Farmor är död

Igår ringde mamma och meddelade att farmor var döende. Hennes lungor klarade inte av att ta upp syre längre. Pappa och min farbror hade blivit inringda till sjukhuset, och vid lunch hade hon somnat in.

Hon blev 88 år.

Själv har jag så mycket motstridiga känslor. Sorgen blandas med lättnad för att hon slapp att bli ett kolli innan hon dog eller att hon slapp bli senil. Hon verkade fått ha kvar alla minnen ända till slutet.

Jag skriver ”verkade” för under de senaste åren har vi inte pratat med varandra. Det är en lång historia. Men kontentan är att jag förutom att känna sorg också känner avsaknad av sorg. Vi var aldrig särskilt nära, och det blev inte bättre på slutet. Det föranleder mig att undra om det gör mig till en hemsk person som inte blir jätteledsen av hennes död. Inte så att jag rycker på axlarna. Men jag känner att jag borde bli mer ledsen. Det var ju ändå min farmor.

Men den som vet någonting om familjer vet också att aldrig är så enkelt att vi har rakt nedstigande led, kärnfamiljer, alla gillar alla, ingen är konstig, alla har jobb som de trivs med, etc. Saker händer. Livet händer! Ändå finns förväntningarna på att känslorna ska finnas där. Man ska vara normal och ha en normal familj, och känna normala känslor. Man ska framför allt känna sorg och enbart sorg när någon nära släkting dör. Gör man inte det, då måste man känna dåligt samvete.

Jag vägrar godta det sättet att leva. Jag känner väl hur jag vill när min farmor dör. Vi hade vår relation, och den gör det svårt att känna enbart sorg. Men det förändrar inte det faktum att hon var min farmor.  Hon blev 88 år, hette Elin, och hon tittade nästan aldrig in i kameran när man tog kort på henne. Hon var lång och lärde mig hur man bakar kransekaka (det är min bild). Hon var gift med Gösta, min farfar, ända tills han dog, när min äldste son var liten. Hon var född i Värmland, nära norska gränsen. På hennes sida fanns namnet Guldbrandsson, som pappa återtog när han gifte sig med min mamma på 1980-talet. Det var vid norska gränsen hon träffade farfar, som var stationerad i hennes hus under andra världskriget. De flyttade till Örebro och fick två söner. De flyttade till Karlstad, skaffade kolonistuga, och det är därifrån jag har mina flesta minnen av henne, tror jag. Hon älskade att berätta om när jag var liten, om hur jag inte ville ha mat, medan jag besökte hennes släkt, ända tills det kom fram att det var pannkakor. Då hade jag slagit ut med armarna och sagt: ”Men pannkakor är ju inte mat”. Hon och farfar flyttade tillbaka till Närke i samma veva som jag flyttade därifrån till Uppsala. Deras hus låg nästan mittemot min vän Lisas hus i Hällabrottet. Farmor och pappa hade kontakt flera varje dag efter att farfar dog. Mamma städade hos henne. Hon gillade sången Drömmen om Elin. Hon hade ett kort av mig på sin TV, från när jag var liten. Hon brukade prata med kortet av mig. Hon var fysiskt mycket större än farfar, och dominerade varenda rum hon gick in i. Hon var beroende av kaffe, men insåg det aldrig själv. Hon hade velat ha en dotter. Strax efter min pappa och farbror, var hon med barn igen. Barnet dog i magen, men eftersom tekniken och medicinen inte hade kommit så långt, blev hon tvungen att bära barnet ända fram tills det var dags att föda det. Hon hade sedan dess alltid lite sorgsna ögon, något jag inte insåg eller fick höra om, förrän jag och Matilda varit med om en liknande sak.

Och nu är hon död. Farfar dog för att hans lungor hade blivit skadade under hans tid på Televerket, och för att han rökte. Jag var den förste, sägs det, som kommenterade att farfar andades tungt. Nu har farmors lungor blivit orsaken att hon dog också. Jag tror på sätt och vis att hon skulle ha gillat att göra likadant som farfar.

Det här är några av mina minnen av farmor. Hon var för mig en människa av kött och blod. Jag kände henne inte särskilt väl. Vi pratade väl aldrig särskilt länge, bara hon och jag. Och andra saker kom emellan oss, också. Men det förändrar inte det faktum att jag minns min farmor, eller att hon nu är död.

Annonser

Wallmans salonger

För några år sedan, innan mamma och jag lärde känna varandra som vuxna, var jag inne i en period som arbetslös. Mamma, som ville hjälpa till, tänkte att jag som ville skriva för TV och därmed vill hålla på med TV och dessutom har hållit på med teater, föreslog vid ett tillfälle att jag skulle söka in till Wallmans salonger.

Wallmans salonger, för den som inte känner till det, är en blandning mellan teater och restaurang. Servitörerna showar, liksom all annan personal där. De som får delta är ofta nyutbildade musikalartister eller personer inom showbusiness som behöver ett sidokneg.

Mamma kom alltså med det där tipset för flera år sedan, men det dröjde ganska länge innan jag kunde prata ordentligt med mamma efter det. Anledningen var att den som känner mig det minsta har svårt att föreställa sig mig på Wallmans salonger. Det gjorde ont att mamma inte kände mig så väl att hon kunde föreslå något sånt.

Men det här handlar inte om min mamma. Mamma och jag har fått en mycket bättre relation idag, och jag uppskattar henne mycket mer nu än vad jag någonsin gjorde när jag var liten. De som känner mig nu ska veta att de flesta positiva egenskaper jag har kommer från min mamma.

Ändå använder jag uttrycket ”Wallmans salonger” i mitt huvud ibland. Framför allt använder jag det när jag tänker på bedömning av texter, något som jag sysslar med ganska ofta. Häromdagen blev uttrycket aktuellt igen när jag drogs in i en diskussion på Facebook om feedback och kritik.

En vanligt metod för att ge feedback är nämligen en metod som kan kallas för PNP eller positiv – negativ – positiv. Man börjar med att ge ett positivt omdöme (”du fångade verkligen stämningen”), fortsätter med att berätta vilka saker som är negativa ‒ eller som vissa vill försköna det: ‘saker som kan förbättras’ ‒ och avslutar med något positivt för att skribenten ska gå därifrån med en positiv känsla.

Jag har själv fått den typen av feedback, och jag märker numera direkt när den är på väg. Jag tror inte att jag är ensam om det heller. De personer som jag har pratat med om det här berättar att de ofta fokuserar på det ena av omdömena, d.v.s. hela alltihop är bara dåligt eller bara bra.

Själv resonerar jag så här, att personen som läser min text ofta har ett positivt eller ett negativt helhetsintryck, och skyndar förbi antingen de positiva omdömena eller de negativa. Till och med om personen bemödat sig om att ta upp exakt lika många omdömen i båda kolumnerna, så märker man vilket som känns viktigast för läsaren. Man kan bland annat se på kroppsspråk, tilltal och antal minuter personen ägnar åt var och en av omdömena. Framför allt märker man det dock på konkretiseringsgraden: saker som man egentligen mest tar upp för att verka rättvis är vagare och mer svepande, medan det man faktiskt tycker är mer specifikt.

Jag tycker inte man ska hålla på med den typen av formulariserad feedback. Folk vänjer sig och ”spolar” i huvudet fram till det omdöme de själva eller kritikern tycker är viktigast och struntar i det andra.

Börja inte med det negativa. Börja inte med det positiva. Vad återstår då?

Det första jag alltid brukar göra är att se till att jag inte föreslår för någon annan att de ska söka jobb på Wallmans salonger.

Med det menar jag att jag börjar ställa frågor för att ta reda på vad det är för text som skribenten var ute efter att skriva. ”Har jag fattat det rätt att du gillar Monty Python och försöker skriva något i samma stil?”

Att börja med att försöka ta reda på mer bakgrundsfakta, istället för att utgå ifrån att man vet vad som kan göra texten bättre, är nyckeln till att ge bra feedback. Om personen egentligen ville skriva något i stil med Jens Lapidus och misslyckats så att du tror att det är ett försök att skriva Monty Python-liknande, då kan du ge feedback tills du blir blå och ändå bara få resultatet att ni blir missnöjda båda två.

Till yttermera visso kommer det att sluta med att författaren gör som han eller hon själv vill. Du har då lagt ner tid i onödan på feedback som aldrig ens kom i närheten av att vara värdefull.

Du föreslog Wallmans salonger, när svaret kunde ha varit: ”Du borde nog starta ett eget företag.” Eller vad som nu är relevant.

Landet Mythia:Kapitel 14

Kapitel 14: Jakten på den försvunne jultomten

Ingen hade ens sett hur jultomten försvann. Han hade inte ens lämnat ett luftdrag efter sig. Plötsligt var han bara borta.

Hur gick det där till?” ropade Olle. ”Hur kan han bara–”

Det är så där jultomten tar sig runt till alla barn i världen på mindre än ett dygn”, sa tomtemor. Han kan göra precis vad som helst. Det är därför vi behöver hans hjälp för att stoppa tunnelbygget.”

Men hur ska vi då hitta honom? Och vart har han tagit vägen?” sa Olle och dunkade handen i bordet.

Tänk om han har gått ut till människorna”, sa det blåa fnyttet.

Då har allt barkat käpprätt åt skogen”, sa Elvan.

Eller också har han irrat bort sig inuti Mythia”, sa Olle. ”Vi kan inte utesluta någonting.”

 

Olle och de andra skyndade sig att leta igenom Gröteborg, men de hittade inget, ens med Näckens musikaliska hjälp. Därför gick de vidare till ingenmanslandet. Snart hittade Olle ett spår vid ramen där han hade landat när han först kom till Mythia, genom Maranga. Där låg samma typ av glitter på marken som kom ifrån jultomten.

Det här ser inte bra ut”, sa han. ”Följer du med ut och letar, Elvan?”

Elvan suckade och fällde demonstrativt ut sina vingar till maximal bredd och nuddade nästan båda väggarna i ingenmanslandet.

Kan du inte gömma dem?”

Var då? I munnen?”

Olle tänkte ett slag och sen sa han:

Jag har en idé. Vi fixar det när vi kommer hem till mig.”

 

Samma kväll gick Elvan och Olle längs Skolgatan. De hade redan betat av nästan alla andra gator i området omkring Olles hus, så nu var det bara halva centrum kvar – och områdena på andra sidan stan. Elvans fötter värkte och hon var trött, men som tur var hade det inte blivit så kallt när solen gick ner.

Hon hade inte vant sig vid den stora hockeytrunken som hon hade på ryggen, och hon försökte då och då att påpeka att den säkert var mer uppseendeväckande än vad hennes vingar skulle ha varit. Resten av tiden ägnade hon åt att hitta på egna svar till Olles eviga fråga om någon hade sett jultomten. Hennes favorit än så länge var:

Han står där borta och lägger i pengar i parkeringsautomaten för alla renar.”

Å andra sidan tyckte hon också om det svar som Olle hade fått av en man som hade haft mössan nertryckt långt ner i ansiktet:

Han står väl någonstans och hånglar med Lucia.”

Olle verkade inte tycka att det var lika roligt. Han var så inriktad på att hitta jultomten att han tyckte att han såg honom överallt. När Olle hade stoppat sin femte pojke med röd jacka, tyckte hon att det fick vara nog.

Nu går vi hem. Han kommer när han blir hungrig.”

Olle tryckte fram hakan och sa:

Vi kan inte komma tillbaka till Mythia utan att ha hittat jultomten.”

Okej, då går vi hem till dig då. Du är minst lika hungrig som jag är.”

Han tänkte efter, och så började han gå hemåt. Elvan skyndade efter och sa glatt:

Nu får du ju träna på att smuggla upp tjejer på ditt rum. Det kan vara bra att kunna senare i livet.”

Jag har faktiskt haft flickvänner”, sa Olle.

Åhå”, sa Elvan nyfiket.

Ja, det är inga du känner”, sa Olle, men när Elvan inte lät honom vara, fortsatte han:

Sara, Maria W, Klara och Linnéa, om du nu måste veta.”

Elvan sa inget. Hon bara buffade honom i sidan och log.

 

Så fort de hade kommit upp på Olles rum drog Elvan av sig hockeytrunken och vek ut vingarna. Olle satte sig på sängen och hängde med huvudet.

Åh, det där var skönt”, sa Elvan. ”Du anar inte hur det känns att trycka ihop vingarna i en liten väska.”

Åjo”, sa Olle. ”Det berättade du när vi packade in ving–”

Vips knackade det på dörren.

Olle rusade upp och irrade omkring innan han fick fram:

Vänta ett tag.”

Han knuffade in Elvan bakom dörren och gläntade på dörren. Utanför stod mamma.

Hej”, sa Olle och försökte se oskyldig ut.

Jag tänkte att du kanske är hungrig”, sa mamma och sträckte fram en bricka med två glas saft och fyra mackor. Hon blinkade till Olle, men Olle tänkte inte avslöja Elvan.

Vad ska jag med två glas till?”

Jag tyckte att jag hörde prat här inne… Men då tar jag väl ner det här igen.”

Mamma tog bort ena glaset, samtidigt som hon studerade Olle noga. Olle visste inte vad han skulle göra, så han drog in brickan och stängde dörren. Sen kom han på vad han hade glömt och öppnade dörren igen.

Tack.”

Varsågoda.”

Han stängde dörren igen och lyssnade efter mammas försvinnande steg. Elvan klev fram och tog genast glaset från brickan och svepte all saft i en klunk.

Din mamma är skarp”, sa Elvan och torkade av sig runt munnen med baksidan av handen innan hon rapade.

Olle satte ner brickan och tog upp en av mackorna.

Hon kommer aldrig upp med mat till mitt rum utom när hon tror att jag har tjejer på rummet. Det är bara för hennes egen skull hon gör det, inte för min.”

Hon vill väl bara skydda dig. Fast du behöver inte oroa dig för mig. Jag är lite drygt fyrahundra år för gammal för dig.”

Fyrahu–” började Olle och blev åter avbruten av en knackning på dörren.

Olle tappade nästan mackan, och knuffade in Elvan bakom dörren. Elvan suckade.

Den här gången var det mormor som stod utanför dörren.

Hejsan Olle”, sa hon. ”Hur har det gått med… det där, du vet? Mythia…”

Olle lutade sig ut för att försäkra sig om att mamma inte fanns i närheten. Det var hon inte, så han drog in henne på sitt rum och stängde dörren.

Märkligt nog stod inte Elvan där han hade lämnat henne. Mormor undrade vad Olle letade efter.

Det går bra. Eller det gör det inte. Jag kan inte prata om det. Hur vet du… Har du varit i Mythia?” sa Olle och kliade sig i pannan.

Ja, men det var längesen”, sa mormor och satte sig i skräddarställning i Olles säng. ”Jag kan inte berätta så mycket om det. Men det verkar som att du har problem. Berätta för mig.”

Olle svepte med blicken över rummet. Han såg inte Elvan någonstans, och det fanns inte särskilt många ställen för henne att gömma sig på. Under sängen låg lådor med böcker i, garderoben var nästan full med saker och det gick inte att gömma sig bakom skrivbordet. Det var allt, och Elvan fanns ingenstans. Olle undrade om hon hade smugit ut i hallen när de inte tittade, men det verkade omöjligt.

Till slut gav han upp och satte sig ner på skrivbordsstolen.

Vi har tappat bort jultomten.”

Men, det är ju inte… Du menar att han är vaken?”

Ja, och så fort han vaknade så försvann han. Det värsta av allt är att det är mitt fel.”

Du ska se att du hittar honom… Vänta, om du är här ute, då måste han också vara det.”

Vi har letat överallt. Jag menar, jag har letat överallt.”

Mormor skrattade till.

Okej, jag förstår piken”, log hon, tittade omkring sig och sa extra tydligt till hela rummet. ”Jag går nu.”

Hon reste sig och gick iväg till dörren, och sedan viskade hon:

Jag har fått din mamma att tro att du är kär i en flicka, och att du tillbringar rätt mycket tid hos henne, men du kan väl försöka komma hem snart?”

Jag kommer så snart jag kan”, sa Olle och öppnade dörren.

Men mormor dröjde en stund, och fortsatte viska:

Ni kan ju pröva att kolla på TV. När varelserna från Mythia kommer ut ur berget, brukar de alltid dyka upp på nyheterna. Puss.”

Mormor stängde dörren efter sig och så försvann hennes steg ner för trappan. Olle pustade ut, vände sig om och sa försiktigt:

Elvan, var är du?”

Här”, sa Elvan och smack stod hon där bakom dörren, som om hon aldrig hade flyttat sig. Hon dök upp så plötsligt att Olle ramlade baklänges in i garderobsdörren.

Vad håller du på med?” sa Olle argt.

Men Elvan vägrade att ta åt sig av Olles ilska. Hon tog fram fnytten ur sin ficka och satte dem på skrivbordet. Sen härmade hon Olles röst och sa:

Åh, fantastiska Elvan, hur kan du bli osynlig? Finns det något du inte kan?”

Hon slängde sig ner på Olles säng så att den knakade oroväckande och sen vände hon på sig och la upp fötterna på Olles skrivbord.

Hur sjutton–” började Olle.

”– kan jag bli osynlig? Jag bara tittar i kors, och föreställer mig att allt runt omkring mig blir mer synligt. Det är enkelt. Det svåra är att inte snubbla. Att bara stå utan att se sina egna fötter är jättesvårt. För att inte tala om att flyga, eller att sova.”

Det är inte lätt att flyga”, sa det gröna fnyttet.

Stopp ett tag”, sa Olle. ”Kan du bli osynlig när som helst?”

Ja”, sa Elvan.

Det är ju otroligt.”

Ja.”

Gör det igen”, sa Olle.

Han tittade spänt på Elvan. Elvan tittade i kors och så försvann hon. Hon var helt borta! Olle gick fram till sängen och kände efter ifall Elvan verkligen satt där.”

Hördu, håll dina händer för dig själv”, sa Elvan och dök upp igen. ”Bara för att jag är osynlig ibland har jag också känslor.”

Förlåt, men det här är så coolt!”

Jaja”, sa Elvan uttråkat och gick fram till TV:n. ”Vad säger du om att låta andra leta åt oss?”

Hon knäppte på TV:n. Det skulle inte vara nyheter än på ett tag, så de satte sig i sängen och väntade. Fnytten tittade medan de flög, men den statiska elektriciteten drog dem mot TV:n hela tiden, så till slut fick Elvan hålla dem i sin hand.

När de lokala nyheterna väl började dröjde det inte länge förrän Olle fick se två poliser som var på gång att gripa jultomten. En reporter berättade:

Några vakter upptäckte att han stal leksaker från barnen. Den här jultomten har tydligen fått det hela om bakfoten… Tillbaka till studion.”

Det här är förfärligt”, sa det röda fnyttet.

Vi måste få ut honom innan de förstår att han är den riktige jultomten”, sa Olle.

Typiskt”, sa Elvan. ”Jag som hade siktat in mig på att få sova i en människosäng inatt. Tror du verkligen att vi kommer in på polisstationen så här dags?”

Olle stängde av TV:n och tog fram hockeytrunken igen. Elvan suckade.

 

Olle var inte särskilt övertygad om att han skulle lyckas rädda jultomten. Men han trodde att han skulle ha större chans så här sent, än i dagsljus. Det skulle antagligen vara färre poliser på polisstationen också. Därför fick han vänta med att sova tills jultomten var räddad.

 

Men när han kom in på polisstationen blev han helt övertygad om att han skulle misslyckas. Innanför disken stod nämligen två vanliga poliser – och Bernhard Fryk.

I själva verket var det inte Bernhard Fryk. Det var en kvinna, men hon var så lik Bernhard Fryk att det var skrämmande. Hon hade samma gråa hår, samma neddragna mungipor, och en skjorta som verkade ännu mer nystruken än Bernhard Fryks skjorta hade varit. Då kom Olle ihåg något. Bernhard Fryk hade ju berättat att han har en syster som var polis.

Trots det gick han fram till disken och sa med hög röst, riktat till Bernhard Fryks syster:

Hej, jag skulle vilja träffa jultomten.”

Bernhard Fryks syster stod lutad över en av de andra poliserna och kontrollerade att han hade gjort rätt. Nu tittade allihop på Olle som om han vore tokig. Bernhard Fryks syster gav Olle och Elvan och hennes hockeytrunk en ogillande blick.

Tyvärr”, sa hon kallt.

Vad är det han har gjort?” sa Olle.

Jag kan inte gå in på några detaljer. Du får läsa i tidningarna”, sa Bernhard Fryks syster, sträckte på sig och vände sig om och gick in på sitt kontor med bestämda steg.

Så snart hon hade försvunnit andades de andra poliserna ut.

Hon verkar inte så trevlig”, sa Olle glatt till poliserna. ”Jag känner hennes bror. Han har också fastnat med mungiporna i skjortkragen.”

Poliserna log.

Vad är det ni vill veta?” sa den ene polisen.

Vad är det som har hänt med jultomten?” sa Olle.

Vi vet fortfarande inte vem det är vi har i cellen. Han har inget id-kort och inga fingeravtryck, och än så länge har ingen känt igen honom.”

Den andre polisen sköt in:

Men det märkligaste är att det inte ens går att ta av honom luvan eller stövlarna, så de ska undersöka om han har klistrat fast dem. Han verkar faktiskt lite märklig, lite snurrig i huvudet. Han är som ett barn nästan.”

Olle lutade sig fram och viskade:

Vi kanske har information om honom, men då måste vi få se honom först.”

Poliserna tittade på varandra, och så nickade den ene.

Okej, men då får det gå snabbt. Och bara titta.”

 

De tog en hiss ner till bottenvåningen, och polisen drog ett magnetkort genom en läsare så att en dörr öppnades. Innanför dörren fanns en lång korridor med ståldörrar på vardera sidan. Varje dörr hade en liten lucka lite ovanför mitten.

Polisen gick före och stannade vid en dörr. Han tog fram en nyckel och öppnade dörren. Olle och Elvan gick fram och tittade.

Där inne i cellen satt jultomten på en bänk. Det var definitivt jultomten även om han inte glimrade lika mycket längre. Han satt och läste i en bok, och märkte inte att dörren öppnades eftersom han gnuggade sig i ena ögat.

Titta”, sa Elvan. ”Vad är det för bok han läser?”

Olle tittade närmare och sedan gapade han.

En bok med godnattsagor.”

Om han somnar”, sa Elvan, ”då kommer han definitivt inte att vakna innan julafton!”

Jultomten gäspade stort.

Landet Mythia:Kapitel 12

Kapitel 12: Plastgranen

Fnytten pilade iväg genom vindlingarna och gångarna inuti Bernhard Fryks huvud. Tätt efter dem kom något som de inte kunde urskilja riktigt, något som de inte ens ville se. De gälla skriken som hjärnspöket förde med sig var tillräckligt förfärliga. Men avståndet till fnytten minskade hela tiden.

Vi kommer inte att hinna undan”, sa det röda fnyttet.

Vi kanske kan gömma oss”, sa det gröna fnyttet.

Var då?”

Det gröna fnyttet fick se att det blåa fnyttet började bli gul på magen.

Se upp så att du inte drar in luft nu!”

Va?” sa det blåa fnyttet.

De andra fnytten såg hur det blåa fnyttet växte lite i storlek.

Hur ska vi nu komma ut genom trumhinnan?” sa det röda fnyttet.

 

Bernhard Fryk skakade till som om någon hade slagit honom på käften. Han och Olle satt i bilen, men nu stannade han bilen och tog sig om vänstra örat. Olle undrade vad det var som hände.

När smärtan gick över tittade Bernhard Fryk sig omkring.

Vad gör jag i bilen? Vem är du?”

Då förstod Olle. Fnytten hade förlorat kontrollen över Bernhard Fryk.

Nu minns jag. Vad har du… Atschoo!”

Prosit”, sa Olle.

Bernhard Fryk kliade sig på näsan, mer och mer. Han klöste, försökte snyta sig, nös och drog efter andan om vartannat. Till slut flög två små fnytt ut genom ena näsborren. Bernhard Fryk ropade till. En sekund senare klättrade det blåa fnyttet ut genom näsborren. Det var större än de andra – nästan lika stort som det brukade vara.

Vad hände?” sa Olle.

Jag glömde att hålla andan”, sa det blåa fnyttet.

Det är inte så konstigt”, sa det röda fnyttet.

Men nu kan hjärnspöket inte få tag på oss längre”, sa det gröna fnyttet.

Hjärnspöket?” sa Olle.

Bernhard tittade argt på Olle.

Det här kan ge allvarliga konsekvenser för dina målsmän.”

Till och med hans utskällningar är tråkiga”, sa det röda fnyttet.

Men han har hjärnspöken”, påminde det blåa fnyttet.

Jag har inga…” började Bernhard Fryk, innan han insåg att han pratade med varelser som såg ut som videungar och som flög. ”Jag måste härifrån.”

Han klev ut ur bilen och skakade på huvudet. Olle sa:

Snart kommer han ihåg allt som hände, och då kommer han att sätta igång tunnelbygget igen. Vi måste skynda oss att få kontroll över honom igen.”

Det går inte”, sa det röda fnyttet.

Det finns hjärnspöken därinne”, sa det gröna fnyttet.

Det blåa fnyttet hade nästan blivit blått igen, men nu blev det allt gulare.

Jag vill inte in i hans huvud igen”, sa det blåa fnyttet.

Okej”, sa Olle. ”Vi hittar på något annat. Men först måste vi tillbaka in i Mythia.”

 

Det visade sig svårare än vad Olle hade trott. För på uppfarten till Olles hus stod Olles mammas bil.

Olle stoppade ner fnytten i sin ficka, och var på sin vakt när han öppnade ytterdörren. Hur gärna han än ville träffa mamma och mormor efter nästan två veckor inuti berget så var det här inte rätt tillfälle. Han smög in och torkade av sig skorna för att inte lämna några spår.

Då kom mamma ut i hallen med sin jacka.

Olle, kom du också nu? Var har du väskan?”

Här”, sa Olle och höll upp sin ryggsäck.

Den stora väskan menar jag. Säg inte att du har glömt den. Och vad du ser ut. Fanns det inget rinnande vatten där ni var?”

Olle tittade på sig själv. Han var verkligen smutsig, men det var först nu han hade tänkt på det. Byxorna var slitna också, och skorna hade blivit mörkare sen Olle var hos drakarna. Men mormor avbröt mamma genom att komma ut och ge Olle en kram.

Vad skönt att du är tillbaka. Har du haft en bra resa?”

Jodå”, sa Olle. ”Det har varit spännande, men–”

Du får berätta över en kopp varm choklad.”

Nej”, sa mamma. ”Olle ska hämta sin väska. Annars blir det jag som får göra det.”

Men Kerstin, ser du inte att pojken är trött?”

Det gör inget. Jag kan hämta den”, sa Olle. Han ville inte att det skulle bli så där som det brukade bli mellan mamma och mormor, så han gick igen.

Hur ska jag nu komma tillbaka till Mythia?” sa Olle till fnytten.

Kan du inte smyga ner i källaren?” sa det blåa fnyttet.

Då kommer de att undra vart jag tog vägen, och så kommer mamma att ringa polisen. Vad ska jag då säga när jag kommer tillbaka?”

Vi kanske kan flyga in i deras huvuden”, sa det gröna fnyttet.

Eller så öppnar det sig något tillfälle att smita.”

Ja, kanske”, sa Olle, men han trodde knappast det. ”Det kanske är bäst att ni flyger tillbaka och berättar vad som har hänt för tomtemor.”

Nej, vi vill vara hos dig”, sa det blåa fnyttet.

Vi kanske kan hjälpa dig på något sätt”, sa det gröna fnyttet.

Lyckligtvis stod väskan kvar där Olle hade glömt den. Han torkade av den och tog med den hem. När Olle traskade upp för trappan till dörren öppnade mormor dörren.

Jag tror inte att mamma tänkte vara så elak förut. Hon har bara arbetat så mycket.”

Jag vet”, sa Olle och ställde ifrån sig väskan i hallen. ”Men hon är alltid trött.”

Mormor satte sig ner på huk och kramade Olle hårt.

Men jag har saknat dig… Och det tror jag att mamma också har gjort.”

Det tror jag när jag ser det.”

Äsch, kom, så gör vi något ihop.”

Hon reste på sig och tog honom i handen. Olle tänkte på Mythia och tunnelbygget. Han försökte protestera, men då sa mormor:

Nej du, du försvinner inte någonstans. Jag ser på dig att du tänkte sticka över till Kenny, men Kenny kan vänta. Vi har saker att göra här.”

Med de orden ledde hon in Olle i köket. Där stod mamma med ett förkläde på sig. På bordet låg tre kavlar, mjöl och massor av pepparkaksformar. I mitten låg en stor bunke med pepparkaksdeg. Olle fick ett förkläde.

Ska vi se vem som kan göra flest plåtar?” sa mormor. ”Du vann förra året, men i år tänker jag inte låta dig vinna.”

Låta mig vinna?” sa Olle upprört och så kastade han en av kavlarna till mormor som fångade den i ena handen. ”Då sätter vi igång.”

 

Kvart över sju på kvällen hade Olle, mamma och mormor bakat så många plåtar med pepparkakor att burkarna hade tagit slut. Från början hade Olle och mormor tävlat själva, men när mamma såg hur kul det var, deltog hon också i tävlingen. Köket var varmt, så medan mamma öppnade fönstret åt Olle och mormor upp det allra sista av degen.

Jag hoppas att ni har lite kraft kvar, för nu är det dags att klä granen”, sa mormor.

Jag har inte ens sett granen”, sa Olle. ”Var har ni fått tag–”

Vi har samma som förra året”, sa mamma.

Nej, inte plastgranen”, sa Olle besviket.

Olles ficka började plötsligt röra på sig och små kvävda läten hördes.

Fnytt!”

Fnytt! Fnytt!”

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

Oj”, sa Olle och viskade mot fickan. ”Prosit. Prosit!”

Det blev tyst från fickan. Olle försökte låtsas som ingenting.

Ska vi sätta igång att klä granen då?”

Ja, det är väl lika bra att vi får det överstökat”, sa mamma.

Hon verkade inte ha hört något, men mormor tittade märkligt på Olle. Olle ledde vägen in i vardagsrummet medan han höll handen för fickan.

Jag hämtar väl julpyntet då”, sa mormor fundersamt och gick ner i källaren.

Det var en rätt ordinär plastgran – rak, full av gröna barr och formad som en perfekt kon. Olle tyckte att den såg hemsk ut.

Du vet väl att vi inte kommer att vara här på julafton?” sa mamma.

Ja”, sa Olle.

Han kom att tänka på att hans familj påminde om varelserna i Mythia. De skulle också vara tvungna att flytta på grund av tunneln. Fast skillnaden var att Olles familj alltid kunde flytta någon annanstans. Och de skulle bara flytta tillfälligt, tills tunneln var klar. Då skulle varelserna i Mythia inte finnas kvar.

Fnytt!”

Fnytt! Fnytt!”

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

Olle väcktes ur sina tankar.

Prosit!” sa han.

Den här gången hörde mamma allt.

Vad var det där?”

Hon gick fram till Olle och vände ut och in på hans ficka. De tre fnytten trillade ner i hennes hand, medan de fortsatte att rulla omkring, utan någon kontroll över hur stora de var eller vilken färg de hade. De lyfte från mammas hand och sicksackade i luften. Mamma trodde inte sina ögon och började slå efter dem med en tidning.

Nej”, sa Olle. ”Sluta. Det där är–”

Försvinn, era små… Vad är det för något?!”

Prosit!” ropade Olle, och snart återgick fnytten till sina vanliga utseenden. ”Fort, kom!” fortsatte Olle och sprang ut i hallen.

Åh, det där var jobbigt”, sa det röda fnyttet.

Vad är det där? Kan de prata?” sa Olles mamma sammanbitet och gick närmare med tidningen i högsta hugg.

Det här är fnytt. De är inte farliga”, försökte Olle.

Försvinn, era äckliga små monster! Bort från min son!”

Mamman slog mot Olles hand, där fnytten satt. Olle sprang förbi mamma, och hon satte efter. In i köket, runt bordet och tillbaka ut i vardagsrummet, och hela tiden slog mamma efter fnytten med tidningen. Olle sprang in på toaletten och låste dörren.

Ni måste in i hennes skalle”, sa Olle snabbt. ”Sudda ut minnet av det här innan mormor kommer upp.”

Olles mamma bankade på dörren.

Det blir svårt”, sa det röda fnyttet.

Men vi måste klara det”, sa det gröna fnyttet.

Olle låste upp och öppnade dörren. Fnytten tog sats och flög ut genom springan. Där ute flaxade mamman omkring sig.

De anfaller mig”, ropade hon.

Fnytten siktade noga, drog ett djupt andetag och satte fart in i mammas huvud. Olle såg genom dörrspringan hur mamma hoppade omkring och skakade på huvudet.

 

Skakningarna gjorde att fnytten fick svårt att komma fram till rätt ställe i Olles mammas hjärna. Allt därinne rörde på sig och fnytten fick flyga försiktigt för att inte stöta till något känsligt. Till slut kom de fram. De satte igång att ge ifrån sig små stötar och snart slutade allt att skaka.

Vi klarade det”, sa det röda fnyttet.

Men nu måste vi ta bort hennes minnen av oss”, sa det gröna fnyttet.

De flög vidare längs den gråa hjärnan och landade en bit längre bort.

Här borde det vara”, sa det gröna fnyttet och satte igång att ge ifrån sig små stötar. Det bildades små märken på mammas hjärna av stötarna. Fnytten lyssnade. De hörde lite avlägset hur mamma verkade förvirrad och frågade vad hon gjorde med en tidning i handen.

Då var vi väl klara”, sa det röda fnyttet.

Vänta ett tag”, sa det gröna fnyttet. ”Kommer ni inte ihåg vad som hände förut?”

Vadå?” sa det blåa fnyttet.

Det där konstgjorda… som vi är allergiska mot”, sa det gröna fnyttet.

Som vi absolut inte får bli allergiska mot här inne”, sa det röda fnyttet.

Ja, just det”, sa det blåa fnyttet.

Vi kanske kan göra något åt det”, sa det gröna fnyttet. ”Tänk om Olles mamma också var allergisk! Då skulle hon nog slänga ut… det som vi är allergiska mot.”

Fnytten skrattade tillsammans och flög iväg för att ge mamman en ny allergi. Men när de kom fram upptäckte de något mycket märkligt. På mammas hjärna fanns det små märken, som liknade dem som de själva hade gjort.

Det ser ut som om det har varit några andra fnytt här före oss”, sa det röda fnyttet.

Andra än oss? Vilka då? Varför skulle några andra fnytt flyga in i Olles mammas huvud?” sa det blåa fnyttet.

De har suddat ut minnen”, sa det gröna fnyttet.

Varför då?” sa det blåa fnyttet.

Det gröna och det röda fnyttet skakade på axlarna. De visste inte.

 

Fnytten funderade fortfarande flera timmar senare när de satt tillsammans med Olle i hans rum. De sa inget om vad de hade hittat, eftersom Olle var så glad över att mamma hade gjort sig av med plastgranen.

Nu satt Olle och väntade på att hans mamma och mormor skulle tro att han hade somnat så att de kunde sitta och titta på TV i lugn och ro. Han tittade på sina saker: affischerna, böckerna och skivorna. Allt kändes så litet och tråkigt efter allt han hade varit med om i Mythia. Han längtade inte ens efter att få sova i sin säng. Han hade vant sig vid att sova i en sovsäck på marken och känna lukten av en nyss släckt eldstad och höra Elvans snarkningar. Han saknade Elvan, men nu skulle han snart få träffa henne igen.

När det hade gått en halvtimme tog han på sig sin ryggsäck och stoppade ner fnytten i fickan och sen smög han ner för trappan. Han klev längst in på varje trappsteg för att det inte skulle höras. Redan halvvägs ner hörde han att de tittade på TV, och att mormor satt på sin motionscykel. Mamma hade inte sagt något om fnytten efter att de hade varit inuti hennes huvud, och det var konstigt, för Olle kom ihåg precis allt som hände.

Tyst som en mus tassade han genom köket. Han hade just öppnat källardörren när mormor kom ut i köket med en handduk runt nacken. Olle stod alldeles stilla, men mormor såg honom. Först trodde han att hon skulle undra vart han var på väg, men det gjorde hon inte. Hon vände sig ut mot vardagsrummet. Hon skulle säga åt mamma!

Men det gjorde hon inte heller.

Kerstin, vill du ha något att dricka medan jag ändå är uppe?”

Ja, lite saft kanske”, sa mamma. ”Tack.”

Olle bara stirrade på mormor. Vad höll hon på med? Hon skulle ju skvallra, och så skulle han få gå och lägga sig efter en rejäl utfrågning av mamma. Istället lutade hon sig fram och viskade:

Akta dig för Nejlika. Jag ser till så att din mamma inte får reda på något. Förresten, hälsa till fnytten. Och kom tillbaka snart.”

Hon tog ut en tillbringare med saft och blinkade åt Olle. Sen försvann hon ut i vardagsrummet igen, och Olle stod ensam kvar. Han var inte riktigt säker på vad som just hade hänt, men när varken mamma eller mormor kom ut i köket och när ingen utskällning verkade komma, så fortsatte Olle mot källaren.

 

Resan var lika märklig den här gången. Han kastades upp och ner. Det var kolsvart. Och det blåste i hans hår som om det gick mycket fort.

Men när han sedan landade på stengolvet var det något som var annorlunda. Det var alldeles mörkt i hela korridoren, inte halvdunkelt. Olle tog fram fnytten ur sin ficka.

Kan ni lysa vägen till tomtarnas värld?”

Javisst”, sa det röda fnyttet. ”Kom.”

Fnytten tog i för allt vad de kunde och började skimra starkare i mörkret. Men på något sätt såg inte Olle bättre för det. Hur starkt fnytten än lyste hände inget. Det var som om ingenmanslandet slukade allt ljus.

Vad är det som händer?” sa Olle.

Vi orkar inte skina starkare”, sa det gröna fnyttet.

Förlåt”, sa det blåa fnyttet.

Det är inte ert fel”, sa Olle. ”Jag tror att Nejlika har gjort något med ingenmanslandet.”

Olle tyckte att fnytten skiftade färg till gult, fast han var inte säker.

Som tur var visste fnytten var Gröteborg låg, så de flög före, och om Olle höll sig tätt bakom dem kunde han urskilja lite av deras glöd. Snart var de framme och Olle knackade på dörren.

Den här dörren känns annorlunda”, sa han när dörren svängde upp. ”Tomtarnas dörr är av ljust trä, och den här ser mörk ut. Och känn, den är alldeles vind och sned, inte alls som dörren till Gröteborg.”

Han tittade in genom dörröppningen. Världen där innanför var åskig och skränig och det blåste något förskräckligt. Långt bort stod ett jättestort träd, och lite närmare satt en enslig figur och matade två korpar. Olle undrade vad det kunde vara för sagofigurer.

Var är bjällerklangen?” frågade det röda fnyttet.

Var är snön?” sa det gröna fnyttet.

Jag tror inte att det här är rätt dörr”, sa det blåa fnyttet.

Har vi gått fel?” sa Olle.

Han gick ut i ingenmanslandet igen och så fort fnytten också hade kommit ut slog dörren igen. Olle gick till dörren bredvid till vänster och kände på den. Den hade sirliga mönster och en liten ram, och det hade inte tomtarnas dörr. Han prövade dörren till höger om den åskiga världen också, men Olle kunde inte minnas att dörren till tomtarnas värld hade massor av spikar i sig.

Någon kanske har flyttat på dörrarna”, sa Olle. ”Det måste ha varit Nejlika.”

Det är ju förfärligt”, sa det gröna fnyttet.

Hur ska vi nu hitta tillbaka?” sa det röda fnyttet.

Olle tänkte på alla dörrar han hade sett i ingenmanslandet när han först kom till Mythia. Det var ju hur många som helst. Han skulle just föreslå att de skulle gå från dörr till dörr när han märkte att fnytten hade förlorat lite av sin lyskraft. De flög långsammare.

Vad har hänt?” sa Olle bekymrat.

Vi är hungriga”, sa det gröna fnyttet.

Det var evigheter sen vi fick mat”, sa det blåa fnyttet.

Vi orkar snart inte lysa längre”, sa det röda fnyttet.

Eller flyga”, sa det gröna fnyttet.

Hur ska du då hitta tillbaka till Gröteborg i tid, Olle?” sa det röda fnyttet.

Jag vet inte. Jag får försöka hinna med så många dörrar jag kan innan ni slocknar helt.”

Men Nejlika kanske väntar på dig bakom någon av dörrarna”, sa det blåa fnyttet.

Jag måste ändå”, sa Olle.

Olle satte igång att känna på dörrarna i ingenmanslandet, en efter en, men alla var för smala, för släta, för gropiga, för repiga, för illaluktande, för slibbiga, för spetsiga, eller för låga. Under tiden falnade skenet från fnytten allt mer.

Jag är så trött”, sa det blåa fnyttet och föll ihop i Olles hand. Samtidigt slocknade ljuset från dess mage. De andra fnytten såg lidande ut.

Vi kämpar vidare så länge vi kan”, sa det röda fnyttet.

Fortsätt testa dörrar”, sa det gröna fnyttet.

Olle sprang och kände på dörrarna på vänster sida medan ljuset från fnytten blev allt svagare. Ingenstans fanns tomtarnas dörr, men det fanns många dörrar kvar. Hur många visste han inte, men han visste att det nu var dubbelt så viktigt att komma till Gröteborg.

Snart slocknade de andra fnytten också. Olle stannade och lade ner fnytten i sin ficka. Om han tappade dem i mörkret kanske han skulle trampa på dem, och det fick inte hända.

När han var klar hördes ett ljud.

Det kom från kolmörkret, men var det ett andetag, eller klor som rispade marken, eller var det ett hotfullt rop? Olle tittade åt båda hållen, men såg inget. Han kände efter nästa dörr och fick en sticka i handen. Han bet ihop tänderna för att inte avslöja var han var. Nu hade han hittat Nejlikas dörr.

Ljudet återkom, men från vilket håll? Ena sekunden lät det som om det kom från höger, nästa sekund lät det som om det kom från vänster.

Plötsligt syntes det några ljusstrimmor i mörkret. De kom närmare, långsamt och skrämmande. Olle försökte att hålla andan…

Remixen som recept för odödlighet

Micke

Micke Nordin

Redan för nästan ett år sedan talade min vän Micke Nordin om det här, men det har tagit rätt lång tid för mig att tänka igenom hela saken och hitta en delvis ny vinkel på det.

Scenen var FSCONS, en årlig tvådagarskonferens i Göteborg, hösten 2009. Micke var en av talarna där. Det berodde bland annat på att han är så datanördig att han till och med skrivit boken om hur MediaWiki fungerar (tillsammans med David Öhlin). Inte om hur Wikipedia fungerar som normala människor, utan programvaran bakom Wikipedia. I alla fall, på FSCONS fanns massor av andra som håller på med datorprogram och fria licenser, så han var inte ensam om det. Däremot var han definitivt ensam om sitt ämnesval. Jag låter honom beskriva ämnet själv:

Human beings have been copying and reusing culture and technology for approximately 2.6 million years. Access to new cultural advancements have been crucial for all human societies during all of prehistory.

With this presentation I want to give an archaeological perspective on today’s issues of free software, free culture, patents and copyright. I am going to give examples on how humans have copied and reused culture and technology through out all of prehistory with concrete archaeological examples, mainly from the stone age. I am also going to show examples of how people have been trying to limit access to ideas and technology for others.

The presentation will focus on these questions:

What does the possibility to copy culture and technology mean for human societies and how does people profit from limiting the access to these cultural traits and technologies for others?

Does culture have an intrinsic wish to be copied? Does culture in fact want to be free?

Hoppas att nån vill lyssna bara, jag vet aldrig om kombinationen tekniknörd-stenåldersnörd funkar eller om folk bara blir dubbelt uttråkade :)

Källa.

Micke var då arkeolog med stenåldern som specialitet, vilket både förklarar och ger tyngd åt ämnesvalet. Nu är han någonslags spion, om jag inte är helt felunderrättad.

Hans föreläsning var mycket intressant. Se själv. Verktygen förbättrades eftersom folk delade med sig av designen, och de som inte förbättrades hade utvecklats i isolering. Han hade såklart källor för det här.

Mammas gamla vitsbok

När mamma var konfirmand fick hon en vitsbok av någon hon kände. Jag har svårt att tro att det skulle vara hennes föräldrar, men ifall det var det måste jag kraftigt omvärdera min bild av min mormor och morfar som i stort sett asexuella varelser. Boken heter ”Vita vitsen”. Den finns varken på bibliotek eller Google, vilket kanske kan förklaras med att det är en liten (12 cm x 8,5 cm) bok, fylld med halvsnuskiga vitsar. Undertiteln är ”Vitbok för f.d. konfirmander”.

Den där boken hittade jag såklart redan när jag var liten. Spännande med så mycket snusk. Och eftersom jag alltid har sysslat med humor i en eller annan form fick ”Vita vitsen” följa med mig när jag flyttade hemifrån.

Den här utvikningen i mitt själsliv har en poäng som har med ämnet att göra, för nummer 175 av vitsarna (av nästan 900, exet är sönder, troligen sönderläst) lyder så här:

Uppfinnar-Mulle hade en härlig dröm härom natten:

Han drömde att han hade uppfunnit pippat och fått patent på det – och pengarna bara öste in från alla håll…

(Vem som har samlat ihop boken eller skrivit vitsarna är okänt, mitt ex är som sagt sönder. Det står inget förlag på omslaget heller.)

Med tanke på att det tydligen gått att patentera olika sätt att gunga på en gunga (sök efter ”swing”) kanske det inte är omöjligt… Troligen kommer det att falla på att man bara kan patentera en ställning i taget, och då beskriva det så noggrant att alla bara kan göra en liten variant för att gå fria. Ahh, annars hade det varit en affärsidé.

Povel Ramel (gästartist: Henrik Dorsin)

Brita Borg och Povel Ramel

Brita Borg och Povel Ramel

I likhet med min kurskamrat Henrik Dorsin gillar jag Povel Ramel. En gång i korridoren på Institutet för högre TV-utbildning sjöng vi (jag och Dorsin) till exempel sången Erik Anders Svensson Typing tillsammans. Då hade han lite hår, men det var förstås ganska precis 10 år sedan. Jag undrar om han också tänker på vår idé med att göra en äventyrsfilm av Gustaf Vasa ibland. Men det var inte om Dorsin jag skulle skriva.

Povel Ramel är utan tvivel en av Sveriges största underhållare genom tiderna. Hans karriär spände mellan nästan 70 år (!), 1939-2007, han förnyade svensk humor (”Alla har vi krupit fram mellan Povel Ramels framtänder”, sa Gösta Ekman en gång), han fick ett otal priser genom åren (han var till exempel den förste att få Lisebergsapplåden), han har själv instiftat ett av de mest eftertraktade svenska priserna (Karamelodiktstipendiet) och har registrerat drygt 600 verk hos STIM. På det hela taget en rätt imponerande bedrift för någon som var dålig i skolan. Nyckeln var förstås att han hamnade i sitt rätta element. Han är så berömd att han fortfarande är Povel, inte Ramel. (Vi satt förresten och snackade om Povel bara häromdagen. Det var då jag beslutade mig för att skriva det här inlägget.)

Jag kan förstå att Povel inte är på allas läppar numera. Han är gårdagens nyheter. Särskilt humor från förr blir väldigt lätt utdaterad. Titta bara på världens äldsta bevarade skämt.

Men för att vara så stor har Povel Ramels berömmelse försvunnit proportionerligt mer än vad man hade kunnat vänta sig. Han spelas bara mycket sällan på radio. Få andra artister gör covers på honom, som de gjorde med med Cornelis (två gånger! Nä, åtminstone tre gånger!), Ted Gärdestad och Nationalteatern. (Cornelis gjorde förresten en skiva med covers på Povel-sånger.) Han får (nog) inte ens en gata uppkallad efter sig (och troligen inte heller ett torg heller) som Ingemar Bergman, Björn Hellberg och ett antal andra stora män. Och Orphei Drängar.

Anledningen till att Povel riskerar att glömmas bort av den kommande generationen sammanfattas av litteraturkritikerna Göran Hägg:

[visorna har] knappast överlevat i annan form än upphovsmannens eller hans revykamraters första framförande på grammofonskiva eller film.

Källa: troligen hans svenska litteraturhistoria, artikeln i Wikipedia har ingen källa för påståendet

Med andra ord: det har varit för svårt för andra att spela in covers av Povels låtar för att minnet av Povel ska överleva. Alla kan sjunga Ulf Lundell och Gyllene Tider och Tomas Ledin och Roxette och Lars Winnerbäck och Magnus Uggla och Orup och Marit Bergman. Det går att arrangera alla de där artisterna för körsång utan att kunna mer än något ackord (Håkan Hellström behöver man inte ens kunna sjunga för att sjunga…). Man kan nynna låtarna relativt enkelt och lära andra låtarna utan något större problem. Memen i de sångerna sprids lätt. Det är delvis det man ska tänka på när man ser melodifestivalen och tippar vilka låtar som vinner där: ”Vilka är de vinnande memen?” Jämför det med hur svårt det är att memorera:

Herr Patrik han föll i schaggsoffan
alltmed en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin
med sju åtta rätters ”luns”,
tände en stor havanna
nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.

Sträckte sig över magen,
fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv
för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom
och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:

Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig
– Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta
både gammal och snäll och ful
huttrande uti fyra meter tyg
som hon fått i jul.
Dörren flög upp och korsdraget
förtog fotogenens glöd,
lampan var överflöd
Herrn var tillräckligt röd.

Isen! Augusta! röt han till
så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppande
en vägglus ifrån sin rock
Iskarln har inte kommit hit,
ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:

Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig
– Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss
var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig
en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an
och kastade sig däri,
kärran var vind och ”skrallt”,
hästen var blind och halt.

Kusken han sa att sme’n
som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare
som var förgjord av sprit
Trampborren hade missat och
gått rakt genom mannens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind…
Håll käft, karl!

Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig
– Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

Innan man hade hittat rätt
på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycken lera sprätt
på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade
av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.

Inne i dunklet såg han några
barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande
av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger
så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera i går,
förlåt oss!

Därför är där ingen is till punschen!
Därför är där ingen is till punschen!
Därför är där ingen is till punschen!

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig
– Leve Kung Oscar!-
– Skål Moder Svea! –
– Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Men inte nog med att låtarna är svåra att memorisera. Povels låtar var färdiga. De är svåra att göra bättre eller annorlunda. Povel försökte själv ett par gånger att göra om sångerna (som på 1991 års Återbesök i holken eller hans reklamjingel för Vattenfall) Det gick sådär, även om det svänger lite i ”Var är hålen?” och ”Är det någon som har en våning åt mig”. Folk försöker stundom med ”Gräsänkling blues” och ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt”, men resultatet blir sällan mer än halvdant, vilket är orsaken till att så få försöker med resten av hans vis-skatt. Det finns så många låtar som verkligen borde göras om, eller varför inte samplas. (JustD samlade lite, vet jag, men att inte fler gör det är en gåta.)

Bokstavliga videor och andra remixer

Jag har tidigare tipsat om fenomenet bokstavliga videor, d.v.s. en musikvideo där den ursprungliga sången byts ut mot en text som handlar om det som faktiskt sker i musikvideon. Ett exempel är ”Take on me” sjungen av Dustin McLean:

Det är bara en variant av låtar där en existerande sång används för att skapa något helt nytt. Lawrence Lessig, internets mest populäre advokat som han har kallats, och grundaren av Creative Commons, säger så här på en TED-konferens:

Själv tycker jag att Jocke Boberg har gjort fyndiga remixer genom att göra så kallade ”mash ups” – han har slagit ihop två existerande låtar såsom Jackson Fives ”I want you back” och Oasis ”Wonderwall” och fått resultatet:

Går det att tillåta remixer?

Johanna Blakely

Den här kvinnan, Johanna Blakely, kommer att få sin förklaring lite senare.

Sånt här är naturligtvis olagligt. Eller delvis olagligt, i alla fall. Eller kanske lagligt. Ja, ingen vet riktigt. En av anledningarna till att det är så svårt att veta vad det är som egentligen gäller är att man i USA har någonting som motsvarar Sveriges citaträtt även för bilder och musik. Det är därför engelskspråkiga Wikipedia (som bara ska innehålla bilder som inte omfattas av upphovsrätten) har bilder som är kopieringsskyddade. Det här kallas ”fair use”. (Svenskspråkiga Wikipedia har inte bilder som omfattas utav ”fair use”, utan bara fria bilder.)

I såväl USA som Sverige diskuterar man nu hur mycket det ska kosta om man vill göra en sampling ur en låt (miljoner visar det sig) och hur mycket man får sampla (typ inget).  Som de sa i en dokumentär på SVT i höstas: – Jakten på de som samplar riskerar att döda en hel musikgenre. För min del fungerar det här med samplingar mer som inspiration: man hör Vanilla Ice ”Ice ice baby”, inser att riffet är samplat och letar reda på Queens ”Under pressure”, för att ta ett enkelt exempel. Här kan man se vem som samplat vem.

Men hade det gått att tillåta remixer på olika sätt utan att vara rädd?

Exemplet Povel Ramel faller inte i public domain förrän år 2077. 2077?! Förlåt, 2078 ska det vara, eftersom det är 70 år efter upphovsmannens död. (2078 låter som titeln på en dålig science fictionfilm, eftersom det ligger så långt fram i tiden.) Det är först då som andra får använda hans musik, texter och filmer fritt. Då kommer Projekt Runeberg att fyllas med massor av låtar, sketcher, etc, eftersom det inte längre omfattas av upphovsrätten. Förutsatt att de inte förlänger upphovsrätten. Det har de gjort förut. 1995/1996 ändrades den svenska upphovsrätten så att material som hade varit fritt för allmänheten (såsom Shakespeares verk, Homeros verk, bröderna Grimms sagor) åter blev ”ofria”, d.v.s. skyddade av upphovsrätten igen.Åter dessa sidospår…

Så långt bokbranschen, skivbranschen, sexbranschen,verktygsbranschen och filmbranschen (som hastigast).

Men det finns branscher där det är tillåtet med remixer, att låna av varandra? Och hur går det för dem?

På fråga 1 svarar vi ”ja”, och på fråga 2 svarar vi ”det går rätt så bra, tack”. Vill du ha lite oväntade exempel, råder jag dig att titta på vad vice VD:n för medietankesmedjan Norman Lear Center, utbildaren och nätexperten Johanna Blakely, säger i en föreläsning:

Föreläsningens bilder som pdf här. Hennes tankar bygger på ett rätt omfattande arbete om modevärlden kallat ”Ready to share”. De skriver så här på sin projektsida:

While a musician can be sued for stealing a hook, fashion designers are praised for knocking off the right vintage look. What gives?

More than any other industry, fashion treats a far larger portion of its creative output as a commons – shared resources that can be freely reused and transformed by other creators. In some ways, the history of fashion is the simultaneously whimsical and serious story of an industry that continues to grow and prosper via Sir Isaac Newton’s maxim, ”If I have seen further it is by standing on the shoulders of giants.” If innovation, regardless of the sector, is driven by previous innovation, then extrapolation to the fashion industry should apply. It can be postulated that the unrestricted access to previous works – the rip-off, knock-off and outright copying of garments – are exactly what has propelled design through the ages. Led by Lear Center Senior Fellows David Bollier and Laurie Racine, this project explores the creative process in the fashion industry, the effects of copyright and trademark law and the relationship between fashion and entertainment.

Two of the most prodigious and prolific sectors of global culture – music and film – are ensnarled in very public, long-term conflicts over the control of creativity. Much of the controversy revolves around the scope of legal protection that creative works should enjoy and whether prior works may be freely re-used. It is striking that the fashion industry, which is a $298 billion dollar market in the United States alone, is driven by similar market forces and yet manages its creative output so very differently. Rather than rejecting derivation and appropriation outright, the fashion industry has found a way to incorporate these practices into the core of the industry while continuing to be competitive and innovative.

The Ready to Share project asks whether the fashion industry offers a compelling model for other creative industries to explore and emulate. Are technological developments – digitization, cheap and easy replicability – propelling the emergence of a “creative commons” in any case, no matter what content industries prefer? Ready to Share looks beyond the familiar concept of fashion trends to explore how creativity emerges, circulates and evolves in the fashion industry – and in contemporary culture more generally.

Ready to Share is funded in part by a generous gift from the Center for the Public Domain.

”Those who do not want to imitate anything, produce nothing.”

Salvador Dali

Eller som Jon Leidecker skriver på Museu d’Art Contemporani de Barcelonas webbplats:

The idea of a completely original piece of music is fairly recent. Music was passed on through sound, through generations, even for centuries after the invention of written music. Only in the 14th century did it become standard practice for a composer to sign his name to a piece of music and claim it entirely as his own, giving rise to the cult of the individual composer. But as recording supplanted sheet music in the 20th century, the presence of communal influence became unavoidably obvious once again as composers began to use recordings to make new recordings.

Källa.

Att gå emot strömmen

Jag kommer att tänka på diskussionen om evolution. Alla som sysslar seriöst med biologisk, kemisk, paleontologisk, geologisk, etc forskning är överens. Evolutionen är det bästa sättet att beskriva hur världens djur och växter har kommit att se ut som de gör. Men eftersom det finns ett par högljudda förespråkare för ska vi kalla det alternativ till evolutionen, såsom intelligent design, har det här blivit en konfliktfråga. En gång blev det till och med rättssak av det, när några föräldrar ville att lärarna skulle påstå att evolutionen bara var en teori och inte den enda teorin om hur människans, djurens och växternas utveckling har gått till.

I alla fall, i det fallet är det ganska tydligt att alla forskare står på en sida och säger ”så här är det” och ”så här är det inte”. Oavsett om man är skolad eller inte, finns det goda chanser att om så många som forskar tycker samma sak och kan bevisa att det är så, då får man ändå ge sig. Jag skulle gissa att det är så med nästan alla svenska politiker, att de litar tillräckligt på forskarna för att säga att evolutionen har pågått och fortfarande pågår. Utom Ella Bohlin, möjligen. Och Tuve Skånberg på sin tid.

Fast när det gäller upphovsrätt är det tvärtom. Där går nästan samtliga politiker tvärtemot vad den absoluta majoriteten av alla ledande forskare inom upphovsrätt och ledande advokater säger. Undantag finns, men trenden är tydlig: att ”upphovsrätten måste stärkas” betyder i nästan alla lägen att den inte bara ska ge hårdare straff, utan också förlängas och göras mer omfattande. Tvärtemot vad det rådande forskningsläget säger. Tvärtemot till och med vad erfarenheten säger (se Johanna Blakelys föreläsning ovan. Eller se om den. Det har jag gjort.)

Norman Borlaug mättade en miljard människor. Gör om det. Allvarligt talat, gör om det. Fler behöver mat.

Norman Borlaug mättade en miljard människor. Gör om det. Allvarligt talat, gör om det. Fler behöver mat.

Som jag har skrivit tidigare (tillsammans med Johan Schiff, då ledamot i styrelsen för Wikimedia Sverige) borde upphovsrätten formas så att den uppmuntrar skapande i alla dess former, samtidigt som den gör det möjligt för artister, författare och kompositörer (och porrskådespelare, se ovan) att tjäna pengar på vad de gör. Det går att göra, om man vill. Vi har ju åkt till månen, för sjutton. Vi har kluvit atomen. Och mitt i en av världens största hungerkatastrofer har vi hittat mat åt en miljard människor. Vi har uppfunnit internet. Så svår är inte upphovsrätten att fixa.

Och vi behöver göra det nu, så att mina barnbarn inte kommer behöva och sitta och lägga in Povel Ramels texter på Projekt Runeberg eller Wikisource – när ingen bryr sig längre.

Men det här handlar inte om Povel Ramel, hur gärna jag än hade velat att det gjorde det. Det handlar om Micke Nordin. Som han sa i sin föreläsning där på FSCONS i höstas: – En civilisation som tillåter remixer överlever. En civilisation som förbjuder den eller försvårar den, måste isolera sig, och då dör den.

[5 juni: la till slutpoängen om Micke som hade fallit bort tidigare.]