Varför skriver du om det här?

När jag var yngre brevväxlade jag en hel del. Ni vet, fysiska, långsamma, pappersbaserade brev. Ibland skrev jag på maskin (och ibland skrev jag till och med breven två gånger, så att jag skulle ha en kopia till mitt eget arkiv – det var innan jag insåg att det fanns sånt där blått kalkerpapper som gjorde kopiorna lite blekare än originalet, och som var hopplösa om man skrev fel). Jag och mina brevkompisar började skriva till varandra på lite olika sätt. Ofta hade vi ett gemensamt intresse. Ibland kunde det bli uppenbart att vi också delade ett annat intresse. Jag hade en vän under flera år, där vi upptäckte allt fler gemensamma intressen.

Men så fanns det också brevvänner där den andra parten hade ett intresse som jag inte kunde förstå. En som jag minns särskilt var intresserad av cirkus. Han spelade in cirkusföreställningar på video, köpte böcker, gick på alla som var i stan där han bodde, etc. Och även om jag väl som de flesta inte har något emot cirkusar (bortsett från det där med djuren), så kunde jag inte riktigt förstå passionen i hans samlande. Han fortsatte att skriva om sitt intresse, och jag svarade undvikande.

Det har tagit ett tag men jag har insett att det finns en läxa i det där för hur man gör när man skriver. Med tanke på hur många intressen det finns runt om i världen är det viktigt att förklara för läsaren varför man skriver om det man gör.

Det här kan låta som en plattityd. Tyvärr är det inte det. Folk skriver oerhört ofta utan att berätta varför någon annan människa borde bry sig.

Till vardags gör man inte så, eftersom man utgår ifrån att andra har ungefär samma intressen eller kan föreställa sig varför det är intressant eller förställa sig att de är intresserade. När det gäller skrivande har man inte den lyxen. Inte nog med att läsaren inte ser många av de markörer som gör det lättare att förstå passionen och därför kan bli uttråkad när man försöker visa att det är viktigt. Läsaren har också möjligheten att på ett mycket större sätt distansera sig från texten om den inte tar fokuset helt. I ett samtal är det oartigt att avbryta eller gå därifrån, men ingen måste läsa en text från början till slut, eller ens hålla uppmärksamheten uppe. Det finns alltså all anledning att förklara varför man skriver om något: det blir enklare för läsaren att komma in i texten och svårare att distansera sig.

Det finns fler skäl att skriva om varför man skriver. Gör man det får man möjligheten att definiera problemet.

En som visar det här tydligt är Lars Aronsson, grundare av Projekt Runeberg. Så här skriver han ska förklara hur man bör göra för att jämföra uppslagsverk (till exempel Wikipedia och Nationalencyklopedin) (och här kommer ett långt citat):

Som en inledande utvikning ska jag nu göra den halsbrytande jämförelsen mellan ett uppslagsverk och en ångmaskin. Båda består nämligen av många delar. […] Ett ånglok har många delarI ett lokomotiv eldar man med ved eller kol för att hetta upp vatten tills det kokar och bildar ånga av ett visst tryck. Ångan leds in i en cylinder, där trycket får en kolv att röra sig. Vid den fram- och återgående kolven är en vevstake fäst, som får ett hjul att gå runt och sätter loket och hela tåget i rörelse. Här omvandlas alltså kemiskt bunden energi i bränslet till hetta, som omvandlas till ett ångtryck, som omvandlas till en linjär rörelse i kolven, som omvandlas till en cirkulär rörelse i hjulet, för att genom kontakten med rälsen åter omvandlas till en linjär rörelse. Det är fem energiomvandlingar efter varandra.

Hur vet man då om ett ånglok är bra eller dåligt, om det är bättre eller sämre än ett annat ånglok? Man kan försöka beräkna effektiviteten av varje omvandling för sig och summera (eller rättare sagt, multiplicera) dem med varandra för att få ett mått på helheten. Man riskerar då att bli teknologie doktor på köpet. Man kan studera någon viss detalj i händelsekedjan, till exempel ångtrycket eller cylinderns diameter, men risken är stor att de inte säger så mycket om helheten.

The RocketDet första välkända provet där ånglok jämfördes mot varandra ägde rum i oktober 1829 på järnvägen Liverpool-Manchester i England. Det var en tävling, numera känd som the Rainhill trials, där olika konstruktörer fick i uppgift att transportera en viss mängd gods längs en given bana, på kortast möjliga tid och med minsta möjliga bränsleåtgång. Vinnaren blev Stephensons lokomotiv ”Rocket” (bilden här intill), medan svensken John Ericsson, vars lokomotiv ”Novelty” var en god konstruktion och tävlingens favorit, förlorade genom ett missöde när ett rör till ångpannan sprack läck.

Den här sortens test är vanliga inom teknisk utveckling. De kallas ”black box”, eftersom man betraktar det komplicerade tekniska systemet som en svart låda med okänt innehåll. Man bryr sig inte om systemets inre detaljer, som cylinderns diameter eller ångans tryck, utan jämför under testet bara de yttre faktorerna: Hur mycket bränsle matas in och hur mycket dragkraft kommer ut. Vinnaren blir den som lyckas bäst med uppgiften som helhet. En överlägsen konstruktion i inre detaljer är inte till någon hjälp, om en olycka sätter käppar i hjulet.

[…]

Låt oss nu återvända till encyklopedierna. […] Hur gör man då ett ”black box”-test av uppslagsverk? Hur prövar man helheten, encyklopedin i sitt sammanhang, och inte bara en enskild artikel i taget? Man måste utgå från en vardaglig situation, där man blir nyfiken på något. Det kan vara en nyhetshändelse, kanske en revolt i Libyen. Vad är egentligen landets politiska bakgrund? Hur lär jag mig något om det? Vad kostar det, vilken tid tar det, får jag svar på mina frågor och är svaren korrekta?

[..]

Om man nu plockar en artikel ur Encyclopædia Britannica och jämför den med samma ämne i Wikipedia, så är det förstås intressant att utvärdera hur de jämför sig. Men i en vardaglig situation är det ingen som ställs inför det valet. Folk går först till Google och där får man bara träff i öppet tillgängliga webbsidor. I detta vardagliga ”black box”-test konkurrerar Wikipedia mot bloggar, dagstidningar, företagspresentationer, specialintresserade privatpersoner och lobbygrupper. Och förtroendet för Wikipedia ökar stadigt. Oftare än sina konkurrenter lyckas Wikipedia att servera saklig, neutral och relevant kunskap på bråkdelen av en sekund.

Det är ett faktum att den nyfikna och kunskapshungriga allmänheten år 2011 i första hand vänder sig till söktjänster som Google och varken till bokhyllan eller sajter med abonnemangsavtal. Därför står den utslagsgivande tävlingen mellan Wikipedia och andra webbsajter, inte mellan Wikipedia och andra encyklopedier. Vill man avråda från Wikipedia till förmån för andra uppslagsverk, som några kritiker tycks ha för avsikt, måste man endera avråda från Google eller bygga en bättre webbsajt än Wikipedia. Försök gärna med det. En mer realistisk plan är kanske att granska Wikipedia och föreslå sätt att göra den fria encyklopedin ännu bättre.

[Källa]

Det Lars gör är att sätta upp ett problem som egentligen bara går att lösa på ett sätt. Lägg också märke till att han börjar med en jämförelse/liknelse. Titta sedan upp längst upp i det här blogginlägget. Gör jag likadant? Fungerade det?

Det blir självklart alldeles för omständligt att göra det här hela tiden. Ingen orkar lyssna på det. Men man bör åtminstone ha det som ett av verktygen i sin författarverktygslåda. Och nästa gång du upptäcker att någon låter bli att läsa det du skriver kan du åtgärda det genom att lägga till en orsak för någon annan att bry sig.

Vilda västern är ingen bra liknelse för internet

Idag träffade jag min vän Stefan helt kort. Vi diskuterade nya lagförslag om upphovsrätt, herrelösa verk och digitalisering, och hur trenden går mot att reglera allt fler saker. Särskilt tycks lagstiftarna ha siktat in sig på internet, eftersom ”det vet ju alla att internet är farligt”. I samband med det här kan man ibland höra att internet är som Vilda Västern. Det är en liknelse som är vinklad.

Problemet i Vilda Västern var att man i stort sett inte hade någon lag, och att det därför blev ett tillhåll för allsköns avskum och skurkar. Därför såg USA:s regering till att öka antalet poliser, så att ordningen kunde få råda. Är inte det likt internet, då?

Nja, jag medger att beskrivningen av internet delvis är rätt, men i stället för att skaffa poliser och ge dem verktyg att fånga bovarna, så har bland annat USA:s regering (och Sveriges) gått mycket längre. Mycket, mycket längre. Man behöver inte gå så långt som till NSA, även om det naturligtvis är en ytterlighet. Det kan räcka med att gå till lagförslag som är tänkta att lösa upphovsrättsbrott (för att skydda en industri, är tanken), men där resultatet blir att man håller på att paja internet. Då menar jag inte att wifin inte fungerar längre, utan att det inte längre går att hitta webbplatser för att systemet inte fungerar längre. Det här var något år sedan. Men det är en sak som många med mig inte kommer att glömma. Lagstiftarna höll på att stänga ner internet, men innan de hann göra det, så visade vi allmänheten vad som höll på att hända. Då reagerade folk i USA med att ringa ner sina representanter, som till slut stoppade lagförslaget.

Men det är inte slut där. Det kommer flera liknande lagförslag, och det kommer lagförslag inom andra områden. Det här betyder att  nedanstående serie numera bara sammanfattar en del av det hela:

tumblr_mdd960OLUY1rk8nvoo1_500

Nu är det alltså också frihandeln som är hotad. Men ta gärna reda på vad avtalet TTIP går ut på. Om du kan. Numera är nämligen mer än någonsin hemligstämplat. Man skulle kunna bli paranoid för mindre.

Därför tycker jag inte att Vilda Västern-liknelsen är bra. Det ger bilden av att laglösheten är dålig – och att det faktiskt råder laglöshet. Det gör det naturligtvis inte. Lagarna gäller på internet också. Folk är bara ovana att tillämpa lagarna i ett landskap som ständigt ändrar sig.

Vad vore en bättre liknelse? Min första tanke var när vi stiftade lagar för att förhindra företag från att dumpa farliga kemikalier i naturen. Lagarna hindrade inte andra, goda saker, som att tillverka mat eller att frakta maten till dem som ska äta den, bara det som vi tycker är fel, och kan se är moraliskt förkastligt, eftersom det förstör naturen. Men det kanske inte är den bästa liknelsen. Jag är öppen för förslag här.

Tänk om det hade varit din vän…

Låt säga att du har en vän som heter Josef. Ni sitter och pratar hemma hos honom.

Två vänner

Du och din vän.

Klockan är över elva på kvällen. Han bjuder på mat och dryck och ni har riktigt kommit in i samtalet.

Eftersom ni känner varandra riktigt väl nämner du att din mamma har cancer och just nu genomgår strålbehandling. Josef vänder sig förvånat om och tittar konstigt på dig.

– Strålbehandling? säger han. Men käre vän, nog vet du att strålbehandling bara gör cancer värre? Strålarna går in i kroppen och gör att cancercellerna växer snabbare och blir mer aggressiva.

Du blir lika förvånad och undrar hur Josef kan skoja när din mamma är allvarligt sjuk, men när du säger till honom att sluta, så blir han alltmer upprörd. Till slut inser du att han faktiskt verkar ha fått för sig att strålbehandling till och med orsakar cancer och att folk som försöker få folk att genomgå strålbehandling är onda, onda människor.

I det läget beslutar du dig för att byta ämne och aldrig mer nämna cancer, strålbehandling eller din mamma igen i Josefs sällskap. Men han är ju så trevlig att du snart lugnar ner dig, och han lugnar ner sig. Någonstans funderar du på om det trots allt inte var ett skämt (om än ett osmakligt), och att Josef bara håller dig på halster ovanligt länge.

Eftersom Josef jobbar inom skolvärlden, tänker du att han kanske skulle vara intresserad av att prata om en rolig lärare du hade på gymnasiet. Du hinner inte säga mer än: ”Hon hade…” innan Josef avbryter dig och nu är han närmast hånfull:

– Menar du att du hade en kvinnlig lärare?!

För att försöka lätta upp stämningen utnyttjar du dubbeltydigheten i vad Josef säger och skämtar:

– Kvinnlig och kvinnlig? Hon hade XX-kromosomer i alla fall.

Ibland klädde hon upp sig

– Läraryrket är alldeles för viktigt för att överlåtas åt kvinnor, säger Josef. De har inte rätt pondus och kan inte se till att eleverna lär sig något.

Dina minnen av din lärare (lärarinna, om man ska vara noggrann) verkar motsäga vad Josef säger. Hon var i själva verket den bästa lärare du har haft. Men Josef fortsätter att klaga så mycket på hur kvinnor förstör läraryrket att du är förvånad över hur han jobba inom skolvärlden med tanke på att de flesta lärare är kvinnor.

– Äsch, Josef skojar bara ännu mer, säger du till dig själv, och konfronterar honom lättsamt med skämtet.

Men Josef blir upprörd över att du ens kan antyda något sånt, och snart tvingas du till tystnad medan han orerar om hur orena kvinnor är.

Bara om man har tur

Han berättar hur han konsekvent missgynnar kvinnorna han arbetar med: tystar dem, låter dem jobba längre än männen, struntar i deras klagomål om att deras löner är hälften så stor som männens – det är ju deras eget fel. Och bäst av allt. Han gillar hur han har skapat jobb på sin arbetsplats som inga kvinnor någonsin kommer att kunna få, eftersom han har skrivit arbetsbeskrivningen så att bara män kan komma ifråga. Det här har gjort att han har fått beröm från cheferna – för det är inte lätt att skriva sådana arbetsbeskrivningar utan att få ”feministerna” på sig. Men här han han lyckats se till att inga kvinnor ens vill jobba där.

Du säger inget. Trots allt är det ju din vän Josef vi talar om. Ni har ju varit med om så mycket ihop: skidsemestrar, tennisträningen när ni var yngre, scouterna…

Istället börjar du prata om dina barn. Du har två så fantastiska barn, och kan berätta så roliga anekdoter som till och med folk som inte gillar barn tycker om. Särskilt den om ostmackan – den är fantastisk.

Berättelsen blir inte lika bra när man skriver ner den

Berättelsen blir inte lika bra när man skriver ner den…

Du laddar upp historien ordentligt, broderar ut den med armrörelserna (man måste berätta den med armrörelser), och väntar på ett skratt.

Inget.

Själv fnissar du lite för att visa att det är dags att skratta. Josef tittar tyst på dig.

Nu börjar du bli lite obekväm. Varför var du tvungen att ha på dig en så tajt skjortkrage?

– Vad säger du, ska vi ta en promenad? Jag är alldeles mätt, säger du för att försöka avleda samtalet från det som verkar kunna bli en jobbig situation annars. Någonstans inom dig börjar du fundera på varför du och Josef blev kompisar för så länge sedan. Har han ingen humor? Gillar han inte barn? Du försöker minnas alla gånger ni mött barn ihop, men det kanske är vinet, men du kan inte minnas något just nu.

Josef går med på att gå ut, och ni tar vägen in mot centrum.

Gatan är ganska lugn, men det är något som känns lite konstigt.

Närmaste grannen är ute och klipper gräset

Det är nästan vindstilla, och längre bort längs gatan lyser lamporna från ett par av villorna. Du och Josef pratar inte så himla mycket, så du hör ganska väl något som låter som dämpade skrik. Är det någon som har TV:n på så högt? Det låter lite väl mycket för det.

Snart får du dina värsta farhågor bekräftade. Dörren till en av villorna slås upp så hårt att glasrutorna i villan skakar. Ut ur huset kastar sig en varelse. Nerför trappan. Skriker. Stirrande rädda ögon som vänds i skräck tillbaka mot dörröppningen. Kvinnan är blodig och har sönderrivna kläder. Hon har flera blåmärken i ansiktet och haltar märkbart. Munnen raspar fram hesa rop på hjälp.

Så får kvinnan se oss. För en sekund tvekar honom. Du springer fram emot henne med öppna armar.

– Men vad i hela fridens namn har hänt dig? säger du.

Hon låter sig omfamnas och skriker ut sin smärta och förnedring.

Jag tror att vi alla behöver en söt bild just nu.

Jag tror att vi alla behöver en söt bild just nu.

Precis då kommer en större figur ut ur mörkret i villan. Han har ett brännbollsträ i ena handen och en flaska med öl i den andra. Han kommer ut på gatan, rakt emot dig och kvinnan. Du märker hur kvinnan börjar skaka och gråta.

– Kom hit, säger mannen.

– Nej, säger du i någon slags vanföreställning om att du skulle kunna förhindra honom från att slå ner dig.

Då kommer Josef in i bilden. Med ens känns saken inte lika hopplös längre.

– Hej, säger han till mannen. Jag heter Josef och jag ska hjälpa dig. Jag förstår att det här måste ha varit jobbigt för dig, men jag ska se till att det kommer att bli bättre för dig framöver.

Både du och mannen ser oförstående ut. Kvinnan kryper ihop. Men Josef fortsätter:

– Jag har en ganska hög position, och jag kan se till att du får ett bättre jobb så att du inte behöver hamna i den här typen av situationer längre. Och jag ska se till att polisen inte kommer att besvära dig. Som jag sa, har jag en ganska hög position.

– Men jag tänker ringa polisen, säger du, eftersom du knappt kan tro dina öron.

Josef tittar på dig, och sedan på mannens öl.

– Nej, det tror jag inte.

Han lånar mannens öl. Sedan häller han den över din mage. Rikligt med öl över hela bröstet.

– Så där, nu kommer ingen att lita på vad han har att säga, säger han till mannen. Förresten, ser du hur de hånglar med varandra? Inte undra på att du var tvungen att lära henne lite folkvett.

Nu är frågan: skulle du fortsätta att umgås med en sådan person som Josef? Oavsett hur goda vänner ni hade varit, och hur länge ni hade umgåtts tidigare, hade du kunnat förlåta honom?

Inte ens med en så här fin skylt

Inte ens med en så här fin skylt, va?

Tänk om det inte vore din vän då…

Men tänk om det inte hade varit din vän.

Tänk om det hade varit en läkare som hade sagt att strålbehandling hade gjort din mammas cancer värre. Troligen hade du, om du hade vetat vad det var, anmält läkaren till Hälso- och Sjukvårdens Ansvarsnämnd (HSAN).

Om det hade varit en politiker som hade gått till val med vallöftet att minska antalet strålbehandlingar eftersom de sprider cancer, då hade den politikern fått svårt att bli vald. Strålbehandling är nämligen effektivt mot cancer. Och det vet tillräckligt många läkare för att det skulle ha blivit ett ramaskri genom media.

Och hade det varit en tidning som hade spridit den lögnen, så hade de andra tidningarna, TV och bloggvärlden varit på den tidningen som en hök.

Eller tänk om…

… någon myndighet hade diskriminerat kvinnor på det sättet som Josef gjorde… Okej. Dåligt exempel.

Eller tänk om…

… någon som äger en av Sveriges största banker hade försökt att skydda hustrumisshandlare från att bli gripna av polisen genom att ljuga och gömma undan förrövaren. Det hade fått aktierna att sjunka så lågt att Telia-aktien hade verkat vara en bra affär i jämförelse.

Tänk om polisen konsekvent hade bortsett från att kvinnor misshandlas istället för att försöka lösa problemen. Då hade gigantiska protester uppstått. FI hade fått mer än den procent av rösterna det rör sig om nu. Kvinnojourerna hade blivit nerringda. Diskrimineringsombudsmannen hade blivit tvungen att ta i.

Säg till och med att någon i kungahuset hade gjort vad den kunde för att dölja att någon vän hade misshandlat sin fru, dolt det för polisen, diskrediterat vittnen och befordrat den personen? Kungen är immun mot åtal, men den allmänna opinionen hade kunnat gjort det omöjligt för kungahuset att representera Sverige utomlands.

Börjar du tycka att det är konstigt att gå så långt upp? Tror du att jag spekulerar?

Men det är faktiskt det här som har hänt. Fast istället för att hävda att det är strålbehandling som är dålig, så hävdas det att kondomer är dåliga och att de orsakar AIDS (de skyddar tvärtom mot HIV). Och istället för att gömma undan hustrumisshandlare så gömmer man undan pedofiler och våldtäktsmän.

Att han diskriminerar kvinnor anses nästan normalt i sammanhanget.

Och den skyldige heter Josef Alois Ratzinger. Eller som han är mer känd: påven Benedictus XVI.

Nog för att vissa påvar har varit galna, men de levde förr i tiden. Den här påven lever i nutid, tycker man ju i alla fall.

Galen påve 1.

Galen påve 1. Avråder folk i Afrika från att använda kondomer.

Galen påve 2.

Galen påve 2. Gräver upp sin döde företrädare och ställer honom inför rätta.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Tänk om… igen

Jag har tidigare skrivit om hur Stephen Fry argumenterar i frågan. Frågan är hur länge man kan hyckla utan att råka ut för några som helst konsekvenser, ens som påve.

Jag tänker inte argumentera så där enkelt som många andra gör, genom att fråga dig ”sätt dig in i offrens situation”. Men jag undrar en sak…

Tänk om han hade varit din vän. Hade du accepterat det då?