Att skriva är att tänka

Efter att ha skrivit en hel bok om att skriva (ja, en till) upptäcker jag ständigt nya grejer som jag skulle kunna ha haft med. Det här är ett litet exempel:

Rodins tänkare.

”En stor del av arbetet med att skriva handlar om att tänka. Inte bara allmänt tänkande, utan koncentrerat funderande. Framför allt är det viktigt att ägna sig åt följande tre sätt att tänka:

* att se orsakskedjor och konsekvenser. Alltså att välja mellan olika förlopp. Hur påverkar det ena alternativet texten jämfört med det andra alternativet?

* att flytta omkring textelement för att se vilket som passar var. Vilken ordning skapar störst effekt?

* att sätta sig in i hur olika personer resonerar och lägger upp sina respektive strategier.

Alla tre kräver ett rörligt intellekt, det vill säga att kunna släppa sin egen verklighet för en stund. Ju friare man är i sina tankar, desto lättare blir det att skriva.”

(Det här stycket inspirerades av boken The writer’s tale av Russell T Davies och Benjamin Cook, om produktionen av de senare säsongerna av Doctor Who.)

Den nya boken – Skriv som ett proffs – kommer ut lagom till bokmässan.

Annonser

Kantarellteater

Igår var jag och min sambo på musikalen Familjen Addams. Det finns mycket att säga om den, men jag tänker fokusera på en aspekt, nämligen ett ord som jag hörde för länge sen: kantarellteater, och varför det passar in här.

Kantarellteater går att beskriva så här: En person kommer in på scenen iförd bruna kläder och en bred hatt med lameller undertill och ett lite ljusare skärp. Han eller hon säger: ”Jag är en kantarell.”

När man sitter i publiken tänker man ”no shit, Sherlock”, eftersom det är så fruktansvärt tydligt att det är det som personen föreställer. Om det är ett barn så kan man förlåta det och till och med tycka att det är lite sött, men när vuxna gör det i en teaterföreställning – eller på många andra ställen, som vi ska se – så är det en av de mest irriterande saker man kan göra.

Vi såg Familjen Addams i Göteborg, och jag skyller egentligen inte det här på de som satte upp föreställningen där, utan på dem som skrev pjäsen. Här är ett exempel – i själva verket det första ur föreställningen: handlingen kretsar kring Wednesday Addams som blir kär i en ”vanlig” kille och hilarities ensue. Man kan tycka vad man vill om den gamla klyschan, men vi struntar i det och fokuserar på kantarellteatergrejen. Intrigen startas när Onkel Fester helt sonika berättar för alla (inklusive publiken) att Wednesday är kär i den där killen. Vi får inte se dem ihop förrän långt senare. Vi får hela historiens inledning presenterad för oss, istället för visad.

Hade det bara varit den grejen så hade det väl inte varit några problem. Men hela föreställningen bygger på att de berättar exakt vad de tänker. Inga nyanser. Inget dolt.

Hade det bara varit den grejen (också) så hade jag kanske kunnat leva med det, men nu var det dessutom en musikal. En musikal innehåller musiknummer. Av olika skäl brukar man inte använda musiknumren för att föra handlingen framåt. Det kan exempelvis vara svårt att höra vad folk sjunger.

Med andra ord: Replikerna berättar exakt vad som händer (”jag är en kantarell”), genom hela handlingen. Dessutom stannar de handlingen ibland för att sjunga om det de precis har pratat i klarspråk om (♪”Jag är en kantarell”♪).

Att se att det här är ett problem är rätt grundläggande. De flesta barn lär sig det snabbt. Men även om barn lär sig det, så kan man såklart behöva betona det, och särskilt se till att de som precis börjat med något kreative inte sysslar med det. Chip Kidd pratade om det när det gäller formgivning av bokomslag på TED. Massor av skrivarsajter rekommenderar hur man ska göra när man visar istället för berättar. (En del problematiserar det hela.) De har alla poänger. Jag tror inte att man fixar hela problemet med Familjen Addams-manuset om man skulle ta bort kantarellteatern. Men det finns ett större problem!

Inte nog med att kantarellteater skriver publiken på näsan (något som de flesta inte gillar), det är också en garanti för att det inte finns något under ytan. Om man berättar allt tråkar man ut publiken. Wordplay skriver (som alltid) briljant om det ska göras för film här.

Själv har jag skrivit om det i Manusförfattarens guide, när jag förklarade hur man håller publikens ögon på en boll för att göra berättelsen mindre transparent. För kantarellteater är inte bara tråkigt för att vi vet allting, utan också tråkigt för att det är så lätt att räkna ut slutet när vi har alla fakta. Genom att ljuga, låta bli att berätta och berätta på ett omständligt sätt så blir det svårare att räkna ut vad resultatet ska bli.

Och det är ju guld!

Taktkänsla

Häromdagen skrev en vän till mig en öppen fråga på Facebook: ”vad heter ”pacing” på svenska när det gäller hur fort handlingen i en roman rör sig framåt? Tempokontroll?”

Det kom flera förslag. Jag som har sysslat med lektörsgrejer i flera år kunde inte låta bli att kommentera att det inte riktigt finns något begrepp på svenska, eftersom svenska författare inte verkar ha koll på vad pacing är för något. Det är nämligen ett av de vanligaste problemen som jag stöter på – tillsammans med man saknar en antagonist, att man inte kramar ur allt ur citronen, och att man skriver om för tråkiga saker. (Inte bara i sånt jag får i uppdrag att läsa heller, men det är en bisak.)

Pacing är ett berättartekniskt sätt att variera tempot i en text så att viktiga, spännande, intressanta och/eller genre-relaterade saker framträder tydligt för läsaren, medan oviktiga, ospännande, ointressanta saker förblir i bakgrunden. Det senare motsvaras i fotografier av partier utan fokus och i film av bortklippta scener, medan det tidigare motsvaras av fotografiers fokuspunkter och klassiska musikstyckens mer ljudintensiva partier.

Med tanke på hur viktigt det här är, finns det inte mycket skrivet om det. Jag har inte hittat mycket om det trots att jag har flera hyllmeter skrivarlitteratur, följer flera skrivbloggar och skrivforum, är med i flera författargrupper och diskuterar med andra skrivande människor regelbundet. Jag läser inte så mycket forskning om skrivande som jag kanske borde, men jag tycker att jag borde ha blivit tipsad om det här av de andra som läser sådant. Dock har jag tidigare skrivit om lite liknande saker i mitt blogginlägg ”Innehållet i innehållsförteckningen” och på ett annat ställe, som jag kommer till snart.

En utvikning om utvikningar

Att lägga fokus på viktiga saker och att inte ägna utrymme åt oväsentligheter kan låta som något man gör naturligt. Tyvärr är det långt ifrån så de flesta arbetar. Många skriver berättelser från början till slut, med någon slags synopsis som grund. Jag säger inte att det måste vara ett misstag. I en duktig författares händer, kan allt hända. De flesta hamnar dock i en situation där man antingen inte vill hålla sig nära synopsiset eller kan hålla sig nära synopsiset. Det kan ha många olika orsaker, men resultatet är nästan oundvikligen något som jag lite ovilligt kallar utvikningar. Anledningen till att jag är lite emot termen utvikningar här, är att det kan låta som att det är något bra, något som ger färg och must åt skildringen. Så är det nästan aldrig. Utvikningarna spär ut historien och gör att man till slut inte ser var huvudspåret går någonstans.

Nu vet jag hur många som läser det här tänker: ”men om det ‘nästan aldrig’ är så, då kanske min utvikning är ett av undantagen”. Det kan naturligtvis förhålla sig så att du sitter på ett av de undantagen. Så hur vet man om en utvikning är bra eller inte? Två kännetecken är ganska tydliga:

  • när du kommer på utvikningen så får du en fantastisk kittlande känsla av att ha knäckt en kod/löst en gåta! Du har med andra ord en utvikning som löser ett problem som du tidigare inte hade insett när du skrev synopsiset
  • utvikningen går inte att ta bort. D.v.s. du skadar texten om du skulle ta bort utvikningen. Och då syftar jag inte på att texten skulle bli mindre vacker eller för kort, utan att det skulle uppstå en logisk lucka. Huvudpersonen får plötsligt ingen orsak att rymma hemifrån, eller vännen visar sig plötsligt sakna empati i praktiken.

Fokusera på rätt saker

Åter till huvudfrågan om hur man fokuserar texten rätt (lägg märke till att utvikningen ovan inte går att ta bort, eftersom det då skulle uppstå obesvarade frågor)!

Ett enkelt sätt att lägga fokuset på rätt ställen är att bara börja tänka på vad som är viktigt. Det är inte svårt, men de flesta missar det i listan över vad de gör under resans gång. (Komma på en idé → utveckla idén → lägga saker i rätt ordning → bestämma vilka som är de viktigaste bitarna → skriva någon slags synopsis → skriva själva texten → putsa, skaffa feedback och putsa mer → skicka ut den)

”Börja tänka?” Är det min stora lösning? Nja. Att bestämma vad som är viktigt är ganska enkelt – man kan exempelvis sätta utropstecken i marginalen på de ställen i synopsiset där viktiga saker händer – men det är också bara det första steget.

Det andra steget är att faktiskt sätta fokuset på de viktiga sakerna. Om vi går tillbaka till definitionen ovan, och liknelsen med fotografikonsten: hur sätter man något i fokus i en text?

Det finns två sätt att svara på den frågan. Det första är lite kortare: Man ger det viktiga mer utrymme, såsom jag skrev i Innehållet i innehållsförteckningen. Den stora kärleksberättelsen i en romantisk berättelse på 200 sidor kanske får 120 sidor, medan B-intrigen med det mystiska arvet får 40 sidor och de två mer allmänmänskligt intressanta historierna om trädgårdsmästaren respektive den döende butlern får 20 sidor var. Då har vi delat upp boken efter vad som är viktigt och lagt fokuset därefter. Enkelt, men effektivt. Ingen kan undgå att fatta att butlern inte är det viktiga, och det blir lätt att skriva baksidan, eftersom vi vet klart vilken story som dominerar, vilket också gör att vi inte säger för mycket om vad som ska hända.

Det längre svaret kretsar kring de tre tidpunkterna före, under och efter.

Före

Innan vi träffar på det viktiga, oavsett om det är en person, en händelse eller en känsla, så finns det enkla sätt att fokusera läsarens uppmärksamhet på det. Det kallas att ladda något. Om du skriver om mötet med en statsminister, så kan du ladda den personen genom att låta huvudpersonen få genomgå flera säkerhetsrutiner, intervjuer från flera underhuggare, inställda möten, orimliga krav från staben, frågor från andra som också vill träffa statsministern, etc. Ju fler olika hinder vi tvingas genomgå, desto viktigare person/händelse. Det är här man märker vad som är billig TV: det går att få träffa statsministern utan några särskilda hinder. För att ta ett annat exempel: förväntningarna inför att ha sex med någon första gången är högre än den 150:e gången, inte minst eftersom det tar längre tid att komma dit och vägen är mer hinderfylld. Om den 150:e gången vore lika osäker och krävde samma tid, skulle det kunna göra den lika spännande (och det är kanske inte det enda målet med ett längre förhållande). Fundera på vad du skulle kunna ladda varje viktig grej med.

Ofta är det här ett tillfälle att ta upp byråkrati, krångliga personer, brist på resurser för att kunna nå målet och självförtroendekriser eller inre konflikter inom gruppen. Ju nervösare folk är, desto bättre, oavsett om de försöker dölja det, eller försäger sig på ett komiskt sätt, eller börjar bråka inbördes.

Rent språkligt är det här ett tillfälle då man gärna kan använda sig av adverb och adjektiv, långa meningar och fylliga beskrivningar. Dialogen däremot bör vara mer målinriktad.

Under

Viktiga händelser bör inte heller passera för snabbt, och det bästa sättet att dra ut på dem utan att det irriterar läsaren är att göra det till en längre sekvens, med flera delar. Varje del har då den klassiska dramaturgiska uppbyggnaden med en början, mitt och slut, men slutet vävs samman med nästa början, så att det blir en helhet.

Mitt tips är att arbeta med delmål här. Om händelsen går ut på att huvudpersonen ska hitta sin syster och övertyga henne att följa med, och vi har laddat systern och hindren ordentligt (se ovan). Då kan delmålen vara att huvudpersonen ska få systern för sig själv (återkommande avbrott), få systern att glömma en tidigare oförrätt, visa systern hur allvarlig situationen är, ge goda skäl för att de ska ge sig av, svara på systerns motargument, försvara sig fysiskt mot systerns medhjälpare, fånga in systern igen, och ge sig av. Istället för en dialog på två sidor, kan det här dras ut över 10 sidor eller mer. Framför allt om man inte är så fastlåst vid 1600-talets idéer om de dramatiska enheterna, och låter personerna gå från rum till rum, och personer komma in och gå ut.

Här får man också tänka på att föra in oväntade element, och inte enbart köra rakt fram. Det är lättare att göra än man kan tro, men man måste ha tänkt tanken att man ska göra det också…

Små hinder i form av till exempel icke-fungerande apparater, låsta dörrar och klädproblem är vanliga att fokusera skildringen på.

De viktiga delarna brukar traditionellt skildras i kortare meningar, färre beskrivande delar och mer strömlinjeformat språk. Inte lika poetiskt. Här återberättar man inte vad som händer, utan följer det så nära man bara kan. Dialog återges ordagrant. Personers reaktioner följs ”i slowmotion”, så att allting blir tydligare.

Efter

Se till att läsaren inte går ifrån det viktiga för snabbt genom att hålla ögonen på vad som just hände. Låt personerna reagera på ett sätt som visar att det var viktigt. Då hjälper du också till att göra historien mindre förutsägbar utan att du behöver anstränga dig för att hitta på fler saker.

Det kanske inte borde behöva sägas, men min erfarenhet är att det är bra att göra det ändå: Låt det viktiga få effekter på det som händer efteråt. Ärr, trauman, nya infallsvinklar på livet, mindre pengar, mer pengar, nya lagar, personer som dör, kärlek som slocknar, och så vidare.

Efter-delen kännetecknas ofta av ett mer nostalgiskt språk, jämförelser, och känslor. Det betyder inte alltid långa meningar, till exempel ifall personen fått ett trauma. Men det brukar åtminstone inte vara lika kortfattat som under-delen.

Så hur gör man något oviktigt?

Är det bara att ge något lite utrymme för att det ska bli oviktigt?

Nej.

Man kan svepa förbi flera oviktiga saker på kort tid, det är sant, men det är inte det enda verktyget.

Man kan till exempel använda sig av stereotyper och klyschor för att antyda att något inte är viktigt. Eller så kan man strunta i att namnge oviktiga personer och platser. Man kan hoppa över reflekteringar kring det som händer, eftersom ingen känner någonting. Man kan undvika att lägga dialog där. Man kan låta bli att lägga in utvikningar där. Man kan låta folk börja längta efter nästa grej.

Taktkänsla

Det kan dröja ett tag innan man lär sig hur man ska blanda viktiga och oviktiga grejer. För mycket viktiga grejer, så blir texten lätt överspänd eller stirrig – och det gör den oläsbar. För lite viktiga saker, då finns det ingen orsak att läsa den. På samma sätt som när det gäller att bli expert, så finns det metoder för att korta ner tiden det tar att lära sig det.

Ett sätt är att lyssna på musik. Det är inte helt översättbart, men man kan lära sig en del av hur låtar och låttexter är uppbyggda.

Ett annat sätt är att läsa bra författare och härma dem.

Ett tredje sätt är att ta hjälp av lektörer som mig. Kontakta mig gärna om du vill ha hjälp eller undrar något.

Heinleins regler för att bli en framgångsrik författare

Robert A. Heinleins regler för att bli en framgångsrik författare upptäckte jag för många år sedan, men jag återvänder gång på gång till dem. Jag har läst dem i flera olika versioner (kommentarer, kanske rättare sagt), men det här är den bästa versionen: Robert J. Sawyer, som själv är författare.

Heinlein used to say he had no qualms about giving away these rules, even though they explained how you could become his direct competitor, because he knew that almost no one would follow their advice.

In my experience, that’s true: if you start off with a hundred people who say they want to be writers, you lose half of the remaining total after each rule — fully half the people who hear each rule will fail to follow it.

Om du vill bli en framgångsrik författare, kräver det alltså att du håller dig kvar i minoriteten för varje regel. Efter den första regeln har alltså femtio av hundra förhoppningsfulla slutat. Blir du en av de som hänger kvar?

Läs mer.

Att bryta mot regler

En av de frågor som återkommer oftast när det gäller att skriva texter är det här med när man kan bryta mot eller bända på reglerna. Även om skrivande är humaniora vill man nämligen ha fasta regler att arbeta gentemot.

Enligt min erfarenhet bryter man mot regler vid (åtminstone) sex olika tillfällen:

Innan man känner till reglerna

Som små barn. Eller Pippi Långstrump. Eller när man byter kultur.

När man glömmer av sig

Som när min storebror körde mig i sin bil, genom sin hemstad, där han vuxit upp och tagit körkort, och sa: ”Jag funderar på att bli körskollärare.” Mitt svar blev: ”Du kör mot enkelriktat.” Han har inte tagit upp det igen.

När någon har ändrat reglerna så nyligen att man har missat att reglerna är annorlunda

Som när jag och sambon skulle flytta, och de hade satt dit en extra skylt på en parkering där vi brukade parkera/tipsa andra om att parkera. Istället för att vara gratis parkering fick vi parkeringsböter. Det visar bara på att man är mest sårbar när man tror att man vet något.

När man tror att reglerna inte gäller en själv

Som lite större barn, men även personer med storhetsvansinne och sociopater.

När man tror att ingen kommer att märka att man bryter mot reglerna

Som råttorna som dansar på bordet när katten är borta, eller ögontjänare.

När man fattar varför reglerna finns där, och när de kan brytas

Medvetet regelbrott, eftersom man vet att det finns vissa effekter man kan få om man bryter mot reglerna. Som när en polis låter en förolämpning mot tjänsteman passera obestraffad när det finns viktigare brottslingar att ta hand om.

Av någon anledning tror de flesta (som är äldre än små barn) att de bryter mot reglerna av det sistnämnda skälet. Det är i själva verket ganska sällsynt att folk gör medvetna regelbrott. Det kräver nämligen en rätt hög abstraktionsnivå. Man kan sträva efter att komma dithän att man oftare kan se effekterna på sina regelbrott, så att man kan göra effektiva regelbrott, men det är fortfarande sällsynt hos de flesta.

Folk som skriver tenderar att se regler för att skriva som lika brytbara som vanliga människor tycker att regler för till exempel ekonomisk redovisning är obrytbara. Men sanningen är någonstans mittemellan. Det går att bända och bryta på reglerna – ibland. Och ibland går det inte. Det blir bara sämre. Ju mer man funderar på det här med regler, desto mer inser man att frågan inte är så endimensionell.

Å ena sidan ska man inte blint följa regler. Å andra sidan finns det en (eller flera) orsak(er) till att reglerna existerar. Ingen rök utan eld. Å första sidan igen finns det alltid utrymme för att vara personlig. Å andra sidan igen är det lättare att göra fel om man bryter mot reglerna. Och så vidare…

Jag brukar försöka tänka så här: Om jag har problem, så går jag tillbaka till reglerna. Men för att jag ska kunna gå tillbaka till reglerna, måste jag ha testat reglerna ordentligt först. Jag gjorde därför ganska många timmars ”samhällstjänst” som författare genom att läsa många böcker om att skriva och geom att härma andra författare. På det sättet fick jag in reglerna i ryggmärgen. Det hjälpte också att skriva en bok om att skriva. Det gjorde att jag blev tvungen att fundera över reglerna.

När jag stöter på problem i mina texter brukar jag skriva om problemen. Då återvänder jag ofta till vilka regler som kan tänkas krocka, eller om problemet är att jag inte känner till några regler – eller om regeln inte känns riktigt bekväm. Det brukar göra susen.

Kanske kan det hjälpa dig också. Om inte annat kanske det hjälper dig att inte automatiskt tro att du kan se bortom reglerna, när du i själva verket vet med dig att du beter dig som ett barn.

PS. Wikipedia är intressant på det sättet. En av dess grundregler är att strunta i alla regler, eftersom målet är att vara så effektiv som möjligt. Det är också den svåraste av alla regler.

Känner du dig kritiserad?

Det här är mitt 300:e inlägg på den här bloggen 🙂

Just nu lägger jag in en massa gamla texter som jag skrivit för Vulkan, men som försvunnit i internets gömmor. Det här är det fjärde i serien.

Känner du dig kritiserad?

Näst efter skrivkramp skulle jag tro att det folk som inte är vana att skriva mest associerar med skrivande är att det är för jäkligt att bli kritiserad. Det är så hemskt att de flesta hellre har skrivkramp än att utsätta sig för risken. Därför finns det en stor poäng med att skriva om kritik – eller feedback, som nog är en bättre term. Det finns framför allt tre saker man bör känna till om feedback, och ingen av dem är att man ska försöka att inte ta det personligt. Det är omöjligt att låta bli att ta kritik mot något man har arbetat med och lagt ner sin själ riktigt personligt. Så istället finns det tre andra saker jag tänkte på:

1. Kritiken kommer

Oavsett hur mycket du förbereder dig, så kommer kritiken. Det är bara att vänja sig vid att allt och alla har en åsikt och att det kommer att göra ont. Det är också bara att vänja sig vid att den mening man har arbetat med i två veckor troligen kommer att missförstås. Allt går nämligen att missförstå.

Det här betyder bland annat att man aldrig ska ge någon en text innan man själv är färdig. Om du är nervös för att visa texten, finns det säkert en orsak till det, men å andra sidan…

2. En text blir aldrig färdig

Det är en myt att texter blir färdiga. Författare blir trötta på texterna, tiden tar slut, etc, men utan de hindren finns det inget som säger att texten är helt färdig. Så oavsett om du tar kritiken på allvar och försöker införa alla förslag eller inte, så finns det alltid mer feedback du kan få. Alltid!

Jag har ibland haft att göra med folk vars texter jag har blivit ombedd att kommentera, gjort omfattande beskrivningar av problem och sätt att lösa dem, varit rädd för att de ska gå under av mängden kommentarer, och sedan sett att personen inte verkat ta åt sig över huvud taget. Personen går glatt vidare, utan att förstå hur stora problemen är. Först brukar jag bli irriterad då, men jag har börjat respektera dem – de har verkligen fattat det här med att en text aldrig blir helt färdig. Och de har fattat en sak till:

3. Handlingar talar tydligare än ord

Kritik är bara ord. Att lämna in en text är en handling. Det är handlingarna som räknas. Det här betyder att den feedback jag gav till personen i punkten ovan, bara är ord. De trumfas av att personen har a) skrivit texten från början, och b) kanske lämnar in texten. Utan att någon skriver texten från början finns det ingen mening med att ge kritik. Och om orden fått effekten att man låtit bli att lämna in texten, då har man inte insett kraften i handlingen ”att lämna in en text”.

Med andra ord: tillåt dig ibland att bli en sådan där som glatt verkar vara oförstående, men som i själva verket gått sönder inombords – och ändå lämnar in texten. Då har handlingen vunnit över ordet. Igen.

Då är världen som den ska igen.

Innehållet i innehållsförteckningen

(Jag skriver väldigt sällan om mat, ifall det var det du trodde att jag skulle skriva om.)

Skrivande går ut på många saker. Därför finns det mycket skrivet om det. En del bra. Jag har själv skrivit något som kan verka som motsatsen till det jag tänkte skriva om nu. Då skrev jag att de flesta kurser på universitet och i handböcker ägnar så himla mycket tid åt att beskriva hur man ska hålla på med formalian att de glömmer det viktiga. Det är sant och viktigt: formalian är bara en formsak… Men nu tänkte jag ta upp en bit formalia som är viktig.

Under mitt yrkesliv som författare har jag lärt mig en sak som jag inte hade väntat mig (bortsett från vad den viktigaste nyckeln till framgång är), nämligen att jobba med innehållsförteckningen.

De flesta bläddrar säkert bara förbi innehållsförteckningen när de öppnar en bok. Jag har fått mer och mer respekt för den och läser ofta igenom den noggrant innan jag går vidare till nästa steg. Anledningen till det är att jag vet hur svårt det är att få till en bra innehållsförteckning.

Det här kan låta lite kontraintuitivt för den som inte skriver: visst skriver man texten och så kommer innehållsförteckningen av sig själv? Nja, i själva verket ligger ofta innehållsförteckningen som en del av arbetet. Man planerar ungefär vad man har tänkt att skriva, och sedan använder åtminstone jag ett ordbehandlingsprogram som uppdaterar innehållsförteckningen automatiskt medan jag skriver. På det sättet får jag bra överblick över texten.

För mig har det gått så långt att jag numera har svårt att skriva om jag inte får till innehållsförteckningen. Inte minst för att innehållsförteckningen hänger så nära ihop med temat. Att skriva utan att ha en bra innehållsplanering betyder helt enkelt att man skriver saker som man sedan kommer att ta bort (eller värre: behåller trots att det borde tas bort) – eller att man missar sånt som man borde ha med. Innehållsförteckningen har räddat mig många gånger från att glida ut i oväsentligheter.

Generellt sett finns det inte så många sorters innehållsförteckningar:

  • novellsamlingen/antologin – en lång lista av i stort sett fristående texter. Här finns alltifrån Lyckad nedfrysning av herr Moro till How not to write a screenplay av Denny Martin Flynn och Den stulna njuren av Bengt af Klintberg.
  • progressionen – som följer en berättelse steg för steg och ofta liknar kapitlen på en DVD. Den här typen finns i nästan alla skönlitterära böcker. Ibland finns det inga kapitelrubriker. Det gör inget. Det går ändå att analysera fram vad som skulle kunna vara innehållsförteckningen.
  • kronologin – där vi får en tidslinje över allting som har med ett visst ämne att göra, låt säga krypton i Simon Singhs Kodboken. (Ofta är kronologin så genialiskt upplagd att den förutom kronologin i varje avsnitt också tar upp en färdighet som vi behöver för att kunna ta till oss det sista avsnittet, vilket är ett starkt tecken på att boken har skrivits baklänges.)
  • den geografiska – som är en variant av kronologin och går igenom plats efter plats. Till och med mycket lokalt som alla böcker om hur man lär sig tyda kroppsspråk. (Böcker som What every body is saying av Joe Navarro skiljer ut sig genom att faktiskt vara baserade på baslinjer och akademiskt tänkande)
  • den frågeinriktade – som inom ett ämne går igenom ett gäng disparata frågor. En av de mest omtalade böckerna med en sådan innehållsförteckning är Freakonomics av Steven Levitt och Stephen Dubner: ”Vad har skollärare och sumobrottare gemensamt?”, ”Vad är det för likhet mellan Ku Klux Klan och en grupp fastighetsmäklare?” och ”Varför bor knarklangare kvar hos mamma?” är tre exempel ur den bokens innehållsförteckning. En annan författare som arbetar med den typen av innehållsförteckning är Professor Richard Wiseman.
  • den tematiska – som jag kanske gillar bäst och som utgår ifrån att ett ämne kan delas in i olika synvinklar, motsatser eller standardfrågor. Oftast är den här uttömmande och går igenom allt som går att tänka sig att ta upp om ämne, till exempel Working wounded av Bob Rosner eller Reclaiming history av Vincent Bugliosi. (Tvärtom vad det kan verka behöver själva texten inte vara heltäckande, men innehållsförteckningen tar upp alla relevanta frågor.) Det här behöver inte bara vara facklitteratur. Jeffery Deaver är en av mina favoritförfattare, eftersom hans skönlitteratur är tematiskt uttömmande. Jag har själv fokuserat på just den här modellen eftersom den är ganska enkel för mig. Det gäller bara att hitta så många aspekter på texten som möjligt så har man hux flux skrivit så många sidor som man hade tänkt.
  • den utvalt koncentrerade – som i mitt tycke är den svåraste. Den går ut på att man väljer ut några av de tematiska poängerna och gör en grej av att välja bort överrubriker tills man bara har fyra-fem stycken, och sedan fokuserar man som fasen på underrubrikerna och själva texten. Man fyller texten med anekdoter, historier och annat som är svåra att koncentrera till rubriker. En av anledningarna till att den här modellen är den svåraste är att det är svårt med anekdoter och historier. Man måste ha något att säga som förlorar något på att förkortas till ”en pojke i djungeln guidas tillbaka till människobyn av en panter”. Det kan vara rollfigurer som gör berättelsen svår att förkorta, men om det ska ge något, måste det finnas något sedelärande i historien. Vi vill ju höra samma berättelse om och om igen. I vår kultur har vi dock inte kvar vanan att berätta berättelser, och jag är själv mycket dålig på det. Det är något jag försöker träna på.

Ser man på! Själva blogginlägget har blivit nästan som en liten innehållsförteckning. Kan du identifiera vilken sort det är?