Känner du dig kritiserad?

Det här är mitt 300:e inlägg på den här bloggen 🙂

Just nu lägger jag in en massa gamla texter som jag skrivit för Vulkan, men som försvunnit i internets gömmor. Det här är det fjärde i serien.

Känner du dig kritiserad?

Näst efter skrivkramp skulle jag tro att det folk som inte är vana att skriva mest associerar med skrivande är att det är för jäkligt att bli kritiserad. Det är så hemskt att de flesta hellre har skrivkramp än att utsätta sig för risken. Därför finns det en stor poäng med att skriva om kritik – eller feedback, som nog är en bättre term. Det finns framför allt tre saker man bör känna till om feedback, och ingen av dem är att man ska försöka att inte ta det personligt. Det är omöjligt att låta bli att ta kritik mot något man har arbetat med och lagt ner sin själ riktigt personligt. Så istället finns det tre andra saker jag tänkte på:

1. Kritiken kommer

Oavsett hur mycket du förbereder dig, så kommer kritiken. Det är bara att vänja sig vid att allt och alla har en åsikt och att det kommer att göra ont. Det är också bara att vänja sig vid att den mening man har arbetat med i två veckor troligen kommer att missförstås. Allt går nämligen att missförstå.

Det här betyder bland annat att man aldrig ska ge någon en text innan man själv är färdig. Om du är nervös för att visa texten, finns det säkert en orsak till det, men å andra sidan…

2. En text blir aldrig färdig

Det är en myt att texter blir färdiga. Författare blir trötta på texterna, tiden tar slut, etc, men utan de hindren finns det inget som säger att texten är helt färdig. Så oavsett om du tar kritiken på allvar och försöker införa alla förslag eller inte, så finns det alltid mer feedback du kan få. Alltid!

Jag har ibland haft att göra med folk vars texter jag har blivit ombedd att kommentera, gjort omfattande beskrivningar av problem och sätt att lösa dem, varit rädd för att de ska gå under av mängden kommentarer, och sedan sett att personen inte verkat ta åt sig över huvud taget. Personen går glatt vidare, utan att förstå hur stora problemen är. Först brukar jag bli irriterad då, men jag har börjat respektera dem – de har verkligen fattat det här med att en text aldrig blir helt färdig. Och de har fattat en sak till:

3. Handlingar talar tydligare än ord

Kritik är bara ord. Att lämna in en text är en handling. Det är handlingarna som räknas. Det här betyder att den feedback jag gav till personen i punkten ovan, bara är ord. De trumfas av att personen har a) skrivit texten från början, och b) kanske lämnar in texten. Utan att någon skriver texten från början finns det ingen mening med att ge kritik. Och om orden fått effekten att man låtit bli att lämna in texten, då har man inte insett kraften i handlingen ”att lämna in en text”.

Med andra ord: tillåt dig ibland att bli en sådan där som glatt verkar vara oförstående, men som i själva verket gått sönder inombords – och ändå lämnar in texten. Då har handlingen vunnit över ordet. Igen.

Då är världen som den ska igen.

Annonser

Du behöver inte skämmas…

Efter drygt tio år som lektör (bland annat för Vulkan) har jag mött många olika reaktioner på mina rekommendationer. Jag har fått tillbaka glada utrop från folk som har ”hittat” sin egen text, jag har mött stönanden över hur mycket som återstår av arbetet, jag har fått frågetecken och utropstecken i mail efter mail, jag har insett att världen går att se på väldigt olika sätt, och jag har mötts av tystnad.

Ibland kan det vara tur att de är tysta...

Ibland kan det vara tur att de är tysta…

Men den vanligaste kommentaren jag får är… en ursäkt. Så här går det till:

Jag lämnar mina rekommendationer. Det tar en tid, och sedan kommer ett svar där författaren skriver att han eller hon tyckte att kommentarerna var bra, särskilt X eller Y. Men han eller hon har inte följt alla instruktioner. Ibland har författaren låtit någon annan läsa texten och den hade andra synpunkter, och så sammanförde författaren det bästa från båda. Slutligen kommenterar han eller hon att jag säkert inte kommer att bli nöjd och ber om ursäkt.

Det här är alltså en av de vanligaste reaktionerna, och det följer just det här mönstret. (Jag skriver inte det här för att peka ut någon, eller för att driva med hur lika folk är, utan för att… ja, jag kommer till det.)

Jag brukar alltid svara en variant av följande:

Vad roligt att du börjar känna dig färdig med texten. Du behöver dock inte ursäkta dig för att du gör som du tycker blir bäst eller känna att du måste försvara dig för att du inte använder alla mina rekommendationer. Det var aldrig avsikten att du skulle göra som jag sade. Tvärtom gillar jag att du snarare tänker själv än förlitar dig på andras åsikter. Jag är heller inte så arrogant att jag tror att enbart jag kan hjälpa dig att göra texten så bra den kan bli (även om jag naturligtvis har stor erfarenhet och kan ta dig en lång bit på vägen). För att texten ska bli så bra som möjligt är det viktigt att du tänker på texten ur olika synvinklar, med hjälp av input från andra. Vad resultatet blir spelar egentligen mindre roll, för om du får den typen av hjälp en gång, så kommer du tänka på ett annat sätt inför nästa text. Om du beslutar dig för att inte ändra någonting så har du åtminstone tänkt över det, och om du bestämmer dig för att gå åt helt motsatta hållet, då har du gjort något som du inte hade gjort annars.

Mitt mål är att texten ska bli så bra som möjligt. Men det är inte jag som ska skriva den. Därför är det du som beslutar vad som är ”bra”. Jag inte bara respekterar dina beslut angående det; jag gillar inte att ta ansvaret för andras texter.

Och därmed kommer vi till frågan om varför jag skriver om det här. Svaret är att få vet vad en lektör gör. En del tror att lektörer som jag beordrar författare att slakta sina älsklingar. Så gör inte de flesta lektörer (de tänker nog på förlagsredaktörer). De läser istället texten och speglar den så att författaren enklare förstår vad den innehåller, förstår vari problemen ligger, och hur den kan göra texten bättre. Det är en slags majevtik. Författaren ska göra allt jobb, eftersom det är författaren som vill ta åt sig äran. Lektören blir som mest tackad i förordet.

Varför är det viktigt att känna till vad en lektör gör? Den enkla förklaringen är att det gör det enklare att jobba ihop om båda har samma bild av vilka arbetsuppgifter den andra har. Den personliga förklaringen är dock viktigare för mig. Det känns lite märkligt att bli ”anklagad” för att vara en sådan person som förväntar sig att andra ska ge upp sina texter, helt förändra dem efter mitt godtycke och därefter förändra dem på flera sätt som ofta talar mot varandra. Framför allt när jag så gärna blir överbevisad om att jag har fel.

Som Toby Ziegler säger i ett avsnitt av Vita huset: ”Why don’t you pick your section of the speech. Fight with me about it, and I’ll lose, and then I can call in the next group.” (He shall from time to time) Jag ”förlorar” gärna ett par fajter, för jag vet att det finns stora chanser att jag kommer att vinna i slutänden. Det är bara det att jag ofta har några viktiga poänger bland mina förslag, och det är inte alltid de är uppenbara. Så länge jag får ”vinna” dem…

The cult of the amateur

Andrew Keen, såsom han presenteras i det... hupp, användargenererade uppslagsverket Wikipedia

Andrew Keen, såsom han presenteras i det... hupp, användargenererade uppslagsverket Wikipedia

En av de frågor som då och då kommer upp när jag föreläser om Wikipedia, den fria encyklopedin, handlar om en bok som fått något av ett kultrykte, Andrew Keens The cult of the amateur. Eftersom jag inte har läst den (eller tusentals andra böcker – trots att jag läser omkring 50 böcker om året), brukar jag svara ganska undflyende på specifika saker i Keens kritik om att Web 2.0 skulle döda vår kultur. Jag kan förstås dra en del motargument och det brukar jag göra, men det var inte förrän jag läste en recension på webbplatsen Reason som jag verkligen förstod vad det stora problemet i Keens kritik var. Recensionen finns här och är skriven i januari 2008 av David Harsanyi. Jag vet att det var ett tag sedan, men man kan inte alltid upptäcka allting direkt. (I själva verket är det väl alltid frågan om en viss eftersläpning.)

Keen menar att alla bloggar och Wikipedia, ja, allt användargenererat material (till exempel den här bibliografisajten eller det här länkskafferiet, gissar jag) dränker det professionellt skapade materialet. Dagens nyheter kan inte skrika lika högt som Sveriges alla bloggare och därför kommer DN snart tvingas lägga ner, verkar Keen påstå. ”Och då kommer ni att ångra er” misstänker man att Keen lägger till.

Nu är situationen givetvis mer komplicerad än vad Keen vill ge sken av. Till och med en så bra blogg som Internetbrus är ju bara en blogg, användargenererad av personer som inte är betalda för att skriva inläggen. Man kan givetvis påstå att det är ett exempel på en bra blogg, men att det finns många fler dåliga än det finns bra. Det må vara hänt, men samma sak gäller för tidningar, böcker och för den delen artiklar i uppslagsverk. För dem som följde den sista länken och blev förvånade över vad som fanns där, kan jag förtydliga med att jag gillar Nordisk familjebok, men att den trots allt är hopplöst utdaterad. Jag upprepar helt enkelt vad jag skrev för ett tag sedan, situationen med bloggar är inte annorlunda än så mycket annat i livet – man får ta det med en nypa salt, vara källkritisk och ta det goda med det onda.

Förresten, missa inte Harsanyis artikel. Den är riktigt bra och tar upp mycket mer än jag gör i det här blogginlägget. Här fanns den, som sagt.

Banacek

George Peppard som Banachek

George Peppard som Banacek

Jag har fått tillgång till andra säsongen av TV-serien Banacek med George Peppard i huvudrollen som en polsk/amerikan som har som jobb att återbörda försvunna och högt försäkrade saker. Den har sina fördelar: Peppard är rätt olik sig från andra roller jag sett honom i, till exempel men inte bara A-team. De andra två/tre huvudpersonerna är en salig blandning av figurer. Intrigerna håller hyfsat väl (wow, hur försvinner en tretons-staty eller ett flygodugligt flygplan?). Och musiken är ganska skön.

Sen är kanske filmningen inte den bästa: enbart i ett avsnitt såg jag kameraskuggor och -speglingar vid tre tillfällen – inom fem minuter. Ljudet kunde vara bättre (nybörjarfilmare – tänk på ljudet mer än bilden!). Och man är glad att man inte är anställd av Banacek. Men det ska bli lite tråkigt när jag inte har fler avsnitt att titta på.