Har du sålt nåt?

Min granne och jag har pratat vid kanske ett femtiotal tillfällen under de 7 åren vi har bott där vi bor. Idag var första gången vi pratade om mitt jobb. Jag sa att jag höll på med korrekturläsningen av min tionde bok. Då ställde han den frågan som alla författare får då och då:

– Har du sålt nåt, då?

Jag brukar svara att jag säljer så att jag klarar mig. Det är lagom vagt. Ifall de frågar mer svarar jag att jag tjänar mer på andra saker (än så länge i alla fall).

Min granne svarade med en anekdot om en journalist och en trubadur. Journalisten frågade var trubaduren har för sig numera. Trubaduren svarade att han precis hade spelat in och gett ut en CD. Det var låtar av Lille Bror Söderlundh, Nils Ferlin, Evert Taube med flera. Journalisten frågade:

– Har du sålt nåt, då?

Trubaduren svarade:

– Min villa och min bil.

Jag log, men när jag kom hem insåg jag att det finns en djupare poäng i den historien. För även om det till hälften är synd om trubaduren och till hälften är trubadurens eget agerande som satt honom/henne på pottkanten, så finns det något viktigare att ta med sig:

Det måste få kosta!

Jag läste nyligen om systrarna Brontë och blev lite förvånad när jag läste att systrarnas första bok (Poems) bara kom ut därför att Charlotte betalade för att den skulle bli utgiven. Hon skickade den till Aylott & Jones 1846, men de ville bara ge ut den om det var på författarnas bekostnad. Den första upplagan var på 1000 exemplar. De sålde 2. Charlotte blev inte avskräckt utan skickade boken till flera av dåtidens stora poeter. De gillade väl inte direkt dikterna. Så Charlotte meddelade Aylott & Jones att systrarna förberedde lite prosa istället. Förlaget avböjde. Charlotte skickade då runt böckerna till många olika förlag innan det lilla förlaget Smith, Elder and Company gav ut systrarnas böcker: Jane Eyre, Wuthering Heights och Agnes Grey, varav de två första blev några av världslitteraturens stora böcker. Men då hade systrarna redan lagt ut avsevärda summor för att kunna ge ut sina böcker.

Jag tänker på Heinleins regler fyra och fem. Och jag tänker på hur mycket folk behöver allt i från lektörsläsning till korrekturläsning. Det kostar. Hur mycket man är villig att lägga ner påverkar! Man kanske inte behöver sälja villan och bilen, men man måste satsa något.

12 misstag med Sherlock Holmes

Igår var det min och sambons 12-årsdag. Vi har varit ihop i hela 12 år. Det tänkte vi fira genom att gå på bio. Jag är deckarintresserad och hon gillar Robert Downey Jr, och när hon dessutom var för trött för att se Avatar, föll valet på Sherlock Holmes. Jag har tidigare uttryckt viss skepsis mot den filmen, baserat på affischen och trailern. Den skepsisen visade sig vara välgrundad. I själva verket blev jag mycket besviken på filmen. Jag blev så besviken att jag tänker presentera 12 misstag med den filmen, och då pratar jag inte om smågrejer som mickdippar eller klaffel.

Först ett citat från några av de bästa tänkarna inom filmbranschen, Ted Elliot och Terry Rossio:

[…] what is it that draws people to classic properties, only to then get excited about screwing them up? Call it SES, the Starship Enterprise Syndrome. The thought process goes, ”Cool! We get to make a film about the Starship Enterprise!” ”Bitchin’!” ”So, what should we do with it?” ”Uh, I got it… let’s blow it up!” No… how about instead you tell a great story, a classic story that does justice to the franchise? (Källa)

Här hade de en av världens mest berömda figurer, troligen den rollfigur som filmats flest gånger. Så vad gör de med den? Åtminstone 12 misstag:

(Spoilers ahead!)

1. Redan i förra inlägget skrev jag att jag var tveksam till Robert Downey Jr som Sherlock Holmes. Jag gillar honom, men han är inte det minsta lik Sherlock Holmes. Han är amerikan, för att ta det mest uppenbara. Dessutom är han, som min sambo träffande beskrev det, ”för mycket spelevink”. Holmes har gravitas. Han är trots allt universitetsskolad vid en tiddrottning Viktoria regerade. Fanns det verkligen inga brittiska skådespelare som hade kunnat göra rollen rättvisa? Jag är inte förtjust i Jude Law, bland annat för att verkar så dryg att jag hade svårt att heja på honom i Enemy at the gates, men han hade varit bättre än Robert Downey Jr. Clive Owen kanske hade fungerat.

2. Vad handlade filmen om? Grejen med Sherlock Holmes, det som alla vet är att han får ett uppdrag, ett pussel som han ska lösa, och sedan löser han det med hjälp av sitt skarpsinne. Här handlar intrigen om flykten av en dödsdömd fånge och sedan hur Holmes inte gör särskilt mycket för att leta reda på honom. Redan när Holmes och Watson får veta att Lord Blackwood (kan vi ha ett lite mer skurkaktigt namn, tack?) rymt från sin grav fattar vi i publiken att a) han fejkade sin död eller liket stals, och b) Sherlock Holmes kommer att lista ut något direkt. Men inte drar Holmes några som helst slutsatser – som vi får veta förrän i slutet i alla fall (playing fair är tydligen inget för moderna deckarfilmer). Han gör inget som tyder på att han har fattat något utan låter saker och ting ha sin gång.

3. Första gången vi ser Holmes är det naturligtvis viktigt att vi får en bra bild av vem han är. Hans första grej i filmen är att intelligent lista ut exakt hur han ska… slå ner någon. Vi vet inte vem det här är, eller varför det är viktigt att han slås ned, och efter att han har slagits ned får det inga som helst effekter. Scenen hade lika gärna kunnat tas bort utan att vi hade förlorat någonting, bortsett från möjligen en cool voice-over. Den andra enda gången som Holmes drar några slutsatser i bild är under ett annat slagsmål. Som han har gett sig in i frivilligt. Då räknar han också ut hur han ska slå killen för att vinna.Det kommer inga effekter av slagsmålet. Det spelar ingen roll för någonting annat i filmen. Hade det inte varit mycket coolare om vi för första gången i filmhistorien hade fått se hur det hade varit att vara Sherlock Holmes, att tränga in i hans hjärna när han drar sina slutsatser.

4. Det sägs att när man är superintelligent så blir det närmast påfrestande att umgås med normalintelligenta människor, eftersom de inte hänger med. Det är ett drag som finns med lite då och då i TV-serien från 1980-talet, när Holmes tröttnar på att berätta hur han kommer på saker. I den här filmen får man inte alls känslan att Holmes är särskilt intelligent. Han slåss bara. Slagsmål i sig är inget fel. Det finns några riktigt bra slagsmålsscener i filmhistorien. Jag gillar till exempel den här scenen ur Diamantfeber. Den scenen får en effekt. Eller den här scenen från Agent 007 ser rött. Men man vill att slagsmålet ska betyda något för intrigen. Det gör de inte i Sherlock Holmes.

5. Det kanske främsta exemplet på hur ointelligent Holmes är i den här versionen är när han träffar Irene Adler i hennes hotellrum. Han vet om att hon är en brottsling och har blivit överlistad två gånger tidigare (enligt Watson). Ändå dricker han vinet som hon bjuder på. Efter att han hotat henne. Suck. Ett barn hade fattat att han skulle bli förgiftad. Inte ens när hon inte dricker vinet reagerar han. Och det här är Sherlock Holmes?!

6. Filmens skurk sysslar med magi. Magi fungerar inte. Så långt är vi förhoppningsvis överens. Så den stora frågan är hela tiden ”hur gör skurken för att få det att verka som om han kan använda magi?” Den frågan ställer aldrig filmen, troligen i hopp om att vi inte ska ställa den, eftersom vi då drar samma slutsatser som Holmes drar i slutet av filmen. Det hade varit mycket smartare att låta Watson och Lestrade gissa på olika sätt som de här synbarligen övernaturliga sakerna hade kunnat åtstadkommits och sedan låta Holmes såga ner dem, så att vi inte hade haft några teorier kvar i slutet. Och i slutet, så tvingas Holmes ta droger och genomföra en magi-ritual för att komma på svaret. Snälla. Han får gärna sitta med sin fiol och sin pipa och fundera. Men att genomföra ritualer… Bah!

7. Rollfiguren Watson är troligen alltid en av de mest missförstådda rollfigurerna. Han porträtteras ofta som dum (utom i den alldeles utmärkta parodin Ombytta roller på Baker Street), när han i själva verket är publikens ingångpunkt i mysteriet. Det är genom honom vi ser både Holmes och gåtan, och det är han som får någonslags ordning på Holmes. I den här filmen finns det i stort sett ingen skillnad mellan Holmes och Watson. Båda slåss. Watson drar lika mycket slutsatser som Holmes. Vad ska vi då ha Watson till?

8. För ett halvdussin år sedan sade jag en sak till min sambo (som är lärare, bl.a. i svenska) som tydligen har fastnat hos henne. Jag hade nyss läst om romantiska komedier och sa att för att filmen ska bli framgångsrik så ska man som tittare också bli kär i hjälten och hjältinnan. Det ska vara så roligt att vara med dem att man vill att de ska få varandra så att det känns som om man själv har fått sin drömprins eller -prinsessa. Det där gäller inte bara för romantiska komedier. Det är hela hemligheten bakom sådana fantastiska filmer som Blåsningen och De omutbara. Man vill vara med i det gänget. I Sherlock Holmes känner man ingen relation mellan Holmes och Watson. De gnabbas lite, men det är så övertydligt ”vi låtsas att vi är så nära att vi kan gnabbas” att de hade behövt en grov bakgrundshistoria för att få till det.

9. Varför måste varenda film om Holmes inkludera Irene Adler? Hon var med i en enda novell. Poängen med henne var att hon var med i en enda novell. Det blir ungefär som i Star Trek: originalserien, när de hela tiden ska hitta nya sätt för Spock att visa sina känslor. Här är en sjukdom som får dina känslomässiga spärrar att släppa, här är en växt som får dig att… ja just det, släppa på dina känslomässiga spärrar, och så vidare. Till slut blir rollfiguren förvandlad, från logisk tänkare, till en person som inte kan komma ur sina känslomässiga spärrar fort nog. I hela filmen fanns dessutom massor av tecken på att Holmes och Adler hade haft en kärlekshistoria. Det hade de inte. Det var en annan poäng – de fulländade aldrig det som bara var ett par möten. Om de hade haft något mer än så hade spänningen dem emellan försvunnit. Det här kallas inom film- och TV-branschen för ”urst” – UnResolved Sexual Tension. Så fort de har haft sex försvinner den. Titta bara på Par i brott.

10. Varför måste varenda film om Sherlock Holmes ha med Professor Moriarty? Jag kan förstå det här med namnigenkänning, men han är med i en enda novell av Conan Doyle, även om han nämns i ett par till. Grejen är att effekten av Moriarty förminskas om han ligger bakom vartenda brott i Storbritannien och Holmes alltid lyckas fånga honom/förhindra brotten. I den här filmen har de lyckas med halvmesyren att varken ha med Moriarty eller göra honom till skurken. Han hade, precis som Jokern i The Dark Knight, skapat en helt sanslöst komplicerad plan för att få ut ett litet pris. Det här kallas för Rube Goldberg-maskiner. Men varför göra det enkelt för sig?

11. Vi diskuterade slagsmål förut. Jag försöker skilja lite på genrer här. I ett romantiskt drama, såsom Jane Eyre, får det finnas en typ av slagsmål (gärna fäktning). I en komedi finns det en annan typ av slagsmål, som det här. Någonstans på vägen måste Guy Ritchie har misstagit den här filmen för att vara en dålig James Bond-film eller möjligen en riktigt dålig James Bond-film. De har ju en jätte, Dredger, spelad av en wrestlare, och sedan flera fajter runt om i London. Briljant tänkt. En Sherlock Holmes-film ska möjligen ha ett sådant här slagsmål.

12. Jag är en van filmanalytiker, men jag har ägnat rätt mycket tid åt att fundera på vad den här filmen betyder och jag har inget svar. Filmen säger ingenting om någonting. Varken om Sherlock Holmes tid eller om vår egen. Möjligtvis handlar den om att förbereda för en uppföljare (får vi se Professor Moriarty? Ja.). Sherlock Holmes som rollfigur har egentligen ganska mycket att säga om massor av saker, från hur den viktorianska eran såg på saker och ting, till moderna polismetoder när de flesta poliser inte hade en aning om att det fanns fingeravtryck, till hur en idealmänniska ser ut (Nietsche blev säkert influerad av Conan Doyle), till hur man löser problem, till hur jobbigt det är att vara ett geni, till hur jobbigt det är att leva med ett geni, till hur en författare kan uppslukas av en rollfigur, till hur… ja, listan bara fortsätter och fortsätter. Det finns en anledning att så många spelat in filmer om honom. Den här kommer inte att gå till historien. Synd. Men det är så det blir när man faller för Starship Enterprise Syndrome.

Några av mina favoritböcker går inte att rekommendera

Jasper Fforde

Jasper Fforde

Jag blev nyligen klar med femte boken i serien om Thursday Next av Jasper Fforde, First among sequels. Ja, de här böckerna läser jag på engelska för att de helt enkelt är oöversättliga, på samma sätt som Finnegans wake är det. Och trots att böckerna är både roliga, intelligenta, uppfinningsrika, intrikata och har ett språk som är fantastiskt är det oerhört svårt att rekommendera dem till andra. Jag vill rekommendera dem, men det finns några saker som gör det alldeles för svårt för att de jag pratar med ska göra annat än le stelt, nicka och backa långsamt.

Till att börja med har du säkert redan reagerat på att böckerna är oöversättliga. Oöversättligt = dåligt. Jag menar, vem läser ens Finnegans wake idag? (Om du är för lat för att klicka på länken ovan, kan jag meddela att det är en roman av James Joyce, han som också skrev Odysseus.) I många fall är det säkert så. Men det är inte alltid rök betyder eld. Det kan också betyda att man står ute i kylan och andas. De här böckerna tillhör de undantagen.

Sedan är själva genren lite svårförklarlig. På baksidan står det så här:

Jasper Fforde have been compared with the Pythons, Terry Pratchett, JK Rowling, Thomas Pynchon, Douglas Adams, Kurt Vonnegut and Lewis Carroll. But he’s actually a true original.

Det beskriver lite av stilen och genren, och ändå inte. Som om blandningen skulle vara lätt att förstå, menar jag.

Den tredje svårrekommenderade delen är intrigerna. Huvudpersonen Thursday Next är en litterär detektiv – och bara det är ett ganska svårförklarligt koncept. Låt mig försöka förklara en del av intrigen i första boken: Thursday Next får i uppdrag att stoppa en kidnappare som håller självaste Jane Eyre (från romanen med samma namn) gisslan. Hon reser in och ut ur böcker, förändrar intriger och försöker stoppa kidnapparen från att för alltid förändra hur ”det går” i böckerna.

Att hon sedan har en återskapad dront som husdjur, att Krimkriget fortfarande pågår och att det inte finns religion på samma sätt, utan att folk är litterära istället, gör att man snart förlorar alla som eventuellt lyssnat till slutet.

Men, lita på mig: de där böckerna – The Jane Eyre Affair, The Well of Lost Plots, Lost in a Good Book, Something Rotten och First Among Sequels – kommer att bli dina favoriter också. Jag har åtminstone aldrig mött någon som har läst dem och inte gillat dem…