerna toppar nästan alltid action och humor – två genrer som inte är särskilt realistiska.

De som tittar på film tycker med andra ord att de här filmerna är tillräckligt trovärdiga. Trots att de innehåller allsköns ickerealistiska element, så har de fortfarande något som gör dem trovärdiga.

Det här ”något” kallas på engelska för ”(willing) suspension of disbelief”. Tyvärr har jag inte hittat någon adekvat svensk översättning. (Google föreslår ”upphävande av misstro”. En annan översättningstjänst föreslår ”frånvaron av misstroende”. Kanske ”åsidosättande av sin skepsis”.) Begreppet handlar om hur man tillfälligt och frivilligt åsidosätter sina kritiska fakulteter och bara hänger med i det som komma skall. Tidskriften King (som jag inte brukar läsa) sammanfattar bakgrunden:

Termen […] myntades av poeten Samuel Taylor Coleridge 1817, delvis tänkt som ett försvar för hans egen kioskvältande men av samtiden kritiserade episka dikt The Rime of the Ancient Mariner (ej att förväxla med Iron Maidens för all del feta trettonminuterslåt med samma namn från Powerslaveplattan, även om denna använder Coleridges poesi som förlaga). Coleridge var en romantiker i en tid då etablissemanget förespråkade mer realistiska ideal. Han fick följaktligen skit för att han inte drog sig för att krydda sina verk med spöken, antropomorfa personifikationer av abstrakta koncept (dåtidens esteter rös av obehag åt kitschigt trams som Döden i form av ett benrangel i kaftan), en och annat monster samt diverse märkliga dramaturgiska förvecklingar som inte kunde förklaras med vetenskapens hjälp – The Rime of the Ancient Mariner handlar om en serie osannolika missöden till sjöss, och kan tolkas som alltifrån en kristen analogi till en pamflett mot tjuvjakt på sjöfågel. Grundtesen i Coleridges försvarstal för konstnärliga utsvävningar från realismen var däremot enkel: Om upphovsmannen bara förmår engagera sin publik på det mänskliga planet och ingjuta ett aldrig så litet skimmer av sanning kommer utsagan att accepteras oavsett innehåll. Eftervärlden har gett honom rätt: Vi kommer att fängslas av en saga om blå människor på djungelplaneten Pandora i samma utsträckning som vi bryr oss om karaktärerna, deras motiv och deras öden.

Publiken är villig att åsidosätta sin skepsis inför spöken, fantastiska uppfinningar, tidsresor, osannolika katastrofer, övermänniskor, naturtrogna androider, och andra hypotetiska element. I själva verket skulle jag argumentera att det är en omistlig del av fiktion att åsidosätta sin skepsis. (Jag har skrivit om liknande saker tidigare, här.) Vi vet att det inte finns talande djur, men i fabler går det bra. Vi vet att folk inte kan flyga, men i Stålmannen går det bra (ibland). Vi vet att det inte går att lappa ihop döda människor och få ett Frankensteins monster, men det spelar ingen roll – för de där grejerna har en större poäng. De handlar om något annat än vad de verkar handla om. Frankenstein handlar inte om organdonation. Stålmannen handlar inte om flygande människor. Fabler definieras till och med efter att det handlar om något annat:

En fabel är en kort och kärnfull berättelse som inte gör anspråk på att vara sann. Den har en sensmoral, det vill säga något som fabeln vill lära ut.

[Wikipedia]

fabel (jfr ty. Fabel och fr. fable, av lat. fa´bula ‘prat’, ‘anekdot’, ‘saga’ m.m.), en kort allegorisk berättelse i vilken förmänskligade djur med sina handlingar och repliker åskådliggör en moralisk lärdom som gärna avslutningsvis formuleras som en sederegel, t.ex. ”den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket”.

[Nationalencyklopedin]

Det är just där problemet ligger med svenska filmer och TV-serier och böcker. De är realistiska, eftersom de inte handlar om något annat. De har inget tema. (Möjligen förutom att klaga.)

Det där med att åsidosätta sin skepsis är intressant. För det kommer nämligen med vissa regler. Man brukar exempelvis säga att en film måste sätta upp spelreglerna i början (till exempel ”I den här filmen finns det spöken, men inte, låt säga, tidsresor”), helst inom den första halvtimmen har gått. Därefter får man inte ostraffat ändra på reglerna. Man kan dock använda reglerna för att skapa drama eller spänning eller för att lura publiken. (”I see dead people” är regeln. Vad vi inte tänker på är att det är en set-up inför finalen.) Man får också bara åsidosätta skepsisen inom ett visst antal områden. Man kan inte förvänta sig (oavsett om man gör det inom tidsgränsen eller inte) att folk ska acceptera en film som innehåller tidsresor, mumier, superhjältar, riddare, cowboys, rymdskepp och en superskurk som tänker utplåna jorden med hjälp av dresserade orangutanger. Var och en av idéerna kan fungera, men tillsammans blir det bara ett mischmasch.

Ändå är det alltså nödvändigt med lite påhittat för att det över huvud ska kunna kallas fiktion.

Inte omöjligt eller utan sanningsvärde

Ian Fleming, som skapade figuren James Bond i början på 1950-talet, blev ibland anklagad för att hans texter var orealistiska. Hans svar var att han inte skriver om sånt som är omöjligt, men att det bara är osannolikt.

Det kan man hävda ibland. Men man kan också gå längre. Vi behöver inte använda oss av superhjätar. Vi kan gå till Hasse Alfredson. 1997 kom hans bok Attentatet i Pålsjö skog. Den tillhör inte hans storsäljare, men jag tyckte att den var så intressant att jag 2000 när jag fick i uppdrag att göra något examensarbete, så ville jag göra en film av den. Handlingen går i korthet ut på att några skåningar tröttnar på Sveriges undfallenhet mot tyskarna och permittenttågen. De beslutar sig för att spränga ett av tågen. Olyckligtvis befinner sig Eva Braun på det tåget. Hitler blir vansinnig(are) och anfaller Sverige direkt. Nu har vi kommit en tredjedel in i boken…

För någon som är helt historielös så kan jag meddela att det där aldrig har hänt. Boken tar sig friheter med historien. Det kallas att vara kontrafaktisk. Vi är alla lite kontrafaktiska ibland i våra tankar: ”Tänk om jag inte hade gjort si eller gjort så istället.”

Men man kan också göra berättelser som utspelar sig i framtiden. Eller på en helt annan planet. (Det händer nästan aldrig i svensk mainstream-fiktion.)

Flera stora luckor i realism-tänket

Jag tycker att det här är ett stort problem med svenska filmer och TV-serier och böcker. Inte nog med att jag tycker att det är synd att en författare (till exempel han i inledningen) inte inser så grundläggande saker som att:

1) Om författare vill ta in externa hjälpredor i polishistorier, då är det ett tecken på att polisutredningar inte är tillräckligt spännande eller att man vill göra det lite mer personligt. Det är också ett trick som har funnits med ungefär lika länge som kriminalhistorien har funnits. Ta bara Sherlock Holmes som exempel. Han är inte polis, men blir konsulterad av polisen och andra. Andra följde naturligtvis bara efter, utan jättemycket eftertanke. Och jag kan förstå att det är tröttsamt, men det är ungefär som att klaga på att det finns sång- och dansnummer i Sound of Music.

2) folk går inte på Johan Falk, Wallander, Beck, Irene Huss, mfl, mfl, för att de är realistiska – utan för att det rör sig om eskapism. Med andra ord, helt motsatt mot det den intervjuade och många andra verkar tro. Folk gick inte på filmen Göta kanal för att de trodde att de skulle få se verklig tävling mellan två båtar längs en kanal där hastighetsbegränsningen är 5 knop, utan för att de ville se vilka tokigheter som skulle uppstå i en miljö som inte lämpar sig för en tävling. Folk vill heller inte se helt realistiska deckare. Det går som sagt för långsamt. Och i många fall löses mord direkt eller genom på så banala sätt att det blir tråkigt, eller så löses de efter att polisen har begått stora misstag, som gör att ingen rimlig människa kan tycka att de är hjältar efteråt. Det är, med andra ord, inte realism. Just Tage Åström, Peter Rätz och flera andra har naturligtvis pengar att tjäna på att folk tror att det är realism. Polisen vill såklart att polisutredningarna ska skildras på ett positivt sätt, på samma sätt som alla yrkesgrupper skulle vilja att porträtten av dem på film är smickrande. I det ingår för polisen att man visar hur riktiga polisutredningar går till. D.v.s. man vill visa de polisutredningar som går rätt till, inte de som läggs ner ”i brist på spaningsuppslag” eller de som blir totalt felutredda från början. Lägg märke till att jag inte säger att det de skriver om kan innehålla korn av sanning. Men inte sjutton är det sanningen. Det är deras tolkning. Det är deras sanning. Och det finns många andra sanningar – sanningar som är lika viktiga, eller viktigare, att berätta.

Det finns en annan sak som oroar mig, bortsett från de två ovan, nämligen att det blir svårare och svårare att bryta mönstret. Dels vänjer sig folk vid det som finns på bio, TV, filmförsäljningsställen, bokaffärer, recensioner, etc. Dels betyder det att varje försök att göra något som sticker ut blir granskat hårdare än allt annat. Det är upp till de få exempel som finns att göra något framgångsrikt. Med tanke på konkurrensen från andra länder så blir nästan alltid de svenska ”icke-realistiska” exemplen på fiktion nersablade av kritikerna och publiken. Hur ska någon kunna få tillräcklig träning för att göra något riktigt bra under de förhållandena?

Men ska inte marknaden få råda? Om de inte är tillräckligt bra, ska de verkligen få göra fler? Nja, i dagsläget stöttar vi ”realistisk” fiktion med kulturstöd och annat för att det ger positiva effekter. Få diktsamlingar säljer mer än något hundratal ex. De kan få stipendier. Det får sällan icke-realistiska verk/skapare. Vi skulle kunna besluta oss för att under en period också stötta fantasy och science fiction, eftersom det också har positiva effekter (ökad läsning hos barn, till exempel).

Var kommer de här skillnaderna ifrån?

Om vi för enkelhetens skull accepterar att det är sådana här skillnader, varifrån kommer de? Jag vill hävda att det här är något som finns sedan lång tid tillbaka. Om vi jämför Sveriges och Englands nationalförfattare så är det en markant skillnad:

August Strindberg – skrev om människor. Det är inget fel med det. Man behöver rollfigurer i fiktion. Det är genom dem som det psykologiska spelet kommer fram. Doktor Glas (Hjalmar Söderberg), Stockholmssviten (Per Anders Fogelström), Dvärgen (Pär Lagerkvist), Gösta Berglings saga (Selma Lagerlöf) och många andra har samma fokus på människan.

William Shakespeare – skrev om intriger och situationer. De har historier. De berättar. Medan de svenska nationalförfattarna skriver stillastående, dialogdrivna eller beskrivande texter, har engelskspråkiga författare som Charles Dickens, Jane Austen, Mark Twain och andra historier. Jag tog exemplet Hasse Alfredson ovan. Han skriver historier. Men annars är det relativt ovanligt att svenska författare har en intrig värd namnet. Intrigen är oftare en bisak, för att personerna ska få komma fram.

(Om vi blandar in fler länder, är Sveriges litteratur alltså mer lik den ryska.)

När man skriver om intriger och situationer hamnar fokus automatiskt bort från realismen, eftersom det krävs att man kommer vidare, till nästa situation. Det är ett otåligare sätt att berätta, och mycket ofta hamnar tempot i förgrunden. Skriver man om personer, är det svårt att vara lika otålig och ha ett lika högt tempo. Visst kan man skriva omfångsrikt om rollfigurer utan att gå särskilt djupt eller bli realistisk, men det är svårare än vad man tror.

Vem har tid att vara fantasirik?

Under stora delar av den tid då den engelska och amerikanska orealistiska litteraturen kom, var Sverige ytterst fattigt. Även om man kanske tänker att det skulle göra behovet av eskapism större, så finns det hinder för att sådan fiktion ska komma fram. Folk var helt enkelt för upptagna med annat för att skriva om något annat än det de höll på med.

En vän till mig hävdade till och med att det är först med finkultur som eskapsmen sprids. Det är folk som har tid att fantisera som gör något utöver realismen, enligt någon slags författandets Maslows behovstrappa. I min egen bakgrund (som är arbetarklass) var det här med fantasi något man såg ner på, undrade över eller till och med misstänkliggjorde. Det är också en av orsakerna till att jag tycker att det är viktigt. Fantasi är en av biljetterna bort från att leva på gränsen till att ekonomin går ihop, eller ibland till och med från armod och olycka.

Det är inte allas kopp te att gilla fiktion som inte är realistisk. Många gillar såklart realistiska berättelser. De kanske inte ens gillar te. Det är helt okej. Men det är lika okej att gilla eskapism. Och te. Det är det som är min poäng: att så länge det gäller realism eller eskapism, eller kaffe eller te, så kanske vi kan komma överens om att inget av det måste vara det enda alternativet? Folk kanske kan få välja sin egen verklighet.

Filmanalys I sista minuten – slutversion

I tre tidigare blogginlägg (1, 2, 3) har jag skrivit om att analysera film. Här kommer det fjärde, och troligen sista, inlägget, där jag kommer att foga samman allt jag har diskuterat för att göra en analys av ”I sista minuten”.

Som i det förra inlägget känner jag mig manad att påpeka att det här är min analys, och inte en objektiv bild av filmen.

I jakten på George Kaplan

Den har kallats allt ifrån ”den första moderna actionfilmen” till ”den slutgiltiga Hitchcock-filmen” (filmens manusförfattare). 1959 års ”I sista minuten” är så innovativ att det är möjligt att båda påståendena stämmer. Redan Saul Bass förtexter, med bokstäver som glider in från sidorna ovanpå ett annat lager med bilder, har blivit en så självklar del av filmvärlden att vi tar den för givet idag. Här signalerar den både huvudpersonen Roger Thornhills liv som reklammakare och den äventyrliga värld han är på väg att träda in i. Och visst är det ett äventyr han råkar in i. Intrigen hade räckt till flera filmer. Bara några av ingredienser manusförfattaren Ernest Lehman och regissören Alfred Hitchock vävde ihop (när de egentligen skulle ha arbetat med en helt annan film) inbegriper: spionage, mord på FN-anställda, romantiska tågresor, biljakter, förrädare, identitetsförvecklingar, faror ovanpå nationalmonument, svåra val, en odyssée över otaliga platser med farliga lockelser, blanka lösa skott, och en vilseledd poliskår. Allihop skulle senare återkomma ett par år senare i den mycket framgångsrika filmserien om den hemlige agenten James Bond. Det var till och med på tal att Cary Grant, skådespelaren bakom Thornhill, skulle dyka upp som Bond. (Commander Bond.net) Hitchcock själv blev tillfrågad ett par år senare om att regissera ”Åskbollen” men valde att koncentrera sig på projektet om seriemördaren Norman Bates i thrillern ”Psycho”.

Handlingen i ”I sista minuten” kretsar ytligt kring vad en rollfigur beskriver som ”vi kan kalla det regeringshemligheter”, och mer än så får vi inte veta. Här mer än kanske i någon annan Hitchcock-film får vi alltså möta en ”MacGuffin”, en term som Hitchcock gjorde så populär att när Mel Brooks senare gjorde parodi på Hitchcock (”Det våras för galningarna”, 1977), så fick Brooks ett meddelande från en herr MacGuffin. Berättelsen är oerhört stram, och bara ett ytterst fåtal minuter presenteras utan att Thornhll finns med, mest iögonenfallande ett klipp iväg till ett agenthögkvarter där intrigens hemlige agent hittats på – han existerar nämligen inte. (Wordplay, Point of view.) Det är den agenten som heter George Kaplan.

Det största äventyret av alla bygger dock inte på biljakter, knivmord och identitetsförväxlingar. För det är när den två gånger skilde cynikern Thornhill får allt svårare att umgås med sin mamma och istället fastnar för den frispråkiga och förföriska Eve Kendall (Eva Marie Saint i sitt livs största roll), som han påbörjar sin förvandling till en vuxen man. Typiskt är att den förväxling som sätter igång intrigen sker när Thornhill ska skicka ett telegram till sin mamma, och att filmen slutar med flera symboler för Thornhills slutliga språng ut i vuxenlivet. Med det här temat är det närmast märkligt att Hitchcock, en regissör som propagerade för att den viktigaste delen av regi-arbetet var rollbesättningen, gav rollen som Thornhills mamma till Jessie Royce Landis, en skådespelerska som var lika gammal som Grant.

Det är också i samspelet mellan Grant och Saint som mycket av den känslomässiga ryggraden i filmen sitter. Från det ögonblick när Eve räddar Thornhill undan polisen och bara minuter därefter visar sig vara i maskopi med den prydlige skurken Vandamm, till scenen på auktionshuset när Thornhill tvingas inse den bittra sanningen om henne, till när han envist försöker rädda henne från Vandamms klor, blir det alltmer Thornhills främsta motivation. Relationen, med kvicka replikskiften och en mer komplicerad kärlekshistoria än tidigare verks krångel med föräldrar som inte godkänner den tilltänkta partnern, bygger mycket på 1940- och -50-talets screwball-komedier, där Grant ofta medverkade. (Filmreference.com)

Förutom Grant och Saint gör James Mason, med sin mycket speciella röst, en stark insats som smugglaren och manipulatören Vandamm. Hans förmåga att få Thornhill att bli lika dåligt lyssnad på som mytens Cassandra är skickligt utförd, när polisen följer med honom för att få reda på hur det egentligen ligger till, och till och med Thornhills mamma tvivlar på honom. Hennes halvt om halvt naiva fråga till mördarna: ”Hade ni verkligen tänkt att mörda min son?” punkterar inte mamman, utan Thornhll, och han känner sig nödgad att fly på egen hand.

Den lågmälta tonen i Masons gestaltning gör Vandamm än mer effektiv som motståndare. Det är lätt att förstå att den unga Eve blev förförd en gång i tiden av hans charm. Masons karriär var nästan lika lång som Hitchcocks, om än kanske inte lika framgångsrik. För nutida tittare är han kanske mest känd som Isaac från York i TV-filmen ”Ivanhoe”.

Vandamm åtföljs ständigt av nykomlingen Martin Landau som hantlangaren Leonard. Trots att han bara har ett fåtal repliker här, fick Landaus karriär en kickstart med ”I sista minuten” och sedan har fortsatt att blomstra. Den kompetente Joe G Carroll gör rollen som professorn, chefen över de agenter som är ute efter Vandamm. Carroll var van vid den typen av pålitliga, akademiska eller medicinska typer och Hitchcock använde honom i flera av sina filmer.

Skådespelare var inte det enda Hitchcock återanvände. I ”I sista minuten” finns flera element som återkommer i flera av hans filmer: det kanske främsta två är hans ständiga rädsla för poliser, något som flera biografer har skildrat, och temat med den oskyldigt anklagade, en historia som återfinns i både ”De 39 stegen” och ”Fel man”. (Engelskspråkiga Wikipedia / Hubpages: ”The many faces of Alfred Hitchcock”.)

Nämnas bör i sammanhanget också Bernhard Herrmann, som skrivit filmmusiken. Herrmann är inte bara kompositör till soundtracket till ”Psycho”, utan har en lång och framgångsrik karriär. Här blandar han dramatiska stråkar med lekfulla melodier, men framför allt vågar han det låta vara tyst.

Varken Hitchcock eller ”I sista minuten” fick några Oscars, även om den blev trefaldigt nominerad (bland annat för bästa manus), men 1995 valdes den in bland de fåtal filmer som skulle bevaras för eftervärlden i Library of Congress, en ära den delar med bland annat ”Ben-Hur” (som norpade alla Oscars som ”I sista minuten” var nominerad till, och fler därtill), ”Casablanca”, ”Trollkarlen från Oz” och ”Lawrence av Arabien”. För moderna ögon är filmen inte bara en tidsbild där några taffliga specialeffekter drar ner intrycket, utan också en god historielektion. Inte minst bör man ha upplevt spänningen när Thornhill tror sig ha stämt möte med en man ute på landsbygden, men istället attackeras av ett besprutningsflygplan med kulspruta. Den scenen har blivit härmad och parodierad så många gånger, att det är lätt att glömma hur den börjar: med nästan fem minuters tystnad. Så genialisk är Hitchcock och Lehman att vi knappt märker hur stämningen byggs upp, innan den möter sitt crescendo i en krasch och en våldsam explosion.

Filmanalys: I sista minuten, förstaversion

Filmanalys I sista minuten – version 1

I det senaste blogginlägget påbörjade jag en filmanalys av ”I sista minuten” för kursen Filmkunskap på Donnergymnasiet. I det här kommer jag att göra en förstaversion av den analysen, och i nästa göra den fulla analysen.

Det här är min analys av filmen, kanske jag ska förtydliga. Det finns många sätt att dela upp ett verk, och även om alla inte är rätt (eftersom de inte förklarar särskilt mycket av det verk de försöker analysera), så finns det definitivt andra analyser man kan göra som är minst lika effektiva som den här.

Nog med företal nu. Dags att faktiskt analysera.

Steg 1

Jag har kvar mina anteckningar från filmen, och det är en bra början. Det innebär att jag kan gå tillbaka i minnet till vad som hände, och även om jag inte har skrivit ner allt, så får minnesanteckningarna mig att tänka på fler saker. Jag lägger till exempel märke till att jag inte skrev ner att det fanns en scen där Vandamm låter sina hejdukar hälla i Thornhill en massa sprit innan de försöker sätta honom i en bil och låta honom köra ihjäl sig. Men den scenen minns jag ändå. Det finns säkert fler sådana exempel, men slutsatsen är ändå att anteckningarna är tillräckligt bra som utgångspunkt. Den som inte har några anteckningar får gärna titta på mina i det förra blogginlägget.

Steg 2

Det andra steget är att göra en kort research-omgång. Jag söker på ”I sista minuten” och ”North by northwest”, som är originaltiteln, på nätet. Två av de första träffarna är Internet Movie DataBase (IMDb) och Wikipedia. Jag känner till hur båda sajterna fungerar. Något som inte alla känner till är att IMDb också är skrivet av sina användare, vilket gör att det inte är en helt tillförlitlig sajt. Men för att orientera sig i ämnet är båda helt okej. Jag tittar framför allt på sektionerna om hur filmen kom till, och andra fakta som kan komma till användning. Eftersom jag vet att nästa steg är en 100-poängsanalys letar jag litegrand efter information som jag kan placera in i de 10 luckorna, men jag nöjer mig inte med första bästa fakta inom varje del, utan noterar ett par-tre av de intressantaste. Samtidigt antecknar jag var jag har hittat informationen. Från filmens sida går jag sedan vidare och kollar skådespelarnas sidor, och en del av sidorna om människorna bakom kameran.

Vid ett par tillfällen hittar jag information som är såpass intressant att jag inte nöjer mig med IMDb eller Wikipedia. I Wikipedia finns en del källhänvisningar, så där är det lätt att gå vidare. Annars gör jag en förfinad sökning på nätet.

Jag har tyvärr ingen bok om Hitchcock eller någon av skådespelarna, men det hade varit bra. För ett större arbete hade jag definitivt gått vidare på skådespelarbiografier, filmhistoria, etc, för att få en mer nyanserad bild.

Steg 3

Nästa steg är att göra en 100-poängsanalys. Det är ganska lätt nu när jag har en massa information, och det är ett bra sätt att kolla så att jag har fått tag på all nödvändig information inför själva analysen.

Så här ser min 100-poängsanalys ut:

Handling: Reklamaren Roger Thornhill blir förväxlad med den hemlige agenten George Kaplan, och när motståndarna lyckas få honom falskt anklagad för mord, tvingas han fly. Han får hjälp av Eve Kendall och blir kär i henne, men inser snart att hon har flera mörka hemligheter.

Tolkning: Ernest Lehman som skrev filmen har påstått att filmen inte går att analysera, vilket gör det än mer lockande att försöka förstå vad filmen handlar om. Det finns inslag av flera av grundmyterna här: Thornhills irrfärder genom USA påminner om Odysséen, inte enbart pga den långa resan med flera stopp på vägen, utan också för att han likt Odysseus tvingas anta andra identiteter, och tvingas välja mellan polisen och mördarna (Scylla och Carybdis). Eve påminner om Kirke som använde sin skönhet för att förvrida männen (både Thornhill och Vandamm blir lurade av henne och hennes skönhet). Jag ser inte riktigt att filmen är en tydlig David och Goliat-historia, även om Thornhill på flera sätt ligger i underläge. Thornhill har ingen riktig slunga, d.v.s. hemligt vapen, och trots att Vandamm har övertaget är han aldrig skrämmande stor. Han lyckas istället manipulera omgivningen, till exempel så att ingen tror Thornhill. Det senare är förstås ett Cassandra-komplex – Thornhill försöker få polisen, sin mamma och andra att tro honom, men Vandamm har sett till att alla bevis är undanröjda. Slutligen är konflikten mellan Thornhill och Vandamm och Eve ett triangeldrama i samma stil som Tristan och Isolde.

Rollfigurer/skådespelare: Som jag konstaterade med hjälp av mina anteckningar i första blogginlägget är de huvudsakliga rollfigurerna enkla att avgöra. Skådespelarna bakom Thornhill, Eve och Vandamm står överst på filmaffischen. Övriga viktiga roller är Leonard, professorn, mamman och polisen. Såväl Cary Grant som Leo G Carroll i rollen som professorn har samarbetat med Hitchcock förut, medan James Mason fortfarande är såpass känd att komiker som Eddie Izzard gör imitationer av honom trots att han dog för många år sedan.

Filmskapare: Det går knappast att förbigå att det här är en av Hitchcocks främsta filmer. För många idag förknippas han kanske mest med Psycho, Fåglarna, och Fönstret mot gården, men de flesta kan säkert nämna fler av hans filmer. Tematiskt passar ”I sista minuten” bra in i Hitchcocks övriga produktion, där temat Oskyldigt anklagad förekommer ofta, till exempel i De 39 stegen. Rädslan för polisen, som Hitchcock ofta har berättat om, finns också med här. Däremot är det här knappast en skräckfilm, trots att Hitchcock ibland kallas skräckflmernas mästare. Andra stora namn bakom kameran är Saul Bass vars förtexterer till den här filmen blev mycket inflytelserika: det var några av de första filmerna där förtexternas inte var statiska skyltar, utan ”gled” in från sidorna av filmen. Bernhard Herrmann som skrivit musiken, och som arbetade med Hithock en hel del, förtjänar också att nämnas.

Historisk kontext: Filmen är en blandning av två genrer: Screwball-komedin, som är en föregångare till den romantiska komedin och som gett filmen dess rappa dialog, och thrillern, som var på uppgång under slutet av 1950-talet. Visserligen har det funnits actionfilmer lika länge som det har gjorts film, men det var först efter andra världskriget som det började bli en genre som blev uppmärksammad även på Oscarsgalor och liknande kulturella ställen. Den här filmen var inte någon vattendelare, men den utgör ändå en viktig milstolpe bland den tidens händelserika filmer.

Samtida kontext: En annan film som kom samma år var ”Ben-Hur”, som snöpligt tog alla Oscars som ”I sista minuten” var nominerad till. Det kom flera thrillers, skräckfilmer och spionfilmer, som fortfarande omtalas, såsom ”Analys av ett mord”, ”Vår man i Havanna”, och ”The house on Haunted Hill”. Stora skådespelare var bl.a. John Wayne, Gregory Peck, James Stewart (som var påtänkt för rollen som Thornhill), Lauren Bacall, Audrey Hepburn, Doris Day och Rock Hudson.

Effekter: Den här filmen är kanske den tydligaste föregångaren till de första James Bond-filmerna, med exotiska resmål, agenter och dubbelagenter, samt jakten på en ofta ganska oförklarad MacGuffin, för övrigt en term som Hitchcock gjorde populär. 1962 när den första Bond-filmen kom föreslogs också Cary Grant att spela huvudrollen. (Wikipedia:Cary Grant) Skådespelerskan Eva Marie Saint blev upptäckt i den här filmen, och spåddes en lysande framtid, men lyckades aldrig upprepa framgången. (imdb:Eva Marie Saint) Som en sidokommentar kan också nämnas att Cary Grants kostym fick en egen beundrarskara och influerade modet i viss grad. (Wikipedia)

Mottagande: Det här anses allmänt vara en av Hitchcocks bästa filmer, en av de första moderna actionfilmerna, och blev år 1995 invald som en av de 100 filmer som skulle bevaras för eftervärlden av amerikanska Library of Congress (Wikipedia). Fortfarande har filmen ett enormt hög stöd på filmkritik-sajten Rotten Tomatoes.

Scen: Utan tvekan är den mest berömda scenen ur ”I sista minuten” den där Thornhill har lurats ut på landet, och ett flygplan jagar honom över en åker. Den finns med på omslaget till de flesta utgåvor av filmen, liksom affischen, och enligt IMDb finns det mer än 20 filmer och TV-serier som på ett eller annat sätt imiterar eller parodierar den scenen, kanske främst James Bond-filmen ”Agent 007 ser rött”, där flygplanet bytts ut mot en helikopter.

Problem: En av de anmärkningsvärda aspekterna av filmen är Cary Grants ålder. Hans mamma i filmen spelas av skådespelerskan Jessie Royce Landis som faktiskt är lika gammal som Cary Grant (båda föddes 1904). Att filmskapare ibland fuskar på det sättet är inte helt ovanligt, men ofta bygger det på att den ena skådespelaren ser mycket äldre ut. Så är inte fallet här. Åldersskillnaden blir ännu tydligare i samspelet med Eve, som sägs vara 26 år gammal. Marie Saint är hela 20 år yngre än Grant. För en nutida publik ter sig också slutscenen på Mount Rushmore en smula kort: sekvensen börjar mindre än tio minuter innan slutet, och det gör att stämningen inte hinner byggas ut ordentligt.

Steg 4

När väl materialet är framlagt gäller det att strukturera upp det på ett bra sätt. Det kommer jag göra i mitt nästa blogginlägg. Med så här mycket skrivet bör det finnas utrymme för en del putsningar och en del beskärningar.

Filmanalys: I sista minuten, anteckningar

Idag visade jag filmen ”I sista minuten” för mina elever. Jag gav dem i uppgift att skriva en filmanalys av den. Här var det jag sa att de skulle tänka på:

* 7000 tecken, inklusive blanksteg och rubrik

* ämne: ”I sista minuten” – rubrik valfri

* löpande text, inte tabell (se länk ovan), utan intressant skrivet

* ta upp det viktigaste, inte vad som helst

* minst 3 källor – fotnoter, såsom databas, biografi eller liknande faktakälla

* inlämning av förstaversion den 29:e mars via epost, slutversion 5 april på papper

* förberedelser:

– titta på filmen

– titta på klockan (för att se när olika element i filmen kommer)

– gå igenom anteckningarna (från de tidigare föreläsningarna/lektionerna)

– ”härma” filmanalysen av ”Pans labyrint” eller den filmanalys de själva valt

– skriv flera versioner

För att visa att jag inte backar för att göra samma sak som eleverna, tänkte jag göra samma sak. Och jag börjar med att presentera mina anteckningar från visningen av filmen. I kommande blogginlägg gör jag min förstaversion, och därefter min slutversion, som kommer att ligga uppe samtidigt som elevernas, eller möjligen något tidigare.

Mina anteckningar

Eftersom det här är rena anteckningar, förekommer det spoilers. Det här är cirkatider och ska inte användas som definitiva minut-för-minut-angivelser.

Förtexterna presenteras på rutmönster som liknar ett hus.

Anslag: stadsbilder, Hitchock förekommer någon halvminut in när han missar bussen

Thornhill dyker upp tidigt, med sin sekreterare, reklamman

7 min – förväxling med Kaplan

15 – mordförsök, flykt

20 – till polisen

25 – polisen tror honom, undersöker

27 – frun vittnar falskt – nämner ”FN”, Thornhill + mamma letar på hotellet efter Kaplan

30 – uppringd av mördaren, möter dem i hissen, flyr, till FN

35 – Townsend, UNIPO

40 – Townsend mördad, CIA-möte, Kaplan finns inte, Vandamm skurken

42 – tågsstationen, ringer mamma, till Chicago, måste hitta Kaplan, biljettluckan

45 – kvinna hjälper honom, middag, Eve Kendall – ”26 and unmarried”

50 – polisen söker igenom tåget, Eve ljuger, kärlek

1,00 – lapp från Eve till Vandamm, går av tåget, byter om medan Eve ringer

1,05 – instruktioner, buss, ”falskt” möte (fel människa)

1,10 – plan attackerar

1,15 – till hotellet i Chicago, Kaplan checkat ut, inser att Eve är förrädare, ser Eve

1,20 – Eve vill säga adjö, Thornhill: ”middag”, Vandamm ringer, Thornhill lurar iväg Eve, följer henne

1,25 – auktion, ser Eve och Vandamm ihop

1,35 – auktionskaos, vill bli gripen, professorn där, förs till flygplatsen, professorn: ”till Rapid City”, ”government secrets”, fortsätt vara Kaplan i 24 timmar, Eve är dubbelagent

1,40 – vid Mt Rushmore, ”återupprätta Vandamms förtroende för Eve”

1,42 – möter Vandamm, köpslår: information mot att Thornhill får döda Eve

1,45 – Eve skjuter Thornhill, flyr, de två träffas igen, Eves bakgrund, kära igen, Eve ska följa med Vandamm

1,50 – på sjukhuset, lurar iväg professorn, ”samarbetare”, flyr till Vandamms hus, tjuvlyssnar, Vandamm övertygad

2,00 – Leonard varnar, ”mikrofilm” i statyn från auktionen, pistolen har lösa skott, övertygar Vandamm om Eves skuld, Thornhill varnar Eve

2,05 Thornhill flyr, Eve stjäl figur, ner för monumentet, Thornhill friar, saker löser sig

2,10 – på tåget, gifta, in i tunnel

Rättelse

Jag skulle vilja passa på att göra en rättelse. Under diskussionen efter filmen gjorde jag ett fel i min analys. Jag nämnde att Roger Thornhills ”död” var det dramaturgiska slutet på berättelsen. Det är förstås inte. Jag vet inte varför jag förfäktade det, men det kan bli en bra läxa för er: ersätt inte era egna tankar med någon annans, utan tänk själv.

Fortsatt arbete

Nu har jag en bra grund att stå på för att göra den dramatiska strukturen: se vilka saker som är de stora vändningarna (förväxlingen med Kaplan, mordet på Townsend, Thornhill blir rekryterad och får veta sanningen), liksom att se vilka som är de största rollfigurerna (Thornhill, Eve, Vandamm, professorn) och vilka av de mindre rollerna som har viktiga funktioner (Townsend, Leonard), samt kanske en början på en idé av vad temat i berättelsen är.

Nästa steg är att göra lite research genom att läsa vad några bra källor skriver om filmen. Därefter kan jag göra en 100-poängsanalys, och efter det kan jag skriva förstaversionen. Den bör jag kunna vara klar med på måndag eller tisdag.

Till mina elever kan jag rekommendera min bok, Manusförfattarens guide, för att ta reda på vad temat är, och för att analysera intrigen. Det finns många bra webbplatser och böcker om att skriva, men inte så många bra skriver på svenska. Sök givetvis på lite olika fraser så att du kan jämföra olika texter och använd så många källor du anser att du behöver (för det som är viktigt).

Lycka till!