Julens tolv dagar

Som ett litet julfirande kommer här en dikt som jag har lånat härifrån.

On the first day of Christmas
my browser brought to me
a tagged comment in a Twitter meme.

On the second day of Christmas
my browser brought to me
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the third day of Christmas
my browser brought to me
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the fourth day of Christmas
my browser brought to me
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the fifth day of Christmas
my browser brought to me
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the sixth day of Christmas
my browser brought to me
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the seventh day of Christmas
my browser brought to me
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the eighth day of Christmas
my browser brought to me
eight Delicious bookmarks,
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the ninth day of Christmas
my browser brought to me
nine Diggers Digging,
eight Delicious bookmarks,
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the tenth day of Christmas
my browser brought to me
ten Google searchings,
nine Diggers Digging,
eight Delicious bookmarks,
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the eleventh day of Christmas
my browser brought to me
eleven widgets wandering,
ten Google searchings,
nine Diggers Digging,
eight Delicious bookmarks,
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the twelfth day of Christmas
my browser brought to me
twelve bloggers blogging,
eleven widgets wandering,
ten Google searchings,
nine Diggers Digging,
eight Delicious bookmarks,
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme!

Och för den som är lite bittrare, finns den här scenen ur Scrubs.

Landet Mythia:Kapitel 14

Kapitel 14: Jakten på den försvunne jultomten

Ingen hade ens sett hur jultomten försvann. Han hade inte ens lämnat ett luftdrag efter sig. Plötsligt var han bara borta.

Hur gick det där till?” ropade Olle. ”Hur kan han bara–”

Det är så där jultomten tar sig runt till alla barn i världen på mindre än ett dygn”, sa tomtemor. Han kan göra precis vad som helst. Det är därför vi behöver hans hjälp för att stoppa tunnelbygget.”

Men hur ska vi då hitta honom? Och vart har han tagit vägen?” sa Olle och dunkade handen i bordet.

Tänk om han har gått ut till människorna”, sa det blåa fnyttet.

Då har allt barkat käpprätt åt skogen”, sa Elvan.

Eller också har han irrat bort sig inuti Mythia”, sa Olle. ”Vi kan inte utesluta någonting.”

 

Olle och de andra skyndade sig att leta igenom Gröteborg, men de hittade inget, ens med Näckens musikaliska hjälp. Därför gick de vidare till ingenmanslandet. Snart hittade Olle ett spår vid ramen där han hade landat när han först kom till Mythia, genom Maranga. Där låg samma typ av glitter på marken som kom ifrån jultomten.

Det här ser inte bra ut”, sa han. ”Följer du med ut och letar, Elvan?”

Elvan suckade och fällde demonstrativt ut sina vingar till maximal bredd och nuddade nästan båda väggarna i ingenmanslandet.

Kan du inte gömma dem?”

Var då? I munnen?”

Olle tänkte ett slag och sen sa han:

Jag har en idé. Vi fixar det när vi kommer hem till mig.”

 

Samma kväll gick Elvan och Olle längs Skolgatan. De hade redan betat av nästan alla andra gator i området omkring Olles hus, så nu var det bara halva centrum kvar – och områdena på andra sidan stan. Elvans fötter värkte och hon var trött, men som tur var hade det inte blivit så kallt när solen gick ner.

Hon hade inte vant sig vid den stora hockeytrunken som hon hade på ryggen, och hon försökte då och då att påpeka att den säkert var mer uppseendeväckande än vad hennes vingar skulle ha varit. Resten av tiden ägnade hon åt att hitta på egna svar till Olles eviga fråga om någon hade sett jultomten. Hennes favorit än så länge var:

Han står där borta och lägger i pengar i parkeringsautomaten för alla renar.”

Å andra sidan tyckte hon också om det svar som Olle hade fått av en man som hade haft mössan nertryckt långt ner i ansiktet:

Han står väl någonstans och hånglar med Lucia.”

Olle verkade inte tycka att det var lika roligt. Han var så inriktad på att hitta jultomten att han tyckte att han såg honom överallt. När Olle hade stoppat sin femte pojke med röd jacka, tyckte hon att det fick vara nog.

Nu går vi hem. Han kommer när han blir hungrig.”

Olle tryckte fram hakan och sa:

Vi kan inte komma tillbaka till Mythia utan att ha hittat jultomten.”

Okej, då går vi hem till dig då. Du är minst lika hungrig som jag är.”

Han tänkte efter, och så började han gå hemåt. Elvan skyndade efter och sa glatt:

Nu får du ju träna på att smuggla upp tjejer på ditt rum. Det kan vara bra att kunna senare i livet.”

Jag har faktiskt haft flickvänner”, sa Olle.

Åhå”, sa Elvan nyfiket.

Ja, det är inga du känner”, sa Olle, men när Elvan inte lät honom vara, fortsatte han:

Sara, Maria W, Klara och Linnéa, om du nu måste veta.”

Elvan sa inget. Hon bara buffade honom i sidan och log.

 

Så fort de hade kommit upp på Olles rum drog Elvan av sig hockeytrunken och vek ut vingarna. Olle satte sig på sängen och hängde med huvudet.

Åh, det där var skönt”, sa Elvan. ”Du anar inte hur det känns att trycka ihop vingarna i en liten väska.”

Åjo”, sa Olle. ”Det berättade du när vi packade in ving–”

Vips knackade det på dörren.

Olle rusade upp och irrade omkring innan han fick fram:

Vänta ett tag.”

Han knuffade in Elvan bakom dörren och gläntade på dörren. Utanför stod mamma.

Hej”, sa Olle och försökte se oskyldig ut.

Jag tänkte att du kanske är hungrig”, sa mamma och sträckte fram en bricka med två glas saft och fyra mackor. Hon blinkade till Olle, men Olle tänkte inte avslöja Elvan.

Vad ska jag med två glas till?”

Jag tyckte att jag hörde prat här inne… Men då tar jag väl ner det här igen.”

Mamma tog bort ena glaset, samtidigt som hon studerade Olle noga. Olle visste inte vad han skulle göra, så han drog in brickan och stängde dörren. Sen kom han på vad han hade glömt och öppnade dörren igen.

Tack.”

Varsågoda.”

Han stängde dörren igen och lyssnade efter mammas försvinnande steg. Elvan klev fram och tog genast glaset från brickan och svepte all saft i en klunk.

Din mamma är skarp”, sa Elvan och torkade av sig runt munnen med baksidan av handen innan hon rapade.

Olle satte ner brickan och tog upp en av mackorna.

Hon kommer aldrig upp med mat till mitt rum utom när hon tror att jag har tjejer på rummet. Det är bara för hennes egen skull hon gör det, inte för min.”

Hon vill väl bara skydda dig. Fast du behöver inte oroa dig för mig. Jag är lite drygt fyrahundra år för gammal för dig.”

Fyrahu–” började Olle och blev åter avbruten av en knackning på dörren.

Olle tappade nästan mackan, och knuffade in Elvan bakom dörren. Elvan suckade.

Den här gången var det mormor som stod utanför dörren.

Hejsan Olle”, sa hon. ”Hur har det gått med… det där, du vet? Mythia…”

Olle lutade sig ut för att försäkra sig om att mamma inte fanns i närheten. Det var hon inte, så han drog in henne på sitt rum och stängde dörren.

Märkligt nog stod inte Elvan där han hade lämnat henne. Mormor undrade vad Olle letade efter.

Det går bra. Eller det gör det inte. Jag kan inte prata om det. Hur vet du… Har du varit i Mythia?” sa Olle och kliade sig i pannan.

Ja, men det var längesen”, sa mormor och satte sig i skräddarställning i Olles säng. ”Jag kan inte berätta så mycket om det. Men det verkar som att du har problem. Berätta för mig.”

Olle svepte med blicken över rummet. Han såg inte Elvan någonstans, och det fanns inte särskilt många ställen för henne att gömma sig på. Under sängen låg lådor med böcker i, garderoben var nästan full med saker och det gick inte att gömma sig bakom skrivbordet. Det var allt, och Elvan fanns ingenstans. Olle undrade om hon hade smugit ut i hallen när de inte tittade, men det verkade omöjligt.

Till slut gav han upp och satte sig ner på skrivbordsstolen.

Vi har tappat bort jultomten.”

Men, det är ju inte… Du menar att han är vaken?”

Ja, och så fort han vaknade så försvann han. Det värsta av allt är att det är mitt fel.”

Du ska se att du hittar honom… Vänta, om du är här ute, då måste han också vara det.”

Vi har letat överallt. Jag menar, jag har letat överallt.”

Mormor skrattade till.

Okej, jag förstår piken”, log hon, tittade omkring sig och sa extra tydligt till hela rummet. ”Jag går nu.”

Hon reste sig och gick iväg till dörren, och sedan viskade hon:

Jag har fått din mamma att tro att du är kär i en flicka, och att du tillbringar rätt mycket tid hos henne, men du kan väl försöka komma hem snart?”

Jag kommer så snart jag kan”, sa Olle och öppnade dörren.

Men mormor dröjde en stund, och fortsatte viska:

Ni kan ju pröva att kolla på TV. När varelserna från Mythia kommer ut ur berget, brukar de alltid dyka upp på nyheterna. Puss.”

Mormor stängde dörren efter sig och så försvann hennes steg ner för trappan. Olle pustade ut, vände sig om och sa försiktigt:

Elvan, var är du?”

Här”, sa Elvan och smack stod hon där bakom dörren, som om hon aldrig hade flyttat sig. Hon dök upp så plötsligt att Olle ramlade baklänges in i garderobsdörren.

Vad håller du på med?” sa Olle argt.

Men Elvan vägrade att ta åt sig av Olles ilska. Hon tog fram fnytten ur sin ficka och satte dem på skrivbordet. Sen härmade hon Olles röst och sa:

Åh, fantastiska Elvan, hur kan du bli osynlig? Finns det något du inte kan?”

Hon slängde sig ner på Olles säng så att den knakade oroväckande och sen vände hon på sig och la upp fötterna på Olles skrivbord.

Hur sjutton–” började Olle.

”– kan jag bli osynlig? Jag bara tittar i kors, och föreställer mig att allt runt omkring mig blir mer synligt. Det är enkelt. Det svåra är att inte snubbla. Att bara stå utan att se sina egna fötter är jättesvårt. För att inte tala om att flyga, eller att sova.”

Det är inte lätt att flyga”, sa det gröna fnyttet.

Stopp ett tag”, sa Olle. ”Kan du bli osynlig när som helst?”

Ja”, sa Elvan.

Det är ju otroligt.”

Ja.”

Gör det igen”, sa Olle.

Han tittade spänt på Elvan. Elvan tittade i kors och så försvann hon. Hon var helt borta! Olle gick fram till sängen och kände efter ifall Elvan verkligen satt där.”

Hördu, håll dina händer för dig själv”, sa Elvan och dök upp igen. ”Bara för att jag är osynlig ibland har jag också känslor.”

Förlåt, men det här är så coolt!”

Jaja”, sa Elvan uttråkat och gick fram till TV:n. ”Vad säger du om att låta andra leta åt oss?”

Hon knäppte på TV:n. Det skulle inte vara nyheter än på ett tag, så de satte sig i sängen och väntade. Fnytten tittade medan de flög, men den statiska elektriciteten drog dem mot TV:n hela tiden, så till slut fick Elvan hålla dem i sin hand.

När de lokala nyheterna väl började dröjde det inte länge förrän Olle fick se två poliser som var på gång att gripa jultomten. En reporter berättade:

Några vakter upptäckte att han stal leksaker från barnen. Den här jultomten har tydligen fått det hela om bakfoten… Tillbaka till studion.”

Det här är förfärligt”, sa det röda fnyttet.

Vi måste få ut honom innan de förstår att han är den riktige jultomten”, sa Olle.

Typiskt”, sa Elvan. ”Jag som hade siktat in mig på att få sova i en människosäng inatt. Tror du verkligen att vi kommer in på polisstationen så här dags?”

Olle stängde av TV:n och tog fram hockeytrunken igen. Elvan suckade.

 

Olle var inte särskilt övertygad om att han skulle lyckas rädda jultomten. Men han trodde att han skulle ha större chans så här sent, än i dagsljus. Det skulle antagligen vara färre poliser på polisstationen också. Därför fick han vänta med att sova tills jultomten var räddad.

 

Men när han kom in på polisstationen blev han helt övertygad om att han skulle misslyckas. Innanför disken stod nämligen två vanliga poliser – och Bernhard Fryk.

I själva verket var det inte Bernhard Fryk. Det var en kvinna, men hon var så lik Bernhard Fryk att det var skrämmande. Hon hade samma gråa hår, samma neddragna mungipor, och en skjorta som verkade ännu mer nystruken än Bernhard Fryks skjorta hade varit. Då kom Olle ihåg något. Bernhard Fryk hade ju berättat att han har en syster som var polis.

Trots det gick han fram till disken och sa med hög röst, riktat till Bernhard Fryks syster:

Hej, jag skulle vilja träffa jultomten.”

Bernhard Fryks syster stod lutad över en av de andra poliserna och kontrollerade att han hade gjort rätt. Nu tittade allihop på Olle som om han vore tokig. Bernhard Fryks syster gav Olle och Elvan och hennes hockeytrunk en ogillande blick.

Tyvärr”, sa hon kallt.

Vad är det han har gjort?” sa Olle.

Jag kan inte gå in på några detaljer. Du får läsa i tidningarna”, sa Bernhard Fryks syster, sträckte på sig och vände sig om och gick in på sitt kontor med bestämda steg.

Så snart hon hade försvunnit andades de andra poliserna ut.

Hon verkar inte så trevlig”, sa Olle glatt till poliserna. ”Jag känner hennes bror. Han har också fastnat med mungiporna i skjortkragen.”

Poliserna log.

Vad är det ni vill veta?” sa den ene polisen.

Vad är det som har hänt med jultomten?” sa Olle.

Vi vet fortfarande inte vem det är vi har i cellen. Han har inget id-kort och inga fingeravtryck, och än så länge har ingen känt igen honom.”

Den andre polisen sköt in:

Men det märkligaste är att det inte ens går att ta av honom luvan eller stövlarna, så de ska undersöka om han har klistrat fast dem. Han verkar faktiskt lite märklig, lite snurrig i huvudet. Han är som ett barn nästan.”

Olle lutade sig fram och viskade:

Vi kanske har information om honom, men då måste vi få se honom först.”

Poliserna tittade på varandra, och så nickade den ene.

Okej, men då får det gå snabbt. Och bara titta.”

 

De tog en hiss ner till bottenvåningen, och polisen drog ett magnetkort genom en läsare så att en dörr öppnades. Innanför dörren fanns en lång korridor med ståldörrar på vardera sidan. Varje dörr hade en liten lucka lite ovanför mitten.

Polisen gick före och stannade vid en dörr. Han tog fram en nyckel och öppnade dörren. Olle och Elvan gick fram och tittade.

Där inne i cellen satt jultomten på en bänk. Det var definitivt jultomten även om han inte glimrade lika mycket längre. Han satt och läste i en bok, och märkte inte att dörren öppnades eftersom han gnuggade sig i ena ögat.

Titta”, sa Elvan. ”Vad är det för bok han läser?”

Olle tittade närmare och sedan gapade han.

En bok med godnattsagor.”

Om han somnar”, sa Elvan, ”då kommer han definitivt inte att vakna innan julafton!”

Jultomten gäspade stort.

Landet Mythia:Kapitel 13

Kapitel 13: Sänkta Lucia

Ljusstrimmorna blev allt strimmigare. Till slut visade det sig att de kom från stearinljus som satt på huvudet på en mörkhårig Lucia med lång vit kappa. Hur kunde ljusen tränga igenom mörkret?

Olle tittade närmare på Lucian. Hon verkade inte se Olle där han hade kurat ihop sig. Olle gick fram, men hon verkade fortfarande inte se honom.

Hallå?” sa Olle.

Lucian hoppade till och tittade omkring sig, men verkade inte se Olle, trots att han stod en meter ifrån henne.

Vem där?” sa Lucian och kände runt omkring sig med händerna. Efter ett tag fick hon tag i Olles axlar.

Jag heter Olle. Jag är inte farlig.”

Hon andades ut och lutade sig mot en vägg för att få stöd.

Det såg jag direkt”, sa hon och kisade mot Olle. ”Jag är Lucia.”

Heter du Lucia?” sa Olle utan att egentligen tro henne.

Ja”, sa Lucia och skakade snabbt på huvudet.

Olle tittade på hennes stearinljus och ropade:

Akta ljusen så att du inte får stearin i håret.”

Vilka ljus?” sa Lucia och kände runt omkring sig med händerna.

Ljusen på din krona”, sa Olle förtvivlat och tog tag i Lucias händer och förde upp dem till hennes huvud.

Jaså, de här”, sa Lucia och skrattade. ”Det är inga stearinljus. Det är mina horn. Jag sa ju att jag är Lucia. Känn själv.”

Olle fick känna och det var inga stearinljus på Lucias huvud. Det var horn. Den lilla lågan i toppen på alla sju hornen var inte ens varm trots att den trängde igenom ingenmanslandets mörker, hur de nu gjorde det.

Du är blind, va?” sa Olle.

Nej, hur så?!” sa Lucia och försökte stirra på Olle, men hon kisade bara lite snett på en dörr som inte hade gjort något. Olle vinkade framför hennes ögon, men Lucia såg inget.

Hur kommer det sig då att du inte såg vad jag gjorde?” sa Olle.

Jag är inte blind”, sa Lucia och snyftade. ”Jag är bara lite närsynt.”

Varför har du inte glasögon då?”

Jag ser så dåligt att jag måste ha två glasögon: ett par glasögon för att se, och det andra för att se fram till det andra paret. Men syns det verkligen så tydligt?”

Ja”, sa Olle.

Lucia försökte slå handen i väggen men missade.

Åh, nej, nu kan jag inte visa mig där ute. Alla kommer att skratta åt mig när jag snubblar omkring. Jag kommer att bryta benen. Vem ska då komma med Lucia-bullar? Det här kommer att barka käpprätt åt skogen. Det blir inget Luciafirande i år.”

Men varför tar du inte på dig dina två glasögon?” försökte Olle.

Vem har någonsin sett Lucia med två par glasögon? Förresten är mina bullar säkert inte särskilt goda. Det är inte så lätt att baka när man inte ser så bra. Om jag inte har några bullar, då är det ingen mening alls med att jag går ut. Men hur ska jag nu hitta hem? Jag kommer att irra bort mig och kanske snubbla och bryta benen av mig. Vem ska då ge alla gamla deras Lucia-bullar? Det här barkar käpprätt åt skogen.”

Nej, det här kommer att gå bra. Vi går in och pratar med tomtarna så ska du se att saker löser sig”, sa Olle och hoppades att Lucia hittade till Gröteborg.

Märkligt nog gick Lucia fram till en av dörrarna och knackade på den, och så gick hon in. Olle följde efter och fick se att det var rätt dörr. Där innanför låg snön lika djup som vanligt och stugorna var lika julmysiga som Olle mindes dem.

Hur visste du att det var den här dörren?” sa Olle. Han hade aldrig trott att det skulle vara så lätt.

Hör du inte bjällerklangen?”

Naturligtvis hörde Olle bjällerklangen som fyllde hela Gröteborg. När han tänkte efter hade bjällerklangen antagligen hörts lite svagt ute i ingenmanslandet, men han hade varit för koncentrerad på att han inte kunde se för att tänka på vad han hörde.

De gick vidare mot stugorna medan Lucia fortsatte att pladdra:

Tänk om jag ramlar och smutsar ner min vita kappa. Tror du att jag ska byta till något annat som inte blir fläckigt lika lätt? Fast vad ska jag ta på mig? Om jag ska bestämma själv, då kanske jag kombinerar kläderna fel. Då kommer alla att bli arga på mig. Hur ska det då gå med Lucia-bullarna? Det här barkar–”

Olle knackade hårt på tomtemors dörr för att slippa höra resten. När dörren öppnades såg Olle att stugan hade förvandlats till ett stort kaos. Sprickan i golvet var större. En av väggarna hade rasat. Det fanns bara en enda möbel som fortfarande var hel i hela stugan. Tomtemor kikade fram från köket och för första gången såg hon riktigt bekymrad ut.

Olle, vad skönt att du är tillbaka. Gröten är inte klar än. Se upp för vätten!”

En tornado svepte genom rummet och välte omkull den enda stolen och rörde runt i röran på golvet innan den försvann ut genom en annan dörr.

Vilken vätte?” frågade Lucia och såg sig omkring.

Jaså, blindstyret är här”, sa Elvan. ”Har bullarna bränt vid?”

Va, har bullarna bränt vid?” frågade Lucia oroligt. ”Jag tyckte att jag vaktade dem så noga. Vad ska jag då bjuda på? Det här kommer att barka käpprätt åt skogen.”

Sluta, Elvan”, förmanade tomtemor. ”Lucia, dina bullar verkar jättegoda. Kom så äter vi lite grand.”

För en gångs skull var Olle faktiskt glad över att tomtemor alltid skulle stoppa i dem mat så fort de kom. Han plockade fram de sovande fnytten ur fickan och gav dem till tomtemor som tog fram tre meloner på varsitt fat och la fnytten framför dem. Olle tittade noga på dem, men blev snart distraherad av Elvan.

Vilken tid det tog.”

Olle vände sig om för att svara, men Lucia hann före:

Tycker du? Jag skyndade mig allt jag kan.”

Medan Lucia fortsatte att prata lutade sig tomtemor fram och viskade till Olle:

Lucia brukar komma hit varje år innan det är dags för henne att gå ut. Jag tror att vättarna lugnar ner henne. Säg inget om tunneln bara.”

Men erkänn att det är en genialisk idé att ha en blind bull-leverantör…” sa Elvan lika tyst.

Vad viskar ni om? Är det om mig?” sa Lucia. ”Är det om att jag inte kommer att klara av att gå ut i år? Jag visste det. Det här blir fel. Jag borde inte–”

Lucia, vi fixar det här”, sa Olle.

Fixar vadå?” sa Lucia. ”Vad är det som behöver fixas? Jag visste att ni inte tror att jag klarar av det här. Jag klarar inte av det här. Nu går jag hem igen.”

Hon började gå tillbaka, men eftersom sprickan var i vägen höll hon på att ramla rätt ner. Elvan var snabb med att sträcka ut ena vingen och stoppade henne.

Det kanske inte vore så dumt med lite lugnande medel”, sa Elvan.

Då fick Olle en idé.

Ja, varför inte?” sa han. ”Kom så går vi till Lucrezia och ser om hon har lite sömnmedel så att vi kan söva ner arbetarna. Sen kan Lucia ge dem sömnmedel i bullarna.”

Det är ingen dum idé”, sa det röda fnyttet som nu hade vaknat.

Olle tittade förvånat på fnytten och faten, som nu var helt tomma.

Om Lucia vågar”, sa det blåa fnyttet.

Det är klart att jag vågar”, sa Lucia. ”Jag är bara lite bekymrad för att jag ska ge bullarna till fel människor så att det händer en olycka. Tänk om det händer en olycka!”

Elvan drog med sig Olle och vinkade till sig fnytten.

Nu går vi.”

Lycka till”, sa tomtemor.

Det sista Olle, Elvan och fnytten hörde av Lucia innan dörren stängdes, var att allt säkerligen skulle barka käpprätt åt skogen.

Vad skönt det är att träffa dig igen”, sa Olle till Elvan.

Elvan sa inget utan knackade bara på dörren ut till ingenmanslandet.

Jag har saknat våra äventyr”, sa Olle och klev ut på stengolvet.

Jag trodde nästan att du skulle bli kvar där ute”, sa Elvan och tittade på dörrarna mittemot.

Det trodde jag också”, sa Olle och log.

Elvan gick vidare utan att bry sig om Olle.

Vad har hänt med dörrarna?!”

 

Lucrezia?” ropade Olle. ”Har vi kommit rätt?”

De hade letat reda på vägen tillbaka till Diabologna och Lucrezias slott, men när de kom fram låg det inget slott där, utan bara en stor villa med murgröna som klättrade upp för väggarna och en fontän som sprutade röd- och gulfärgat vatten i olika mönster.

Det beror väl på–”

I samma sekund skakade marken våldsamt. Olle och Elvan kastades till marken. Framför deras ögon vibrerade huset, och sedan bestämde det sig för att falla.

Det började med att hela villan lutade. Bakväggen gav efter och ramlade ihop. Därefter taket, och de andra väggarna följde efter. Allt inuti huset krossades av väggarna. Dånet fick Olle att känna rysningar längs ryggen.

Olle, Elvan och fnytten var framme vid rasmassorna inom några sekunder och letade efter Lucrezia eller någon annan som kunde ha funnits i huset.

Hoppas ingen var här inne när det hände”, sa Olle.

Men ingenstans syntes några kroppar. De lyfte på plankor och tittade under en fönsterkarm när de hörde en röst.

Se upp där”, sa den djupa rösten. ”Ni höll på att bryta av mig ena benet.”

Den som kom framkrypande var den stora spindeln. Hans väst var täckt av småskräp och han haltade på ett av de åtta benen. Fnytten backade lite i luften och höll sig sedan på respektfullt avstånd, medan spindeln klev över rasmassorna.

Var är Lucrezia?” frågade Olle.

Plötsligt hördes en blyg röst.

Gå bort från den där högen.”

Olle, Elvan och fnytten vände sig om. Det var ingen där först. Men sen tittade Näcken fram ifrån bakom ett träd. Han hade sin fiol på axeln och stråken i handen. Han nickade på resterna efter Lucrezias hus och upprepade:

Gå bort från den där högen.”

De fem och spindeln skyndade sig bort. Näcken började gnida på fiolen. Han spelade en rytmisk melodi som växte sig allt starkare och gav Olle en rysning längs ryggraden. Men det var inte det som fick honom att gapa av förvåning. Det var det som hände med huset.

Först reste sig en av dörrkarmarna i takt till musiken. De andra följde efter i samma tempo. Snart dansade några plankor fram till dörrkarmen och betonade taktslagen genom att fästa sig med spik. Väggarna var på plats redan under första versen, övervåningen klättrade upp och gav ett eko till melodislingan i refrängen, och växterna rasslade till i ett fantastiskt trumsolo. Till slut gled fönstren in i sina ramar och blev hela igen, vilket gav en stor klimax på musiken.

På mindre än tre minuter var huset helt igen. Olle tyckte att det som hade hänt såg ut som något ur en Disney-film, men han hade stått mindre än tio meter ifrån alltihop och hade sett allt med egna ögon. Han applåderade och skrattade om vartannat. Näcken tog bort stråken från strängarna.

Du verkar lite mer självsäker nu”, sa Elvan till Näcken.

Jag hjälper bara min fru”, sa Näcken och backade lite nervöst.

Sen kom Lucrezia ut genom dörren och lade armarna i kors. Hon var som vanligt alldeles likblek, men hennes ögon glittrade.

Merci, mon amour. Men något behövs”, sa hon och tittade på huset. Hon gjorde en lätt gest och lade huvudet på sned.

Då skakade huset till. Fönstren spräcktes lätt. Dörrarna hängde sig lite på snedden. Färgen flagnade. Taket fick små hål.

Mon cheri, nu ärr det perrfekt. Vi arrbetarr så excellent ihop.”

Hon gick fram till Näcken och pussade honom på munnen. Olle tittade bort. Elvan knuffade honom i sidan så att han skulle sätta igång och berätta sitt ärende.

Ursäkta Lucrezia”, sa Olle. ”Men vi behöver din hjälp.”

Lucrezia tittade helt kort på Olle, och sa:

Ja så klarrt. Sömnmedel till arrbetarrna. Jag hämtarr det snarrt. Jag ska barra…”

Hon kysste Näcken. Olle tittade bort igen, men när de fortfarande kysstes efter en halv minut harklade han sig för att visa att det var bråttom.

Certainement”, sa Lucrezia och pussade Näcken lite till. Långsamt avslutade hon pussen. Hon blundade ett slag och sedan tittade hon på Olle.

Vill ni verrkligen ha sömnmedel? Ärr det säkerrt att ni inte vill att arrbetarrna ska somna in förr evigt? Jag harr ett alldeles underrbarrt gift i mitt skafferri som–”

Tack, det räcker med vanligt sömnmedel”, sa Olle.

Lucrezia såg märkbart besviken ut.

Nästa gång kanske”, sa Elvan tröstande.

 

Lucrezia och Näcken följde med Olle och Elvan tillbaka till Gröteborg, genom att stå på Bertrams rygg. (Givetvis hade de läkt hans ben först.) I det kolsvarta ingenmanslandet sa Lucrezia en ramsa, och vips kunde fnytten lysa upp mörkret. Sedan fixade hon så att dörrarna återvände till sina vanliga platser. Hon var verkligen bra att ha med.

Väl framme i Gröteborg såg de att tomtemors stuga hade blivit ännu rörigare. Själv stod tomtemor och rörde om i jultomtens julgröt och försökte att ignorera Lucias orolighet, så hon blev bara tacksam när Olle, Elvan och fnytten kom tillbaka med Lucrezia och hennes lilla ask.

Hur går det med gröten?” sa Olle.

Den är snart klar”, sa tomtemor.

Jag är lite osäker när det gäller den här planen. Det kommer att barka käpprätt åt skogen. Tänk om de upptäcker att jag försöker lura dem och hur får vi in sömnmedlet i bullarna och vad händer om jag försäger mig när vi träffas och hur ska jag göra om de vägrar ta emot några bullar och…”

Lucia tystnade självmant när hon hörde musiken som kom utifrån. Som i dvala gick hon ut genom dörren. Utanför stod Näcken, halvt dold bakom en av knutarna, och han spelade på sin fiol.

Jag tänkte att hon kanske behövde lite hjälp att komma ner i varv”, sa Olle till tomtemor. ”Och musik är bra när man ska slappna av. Det är det enda som får mamma att lugna ner sig.”

Han gillarr norrmalt sett inte snö. Av uppenbarra skäl”, sa Lucrezia.

Lucia stampade med foten och gungade med huvudet till Näckens låt. Tomtemor log när hon fick se det och kramade om Olle.

Det här kommer att gå bra!” ropade Lucia. ”Ro hit med bullarna så sticker vi direkt!”

Lugna ner dig”, sa tomtemor. ”Vi måste få in sömnmedlet i bullarna först.”

Tomtemor öppnade Lucrezias ask. Däri låg ett guldfärgat pulver. Färgen påminde väldigt mycket om saffran. Olle log och tog fram bullfatet.

Ingen kommer att se någon skillnad.”

Sen kände han lukten av sömnmedlet.

Det luktar som saffran också, så ingen kommer att känna doften heller. Det här kommer att gå bra.”

 

Olle, Elvan och fnytten följde med Lucia ut i ingenmanslandet och ut genom den mystiska tunneln som ledde till Olles hus. Där visade Lucia Olle en annan väg ut än den som gick genom huset. Hon knackade bara på en del av väggen, och vips befann de sig på utsidan av huset.

Kan man göra sådär överallt?” frågade Olle.

Nej, man måste använda särskilda öppningar. De kallas dörrar”, sa Elvan retsamt övertydligt. ”Man knackar och så går man igenom dem.”

Under tiden försvann Lucia.

Kom, vi följer med”, sa Olle.

Jag tror inte det”, sa Elvan och pekade på sina vingar.

De kikade runt knuten på Olles hus och såg Lucia som var på väg mot tunnelbygget. Snart snubblade hon. Hon fick tillbaka balansen och lyckades rädda alla bullar innan de ramlade på marken. Därefter började hon att känna sig för med fötterna för att inte snubbla igen.

Jaha”, sa Olle. ”Det är därför Lucia skrider fram.”

Så fort Lucia kom fram till tunnelbygget fick hon arbetarnas uppmärksamhet. De samlades runt henne och tog tacksamt emot hennes saffransbullar. Hon verkade inte lika nervös, men det tog väldig tid.

Vad håller de på med?” sa Olle där han stod bakom knuten. ”De borde ju ha somnat nu.”

Något har barkat käpprätt åt skogen. Vi måste få bort Lucia därifrån”, sa Elvan.

Kan inte fnytten locka dem att titta åt ett annat håll?”

Hur då?” sa det röda fnyttet.

Ge dem stötar, kanske”, sa Elvan och låtsades få en rejäl elektrisk stöt i handen.

Nej, det räcker om ni låter lite”, sa Olle.

Fnytten nickade och flög iväg.

 

Arbetarna tuggade med öppna munnar så att halva bullarna föll ur. Resten pillade de bort med fingrarna. De sluddrade något oförståeligt och såg sedan undrande på varandra. En av dem tittade anklagande på Lucia. Då hördes ett ljud från en av barackerna.

Nnngguelll”, sa en av arbetarna så att han dreglade på sin overall.

Snart knakade det igen, den här gången riktigt högt. Arbetarna gick runt hörnet för att undersöka medan de gurglade till varandra. Strax därefter kom ett av fnytten flygande i full karriär.

Kom fort!” pep det till Lucia.

Lucia sprang tillbaka. De hann precis gömma sig bakom knuten till Olles hus när arbetarna kom tillbaka och fick se att Lucia hade försvunnit. Olle kikade fram lite försiktigt, tills arbetarna hade gått tillbaka till arbetet. Då kom de andra fnytten flygande.

Vad hände med bullarna?” frågade Olle.

Jag vet inte”, sa Lucia förtvivlat. ”Det här har barkat käpprätt åt skogen från början till slut.”

Har du kvar någon bulle?” sa Olle.

Lucia sträckte fram fatet, och då fick Olle se att fatet var alldeles fullt.

Men gav du inte arbetarna några bullar?” sa Olle.

Jag fick det här fatet av en vän, så att jag aldrig skulle kunna baka för få bullar. Det vore ju tokigt om man inte hade några bullar när ens enda uppgift att dela ut bullar. Fatet fyller på sig självt. Fast först måste man naturligtvis baka bullarna…”

Olle ryckte till sig en av bullarna och bet av nästan hälften i en enda tugga. När Elvan reagerade ryckte hon till sig resten och försökte få Olle att spotta ut bullen, men Olle hade redan svalt bullen.

Jag är bäst i min klass på att få in lussebullar i mun”, sa han stolt.

Luciabullar”, rättade Lucia.

Vad håller du på med? Du kommer ju att somna.”

Det tror jag inte”, sa Olle och ryckte tillbaka bullen. ”Titta, sömnmedlet är borta! Tänk om något hände i den där tunneln mellan Mythia och vårt hus.”

Maranga”, sa Elvan och ryckte tillbaka bullen. ”Den där tunneln kallas Maranga.” Hon studerade den närmare. ”Det finns några små korn här. Jag undrar om sömnmedlet innehåller något som inte förstoras.”

Förstoras?” sa Olle förvånat. Men så kom han ihåg hur han hamnade i Mythia, hur rummet blev större och större, fast det i själva verket var han som blev mindre. Då måste ju Elvan och tomtemor också vara pyttesmå. Det var antagligen så hela Mythia fick rum i det där berget.

Olle sträckte ut handen mot Luciabullen, men Elvan drog undan den och Olle lyckades bara få en liten bit. Han hittade ett korn från sömnmedlet och slickade på det nyfiket.

Vad gör du?” sa det röda fnyttet.

Fungerar det?” sa det gröna fnyttet.

Guahhh, shajkiet åååsch”, svarade Olle med alldeles slapp tunga.

Elvan rullade med ögonen.

Jag antar att det där betyder att sömnmedlet fungerar, men att vi troligen skulle ha behövt 15 meter stora bullar för att söva arbetarna.”

Pighuhhheee mmmookkliowww”, sa Olle förtvivlat.

Kan vi hjälpa dig”, sa Lucia oroligt.

Jag tror att det bästa du kan göra är att fortsätta din runda så att alla får sina bullar, för vem vet vart det annars barkar?”

Ja, det kanske är bäst”, sa Lucia och gick iväg.

Hhhuuugghhboooääää”, sa Olle.

Antagligen inte förrän i morgon”, sa Elvan som om Olle hade sagt något fullständigt normalt. ”Du dreglar, Olle. Kom så går vi tillbaka.”

 

Marken utanför tomtemors hus var sprucken och snön yrde mer än vanligt, men bjällerklangen omgav alla stugor och vättarna fortsatte sitt arbete med att göra i ordning släden inför jultomtens stora turné.

Men stugan var hel igen. Näcken spelade fortfarande ihop några av möblerna inuti huset, och sen gick det knappt att se vad som hade varit sönder bara för en timme sedan. På bordet stod en tallrik alldeles fylld med ångande het risgrynsgröt.

Tomtemor kom emot dem.

Nu gäller det”, sa hon. ”Snart känner jultomten lukten av gröten och då vaknar han – hoppas jag.”

Hon knackade på dörren och när den hade glidit upp band hon upp den. Hon viftade ångorna mot jultomtens stuga.

Vad menar du med att du hoppas?” sa Olle.

Det är inte alltid som det lyckas att väcka honom tidigare. Jag har försökt några gånger, när det har varit kris, men…”

Men vadå?” sa Olle.

Oftast sover han bara vidare. Men när han vaknar då förändras han. En gång blev han grön om hela kroppen. En gång kunde han inte sluta gråta. Senast ville han behålla julklapparna själv och så blev han arg när vi försökte få honom att dela med sig.”

Hon satte sig ner vid köksbordet.

Men den här gången behöver vi honom mer än någonsin.”

Tomtemor satte sig ner och nu såg hon betydligt äldre ut än vanligt. De andra satte sig bredvid henne och väntade. Gröten spred sin heta doft i hela stugan, och Olle tog tillfället i akt att titta på de andra: den blyge Näcken, den vänliga tomtemor, de tjattriga fnytten, och Elvan. För två veckor sedan kände han inte någon av dem, och nu hörde han ihop med dem. På något sätt var det här hans förtjänst. Snart skulle jultomten komma och äta, och sen skulle han rädda Mythia, och det skulle bero på att Olle hade hjälpt till.

Olle avbröts i sina tankar av ett vinande. Alla stirrade mot dörren.

Men den som kom in var inte jultomten, utan en tornado i form av en förtrollad stackars vätte. Den svepte genom huset i vansinnesfart och förstörde en hylla efter en annan. Tomtemor skyddade jultomtens fat med gröt. De andra tog skydd mot väggarna. Utom Näcken som ställde sig upp, satte fiolen mot axeln och började spela.

Melodin som Näcken spelade var en vaggvisa. Olle försökte följa vätten med blicken, men snart blev han yr och gav upp. Till slut fick Näcken också ge upp. Vätten saktade inte ner. Näcken såg förbryllad ut och ställde sig vid väggen när vätten kom tillbaka och hotade slå ner allt i sin väg.

Han är för snabb för att höra min musik”, sa Näcken för sig själv.

Plötsligt fastnade vätten i en väldig hand. Allt blev stilla.

Olle hann se att handen satt på en imponerande gestalt som täckte upp nästan hela dörröppningen. Han hade ett stort vitt skägg och glimrade. Det var jultomten! Han var vaken! Och han var inte grön och han verkade inte arg. Han verkade snarast förvånad.

God morgon, gubben”, sa tomtemor.

Vilken gubbe?” sa jultomten frågande. Han hade fortfarande vätten hängande i sin hand.

Tomtemor gick fram till honom med en bekymrad min och ledde fram honom till köksbordet medan hon lossade hans grepp om vätten. Hon gav den till Olle, men Olle bara stirrade på jultomten, så hon gav vätten till Elvan. Vätten försökte slita sig, men Elvan höll honom i ett fast grepp. Han lugnade ner sig lite, och såg lika butter ut som vanligt. Elvan gav honom en likadan blick tillbaka, och höll upp honom så att Näcken skulle kunna spela sin lugnande musik för vätten.

Under tiden satte sig jultomten ner och stirrade undrande på gröten.

Du är verkligen jultomten”, sa Olle.

Är jag?” sa jultomten och tittade upp. ”Vad betyder det? Är det mitt jobb?”

Tomtemor satte sig bredvid honom och sa:

Ja, minns du inget? Ät lite julgröt nu så ska du se att minnet kommer tillbaka.”

Vi kan väl hjälpa honom”, sa Olle. ”Du brukar åka runt i en släde till alla barn i hela världen och om man har varit snäll så får man paket.”

Får jag paket av alla barn i världen?” sa jultomten och plötsligt gav han dem alla ett brett leende.

Innan någon hann röra en muskel var jultomten borta.

Landet Mythia:Kapitel 11

Kapitel 11: I huvudet på Bernhard Fryk

Elvans sladdriga kropp låg pedantiskt rakt på en av enhörningarnas ryggar, medan Olle fick gå själv. De förde honom genom sin gråa och fyrkantiga by längs en liten väg som var full av skyltar om vad man fick och inte fick göra. Alla gick i raka led med allvarliga miner.

Olle försökte berätta hur viktigt det var att han fick tillbaka riset så att han skulle kunna rädda Mythia, men de lyssnade inte. Han höjde rösten, men då pekade hans vakter på en skylt som sa att det var förbjudet att höja rösten enligt Stadsfridsbalkens 12:e kapitel. Hela byn fick Olle att känna sig slarvig.

Under turen vaknade Elvan med ett ryck. Hon hoppade ner från enhörningens rygg och tittade sig omkring.

Vi måste enligt regel 375, avdelning 4, paragraf J be er att följa med oss till er nya inhysningslokal, instiftad enligt Fomsafördragets tredje stycke”, sa den ene av deras vakter med en tonlös röst.

Elvan fick svårare och svårare att hålla ögonen öppna, och när enhörningen började prata om Fomsafördraget somnade hon igen. Olle undrade om enhörningarna visste att Elvan skulle somna, men de visade inga tecken på att le nöjt. De bara lyfte upp Elvan på den ena enhörningens rygg och travade vidare.

När de äntligen kom fram till fängelset var det den enda byggnaden med någon färg över huvud taget. Väggarna hade så många färger att det var svårt att räkna dem alla. Och formerna var runda och vänliga. Enhörningarna såg nästan lite skrämda ut. Olle å andra sidan såg förväntansfull ut. Men på insidan var det ändå ett fängelse, hur glada väggarna än var. Plötsligt slog det Olle att han kanske inte skulle få träffa mamma och pappa och mormor förrän i april. Det blev inte bättre av att han och Elvan föstes in i ett litet rum med bara en enda stol, inga sängar och kala väggar. Det enda som bröt av det gråa var en liten låda som satt på en av väggarna. Enhörningarna satte Elvan i stolen och låste dörren från utsidan.

Olle satte sig för att tänka, men det dröjde inte mer än ett par minuter innan han somnade. Han drömde att han var hemma. Mamma hade tagit ledigt i två veckor så att de skulle kunna umgås innan jul. De skulle baka pepparkakor och skriva julkort tillsammans. Kanske skulle de till och med hinna pynta plastgranen innan–

Fnytt!”

Fnytt! Fnytt!”

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

På något sätt fanns fnytten med i Olles dröm. De skakade och bytte färg.

Prosit!” sa Olle i sömnen.

Tack!”

Det fick bli en riktig gran, bestämde han i drömmen.

Han vaknade i stolen. Elvan stod framför honom.

Du tog sovmorgon idag”, sa hon.

Olle sträckte på sig och gäspade. Elvan fortsatte medan hon härmade Olle:

God morgon på dig också, Elvan. Vad bra att du har ägnat hela natten åt att försöka hitta en väg ut ur den här cellen. Har det gått bra? Inte. Är du trött? Okej, då får du sova en stund i stolen.”

Elvan blinkade surt och vinkade åt Olle att resa sig. När han hade gjort det kastade hon sig ner i stolen så att Olle var rädd att den skulle gå sönder. Han sa:

Det måste ha varit du som satte mig i stolen medan jag sov, så du behöver väl inte låta som om det var jag som knuffade ur dig ur stolen.”

Hm”, knorrade Elvan.

Hittade du någon väg ut?” sa Olle, för att få Elvan på bättre humör, men Elvan bara pekade med hela armen mot dörren.

Där. Nu skulle jag uppskatta om jag kunde få sova.”

Hur kommer det sig att du blir så trött här?” frågade Olle.

Det är inte bara jag som är trött här”, sa Elvan och klappade mjukt på fickan där fnytten låg. ”Fnytten försökte hålla sig vakna, men de dubbelsomnar hela tiden.”

Elvan slöt ögonen på ett sätt som fick Olle att förstå att det var bäst att han inte störde henne på ett tag. Olle vände sig om, tills han insåg att det inte fanns något annat att titta på i deras rum förutom en sovande älva och den där lådan. Han gick närmare lådan. Det var en radio. Han skruvade på den. Alla stationer var fyllda av enhörningar som diskuterade lagar och paragrafer med tonlösa röster. Han stängde av den igen. Elvan såg ut att ha somnat ännu djupare. Enhörningarna var verkligen märkliga. Olle hade aldrig träffat några som var så tråkiga.

Han satte sig ner och började tänka. Hur skulle de ta sig därifrån? Tänk om de inte hade kommit därifrån när tunneln kom! Olle försökte att inte fundera på det, utan att koncentrera sig på att hitta en lösning.

När det knackade på dörren hade han hittat en lösning. Elvan öppnade ena ögat medan Olle gick fram till dörren och sa:

Kom in.”

Enligt anvisningarna i RELF:s andra klausul är vi här för att överlämna er mat, lagad på det sätt som beskrivs i KIM-48 och serverad–”

Kom in!” sa Olle.

Dörren öppnades osäkert av två enhörningar med varsin grå matbricka. Olle vinkade in dem. De kom in i cellen.

Vet ni vad det är som går och går men aldrig kommer till dörren?” sa Olle till enhörningarna.

Enhörningarna funderade ett tag och sen sa en av dem:

Det står skrivet i Fliisdoktrinen att individer i vårt yrke inte får diskutera med misstänkta brottslingar–”

Men kan ni inte bara gissa?” sa Olle.

Enhörningarna bet ihop sina käkar för att visa att de minsann inte tänkte gissa.

Klockan”, svarade Olle till slut.

De två enhörningarna lät plötsligt andfådda. Sen släppte de ifrån sig ett kluckande läte, som förvandlades till ett skratt, och sen blev det ett storgarv. Olle kunde inte titta på dem utan att skratta. Enhörningarna gick omkring i cellen medan de kiknade av skratt. Då sa Olle:

Två tomater gick över vägen. Då blev den ene överkörd. Då sa den andre: ’Kom nu ketchup så går vi.’”

Elvan vaknade av enhörningarnas hysteriska skratt och fnytten kunde inte heller undgå att höra det. De tittade sig nyvakna omkring och fick se två enhörningar som höll sig om magarna medan de skrattade så att tårarna rann. Olle viskade till dem:

Nu sticker vi.”

Vad är det som har hänt?” sa Elvan medan hon reste sig och de gick ut genom dörren.

Jag har hittat enhörningarnas svaghet – de har aldrig skrattat, så de är väldigt känsliga för humor.”

I korridoren fanns fler enhörningar som vaktade utgångarna. Olle gick närmare och berättade en till rolig historia som inte var särskilt rolig.

Min hund har ingen nos. – Hur luktar den då? – Hemskt.”

Vakterna fnissade till, och sen låg de plötsligt och vred sig i skrattkramper. Elvan bara stirrade på dem.

Skulle det där vara roligt?”

Olle drog med sig Elvan därifrån, och så letade de reda på var enhörningarnas tekniska avdelning låg. Som tur var fanns det gott om skyltar dit. Och så fort de blev stoppade berättade Olle en ny rolig historia, medan Elvan tittade på utan att le det minsta.

När de väl kom till den tekniska avdelningen hittade de inte bara tejpbollen med ris, utan också grötmandeln, saltet och kentaurmjölken!

Titta här”, sa Olle stolt.

Nja”, sa Elvan. ”Titta här.”

Hon hade hittat en lapp. På lappen stod det att enhörningarna hade tagit ingredienserna från Nejlika, som hade brutit mot åtminstone 500 regler. Därför fick han sitta i en cell hos enhörningarna tills överdomaren skulle komma – alltså någon gång i mitten av april. Olle log brett.

Det var Olle som kom först in i tomtemors stuga igen när de kom tillbaka. Han gav henne ingredienserna och satte sig ner i soffan med andan i halsen.

Nu kan du sätta igång med gröten”, sa han.

Lugna ner dig några hekto”, sa tomtemor. ”Det tar minst en hel dag för gröten att koka ordentligt.”

En hel dag?” sa Olle nedslaget.

Då kom Elvan och fnytten in i stugan.

Det tar en hel dag för gröten att koka”, sa Olle till Elvan.

Går det inte att skynda på det lite?” försökte Elvan.

Nej, då får den ingen verkan”, sa tomtemor och satte sig bredvid Olle.

Innan Olle hann svara kastade sig tomtemor in i väggen. Olle stirrade förvånat på henne, ända tills stolen som han satt på lyfte sig och tippade av honom.

Vad är det som händer?” ropade det blåa fnyttet.

Hela huset skakade. Tomtemor klämdes fast mellan bordet och väggen. Hennes skrik tävlade med ett djupt muller från bergets inre. Snart dåsade en taklampa i golvet. Den höll på att krossa fnytten, men de kastade sig undan och satte sig i taket.

Se upp”, sa Olle, när han hörde hur golvet började spricka.

Snart splittrades golvet i två delar under deras fötter. Olle hoppade åt ena sidan och tog skydd vid ena väggen. Då ramlade en tavla ner och slog Olle i pannan. Han fick jätteont och kröp ihop tills oljudet slutade.

Det kändes som om det hade hållit på i en halvtimme. Sen sa Elvan:

Kan någon hjälpa mig?”

Olle tittade sig omkring. Hela rummet var sönder. Soffan, bordet och en lampa låg i en enda hög med träflisor, så att det var omöjligt att se vad som var vad. Tomtemor satt med ingredienserna i famnen och armarna som skydd ovanför huvudet. Upp ur sprickan i golvet pekade två korta, tjocka ben.

Kan någon hjälpa mig idag?”

Olle och tomtemor sprang fram till Elvan och ryckte upp benen, så att resten av Elvan följde efter.

Det där var fruktansvärt obekvämt”, sa Elvan och borstade av sina vingar.

Olle kisade genom dammet.

Har ingredienserna klarat sig?” frågade han.

Det verkar så”, sa tomtemor.

Jag satt fast”, sa Elvan, som tyckte att de hade slutat prata om henne för tidigt.

Det där måste ha varit de kraftigaste skakningarna hittills”, sa det röda fnyttet.

Ja, vi måste stoppa dem nu. Vi klarar snart inte mer.”

Elvan suckade när hon insåg att samtalet inte skulle handla mer om henne, och så frågade hon:

Vad ska vi göra då?”

Vi måste stoppa tunnelbygget själva.”

Vi har försökt”, sa tomtemor. ”Det är svårt, eftersom de vuxna inte tror på oss längre. Det är bara jultomten som kan stoppa den här katastrofen.”

Olle funderade ett slag.

Men vi kanske kan fördröja arbetet lite, tills jultomten vaknar. Kom, fnytten. Jag har en idé. Vi ska göra ett litet besök.”

Olle smög upp genom källaren, genom köket, och sedan vidare ut på gatan. Han såg att mamma inte var hemma, men det var ju inte så konstigt. Hon arbetar ju jämt, tänkte Olle. När de kom ut i friska luften tog Olle upp fnytten ur fickan. Trots alla gatlyktor såg man att himlen var full av stjärnor.

Ser ni? Vad vackert det är! Jag har inte sett himlen på över en vecka.”

Han stannade och tittade.

Vad menar du?” sa det gröna fnyttet.

Vi har ju en himmel i Mythia”, sa det röda fnyttet.

Tänkte du inte på månen i trollens värld?” sa det gröna fnyttet.

Och på snön i tomtarnas värld?” sa det blåa fnyttet.

Jo…” sa Olle tveksamt. ”Hur går det till?”

Det är häxorna och trollkarlarna som har ordnat det åt oss”, sa det röda fnyttet.

Vad praktiskt det måste vara att bo med sådana som kan trolla!” sa Olle. ”Men jag har ju er.”

Olle och fnytten kom fram till kommunhuset strax efter lunch. De hade tagit alla genvägar Olle kunde. Därför var Olle snöig på axlarna. Han borstade av sig medan fnytten satte sig på handtaget till dörren. Då kom en sur tant och tog tag i handtaget, men hon släppte det lika fort. Hon skakade handen.

Jag fick en stöt. Det måste ha varit statisk elektricitet”, sa hon för sig själv.

Olle sa inget. När tanten hade gått in letade han efter fnytten. De satt på undersidan av handtaget.

Var det ni som gav henne en stöt?”

Fnytten fnissade.

Vi gör så ibland”, skrattade det röda fnyttet.

Olle tog upp fnytten och lade dem i sin ficka igen innan han öppnade dörren och gick in i den stora hallen. Det ekade lika mycket som förra gången han var där, tillsammans med mormor, när mormor försökte stoppa tunnelbygget. Olle försökte komma ihåg hur det var man gick. Var det trapporna eller hissen? Han chansade på trapporna.

Två trappor upp fick han se rätt skylt. ”Bernhard Fryk, byrådirektör” stod det med stora bokstäver. Olle slank in genom dörren och hamnade i en reception. Där satt en kvinna som såg ut att vara lika gammal som Elvan, fast utan vingar på ryggen och tuggummi i håret.

Jag vill träffa Bernhard Fryk”, sa Olle. ”Det är min farfar.”

Åh, han har inte berättat något om dig, men jag antar att det bara är att gå in. Det är längst bort i korridoren.”

Olle skämdes lite för att han hade ljugit för tjejen. Bernhard Fryk var inte alls hans farfar. Men Olle var ju tvungen att rädda Mythia, och då tyckte han att han fick ljuga lite. Han fortsatte längs den beiga korridoren tills han kom till den sista dörren. Det satt en dörrskylt som berättade att rummet tillhörde Bernhard Fryk.

Därinne satt Bernhard Fryk i vit skjorta och slips. Han hade en stram snedbena i sitt gråa hår, och han såg bister ut. Han läste, och lade inte märke till Olle, förrän Olle gick fram till hans stora skrivbord. Han tittade inte upp utan sa bara:

Vad vill du?”

Jag heter Olle Dahlberg – ” började Olle.

Bernhard Fryk avbröt honom genom att hålla upp ett pekfinger samtidigt som han fortsatte att läsa.

Är det om tunneln? Då får du prata med byggnadsstyrelsen på våning fem. Jag har inte tid med fler avbrott.”

Olle stack handen i fickan och kände hur fnytten klättrade upp i hans hand. Han tog fram handen igen.

Den där tunneln är farlig”, sa han.

Bernhard Fryk rättade till slipsen, fast det inte behövdes, och så sa han:

Vi har gjort arkeologiska, geologiska, ekologiska och landskapsmässiga avvägningar, utan att finna några hinder för tunnelbygget. Jag tror till och med att byggfirman använder miljövänligt bränsle.”

Han slutade inte för ett ögonblick att läsa, och därför såg han inte hur Olle sträckte fram handen mot honom. På handen satt fnytten.

Flyg in i hans huvud och se till så att han stoppar tunneln”, viskade Olle.

Fnytten lyfte, drog in magarna så att de blev mindre, och så flög de rakt emot Bernhard Fryks välklippta hår. De tog sikte på hans högra öra. Bernhard Fryk såg något i ögonvrån och viftade till med handen, men fnytten var snabbare och flög förbi handen, in i örat.

För första gången tittade Bernhard Fryk upp från sina papper.

Vad var det där?”

Han stack in ett finger i örat och försökte få tag på fnytten, men det var för sent.

Fnytt kallas de. De flyger med hjälp av statisk elektricitet, och de kan få folk att göra saker genom att flyga in i deras öron. Och de bor i det där berget som ni borrar i.”

Plötsligt drogs byrådirektör Bernhard Fryks mungipor upp i ett leende.

Självklart ska jag se till så att tunnelbygget blir stoppat. Men först ska jag dansa!”

Han skruvade på radion som stod i fönstret, och bytte radiostation från en massa prat till popmusik. Olle försökte få med honom ut, men Bernhard Fryk drog sig undan och började röra sig till musiken. Han klappade händerna och skakade på rumpan i takt till musiken.

Wow!” ropade Bernhard Fryk. ”Det här svänger ju rejält. (Pust) Som jag har längtat efter att få (pust) dansa igen.”

Kom nu”, sa Olle.

Utanför dörren stoppades de av Bernhard Fryks kollegor som undrade varifrån oljudet kom. När de fick syn på den märkliga dansen ryggade de tillbaka. Olle drog med sig Bernhard Fryk därifrån, medan arbetskamraterna stirrade efter dem.

Han mår inte så bra”, sa Olle. ”Vi går hem.”

Det där var hans barnbarn”, förklarade hon som satt i receptionen.

Visst dansar jag bra?” sa Bernhard Fryk och sparkade upp dörren till trapporna. Han satte sig på ledstången och gled neråt. Olle sprang efter och ropade:

Fnytten, ni behöver inte stänga av hans kontroller riktigt så mycket. Jag hinner inte med.”

Tjohoo!”

Bernhard Fryk hoppade ner från ledstången och sprang ut genom dörren. Olle var en bit efter. När han kom ut var Bernhard Fryk borta. Olle tittade omkring sig, men han måste ha rundat ett hörn.

Plötsligt kom en bil farande. Däcken tjöt när bilen tvärnitade mitt framför Olle. Det var Bernhard Fryk som öppnade dörren och sa åt Olle att hoppa in. Olle skyndade sig att hoppa in, och direkt när Olle hade spänt fast säkerhetsbältet tryckte Bernhard Fryk på gaspedalen så att snön yrde bakom dem.

Det är ingen fara”, sa Bernhard Fryk när han såg att Olle var rädd. ”Jag har en syster som är polis, så jag åker nog inte i fängelse. Hahaha! Se upp där, bil-drulle! Jag ska svänga här.”

Ett par minuter senare kom Bernhard Fryks bil in på Olles gata i över hundra kilometer i timmen. Den gjorde en sladd och ställde sig mellan två baracker. Bernhard Fryk var ute ur bilen innan bilen hade stannat. Han kastade sig ner på marken och gjorde en ängel i snön.

Kom nu”, sa Olle och drog Bernhard Fryk i armen. ”Vi måste prata med de här farbröderna.”

Jaja”, sa Bernhard Fryk besviket och klev upp ur snön.

Olle borstade bort snön från hans rygg.

Nu måste du skärpa dig. Du får inte göra som du gjorde med den där tanten med hunden igen. Förstår du?”

Bernhard Fryk knuffade bort Olle, eftersom han inte ville bli avborstad.

Hör du vad jag säger?” sa Olle.

Jaja”, sa Bernhard Fryk.

Vad sa jag då?”

Jag vet inte.”

Det är fult att spottas.”

Inget kul får man ha”, sa Bernhard Fryk, tills han fick syn på en grävmaskin. ”Titta, en grävmaskin.”

Bernhard!”

Olle blängde på Bernhard Fryk med sin mest hotfulla blick.

Nu går du fram till gubbarna och säger så där som jag sa till dig förut.”

Bernhard Fryk suckade och körde ner händerna riktigt djupt i fickan.

Haaaallllåååå! Kan ni sluta att arbeta ett tag?!”

Arbetarna fick syn på Bernhard Fryk och stängde av sina maskiner. Det blev tyst. Han som bestämde över tunnelbygget kom fram till Bernhard Fryk och Olle och tog av sig hörselskydden.

Fryk, vad gör du här? Kommer du för att kolla så att vi inte slösar med spik?”

Olle nickade åt Bernhard Fryk att sätta igång. Bernhard Fryk rynkade ögonbrynen och sa med sin allvarligaste stämma:

Vi har upptäckt att tunneln riskerar att starta en hydrologisk katastrof. Avbryt genast arbetet.”

Men vi har ju hållit på i flera veckor med det här”, sa arbetaren. ”Vad är det för katastrof du pratar om?”

Jag kan tyvärr inte gå in på det, men ni måste avbryta arbetet nu.”

Så här kan du inte göra.”

Jag har just gjort det. Om du vill ändra på det här får du ta upp frågan med kommunens tunnelutskott, och det är jag. Tunneln måste stoppas.”

Arbetaren stirrade Bernhard Fryk rätt in i ögonen. Bernhard Fryk snörpte på munnen.

Säg åt dem att packa ihop. Om ni är snälla, ska jag se till så att ni får lön fram tills jul ändå.”

Till slut vek arbetaren bort blicken och slängde sina hörselskydd i marken. Han gick tillbaka till de andra arbetarna. Bakom hans rygg började Bernhard Fryk att fnissa.

Jag klarade det! Jag lurade honom!”

För första gången vara Olle och Bernhard Fryk glada tillsammans. Men det skulle de inte vara länge.

Inuti Bernhard Fryks huvud hörde fnytten ett ljud. Det kom inifrån huvudet. Det blåa fnyttet slutade att styra om Bernhard Fryks hjärnsignaler och lyssnade noga.

Tänk om det är någon här inne.”

Dumheter”, sa det röda fnyttet. ”Vem skulle vara här inne?”

Förutom vi”, sa det gröna fnyttet.

Ni har väl hört talas om hjärnspöken”, sa det blåa fnyttet.

Det finns inga hjärnspöken”, sa det gröna fnyttet.

Det är så människor säger när någon är tokig bara”, sa det röda fnyttet.

Men Bernhard Fryk kanske är tokig”, sa det blåa fnyttet oroligt.

Innan de andra fnytten hann svara sjöng det till i synapserna. Något grått och genomskinligt kom flygande emot dem med väldig fart. Det såg faktiskt ut som ett spöke.

Landet Mythia:Kapitel 10

Kapitel 10: Kris med ris

De fem trollen slutade springa ett par meter ifrån Olle, Elvan och fnytten, men de fortsatte att gå emot dem med hotfulla steg. Fnytten backade så långt de kunde mot bergsväggen.

Nu är det din tur att rädda oss”, viskade Elvan till Olle.

Min tur?”

Det var jag som räddade oss förra gången.”

Trollen hade nästan nått fram till dem. Nyffe pekade på Olle och säcken.

Ni har tagit vår rissäck!”

Olle svalde nervöst. Till slut tog Elvan ett steg framåt. Hon hängde med hakan och skelade med ögonen igen, och så sa hon:

Nej, Ulo håller ju säcken i handen.”

Hon pekade på Olle och förtydligade:

Ulo. Ulo.”

Trollen granskade Olle. Olle försökte hjälpa till genom att likna ett troll, vilket inte är det lättaste när man är tolv år gammal och ser ut som ett normalt människobarn (med lite för stora öron…). Men trollen nickade och verkade nöjda.

Ulo har säcken”, sa Knygge.

Ja, det har jag”, sa den riktiga Ulo stolt. ”Här är den!”

Ulo höll upp sina händer, som visade sig vara tomma. Olle skyndade sig att hålla upp säcken.

Ja, där är den.”

Påke kliade sig i huvudet. Hon vände sig till de andra och dreglade lite innan hon fick fram sina tankar.

Men vem stal då säcken?”

Olle tittade på den låsta dörren och fick en idé.

De sprang ut genom den där dörren, och sedan låste de efter sig.”

Den här dörren?”

Ja”, sa Elvan.

Knygge gick fram till dörren och slog till den med enorm kraft, så att den sprack på mitten och landade i ingenmanslandet. Trollen gick ut och såg sig om.

De sprang däråt”, sa Olle hjälpsamt och pekade mot bergets innersta.

Tack”, sa Lork.

Fyra av trollen sprang åt det håll som Olle pekade, medan Påke stannade kvar och kliade sig i örat.

Säcktjuvarna sprang däråt”, sa Elvan och pekade.

Ja just det”, sa Påke.

Ska du inte hjälpa till att få tag på dem?”

Jo!”

Men spring då! Åt det hållet.”

Påke gjorde tummen upp och sprang åt fel håll.

 

Den välbekanta bjällerklangen ekade gemytligt genom Gröteborg, och stugorna såg nästan ännu snöigare ut. Olle, Elvan och fnytten hann inte mer än halvvägs förrän tomtemor kom ut och väntade på dem.

Vad skönt att ni är tillbaka”, sa tomtemor. ”Och jag ser att ni har riset med er. Kom in så äter vi lite.”

Tomtemor ledde in Olle, Elvan och fnytten i stugan.

Har ni hittat kentaurmjö–”

Olle avslutade inte meningen, eftersom stugans inre var helt förändrat. Köket hade helsvarta tavlor som hängde på snedden, ett tjockt dammlager täckte allt, och en av vättarna hade blivit förvandlade till en staty i samma ögonblick som han böjde sig ner för att mata tomtemors katt. Häxan Lucrezia var just i färd med att fästa en skylt med texten ”Sparka mig” på vättens stora rumpa.

Ah, den djärrve pojken och den surra älvan! Välkomna tillbaka.”

Tomtemor var lika chockad som de andra.

Lucrezia, vi kom ju överens om–”

Jag vet, jag vet. Jag tänkte barra att ni kanske ville ha lite fint trrots allt, men om ni vill ha hela tallrrikarr och rrena fönsterr, så…”

Hon ryckte på axlarna och sedan gjorde hon en liten rörelse. Plötsligt försvann tavlorna och dammlagret. Tallrikarna staplade sig i en snygg hög och blev skinande rena.

Tack”, sa tomtemor till Lucrezia.

Till slut böjde sig vätten upp och ryckte till sig skylten.

Va´ håll´ du på mä´? Ä´ du int´ riktigt riktig?”

Han rev sönder skylten och satte den under armen samtidigt som han gick ut med en mycket sur min. Fnytten backade därifrån.

Han verkade väldigt arg”, sa det röda fnyttet.

Tomtemor bjöd Olle och Elvan att sätta sig. ”Vi vet fortfarande inte vart ingredienserna har försvunnit, och vem som har tagit dem.”

Det ärr Nejlika som harr tagit dem”, sa Lucrezia och rättade till sin snäva klänning innan hon också satte sig.

Tomtemor lyfte rissäcken och skulle just ställa in den i skåpet, men istället fick hon ett oroligt ansiktsuttryck. Hon ställde ner säcken på golvet och skyndade sig att öppna den. Tomtemor ramlade nästan baklänges av förvåning.

Säcken var full med smågrus.

Olle kastade sig ner och grävde bland gruset, men det fanns inget ris någonstans i säcken. Han tittade upp på Elvan. De suckade samtidigt.

Det här är inte klokt”, sa Elvan. ”Så jag antar att det är helt typiskt för trollen.”

Vi måste tillbaka till trollen också”, sa Olle sammanbitet.

Det här är förfärligt”, sa det röda fnyttet.

 

Dörren till Bröle låg fortfarande som när de såg den sist, på golvet i ingenmanslandet.

De har nog inte kommit tillbaka än.”

Om de nu hittar tillbaka”, sa Elvan spetsigt.

De gick över bitarna av dörren, in i Bröle där det var ständig kväll. Elvan öppnade sin hand och tände en eld. De skyndade vidare, fast försiktigt ifall trollen hade kommit tillbaka och gömde sig någonstans i skogen. Olle såg visserligen inga troll, men det betydde inte att de inte fanns där.

Stigen var lika svår att följa som förra gången, och skuggorna var så långa att det inte var gott att veta vad som var skuggor och vad som rörde sig bland träden.

När de kom fram till trollens by, skyndade sig Olle att leta reda på ingången till den underjordiska grottan där de hade suttit fångna. Han hittade den bredvid en stor sten och kallade till sig Elvan.

Stanna kvar här och vakta så letar jag efter den riktiga rissäcken.”

Elvan nickade.

Men antagligen finns riset inte i en säck. Tänk dumt.”

Nere i grottan var det ännu mörkare än vad Olle mindes. Han trevade sig fram till hålet i väggen och lät fnytten ge honom lite ljus över trollens skafferi. Där fanns gott om spannar och krus, och Olle tänkte leta igenom allihop. Han skruvade av lock, bände upp korkar och lyfte på kupor, men ingenstans hittade han ett enda riskorn.

Var har de gjort av riset?”

De kanske inte har något ris”, sa det gröna fnyttet.

Vad gör vi i så fall?” sa det blåa fnyttet.

Tänk om Nejlika har varit här och tagit riset”, sa det röda fnyttet.

Olle tittade sig omkring i resten av grottan. När han stötte till en tom burk så att den skramlade mot en flaska viskade Elvan ner till dem:

Vad håller ni på med där nere?”

Det finns inget ris”, meddelade det gröna fnyttet.

Har ni tittat överallt?” sa Elvan och kom ner i grottan, medan fnytten flög upp och höll vakt. Elvan började med att titta på några uppenbara ställen, men då sa Olle:

Jag har redan tittat där.”

Så hon gick vidare genom att undersöka alla omöjliga ställen – under krukorna, på undersidorna av hyllorna, och på golvet bakom spannarna. Sedan gick hon bort till fängelsecellen och undersökte alla väggar.

Det finns inget ris här”, sa hon när hon hade tittat överallt. Hon var irriterad.

Trollen kanske bär riset med sig”, sa Olle.

Nu går vi.”

Olle nickade, men då fick han något i håret. Han drog handen genom kalufsen, och fick tag på något litet. Det var ett riskorn! Långsamt vände han blicken mot taket.

Det här är inte klokt”, sa han.

När Elvan fick se vad Olle såg, gapade hon bara.

Rätta mig om jag har fel, men trollen har alltså fäst stora tejpbitar i taket med klistret neråt, och sedan kastat upp riset i taket.”

Varifrån fick de tejpen?” undrade Olle.

Elvan stirrade förvånat på Olle.

Vänta nu, trollen har satt fast riset i taket, och du funderar över var trollen fick tag i tejpen? Du har nog varit hos trollen för länge.”

De kanske har haft ett bröllop här och ville spara riskornen till nästa gång”, sa Olle glatt.

Okej, nu tror jag att det är bäst att vi går”, sa Elvan med en misstänksam min.

Då kom det gröna fnyttet flygande i full fart.

Trollen kommer!”

Det röda fnyttet var inte långt efter.

Trollen är snart här.”

Trollen är vid det första huset nu”, sa det blåa fnyttet som kom sist.

Olle och Elvan tog tag i tejpbitarna och ryckte neråt. De rullade ihop allt till en stor boll med riset på insidan. Elvan lät fnytten landa i sin ficka medan Olle smög mot ingången med tejpbollen under ena armen. Han kikade upp. Trollen var ganska nära, men eftersom det var skymning vågade Olle smyga upp ur grottan, bort mot ett stenröse där han gömde sig. Han vinkade till Elvan att följa efter, och snart smög hon närmare. När hon kom fram gled hon förbi Olle och satte sig mot en stor sten. Trollen verkade inte ha märkt något.

De hade klarat sig så här långt. Nu gällde det bara att ta sig tillbaka till dörren. Olle höll koll på trollen för att se när de hade störst chans att komma undan osedda. Bakom honom hördes plötsligt ett klapprande läte.

Olle vände sig om. Elvan var borta.

Istället stod där ett djur som såg ut som en liten häst med ett kort horn i pannan. Olle hann inte säga något innan djuret viskade:

Sch! Enligt regel 47, avdelning 17, paragraf A och G, måste vi gripa dig. För din egen skull föreslår jag att du följer med så tyst du kan.”

I bakgrunden stod Elvan mellan två andra enhörningar. Olle nickade. Medan den ena enhörningen klickade ihop sina hovar, sa Olle:

Vilka är–”

Men klicket byttes mot ett sörplande läte som inuti ett stort sugrör. Den mörka skymningen i Bröle byttes mot en svart nyans som annars bara finns på kol i magen på en svart katt under en svart filt i en svart gruva. Olle såg inte ens sin egen nästipp. Det gjorde honom rädd.

Hallå?”

Innan någon hade hunnit svara försvann det sugande lätet, och det blev ljust igen. Ljuset brände i Olles ögon. Det första han såg var att Elvan också stod och gnuggade sig i ögonen. Sedan tog någon ifrån Olle tejpbollen. Det var en av enhörningarna som lade den i en plastpåse och klistrade igen den. Hans röst var entonig och tråkig.

Assistent 88326, skicka bevisföremålet, märkt 670042-XVC, till tekniska avdelningen enligt regel 194, avdelning 9, paragraf V.”

En annan enhörning tog påsen med tejpbollen i munnen och galopperade iväg med den innan Olle hade hunnit ta tillbaka den.

Var är vi?” frågade Olle och tittade sig omkring. Allt omkring dem var antingen grått eller fyrkantigt, eller fyrkantigt och grått.

Elvan muttrade syrligt:

Det här är ett vilt partyställe – Mythias frivilligpolis. De älskar regler.”

Poliser?”

Mm, och det betyder att vi har misslyckats med att rädda Mythia. Nu kan det dröja precis hur länge som helst innan vi kommer härifrån.”

Men vi har ju inte gjort något?” sa Olle.

Då tilltalade enhörningen dem igen, utan att växla ton en enda gång:

Enligt regel 56, avdelning 34, paragraf F tänker vi försöka bevisa motsatsen. Vi menar att ni är skyldiga till stöld av fjärde graden, enligt Krellfördragets sjunde kapitel, och inbrott, baserat på Dexterkommissionens nionde artikel, och eventuella vidare överträdelser.”

Elvan gäspade stort.

Vad pratar han om?” sa Olle, som hade lite svårt att hänga med i alla siffror och paragrafer.

Det är allvarliga anklagelser. Enligt Badariutredningens definition av ’allvarliga anklagelser’ naturligtvis.”

Men vi måste ju rädda Mythia. Människorna håller på att gräva en tunnel genom berget, och om vi inte lyckas väcka jultomten innan dess så kommer de att lyckas. Då dör alla som bor i berget! Vad säger era paragrafer om det?”

Enhörningen verkade inte bry sig om vad Olle sa. Han strök bara sitt gråa fyrkantiga skägg och malde på, med samma entoniga röst:

Lagen är entydig inom det här området – både Krellfördragets sjunde kapitel och Dexterkommissionens nionde artikel säger att motivet bakom brottet inte kan tillåtas att påverka rättegångens utgång, för att undvika att någon till exempel dödar en annan individ och hävdar att det är för det allmännas bästa.”

Men vi har ju inte dödat någon”, försökte Olle.

Protokollen från Elliottribunalens femtonde dag visar tydligt på faran med att göra skillnad på olika brottsrubriceringar.”

Elvan fortsatte att gäspa, allt större.

Om ni inte har något mer att tillägga, enligt regel 82, avdelning 6, paragraf N, är det dags att sätta ett datum för rättegången. Passar den tolfte april?”

Den tolfte april? Men tunneln–”

Överdomaren hinner inte komma hit förrän i mitten av april, och med tanke på den fara den anklagade vittnat om får den här rättegången hög prioritet–”

Enhörningens entoniga prat avbröts av en ljudlig duns.

Elvan hade somnat.

Några julkonstigheter

Man kanske kan säga att jag är en blandning mellan Grinchen och onkel Scrooge – efter förvandlingen. Jag gillar festandet med julen, men har svårt för alla konstigheter. Några av dem tänkte jag skriva om här:

* tjuren Ferdinand handlar alltså om tjurfäktning. Tänk på det lite. Verkligen muntert. Men titta gärna en gång till på Ferdinand och försök att bortse från korkekar där det växar korkar, ”fast hon var en ko” och andra roliga saker. Jag har bara svårt att se att tjurar skulle titta på en PR-affisch där en stolt matador (‘dödare’) sticker ett antal spjut i ryggen på en artfrände och tänka ”Åh, det där vill jag också göra. Till varje pris vill jag också komma dit.”

*

”Vet de över huvud taget om att det är jul?”

”Nej, det vet de inte. Och det har inte med att de är fattiga. För de är inte uppfostrade i en huvudsakligen kristen kultur. ‘Christmas’ – Christ- Kristus – fattar du kopplingen?”

Jag gillar låten, men texten är kanske inte helt genomtänkt.

*

Den här låten har valts till den juligaste låten, i någon brittisk undersökning. Vilken julstämning man får av folk som blir svikna under julhelgen… Min teori är att folk tänker på videon som julig.

* varför campar Musse, Långben och Kalle framför stans soptipp? Det verkar ju ha varit finare bara drygt femton meter därifrån.

*

Trean på samma lista. Men det är inte illa att få in drygt femtio förolämpningar i en jullåt utan att någon reagerar. Eller så kanske det är en motreaktion. Som Just D skaldar: ”de grälar om vikten av att hålla sams.” (För texten, se http://www.youtube.com/watch?v=ev94MQ9KQUs)

* att sedan fundera över hur tomten hinner, är ungefär som att fundera över hur Jesus kunde gå på vattnet.

Å andra sidan:

Varje tillfälle när man får äta kryddost, dricka must, knapra pepparkakor och öppna presenter kan per definition inte vara helt fel.