Matilda snor alla bollar – en story om tidningar

I dagens GT (inte en tidning jag brukar läsa) finns en artikel om hur min sambo stjäl alla bollar och skrattar åt det. Faktiskt.

Det började igår när Matilda tog med våra två barn till Plaskis. Där möttes hon av GT:s buss. GT:s utsände berättade att eftersom Bruce Springsteen var i stan (verkligen? Svårt att se för alla uppslag i alla tidningar – sans och balans i rapporteringen, my ass!), så delar GT ut badbollar. Vår sexåring och hans kompis, 7 år, var störst där, och lyckades få tag på flera bollar. Sexåringen tänkte nämligen att han skulle ge några till sina kusiner som han ska hälsa på i övermorgon. Sedan fick GT:s fotograf ta några bilder på våra barn i deras nya båt som de var överlyckliga för. (både båten och bilderna) Han tog flera stycken, och fick noga veta deras namn. Därefter frågade han Matilda om namnet, och om det var hennes barnvagn. Matilda sa som det var. Killarna var överförtjusta över att få vara med i tidningen. Vi försöker tona ner förhoppningen: de kanske inte har med dem bland bilderna.

Dagen därpå kommer reportaget. Alla är spända. Ingen av båtbilderna är med. Däremot finns det en liten helbild med barnvagnen i centrum, med familjen bredvid. Flera GT-bollar finns med i bild. Artikeln och bildtexten har med samma citat av Matilda – tre gånger! ”Nu har vi badbollar till hela släkten”, för säkerhets skull med tillägget att hon skrattar.

Man kan le lite åt hur GT försöker vända en misslyckad reportageidé till något sensationellt, men för Matilda blev det en ögonöppnare om hur tidningar vinklar saker som de själva vill. En vän på besök kommenterade att det här är ganska vanligt. Hon tog exemplet med rättelserna (ett exempel som jag själv tagit tidigare): de är alltid avsevärt mycket mindre och ändå menar de att de gör sitt jobb. Den som har skrivit en insändare till en tidning vet att tidningen alltid får sista ordet (Second opinion lade ner sin verksamhet nyligen). Och många fnyser kanske lite föraktfullt när någon kändis säger sig ha blivit felciterad i media, eller felklippt för att få fram en bra skurk av ett förhastat ord, men när det händer en själv, då pausar man lite… och inser att de som är med i tidningen kanske också är människor som har bra och dåliga dagar, blir drivna till dramatiska beteenden av journalister, eller bara har otur att någon ser dem när de har sin värsta dag på länge. Jag är inte säker på att det går att göra något åt det.

För som jag brukar ta som mitt värsta exempel: en dag när jag var presskontakt för svenskspråkiga Wikipedia fick jag ett mail från en journaliststudent. Hon skickade med en artikel hon hade skrivit. Jag tyckte att jag kände igenom texten som hon attribuerade till mig, men eftersom jag inte blivit intervjuad av henne gjorde jag en sökning på några nyckelfraser. Döm om min förvåning när jag såg att personen bakom citaten var min företrädare som blev intervjuad i en annan artikel. Hon hade bara ersatt namnen och ville att jag skulle godkänna det. Min chock är litegrand att det här är nästa generations journalist. Hon hade kommit in på en journalistlinje, vilket i sig kräver ganska höga betyg. Men dessutom hade hon troligen läst källkritik och om hur man arbetar med texter på internet i skolan, eftersom hon inte verkade så gammal. Ändå betedde hon sig lika dåligt som journalisterna i sketchen av Lennie Norman.

Men nog om det. Nu ska jag gå och leka med mina badbollar. Hela släkten? Nä, de där badbollarna var bara till mig? Hahahahaha!

Wikipedia och bloggar

För över hundra år sedan väntades Mark Twain komma hem efter en resa. Eftersom vädret hade varit så hemskt hade resten av sällskapet bytt från båt till tåg, så när tåget kom in och ingen Twain fanns ombord, började reportrarna som var utskickade befara att han hade drunknat. Tidningarna skrev naturligtvis om det här, för Twain var en populär författare.

Men några dagar senare kom Twain hem igen, fick se tidningarna och skickade in en satirisk artikel där han lovade att undersöka ifall det låg något i ryktet.

Det var andra gången Twain blivit dödförklarad av pressen! Första gången när journalisterna tog miste på Twain och hans kusin, yttrade han förstås de bevingade orden ”Ryktet om min död är överdrivet.”

Vad lär vi oss av det? Vi får se.

1974 kom boken ”Dödens triangel” (eng. The Bermuda Triangle) av Charles Berlitz. Berlitz (barnbarn till killen med språkkurserna) hade gjort en noggrann undersökning av trafiken genom ett område utanför Bermudas kust och gjort en skrämmande upptäckt. Antalet flygplan, båtar och andra fordon som hade förlist eller kraschat var mycket större än vad man annars hade kunnat vänta sig.

Men en närmare undersökning visade att Berlitz varit ganska frikostig med sanningen: de fartyg som han placerat som förlista i Bermuda-triangeln hade lika ofta förlist nära Portugal eller befann sig livs levande i sin hemmahamn. Slutligen visade det sig att det olycksdrabbade området varit skådeplatsen för ganska precis så många olyckor som vilket annat ställe som helst.

Vad lär vi oss av det? Ja, vi kommer till det.

1996 skickade fysikern Alan Sokal in en uppsats med titeln ”Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity” till den postmoderna kulturtidskriften Social Text som skulle ha ett temanummer om vetenskap. I uppsatsen förklarade han bland annat att kvantgravitationen har framstegsoptimistiska politiska implikationer. Eftersom Sokal var den ende riktige forskaren som skickat in en uppsats togs den in i tidskriften, varpå Sokal – samma dag – gick ut och förklarade att det hela varit ett test för att se hur långt han skulle kunna dra det kvasivetenskapliga språket innan redaktörerna kollade med någon annan forskare. Allt var helt enkelt ett påhitt.

Vad lär vi oss av det, då? Ja, nu börjar vi komma någonvart… ett mönster börjar kunna skönjas.

För faktum är att det inte finns någon typ av källa som man kan lita på till hundra procent. Inte tidskrifter, inte böcker, inte vetenskapliga uppsatser. Ett citat som jag kanske har överanvänt är den tidigare chefredaktören för Nationalencyklopedin som sa att varje band där innehåller ungefär 60 fel och att ett uppslagsverk utan fel är en utopi. Jag kan också lägga till att jag känner en person som varit med och medvetet lagt in ett fel i ett tryckt uppslagsverk.

Men det här är inte ett försvarstal för Wikipedia om nu någon trodde det. Låt mig ta ett exempel till som breddar diskussionen lite:

1963 kom den andra James Bondfilmen, Agent 007 ser rött. En av skurkarna spelades av Lotte Lenya, som annars var mest känd som sångerska och fru till kompositörren Kurt Weill. I filmens klimax använder Lenya ett par skor försedda med knivar framtill som hon försöker sparka Bond med.

Lenya har i intervjuer efteråt sagt: ”Det första folk tittar på när de möter mig numera… är mina skor.”

Här har vi alltså en kvinna som har deltagit i en Bondfilm, inte världens mest realistiska serie filmer, och kanske framför allt, inte en serie dokumentärfilmer – och folk tror fortfarande på något sätt, av någon orsak, att hon har de där livsfarliga skorna på sig. Inte bara i filmen – utan fortfarande, efter att filmen är slut!

Börjar det koppla nu? Folk litar på det man säger, skriver och visar på film, trots att det inte alltid är sant. Det handlar alltså inte om att vissa källor är bättre än andra, utan om att man måste vara källkritisk. Kolla källan har till exempel gjort en bra guide, men det viktiga är att man börjar tänka på källkritik som en process, snarare än som att vissa typer av källor är trovärdigare än andra. Det finns bra information i dåliga källor och dålig information i bra källor.

Så varför skriver jag om det här? Jo, jag har börjat omvärdera en sak på Wikipedia. Låt mig förklara:

Våra medievanor är på gång att förändras. Allt större del av våra liv äger rum på nätet: vi bloggar, vi läser tidningar online, open access blir allt vanligare, forum, mailinglistor och wikis har tagit över delar av det som tidigare ägde rum i tryckt form eller som samtal mellan människor. Det här kan man förneka kraften i. Man kan låtsas som att det är ett medium som det inte kan finnas någon sanning i. Ingendera är lyckade strategier med tanke på hur många som blir irriterade då. Se bara på vilka smällar Jan Guillou fick när han menade att bloggbävningen om Gömda bara var ett storm i ett vattenglas. Jag struntar egentligen i huruvida han hade rätt eller fel i sakfrågan – det intressanta är hur många som skrev om det på nätet. Eller om IPRED. Eller om Wanja Lundy-Wedin. Eller om Pirate Bay-rättegången.

Det är här krångligheterna börjar för alla som värnar om att Wikipedia ska vara ett bra uppslagsverk. För det är mycket svårare att skriva artiklar om saker som enbart finns på nätet än om saker som står i gammelmedia:

  • Sajter flyttar, det uppstår länkröta och internetarkiven är inte alltid så lätta att hitta i.
  • Vem som helst kan skriva en falsk biografi och sprida den
  • En tidning ges antingen ut eller inte, en webbplats kan ligga uppe många år efter att någon senast uppdaterat den

För även om det är skillnad på tryckta media där det finns någon slags redaktionellt dammlucka (inte alltid, men som regel) och på bloggar där vem som helst kan starta en åsiktsmaskin, så finns det en stor sak som är gemensam. Folkstormar kan uppstå på båda ställena. I tidningar finns folkstormarna på insändarsidorna, och i vissa fall räcker det med att fyra, fem människor ringer till en reporter för att klaga på något för att det ska räknas som en ”förtroendekris”, att tidningen är ”nerringd” eller att ”det ställs allt fler krav på X:s avgång”. Men det är under förutsättning att folket som ringer eller skriver tycker likadant som tidningen. Om femtio människor ringer och kräver chefredaktörens avgång räcker det knappast för att utgöra en folkstorm.

Så missta inte det här: ”Gammelmedia”, som vissa kallar tidningar och TV, bevakar bloggosfären och debattforum ganska nära. En del journalister bloggar och många har några favoritbloggar som de följer eftersom det är bloggar som samlar material åt dem, gratis och utan något krav på kreditering. En del är också intresserade av bloggar privat. Men journalisterna tänker inte trycka saker som inte passar dem. Varför skulle de det? Hur många bloggare skriver om saker de inte är intresserade av? Det finns fler högt utbildade bland journalistkåren än i bloggosfären (kanske), men å andra sidan har bloggarna mycket mer tid till sitt förfogande. Ingen tvingar dem att lämna in artikeln klockan 03.00 för att den ska komma ut i nästa dags tidning, så de kan skriva på inlägg under lång tid utan stress.

Okej, nog med resonemang nu. Vad har det här med Wikipedia att göra? Jo, under de senaste året har det kommit allt fler frågor som har fått mig att fundera på om Wikipedia hänger med i utvecklingen.

Låt mig ta ett fiktivt exempel, för att ingen enskild person ska känna sig utpekad: Gulli-Gullan är en blogg som funnits i åtta år. Under den tiden har hon skrivit om internet och upphovsrättsfrågor, samt om sin fascination för någon suspekt TV-serie från 1980-talet som ingen utom Gulli-Gullan verkar ha några minnen av. Hennes blogginlägg får stundom hundratals kommentarer, länkas till och citeras i andra bloggar (i alla fall det hon skriver om internet och upphovsrätt). Men här kommer kruxet: hon har inte skrivit någon bok baserat på sin blogg, och hon har konsekvent hållit sig utanför tidningar, såväl tryckta som på nätet.

I mångas ögon skulle Gulli-Gullan inte få någon artikel på Wikipedia. Hon uppfyller inte relevanskriterierna.

Missförstå mig inte: Wikipedias relevanskriterier är ett lätt sätt att förklara för Nisse i Hökarängen varför hans frisersalong inte lär få någon Wikipedia-artikel i första taget. Eller varför alla garageband som finns inte kan få gratis reklamplats. Men frågan är om de relevanskriterierna inte borde uppdateras litegrand för 2000-talet. För Gulli-Gullan når troligen fler personer med sin blogg än hon skulle göra med en bok med precis samma innehåll. (Ärligt talat, hur många skulle köpa en blogg-bok? Försvinner inte en del av poängen med en blogg när den trycks? Möjligheten att kommentera, länkarna, närheten till författaren…) Ett liknande, autentiskt fall är Blondinbella, vars kändisskap vilar på just bloggandet. Hon fick en Wikipedia-artikel 11 november 2007 kl. 20.57, men förlorade den redan nio minuter senare eftersom det bara var ”någon som bloggade”. 21 mars 2008 kl. 16.08 fick hon så en artikel till slut. Då hade hennes blogg kommit upp i 300 000 besökare/vecka.

Jag har tidigare uttryckt mig smått avståndstagande till bloggar. I min bok ”Så fungerar Wikipedia” skriver jag till exempel att bloggar är ”det mest egotrippade av alla nätfenomen” (s 100, men se även s 53). Det är en olycklig formulering, även om det såklart ligger ett korn av sanning i det. Vad jag kanske borde ha skrivit var en nyanserad, välformulerad användbarhetsformel för bloggar, någonting sånt här:

Bloggar går att verifiera. Men de bör sällan stå som källor till information. De är med andra ord någonstans mittemellan bra och dåliga källor. Så vilka ska man tro på? De med högst webbtrafik? De med journalistiska ambitioner? Enbart länka till taggar (”många bloggare tyckte illa om X [fotnot: tag X]”)? Eller är det absolut bästa att fortsätta strunta i folk som påverkar så många människor dagligen? Kan i så fall Wikipedia fortsätta att vara relevant för de flesta?

Kort sagt har jag långsamt börjat gå från den era när ”internet var farligt” och lärare var tvungna att gå på konferens för att tillsammans bestämma ifall man skulle använda internet (inte så länge sedan som man kan tro), till en era när ”det kan finnas bra saker på internet”, så länge man inte bara tar allfarvägar utan också tittar sig lite omkring på oväntade ställen.

Men, var drar man gränsen? Inte nog med att det finns så grymt många bloggar nu för tiden, ska mikrobloggarna snart användas som källor? Facebook-profiler? Och vad händer när man, som i Italien, börjar censurera bloggare? Blir Wikipedia utan källor då? Själv har jag ingen aning. Men det finns säkert någon blogg som har svaret, om nu inte Wikipedia har det.