Gökboet och protagonsten igen

Kort efter att jag skrivit om vem som är protagonisten i filmen Gökboet (nej, det är inte indianen Bromden…) så var min sambo på ett nytt möte med sin kurs. Där diskuterade man just det här med antagonister och protagonister igen. Och en av dem anmärkte just att det var hövdingen som var protagonisten.

Homer skriker

Homer skriker

Jag fattar inte hur man kan tro det! Han är protagonisten i *romanen* Gökboet. Det är som att tro att det är Don McLean som sjunger ensam på Madonnas version av American Pie för att det var han som gjorde originalet eller att det var Edward Munch som gjorde bilden här bredvid, eftersom det var Munch som gjorde förlagan.

Vad handlar det här om? Jo, det kan vara ganska lätt att förstå att jag som inte har en timmes utbildning i hur man mekar med bilar inte ska säga till någon vad de olika delarna under en motorhuv heter. Däremot verkar folk tycka att det är så enkelt med berättelser och texter att vem som helst kan få tycka till och ha lika stor expertis inom området. ”Det finns ju ändå inga fasta regler.” Struntprat. Det är klart att det finns regler. Det finns inte bara troper. Det finns faktiskt klara och ganska enkla regler. Några av dem finns beskrivna i olika skrivböcker. Några av dem finns beskrivna på Wordplay. Men lättast är kanske att faktiskt fråga en expert. Ta kontakt med någon som har läst, studerat, forskat, prövat, och gjort fel och blivit rättad, snarare av en som aldrig haft händerna oljiga.

Madonna-citat

Ett annat begrepp som jag återkommer till då och då är ”there’s no greater power, than the power of good-bye” från en av Madonnas låtar. Jag ser det just nu hos min treårige son, som verkligen använder det här med att lämna diskussionen som yttersta argument. Ibland blundar han till och med, för att han ska kunna vara ”onåbar”. Jag undrar om jag gör likadant.