Taktkänsla

Häromdagen skrev en vän till mig en öppen fråga på Facebook: ”vad heter ”pacing” på svenska när det gäller hur fort handlingen i en roman rör sig framåt? Tempokontroll?”

Det kom flera förslag. Jag som har sysslat med lektörsgrejer i flera år kunde inte låta bli att kommentera att det inte riktigt finns något begrepp på svenska, eftersom svenska författare inte verkar ha koll på vad pacing är för något. Det är nämligen ett av de vanligaste problemen som jag stöter på – tillsammans med man saknar en antagonist, att man inte kramar ur allt ur citronen, och att man skriver om för tråkiga saker. (Inte bara i sånt jag får i uppdrag att läsa heller, men det är en bisak.)

Pacing är ett berättartekniskt sätt att variera tempot i en text så att viktiga, spännande, intressanta och/eller genre-relaterade saker framträder tydligt för läsaren, medan oviktiga, ospännande, ointressanta saker förblir i bakgrunden. Det senare motsvaras i fotografier av partier utan fokus och i film av bortklippta scener, medan det tidigare motsvaras av fotografiers fokuspunkter och klassiska musikstyckens mer ljudintensiva partier.

Med tanke på hur viktigt det här är, finns det inte mycket skrivet om det. Jag har inte hittat mycket om det trots att jag har flera hyllmeter skrivarlitteratur, följer flera skrivbloggar och skrivforum, är med i flera författargrupper och diskuterar med andra skrivande människor regelbundet. Jag läser inte så mycket forskning om skrivande som jag kanske borde, men jag tycker att jag borde ha blivit tipsad om det här av de andra som läser sådant. Dock har jag tidigare skrivit om lite liknande saker i mitt blogginlägg ”Innehållet i innehållsförteckningen” och på ett annat ställe, som jag kommer till snart.

En utvikning om utvikningar

Att lägga fokus på viktiga saker och att inte ägna utrymme åt oväsentligheter kan låta som något man gör naturligt. Tyvärr är det långt ifrån så de flesta arbetar. Många skriver berättelser från början till slut, med någon slags synopsis som grund. Jag säger inte att det måste vara ett misstag. I en duktig författares händer, kan allt hända. De flesta hamnar dock i en situation där man antingen inte vill hålla sig nära synopsiset eller kan hålla sig nära synopsiset. Det kan ha många olika orsaker, men resultatet är nästan oundvikligen något som jag lite ovilligt kallar utvikningar. Anledningen till att jag är lite emot termen utvikningar här, är att det kan låta som att det är något bra, något som ger färg och must åt skildringen. Så är det nästan aldrig. Utvikningarna spär ut historien och gör att man till slut inte ser var huvudspåret går någonstans.

Nu vet jag hur många som läser det här tänker: ”men om det ‘nästan aldrig’ är så, då kanske min utvikning är ett av undantagen”. Det kan naturligtvis förhålla sig så att du sitter på ett av de undantagen. Så hur vet man om en utvikning är bra eller inte? Två kännetecken är ganska tydliga:

  • när du kommer på utvikningen så får du en fantastisk kittlande känsla av att ha knäckt en kod/löst en gåta! Du har med andra ord en utvikning som löser ett problem som du tidigare inte hade insett när du skrev synopsiset
  • utvikningen går inte att ta bort. D.v.s. du skadar texten om du skulle ta bort utvikningen. Och då syftar jag inte på att texten skulle bli mindre vacker eller för kort, utan att det skulle uppstå en logisk lucka. Huvudpersonen får plötsligt ingen orsak att rymma hemifrån, eller vännen visar sig plötsligt sakna empati i praktiken.

Fokusera på rätt saker

Åter till huvudfrågan om hur man fokuserar texten rätt (lägg märke till att utvikningen ovan inte går att ta bort, eftersom det då skulle uppstå obesvarade frågor)!

Ett enkelt sätt att lägga fokuset på rätt ställen är att bara börja tänka på vad som är viktigt. Det är inte svårt, men de flesta missar det i listan över vad de gör under resans gång. (Komma på en idé → utveckla idén → lägga saker i rätt ordning → bestämma vilka som är de viktigaste bitarna → skriva någon slags synopsis → skriva själva texten → putsa, skaffa feedback och putsa mer → skicka ut den)

”Börja tänka?” Är det min stora lösning? Nja. Att bestämma vad som är viktigt är ganska enkelt – man kan exempelvis sätta utropstecken i marginalen på de ställen i synopsiset där viktiga saker händer – men det är också bara det första steget.

Det andra steget är att faktiskt sätta fokuset på de viktiga sakerna. Om vi går tillbaka till definitionen ovan, och liknelsen med fotografikonsten: hur sätter man något i fokus i en text?

Det finns två sätt att svara på den frågan. Det första är lite kortare: Man ger det viktiga mer utrymme, såsom jag skrev i Innehållet i innehållsförteckningen. Den stora kärleksberättelsen i en romantisk berättelse på 200 sidor kanske får 120 sidor, medan B-intrigen med det mystiska arvet får 40 sidor och de två mer allmänmänskligt intressanta historierna om trädgårdsmästaren respektive den döende butlern får 20 sidor var. Då har vi delat upp boken efter vad som är viktigt och lagt fokuset därefter. Enkelt, men effektivt. Ingen kan undgå att fatta att butlern inte är det viktiga, och det blir lätt att skriva baksidan, eftersom vi vet klart vilken story som dominerar, vilket också gör att vi inte säger för mycket om vad som ska hända.

Det längre svaret kretsar kring de tre tidpunkterna före, under och efter.

Före

Innan vi träffar på det viktiga, oavsett om det är en person, en händelse eller en känsla, så finns det enkla sätt att fokusera läsarens uppmärksamhet på det. Det kallas att ladda något. Om du skriver om mötet med en statsminister, så kan du ladda den personen genom att låta huvudpersonen få genomgå flera säkerhetsrutiner, intervjuer från flera underhuggare, inställda möten, orimliga krav från staben, frågor från andra som också vill träffa statsministern, etc. Ju fler olika hinder vi tvingas genomgå, desto viktigare person/händelse. Det är här man märker vad som är billig TV: det går att få träffa statsministern utan några särskilda hinder. För att ta ett annat exempel: förväntningarna inför att ha sex med någon första gången är högre än den 150:e gången, inte minst eftersom det tar längre tid att komma dit och vägen är mer hinderfylld. Om den 150:e gången vore lika osäker och krävde samma tid, skulle det kunna göra den lika spännande (och det är kanske inte det enda målet med ett längre förhållande). Fundera på vad du skulle kunna ladda varje viktig grej med.

Ofta är det här ett tillfälle att ta upp byråkrati, krångliga personer, brist på resurser för att kunna nå målet och självförtroendekriser eller inre konflikter inom gruppen. Ju nervösare folk är, desto bättre, oavsett om de försöker dölja det, eller försäger sig på ett komiskt sätt, eller börjar bråka inbördes.

Rent språkligt är det här ett tillfälle då man gärna kan använda sig av adverb och adjektiv, långa meningar och fylliga beskrivningar. Dialogen däremot bör vara mer målinriktad.

Under

Viktiga händelser bör inte heller passera för snabbt, och det bästa sättet att dra ut på dem utan att det irriterar läsaren är att göra det till en längre sekvens, med flera delar. Varje del har då den klassiska dramaturgiska uppbyggnaden med en början, mitt och slut, men slutet vävs samman med nästa början, så att det blir en helhet.

Mitt tips är att arbeta med delmål här. Om händelsen går ut på att huvudpersonen ska hitta sin syster och övertyga henne att följa med, och vi har laddat systern och hindren ordentligt (se ovan). Då kan delmålen vara att huvudpersonen ska få systern för sig själv (återkommande avbrott), få systern att glömma en tidigare oförrätt, visa systern hur allvarlig situationen är, ge goda skäl för att de ska ge sig av, svara på systerns motargument, försvara sig fysiskt mot systerns medhjälpare, fånga in systern igen, och ge sig av. Istället för en dialog på två sidor, kan det här dras ut över 10 sidor eller mer. Framför allt om man inte är så fastlåst vid 1600-talets idéer om de dramatiska enheterna, och låter personerna gå från rum till rum, och personer komma in och gå ut.

Här får man också tänka på att föra in oväntade element, och inte enbart köra rakt fram. Det är lättare att göra än man kan tro, men man måste ha tänkt tanken att man ska göra det också…

Små hinder i form av till exempel icke-fungerande apparater, låsta dörrar och klädproblem är vanliga att fokusera skildringen på.

De viktiga delarna brukar traditionellt skildras i kortare meningar, färre beskrivande delar och mer strömlinjeformat språk. Inte lika poetiskt. Här återberättar man inte vad som händer, utan följer det så nära man bara kan. Dialog återges ordagrant. Personers reaktioner följs ”i slowmotion”, så att allting blir tydligare.

Efter

Se till att läsaren inte går ifrån det viktiga för snabbt genom att hålla ögonen på vad som just hände. Låt personerna reagera på ett sätt som visar att det var viktigt. Då hjälper du också till att göra historien mindre förutsägbar utan att du behöver anstränga dig för att hitta på fler saker.

Det kanske inte borde behöva sägas, men min erfarenhet är att det är bra att göra det ändå: Låt det viktiga få effekter på det som händer efteråt. Ärr, trauman, nya infallsvinklar på livet, mindre pengar, mer pengar, nya lagar, personer som dör, kärlek som slocknar, och så vidare.

Efter-delen kännetecknas ofta av ett mer nostalgiskt språk, jämförelser, och känslor. Det betyder inte alltid långa meningar, till exempel ifall personen fått ett trauma. Men det brukar åtminstone inte vara lika kortfattat som under-delen.

Så hur gör man något oviktigt?

Är det bara att ge något lite utrymme för att det ska bli oviktigt?

Nej.

Man kan svepa förbi flera oviktiga saker på kort tid, det är sant, men det är inte det enda verktyget.

Man kan till exempel använda sig av stereotyper och klyschor för att antyda att något inte är viktigt. Eller så kan man strunta i att namnge oviktiga personer och platser. Man kan hoppa över reflekteringar kring det som händer, eftersom ingen känner någonting. Man kan undvika att lägga dialog där. Man kan låta bli att lägga in utvikningar där. Man kan låta folk börja längta efter nästa grej.

Taktkänsla

Det kan dröja ett tag innan man lär sig hur man ska blanda viktiga och oviktiga grejer. För mycket viktiga grejer, så blir texten lätt överspänd eller stirrig – och det gör den oläsbar. För lite viktiga saker, då finns det ingen orsak att läsa den. På samma sätt som när det gäller att bli expert, så finns det metoder för att korta ner tiden det tar att lära sig det.

Ett sätt är att lyssna på musik. Det är inte helt översättbart, men man kan lära sig en del av hur låtar och låttexter är uppbyggda.

Ett annat sätt är att läsa bra författare och härma dem.

Ett tredje sätt är att ta hjälp av lektörer som mig. Kontakta mig gärna om du vill ha hjälp eller undrar något.

Innehållet i innehållsförteckningen

(Jag skriver väldigt sällan om mat, ifall det var det du trodde att jag skulle skriva om.)

Skrivande går ut på många saker. Därför finns det mycket skrivet om det. En del bra. Jag har själv skrivit något som kan verka som motsatsen till det jag tänkte skriva om nu. Då skrev jag att de flesta kurser på universitet och i handböcker ägnar så himla mycket tid åt att beskriva hur man ska hålla på med formalian att de glömmer det viktiga. Det är sant och viktigt: formalian är bara en formsak… Men nu tänkte jag ta upp en bit formalia som är viktig.

Under mitt yrkesliv som författare har jag lärt mig en sak som jag inte hade väntat mig (bortsett från vad den viktigaste nyckeln till framgång är), nämligen att jobba med innehållsförteckningen.

De flesta bläddrar säkert bara förbi innehållsförteckningen när de öppnar en bok. Jag har fått mer och mer respekt för den och läser ofta igenom den noggrant innan jag går vidare till nästa steg. Anledningen till det är att jag vet hur svårt det är att få till en bra innehållsförteckning.

Det här kan låta lite kontraintuitivt för den som inte skriver: visst skriver man texten och så kommer innehållsförteckningen av sig själv? Nja, i själva verket ligger ofta innehållsförteckningen som en del av arbetet. Man planerar ungefär vad man har tänkt att skriva, och sedan använder åtminstone jag ett ordbehandlingsprogram som uppdaterar innehållsförteckningen automatiskt medan jag skriver. På det sättet får jag bra överblick över texten.

För mig har det gått så långt att jag numera har svårt att skriva om jag inte får till innehållsförteckningen. Inte minst för att innehållsförteckningen hänger så nära ihop med temat. Att skriva utan att ha en bra innehållsplanering betyder helt enkelt att man skriver saker som man sedan kommer att ta bort (eller värre: behåller trots att det borde tas bort) – eller att man missar sånt som man borde ha med. Innehållsförteckningen har räddat mig många gånger från att glida ut i oväsentligheter.

Generellt sett finns det inte så många sorters innehållsförteckningar:

  • novellsamlingen/antologin – en lång lista av i stort sett fristående texter. Här finns alltifrån Lyckad nedfrysning av herr Moro till How not to write a screenplay av Denny Martin Flynn och Den stulna njuren av Bengt af Klintberg.
  • progressionen – som följer en berättelse steg för steg och ofta liknar kapitlen på en DVD. Den här typen finns i nästan alla skönlitterära böcker. Ibland finns det inga kapitelrubriker. Det gör inget. Det går ändå att analysera fram vad som skulle kunna vara innehållsförteckningen.
  • kronologin – där vi får en tidslinje över allting som har med ett visst ämne att göra, låt säga krypton i Simon Singhs Kodboken. (Ofta är kronologin så genialiskt upplagd att den förutom kronologin i varje avsnitt också tar upp en färdighet som vi behöver för att kunna ta till oss det sista avsnittet, vilket är ett starkt tecken på att boken har skrivits baklänges.)
  • den geografiska – som är en variant av kronologin och går igenom plats efter plats. Till och med mycket lokalt som alla böcker om hur man lär sig tyda kroppsspråk. (Böcker som What every body is saying av Joe Navarro skiljer ut sig genom att faktiskt vara baserade på baslinjer och akademiskt tänkande)
  • den frågeinriktade – som inom ett ämne går igenom ett gäng disparata frågor. En av de mest omtalade böckerna med en sådan innehållsförteckning är Freakonomics av Steven Levitt och Stephen Dubner: ”Vad har skollärare och sumobrottare gemensamt?”, ”Vad är det för likhet mellan Ku Klux Klan och en grupp fastighetsmäklare?” och ”Varför bor knarklangare kvar hos mamma?” är tre exempel ur den bokens innehållsförteckning. En annan författare som arbetar med den typen av innehållsförteckning är Professor Richard Wiseman.
  • den tematiska – som jag kanske gillar bäst och som utgår ifrån att ett ämne kan delas in i olika synvinklar, motsatser eller standardfrågor. Oftast är den här uttömmande och går igenom allt som går att tänka sig att ta upp om ämne, till exempel Working wounded av Bob Rosner eller Reclaiming history av Vincent Bugliosi. (Tvärtom vad det kan verka behöver själva texten inte vara heltäckande, men innehållsförteckningen tar upp alla relevanta frågor.) Det här behöver inte bara vara facklitteratur. Jeffery Deaver är en av mina favoritförfattare, eftersom hans skönlitteratur är tematiskt uttömmande. Jag har själv fokuserat på just den här modellen eftersom den är ganska enkel för mig. Det gäller bara att hitta så många aspekter på texten som möjligt så har man hux flux skrivit så många sidor som man hade tänkt.
  • den utvalt koncentrerade – som i mitt tycke är den svåraste. Den går ut på att man väljer ut några av de tematiska poängerna och gör en grej av att välja bort överrubriker tills man bara har fyra-fem stycken, och sedan fokuserar man som fasen på underrubrikerna och själva texten. Man fyller texten med anekdoter, historier och annat som är svåra att koncentrera till rubriker. En av anledningarna till att den här modellen är den svåraste är att det är svårt med anekdoter och historier. Man måste ha något att säga som förlorar något på att förkortas till ”en pojke i djungeln guidas tillbaka till människobyn av en panter”. Det kan vara rollfigurer som gör berättelsen svår att förkorta, men om det ska ge något, måste det finnas något sedelärande i historien. Vi vill ju höra samma berättelse om och om igen. I vår kultur har vi dock inte kvar vanan att berätta berättelser, och jag är själv mycket dålig på det. Det är något jag försöker träna på.

Ser man på! Själva blogginlägget har blivit nästan som en liten innehållsförteckning. Kan du identifiera vilken sort det är?

Manusförfattarens guide

Med början idag och drygt tre veckor framöver kommer jag att lägga upp hela min bok Manusförfattarens guide här på bloggen, ett kapitel i taget.

Boken är licensierad CC-by-sa 3.0 vilket betyder att du får kopiera, sprida och remixa materialet utan kostnad eller utan att be om lov, så länge du anger källa (så här: ”Källa: Manusförfattarens guide av Lennart Guldbrandsson”) och fortsätter att sprida materialet enligt samma licens.

Bok finns även att köpa i tryckt version från Vulkan.

Baksidestext

Vill du skriva bättre?

Skriver du för byrålådan eller är du erfaren författare? Skriver du romaner, TV-serier eller uppsatser? Då har den här boken hundratals tips om hur du blir bättre – eller t.o.m. bra!

  • hur slipper man skrivkramp?
  • hur kramar man varenda droppe ur sina idéer?
  • hur skapar man intriger och rollfigurer?
  • hur håller man en TV-serie fräsch år efter år?
  • vad är MacGuffin och Element X?

Lennart Guldbrandsson har jobbat som skrivcoach och manuskonsult sedan 2002 och har hjälpt hundratals personer att skriva bättre. I den här boken krossar han flera myter och regler om att skriva. Efter att ha läst den kommer du att vara redo att göra karriär!

Det här är helt enkelt den enda bok om att skriva du behöver!

”Genial!”
(Ana Martinez, skribent/författare)

”Jag lärde mig en hel del av artikeln om Arkiv X”
(Morgan Jensen, manusförfattare, Medicinmannen, Häxdansen)

”Lennart har förmågan att genom skarpt intellekt och mycket erfarenhet vrida och vända på en berättelse tills alla delar kommer på rätt plats.”
(Pia Tjäder, regissör)

Missa inte fusklistorna i slutet av boken!

Innehållsförteckning

Utan fler krusiduller, här hittar du boken:

Förord
Skrivarliv
Skrivkramp
Den tråkigaste nyckeln till framgång
Varning för vanilj!
Att krama ur citronen
Intrigen
Sidan 30-problemet
Att intrigera (del 1, 2, 3, 4, 5)
Konflikt (del 1 och 2)
Antagonisten
Element X
Något riktigt viktigt
Rollfigurerna
Den helige idioten
Att skapa rollfigurer
Karaktäristika (del 1 och 2)
Karaktärisering
Praktiskt skrivande
Hur man slipper Talking heads
Hur man håller en TV-serie fräsch år efter år
Är du redo?
Bilagor
Bilaga 1: Listor som är bra att ha
Bilaga 2: Rekommenderad läsning

Anmärkning: Boken presenteras här med fler bilder och med länkar till olika webbplatser än originalboken. Dessutom har jag rättat flera av de korrekturfel som finns i boken. Ni får gärna kommentera bokens olika avsnitt på respektive sida.

Skriva facklitteratur

Karta över Nynäshamns bibliotek (H är skönlitteraturavdelningen)

Karta över Nynäshamns bibliotek (H är skönlitteraturavdelningen)

Som manusredaktör stöter jag då och då på folk som vill skriva facklitteratur. Det är naturligtvis mycket glädjande. Jag läser gärna facklitteratur själv och det är också en stor marknad för just facklitteratur. Det är lätt att peka på hur många avdelningar det finns på biblioteken av skönlitteratur respektive facklitteratur, även om det kanske är lite missvisande. För de flesta finns det också en stor poäng i att skriva om något ämne man är intresserad av utan att behöva hitta på så himla mycket. Fantasi kräver trots allt rätt mycket energi.

Det många inte tänker på, och här syftar jag inte på någon enskild skribent, är att det krävs väldigt mycket för att skriva bra facklitteratur. Det räcker inte att bara skriva med ett facklitterärt språk (”Industrialismen startade i Storbritannien på…”), utan det tar tid. Man måste låta det ta tid. Inte så att det är omöjligt, på något sätt. Men det är lätt att tro att det räcker med att skriva ner det man redan kan. Man måste helt enkelt göra research. Skälet är enkelt. Även om du kan mer än alla dina vänner om hur industrialismen startade (och det är mycket möjligt att du gör) så är det ändå inte tillräckligt för att fylla en bok. De allra flesta nybörjare har ungefär fem-åtta idéer, eller kanske ännu färre, och tror att det ska räcka. I själva verket behövs det mycket mer. Tänk själv, en normal bok på säg 200 sidor går loss på omkring 2-400.000 tecken. Om vi är generösa och säger att du har tio idéer, blir det antingen 40.000 tecken per idé (vilket låter lite besatt) eller en idé var 20:e sida (vilket blir riktigt pladdrigt). För att undvika båda ytterligheterna måste man se till att man har närmare 30 bärande idéer. Mitt tips för att klara det är nästan alltid att man börjar med att göra innehållsförteckningen.

Göra innehållsförteckningen först? Ajemensan. Börja med att se vilka idéer som måste vara med. Om du fortfarande skriver om industrialiseringen kan du kika lite på en uppslagsverksartikel för att se vilka delar som du inte får glömma att ta upp. Eller så kan du mindmappa, planera eller bara spåna omkring tills du hittat ett trettiotal idéer. Som sagt, låt det ta tid.

Det finns en riktigt stor anledning till att man gör den här typen av research: för att man ska ha gjort sitt jobb. Orsaken till att man skriver facklitteratur är nämligen att man tror att man vet något som andra inte vet. Om man bara skriver det första man kommer på är risken ganska stor att folk har åtminstone en aning om det man vet. Och folk är beredda att betala ganska mycket för att läsa folk som har tänkt steget längre. Eller gjort research.

Ett enkelt sätt att kolla ifall du har gjort tillräcklig research är det här med att prata med folk. Istället för att be dem läsa din text, fråga dem vad de redan vet om ämnet. Det de säger måste du åtminstone nämna i din text – och sedan måste du gå ännu längre. Om folk vet tre orsaker till den industriella revolutionen, måste du presentera en till (som är rimlig och intressant), och dessutom gärna ännu en effekt av de fyra orsakerna som de du pratat med inte tänkt på.

Börjar det bli jobbigt? Börjar det likna, jag vet inte, ett riktigt jobb? Det är det. Jag har en journalistvän som skriver en bok just nu. Senast vi träffades hade hon suttit en hel dag i ett arkiv för att ta reda på fakta. Då var hon ändå nästan helt klar.

Fördelen med den här typen av arbete (en innehållsförteckning med många sammanknutna idéer) är att din text kommer att få mycket färre utvikningar: en bok om industrialismen behöver exempelvis inte få avsnitt om vad författaren tycker om dagens finanskris (om inte det är bokens grundidé) eller om hur ljuvligt livet var före de hemska fabrikerna.

Nästa steg är att skriva för mycket. Skriv ungefär dubbelt så mycket text som du behöver, eller ännu hellre tre gånger så mycket. Stryk sedan i materialet. Stryk hårt. Det här gör att du kanske till och med hamnar under den mängd/längd du hade tänkt dig. Det gör inget. Du ska ändå skriva nytt. Du kommer nämligen att upptäcka saker som saknas på vägen. Det måste också in.

Sedan börjar det bli dags att kontakta mig… Om du inte redan gjort det, vill säga.