Min son kommer nog inte bli pizzabagare

För någon vecka sedan lekte min son pizzabagare med sin bästis. Under hela vägen till skolan låtsades han att han bakade pizzor. Det gick knappt att prata med honom för han var så upptagen med att baka ut degen och lägga på ingredienserna. Jag gissar att det mest var tonfisk och ananas för det är den enda pizza han har velat äta de senaste åren.

Igår firade jag och min sambo 15 år tillsammans, så vi hade en vän på besök. Jag föreslog att hon skulle ta med barnen och äta pizza (och för den som tror att vi bara ber tjejkompisar att vara barnvakter kan jag meddela att jag bad en av mina bästa vänner, men att han var upptagen just den här gången och blev grymt avundsjuk när hans sambo kunde, så nästa gång jämnar det säkert ut sig…). Sagt och gjort, de gick iväg till pizzerian. Väl där fick min son för sig att han skulle fråga pizzabagaren hur det var att vara pizzabagare. Otroligt nog tog sig pizzabagaren tiden att förklara allting, från hur det är att stå hela dagarna till att skära varenda liten lök som ska ligga på pizzorna till att man inte får behålla alla pengar som man tjänar eftersom man måste betala skatt. Fantastiskt pedagogisk!

Idag frågade jag min son om vad som hade hänt på pizzerian och han förklarade det ovanstående, men sa också att han hade frågat varför de som jobbade där ville bli pizzabagare. Han förklarade att han hade blivit förvånad när de sa att de inte ville bli pizzabagare. Varför blev de då pizzabagare?

Och där kom jag att tänka på ett citat ur Karl-Bertil Jonssons julafton:

Ljuga för mor på självaste julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!

Så jag var tvungen att berätta om att folk som är födda i andra länder kanske är utbildade till läkare eller arkitekter, men när de kommer till Sverige så får de jobba som pizzabagare eller taxichaufförer, eftersom det finns folk som inte gillar folk från andra länder, kanske för att de har brunt skinn eller gult skinn eller bruna ögon eller ett annat namn. (Sonen nämnde flera kompisar som hade brunt skinn och gult skinn och andra namn.) Det där kallas rasism, sa jag. Vi pratade en del om rasism på vägen till skolan, ända tills vi kom in på att det var dags för honom att städa sin bänk (han har svårt att hitta sin mattebok).

I morse blev jag tipsad om artikeln Bästa Beatrice Ask av Jonas Hassen Khemiri. Här är ett litet utdrag:

[anledningen till att Khemiri använder ”vi”-formen är att han och Beatrice Ask i texten delar kropp]

En dag stod vi utanför Centralstationen i Stockholm och skrev en anteckning i ett kollegieblock (för även om vi pluggade ekonomi så hade vi en hemlig dröm om att bli författare). Plötsligt kom det fram någon på vår högra sida, en bred man med öronsnäcka: ”Hur är läget?” Han bad om legitimation och sen tryckte han upp våra armar i ett polisgrepp och transporterade oss mot piketbussen där vi tydligen skulle sitta i väntan på att han skulle få klartecken på att vi verkligen var de vi sa att vi var.

Tydligen matchade vi ett signalement. Tydligen såg vi ut som någon annan. I tjugo minuter satt vi där i polisbilen. Ensamma. Fast ändå inte ensamma. För hundratals människor passerade. Och de tittade in på oss med en blick som viskade: ”Där. En till. Ännu en som beter sig helt i enlighet med våra fördomar.”

Och jag önskar att du hade varit med mig i polispiketen, Beatrice Ask. Men du var inte det. Jag satt där ensam. Och jag mötte alla förbipasserande blickar och försökte signalera att jag inte var skyldig, att jag bara hade stått på en plats och sett ut på ett visst sätt. Men det är svårt att argumentera för sin oskuld i baksätet av en polisbuss.

Och det är omöjligt att vara en del av gemenskapen när Makten ständigt förutsätter att en är en Annan.

Efter tjugo minuter släpptes vi ut ur piket­bussen, ingen ursäkt, ingen förklaring. I stället: ”Du kan gå nu.”

Jag funderar ofta på hur mycket man kan berätta för sina barn. Jag visar dem actionfilmer. Vi pratar om olyckor (han älskar historien om Titanic av någon anledning). Han frågar saker om andra världskriget. Jag har som policy att om något av mina barn ställer en fråga, så svarar jag på den oavsett vart det leder. Men det här ämnet fick mig lätt obekväm. Jag är inte själv drabbad av rasism. Jag kan inte berätta om hur det är, bara om vad jag har hört (och samma sak gäller visserligen Titanic och andra världskriget, men där är barnen mest intresserade av fakta, inte beskrivningar av hur samhället ser ut). Jag är en privilegierad vit man. Har jag rätt att berätta om rasism? Kan jag göra det på ett vettigt sätt?

För drygt ett år sedan var jag och min yngre son hemma hos en av hans vänner, en fantastisk ung kille som sprider glädje och älskar att dansa. Hans mamma berättade att hennes son inte ville gå till dagis längre. Han blev retad. Orsaken är inte viktig. Den där glade lille killen, fyra år gammal, smidig som en panter, och min sons absolut bäste vän, hade blivit arg, ledsen och tillbakadragen. Frågan som mamman ställde var hur personalen hanterade det. Jag blev förvånad över hur långt det hade gått innan personalen hade satt stopp för det. Förresten, det kanske jag ska säga: den bästa kompisens pappa kommer från Indien, så både han och sonen har brunt skinn, svart hår och mörkbruna ögon. Det var det några av barnen hade retat honom för. Kanske är orsaken viktig i alla fall.

För omkring två år sedan såg jag och min sambo filmen Män som hatar kvinnor. Jag tyckte den var okej. Såg de andra filmerna i serien. Sedan såg jag om dem. Köpte böckerna. Sträckläste dem. Köpte Kurdo Baksis bok om Stieg Larsson. Jag visste att Larsson hade gjort mer än Millenium-böckerna, och att han jobbat med antirasism, men fångades av elden som brann i både honom och Baksi. Hans jobb med Expo imponerade, och ju mer jag läste om Expos arbete, desto mer angeläget kändes det. Khemiris text blev en hård påminnelse om det.

För några dagar sedan återupptäckte jag en text som är så häftig. 2010 skrev Magnus Betnér en serie blogginlägg om Sverigedemokraterna. Del 5 i den serien handlar om påståendet att invandringen kostar mellan ”tiotals miljarder” till 300 miljarder. Betnér gick på djupet på ett sätt som var föredömligt. Äkta medborgarjournalistik. Det visar sig att SD:s påståenden är ryckta ur luften:

Totalt har vi nu alltså fått kostnader på 76 miljarder för gruppen “Utlands födda” alla dessa siffror är räknade till Sverigedemokraternas fördel och det ÄR ett helt absurt sätt att förhålla sig till kostnader för invandring. De verkliga, direkta kostnaderna för invandring är, som jag redan visat, mindre än 11 miljarder om året.

Men vi är som sagt snälla mot SD och använder 76 miljarder som kostnad. Nu drar vi av skatten som gruppen “utlands födda” betalar och kommer enligt statistiken från SCB fram till att 942 502 utlands födda människor tillsammans betalar drygt 50 miljarder i skatt. Då har vi 26 miljarder kvar för oss andra att bära kan man tänka. Men då har man tänkt fel. De 1,4 miljoner utlands födda människorna betalar nämligen också mängder av andra skatter som arbetsgivaravgifter, punktskatter och framförallt moms. År 2005 uppgick statens intäkter för moms till 251 miljarder. Företag betalar inte moms, vilket innebär att 20% av den summan är pengar som staten får in från “utlands födda” alltså ca 50 miljarder till. Redan här betalar alltså gruppen “utlands födda” för sig själv. Och då har jag inte räknat med deras arbetsgivargifter, deras tobaksskatter eller det faktum att vi behöver invandrarna för att skapa nya jobb…

[Läs hela blogginlägget här. Faktiskt. Gör det!]

Nu: Jag vet vad en del av er tror. Här kommer en sammanfattning som avslutas med att min son inte kommer att bli pizzabagare. Vad min son kommer att bli när han blir stor har jag ingen aning om.

Istället tänkte jag avsluta med en grej som jag skrev för några dagar sedan på Facebook:

visst är man lite sådär till mans att om man får välja mellan två saker, och det ena ligger närmare ens personlighet/åsikter, så tar man det? Är det därför underligt att polisen väljer att prioritera REVA framför många andra brott?

Och det där betyder naturligtvis att jag kommer att vara lika tvungen att prata med barnen om rasister, som jag är om alla andra obehagliga saker som vi har i vårt ”moderna” samhälle: kvinnoförtryck, religiosa knäppgökar, krigshetsare, kvacksalvare och folk som bränner folk levande för att de tror att de är häxor.