NASA vs JAS

Jag brukar inte ofta vara politisk på den här bloggen. Oftare skriver jag om hantverket att skriva,. Men nu har jag en fundering som jag inte har kunnat skaka av mig det senaste halvåret. Det är en ärlig undran, så alla som har svaret (eller ett svar) får gärna lägga det bland kommentarerna nedan.

Låt mig börja med ett citat. Källan är kontroversiell, men strunta i det nu och fundera istället över själva innehållet:

[…] om vinster är det viktigaste, varför säljer inte företag som General Motors crack? Crack är en vara som ger mycket hög vinst. För varje kilo kokain som omvandlas till crack, kan en säljare göra en vinst på 90 000 dollar. Försäljarens vinst på en en-tons-bil är mindre än 2 000 dollar. Crack är också säkrare än bilar. Varje år dör 40 000 människor i bilolyckor. Crack å andra sidan dödar bara några hundra per år. Och det förstör inte miljön.

Så varför säljer inte GM crack? Om vinsten är det viktigaste, varför inte sälja crack?

GM säljer inte crack för att det är olagligt. Varför är det olagligt? För att vi som samhälle har beslutat oss för att crack förstör folks liv. Det förstör hela samhällen. Det krossar själva kärnan i vårt land. Det är därför vi inte skulle låta GM sälja det, oavsett hur mycket vinst de skulle göra.

(Michael Moore, Downsize this (1997), kapitel 33, min översättning)

Självklart finns det nyanser här som Moore inte tar med eftersom han har en annan poäng. Men jag tycker att kärnfrågan är intressant och skulle vilja överföra frågan till svenska förhållanden.

I Sverige har vi statliga kasinon sedan millennieskiftet ungefär. (Hur det gick till har behandlats ganska utförligt i flera böcker, men roligast är Lena Sundström i Saker jag inte förstår (2005), del IV.) Det verkar, på det jag har läst om saken, som att poängen var att få in mer pengar till staten, även om det fanns stora risker för spelberoende, fattigdom och utslagning. Numera jobbar också ett tusental personer på de fyra statliga kasinona, och det är framför allt den delen jag är intresserad av: Jobb på kontroversiella sätt.

Jobbfrågan är viktig. Senaste valet var det en fråga som man diskuterade mycket. Alla har sina egna idéer om hur man ska minska arbetslösheten. Jag har ingen patentlösning där. Men en fråga som jag reagerar på är frågan om JAS. Så här skrev Sydsvenska Dagbladet i augusti:

Hotbilden mot Sverige kräver inte att vi vräker miljarder på nya stridsflygplan, hävdade MP:s Peter Rådberg i går.

Men satsningen på Super-Jas handlar långt ifrån bara om Sveriges förmåga att försvara landet i framtiden eller om att delta i internationella operationer, liknande den i Libyen i fjor.

Ända sedan kalla kriget – då Sverige byggde upp ett av världens starkaste flygvapen för att hejda en befarad sovjetisk invasion – har försvarspolitiken styrts av ett intimt samarbete mellan försvaret, industrin samt regeringen och dess myndigheter.

Socialdemokrater och moderater, men även centerpartister, har varit rörande eniga om att Sverige ska ha en stark försvarsindustri med export till i stort sett alla som vill köpa, demokratier som diktaturer.

En stor och lönsam industri kan förse krigsmakten med vapen – men framför allt skapa jobb.

”Beslutet är nödvändigt för vår försvarsförmåga, men också positivt för svenska jobb, svensk export och svensk forskning och utveckling”, framhöll alliansledarna i går.

Socialdemokraternas Peter Hultqvist instämde: ”Det är viktigt att slå vakt om både industrins kunskap och jobben.”

Hundratusen svenskar arbetar inom försvarsindustrin med underleverantörer. Satsningen på Super-Jas handlar inte minst om dem.

Här kommer vi tillbaka till Moores fråga tidigare. Det är inte olagligt att sälja krigsflygplan, men jag har svårt att försvara det moraliskt. Det är helt enkelt omöjligt att förklara för sina barn att det är fel att slåss, när Sverige samtidigt lägger 90 miljarder kronor (enligt artikeln) på krigsplanet Super-JAS – även om det skulle bli fler jobb på kuppen.

Samtidigt kan jag inte låta bli att le åt sådana här grejer som dyker upp på mitt Facebook-flöde:

(En annan person som uttrycker det lika elegant har jag skrivit om tidigare är Brian Cox. I ett TED-tal berättar han om hur liten budgeten för all forskning är, och hur mycket den ger tillbaka.)

För även om jag förstår att Super-JAS kräver att ny teknik utvecklas, och att det ger fler jobb, så finns det andra områden än krigsindustrin (och spelindustrin) där vi skulle kunna satsa de där 90 miljarderna. Eller bara en del av de pengarna. Vem vet, tänk om vi kunde ägna pengarna åt något som gav mer pengar tillbaka, och som faktiskt var moralistkt riktigt också. Miljö, forskning, andra länders utveckling (som minskar risken för krig och därmed behovet av krigsplan), eller varför inte på barnen?

Det skulle vara något det. ÖB och försvarsstaben står på Bangatan med handskrivna skyltar och säljer syltsnittar.

Det skulle vara något det. ÖB och försvarsstaben står på Bangatan med handskrivna skyltar och säljer syltsnittar.

Men jag vet: jag är en naiv, hippie-älskande, fredsivrare som inte ser helheten. Så upplys mig då! Kommentarsfältet bara väntar på dina briljanta analyser och förslag.

Inte riktigt mitt jobb…

Redan från början vill jag klargöra att det inte var något fel på jobbet. Det var ett helt okej jobb.

Det var bara inte mitt jobb.

I ett par veckor förra året jobbade jag som telefonintervjuare. Jag blev tipsad om det och tänkte att det var ungefär som telefonförsäljare. På något sätt lyckades jag övertyga mig själv om att det var en himmelsvid skillnad; jag skulle ju inte sälja något – jag skulle fråga folk vad de tyckte om olika saker.

Mmm…

Även om jag lyckades övertyga mig själv om det så var över hälften av de jag ringde inte lika övertygade.

Men det var inte därför jag och det där jobbet inte passade ihop. (Som sagt, problemet var inte jobbet. Problemet var kopplingen mig-det jobbet.)

Jag hör illa. Inte så att jag är döv eller något, men jag hade 19 öroninflammationer när jag var liten och det har gett mig små ärr på trumhinnorna. När folk pratar i bakgrunden har jag ibland lite svårt att höra vad den eller de jag pratar med, säger. Tänk klubbar eller fester. Eller simhallar (där jag tillbringade flera år i min ungdom). Eller telefonintervju-arbetsplatser. För att höra alla svar blev jag helt enkelt tvungen att skruva upp volymen till max och ibland trycka lurarna mot öronen. Lite svårt att vara avslappnad då.

Lägg sedan till att jag lider av en mild form av telefonskräck.

Och att mina dagar såg ut så här: min son fick vara på dagis fem timmar ursprungligen när jag var arbetslös, men eftersom det här bara var halvtid *eller oftast mindre*, så fick han bara vara tre timmar på dagis, vilket betydde att jag bara hade två och en halv timme att söka ordentliga jobb och äta, innan sonen skulle hämtas. Därefter var det fyra timmar till min flickvän kom hem och så fort hon kom hem skulle jag åka iväg till arbetet som telefonintervjuare. Med en restid på ca en timme, enkel resa. För jag sa väl att det var ett kvällsjobb. Jo, det är jag säker på att jag sa. Kvällsjobb.

Så, inga lediga kvällar, inga lediga dagar, och inget umgämge med min flickvän. Och just ingen tid att söka ordentliga jobb.

Jag nämner det här bara för att säga att visa att jag inte passade för det jobbet, över huvud taget. När jag nämnde det igår för min flickvän, så sa hon: ”Det är som ifall jag skulle bli taxichaufför.”

Precis. Och det är något varken ni eller jag skulle vilja se.