Leo Gaut

Peter Andersson som Leo Gaut

Peter Andersson som Leo Gaut

Några tankar om den Johan Falk-film som visades på TV4 häromdagen, Leo Gaut. Hela filmen har massor av återkopplingar till den första Falk-filmen, Noll tolerans. Båda har till exempel skottlossningsscener i Nordstan, scener där Gaut tar sig in obemärkt i någon annans lägenhet, scener där Gaut tar emot stryk – bara för att, scener som är avgörande för Falks och Helens förhållande och scener där barn riskerar att utsättas för våld. Ändå har jag inte sagt för mycket, tror jag, eftersom det finns många parallell-historier.

* Spoilers för hela slutet * Spoilers för hela slutet * Spoilers för hela slutet * Spoilers för hela slutet *

Intrigen var okej, men inte mer. Jag saknade någon ”umpf!”-grej. Vad var det för mesig skurk till exempel? Falk själv uttrycker tvekan över ifall det här är polisens spjutspets-avdelning, och vi har verkligen inte sett mycket tecken till det. De förlorar en gisslantagning, lyckas filma ett möte (med typ 40 kameror) och skugga en bil, samt en liten SWAT-liknande inbrytning. ”I’m still waiting to be impressed” som Sean Connery säger i The league of extra-ordinary gentlemen.

Jag blev rätt besviken på slutet. Det var fruktansvärt ologiskt: Falk släpper iväg Gaut. Okej, det kanske jag kan köpa, även om de egentligen inte tillbringat tillräckligt mycket tid tillsammans för att det ska vara en kompisfilm – där sådana saker fungerar. Titta t.ex. på Midnight run där det knappt finns en scen utan att De Niro och Grodin är tillsammans. Nästa steg: ”Det står en bil på baksidan.” Falk hjälper alltså Gaut att fly. Vad hände med svart och vitt, som närmast är Falks kännetecken? Men okej. Och nu kommer det ologiska: Gaut flyr, och med tanke på att han vet om att polisen är efter honom, borde han ligga lågt så att han kan fly. Istället kör han rätt genom en vägspärr, voltar med bilen och dör. Det ska vi tycka är tragiskt. Återigen, det har inte varit någon kompisfilm. Det finns andra orsaker också: Gaut har under filmen skjutit flera personer, har vägrat hjälpa polisen och har (trots Falks beskrivning) rätt dålig relation med familjen – skriker och manipulerar och så vidare. Inte så att jag tycker att det var rätt åt honom att dö. Men jag tyckte inte det var en sån där scen som de ville göra det till heller.

Men det största problemet var den biintrig som vi har vetat om i sex filmer (då räknar jag med en tittare som vetat när han eller hon såg Noll tolerans att det skulle bli nio filmer sammanlagt), nämligen att det finns en kärlekstriangel mellan Johan Falk, Helen och Anja. Det var grymt förutsägbart så fort Helen åkte bort att det, enligt det vanliga svenska mönstret, skulle uppstå en otrohetsaffär mellan Falk och Anja. Och när affären väl är igång väntar vi bara på att slutet ska komma. Det gjorde det nu. Ingen överraskning. Ingen tvist. Vänta här: de försökte göra en grej av att Anja också varit otrogen, men det blev så platt att jag inte kunde låta bli att tugga sönder en kudde. Två otrohetshistorier gör inte den intrigen mer oväntad. Kan de inte ens ha fantasin att göra Helen med barn helt oförberett? Eller att Helen vänder på saken genom att tycka att det var lika bra att han fick det ur sig. Eller att hon tycker att ”men ska vi inte ringa henne och bjuda hit henne för en trekant?”. Vad som helst som hade gjort intrigen värt att vänta på slutet. Om man laddar slutet så mycket måste man ju hitta något tillfredsställande.

Förresten, var det någon mer än jag som tänkte på scenen där Falk och Helen som lite voyeuristisk, eftersom skådespelarna är gifta i verkligheten?

***

Jag hade sett fram emot de här filmerna. Nu visar de sig bara vara ett halvt snäpp bättre än Beck- och Wallander-filmerna. Vilket säger ungefär ingenting. Kan vi inte, för en gångs skull, anstränga oss lite att göra riktigt bra film? Inte bara ”vanliga svenska filmer”. Jag hoppas och hoppas.

Johan Falk – the saga continues

Filmaffischen

Nyligen hade den första av sex nya filmer om Johan Falk premiär. Den första filmen om Johan Falk, Noll tolerans kom 1999, den andra, Livvakterna, 2001, den tredje, Den tredje vågen, 2003 och nu är alltså Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser ute på biograferna. Själv såg jag den senaste igår, efter att ha gått igenom de tre första för någon vecka sedan, och kommer se resterande filmer på bio vartefter de kommer (om de inte körs på TV direkt, som Beckfilmerna – enligt GT ska alla visas på TV4 eftersom TV4 är med och producerar dem). Nästa som kommer heter för övrigt Vapenbröder och är skriven av Fredrik T Olsson, som jag för övrigt gick parallellklass på IHTV med. (Henrik Dorsin och hans parhäst Rikard Ulvshammar gick i min klass.) De tidigare har varit skrivna av Anders Nilsson och Joakim Hansson.

De här filmerna börjar bli ett eget litet fenomen. De är nämligen:

a) inte baserade på böcker, såsom Martin Beck, Wallander, Irene Huss, Erik Winter, Polisen i Strömstad, Carl Hamilton, Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Annika Bengtzon, Roland Hassel, Van Veeteren, Studierektorn, etc, etc,

b) inte pretentiösa medelåldersdraman, fulla av svenska ”toppskådespelare” som får sitta och muttra medan pianoplink gör alla oerhört rörda

c) baserade på faktiska moraliska dilemman och personer. Noll tolerans handlar om hot mot vittnen, Livvakterna om hostile takeovers, Den tredje vågen om hur buset håller på att få övermakt över polisen, och Johan Falk – GSI handlar om… inte enbart bankrån, för att hålla en av filmens överraskningar åtminstone lite diskret. Det är sällan svenska filmer och TV-serier lyckas med att göra något som är aktuellt, viktigt och spännande, på samma gång.

Jag tänker här inte ta upp en del av den kritik som tagits upp, eftersom andra gjort det bättre. Jag nöjer mig med att säga att dialogen har blivit lite bättre i den senaste filmen och att det är svårt att skriva bra dialog, framför allt om sådana här saker. Det är ju inte Jed, Toby, Sam, Josh och CJ vi pratar om direkt.

På sätt och vis har Johan Falk-filmerna haft ett positivt inflytande på svensk film- och TV-produktion. Titta bara på hur det såg ut innan Noll tolerans. Och på filmsidan var Mannen på takets helikopterkrasch (en scen som tar någon minut), Göta kanals båtsemester och Jönssonligan det vi såg som bra action. Sedan 1999 har det helt enkelt hänt saker. Därför ska det bli mycket spännande att se ifall Johan Falk håller i sig. Det finns redan en del orosmoln:

Mikael Tornving, Jakob Eklund och Anders Nilsson* Mikael Tornving verkar gilla att spela hård polis. Inte undra på. Det verkar tyvärr vara den enda roll han kan spela. Jag försökte – jag verkligen försökte titta på Playa del Sol, men blev påmind om att Tornving har ett läge att spela: Elak mot andra. Sådant har jag nog av från annat håll. Därför satt jag och väntade på att hans rollfigur skulle visa sig vara någon form av förrädare. Man sätter liksom inte Jan Bylund att spela Nobelprisvinnare, man låter inte  Michael Madsen spela tönt eller Steve Buscemi att spela… ja, normal. Mikael Tornving ska spela stridis – men vart ska den rollen ta vägen sedan? (Jag är förresten helt beredd på att låta Tornving överbevisa mig om att han kan spela något annat. Bring it on.)

* Jakob Eklund verkar inte gilla rollen som Johan Falk. Citat som ”när han väl tackade ja, ångrade han sig direkt.” är inte lysande reklam för filmerna. Det är lite som en intervju jag läste med Denzel Washington (som är en av mina favoritskådespelare) angående filmen Déjà Vu. Han skulle berätta om filmens handling och sa då att han knappt själv förstod den. Jaha, men vad bra då. Hade det inte varit enkelt att instruera honom exakt vad han skulle säga: ”Jag spelar en polis som…” etc. Mediaträning, helt enkelt. Tyvärr är det bara en halvbra film – och eftersom jag gillar de som skrev filmen utgår jag ifrån att manuset faktiskt var bra. Det säger de också i DVD-kommentarerna, att det var regissören Tony Scott som tog bort viktiga intrigelement och gjorde filmen sämre än vad den hade behövt vara. Det påminner mig. Jag måste ta och leta reda på manuset på nätet. För det visste ni, va? De flesta manus går att få tag på ganska enkelt, via till exempel Daily Script eller Drew’s Script-o-rama (googla, bara). Jag förstår väl att Eklund kanske blivit lite felciterad eller att journalisten vridit till det lite, men det vore roligt om inte bara Mikael Tornving trivdes.

* polisen medverkar glatt. Det var nästan lite roligt att polisen vägrade hjälpa teamet bakom de tre första filmerna. Men kolla eftertexterna nu. Det finns därför en risk att filmerna blir smått censurerade för att passa polisen och då blir de inte lika vassa. Jag hoppas att det här inte betyder något mer än att polisen kommit in i 2000-talet, men jag kommer att se lite mer skeptiskt på filmerna.

* scenen där Johan Falk försöker få Mikael Tornving att prata. Var det inte tvärtom det brukade vara?

* andra än Anders Nilsson och Joakim Hansson tar över skrivandet av rollfiguren Johan Falk. I Sverige har vi så stark äganderätt normalt, så varför inte nu? Vem annars klarar av att göra en Sällberg (”…Ja…”), en Falk (”Men vafan…”) eller den delikata relationen mellan Johan och Anja, eller för den delen den där enda scenen i varje film där de visar upp något som faktiskt ser ut att göra ont? (I Noll tolerans – glida ner utan handskar längs en wire, i Livvakterna – slå huvudet mot en glasflisa, Den tredje vågen – killen med hjälmen som blir skjuten i ansiktet, och i Johan Falk – GSI – eh, nej, det får ni se själva. Sorry.)

Nä, det här kommer att gå bra. Det gjorde det ju för en annan enstörig machokille som började smått och blev allt större. Vem ser inte möjligheterna här: actionfigurer på MacDonald’s, T-shirts med texten ”Men vafan” och ”En hel världsdel håller på att stjälas”, och när Jakob Eklund till slut hänger upp SWAT-västen, förlåt GSI-västen, att Alexander Skarsgård tar över rollen, självklart då med sin Marie Richardsson som motspelare. En dag att se fram emot. The saga continues…